Den Evige Studenten

Lästext

[28]

Andra Berättelsen.

Den Evige Studenten.

1 Konsul Rönnevall hade mottagit åhörarnes lyckönskan till den glada lösningen af hans ungdoms gåta, hjeltinnan i hans roman hade återfunnit sin shavl, och doktor Rabe, som utdragit lotten N:o 2, började sin berättelse på följande sätt:

2 Också jag påminner mig en gåta, men af en annan art, än min ärade föregångares, och nästan lika nattligt mörk, som hans varit behaglig och ljus. Lyckligtvis befinna vi oss nu i den ljusa årstid, när skuggorna snarare kunna betraktas som en angenäm omvexling. Jag reserverar mig på förhand mot misstanken att vilja berätta en spökhistoria, ehuru jag verkligen sjelf varit frestad att denna enda gång i mitt lif tro på någonting dylikt. Min berättelse gäller en psykologisk gåta, så sällsynt och så stridande mot de vanliga motiverna för menniskors handlingar, att jag funnit endast ett motstycke dertill, nemligen i den paradoxa, men underbart sköna dikt af Almqvist, som kallas Ramido Marinesco. Göthe eller Walter Scott skulle utan tvifvel af min gåta ha kunnat göra något mer, än ett obetydligt studentminne. Men förlåt mig, jag är latinare; är det någon af sällskapet, som hyser en medfödd afsky mot långa latinska boktitlar?

3 Åhörarne förklarade blygsamt, att de visserligen ej kunde uppskatta värdet af en så stor lärdom, men voro beredde att tåligt underkasta sig det, som ej kunde undvikas.

4 – Jag bör då, – fortfor berättaren, – upplysa, att jag icke från vaggan varit Romare, utan snarare Grek, Hebré, Arab, lemma startSyrochaldékommentar, eller hvad man vill kalla mig,|29| kort sagdt orientalist. Min far var en lärd teolog, som med stor energi kastat sig på bibelns språkforskning, exegetiken. Hans lefnadsmål hade varit en lärostol vid Åbo akademi, men han blef förbigången af lyckligare, om också ej skickligare medsökande och hamnade slutligen vid ett pastorat i norra delen af erkestiftet. Här undervisade han sjelf sina söner till studentexamen, och emedan jag var den äldste, skulle jag naturligtvis träda i hans fotspår. Jag skulle gå längre än han; det är fäders berömliga ärelystnad. Jag skulle blifva den lärdaste exeget, som verlden skådat; jag skulle belysa den heliga skrifts förborgade djup med så klara facklor af forskningens ljus, som ännu ingen forskare tändt, och fördenskull undervisades jag från min tidiga ungdom i alla dithörande språkstudier, förnämligast bibelgrekiskan och hebreiskan, tilldess att jag i dessa språk kände mig så hemma, som fisken i vattnet. Latin var en bisak, men kunde ej undvikas. Visst kände jag redan vid tretton år en förunderlig sympati för den tappre Eneas, långt mer än för Moses och David; men min fars vilja var lag, och jag inreste, sjutton år gammal, till akademin med Arosenii hebreiska grammatika som min högburna fana, för hvilken jag ganska riktigt tog det högsta betyget.

5 Hösten 1826 bodde jag vid slottsgatan i Åbo i en lemma starttarfligkommentar studentkammare med det enda låga fönstret mot Aura å, betalade tre riksdaler i månaden för rum, möbler och uppassning samt lika mycket för den bekanta studentsoppan med potates och fläsk, stekt ströming och till söndagen plättar. Huset tillhörde en skräddareenka, madam Mettinen, som, utom mig, hyste blott en annan hyresgäst, och det var denne, som jag måste anse för en långt märkvärdigare person, än jag då var, sedan blifvit eller någonsin kan hoppas att blifva.

6 Han hette Müller, – Peregrinus Müller, såsom jag sedan erfor, – och bodde i rummet nästinvid mitt, med skild utgång till förstugan. Denna dörr var beständigt lemma startlästkommentar och nyckeln urtagen. Någon gång hade jag i förstugan eller i porten sett en lång, mager och mörk gestalt slinka förbi mig i skymningen, tyst som en skugga. Han bar en ovanlig utländsk drägt: en sliten, åtsittande, svart sammetsrock, vida benkläder af flanell och turkiska halfstöflar; på hufvudet en luggsliten trekantig hatt af den|30| form, som brukats då för femtio eller sextio år tillbaka. Jag kunde möta honom i allt slags väderlek och mest i lemma startduskväderkommentar, aldrig bärande något öfverplagg, men alltid en packe böcker under venstra armen, medan den högra stödde sig mot en knölig, brun käpp, eller rättare staf, med ett ugglehufvud i knoppen. Var god och betrakta stafven; det är den, som jag nu bär i min hand, han lemnar mig aldrig.

7 Sällskapet egnade en flyktig uppmärksamhet åt doktorns trogna stöd, hvars nötta doppsko och slitna ugglehufvud utvisade långa okända vandringsmödor. Berättaren fortfor:

8 Den besynnerlige grannen väckte min nyfikenhet, och då jag hade lyckan stå väl anskrifven hos min värdinna, befanns hon långtifrån obenägen att berätta mig allt hvad hon visste eller icke visste om min grannes person. Han var utländing, förmodligen Tysk, hade hitkommit med betyg från Göttingen och talade alla språk, äfven svenska och finska, nästan som inföding. Sade sig vara student, icke doktor eller magister, hvilket hade bättre rimmat sig med hans ålder, ty han såg ut att hafva närmare till 40-taletkonsekvensändrat/normaliserat, än till de rätta, glada studentåren. På något sätt var han afsigkommen, det kunde man se på hans kläder, han hade ej mer än han gick och stod i, och likväl hade han medfört en tung kista, uppfylld med böcker. Men utfattig var han icke, efter han punktligt på dagen betalade månadens hyra i förskott, hvilket var mer, än min värdinna trodde sig kunna säga om alla studenter ...

9 Jag anmärkte småförståndigt, att Müller kanske brukade rumla.

10 – Han! – utropade madam Mettinen. – Han drack intet annat än vatten, åt intet annat än bröd, frukter och grönsaker, hvilket också var mer, än min värdinna trodde sig kunna säga om alla studenter. Men en osed hade han, utom att han aldrig mottog besök och aldrig umgicks med någon menniska. Hans rum fick aldrig städas, – tänk, aldrig städas, sopas, dammas, skuras! – och huru kunde en sådan student vara annat än afsigkommen! Derför såg der ock så ut, som tjensteflickan kunde intyga, när hon en gång om dagen inbar vatten, lifsmedel och stundom lampolja eller vaxljus, ty Müllers lyx var att bränna vaxljus. Böcker och åter böcker, papper och åter|31| papper, på bord, hyllor, stolar och golf; nej, det var icke en mensklig boning, det var ett kråkbo. Hvartill min goda värdinna ansåg sig böra tillägga, att hon visst icke hatade anständiga och nyttiga böcker, såsom Sjögrens lexikon och andra lemma startopera omniaspråk: latinkommentar, hvilka hon i många år varit van att se uppslagna på sina studenters bord och som tålde sin damviska, utan att mucka; men Müllers hedniska böcker skulle knappt kunna tvättas rena med tysksåpa. Dertill hade han ännu den ovanan att låta sin lampa brinna hela natten igenom. Man hade nogsamt förmärkt detta genom dörrspringan, och hvar tager det hus, om en student somnar bort från sin lampa? Ett så eldfarligt oskick hade värdinnan ej velat tillåta och sagt honom det, men hvad hade han svarat? Frukta ingenting, hade han sagt; jag har icke tid att sofva.

11 konsekvensändrat/normaliserat Icke tid att sofva! – upprepade madam Mettinen med rättmätig indignation. – Liksom en gammal student skulle ha glömt att sofva! Jag har hyrt rum åt alla slags studenter, dem som sofvit tolf timmar i dygnet och dem som sofvit knappt fyra, men sofva, det ha de alla kunnat. Jag säger ingenting om att man är flitig, lemma starthelstkommentar när man kommit en smula på efterkälken och försöker lemma startändtligenkommentar plugga in någon lärdom i sin fattiga skalle; men vore ej karlen så beskedlig och stillsam och betalade så ordentligt sin hyra, sannerligen jag vore den, som längre ville tåla hans hedniska lefverne. Det står ej rätt till med den stackaren, der är en skruf lös.

12 Sistnämnda förmodan syntes ej osannolik och delades, som jag snart erfor, af många i Åbo. Müller beherskades af en fix idé, hvilken icke tycktes stå i något samband med en students vanliga och lofliga flit att studera sig fram till en bestämd examen. Han infann sig alla dagar punktligt på slaget 10 i akademiens bibliotek, men gick icke, när andra gingo, utan hade utverkat sig tillåtelse att få qvarstadna till mörkrets inbrott. Der såg man honom, dagen igenom, fördjupad i läsningen af de äldsta, vidunderligaste och dammigaste folianter, som under tidernas lopp samlats på bortglömda hyllor och af ingen mer efterfrågades. Han stökade, med särskildt tillstånd, i de mest urblekta och oläsliga medeltidshandskrifter, gamla räkenskaper, inhäftade i lösrifna pergamentsblad af äldre, förkomna verk, och sådana af tiden och råttorna illa med|32|farna, obeskrifliga bundtar af bokvrak och pappersvrak, som hamnat i skräprum och vindar, emedan ingen funnit det mödan värdt att göra sig underkunnig om deras innehåll. Han hade en lördag blifvit glömd af vaktmästaren och instängd till måndagen, när biblioteket åter öppnades, men funnits lika ostörd fördjupad i sina handskrifter, som skulle mat, dryck och ljus för honom endast varit obetydliga bisaker. Han skulle, med en sådan ihärdighet, varit bibliotekariens förtviflan, derest icke denne, till sin öfverraskning, funnit i Müller ett outtömligt lexikon för alla rariteter i bokväg, dem ingen kände som han och hvilkas upplagor, årtal, förläggare, innehåll, band, sidor och ryktbara tryckfel han kunde med otroligt minne uppräkna. Det hade småningom visat sig, att denne afsigkomne student, – lemma start»ein bemoosterspråk: tyska»kommentar, som Tyskarne skulle kallat honom, – åtminstone som bokkännare besatt en förvånande lärdom, hvilken han ock hade att tacka för det fria tillträdet till alla bibliotekets samlingar. Men med allt detta misstänkte man, att det icke stod rätt till med Müllers fixa idé. Hvad ville han? Hvad sökte han? Hvad studerade han? Ingen visste det.

13 Min granne gjorde mig icke det minsta besvär. Jag hörde väl stundom på natten genom den tunna väggen till hans rum ljudet af en hopslagen bok med tjocka permar och derefter någonting, som liknade en tung suck, men jag vande mig lätt dervid och lät det ej störa min hvila. Alla mina tankar upptogos vid denna tid af Jobs bok, som jag begynte studera på grundspråket, och Jobs bok var en benig fisk att fjälla för lärdare uttolkare, än jag kunde berömma mig vara. Några veckor hade på detta sätt förflutit utan beröring med grannen i andra rummet, när en ovanlig och lemma startlöjligkommentar tilldragelse gaf anledning till första bekantskapen mellan oss.

14 Hösten var stormig, men hvad frågar den tysta studerkammaren efter elementernas raseri? Jag satt vid mina böcker, dagen gick, qvällen gick, jag befann mig med Job i Chaldéen och glömde tre eller fyra tusen år, som skilde vår tid från hans. En afton hade jag lagt mig sent och sof som man sofver vid sjutton år, när jag vaknade af att fönstret störtade in och tunga stötar hördes dunka mot yttre väggen. Rummet var så mörkt, som man billigt kan begära af en novembernatt, och likväl|33| tyckte jag mig i det svarta mörkret se ett stort, spöklikt föremål röra sig vid min säng. Jag uppreste mig till hälften, grep med handen i något ohyggligt vått, som tycktes famla efter min hufvudkudde, och kände en kall luftström intränga genom fönstret. Innan jag hunnit reda mina förvirrade tankar, öppnades dörren af luftdraget, och strax derpå inträdde min granne med ett brinnande vaxljus, hvarmed han antände min fattiga talgdank. – Stå upp, – sade han. – Öfversvämning!

15 Den berömda Aura är en för lärd flod, för att gerna låta förleda sig till pojkstreck, men före strändernas nya reglering voro öfversvämningar icke sällsynta, och nu hade vi en. Jag stod upp och såg fönstret krossadt, golfvet öfversvämmadt af vatten, midt i rummet ett långt, obegripligt, gungande föremål, som skrapade väggen, kullslog vattenkarafinen och tycktes närma sig min säng i fientliga afsigter. Det dröjde en stund, innan jag i detta besynnerliga nattspöke igenkände bogsprötet af en galeas, som af stormen och floden kastats mot stranden och rännt sitt oförskämda tryne in genom mitt fönster.

16 Hvad var att göra? Jag klädde mig, bergade min dyrbaraste egendom, hvaribland Job, och stod i begrepp att taga till flykten, när jag ihågkom Müller, som väckt mig och nu befann sig i samma vattunöd. Dörren till hans rum stod öppen, jag bergade min Job på en bodtrappa och skyndade att bistå min granne vid bergningsarbetet. Han mötte mig i förstugan, bärande en jernbeslagen kista, så oskapligt tung, att hon tycktes vara nog för fyra mans börda. I detsamma erinrade han sig något, som han glömt, och ropade till mig: konsekvensändrat/normaliserat Guidonis! Guidonis!

17 Golfvet i hans rum var öfversvämmadt af vatten, såsom hos mig. Jag sökte och fann i en vrå vid kakelugnen en väldig foliant om minst ett lemma startlispundskommentar vigt, med tjocka trädpermar och messingsknäppen, liggande på sidan i det inströmmande vattnet. Vaxljuset brann på bordet, jag kunde, oaktadt brådskan, icke afhålla mig från att kasta en blick på bokens titel och läste: Guidonis Pancirolli Rerum Memorabilium sive Deperditarum Pars Prior, första delen af ett arbete om minnesvärda eller förlorade böcker, lemma startkommenterad af Salmuthkommentar och tryckt i Frankfurt år 1646. I permen lästes med vacker handstil: Peregrinus Müllerus, Aboæ 1699. Jag fäste mig i denna handteckning|34| vid den ovanliga p-slängen, som utlöpte till venster i ett kors, sammanbundet med ett svärd.

18 Vi tillbragte med husets öfriga förjagade invånare två eller tre ruskiga timmar i en högre belägen spanmålsbod och återvände vid dagens inbrott, när vattnet begynte falla. Våra härjade bostäder försattes icke utan möda i beboeligt skick, och nu berättade mig madam Mettinen triumferande, att hon ändtligen fått städa min grannes rum. Mäktigare än alla förlästa bokmalar, hade Auras vatten åtagit sig besväret att skura, och innan kråkboets inbyggare fått tid att besinna sig, hade sopqvasten fullbordat hvad den stora skurtrasan så lyckligt begynt.

19 Några dagar förgingo, och Job beredde mig, om icke just lika mycket lidande, som han sjelf erfarit, så likväl bekymmer nog för en ung och otålig nybörjare. En afton föll det mig in, att Müller möjligen försökt sig i hebreiskans irrgångar, och hade jag icke något att lära af honom, så kunde han vara intresserad af att lära något af mig. Jag inväntade alltså i förstugan hans återkomst, för att fånga honom i flygten. Han kom ganska riktigt. – Herr Müller, – sade jag, – gif mig ett råd!

20 – Hvad är det? Har icke tid.

21 – Jag befinner mig i största förlägenhet för ett ställe i Job. Texten synes mig antingen motsägande, eller illa uttolkad af De Wette.

22 – Riktigt, herre. Tviflet är sanningens moder. Stig in!

23 Vi trädde in; han påtände sin lampa. Job hade beredt mig en gunst, som förvägrades alla andra. Rummet såg ut som om det åter behöft en öfversvämning. Snäckan i detta skal intog den enda stol, som fanns ledig, och jag satte mig obedd på kanten af den tarfliga bädden.

24 Jag hade nu för första gången tillfälle att i lugn betrakta min granne på närmare håll. Han tycktes vara en man i sin ålders fulla kraft, starkt bygd, ehuru mager, och af något mer än vanlig längd. Hans drag voro ädla och regelbundna, men sällsamt bleka, ögonen stora, mörka och djupa, uttrycket en blandning af tankspriddhet, sorgsenhet, trötthet. Det långa, bruna, ovårdade håret betäckte till hälften en hög panna, som röjde ovanlig tankekraft.

|35|

25 Medan jag uppvisade stället i Job och redogjorde för mina tvifvel, ej utan den hemliga fåfängan att något litet lysa med min förmenta lärdom, lifvades småningom det förströdda uttrycket i Müllers drag, hans blick skärptes, hans annars enstafviga tal blef öfvertygande klart, ja vältaligt. Han utredde icke blott detta svårlösta ställe med en förvånande lärdom, han uppvisade dess samband med andra egenheter hos den okände författaren till Jobs bok och gaf mig en ledtråd för hela serien af dessa studier. Det var mer än lärdom, det var en allt beherskande, allt öfverblickande intelligens; aldrig hade jag kunnat drömma om en sådan öfverlägsenhet, och på två timmar lärde jag mer af denne man, än förut på två år.

26 När jag slutligen, alltmera förvånad, begärde få veta Müllers tanke om en bland de mest olösliga af Jobs gåtor, svarade han: – Stället är lemma startinterpoleradtkommentar, det är icke äldre än 6:te århundradet och finnes icke i tidigare afskrifter. Jag skall säga er hvaraf det kommer. Lectio vulgata är korrumperad af rabbinerne i Alexandria och Damascus, för att få en öfverensstämmelse med Talmud. Randglossor, hvarmed uttolkaren velat förtydliga dunkla ställen, hafva införts i texten af okunnige skrifvare, alldeles såsom det skett med Nya Testamentets codex. Job är ett odödligt klassiskt verk från Salomos tid, men hvad skola vi säga om lemma startdiscordansernakommentar i evangelisternes framställning? Utom all fråga är discordansen endast verbal och förklaras, der den synes real, af de godtyckliga omkastningar texten lidit under dess första rhapsodiska antecknande. Forska djupare, herre, och ni skall inse möjligheten, att exegetiken en dag lyckas återställa hela vår codex, den nya såväl som den gamla, i dess ursprungliga renhet.

27 Jag betraktade honom med oförställd undran. Han tycktes vexa i höjden under dessa med hela vetenskapens tillförsigt uttalade ord. Jag anmärkte, att skriften sjelf förutsagt sin återställelse, när den förklarar, att lemma starticke en prick af Guds oförfalskade ord skall i tiden förgåskommentar.

28 – Nej, – återtog Müller och stirrade på mig med en blick, som kom mig att häpna, – förgås skall det icke, men till en tid förmörkas. Ve den, genom hvilken förargelse kommer!

|36|

29 – Men, – invände jag, – en uttolkare af skriften kan ha farit vilse i ärlig afsigt, när han trott sig insätta ett riktigt ord i stället för ett oriktigt.

30 Müller fortfor att stirra på mig med samma obeskrifliga blick och yttrade långsamt: – Mästaren har sagt: de ord jag gifver eder äro ande och äro lif. Ande och lif! Den, som stjäl ett menniskolif, är en mandråpare. Den, som stjäl ordets lif, är en gudsdråpare. Den, som insätter sin ande i det rum, hvilket är tillmätt åt den evige anden, han vill nedstörta den allsmäktige Gud från andarnes thron. Det är skrifvet: lemma start»om någon lägger något härtill, på honom skall Gud lägga de plågor, som äro skrifna i denna bok. Och om någon borttager något från denna boks profetias ord, hans del skall Gud borttaga från lifvets träd och från den heliga staden, om hvilka är skrifvet i denna bok»kommentar ... Unge man, – utropade han plötsligt och fattade mig hårdt i armen, – rör icke vid skriftens text! Det kostar årtusenden utan ro.

31 Det låg ett så fruktansvärdt allvar i hans ord, att jag icke för mitt lif vågat motsäga honom eller göra en rörelse för att undandraga mig hans genomträngande blick. Efter några ögonblicks tystnad släppte han min arm, betäckte sina ögon med handen och upprepade med ett uttryck af outsägligt lidande:

32 konsekvensändrat/normaliserat Årtusenden utan ro!

33 Hastigt sprang han upp och fattade mig åter i armen. – Jag skall finna dem, – sade han, – om det ock skulle kosta mig tjugu menniskoåldrar. Jag skall finna dem, om jag ock måste än en gång genomleta allt under sekler förgätet och förloradt i tideböckerna.

34 – Hvad skall ni finna? – frågade jag, och än i denna stund begriper jag icke huru jag hade mod dertill.

35 – Hvad? Bevisen emot mina 112 lemma startBarberinska lärosatserkommentar, och icke mina allena, utan ock de lemma startVelesianskakommentar. Jag skall bevisa, att Wetstein har rätt, när han kallar mig en förfalskare af skriftens text på Urban den åttondes befallning till förmån för den latinska versionen. Jag skall bevisa deras okunnighet, som tagit mitt försvar. Trasa efter trasa, skall jag sönderslita mitt rykte; jag skall tvinga verlden att erkänna mig för en usel bedragare ...

|37|

36 Här släppte han ånyo min arm och tog några steg med lifliga åtbörder.

37 – O, det skall lyckas mig, om icke nu, så i nästa århundrade. Hvilken vällust! Man skall smäda och förakta mitt namn. Finns det något lycksaligare, än att förstöra sin ära, som två lättrogna sekler efterstafvat? Den dag, när jag blifvit öfverbevisad att icke hafva samlat mina ryktbara läsarter ur 22 handskrifter från åren 349 till 1254, men att i stället hafva korrumperat texten till förmån för Antikrist på den romerska stolen, den dagen har också jag till sist funnit ro!

38 Och den besynnerlige mannen utsträckte lidelsefullt sina båda armar, likasom efter ett fjerran mål af den högsta sällhet. Derpå fördystrades åter hans drag, hans armar nedsjönko, han dignade kraftlös ned på stolen vid skrifbordet. – Men, – fortfor han tvekande, – det är ännu långt, långt, långt till hvilotimmen, och jag är så trött. Om jag blott ägde Origines’ codex! Eller blott Hesychii! Eller Athanasii! Det finns endast en afgörande auktoritet, och hvar skall jag finna den? Jag vet, att Sveriges Gustaf Adolf bortförde från München den handskrift jag framför alla andra behöfver. Jag har sökt den förgäfves i alla Skandinaviens arkiver, förgäfves i Åbo. Och den måste dock finnas, den måste, måste ... Men hvar?

39 Under dessa ord hade Müllers blick blifvit allt mera frånvarande, han tycktes fullkomligt hafva förgätit min närvaro, och vid den sista, knappt hörbart uttalade frågan hade han inslumrat vid bordet, med hufvudet stödt emot högra handen. Han kunde dock sofva, denne rastlöst forskande man, men han sof ej som andra, han sof med öppna ögon ...

40 Jag smög mig bort och hörde klockan i domkyrkotornet angifva midnatt. Sömnen flydde mina ögon; jag tyckte mig ännu höra samma förtviflans suck från rummet bredvid: den måste finnas, men hvar? Jag hade sett en vansinnig i hans triumf och förtviflan, derpå kunde jag icke mera tvifla. Men hvilken storhet, hvilket djup i den förunderliga fixa idé, som tycktes beherska denne olycklige forskare i arkivernas hemligheter! Och hvilken ofantelig lärdom gick icke härvid till spillo just på det fält af forskningen, åt hvilket min far egnat den bästa delen af sitt lif och som skulle blifva mitt eget! Dessa tankar|38| jagade hela natten igenom min sömnlösa fantasi. Beständigt genljöd i mina öron samma fråga, som ligger i bottnen af alla forskningar, som går genom seklerna och i tusende former ånyo återkommer för den sökande menniskoanden: hvar? hvar? När skall jag finna ro?

41 Följande dag var Müllers dörr stängd, som vanligt. Julen tillstundade, jag begagnade med nöje min fars tillåtelse att tillbringa några veckor i hemmet och afreste från Åbo, utan att hafva återsett min besynnerlige granne sedan den qväll, när jag så oförväntadt blef ett vittne till hans sällsamma sinnesförvirring.

42 Hemkommen, öfverhopades jag af min far med frågor om akademin och naturligtvis främst om mina egna studier. Jag redogjorde för mina framsteg och omtalade lektionen i Job hos min granne Müller. Min far skrattade. – Jag känner det der, – sade han; – sådane äro alla äkta bokvurmar. År 1787, när jag inskrefs vid akademin, fanns vid slottsgatan i Åbo en dylik besynnerlig karl, öfvermåttan lärd och något vriden derjemte. Gick vanligen i en sliten svart sammetsrock, lemma startglötadekommentar i biblioteket och lefde af toma luften. Peregrinus Müller; jag kände honom mycket väl, vi studerade båda exegetik.

43 – Peregrinus heter också min granne, anmärkte jag.

44 – Namnet är icke vanligt, – fortfor min far, – men det torde vara brukligt i slägten. Sannolikt är din Müller af 1826 en son till min Müller af 1787. Min Müller hade en besynnerlig vana: han somnade vid midnatt med öppna ögon.

45 – Det gör också min Müller.

46 – Verkligen, – fortfor min far vid muntert lynne. – Vi känna förut lemma starten evig judekommentar; nu få vi kanske den äran att göra bekantskap med en evig student. I min ungdom påstod sig gammalt folk ha sett en dylik konfys herre i Åbo 1740, och vår lemma startkapellankommentar, pastor Henriksson, omtalar en dylik stökare i biblioteket 1807. Hvar tid har sina grubblare och sina vidskepelser.

47 – Men, – återtog jag, – om man sammanlägger lemma startårtalen 1740, 1787 och 1807, så ha de alla inträffat näst före ett krig i vårt landkommentar.

48 – Ja, hvarför icke? Har man väl en komet, alltid finner man efteråt någon märkvärdig tilldragelse, som den|39| skulle förebådat. Vore nu Müller en sådan krigskomet, så måste han ju ha lemnat spår efter sig år 1699.

49 Med ens rann mig bjert i hågen den namnteckning jag läst i permen på Guidonis Pancirolli foliant, lemma startobäkligkommentar i åminnelse: Peregrinus Müllerus, Aboæ 1699. Det slog in, och jag underlät ej att omtala det. Min far syntes brydd. – Låt oss ej mera tänka på dessa enfaldiga sammanställningar, – sade han. – Öfversätt för mig en sida ur Job, så äro vi åter inne i realiteter.

50 Job upptog den aftonen. Men under natten och hvilan spökade den besynnerlige studenten åter i mina drömmar. Jag tyckte mig se honom, hård och förstenad som en tusenårig mumie, luta sig öfver min bädd och säga till mig med grafstämma: jag är sjuhundrade år gammal; huru gammal är du? Jag har studerat med Abelard, jag har lärt min visdom af Albertus Magnus, Roger Bacon och Cartesius. Petrarca var min förtrogne vän, jag har duellerat med Skotten Crichton, som kunde allt, och formerat pennor åt Hugo Grotius. Det var jag, som gjorde Viklef uppmärksam på Nya Testamentet, och jag kunde berätta dig hvad Huss hviskade i mitt öra, när han besteg bålet. När LutherWartburg kastade bläckhornet efter djefvulen, kastade jag sanddosan och träffade plumpen. Långt före detta var jag invigd i alla grenar af lemma starttriviumspråk: latin och quadriviumspråk: latinkommentar; guldmakarekonsten, lemma startquadratura circulispråk: latinkommentar och lemma startperpetuum mobilekommentarspråk: latin ha längesedan upphört att vara gåtor för mig. Jag känner alla vetenskaper och talar alla språk. Jag kunde blifva professor i alla fyra fakulteterna, men jag har medlidande med mina efterträdare, de skulle alltför länge få vänta. Jag studerar det outransakliga, jag känner alltings början och väntar få skåda alltings slut. En gång i hvarje menniskoålder visar jag mig för att förebåda märkvärdiga ting. Du, myra, skall upplefva året 1827, som nu förestår, och du skall erfara, att jag icke uppträdt förgäfves. En ny Dschingis Khan skall uppstå bland Lapparne, de skola uppresa sig och uttåga med sina renar för att eröfra verlden. Europas förenade härar skola möta dem på Parola malm, och det skall varda ett fältslag, efter hvars slut man skall glädja sig åt godt pris på renhudar och lemma startlappmuddarkommentar ...

51 Störd i min hvila af dessa gycklande fantasier, önskade jag min evärdelige Müller tillbaka till medeltiden,|40| hvilken han aldrig bordt öfverlefva. Men redan följande morgon erhöll jag en ny påminnelse om detta sällsamma original. Vid inträdet i min fars rum fann jag honom bläddrande i ett gammalt, fordom lysande bokhäfte, inbundet i permar af rödt lemma startmarokinkommentar med hans namn i gyllene bokstäfver inpressadt i permen.

52 – Din student förföljer mig, – sade min far, något förlägen att ertappas vid detta morgonnöje. – Jag har ej fått sömn i natt för den oslipplige karlen. Du talade om en namnteckning från 1699. Nåväl, du skall nu öfvertyga dig, att Müller från 1699 och Müller från 1787 ej kunna vara samma person. Se här den senares egenhändiga namnteckning i en gammal minnesbok, som jag förvarat från min studenttid. Läs sjelf: tomtkonsekvensändrat/normaliseratlemma startSapientia est immortalis. Peregrinus Müllerus, Aboæ Cal. Octobris Anno MDCCLXXXVIIspråk: latin.kommentar

53 – Och detta skulle vara hans egen handstil, min far?

54 – Jag har sjelf sett honom skrifva det.

55 – Men det är ju omisskänneligt samma prydliga stil, som namnteckningen af 1699. Jag kunde ej undgå att fästa mig vid den ovanliga p-slängen, som liknade ett kors, sammanbundet med ett svärd. Och se här ... samma kors, samma svärd!

56 – Det är efterapadt, – utbrast min far missnöjd och slog igen boken. – Sådana krumbugter gå i arf från far till son. Antaga vi som möjlighet, att en student om tjugu år från 1787 kunnat uppträda vid 40 år 1807 och vid 59 år 1826, så komma vi icke ur fläcken med årtalet 1699. Humbug, ren humbug! Jag har bevittnat för många gåtor i lifvet, för att så utan vidare afhugga dem jag icke kan lösa, men det skall finnas någon reson i dem. Skrock kallar jag allt det, som icke har något förnuftigt ändamål. Men hvilket rimligt ändamål kan tänkas för en lemma starttituluskommentar Müller att spela seklernas vagabond? Spöka för krig? Prat! Framvisa någon rättighet för honom att lefva, och om jag icke kan tro på hans fullmakt att vara gengångare, skall jag åtminstone förlåta andra deras lättrogenhet.

57 Jag kände min far; han var för mycket vetenskapsman för att antaga något utan bevis, och om Müller blef icke mer fråga. Julen förgick så hastigt och gladt, som en jul förgår, när man är student, har ett godt hem och utom hemmet en flamma i vinterkölden. lemma startKnutsdagenkommentar stod|41| min häst förspänd, och jag skulle åter inresa till Åbo. Sedan min far uppräknat reskassan, med tillsägelse att föra noggrann bok öfver mina utgifter och spara på allt, utom privata kollegier i hebreiska och arabiska språken, frågade han med skenbar likgiltighet:

58 – Sade du icke, att din Müller, liksom min, är känd för sin vurm att leta i gamla medeltidshandlingar?

59 – Ja. Han söker en handskrift, som han ännu ej lyckats finna. Förmodligen gäller den exegetiken.

60 – Karlen må vara klok eller galen, – fortfor min far, – så gör det mig ondt om honom. Jag förstår hvad det innebär att känna sitt lifs uppgift hänga på ett halmstrå, som man icke kan finna. Min Müller sökte, som din, en handskrift, hvilken ej var tillfinnande någonstädes. lemma startEtt år eller parkommentar sedan han försvunnit, jag vet icke hvart, tog jag privata kollegier i arabiska hos professor Lars Lefrén, en berömd orientalist, som någon tid varit bibliotekarie i Åbo. Han visade mig en besynnerlig gammal handskrift, troligen hörande till Torsten Stålhandskes boksamling, som var ett byte från trettioåra kriget och förärades till akademin kort efter dennas grundläggning. Lefrén sjelf kunde icke läsa handskriften, men så mycket trodde han sig förstå, att det var en öfversättning af de tre första evangelierna till något obekant språk. Några år senare, när jag bättre förstod uppskatta värdet af en sådan raritet, sökte jag handskriften i biblioteket, men fann den icke mer, den hade förkommit, såsom mycket annat förkommer på lån; och dåvarande bibliotekarien, kanslirådet Clewberg, var ofta frånvarande i Stockholm. Efteråt har jag kommit att tänka på Lefrén, som dog vid 81 års ålder på Hattanpää gård i Messuby 1803 och hvars fru hette Lejonanckar. Lefrén var en mycket kristlig och rättskaffens man, lemma startHernhutarekommentar i sin tro, men på sista tiden af ålder något minneslös, hvarför det icke är otänkbart, att den gamla handskriften kunnat blifva glömd bland hans papper. När du nu reser till Åbo, så res öfver Tammerfors och hör åt på Hattanpää, om möjligen der skulle finnas några förgätna papper af Lefréns qvarlåtenskap. Man måste försöka allt, för att återfinna en sannolikt dyrbar urkund, som tillhör akademin och som annars skall dela eller redan delat så många oersättliga handlingars öde att brinna upp eller förstöras af råttor. Låt mig veta, om|42| du lyckats upptäcka något spår deraf, och helsa din Müller från hans namnfrände 1787. Någon komet är han icke, men man måste hysa aktning för forskningen; jag är sannerligen nyfiken att erfara något mer om detta underdjur.

61 Jag reste öfver Tammerfors, och derifrån var icke långt öfver isen till Boijarnes vackra Hattanpää. – Professor Lefréns qvarlåtenskap? Nej, der fanns ingenting, det var mer än 23 år, sedan Lefrén dog.

62 – Men kanhända finnes ännu på vindarna någon bortglömd kista med gamla papper? ... Nej, det fanns ingen sådan kista, här var allt omstädadt, sedan godset kommit i andra händer.

63 – Men här måtte dock ha varit någon auktion på lösegendom och skräp sedan förre ägarens tid? ... Ja, här hade visst varit en eller flera auktioner, men det var länge sedan, ingen ihågkom numera hvad då sålts eller hvem som då inropat det.

64 – Kapten Häger på Haavisto i Birkkala inropade mycket skräp på sista auktionen, – inföll slutligen en gammal trotjenarinna.

65 Kapten Häger var för mig en fullkomligt obekant storhet, men då ingen vidare upplysning stod att fås och min väg till Åbo gick genom Birkkala, beslöt jag att göra ett försök på Haavisto. Allt hade sammansvurit sig att gäcka min efterspaning. Kapten Häger var också död; man erinrade sig, att han för en hop år sedan släpat några gamla stolar, skåp och kistor från Hattanpää, men de papper, som möjligen funnits, hade sönerne i gården begagnat till lemma startförladdningarkommentar och döttrarna till tortunderlag. Nuvarande värdinnan tillade skrattande, att drängarne brukat tända veden i lemma startrieugnenkommentar med sådana onyttiga papper.

66 På min enträgna begäran fördes jag till en hövind, dit man undanstökat allt obrukbart skräp, som icke annorstädes fått plats. Det var ett kaos af obeskrifliga saker: stolar och bord utan fötter, skåp utan dörrar, korgar utan botten, malätna skinnfällar, jagtstöflar utan sulor, dunbolster som kringstrött halfva sitt innehåll, afslitna tömskaft, söndriga bjellror, ruiner af lemma startsmörtjärnorkommentar, vettar för fågelskytte, lock af kistor, elghorn och bockhorn, hästskor och grimmor, en gammal målskjutningstafla och slutligen en f. d. mjöllår, uppfylld till hälften med kalk och sågspån, till andra hälften med lemningar af tapeter och|43| gamla kungörelser. Jag hade verkligen mod att insticka min arm i denna förtviflade styggelse, och sedan jag kringkastat dessa kalla, fuktiga papperstrasor, upptäckte jag i hörnet af mjöllåren en möglad, med kalk och sågspån öfverhöljd rulle, ombunden med rödt silke. Jag upplöste rullen och fann en handskrift på pergament.

67 Historien om denna upptäckt är icke sällsammare, än mången annan sådan i vårt land och andra länder. Huru ett oskattbart stycke forntida literatur efter seklers skiften plundrats under ett förödande krig, derefter rest öfver haf och land, hamnat i ett bibliotek, utlånats åt en lärd forskare, glömts vid hans död, fortsatt sina resor, sålts som makulatur, undgått förladdningar, tortor och rieugnar, vräkts i en mjöllår och ändtligen funnits af en envis student, – allt detta är blott ett upprepande af det gamla habent sua fata libellispråk: latin, skriftstycken äro ödets kastbollar. Jag ber om förlåtelse, jag skall spara latinet så mycket som möjligt.

68 Inbyggarne på Haavisto dolde icke sin munterhet, när jag erbjöd dem tre riksdaler i lösen för detta mitt fynd. Det var dock pergament, så mycket förstodo de, och pergament kan med fördel begagnas till att bekläda nappen i barns dihorn. Men att värdera en möglig rulle f. d. kalfskinn till mer än högst 12 skillingar, detta syntes dem vara höjden af slöseri; det kunde endast väntas af en student, som alltid har godt om pengar.

69 Ankommen till Åbo, underrättade jag min far om det lyckliga fyndet. Jag hade icke underlåtit att omsorgsfullt befria det från spåren af en otacksam efterverlds vanvård; men läsa det, dertill förslog icke all min fattiga lärdom. Rullen innehöll åtta blad pergament, hoprullade under ett omslag af groft, halfmurket hamptyg och ytterst tätt fullskrifna med en oläslig skrift. Aldrig hade jag haft någon aning om dessa besynnerliga skriftecken uppifrån nedåt och nedifrån uppåt, så vidunderligt gamla, att de knappt buro spår af de bjerta färger och prydliga ornamenter, hvarmed medeltidens munkar plägade utsira sin munkskrift. Påtagligen hade man icke i Åbo haft någon aning om skriftens betydelse. Min första tanke var att genast återställa denna oersättliga raritet till dess rätte ägare, akademin och dess bibliotek; min andra tanke var Müller. Kunde jag, borde jag lemna handskriften ifrån mig, innan jag erfarit Müllers mening derom? Lefrén hade för 40 år sedan icke|44| förmått dechiffrera dess innehåll, och nu hade skriften blifvit än mera oläslig. Hvilken annan än Müller kunde afslöja dess gåtor?

70 Hans dörr stängd, som förut. Min värdinna berättade mig, att han varit mera sorgsen och mera sluten än förr. Det förekom henne, som hade han åldrats. Och nu var han sjuk.

71 – Sjuk? Hvem vårdar honom?

72 – Herrn vet, att han aldrig mottager någon.

73 Jag fattade mitt beslut. Tjensteflickan inbar på aftonen friskt vatten till min granne, det enda han numera mottog. Hon medförde några skrifna ord från mig, hvari jag underrättade honom, att jag kunde meddela något vigtigt om en forntida handskrift. Jag fick inträde och fann Müller klädd, men, mot vanan, halfliggande på sin bädd. Han var blek och trött, hans stora, mörka ögon djupt insjunkna och så glänsande, att de tycktes lysa. Han gaf mig ett tecken med handen att taga plats på den enda brukbara stolen och afbidade tyst hvad jag hade att säga honom.

74 – Ni är sjuk? – började jag.

75 – Jag har aldrig varit sjuk, – svarade han. – Trött, det är möjligt. Jag har en lång väg att vandra.

76 – Ni behöfver en läkare. Tillåter ni, att jag påkallar professor Törngren? Eller kanhända professor Hvasser?

77 Han smålog. – Om jag behöft en läkare, tror ni, att jag nu skulle vara tvåhundrafyrtio år gammal?

78 Jag ryste. Müller af 1699, 1740, 1787 och 1807 stod lefvande för min inbillning.

79 Han gissade mina tankar och fortfor halft föraktligt, halft vemodigt: – Förvånar det er? Ja, jag vet ej hvarför jag kom att nämna min ålder, det är annars icke min vana. Menniskans jordiska måttstock är så liten, att seklerna tyckas henne vara ofattliga för en lifsålder. Och hvad är ett fattigt århundrade mot den tid, som vårt solsystem behöfver för att kretsa omkring sin medelpunkt, eller som detta oskönjbara centralklot behöfver för att kretsa kring Allmaktens thron? Lär af sländan, som lefver en dag och anser en mansålder vidunderligt lång, huru litet vår måttstock passar för menniskoanden, som skall lefva ännu, när|45| den sista för våra ögon synliga stjernan fulländat sitt lopp kring den sista centralsolen!

80 Jag hade intet att svara. Hans ord voro sublima, hans blick så genomborrande klar, att jag tyckte mig höra en ande tala.

81 Han fortfor: – När jag var ung efter menniskors vanliga mått, hade Copernicus visat oss huru vi bo på ett rullande klot och tycka oss se himmelens stränder röras omkring oss. Galilei mätte vår bana, menniskan förflyttades från skapelsens medelpunkt till en liten bortglömd vrå i den oändliga verldsrymden. Detta väckte själarnes uppror. Den högmodiga menniskoanden kunde ej bära en sådan förnedring, han rasade mot sin skapare och ropade till honom: har du icke sagt, att jag är skapelsens krona? Ja, svarade Gud i sitt ord: vet du icke, att min kraft skall fulländas i svaghet? Vet du icke, att konungen kallar till sitt gästabud icke de rika och mäktiga, utan de fattiga och de ringa? Hvarför skulle konungen öfver verldarna kalla till sig de omätligt stora och sköna solarnas invånare? Hvarför skulle icke han, för hvilken intet är stort och intet litet, hellre utkora de ringa stoftgranden på en liten, fattig och bortglömd ö i det stora verldshafvet? Menniskorna förstodo det icke, de ville icke ödmjuka sig, för att en gång kunna döma englarne. Derför sändes dem kraftig villfarelse, och Guds ord förmörkades. Vrånge tolkare insatte sitt ord i det gudomliga ordets ställe och dömdes att gå fridlöse på jorden, intilldess att täckelset är borttaget och villan afslöjad. Den, som vill tolka skriften, måste afsäga sig all egen vilja. Hans förstånd och hans lärdom äro en lemma startkasteskofvelkommentar, men han får icke hålla dess handfäste. Hans ljus får icke vara hans ljus och hans kraft icke hans kraft. Han måste vara den evige anden underdånig, emedan hans egen bundna ande sväfvar i mörker. Mörker och vanmakt äro hans lott, om han uppreser sig mot sin krafts källa ... Hvad har ni att säga mig?

82 – Ni nämnde en handskrift, som för längesedan skulle ha bortförts från München till de nordliga länderna.

83 – Ja, ja. – Och Müller uppreste sig lifligt. – Hvad vet ni derom?

84 – Tillåter ni mig fråga hvad denna handskrift innehöll?

|46|

85 – Den äldsta urkund, som ännu finnes qvar af de tre synoptikerne, Matheus, Marcus, Lukas. En syrisk öfversättning från slutet af tredje seklet. Döm om dess värde, när vi icke med säkerhet känna någon äldre handskrift, än från medlet af 5:te seklet. Jag har granskat 88 hela afskrifter och fragmenter legio. Codex argenteus säges vara från 4:de seklet och går ej längre tillbaka, än till slutet af det 5:te. Codex alexandrinus är knappt 30 år äldre. Förstår ni hvad det innebär, att kunna rätta alla skriffel, alla afsigtliga eller oafsigtliga förfalskningar af texten med en halftannat århundrade äldre öfversättning? Denna handskrift kan icke betalas med ett konungarike ...

86 Mot min vilja måste jag le, när jag ihågkom huru nuvarande ägarne värderat en sådan dyrbarhet till 12 skillingar. Müller märkte mitt löje och betraktade mig med förakt.

87 – Och ni vill blifva en exeget! – fortfor han. – Lägg 80 år af ert usla, onyttiga lif, lägg all edert lands exegetiska lärdom, lägg två århundradens rastlösa forskningar i den ena vågskålen, och dessa blad i den andra skola hundradefaldt uppväga dem alla! Hvad hade icke Filip Melanchton, hvad hade icke 16:de och 17:de seklernas lärde gifvit för dessa blad! Och jag olycklige, som med dignande knän har sökt dessa blad genom två århundraden, från arkiv till arkiv, från damvrå till damvrå, – jag, hvilken sökt dem såsom min enda förhoppning om ro, för att ändtligen genom dem kunna slita min vetenskapliga ära i stycken och bevisa mig vara den samvetslösaste af alla skriftens förfalskare, – hvad skulle icke jag gifva för dessa blad!

88 Under öfvermåttet af sin rörelse nedsjönk han åter utmattad på bädden, hans ögon förlorade sin underbara glans och tycktes nära att brista. Skrämd och förvirrad, ägde jag likväl nog besinning att icke genast räcka honom det oskattbara fynd jag bar doldt vid min barm. Jag insåg, att en sådan öfverraskning skulle döda honom, – om denne man kunde dö.

89 – Herr Müller, – sade jag varsamt och så lugnt jag förmådde, – ni gör rätt i att icke förlora hoppet om denna dyra urkunds återfinnande. Det finns anledning att tro på dess tillvaro någonstädes i Finland.

|47|

90 – Hvar? – utropade han, och plötsligt begynte hans ögon åter glimma.

91 – Jag har med bestämdhet hört sägas, att den skall hafva funnits här, i akademins bibliotek, för fyrtio år sedan.

92 – Sagor! Jag vet hvad der funnits och hvad der finnes. Jag har förlorat allt hopp om Åbo. Finland har intet, Sverige intet, Norge intet, Danmark intet, Europa intet. Jag vill genomsöka Amerika. Utvandrarne härifrån kunna ha medfört handskriften.

93 – Man har sagt mig, att den varit utlånad ... att den blifvit förgäten ...

94 – Förgäten? Otänkbart!

95 konsekvensändrat/normaliserat ... Att den förirrat sig till en för er okänd landsort ... att den förskingrats med värdelösa papper ... varit ett föremål för den yttersta vanvård ... och återfunnits ...

96 Müller sprang upp. Hans bleka kinder betäcktes af rodnad, han var åter den kraftfulle man, som jag sett vid mitt första besök; endast handen darrade, när han grep mig i armen.

97 Hvar? – frågade han åter med ett misstroget tvifvel.

98 – I Birkkala socken, Haavisto gård.

99 Han studsade ett ögonblick, grep derpå sin trekantiga hatt och ville skynda ut. Jag hejdade honom. – Lofvar ni att höra mig med lugn, så torde en resa blifva öfverflödig.

100 – Hvad är det? Jag är fullkomligt lugn.

101 Hela hans utseende motsade denna försäkran. Jag tvekade, om jag ej borde uppskjuta det afgörande ordet till i morgon. Müller förekom mig. Han hade märkt, att jag höll något doldt vid barmen. Plötsligt grep han mig med jättestyrka i axeln, och strax derpå höll han pergamentsrullen högt upplyftad öfver sitt hufvud.

102 Aldrig skall jag förgäta hans blick. Den lyste icke mer af en svärmisk glans, den var brinnande eld. – Ändtligen! – utropade han, såsom hade han utandats ett helt lifs längtan i detta enda ord. Derpå vacklade han några ögonblick och nedsjönk utan medvetandeoriginal: metvetande på stolen vid skrifbordet.

103 Min fruktan hade varit blott alltför grundad. Jag skyndade ut, väckte min värdinna och bad henne taga vård om den olycklige, medan jag sprang till närmaste läkare,|48| doktor v. Haartman. Den snöiga, toma slottsgatan föreföll mig olidligt lång. Nära en timme hade förgått, innan jag återvände med läkaren. Han kom för sent. Müller hade upphört att andas och låg utsträckt på bädden med pergamentsrullen hårdt tryckt mot sitt hjerta. Han hade icke ens fått tid att öppna den ...

104 Denne evige student kunde således verkligen dö. Hans evighet betydde icke mer, än all annan såkallad evighet på detta rullande klot. Läkaren förklarade, att döden varit hastig och smärtlös, till följd af en lemma startkongestion åt hjernankommentar. Ögonen voro nu slutna – kanske för första gången sedan hans barndom – och den brinnande blicken slocknad bakom ett förhänge. Han hade funnit den ro han så länge sökt.

105 Müller blef, som medellös, begrafven på akademins bekostnad. Närmaste månads hyra fanns aflagd på hans bord, men för öfrigt utgjordes hans qvarlåtenskap blott af värdelösa kläder och till en del sällsynta böcker, hvilka senare, när ingen arfving anmälde sig, blefvo försålda och inropade för biblioteket. Den ringa köpesumman anslogs till en understödsfond för medellöse studenter. Stafven med ugglehufvudet blef min egendom.

106 Müllers efterlemnade papper innehöllo en mängd exegetiska forskningar, som vittnade om hans ovanliga lärdom, men ingenting, som gaf någon upplysning om hans födelseort, hans familjeförhållanden eller hans föregående lif. De akademiska myndigheterna gjorde sig mycket besvär med annonser i tyska tidningar, för att utröna den besynnerlige mannens härkomst. Förgäfves. Namnet Müller var så allmänt, att endast i det lilla Göttingen, der han verkligen någon tid varit inskrifven som student, mer än trettio familjer buro detta namn, och ingen af dem kände en Peregrinus. Lika förgäfves sökte jag vid en senare resa i Tyskland upptäcka något spår af en man, som dock borde ha varit bekant för sin lärdom och sin fixa idé.

107 Den enda tråd, som möjligen kunde gifva en ledning till gissningar, om icke till annat, var af en så sällsam och tvifvelaktig beskaffenhet, att jag ansåg mig böra rådfråga min far derom. Jag fann nemligen i Frankfurt am Main ett för mig dittills okändt, ehuru icke särdeles sällsynt verk med följande långsläpiga titel, för hvilken jag måste bedja om ursäkt: Collationes græci contextus omnium|49| librorum Novi Testamenti juxta editionem Anverpiensem regiam cum XXII codicibus antiquis mscr. exbibliotheca Barberina; samlingar af grekiska textöfverensstämmelseroriginal: textöfverenstämmelser rörande alla böcker af Nya Testamentet, jemte kgl. upplagan från Antverpen, med 22 forntida handskrifter från Barberinska biblioteket. Utgifven af Pehr Possin 1673 och innehållande läsarter, samlade af den lärde Italienaren Johannes Matheus Caryophilus år 1625, om hvilka läsarters äkthet en långvarig och hetsig tvist uppstått bland bibeltolkarne, hvilken tvist slutligen afgjorts till Caryophili förmån.

108 När jag härmed sammanlade hvad Müller vid första besöket berättat mig om sina 112 Barberinska läsarter, hvilka han påstod sig hafva förfalskat, jemte hans uppgifna ålder af 240 år, måste jag komma till den slutsats, att derest icke Müller sjelf var denne Caryophilus, som dömts att fridlös vandra genom seklerna, till dess hans svek blifvit upptäckt, så trodde han sig åtminstone vara det. Min far var af samma tanke. Han ansåg det alldeles icke otroligt och anförde flera exempel derpå, att en lärd man, af excentriskt lynne och fördjupad i sina forskningar, slutligen så införlifvar sig med dessa, att han likasom i sig sjelf förkroppsligar den längesedan aflidne föregångare, som han studerat och hvars verk blifvit honom så förtrogna, som vore de hans egna. Müller måste hafva blifvit ett rof för denna icke ovanliga fixa idé; men det ovanliga och storartade hos denne man var, att han, som ansåg sig vara Caryophilus, gripits af skriftens stränga dom öfver bibelordets förfalskare ända derhän, att hela hans senare lifsuppgift blifvit förnekandet af det vetenskapliga rykte han trodde vara sitt eget, framställandet af sig sjelf för verlden såsom en usel bedragare. Detta mål trodde han sig uppnå med tillhjelp af en urgammal handskrift, som intygade hans svek, och när han funnit denna, hade han ingen rättighet mer att lefva. Det är sant, att han sjelf bordt utpeka handskriftens resultat; men sådant kunde ock andra göra. Han var öfverbevisad, han kunde dö.

109 Detta syntes mig numera alldeles klart, men min far tvekade. Hans vetenskapliga logik medgaf, att så måste vara, men traditionen från hans studenttid och Müller af 1787 voro svåra att utrota. Vi hade ombytt roler; nu trodde han, och jag tviflade. Det var en munter förvexling. Jag bemötte hans inkast med hans egna argumenter|50| från första tiden, när Müller begynte spöka 1826: en son eller sonson till Müller af 1787; slägtnamn, slägtarf, slägtvanor, grubblare, som uppträdt i olika tidehvarf. Min far syntes endast till hälften öfvertygad, och jag befarar, att han ända till sin död i hemlighet trodde på tillvaron af en evig student.

110 För mig blef Müller, hvem han ock var, ett minne, som ej kan förgätas. Aldrig förr och aldrig sedan har jag mött på min väg en så öfverlägsen intelligens på forskningens fält, och just denna öfverlägsenhet skulle så djupt förödmjukas! Än mer. Hvad synes mera berättigadt för mensklig ärelystnad, ja för den blygsammaste, den ödmjukaste bland dödlige, än den önskan att kunna qvarlemna ett aktadt minne efter döden? Och denne man satte sitt lifs mål i att sönderslita sitt rykte för efterverlden; han, forskaren, betraktade det som en vällust att skymfas och förbannas i den vetenskap, der han en gång räknats ibland de ypperste. Hvar har menniskoanden, djupare förkrossad, mera sjelfförsakande, kastat sig i stoftet inför den Allsmäktiges thron?

111 Hvar? I den troendes bön. Högmod kan ligga förborgadt i den djupaste sjelfförnedring; martyrens lemma startverkhelighetkommentar kan gå kall förbi Kristi kors.

112 Jag har blott några ord att tillägga om den märkvärdiga handskriften. Först efter Müllers död föll det mig in, att jag hade alldeles intet bevis för att just den var det dyrbara syriska fornminnet, ja, icke en gång bevis för att den var samma urkund, som min far en gång hade sett hos Lars Lefrén. Müller hade icke öppnat rullen, jag kunde icke ens igenkänna språket. Och i denna stund vet jag intet derom. Jag hade funnit ett gammalt och oläsligt pergament, men hvad det innehöll var och förblef en gåta.

113 Jag återlemnade pergamentsrullen till biblioteket, i hopp att der få något ljus i saken. Fåfäng förhoppning: ej heller der kunde någon läsa den.

114 Vid en ung students antydningar om urkundens oskattbara värde fästes ingen synnerlig vigt. Man skulle dock låta den granskas af akademins utmärkte orientalist, adjunkten Wallenius, och senare, om det befanns nödigt, sända den till någon kompetent auktoritet i Tyskland. Förmodligen har icke heller Wallenius kunnat läsa de gamla kråkfötterna, hvilket tycktes ganska förlåtligt för den, som sett dem. Och innan någon hunnit dechiffrera dessa forn|51|tidens gåtor, inträffade den fruktansvärda olyckan den 4 September 1827, – Åbo brand.

115 Uppfylld af oro för den dyrbara urkunden, inreste min far samma höst till akademins ruiner. Blott en ringa del af bibliotekets skatter hade räddats ur lågorna, hvilkas spår dessa qvarlefvor ännu bära på sina halfförkolnade blad. Den gamla handskriften, – hvad den nu sedan var, Müllers syriska evangelier eller någonting annat, – hade med så mycket, som aldrig kan ersättas, blifvit elementernas rof.

116 Min far öfverlefde icke länge denna obotliga förlust för hans älsklingsvetenskap. Om Müller icke denna gång varit en krigskomet, om man ej ens gjorde honom ansvarig för Åbo brand, så hade han, i min fars tanke, förebådat en vida känbarare olycka. Krigens sår kunna läkas, förstörda städer kunna återuppbyggas, men en urkund, ryckt ur forskarens hand och för alltid tillintetgjord, kan icke återköpas med blod.

117 I min lefnadsbana efterlemnade Müller ett varaktigt spår. Jag kände från denna tid en fruktan, som jag ej kunde öfvervinna, för att förbättra bibelordet, och kastade mig beslutsamt in på min barndomskärlek, romarespråket. Hvarför skulle jag utsätta mig för risken att, också jag, få vandra sökande genom seklerna? Student vill jag förblifva så länge jag lefver, men en evig student, – nej, jag tackar, den äran är mig för stor.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i fyra avsnitt 15–29/11 1845 (med titeln »Den eviga Studenten»). Topelius omarbetade texten för Vinterqvällar.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    4 Syrochaldé syrier eller från Kaldéen, ett område i sydöstra Mesopotamien.

    5 tarflig enkel, anspråkslös.

    6 läst låst.

    6 duskväder dimma med regn eller snöslask; förekommer i svenskan i Finland; SAOB har detta belägg av Topelius.

    10 opera omnia (lat.) samlade skrifter.

    11 helst i synnerhet.

    11 ändtligen till slut.

    12 »ein bemooster» (ty.) en mossbelupen, d.v.s. en äldre mossig student.

    13 löjlig komisk.

    17 lispunds viktenhet; ett lispund motsvarar ca 8,5 kg.

    17 kommenterad af Salmuth strängt taget: kommenterad och översatt (från italienska till latin).

    26 interpoleradt tillagt, varigenom texten förvanskas.

    26 discordanserna de bristande överensstämmelserna.

    27 icke en prick af Guds oförfalskade ord skall i tiden förgås jfr nedan.

    30 »om någon lägger något härtill, på honom skall Gud lägga de plågor, [...] om hvilka är skrifvet i denna bok» Upp. 22:18–19.

    35 Barberinska lärosatser avser grekiska handskrifter av Nya Testamentet i det barberinska biblioteket i Rom.

    35 Velesianska avser grekiska handskrifter av Nya Testamentet som ägdes av den lärda spanska adelsmannen Pedro Fajardo (ca 1530–1579), markis av Los Vélez 1575–1579.

    42 glötade rotade.

    46 en evig jude Jfr den vandrande juden, Ahasverus eller Jerusalems skomakare, som enligt myten vägrade Jesus en vilostund under Golgatavandringen och därför själv dömdes att vandra i evighet.

    46 kapellan komminister.

    47 årtalen 1740, 1787 och 1807 [...] näst före ett krig i vårt land avser hattarnas krig 1741–1743, Gustav III:s ryska krig 1788–1790 och 1808–1809 års krig (finska kriget).

    49 obäklig åbäkig, oformlig.

    50 trivium och quadrivium (lat.) de tre huvudämnena i undervisningen från romarriket in på 1800-talet: grammatik, retorik och dialektik, jfr trivialskola, respektive aritmetik, geometri, astronomi och musik (eg. vägskäl där tre resp. fyravägar möts).

    50 quadratura circuli (lat.) cirkelns kvadratur; ett konstruktionsproblem inom geometrin.

    50 perpetuum mobile (lat.) evighetsmaskin, eg. ’ständigt rörlig’.

    50 lappmuddar pälsar av renskinn.

    51 marokin marokäng, mjukt läder berett av getskinn.

    52 Sapientia est immortalis. [...] MDCCLXXXVII. (lat.) Kunskapen är odödlig. Peregrinus Müller i Åbo, den 1 oktober år 1787 efter Vår Frälsare.

    56 titulus herr.

    57 Knutsdagen den 13 januari.

    60 Ett år eller par ett eller ett par år, uttrycket förekommer i österbottniska dialekter.

    60 Hernhutare anhängare av herrnhutismen, en evangelisk brödraförsamling som är präglad av den böhmiska reformationen och pietismen.

    65 förladdningar proppar som stoppades mellan krut och laddning i ett eldvapen.

    65 rieugnen ugnen för eldning i ria (torkhus).

    66 smörtjärnor smörkärnor; behållare för tillverkning av smör.

    81 kasteskofvel verktyg för att skilja mellan rätt och fel, eg. skovel för att kasta säden så att agnarna skiljs från kornet.

    104 kongestion åt hjernan blodstockning i hjärnan.

    111 verkhelighet benägenhet att tillskriva den yttre gärningen avgörande betydelse i religiösa avseenden.

    Faksimil