Förra delen

Lästext

[1]

Ljungars saga.konsekvensändrat/normaliserat

lemma startFulminat, fulget, refulget.språk: latinkommentar
[2] [3]

Utdrag ur ett bref till utgifvaren från klockaren i Ukkola, välbetrodde kantorn, Peter Grön. – – – –

1 lemma startDet är nu mer än 30 år sedan jag tillsände min herre en gammal röfvarehistoria, hvars långa företal och saknade slut kunde förliknas vid en pelikan med stort hufvud, men ingen stjert. Min herre hade då besväret att trycka denna berättelse i Helsingfors Tidningarkommentar, till mycken förnöjelse för skolpojkar, som lekte krig, och gamla mamseller, som drömde om spöken.

2 Anledningen, hvarför jag nu besvärar min herre med en ny upplaga af samma vidskepliga historia är, att jag funnit densamma renskrifven, utan företal, men med ordentligt slut, hos framlidna fröken Pantzarskiortas systerdotter, fröken Leijonmahn, hvilken godhetsfullt tillåtit pelikanen att mindre vanskapad flaxa ut i denna verldens blå luft.

3 Jag har hört sägas, att fröken Pantzarskiorta i tiden varit en stor beundrarinna af en engelsk romanförfattare, vid namn Walter Scott, hvars många böcker för femtio år sedan voro de mest lästa i hela skapelsen. Stilen, äfventyren och spökena låta mig förmoda, att fröken Pantzarskiorta tillskapat denna sin berättelse efter engelsk modell, med hvilken framgång lemnar jag osagdt, men det är ingen skam för en skräddare att tillskära en frack eller rock efter de bästa mönster, som i hans tid|4| äro på modet, om de ock 30 år därefter befinnas alldeles urmodiga.

4 Jag har ock tillförene anfört vissa skäl, som låta mig förmoda, att berättelsen är grundad på ortens folksägner. I vår socken är en gård vid namn »Junkkari», där fordom skall ha varit ett slott, och på dess utmarker finnes en oländig skogstrakt, benämnd »Junkkarin nevaspråk: finska», hvilket i svenska jordaboken öfversättes med »Ljungars skog». Där skall vidare finnas en källa, »Junkkarin lähdespråk: finska», hvarest ända till senare tider bedrifvits mycken hednisk vidskepelse med slantars offrande och annat mer. Slutligen skall här ock i förra tider hafva bott en förnäm slägt, som i sägnerna kallas »Junkkarit», men att namnet endast är finska uttalet af »Ljungare» eller »Ljungars», sluter jag däraf, att invid nämnda »Junkkarin nevaspråk: finska» bildar elfven en fors, som kallas »Leimauskoskispråk: finska», blixtforsen. Där beskådas ännu en stor, ohyggelig klippa, från toppen till roten klufven af åskviggen, såsom ju i denna bergiga skogstrakt åskvädren äro tätare och häftigare, än i andra delar af landet.

5 I Ukkola kyrka skall ha funnits en gammal adelig vapensköld, i hvars midt varit målad en hvit flicka med åskviggen i sin hand, samt därunder en latinsk inskrift. Och vill det synas, som skulle denna bild vara ursprunget till sagan om Ljungars spöke.

6 Därmed må nu förhålla sig huru som helst, så är min enfaldiga mening, att den myckna vidskepelse, som står att läsa i fröken Pantzarskiortas berättelse, bör tillskrifvas tidens halft hedniska föreställningar, likasom i vår tid benämningarna munkar och nunnor af folket brukas för onda andar. Jag tänker, att öfvergångstiden från en gammal tro till en ny tro är nog så märkelig, att den kan förtjena läsas i tryck, lemma starthelstkommentar när på samma tid skedde öfvergången från laglöst öfvervåld till lag och rätt uti detta landet. Och efter denna tiden, mig|5| veterligen, icke finnes afmålad så att säga i sina hvardagskläder, såsom den gick och stod, utan allenast i historiens söndagsdrägt, så må min herre sjelf bedöma om sagans konterfej har något värde.

7 Sist beder jag min herre tillägga, att danska folket i alla tider varit ett ärligt, trofast och tappert folk, med hvilket finnar kunnat sämjas som goda grannar, änskönt det danska namnet en tid, för konungarnas, icke för folkets skull, var här ett fiendenamn.

8 Afsägande mig det befängda namnmärke, hvarunder jag i ungdomens slyngelår dolde min ringa person, skrifver jag nu rätteligen

9 Min Herres ödmjuke tjenare,

10 Peter Grön,

11 lemma startcantor locikommentar.språk: latin

12 Ukkola den 4 Mars 1896.

[7]

normaliseringoriginal: Ljungars saga.

Förra Delen.

[8][9]

1. Huru mäster Gervasius kom att uppbära arrendet från Myllyranta qvarn och hvad därvid tilldrog sig.

13 Vid en af de talrika forsar, i hvilka de stora vestfinska insjöarna utströmma genom Kumo elf till Bottenhafvet, låg vid början af 1500-talet en liten by, hvilken af den där belägna qvarnen fått namnet Myllyranta. De vältimrade pörtena, de frodiga boskapshjordarna på dess betesmarker, jemte en och annan väl hägnad åkertäppa, gåfvo byn utseende af ett välstånd, som ingalunda var allmänt i denna oroliga tid och därför med en viss afund betraktades af kringliggande nejders fattige inbyggare. Orsaken därtill var lätt att gissa, när man visste, att Myllyranta med dess qvarn och lemma startindrägtigakommentar laxfiske lydde under brigittinerklostret i Nådendal och i denna egenskap varit någorlunda fredadt för de tryckande lemma startkrigsgärdernakommentar och de nästan ännu vanligare plundringstågen af både vänner och fiender.

14 Hvarken moskoviter eller danskar, som vid denna tid härjat vida sträckor af landet, hade funnit en väg till denna fredliga bygd; men däremot hade det legat i klostrets intresse att med särdeles välvilja omhulda nämnda aflägsna besittning. Det var således icke blott för att uppbära qvarntullen och laxarrendet, som klosterfogden två eller tre gånger om året besökte Myllyranta, ehuru detta visserligen var hans egentliga ärende; utan det var tillika för att med goda råd och förbättringar alltmera öka klostrets inkomster på samma gång som dess underhafvandes trefnad och välmåga. Härigenom hade qvarnen blifvit lemma startinreddkommentar på ett helt annat sätt, än de vanliga lemma startsqvaltornakommentar, som i landet utträngt den förut brukliga besvärliga handqvarnen, och kunde till och med|10| mala lemma startförsvarliga grynkommentar; lemma startlaxpatornakommentar hade blifvitoriginal: blifvid byggda med synnerlig omsorg, och åkertäpporna sköttes ordentligt med plog och harf, i stället för det annars öfver hela landet vanligaste sättet att svedja hvar det bäst föll sig närmast kring gårdarna. Följden var ganska riktigt den, att Myllyranta med skäl ansågs som en af de mest välmående nejder i denna del af landet, helst sedan de tätt befolkade och välodlade trakterna närmast kring Åbo nu lidit stor afbräck genom de danska fejderna.

15 En dag strax efter midsommar år 1512 hade klosterfogden, den välbetrodde och axelbrede mäster lemma startGervasius, åtföljd af tvenne tjenare, ankommit till byn i det vanliga ärendet, att uppbära Myllyrantas arrende till klostret. Denne myndige man, som funnit för godt att gifva sitt ärliga finska namn Järvinen en mera reputerlig klangkommentar genom att nappa tag i det första latinska helgon, med hvilket han tyckte sig vara beslägtad, tillhörde detta slags mellanting mellan munk och lekman, som utgjorde den verldsliga klosterbetjeningen och hade på sin lott att styra och ställa sådana göromål, hvilka de fromma systrarna i ett nunnekloster icke sjelfva kunde omhänderhafva. Hans andliga värdighet, hvarpå han tycktes lägga synnerlig vigt, antyddes af en vid svart kåpa, som tillika tjenade i egenskap af öfverplagg, medan den järnfodrade mössan på hans orakade hufvud, elghudskyllret öfver hans breda bringa och ett ansenligt slagsvärd i bältet vid hans sida tillfyllest utvisade, att mäster Gervasius ingalunda förlitade sig endast på sina andeliga vapen. För närvarande hade han just slutat sin uppbörd och satt vid trappan utanför qvarnstugan, sysselsatt med det lofliga förehafvandet att pröfva musten af Myllyranta hembryggda midsommaröl, under det att hans blickar likgiltigt hvilade på det sköna sommarlandskapet med strömmen i förgrunden.

16 – Bra skjortlärft det där, Inkeri, – yttrade han flegmatiskt till en frodig äldre qvinna, som höll på att utbreda väfvar till bleke på den gröna gårdsplanen. – Hvitt lärft, som intet mycket ger efter klosterlärft; men ni har ju också i er ungdom tjenat i klostret.

17 Detta, liksom allt det följande, yttrades på finska, emedan endast presterne, köpmännen och en del af adeln vid den tiden talade andra tungomål, tyska lika mycket|11| som svenska, oberäknadt latin, som de andlige lärde i Raumo klosterskola.

18 Den tilltalade, hvilken var ingen mindre betydande person, än qvarnföreståndarinnan eller arrendatorskan sjelf och så att säga den lilla byns egentliga medelpunkt, svarade med flink tunga och utan att se upp från väfvarna: – går väl an, mästare. Sankt Brita har gifvit oss långt lin i år, och något har man lärt sig i sina unga dagar, den tiden jag tjente hos salig abbedissan Ingegerd, som, lemma startskam att sägakommentar, stått fadder åt mig, lemma startefterkommentar far min var portvakt i klostret. Gud fröjde själen, det var en bra fru. I hennes tid gick allt som det skulle, och fullt upp fanns att både byka och väfva, skulle jag tro, men nu är det andra tider, mäster Gervasius; man hör intet annat än lemma startörligkommentar och gudsförsmädelse. Och rätt så tjenstepiga jag var, hade jag väl också kunnat taga slöjan, som mången förnäm jungfru, efter jag stod väl hos min gudmor, men se, ungdom och visdom följas sällan åt, mästare, och jag hade mina ögon på salig Jonas, som då var en rask ung karl och jägare vid klostret, och så ringde det som bröllopsklockor i mina öron hvar gång han kom med en elg eller en hare till klosterköket. Nå, intet för att jag ångrar den saken, mästare, för si, vi gifte oss i all ärbarhet, och så fingo vi qvarnen, som alltid haft någon mjölskäppa öfver för oss; och när juten, den sankt Henrik må dränka med allt hans anhang, drap min stackars Jonas, Sankt Karinsnatten i Åbo*)Danska blodbadet i Åbo den 2 Augusti 1509., fick jag bref på qvarnen till dödedag. Gud signe vår nådiga abbedissa för det, mästare, fast jag menar, att jag betalat arrendet så punktligt som någon vid jul och midsommar; men jag ville bara säga, att om jag nu intet läser mitt lemma startavekommentar och lemma startcredokommentar, jag som de andra lemma startrenlifveskommentar jungfrur, så var det mitt eget fel, mäster Gervasius, han kan tro det på mina ord.

19 – Jag tviflar ej därpå, – återtog fogden med värdighet, smuttande på ölkruset; – och ni har nu två raska söner, mor Inkeri, som kunna sköta qvarnen och laxpatan, sedan er Jonas blifvit uppslukad i hvalfiskens buk och ni sjelf blir för gammal.

|12|

20 – Hvad åldern angår, har det ingen fara, – svarade Inkeri något mulen; – och tack vare helgonen, artar sig Josua, min äldre pojke, till en så duktig mjölnare, som någon annan på hela klosterområdet. Jag ville kunna säga detsamma om er gudson David, mäster Gervasius, men det är annat trädslag, skall jag säga, han brås på far sin och bryr sig om intet annat än spjut och båge, så helgonen sig förbarme. Jag tänker, den järn vill ha, den järn skall få, mästare, och samma ände tar det väl också med David en gång ... Men se här kommer han från skogen, där han drifver hela dagen omkring. Krök nacken, din slyngel, förstår du intet att helsa på din gudfar, välvördige fogden?

21 Denna förmaning yttrades till en smärt och vacker barfota pojke om tretton eller fjorton år, som just slank in på gården, bärande på axeln en båge, längre än han sjelf, och dessutom på ryggen en lurfvig tingest, hvilken hade den äran att tillvinna sig fogdens särskilda uppmärksamhet. – Hvad nu, David, – utlät sig den myndige mannen med en nådig nick; – hemtar du redan stek till huset? Är det en hare eller en tjäder?

22 – Det skulle visst löna sig att kosta långbåge på hare och tjäder! – svarade gossen hurtigt, i det att han, för att lyda modrens befallning, skrufvade lammskinnsmössan helt litet på ena örat.

23 – Såså, det lär väl då vara en räf, efter du ser så högfärdig ut.

24 – Bättre upp, – svarade David.

25 – Hvad, din lemma startknyffelkommentar? Det må väl aldrig vara en varg?

26 – Litet för luden, litet för luden! – skrattade gossen och svängde på klacken. – En björnunge är det, tre månader gammal, mästare. Och frågar ni efter björnmodren, så ligger hon med benen i vädret därborta i Ljungars skog; men jag rådde intet med att släpa henne hit.

27 Fogden skakade misstroget på hufvudet. – Ni voro då ett helt lemma startskallkommentar? – yttrade han. – Eller vill du inbilla mig, att dina fågelpilar tränga igenom en björns bringa?

28 – Jag har ett spjut, – genmälde gossen oförskräckt; – men när det blef sittande i björnens bringa,|13| hade jag ingen annan utväg, än att klubba honom med en sten, efter jag var allena i skogen.

29 – Bah, jägarhistorier vid din ålder! – återtog fogden.

30 – Jag ljuger aldrig, mästare, och den som säger att jag ljuger ... Här hejdade sig David, blossande röd, och fingrerade bågen på ett sätt, som icke röjde alldeles vänliga afsigter.

31 – Gå på bara! – fortfor mäster Gervasius, road af piltens manhaftiga vrede. – Gå på bara, min son; mana ut mig på lans och svärd, till häst eller fot, för Sankt Henrik eller Sankt Göran; jag tror dig verkligen vara i stånd därtill.

32 – Gå din väg, pojke, och skäms litet att käbbla med dem, som äro förmer än vi! – bannade modren, i det hon sköt den uppretade vilden in i stugan. – Och räkna intet så noga, mästare, med den öfverdådiga slyngeln; han är gudnås sådan man blir här på bondlandet, när man stryker kring i berg och mossar. Men två ting har jag lärt mina barn, mästare, så okunnig jag är, och det är att tala sanning och frukta Gud och de välsignade helgonen. När David säger, att han slagit en björn, så har han slagit en björn, mästare; det är så visst som credo och lemma startbenedicitespråk: latinkommentar; och för resten är det ej heller första gången.

33 – Jag tycker om raska pojkar, Inkeri, och i sanning finner jag ej något ondt däri, att min gudson begynner som den helige konung David med att dräpa lejon. Vi lefva i sådana tider, när det är godt att ha en stark arm och en säker brynja, Inkeri, och vårt kloster behöfver icke blott qvinnor, som bedja, utan ock män att försvara dem. Jag vill draga försorg om gossen; det kan bli något af honom. Ja, tacka mig intet, qvinna, den dag kan komma, när David möjligtvis stiger så högt, att han kan blifva min efterträdare. Och nu, sedan hästarna hvilat ut, vill jag tänka på att begifva mig af. Men medan jag mins, Inkeri, den där laxpatan kunna vi gärna bygga ut litet längre mot midten af strömmen. Jag räds, att där simmar mången skön lax förbi, som bättre kunde användas till helgonens ära och de fromma systrarnas kök i Nådendal.

|14|

2. Hvad vidare tilldrog sig vid Myllyranta och huru riddaren Bo Knutson, med tillnamnet Ljungars, kom ridande till qvarnen.

34 Klosterfogdens senaste förslag tycktes sätta mor Inkeri i icke ringa förlägenhet, hvilket syntes däraf, att hon mer än en gång vände och slätade sina väfvar, innan hon företog sig att öppna sin talföra mun. – Jag önskar ni spådde sant, mästare, – yttrade hon, – och att David skulle förstå sitt eget bästa, fastän det vore för mycken heder för honom, att någonsin klifva till ett så högt och förnämt äresäte, som fogdesysslan. Men för att säga sanningen, så tror jag, att han lär sig allt annat än klostersysslor i Ljungars skog. Ni vet, att där aldrig stått rätt till mästare, och för alla de gånger pojken kommit dädan i skymningen med hufvudet fullt af allehanda ... jag säger ej mer, det är bäst att ej tala om sådant, när vinden blåser från norr. Men det säger jag, att helgonen måtte beskydda oss för dåligt granskap, mäster Gervasius, ty däraf hafva vi här mer än tillräckligt.

35 – Då borde ni ju förr dess hellre skicka David till klostret.

36 – Det har jag ofta tänkt, mästare, men han vill icke höra talas därom, och nytta gör han mig med både slunga och båge, utom att han dock är min yngsta son, och ... nu skall ni dricka ett krus till, mästare. I alla fall kan ni intet resa nu på en stund. Det ser ut att bli åskväder, och då slår det sällan fel, att vi ej få höra något af Ljungarsfolket.

37 Med dessa ord, som illa dolde hennes moderliga fruktan att nödgas skicka sonen från hemmet, skyndade Inkeri att ånyo fylla det ansenliga ekstopet, hvarefter hon fortfor, i den hemliga afsigt att afleda fogdens tankar från gossen:

38 – Och hvad laxpatan angår, är det just det, som salig Jonas alltid brukade säga, att här gå flera stjertar förbi, än vi draga på torr backe; men hvad skola vi|15| göra? lemma startÖfverbyggarnekommentar äro ett gudlöst slägte, som intet respektera sankt Britas egendom mer än en lemma startkronoallmänningkommentar, och det första vi lemma startgöra min afkommentar att nedslå en påle i lemma startkungsådernkommentar, ha vi alla Ljungars öfver oss; först riddar Bo Knutson, vår närmaste granne, och med honom kan man dock tala vid klar himmel; men sedan ha vi hans bror, riddar Sten, och den heliga jungfrun bevare oss från att någonsin ha med den herren att skaffa, vare sig i klart eller mulet väder.

39 – Vi få väl se, Inkeri, – genmälde fogden med rynkad panna; – vi få väl se huru länge vår vördige fader biskopen tillåter dessa öfvermodiga lekmän att lemma startkujonerakommentar oss, såsom de nu en tid bortåt haft lust att göra. På sankt Henriks stol sitter nu en Kurckeherre, som icke låter någon, eho det vara må, komma kyrkan för nära och som i nödfall kan föra svärdet med lika stadig arm, som han redan för kräcklan. Kurckeslägten har af gammalt legat i delo med Ljungarne om fiskevattnen i Satakunta, och Ljungarne, skall jag säga er, äro starkt misstänkte att hålla med danska partiet. Därför menar jag, att biskop Arvid håller oss ryggen fri, och så skola vi, för att trotsa de obändige skogsriddarne, bygga vår pata öfver hela strömmen med ens.

40 – Nej, för alla helgons skull, mäster Gervasius, tänk aldrig på det, såframt ni inte vill se våra stugor brinna innan lemma startLarsmessankommentar och vår boskap drifvas till skogen första månljusa natt efter höbergningen! – utbrast Inkeri med oförställd häpnad.

41 – Var obekymrad och låt mig sörja för det, – återtog fogden. – Josua – och den unge mjölnaren, enkans äldre son, närmade sig nu med mössan i handen, – Josua, låt karlarne genast hugga pålvirke, så det förslår. I morgon skola vi bygga patan ett godt stycke längre ut.

42 Josua, på hvars undersätsiga, groflemmade och järnfasta kropp naturen tycktes hafva placerat ett något tjockt hufvud, stirrade på fogden med ett par ärliga dumma ögon och svarade, utan att ändra en min: – det skall ske, mästare.

43 Därpå gick han med säfliga, tunga steg och utan minsta bekymmer för följderna att utföra sin förmans befallning.

|16|

44 Fogden blef nu synbarligen vid godt lynne och fortfor, kanske något muntrad af andra ölstopet, att lugna sin skrämda värdinna på följande sätt: – Blek ni edra väfvar och sof edra nätter i ro, Inkeri; de höga herrarne ha nu annat än edra pator att tänka på. Bo Knutson, menar jag, skall nog öfver till lemma startherredagenkommentar, som hålles om några veckor i Stockholm, och riddar Sten kan under tiden roa sig med att stjäla hans hästar. Det skall icke vara mycken broderlig sämja mellan de båda herrarne, sägs det. Sten Knutson lärer ej kunna glömma, att äldre brodern tog Ljungars slott och lemnade åt den yngre några usla svedjeländer borta i eräspråk: finskamarkerna*)Ödemarkerna. Ordet till hälften finskt.. Och efter Bo Knutson har två söner, lärer riddar Sten ej ens kunna tänka på att ärfva sin bror.

45 – Två söner och en dotter, – rättade Inkeri, icke obelåten att få skryta med så förnäma bekantskaper. konsekvensändrat/normaliserat Unga herr Knut är snart tjugu år och väntar på sporrarna, men unga herr Birger är årsbarn med min David, och den välsignade lilla fröken Beata är åtta år sedan lemma startkyndelmessankommentar. Jag känner dem väl sedan salig fru Cecilias tid, hon var af Totteslägten och en mildsint och nådig fru, hvilken intet höll sig för god att begära råd i både väfstol och bryggstuga af ringare folk, som visste mera än hon. På hennes tid var här god grannsämja, och herrebarnen kommo ofta hit för att leka med våra barn, liksom våra till slottet. Men hon dog, som ni vet, för tre år sedan, och hvarifrån riddar Bo då tog sin andra husfru, kan ingen så noga veta. Intet lärer det vara så helt med den saken. Fru Ursula, sägs det, skall vara ett trollebarn, som af sin fader, bergsrået, fått en hexesten, och så länge hon bär den, går allt henne väl i händer. Hon har förhexat herr Bo, det kan ni lita på, mästare. Hon väntade i höstas en pojke. Det var han, som skulle bli herre på Ljungars. Och så, när pojken kom, var han dödfödd. Jag säger ingenting; barnen veta väl bäst, att en styfmors hand breder tunn smörgås, som ordspråket säger.

46 – Jag har hört sägas, att hon är en riddaredotter, som af en jude i Reval lärt sig spå i stjernorna.

|17|

47 – Hvarifrån hon är, det vet jag intet, – fortfor Inkeri, som tycktes hafva ett horn i sidan till sin nya grannfru; – men det vet jag, att sedan hon kom till Ljungars, får boskapen hälften mindre lemma startgrutakommentar och barn och tjenare hårda kakor att bita. Riddar Bo sjelf, som förr var en frikostig herre, har blifvit karg och argsint, så att man känner intet igen honom. Det var i Viborg herr Bo blef förhexad. Den svarta frun har lärt sina konster af Possen. Ingen har ännu sett henne gå in i en kristen kyrka, men väl finnas de, som sett den döda fru Cecilia vrida sina händer i månskenet, det har jag med egna öron hört af hennes kammarpiga Renata. Och sedan det där vid källan, mästare, ni vet; det har visat sig oftare nu än någonsin förr.

48 Fogden skrattade. – Nej, Inkeri, – sade han, – nu är det så godt jag låter sadla, medan jag ännu är i stånd att begifva mig af. Ni är så full med skrock, att ni kunde skrämma hästar att skena. Till slut vill ni väl inbilla mig, att edra grannar Ljungarne stå i förbund med åskan.

49 – Hvar och en har sin tro, mästare, – svarade Inkeri stött; – men ännu har jag ej sett någon af det folket sitta till häst och i full rustning, utan åska om sommaren och yrväder om vintern. Ser ni det svarta molnet där, som stiger allt högre öfver skogstopparna? Jag skulle mycket bedraga mig, om vi ej snart ha någon af Ljungarne här.

50 – Bah! Liksom de öfvermodige herrarne kunde befalla väder och vind. Botolf! Matti! Sadla hästarna och led in dem i stallet! När ovädret är öfver, gifva vi oss på väg.

51 Medan tjenarne gjorde sig i ordning att utföra denna befallning, steg det mörka åskmolnet allt högre, luften blef qvalmig, och naturen antog detta dödstilla, dystra utseende, som vanligen föregår ett starkt oväder. Inkeri kastade en blick utåt beteshagen och såg fåren trängas i en skock med hufvudena mot hvarandra. Hästarna fnyste oroligt, korna upphörde att beta och lade sig tröga ned att idisla i gräset; fågelqvittret upphörde i träden, och Leimauskoskispråk: finska fors i öster hördes brusa med ökadt dån. Det dröjde ej heller länge, innan en hvass blixt, genast åtföljd af en skrällande knall,|18| slog ned i forsen, och strax därpå begynte störtregnet falla i stora droppar. Innan fogden ännu hann maka sig under tak, förnam han ljudet af hästhofvar och hörde Inkeri säga på trappan: – Nu äro de här! Jag visste ju, att de skulle komma nu.

52 På den smala byvägen, som ledde i öster ut från skogen, såg man ett tåg af mera än fyratio personer med synbar brådska närma sig byn för att erhålla skydd mot ovädret. Främst red en högvuxen äldre riddare i full rustning med uppslaget visir, och vid hans sida en likaledes järnklädd yngling, som med möda tyglade sin af blixten uppskrämda häst. Närmast bakom dem red en ståtlig fru med fladdrande plym i den svarta baretten; till venster om henne en gosse och till höger en flicka på sediga gångare, som leddes vid tygeln af tjenare till fots. Därefter följde omkring femton ryttare med skramlande rustningar af järn från hufvud till fot, lika många beväpnade tjenare till fots och till sist några af den lägre betjeningen, hvaribland två eller tre qvinliga lemma startdomestikerkommentar, samt packhästar, lastade med tillbehör för en längre resa. Alla dessa styrde sin kosa rakt på qvarnstugan.

53 Det var riddaren Bo Knutson med tillnamnet Ljungars, som följdes af sin gemål och sina barn ett stycke på väg åt Åbo, när han begaf sig till herredagen i Stockholm.

3. Huruledes riddar Bo Knutson gästade på Myllyranta, och hvad fru Ursula där förehade.

54 Emellertid utbröt ovädret med fullt raseri. Blixt på blixt genomkorsade luften, hagelblandadt regn störtade ned i strömmar, och en hvinande stormvind böjde trädens kronor i den kringliggande höga skogen. Den antågande skaran råkade i oordning; fotgångarne, qvinnorna och barnen brådskade att komma under tak;|19| endast riddar Bo Knutson tyglade, fullkomligt känslolös för elementernas uppror, sin frustande svarta häst och utdelade kallblodigt sina befallningar till de uppskrämda tjenarne.

55 – Anfast, – sade han till en lång, mager ryttare, som red vid hans venstra sida; – låt karlarne sitta af för en timme. Gör en brasa i pörtet, och skaffa dem öl. För hästarna under skjul, och hemta dem hafre från qvarnen. Knut, håll fru Ursulas stigbygel: för din mor och barnen i qvarnstugan. Hvad nu, Beata, jag tror duoriginal: du, är rädd? Toka! Vara en Ljungars och frukta blixten!

56 De sista orden yttrades till en vacker blond flicka om åtta år, som ofrivilligt skyggade till för hvarje gång blixten, hvass som en eldpil, genomkorsade luften. Hennes bror, den trettonårige Birger Boson, klädd i en pagejacka med kort kappa och en spenslig värja vid sidan, skyndade till och lyfte henne från hästen, medan äldre brodern Knut, synbart motsträfvig, visade sin stjufmor den vanliga artighet, som hans far anbefallt, och ledsagade henne med syskonen till qvarnstugan. Riddaren Bo däremot tycktes snarare finna ett nöje i att trotsa ovädret, ty medan de öfriga redan funnit skydd, red han i långsam skridt nedåt elfstranden, i det han uppmärksamt betraktade qvarnen, laxpatan och de välodlade åkerfälten, som gungade i gröna vågor under det dubbla trycket af regnet och stormvinden.

57 Qvarnstugan, som dock var förnämsta huset i byn, erbjöd de resande inga sådana beqvämligheter, hvilka man nu för tiden väntar att finna i en vanlig gästgifvaregård. Dess enda företräden framför de öfverallt på landet brukliga pörtena bestodo i en stor murad spis af tegel med ordentlig skorsten, i stället för det vanliga rökhålet i taket, och tvenne små fönster, i stället för de annars brukliga gluggarna med deras skottluckor, som tillskötos nästan endast om vintern. Man må likväl icke föreställa sig, att dessa fönster hade rutor af glas, hvilken vara ännu var så sällsynt annorstädes än i kyrkor och kloster, att kung Christian I sades hafva bortfört med sig till Danmark glasfönstren från Stockholms slott. Sedan hans tid hade man likväl begynt se glasfönster i de rikare husen i Åbo, hvars handels|20|flotta medförde denna och annan lyx från Lybeck; men på Myllyranta qvarnstuga hade icke belupit sig mera däraf, än en liten ruta af en hands storlek, hvilken var infattad i öfversta hörnet af ena fönstret och utgjorde ett föremål för hela byns afund och nyfikenhet. Resten af rutorna bestod dels af horn, dels af lemma startmarienglaskommentar, som spridde en svag dager i den rymliga stugan och icke tillät någon utsigt, hvarför i stället en skottlucka var anbragt på dörren, för att insläppa luft och hålla utkik i farliga tider. Ett stort omåladt furubord, dito bänkar, ett stort skåp, tvenne sängar ofvanför hvarandra, tvenne lafvar till sofställen under taket, några vapenredskap och elghorn på väggarna samt slutligen ofvanför dörren en plump helgonbild af träd, föreställande Sankt Brita, utgjorde hela den lemma starttarfligakommentar möbleringen i klostrets ansedda och förmögna qvarnföreståndarinnas bostad.

58 Den, som lyssnat till samtalet kort förut mellan denna välbetrodda matrona och klosterfogden mäster Gervasius, torde utan svårighet gissa, att besöket hvarken för den ena eller den andra var synnerligen kärkommet. Likväl var gästfrihet en så naturlig sak i dessa tider, när sällan eller aldrig ett publikt herberge fanns på de resandes väg, att hvarken värdar eller gäster därvid brydde sig om något slags krus. Endast när kronans fogdar och krigsfolk, eller biskopar och adel med sina stora följen missbrukade denna vackra sed och betungade bönderne med dyra gästningar, uppstod ofta nog knot och stundom motstånd, därvid den starkares rätt till slut blef den rådande, så att antingen gästerna jagade sin värd på dörren eller tvärtom. Och just sådana våldgästningar hade under den oroliga, ofta laglösa unionstiden tagit så öfverhand, att gäster af den beskaffenhet, som riddaren Bo Knutson och hans följe på Myllyranta, ansågos redan som sådana såsom högeligen ovälkomna och bekymmersamma för landsfolket.

59 Klosterfogden hade i medvetande af sin värdighet satt sig trumpen vid spiseln och låtsade icke se de inkommande, medan mor Inkeri sökte att hålla så god min som möjligt och anvisade den förnäma grannfrun en plats i högsätet uppe vid bordsänden. När denna artighet var undangjord, ansåg hon sig befriad från vidare krusande och sörjde för att den unga fröken,|21| som af gammalt var hennes favorit, fick torka sina våta kläder framför en nytänd brasa. Mötet var nästan hjertligt; den lilla flickan kysste och klappade Inkeri, och den spenslige Birger, som antagit ett slags beskyddarerätt öfver sin syster, slösade icke mindre hjertligt sina vänskapsbetygelser på den goda gumman, hvilken båda tycktes vara glada att återse.

60 Under tiden satt fru Ursula stolt och kall i högsätet, egnande knappt åt barnen en likgiltig blick. När man såg henne, förstod man de vidskepliga sägner, som gjort henne fruktad i granskapet. Hon var en högväxt och ståtelig fru om knappast trettio år, med ramsvart rikt hår, starkt böjd örnnäsa och ett par bruna ögon, hvassa som svärdsuddar. I sydländsk smak skulle hon kanske ansetts som en sällsynt skönhet; men här i norden förekom hennes hy nog mörk, hennes hela väsende alltför främmande, och man anade snart, att under denna kalla, högdragna yta bodde starka passioner, hvilka det icke var rådligt att komma för nära. För öfrigt bidrog icke heller hennes drägt att förminska det frånstötande i hennes person, ty i stället för den enkla, åtsittande ylleklädning, som de förnämsta damer den tiden buro i hvardagslag, bar fru Ursula en lång ridklädning af svart sammet, prydd med ett eldrödt skärp och lemma startbandrosorkommentar af samma färg i ärmarna, hvilket, i förening med den svajande strutsfjädern i hennes lilla svarta hatt, föranledde Inkeri att i all tysthet fråga fogden, om han ej fann den förnäma frun rätt så likna ett skogsrå, som det ena kråkbäret liknar det andra.

61 När fru Ursula en stund hade stillatigande och skenbart liknöjd betraktat barnens fröjd att återse Inkeri, for det en glimt öfver hennes ögon, likasom hade hon funnit ett lyckligt infall, och hon behagade nådigt vinka Inkeri till sig samt yttra några förbindliga ord om det vackra stället och den ordentliga stugan. – Det måste vara en sund trakt, – fortfor hon; – men vi ha nära vårt slott ett kärr med många osunda dunster om sommarnätterna. Det skulle icke skada barn med så klen helsa, som vår Birger och vår Beata, att tillbringa några veckor under den varma årstiden här hos er.

62 – Aha, – tänkte Inkeri vid sig sjelf, – min gunstiga fru vill gerna slippa se stjufbarn, och så godt|22| kunde det vara. Men hon aktade sig att säga sin tanke högt och svarade blott, att hon i sin ringa stuga visst icke kunde hoppas värdigt herbergera så höga gäster.

63 Fru Ursula yttrade därtill mycket vänligt, att här funnes allt som behöfdes för barnens trefnad; tak öfver hufvudet, bädd för natten, söt mjölk och färskt bröd, efter ingen brist kunde vara på mjöl. Hon ville därför, ifall Inkeri ej sjelf hade något däremot, föreslå riddar Bo, att lemma startjunkerkommentar Birger och fröken Beata finge vistas några veckor på Myllyranta, och skulle icke underlåta att rikeligen ersätta det omak de kunde förorsaka.

64 Inkeri försökte att läsa i fru Ursulas ögon, men fann endast en dunkel, spejande blick, som icke bebådade godt, och råkade i förlägenhet om hvad hon egentligen borde svara. Hon kände sannerligen föga lust att göra den mäktiga frun en tjenst, men också en viss fruktan att förtörna henne genom ett afslag. Icke föreslogs detta för barnens helsa, därom var Inkeri inom sig säker; kanske hellre för den händelse att fru Ursula till hösten väntade sig en egen arfvinge. Men, tänkte hon, vare huru som helst, så är det ändå den välsignade fru Cecilias barn; åtminstone skola de få äta sig mätta på Myllyranta, och hvem vet, om icke sankt Brita just hittat på denna utväg att rädda dem ur deras elaka stjufmors klor. Därför svarade Inkeri slutligen ja till förslaget och neg därvid med mycken lemma startprudentlighetkommentar, såsom hon hade lärt sig i klostret, försäkrande, att hon skulle sköta de kära barnen som sina ögonstenar.

65 Hon fick ej tid att gifva akt på den hemliga belåtenhet, som därvid lyste ur fru Ursulas ögon, emedan ett starkt oväsende utanför stugan ådrog sig hennes uppmärksamhet, och strax därpå såg hon till sin stora förskräckelse hennes egen David inskuffas med bakbundna händer af tre eller fyra larmande ryttare bland riddarens följe. Orsaken därtill var följande:

66 Äldre brodern Josua hade, som vi minnas, gått till byn för att besörja fogdens befallning om pålarne till patan, och under tiden hade han uppdragit åt David att sköta qvarnen. Medan nu gossen var sysselsatt att påfylla ny mäld, infunno sig några bland ryttarne i qvarnen och grepo utan krus hvar och en sin hafresäck|23| till foder åt hästarna. Häraf fann sig unge David i sin egenskap af qvarnvakt med rätta förnärmad, och detta så mycket mer, som hafren tillhörde byfolket och var inlemnad att förmalas till gryn. Och då hans häftiga protester besvarades af ryttarne med gyckel och hån, betänkte han sig icke längre, utan grep den närmaste lemma startqvarnhackankommentar och slungade henne med så säker hand midt i flinten på en af våldsverkarne, att karlen damp, så lång han var, utför trappan och blef där liggande i sitt blod. Härmed var uppslaget gifvet till ett af dessa, så ofta blodiga uppträden, som åtföljde den tidens våldgästningar.

67 Den fallnes kamrater begynte strax att ursinnigt förfölja den stackars David, som undgick deras lansar blott genom att retirera in i qvarnrännan ofvanför det brusande vattenhjulet. Här underkastades han en formlig belägring, och det var blott genom att dämma qvarnen och nedklifva i rännan, som fyra af ryttarne slutligen lyckades att efter det tappraste motstånd öfvermanna och binda den starka gossen, ej utan skråmor och blånader af hans blotta näfvar, hvarmed han i det yttersta försvarade sig.

68 Sannolikt skulle David blifvit af sina förföljare på stället nedhuggen eller kastad i qvarndammen, därest icke junker Knut lagt sig emellan och förbehållit domsrätten åt sin fader, hvilken nu, sedan ovädret något saktat sig, återvände från sin ridt kring byns ägor. Riddaren fann vid sin återkomst stugan uppfylld af hans folk, som med höga rop fordrade att den unge förbrytaren skulle, lemma startandrom till varnagelkommentar, genast hängas. Processen var kort, ett menniskolif mer eller mindre betydde föga i dessa våldsamma tider.

69 Men se, då uppträdde mäster Gervasius i all sin andeliga värdighet, hvilken icke illa anstod hans väldiga figur, och förklarade oförskräckt, att eftersom förbrytelsen var begången på klostrets område, tillkom det kyrkan och biskopen att därutöfver ensam döma; hvarför han, vid hotelse af kyrkans bann, genast ålade riddaren Bo Knutson och hans folk att åt honom, Gervasius, öfverlemna besagde gosse, hvilken, i händelse han befanns skyldig och hans ålder icke vore något hinder, skulle dömas efter kanoniska rätten och lemma startkonung|24| Kristoffers lagkommentar; i hvilket afseende fogden tillika instämde riddarens folk att stå till svars för det våld de föröfvat mot klostrets underhafvande genom att tillegna sig deras spanmål ur qvarnen.

4. Huru David och mäster Gervasius råkade illa ut samt hvad där vidare tilldrog sig i qvarnstugan på Myllyranta.

70 Riddaren Bo Knutson aftog hjelmen, och mäster Gervasius inbillade sig ett ögonblick att det skedde af vördnad för honom som kyrkans målsman. Men riddaren behöfde endast svalka sig efter ridten. Herr Bo bevärdigade fogden knappt en blick af förakt, i det han räckte hjelmen åt väpnaren, och befallde något att dricka, hvarpå väpnaren skyndade att blanda åt sin herre vin och vatten i en silfverbägare, som medfördes enkom för detta ändamål.

71 Herr Bo syntes betydligt lägre, när han aflagt sin höga hjelm; men han var dock en reslig och ståtlig riddare om vid pass femtio år, med ädelt ansigte och manlig hållning. Det var någonting sorgset i hans ögon, likasom led han af något hemligt qval, och kanske var det däraf, mer än af åren, som hans bruna hår redan begynte att märkbart gråna. Ständiga fejder, jämte umgänget med råa knektar och en föga mera bildad landtadel, som bodde i närheten af hans ensliga slott, hade gjort honom sträng och befallande äfven när allt omkring honom var ödmjukt och lugnt. Men retades han till vrede af hvem det vara månde, då visste man om herren af Ljungars, att hans panna var af koppar och hans arm af järn; då beklagade man den, som ställde sig i hans väg, ty dens timme var räknad, antingen han var ung eller gammal, antingen han bar en riddares sporrar eller en munks rakade hjessa, antingen|25| han möttes i stridens tummel på fältet eller, som nu, i en fredlig stuga. Hvad frågar blixten, som Ljungars bar i sin vapensköld och med hvilken det vidskepliga folket ansåg hans slägt stå i hemligt förbund, hvad frågar han efter hvem han träffar, när en gång lemma startthordönetkommentar vaknat till lif i skyarna?

72 Det var därför med en förvåning gränsande till beundran man hörde fogdens dumdristiga ord till denne fruktade man, och Inkeris rörliga tunga nekade henne sin tjenst, ehuru hon mer än någon var intresserad af sakens vändning. Dock när riddaren helt lugnt hade tömt sin bägare, lät han lösa Davids händer, betraktade honom flyktigt och sade: – du har dödat en karl du, byting!

73 – Jag vet ej om han är död, – svarade gossen oförskräckt; – men det vet jag, att han en annan gång låter bli att stjäla hafre ur vår qvarn.

74 – Huru gammal är du? – frågade riddaren.

75 – Nådigaste herre, – inföll Inkeri fermt, i det hon hastigt fick mål i munnen, – han är bara barnet ännu, tio eller elfva år, som jag tror, och vet intet umgås med folk mer än kräk i skogen. Därför, ers nåd, om en duktig risbastu kunde förslå, så vore jag så villig som skyldig att ...

76 – Tig, qvinna! – afbröt henne riddaren, i det han med rynkad panna upprepade frågan.

77 – Jag fyller fjorton nästa allhelgona, – svarade David utan betänkande och såg riddaren stint i synen.

78 – Har du lust att bli hängd? – frågade riddaren.

79 – Nej, – sade David. – Ers nåd skulle hänga honom, som jag slog ihjäl, för han var en tjuf.

80 Herr Bo måste icke ha tyckt illa om detta naiva svar, ty han smålog bistert under de mörka ögonbrynen och frågade åter: – Kanske skulle du hellre ha lust att gå i min tjenst?

81 – Säg ja, säg ja! – hviskade Inkeri och knyckte gossen ängsligt i jackan. Inom sig tänkte hon, att han väl sedan funne någon utväg att rymma till klostret.

82 Men David betänkte sig litet och svarade: – det kommer an på.

83 – Hvad kommer det an på? – sade herr Bo.

|26|

84 – Det kommer an på, om ers nåd vill betala hafren, för att det är Pekkas och den fattiga Mustilas hafre. Och sedan, – tillade han med en hotande blick på ryttarne, som bundit honom, – sedan kommer det an på, om jag får ge hvar och en stryk, som kallar mig stackare.

85 Äfven detta svar skulle snarare afväpnat, än ökat den i grunden ädle riddarens vrede, därest icke olyckligtvis Gervasius, i känslan af sin stora vigt och betydenhet såsom kyrkans målsman, ansett sig förpligtad att protestera mot alla värfningsförsök bland klostrets underhafvande, så mycket mer som han fått i sitt hufvud att David, hans gudson, en gång borde sträfva till samma ärofulla plats i samhället, som han sjelf. Han steg således dristigt fram och yttrade i samma myndiga ton som förut:

86 – Jag tager alla här närvarande till vittne uppå, att likasom ingen annan än vår högvördigste fader biskopen har att förfoga öfver denne gosses lif och välfärd, så har heller ingen annan än vår fromma och välsignade moder abbedissan att förfoga öfver hans person, alldenstund han utan tvifvel är en bland klostrets och den heliga Brigittas underlydande.

87 Icke förr var det sagdt, innan riddaren af Ljungars mörknade öfver ögonen och vände sig, i stället för svar, med dessa ord till sin liftjenare:

88 – Anfast, där ute vid grinden stå två björkar. I ena björken hänger du den där lunsiga klosterfogden, och se till, karl, att du har ett stadigt rep, som kan bära en oxe. I andra björken hänger du pojken. Vänta; du kan bestå pojken ett stycke hampa, det är han värd; men åt sankt Britas lemma startlegohjonkommentar bruka vi aldrig annat än bast.

89 I stugan blef nu en allmän uppståndelse. Mäster Gervasius anade genast oråd af riddarens min och var icke sen att draga sitt breda svärd, i det han skyndade att mellan spiseln och väggen intaga en vrå, där han hade ryggen fri. David slank i detsamma undan knektarne, som lösgjort hans händer, ryckte ett rostigt björnspjut från väggen och ställde sig flinkt vid fogdens sida. Båda spelade dock ett högt spel, ty ögonblicket därefter riktades mer än tjugu lansar och hillebårdar emot deras|27| bröst. Riddaren sjelf försmådde att deltaga i denna olika strid och ställde sig orörlig vid furubordet längre bort i stugan. Då trädde fru Ursula fram och sade med verklig eller låtsad vrede till honom på tyska:

90 – Hvad, min nådige herre? Blod i min närvaro? Är detta den aktning en riddare här i landet visar sin husfru?

91 – Femtio mot två, femtio mot två, är det kristligt, ers nåd? – snyftade Inkeri, hvilken i sin nöd grep till ett argument, som icke var illa beräknadt att anslå riddarens bättre känslor. – Hvad säger jag, två? Nej, en och en half! – tillade hon, rättande sig sjelf, för att ytterligare förstärka effekten af sin aritmetik.

92 – Kom, min fru, – svarade riddaren, synbart förlägen, till sin förtörnade maka; – kom, låt oss stiga till häst och öfverlemna åt Anfast att tukta de näsvisa slynglarne!

93 Men fru Ursula, hvilken man annars icke just tilltrodde ett blödigt hjertelag, tycktes denna gång ovanligt angelägen att visa sig från sin vackra sida. Hon drog sin herre och man litet åt sidan och talade fortfarande tyska med lifliga åtbörder. Inkeri såg den fruktansvärde mannen likasom delad mellan stridiga känslor, antingen nu dessa voro fruktan eller vrede, kärlek eller afsky. Och när han än vidare tycktes tveka, såg Inkeri fru Ursula upprycka den bröstnål, som framtill sammanhöll hennes svarta ridklädning, och vid denna nål var fästad en stor, guldglänsande sten. En annan skulle ha funnit det naturligt, att den höga damen fann sig generad af värmen i stugan och, utan att tänka därpå, ryckte bort nålen, för att andas friare. Men Inkeri inbillade sig, att den glänsande stenen sprakade gnistor och på riddaren utöfvade någon hemlig trollkraft, ty strax därpå såg man honom med ömhet kyssa sin maka på pannan, och med detsamma befallde han de stridande nedlägga vapnen, han ville, till fru Ursulas ära och på hennes förbön, skänka de dömde lifvet.

94 Det var hög tid, ty fogden och hans unga kamrat i olyckan hade endast deras goda position i spiselvrån och den yttersta ansträngning att tacka för att de icke redan blifvit huggne i stycken eller fastspikade i väggen. Fogden hade undkommit med ett skrubbsår i kindbenet,|28| och Davids jacka var sönderrispad af lansspetsarne; deras fiender hade skyddats af sina rustningar. De vilde knektarne, som nu kommit i farten med sitt rätta handtverk, ville icke tro sina öron, när de hörde riddarens dunderstämma befalla dem fred. De voro icke vana vid klemiga försoningar, och man hörde Anfast mumla i skägget, att lemma startden ledekommentar måtte anamma hexan, som förvändt deras ärlige herres sinne till sådant pjåsk.

95 Emellertid åtlyddes befallningen, och mäster Gervasius, som fått nog af ett honom så föga värdigt sällskap, makade sig ofördröjligen på dörren, glad att med sina uppskrämda tjenare och qvarnarrendet insydt i gördeln kunna i sporrstreck begifva sig af på vägen åt Nådendal. David och Inkeri kallades fram, och herr Bo tilltalade dem på följande sätt:

96 – Fru Ursula har sagt mig, att det vore nyttigt för barnens helsa, om min son Birger och min dotter Beata kunde tillbringa några veckor af sommaren här vid qvarnen. Jag samtycker därtill, och ni torde veta, Inkeri, att jag har makt att belöna, likasom jag har makt att straffa. Som förskott för ert besvär skänker jag er pojke lifvet, änskönt han kostat mig en handfast karl; men ni kan säga edra grötmyndiga klosterdrängar, att de och deras nunnor må se sig väl före, därest de en annan gång blanda sig i mina angelägenheter. Du pojke där, jag tycker om att du ser mig rätt i synen. Du har hjerta i bröstet som en karl, och med tiden kan du bära stålhufva så väl som en annan. Men därom få vi talas vid, när jag vänder tillbaka. Nu anförtror jag junker Birger och fröken Beata åt ditt beskydd; vid sankt Göran, det är heder nog för din trasiga jacka. Behöfver du tio man till hjelp, så skicka en korpfjäder till min borgfogde Goliath, men behöfver du tjugu, så skicka två. Och nu farväl; det är tid att vi fortsätta resan.

97 Med dessa ord omfamnade riddaren Bo Knutson lemma startkärligenkommentar sin husfru och sina barn samt begaf sig å väg med sin äldre son Knut och sina järnklädda ryttare, en mindre än förut. Fru Ursula återvände till slottet med en del af tjenarne, hvilka dit medförde den svårt sårade|29| ryttaren, som stupade för Davids qvarnhacka. Men junker Birger och fröken Beata blefvo kvar med deras kammarpiga Renata hos mor Inkeri vid Myllyranta qvarn.

5. Huru Ljungars barn lefde på Myllyranta och huru fröken Beata ville rida på Birgers fåle.

98 På Myllyranta förgingo nu flera veckor i stillhet och trefnad. Sommaren blef vacker, åker och äng stodo i herrligaste grönska, qvarnen lemma startmaladekommentar in mången vacker lemma startkappekommentar säd i Inkeris spanmålsbod, och patan gaf mer än på månget år. Tunna efter tunna delikata Kumo-laxar uppfångades till riklig utkomst för den lilla byn och till lemma starticke ringa båtnadkommentar för klostertionden. Sjelfva de lemma startoroligakommentar grannarna hördes icke af; man visste endast, att fru Ursula lefde tyst och indraget i Ljungars slott, under beskydd af borgfogden Goliath Svensson, hvilken herr Bo där qvarlemnat med hälften af sina lemma starthofmänkommentar och knektar. Om riddaren sjelf förnam man, att han lyckligen anländt till Åbo och därifrån öfverseglat till Stockholm. Om hans vilde broder, herr Sten, hvilken annars beständigt spökade för mor Inkeris inbillning såsom det värsta hon visste, hade man på länge lemma starticke hört knäpp eller knykommentar. lemma startUpplandets bönderkommentar och resande, som drogo ned till Ulfsby, berättade ryktevis, att denne svåre herre för närvarande var invecklad i fejd med de mäktige KurckarneLaukko och hade fulla händer med att berga sin egen välfärd, så att han troligen nu måste lemna sina grannar i fred. Tiderna voro sådana, att lag och rätt båtade föga, där icke goda lansar och hillebårdar voro till hands, och däraf kom sig, att fred och ordning herskade endast i nejden af större fästen, och knappt nog där, men hvarje adelsman var egenmäktig herre på sin gård och huserade där efter eget godtycke.

|30|

99 Oaktadt således allt syntes stilla på det fredliga Myllyranta, var det likväl en sak, som ingaf Inkeri ett hemligt bekymmer, och det var just laxpatan, som nu gaf en så förträfflig fångst. Den hade nemligen på fogdens befallning blifvit förlängd utåt strömmen, och sanningen att säga, så intog den numera, just icke alldeles lagligt, en del af kungsådern, hvarför det rika fänget här troligen skulle göra öfverbyggarnes pator och fängen desto fattigare. Och emedan herrarne af Ljungars, både herr Bo och herr Sten, just hörde till dessa öfverbyggare, som ägde elfstränderna och fiskfångsten ofvanför Myllyranta, darrade Inkeri med så mycket mera skäl för efterräkningarna med dessa vådliga grannar, emedan hon ganska väl ihågkom deras förra hotelser. Hon hade därför gärna åtnöjt sig med några laxar mindre, om hon sluppit att drömma alla nätter om lansspetsar och stålhufvor; men efter hon väl visste, att mäster Gervasius var ytterst envis, när han fått i sitt hufvud ett sådant påfund, längtade hon högeligen att få rådgöra med någon af de vördige fäderne i klostret; efter ju Nådendal hyste både munkar och nunnor.

100 I sitt bekymmer ansåg Inkeri såsom en himmelens skickelse, att hon kunde göra sig herr Bo förbunden genom att herbergera och vårda hans barn, och hon hade af dem en nästan moderlig glädje. Junker Birger och fröken Beata voro båda älskvärda barn, som alldeles icke tycktes sakna sin faders borg eller på något sätt låta hennes David märka att de voro till börd och stånd så vida upphöjda öfver det ringa mjölnarefolket. De trifdes förträffligt i den friska sommargrönskan vid elfstranden och underkastade sig utan minsta knot den tarfliga stugans brist på de beqvämligheter, hvilka en så förnäm ungdom kunde begära. Ja, det förekom Inkeri, som om de med hvar dag fingo ett friskare och gladare utseende, och hon underlät icke att göra sin vän Renata uppmärksam därpå. Då brukade Renata, som var enka efter en af Ljungars ryttare och trotjenarinna på slottet, i all vänskap knycka litet förnämt på nacken och mena, att det kunde väl gå an med lax och sötmjölk, fastän man nog hade sett bättre dagar, när fru Cecilia lefde, och hon mindes nog den tid, när fröken Beata sofvit i sin förgyllda vagga med siden|31|kudde under hufvudet. Detta var ändå något annat, än en omålad säng, hemväfda lakan och blårandigt bolstervar.

101 – Jag tänker, att hon intet nu heller sofver på bara backen, – genmälde då Inkeri något stött. – David har fångat hvarenda tjäder, som släppt till dunen i frökens kuddar, och äro lakanen ej tillräckligt granna, och är middagen här ej tillräckligt fin, så kunde vi skicka efter bättre från slottet. – Inkeri visste väl, att sådant aldrig kunde komma i fråga; hon visste, att fru Ursula i stället för den förgyllda vaggan gifvit sina stjufbarn en grof halmbädd och i stället för läcker spis endast knapp och dålig mat från tjenarnes bord. »Att skicka efter bättre från slottet», betydde därför i hennes mun ungefär: Skäms litet! Liksom ej jag visste, att barnen må bättre här, än hos deras egna föräldrar.

102 Då brukade Renata, som ej gerna efterskänkte sin värdighet, i brist på annat invända, att fröken Beata fick alldeles för grofva händer här på bondlandet. Sådant flygande, som här, öfver stockar och stenar, kunde anstå David, men för junker Birger vore det mindre passande, och fröken Beata blefve snart lika solbränd, som torparflickorna i byn. Härpå svarade åter Inkeri, att om barnen borde hållas rätt fint, så kunde de ju när som helst återvända till deras trånga, mörka och små kamrar på slottet, där de aldrig fingo se Guds dager annorlunda än på den stenlagda borggården och mellan de ödsliga slottsmurarna. Slutet på detta småkrig mellan storfolk och simpelt folk, blef då vanligen, att Renatas tårekällor begynte flöda vid tanken på den stora förändring, som skett i slottet sedan fru Cecilias död, hvarefter båda, Inkeri och hennes väninna, glömde hela trätan genom att komma på det vanliga kapitlet om fru Ursulas tyranni och huru det icke mera stod rätt till i slottet, hvarken med herskap eller tjenare, med folk eller fänad, ja, osvuret bäst, hvarken med lefvande eller döda.

103 Det såg ut som David blifvit ett par år äldre, sedan den farliga dagen, då riddaren af Ljungars gästade Myllyranta och utnämnde honom till barnens beskyddare. Ett sådant förtroende gjorde honom till en hel karl i hans egna ögon, och han ville visa sig förtjent däraf. Han var nog klok att icke lita på Renatas upp|32|sigt, huru hon än pysslade och klemade med sin lilla fröken, och hvad Birger angick, tycktes han hellre behöfva tillsyn sjelf, än kunna försvara sin syster. Ehuru lika gammal som David, var junker Birger nära ett hufvud kortare och klen i armarna, en mjölkhvit och späd gosse, finkänslig som en flicka och till lynnet from som ett lamm. Ryktet visste berätta, att den stränge herr Bo mer än en gång utfarit i hårda ord öfver denna veka och älskliga varelse, hvilken var modrens afbild och varit hennes älsklingsbarn, men som tycktes så litet lofva att blifva en värdig arftagare af Ljungars stolta vapensköld; och det var troligen med en känsla af förakt, som fadren bifallit hans böner, att af en kringvandrande djekne lära sig de föga ridderliga konsterna att läsa och skrifva. Man sade också, att junker Birger var mycket mera hemmastadd i den lilla, grant målade messboken, som han ärft af sin mor, än med den ystra fåle han fått till skänks af sin far och med den lilla barnvärjan, som han bar vid sidan, till tecken af sin börd. Sannolikt var det också emedan gossens späda krafter icke väl stodo ut med hans ålders vanliga vapenöfningar, som herr Bo nu tillåtit honom andas frisk luft på Myllyranta; ett ombyte, som alldeles var i junker Birgers smak och gaf honom full frihet att lefva ett stilla drömlif i naturens sköte.

104 Den vackra, brunlockiga lilla fröken Beata var af ett annat lynne än brodern och bråddes så mycket på sin far, som en späd ljusgrön telning i skogen kan brås på en hög fura. Hon var fri och frisk som luftens fågel, yr, öfverdådig, häftig och gladlynt; så skälmsk, egensinnig och ostadig, som man har lof att vara vid åtta år, och likväl med ett litet barnhjerta så godt som guld, endast man tog henne från den rätta sidan. Med sin sköterska Renata lefde hon i en ständig fejd, som nästa ögonblick åter förbyttes i smekningar och slutade med att hon vanligen fick sin vilja fram. Och då Inkeri, som ofta brummade att man alldeles skämde bort flickan, var i grunden lika svag, om ej svagare än Renata sjelf, för sin täcka skyddsling, så hände, som så ofta händer, när två qvinnor täfla att bortklema ett godt barn, att fröken Beata blef hela gårdens, ja hela byns medelpunkt, för hvilken alla krusade, och som skulle|33| haft makt att tyrannisera dem alla, därest hon icke haft respekt för den ende, som stundom vågade motsätta sig hennes infall, och denne ende var David.

105 – I dag vill jag rida på lemma startLiekkikommentar, – förklarade Beata en vacker morgon med mycken bestämdhet. Liekki var Birgers unga tavastländska fåle, som medföljt till Myllyranta; men Birger sjelf red icke mera, och Liekki fann det behagligare att lemma startflöjakommentar kring hagarna, än att bita i betslet.

106 – Rara lilla Beata, det går intet an, hästen är skygg, – invände Renata i smekande ton.

107 – Nej, söta barnet, det våga vi intet, – genmälde Inkeri i samma ton. – Tänk hvad det blefve en grufvelig sorg, om någonting skulle hända jungfru Beata med det elaka kräket.

108 – Men jag vill rida på Liekki, nu strax vill jag rida på Liekki, – återtog flickan, utan att fråga efter några invändningar. Och därvid tog hon sin lilla sommarhufva och begaf sig på egen hand utåt hagen.

109 – Nej, för allt i verlden! – skreko de båda qvinliga vårderskorna och skyndade efter; men Beata hade flinkare fötter och flög som en svala bort öfver gården. Hvad var att göra? – David, – ropade Inkeri till sonen, som just kom från qvarnen hvit af mjöl, – David, betsla hästen, efter fröken nödvändigt skall rida i dag; men jag säger dig, pojke, led Liekki i tygeln och släpp honom intet; det kära barnet måste ju litet få roa sig.

110 – Och hon skulle sätta sig upp på den lemma startsprakfålenkommentar? Nej, mor, det känner jag bättre, – svarade David.

111 – Hvad nu, din näsvisa slyngel, vill du sätta dig mot nådig frökens befallningar? – utropade Renata, som mer än en gång tyckte att David tog sig alldeles för stora friheter både mot henne och hennes högborna fröken.

112 – Ja, det vill jag, – svarade David tvärt. – Fålen har blifvit vild här på betet och lyder ej mera tygeln.

113 – Men du kunde ju leda honom ett hvarf kring gårdsplanen, – menade Inkeri, mån om att icke reta Beatas häftiga lynne.

|34|

114 David skakade på hufvudet och hade om några ögonblick upphunnit flickan vid gärdet.

115 – Beata kan intet rida nu, ty Liekki skenar och behöfver starka tyglar, – sade han allvarsamt, i det han såg på henne med ett par vänliga ögon.

116 – Men jag vill rida; nu strax vill jag rida! – utropade flickan, blossande af språng och förtrytelse.

117 – Och jag säger, att Beata intet får rida på Liekki; Beata skall få lemma startSiivokommentar, mors gamla vallack, – svarade gossen.

118 – Nej, jag vill rida på Liekki! Gå, sadla honom i hagen! – skrek den egensinniga flickan.

119 – Beata har så ofta begärt att få rida till skogen. Nu skall jag följa med, och Birger också, ifall han har lust, och Beata skall få rida på Siivo, som aldrig skenar, och så skola vi rida till Ljungars källa, – fortfor David saktmodigt, utan att låtsa märka sin skyddslings barnsliga vrede.

120 – Bryr jag mig om Ljungars källa! Hvad! Du är elak, du unnar mig ej att rida. Gå strax och hämta hit Liekki, – upprepade Beata, som ej tog reson.

121 – Men om fålen skenar och kastar Beata mot stenarna, så gråter herr Bo, och Birger och Renata och mor Inkeri gråta, och jag skulle gråta bort mina ögon af sorg, – fortfor gossen i samma milda, allvarliga ton, i det han trofast och hjärtligt såg in i flickans lifliga bruna ögon, hvilka blixtrade nästan som Ljungars vapen.

122 Fröken Beata såg en stund tyst på den ärlige gossen, och hur det var, smalt hennes vrede liksom ett regnmoln om våren. – Nej, – sade hon slutligen, – jag vill intet att du skall gråta bort dina ögon, och intet heller de andra. Efter du vill, skall jag rida på Siivo. Och så rida vi ut till Ljungars källa.

123 – Ja, det göra vi, – svarade David hurtigt. – Och nu skall det bli roligt; jag skall vittja mina snaror på vägen, och då skall Beata få en liten lefvande ekorre, som hoppar rätt som en kattunge i buren. Beata skall intet ångra att ha varit lydig i dag.

124 – Ja, ja, en ekorre, en ekorre! – utropade flickan, och därpå följdes båda, försonade, tillbaka till gården.

|35|

6. Huru Beata, Birger och David redo till Ljungars skog.

125 De båda qvinnorna blefvo icke litet häpna vid underrättelsen att barnen ämnade begifva sig på egen hand ut till skogen. Inkeri förklarade, att hon ej kunde tillåta ett sådant öfverdåd, ty skogen var illa beryktad för stigmän, odjur och annat, som man aldrig kunde så noga veta. David, menade hon, kunde slinka hvart han behagade, fastän han väl hade annat att göra; junkern och fröken däremot borde hållas hemma och läsa sitt radband ordentligt på qvällen, i stället att flacka kring kärr och ödemarker.

126 Men när Beata fått en nyck i sitt hufvud, var det icke lätt att få den lemma startdädankommentar igen, och nu ville hon se Ljungars källa, om hvilken Renata så ofta berättat och som var målad i hennes faders sköldemärke. Och finge hon ej rida dit, så skulle hon ännu i afton rida på Liekki, om hon också sjelforiginal: själf skulle gå och betsla honom i hagen.

127 Mot detta argument var ingenting att invända. David förklarade, att han skulle medtaga både båge och spjut, och dessutom hade han redan aftalat med lemma startHirvi-Jaakkokommentaroriginal: Hirvi Jaakko att göra dem sällskap, för att i nödfall bära junkern öfver sumpiga ställen, medan David bar fröken. De skulle rida ut strax efter middagen och vara tillbaka i god tid, innan solen gick ned. Och som Davids ord, alltsedan hans manhaftiga träta med sjelfva herr Bo, var kungsord i modrens ögon, måste vederbörande låta sig härmed nöja, hvarefter färden beslöts.

128 Klockan var mellan 2 och 3 på eftermiddagen, när den lilla karavanen af fyra personer, en man, två pojkar och en flicka, begaf sig på väg. Främst gick David som vägvisare och lemma startavantgardekommentar; efter honom följde Beata och Birger hvar på sin sediga arbetshäst, och sist lunkade Jaakko, en gammal laxfiskare, som lemma startarriergardekommentar för karavanen. Den lilla ostyriga fröken var utom sig af förtjusning öfver att en gång få färdas fritt i skog och mark; än skulle hon ha en löfruska för att jaga bort|36| myggorna, än hviftade hon med löfven den ena och andra hurtigt kring öronen. Birger såg idel märkvärdigheter vid sidan af vägen; än en röd sten, som blänkte förunderligt; än en ängsnejlika, som Jaakko skulle plocka åt honom; än ett besynnerligt moln, som tycktes kullra på skogstopparna. Men emedan man hade nära en half lemma startmilkommentar till källan, som låg ungefär halfvägs mellan slottet och byn, ehuru något på sidan, fann David för godt att icke göra junkern till viljes och stanna vid alla märkvärdigheter, utan trafvade friskt på; och så kom man till skogen.

129 Nu för tiden ha stränderna af den forsande Kumo redan länge varit antingen skoglösa, eller bevuxna med löfträd och små tallar, hvilka lemma starticke dugat till plankor för Björneborgs hamnkommentar. Men vid tiden för denna berättelse växte på båda sidor om elfven en hög timmerskog, som endast ställvis afbröts af svedjemarker och en eller annan fiskares fattiga torpstuga. Barnen hade knappt öfverskridit den lilla öppna slätten vid Myllyranta by, innan de snart befunno sig i tjocka skogen, genom hvilken, i stället för den nuvarande breda vägen, endast en smal ridväg ledde till Ljungars slott och det inre af Satakunta. Denna väg, eller snarare stig, som nu skulle anses för usel att tjena den simplaste by, var likväl då en allmän lemma startstråtvägkommentar mellan det inre landet och kusten och uppfyllde behjelpligen sitt ändamål, emedan man endast om vintern brukade färdas med åkdon, men sommartid nästan alltid lastade folk och gods i båt eller på hästryggen.

130 När karavanen så en stund hade följt vägen och elfstranden åt, tog David Beatas häst vid tygeln, ledde honom af åt venster och följde en knappt märkbar gångstig, som förde inåt ödemarken. De andra följde, och innan kort hade man förlorat nästan hvarje tecken att någonsin en menniskofot trampat dessa ensliga nejder. Löfskogen blef tätare, granarna lummigare, furorna mera jättelika; ofantliga multnande trädstammar stängde passagen vid hvarje steg; enrisbuskarna tycktes blifva allt ogenomträngligare, och sumpiga ställen nödgade ofta den lilla karavanen att göra betydliga omvägar. Likasom för att ytterligare öka markens oländighet, blef trakten tillika uppfylld af mosslupna berghällar och|37| stora kullerstenar, omvexlande med stenrös, på hvilka foten slant i den beständiga fuktighet, som midt i torra sommaren underhölls af de täta trädkronornas skugga.

131 Denna ödemark hade likväl ett lif, som största delen af Finlands skogar numera sakna. Nästan vid hvarje steg skrämdes en orre eller en tjäder upp ur snåren; räfvar och lodjur, harar, mårdar och ekorrar vimlade öfverallt, och på afstånd hördes ett brummande, som tydligen kunde urskiljas från forsarnas dån. David betraktade detta öfverflöd på villebråd med en van jägares lugn och nöjde sig med att räcka Beata en liten förbluffad harunge, som han grep i förbigående. Mera behöfdes ej för att hålla den lilla flickan vid godt lynne, men Birger begynte redan känna sig underlig till mods och önska att han följt mor Inkeris råd och stannat beskedligt hemma vid qvarnen.

132 Alltsedan de veko af inåt skogen, förekom det honom, som vore de icke mera fyra utan fem i det lilla tåget. Än var det en gubbe med krokig rygg, som tycktes gå framför dem och visa dem vägen; än en liten flicka, som tittade så besynnerligt på honom bakom den gulbruna stammen af en hög fura; än åter tyckte han sig höra sin stjufmors röst, som ropade honom vid namn. Och när han vände sig om för att se hvem det var, tyckte han sig tydligt höra sin fars stridshäst gnägga och se en skymt af riddarens höga hjelm bakom den yfviga granen ett stycke till höger.

133 – Jaakko, – hviskade han, mån om att dölja sin rädsla för David och systern, – hörde du ej liksom någon hade ropat i skogen?

134 – Ja, det hörde jag, – svarade Jaakko lugnt; – det var en lemma startvarglokommentar någonstädes därborta i kärret.

135 – Men ser du ingenting där vid den höga granen?

136 – Jag ser, att där hänger ett skägg af hvit mossa på grenen, – genmälde fiskaren lika trygg. – Junkern har visst aldrig färdats i skog förut? Är junkern rädd?

137 – Rädd är jag intet, – återtog gossen förlägen; – men jag tänkte, att här kunde vara andra än vi, och ... ser du, nu går den lilla hvita flickan framför oss igen!

138 Jaakko nickade lika flegmatiskt och menade, att här kunde man ju få se det ena och det andra, som folk|38| icke förstår sig rätt uppå, men han ville gifva junkern ett godt råd. Man skulle göra sitt korstecken och icke bry sig om alla småsaker, och så skulle man sjunga en hurtig visa, det vore ett godt medel att drifva trollen på flykten.

139 Och liksom för att sjelf bevisa sanningen af sina ord, begynte han med hög röst sjunga en gammal visa, hvars till hälften hedniska innehåll väl öfverensstämde med den enformiga, konstlösa och vemodiga melodin:

Mariatta, liten tärna,

Gick att smör i skogen tjärna,

Gick med röda strumpor granna

Silfverband omkring sin panna.

Gå ej dit

Skär och hvit!

Mariatta, Mariatta,

Lempos troll i skogen skratta.

Mariatta, hvita dufvan,

Fann ett lingon rödt på tufvan.

Plocka mig, du vackra tärna,

Innan masken stjäl min kärna!

Akta, nej,

Plocka ej!

Mariatta, Mariatta,

Lempos troll i skogen skratta.

Utan grädde står min tjärna,

Mina kor i kärret spjärna,

Kom, mitt lingon, kom, du röda;

Mariattas läppar glöda.

Perleglöd,

Hvit och röd!

Mariatta, Mariatta,

Lempos troll i skogen skratta.

Mariatta, liten docka,

Trodde sig ett lingon plocka.

Var ej lingon, var ett stycke

Guld af Mielikkis smycke.

Ädelsten!

Perlesken!

Mariatta, Mariatta,

Lempos troll i skogen skratta.

|39|

Mariatta, liten tärna,

Utan grädde står din tjärna.

Dina kor i kärret snafva,

Mielikki vill dig hafva.

Tjena nu

Skogens fru!

Mariatta, Mariatta,

Lempos troll i skogen skratta.

145 Långt ifrån att känna sig muntrad af denna visa, hvilken den gamle fiskaren i sin välmening fortfor att sjunga, obesvärad af det eko, som, från alla håll, återstudsande mot klippor och stammar, liksom gaf honom ord och toner mångdubbla tillbaka, blef Birger däraf blott ständigt underligare till mods. Han tyckte sig nu alldeles tydligt se densamma hvitklädda flickan med röda strumpor och silfverband om håret springa vid deras sida i skogen och buga sig ned för att plocka bär från tufvorna. Men en känsla af blygsel afhöll honom från att vidare yppa sin rädsla; och kanske var det till slut ändå endast björkarnas hvita stammar, som lutade sig, böjda af vinden, bakom de mörka granarna.

146 Nu stannade David och lyfte Beata ned från hästen, ty den korta väg, som ännu återstod, gick öfver ett berg och en sumptrakt, där man ej mer kunde rida. Man band alltså hästarna vid träden, tog märke på stället och fortsatte färden till fots genom en ytterst oländig trakt, där Davids och Jaakkos armar ofta anlitades att bära de förnäma barnen öfver klyftor och gungflyn. Detta var något nytt för dem, som aldrig förr haft begrepp om sådana vandringar, och sjelfve Birger skulle varit högeligen road, om han kunnat undgå att beständigt titta omkring sig och upptäcka än ett, än annat, som tycktes smyga sig bredvid dem eller framför dem bakom stenar och trädstammar.

147 Ändtligen kommo de till en vacker öppen plats med jemn gräsplan vid foten af berget och befunno sig nu vid målet för sin vandring.

|40|

7. Om Ljungars källa, och huru Beata sprang lemma startnatthuggkommentar med en hvit flicka.

148 Förrän de inre vattnen genom Kumo elf hinna till hafvet, måste de genombryta Kyrönselkä höjdkedja, som bildar deras naturliga gränsvall i vester, och uppsöka därför den djupaste dalgången mellan denna kedja och den från sydost kommande Salpausselkä eller stängselkedjan, som bildar vattendelaren i söder. Det var i denna sköna, bergiga, men då ännu mycket öde trakt, som David hade infört sitt lilla sällskap, och han hade sina skäl att därvid välja den kortaste, ehuru mest besvärliga vägen, i stället för en annan beqvämare, men längre väg, som vanligen begagnades af de få jägare, hvilka stundom besökte den af villebråd vimlande bergstrakten. David hade nemligen märkt, att man färdas icke så fort, när man har en ung fröken att vakta, som när man ensam drifver omkring på ett par flinka pojkfötter. Solen begynte redan luta mot vester, och den fuktiga svalka, som fläktade med blomstrens ånga uppåt höjdsluttningen, gaf tydligt tillkänna, att aftondimmorna redan begynte uppstiga nere i dalarna.

149 Man hade nu kommit till en af dessa dälder, i hvilkas botten en sorlande bäck, omgifven af gula ranunkler och lemma startkalflekorkommentaroriginal: kaflekor, förde de omgifvande höjdernas vatten nedåt elfven. Öfver denna bäck och dessa yppiga gröna stränder sväfvade redan ett tunt, knappt märkbart flor af den började dimman, och på andra sidan om bäcken vidgade sig dälden till en vacker gräsplan om femtio steg, hvarefter utsigten åter stängdes af en motliggande höjd, bevuxen med tallar.

150 – Se, där är en stuga! – utropade Beata.

151 – Och där står den hvita flickan vid dörren till stugan! – inföll Birger nästan på samma gång, glad att finna andra menskliga varelser i denna ödemark, ty han begynte redan, som läsaren märkt, känna sig underlig till mods.

152 David nickade småleende och lyfte Beata öfver bäcken, hvarefter Jaakko företog samma manöver med|41| Birger. Man gick nu fram öfver gräsplanen, men huru barnen sågo, kunde de på närmare håll icke mera upptäcka hvarken menniskor eller menniskoboningar. Det, som Beata tagit för en stuga, var ett ofantligt rödaktigt klippstycke, eller rättare två stycken af en klippa, ty hon befanns remnad i tu, och båda styckena lågo till utseendet så löst på den närmaste höjdsluttningen, att man väntade sig hvarje ögonblick se dem nedstörta i dalen. Ofvanför denna klippa växte en gammal tall, hvars krona hade blifvit afbruten, antingen af en storm, eller mera sannolikt af tunga drifvor, sådana som i snörika vintrar bruka samla sig på barrträden och ofta nog bräcka stam eller grenar, när töväder inträffar och tyngden fördubblas af snöns fuktighet. Efter någon sådan katastrof tycktes det åldriga trädets hela återstående lifskraft hafva samlat sig i en af sidogrenarna, hvilken, grof som en timmerstock, sträckte sig öfver klippan och kastade öfver henne en egen sällsam skugga, som på afstånd frambragte synvillan af ett rödt eller brunmåladt hus.

153 – Nu äro vi här, – sade David, pekande på klippan.

154 Barnen uppspände sina förvånade ögon, ty de hade väntat sig något högst besynnerligt, men funno ingenting annat än en stor sten och ett gammalt träd.

155 – Hvar är då Ljungars källa? – frågade Beata, som föreställde sig, att åtminstone detta märkvärdiga slägtminne, som hon hört omtalas från sin spädaste barndom, skulle vara ett praktfullt mellanting mellan slottsbrunnen på Ljungars och qvarndammen på Myllyranta.

156 – Här, – svarade David, och ställde sig midt framför remnan i klippan. Ur bottnen af denna remna framqvälde en klar vattenåder, samlade sig i en liten vacker, naturlig bassin vid klippans fot och sipprade öfver dess bräddar, utefter sluttningen nedåt gräsplanen, där den slutligen skänkte sin skatt af kristall åt den sorlande bäcken.

157 – Är det alltsamman? – frågade Beata åter i en ton af sviken förväntan.

158 – En sjö är det intet, – svarade David saktmodigt, – men en vacker källa är det, och en under|42|lig källa för Beatas slägt, det har mor och Renata ofta berättat oss. Så länge herrarne af Ljungars dricka ur denna källa, skall deras slägt hafva seger i krig, med rikedom och makt under fredliga tider; men hvar gång en olycka händer dem, uttorkar källan till en tid och försinar alldeles, utan att någon vet huru och hvarför. En gång, sade mor, hände en vacker morgon, att källan var torr. Natten därpå blef storm, och slottet brann med en stor hast till aska. Det är nu mellan trettio och fyrtio år sedan, och mor mins det mycket väl, fastän hon då var ett barn, när salig herr Knut, Beatas farfader, stupade i slaget på Brunkeberg, och hansoriginal: han egen broder, herr Åke, som stod på danska kungens sida, rände lansen igenom honom. Men det sägs, att i detsamma herr Knut föll, högg han herr Åke med stridsyxan tvärs öfver hjelmbucklan, så att yxskaftet gick af, och då föll herr Åke på samma stund som herr Knut. Den gången, sade mor, var källan fyra veckor alldeles torr, fastän det regnade som om himlen varit öppen; men två herrar af Ljungars vätte i dess ställe Stockholms mark med det rödaste blod.

159 – Ja, – sade Birger, – och när min mor dog för fyra år sedan, var det om våren, när snön smälte, men källan var torr, som om aldrig en droppe funnits på tre mils afstånd. Min fader brukade hvar morgon skicka den enögda Botvid efter vatten till källan, och annat vatten ville min far icke dricka. Men Botvid tyckte det var för ledsamt att rida den långa vägen, och hemtade en gång vatten från närmaste brunn. Det märkte min far och lät hänga Botvid i den höga björken utanför slottsporten; jag mins det så väl, jag gret hela dagen, ty Botvid hade gjort min bästa trähäst, och det var så styggt att se honom dingla som en kråkskrämma uti det höga trädet. Men när min stjufmor kom till slottet, sade hon, hvar gång min far drack, att vattnet från Ljungars källa var ohelsosamt, efter det smakade järn, och från den tiden begynte min far dricka annat vatten.

160 – Och från den tiden blef herr Bo förhexad, – mumlade Jaakko, i det han försigtigt såg sig omkring, om icke till äfventyrs någon obehörig person kunde lyssna i närheten. Lyckligtvis hörde icke barnen detta|43| förgripliga mummel, ty båda förklarade nu, att de ville dricka ur källan.

161 David hemtade ett par breda blad af calta palustrisspråk: latin och presenterade dem som dryckeskärl, hvartill bladen endast behöfde böjas en smula. Vattnet smakade verkligen starkt af järn, men detta hindrade icke Ljungars barn att dricka deras förfäders dryck.

162 Birger drog ett djupt andedrag och rätade på sig med en förunderlig manhaftighet, likasom hade han i hast blifvit en annan karl. Han tyckte i detta ögonblick, att han kunnat taga en björn i kragen. Men på Beata hade vattnet den mindre förunderliga verkan, att hon kände sig med ens obegripligen hungrig. Man framtog därför den medförda vägkosten af smör, bröd, ost och mjölk, som smakade förträffligt efter dagens mödor i den svala aftonluften och på den vackra höjden vid klippan.

163 – Hvarför stå källan och klippan i Ljungars vapen? – frågade Beata, gladlynt mumsande på den sköna, färska osten.

164 – Den gamla tallen och den hvita flickan stå där också, – svarade Birger. – Det har ju Renata tusen gånger berättat för oss.

165 – Jag tror, att hon gjort det, – sade Beata flyktigt, – men det är en saga, och vackra sagor tycker jag om att höra flera gånger.

166 – Jag vet ej om det är rätt, att tala därom just här, – sade Birger och såg sig något förlägen omkring.

167 – Just här vill jag höra det, – återtog Beata, som, efter sin vana, icke lätt gaf med sig, när hon fått något i hufvudet. – Just här! Och när du berättar, vill jag se på den röda klippan och den fula, gamla tallen och höra källan plaska mot stenarna, och då vill jag tänka, att Ljungars hvita flicka står bredvid källan och vinkar oss, som hon förr sades göra med Ljungars barn. Men så börja då en gång; hvarför ser du så underligt dit mot klippan? Birger, Birger, mins du huru vår far brukade säga: vara en Ljungars och vara rädd!

168 Och det glada barnet gjorde med pekfingret en liten cirkel i luften, såsom man gör när man rätt vill|44| utskämma någon. Men Birger betraktade klippan, som var omkring femtio steg på sidan om deras lägerplats, och hans lifliga fantasi var genast färdig att besanna systerns skämtsamma ord. Solen hade förändrat ställning och kastade sin vackra aftonblick på den gamla tallen, som nu helt och hållet beskuggade mellersta delen af klippan. Blott genom en öppning uti den tjocka grenens barr bröt en klar, röd ljusstråle fram och färgade dimman, som ännu helt tunn uppsteg från den fuktiga marken. För Birgers ögon uppstod då ånyo gestalten af den hvitklädda flickan, som han flera gånger förut hade tyckt sig se, och nu stod hon tydligt och vinkade honom vid källan.

169 – Ser du, Beata? – utropade han. – Där – där, just vid foten af klippan!

170 I stället för svar flög Beata upp och var om några sekunder vid det utpekade stället. Där ställde hon sig skrattande, ungefär som hon tänkte sig den hemlighetsfulla bilden i Birgers fantasi, och vinkade honom högtidligt med handen. Men Birger, som qvarblifvit på kullen, uppgaf ett rop af förskräckelse, ty det förekom honom alldeles som stodo nu två vid klippan.

171 – Beata, Beata, – utropade han, – för alla helgons skull, kom därifrån! Hon står alldeles bredvid dig och vinkar med handen, likasom du gör.

172 – Står hon här, så vill jag leka natthugg med henne, – fortfor Beata lika oförskräckt och slog omkring sig med armarna, för att rätt tydligt visa huru litet hon brydde sig om broderns inbillningar.

173 Då förekom det Birger som om Beata slog tvärtigenom dimbilden, hvilken icke förändrades däraf det minsta, utan fortfor att vinka honom med en till hälften sorgsen, till hälften befallande åtbörd. Källans plaskande, som nyss hördes allt tydligare ju mera fågelqvittret upphörde i skogen och vinden icke mera susade i grenarna, aftog med detsamma allt mera och blef slutligen icke mera märkbart.

174 Nu kom David, som jemte Jaakko plockat blåbär åt barnen i närmaste skogsbacke. Hans närvaro återgaf Birger modet. Båda följdes åt till klippan och funno där, som man lätt kan föreställa sig, intet annat ovan|45|ligt, än Beata sjelforiginal: själf, som fortfor att med hela sin naturliga ysterhet springa natthugg med Birgers spöke.

175 – Ljungars flicka! Ljungars flicka! – ropade hon öfverdådigt. – Leker du hellre kurra gömma, så säg hvar du är.

176 – Nu står hon på berget, – inföll Birger, pekande på den höjd, öfver hvilken de först kommo till dalen. Samma fenomen af en bruten solstråle på dimman mellan träden tycktes där frambringa samma synvilla. Äfven David och Beata kunde nu tydligt se den hvita flickan vinka.

177 – Det är bäst att vi genast begifva oss på hemvägen, ty det börjar bli sent, – sade David.

178 – Men hvem är det då, som står där borta på berget? – frågade Beata, mera förvånad än häpen att se Birgers syn förverkligad.

179 – Det är hon, – sade David allvarsamt.

180 – Hvilken hon? Är det en vallflicka, som gått vilse i skogen?

181 – Nej, det är Ljungars flicka, som Beata sjelforiginal: själf har ropat vid namn. Det bör icke Beata göra. Jag har ofta sett henne här, och mer än en gång har hon ledt mig på villspår, ty sådana varelser äro aldrig att lita på.

182 – Kom, David, låt oss rida tillbaka till qvarnen. Hon gör väl oss intet illa?

183 – Det tror jag visst intet. Vanligtvis ser man henne aldrig utan att sedan få någon förtret. Men det betyder ingenting, så länge källan rinner.

184 – Ja, låt oss än en gång dricka ur källan! Men ... hvar är källan?

185 Denna fråga gjorde alla tre på en gång. David gnuggade sina ögon, liksom hade han icke varit rätt vaken. Ty af källan, som nyss plaskat så muntert mot stenarna, fanns icke mer ett spår, utom de våta småstenarna på dess förra plats och den späda ljusgröna mossan, som vuxit invid dess bräddar.

|46|

8. Huru den hvita flickan ledde Ljungars barn genom skogen och hvad som under tiden hände vid qvarnen.

186 Vidskepelsen är lika gammal som verlden och skall aldrig kunna fullkomligt utrotas, så länge verlden står. Den antager endast under olika tider olika form. Vid tiden för denna berättelse hade katolska läran i Finland, långt ifrån att förmå med roten upprycka den gamla hedniska vantron, endast förökat den med egna tillsatser, hvaraf hände sig att folktron i landet ännu kort före reformationen – och mångenstädes ännu långt senare – utgjorde en besynnerlig blandning af hednisk och kristen vidskepelse. När konungar och höfdingar, biskopar och lärde fullt och fast trodde på trolldom och lemma startsignerikommentar, hexor och tomtar, neckar och skogsrån; ja, när religionen sjelf till största delen bestod af legender om sankt Erik, sankt Olof, sankt Brita, sankt Henrik, sankt Hemming*)Biskop Hemmings ben »skrinlades» i Åbo år 1514, hvarigenom han till hälften erhöll ett helgons värdighet; men därtill fordrades ännu »kanonisation» eller högtidligt utropande af påfven i Rom, hvilket icke hann ske, innan reformationen kom med sitt streck öfver alla sådana tillställningar. och otaliga andra helgon med deras reliker och underverken på deras grafvar; hvad kunde man vänta af det godtrogna folket, som med eller utan afsigt hölls i den gröfsta okunnighet? Ingen lärer därför undra, att en gammal laxfiskare och en fattig mjölnaregosse trodde på hedniskt otyg i skogen likaså visst som att sankt Henriks ben hade botat blinda och lama; och om förnäma herrars barn visste något mera än de, så bestod deras större kunskap blott i ett förråd af sådana vidunderliga slägtsagor, som aldrig saknades och utgjorde en sorts ny trosartikel i de gamla riddarborgarna.

187 Man kunde gå längre: man kunde säga, att allt underligt hexeri, som längesedan förlorat krediten i upplystare dagar, på den tiden icke allenast troddes, utan verkligen fanns till, emedan det troddes. Men då ett|47| sådant påstående sannolikt endast skulle hos de fleste läsare möta ett medlidsamt småleende, torde vara bäst att låta en hvar i den vägen hafva sin tro för sig och nu se till, huru den lilla karavanen i Ljungars skog betedde sig vid den oväntade och förskräckande upptäckten, att källan plötsligen torkat ut.

188 Att en sådan händelse kunde bero af källåderns tillfälliga stoppande och således hafva lika naturliga orsaker, som när ännu i våra dagar så mäktiga vattenådror, som Motala ström och Kyrö fall plötsligen tillstängas och tyckas försina, det föll ingen in, som visste i hvilken nära förbindelse denna källa stod med Ljungars öden. Ingen af detta lilla sällskap tviflade ett ögonblick, att ju en snar och säker olycka förestod den högborna slägten, men när, hvar och huru, det visste ingen, om icke den spöklika hvita flickan, som fortfor att vinka därborta på höjden.

189 När David förvissat sig om att hans ögon icke bedrogo honom och att källan var torr, rann det honom bjert i hågen, att han möjligen kunde förekomma olyckan genom att varna invånarne på Ljungars slott. – Kom – sade han, – låt oss genast skynda till slottet; vi ha icke längre dit än till qvarnen, och vägen dit är beqvämare, än vår förra väg.

190 – Men då måste vi stanna öfver natten i slottet – inföll Birger oroligt.

191 – Ja, – sade David, – men jag går därifrån till Myllyranta, för att mor ej må tro oss ihjälrifna af björnar, och i morgon kommer jag för att hemta er tillbaka till oss igen.

192 – Jag vill intet till slottet, jag vill till qvarnen, – förklarade Beata i sin vanliga näpna, bestämda ton.

193 – Och jag vill intet heller till slottet, innan vår far kommer tillbaka, – fortfor Birger vid tanken på stjufmodren, för hvilken båda barnen hyste en instinktlik fruktan.

194 David öfverlade en stund och tycktes mycket hugad att ensam begifva sig till Ljungars och öfverlemna barnen åt Jaakkos beskydd. Men denna plan mötte ett likaså afgjordt motstånd. Huru kunde han också hafva hjerta att öfvergifva sina skyddslingar sent på qvällen midt i den öde skogen, helst när denna skog befolkades af|48| öfvernaturliga väsenden, om hvilka man icke rätt visste huruvida de borde anses som vänner eller fiender?

195 – Låt oss då vända tillbaka samma väg, som vi kommit, – sade David misslynt. – Jag kan aldrig tro, att den hvita flickan vill något ondt åt Ljungars barn. Se, hon vinkar oss; låt oss följa henne, och vill hon föra oss vilse från rätta vägen, så lofvar jag att ha ögonen öppna.

196 Alla fyra anträdde nu utan dröjsmål återvägen. De kommo öfver bäcken, de stego uppför höjden, de passerade klyftorna; allt gick den hvita flickan framför dem. Ja, hon tycktes stundom vara dem så nära, bakom en framskjutande klippa eller en yfvig gran, att man tydligt kunde urskilja hennes sällsamt vackra, bleka men skalkaktiga ansikte, hennes ljusgula hår, silfverbandet kring hennes panna, de röda strumporna, vecken på hennes hvita klädning och det breda bältet af guld, som sammanhöll klädningen omkring medjan. Visan om Mariatta klingade ännu i Birgers öron.

197 I godt sällskap vänjer man sig likväl snart vid allehanda, som synes fruktansvärdt i ensamheten, och den lilla hvita flickan, som knappt tycktes vara mera än fyra eller fem år, hade i sig sjelf intet förskräckande. Det var förunderligt att se, med hvilken lätthet hon slank öfver de oländiga ställena, som kostade varelser af kött och blod så mycket besvär. Klyftor och klippor uppehöllo henne lika litet, som de skulle förmått uppehålla ett töcken från kärret; de tjocka trädstammarna tycktes likasom gå tvärsigenom henne, när hon ilade som en rök förbi dem, och när hon sväfvade öfver skogssnåren, trodde man sig se en flik af hennes klädning fastna på enrisbuskarna, men det var endast en spindelväf, som glimmade hvit, för att den blifvit fullstänkt med fina perlor af den ymniga aftondaggen.

198 Nu hade man kommit till det ställe, där hästarna voro bundna, och Siivo, som tvärtemot sin flegmatiska natur tycktes vantrifvas i ensligheten, tillkännagaf med ett högt gnäggande sin glädje öfver sällskapets återkomst. Innan kort sutto Birger och Beata åter till häst, och färden fortsattes under det att gräset blef allt våtare af dagg och dimmorna uppstego allt tätare från lågländerna. Det var i medlet af juli och således intet|49| mörker att frukta; men det lätta flor af skymning, som bredde sig öfver nejden, ökades betydligt af trädens skuggor uti den täta skogen. David såg icke ogerna, att fullmånen höjde sig, stor och röd som en ofantlig sköld af polerad koppar, vid himlens rand och lyste här och där vid öppnare ställen på den daggiga ljungen och de slippriga berghällarna.

199 Plötsligt stannade Siivo, klippte med öronen och kunde icke förmås att fortsätta vägen. Nu kom turen att blifva skrämd till Beata, som längesedan önskat sig vara väl hemma tillbaka i qvarnstugan på Myllyranta.

200 – Hvad nu? – sade David och klappade det trogna djuret på halsen. – Hvad nu, Siivo? Är det en varg, som du vädrar där borta i buskarna, så lita på mig, min gosse; intet frukta vi sådana bestar.

201 Hästen fnyste och rörde sig ej ur fläcken.

202 Birger hade sina egna tankar om denna motsträfvighet. – Se, – sade han, – den hvita flickan går ej mera framför oss. Hon har stannat ett stycke till höger och vinkar oss åter att följa henne.

203 Verkligen såg äfven David – eller tyckte sig se – att den luftiga dimbild, som förut hade sväfvat framför dem, nu stod stilla på det utpekade stället, likasom manande dem att taga en annan väg. På detta ställe föll månskenet mellan träden; man såg guldbältet glimma, och likväl syntes tydligt genom luftbildens kropp den mossiga stammen af en hög gran, som hade blifvit qvistad ända upp till toppen af menniskohänder, medan i toppen var lemnad en liten qvast af de högsta grenarna. Sådant skedde fordom ofta och sker ännu stundom i obanade nejder, för att tjena vandraren till märke och vägledning, när han stannar i villrådighet om den riktiga kosan.*)Dylika »tippagranar» brukas äfven som sjömärken vid kusten ännu i dag.original: dag.

204 – Nej, tack skall du ha, – sade David förargad, – du har narrat mig i kärret mer än en gång förut, och jag låter ej lura mig en gång till. Framåt, Siivo! Skäms du intet, gamla narr, att låta trollen narra dig bort från rätta vägen?

|50|

205 Siivo stod likväl ej att beveka. Beata begynte gråta, så Ljungars hon var. Birger anmärkte ganska förståndigt, att om också den hvita flickan ej var att lita på, så kunde man låta hästen följa sin vilja, ty han ville säkert lika gärna, som de sjelfva hem till qvarnen.

206 När intet annat var att göra, nödgades David följa den gifna vinken, likväl bedyrande vid sankt Brita, att han ej skulle gå ett steg längre, om han fann att det hvita otyget ville gyckla med honom. Han vek således motvilligt af till höger mot den toppade granen, och se, knappt hade han vändt sig ditåt, innan Siivo åter muntert lunkade efter åt samma håll.

207 Till Davids icke ringa förvåning kom den lilla karavanen nu in på en beqvämare gångstig än deras förra, oaktadt han trodde sig kunna svära på att granen förut varit ämnad till vägmärke vintertid, men sommartid till att varsko vandraren för ett nära befintligt bottenlöst kärr. Kärret fanns visserligen qvar, det märkte man af dunsterna och den egna rökiga lukt, hvilken nattetid uppstiger från sådana trakter; men vid dess rand gick en jemn och hård gräsvall, som lemnade hästar och vandrare säkert fotfäste. Dimbilden sväfvade nu åter framför dem, tydligare än förut i månskenet, emedan hon icke skymdes af träden, och det förekom David som jemnade sig marken hvar hon gick fram. En så ypperlig ridväg hade han aldrig förr blifvit varse i Ljungars skog. Ändock trodde han icke rätt den hvita flickan och gaf noga akt på månens ställning och elfvens aflägsna brus, för att vara säker på kosan. Han slöt däraf, att de nu färdades i en båge på sidan om den vanliga vägen, och ehuru en sådan omväg var längre, uppvägdes denna olägenhet af den större skyndsamhet, hvarmed markens beskaffenhet tillät dem att här komma fram.

208 Till sin stora fägnad fann också David snart af forsarnas dån, som hördes allt närmare, att bågen af deras väg krökte sig åt det rätta hållet, utan att hvarken kärr eller andra äfventyr vidare besannade hans fruktan, och inom kortare tid, än de skulle behöft att tillryggalägga den vanliga stigen, befann sig sällskapet snart i sigte af den öppna slätten vid Myllyranta qvarn.|51| Här förlorade sig bilden af den hvita flickan, som hittills varit deras vägvisare, och försvann alldeles ett stycke från qvarnen, likasom hade hennes område här varit slut.

209 Det var redan sent på aftonen, när David anlände med sina skyddslingar, trötta och sömniga, men välbehållna, till qvarnen. Huru förvånades han icke att se allt folket från byn i rörelse, beväpnadt med bågar, spjut, laxljustrar och andra i hast tillgripna vapen. Men var han förvånad, så voro glädjen och förvåningen icke mindre vid stugan, när qvarnfolket och byungdomen såg det lilla sällskapet rycka an från ett håll, där man minst väntat dem, då ju stora vägen från källan låg öster om qvarnen. Inkeri och Renata voro utom sig; de ryckte barnen af hästryggen, omfamnade dem, greto, skrattade och pratade, allt på en gång, så att David på allvar begynte frukta, att den hvita flickan med sina hexkonster bragt det goda folket alldeles från förståndet.

210 – Hvad vill det säga? – utropade han. – Hvarför äro ni så sent i rörelse och allt folk under vapen?

211 – Hvarför? – upprepade Renata och Inkeri på en gång, i det de sökte öfverrösta hvarandra. – Helgonen vare oss nådiga, det frågar han, den slyngeln, den vargungen! Gud välsigne er, barn, efter ni äro väl tillbaka, men det säger jag, David, vore jag karl, skulle du smaka en god käpp af årsgammal björk, pojke! Att blifva så länge borta med Ljungars barn och skrämma oss, fattiga menniskor, till döds för er skull; utom att det lär kosta några vackra stop öl för att ställa byfolket tillfreds, sedan det för er skull lupit ifrån sin söta sömn! Men huru i all verlden komma ni ridande genom skogen i månskenet, där knappast en katt slipper fram på ljusa dagen?

212 – Vi kommo att försinka oss för ... ja, mor vet nog hur det är med Ljungars skog, – svarade David. – Men är det möjligt, att folket gått i vapen för att vi dröjt litet längre än ämnadt var?

213 – Dröjt litet längre, du genompiskade skalk! – skyndade Inkeri att fortsätta, medan Renata lyckligtvis fick i aftonkylan ett anfall af hosta, som hindrade henne att hugga i med sin kraftiga stämma; – dröjt litet|52| längre! Vet du då intet, din odåga, att ett helt tjog af herr Stens ryttare hålla till därborta vid landsvägen? Josua har sett dem med egna ögon, när jag skickade honom ut för att söka eder; och truppen anföres af Sven med den klufna näsan. Josua igenkände honom på korpfjädern i järnhufvan.

214 – Ni har rätt, mor, – sade David betänksamt. – Är det Sven och herr Stens ryttare, så begriper jag hvarför byn är under vapen. Men jag förstår ej hvad de kunna hafva att göra med vår utfärd till Ljungars källa.

215 – Det skall jag säga dig, blindstyre, ifall du ej begriper det sjelf, – utbrast Inkeri förargad. – Ryttarne höllo icke för ro skull vid vägkanten. Herr Sten har icke godt öga till sin broder Bo; sankt Henrik bevare oss för en sådan brodersämja, som af ålder har rådt i den slägten. Och jag ville intet för mycket godt, att junker Birger och vår välsignade lilla fröken skulle råka i herr Stens klor ... Men här stå vi, Renata, och glömma att föra de stackars barnen till sängs. Kom, barn, jag vill koka varm mjölk att värma eder!

216 – Det är som ni säger, mor, och nu förstår jag hvarför den hvita flickan ... Ja, så är det, tack skall du ha, troll; i dag har du gjort oss en god tjenst. Men bida litet, mor, jag skall berätta er något. Klockan sex i afton rann Ljungars källa som vanligt, och klockan sju var hon torr.

217 – Hvad är det du säger? – utropade Inkeri, förfärad vid hågkomsten af hvad som tilldragit sig i hennes barndomsdagar.

218 – Jag säger, att sedan klockan sju i afton är Ljungars källa torr och att jag tänker gå med bud därom till slottet ännu i natt.

|53|

9. Huru David redde sig med herr Stens hofmän.

219 Inkeri hörde med lemma starthäpnadkommentar Davids beslut att ännu på natten begifva sig af till Ljungars slott. Den kära gossen hade intet godt att vänta, om herr Stens ryttare – eller hofmän, som de den tiden kallades – finge tag uti honom; och hvem visste hvad de kunde företaga sig under hans frånvaro? Antingen hade de kommit för att uppsnappa Ljungars barn, eller – hviskade det onda samvetet uti Inkeris öra – hade de kommit att utkräfva hämd för laxpatan, som gjorde herr Sten och alla öfverbyggare så mycket förfång. Hvilken ock deras afsigt var, så hade de utan tvifvel ondt i sinnet, och den lilla byn, som räknade knappt tjugu stridbare män, hvilka ingalunda kunde mäta sig med ryttarne i vapen och krigskunnighet, hade således allt att frukta af dessa ovälkomna gäster. Hade herr Bo varit hemma, så kunde man haft hopp om undsättning från slottet; men fru Ursula var icke att lita på, och slottsfogden hade väl föga lust att utskicka en del af det ringa manskap herr Bo qvarlemnat, just när slottet sjelf behöfde med all omsorg bevakas.

220 I stället att vederlägga dessa och andra inkast, gick David till stallet, där han hade en tam korp, och plockade ur hans vinge två svarta fjädrar.

221 – Jag tänker, – sade han, – att fogden skall lyda herr Bos märke; och hvad herr Stens hofmän angår, skall jag draga försorg om att de lemna mor i fred, tills jag kommer tillbaka.

222 – Hvad i alla helgons namn har du i sinnet, pojke? – utbrast modren, föga lugnad af denna försäkran. – Du må väl aldrig gifva dig på egen hand i färd med ryttarne?

223 – Det kommer an på, – svarade gossen. – Men var obekymrad, jag reder mig nog. Låt hälften af folket hålla utkik vid gärdet, medan de andra sofva fullklädda i rian med vapen vid sidan. Läs sedan er bön, mor, och lägg er att sofva. Innan solen lyser öfver björkarna därborta vid forsen, är jag åter tillbaka.

|54|

224 Med dessa ord fattade David sitt korta björnspjut, hängde sin långa båge öfver axeln, stack flera pilar i bältet och vid sidan af dem en liten handyxa, hvilken i nödfall kunde tjenstgöra äfven som vapen. Sålunda fullt rustad för nattens äfventyr, begaf han sig utan dröjsmål på vägen åt Ljungars.

225 De sista strimmorna af aftonrodnaden dröjde ännu med en egen glans i nordvest, och i hela naturen herskade den ljusa, fridfulla stillhet, som skänker så eget behag åt en nordisk sommarnatt. Det led emot midnatt, och månen hade med allt blekare sken stigit högre på himmelen. Från dikena i det gröna åkerfältet hördes kornknarrens hesa stämma, och i björkarna vid stranden sjöng trasten sin vackra visa, som tid efter annan besvarades af ett lika melodiskt qvitter på andra sidan om elfven.

226 David aktade sig väl att följa den öppna ridvägen åt Ljungars skog, utan smög sig lemma startlångskommentar stranden, till dess han uppnådde skogen. Där vek han af åt venster och kröp försigtigt framåt, till dess han nalkades vägen, hvars slingring han sedan följde med samma varsamhet, utan att lemna skogsbrynet, där han bättre doldes af trädens skuggor. I början upptäckte han intet misstänkt. Endast harar och ekorrar, uppskrämda ur sin korta hvila, rasslade här och där mellan torkade grenar i skogssnåren.

227 Redan begynte han tro, att Josua onödigt uppskrämt byn med inbillade faror, då han ett stycke längre fram hörde en häst gnägga på norra sidan om vägen. Snart besvarades gnäggandet af en annan, och kort därpå blef David varse en rök mellan träden. Han kröp nu med ljudlös försigtighet längre fram och öfvertygade sig genast, att Josua väl räknat miste, men icke bedragit sig om de gäster, som närmat sig Myllyranta.

228 På en liten öppen gräsplan inne i skogen stodo elfva fullt sadlade hästar bundna vid träden, och ett stycke därifrån, nära vägkanten, hade en trupp beväpnade hofmän slagit sig ned kring en upptänd eld. David räknade dem; de voro tio; således hade en blifvit utsänd som spejare eller utkik.

229 Desse mäns utseende var vildt och röfvarelikt, deras vapen rostiga; hästarna, liksom de sjelfva, syntes magra|55| och uthungrade; det var ett annat folk, än de raske, välklädde och välbeväpnade män, som utgjorde herr Bos följe. David igenkände några bland dem, hvilka han visste vara i herr Stens tjenst, i synnerhet anföraren, som med sitt af ett yxhugg förfärligt vanställda ansigte var känd under namn af Sven med den klufna näsan. De tycktes hafva slagtat och stekt ett par får, dem de troligen snattat från Ljungars betesmarker, och vräkte sig nu, efter slutad måltid, makligt i gräset.

230 – Se åt hvar lemma startKukkokommentar dröjer! – yttrade anföraren otåligt. – Mjölnarpacket sofver längesedan på sitt öra, och det blir tid att börja, innan solen går upp.

231 David började ana att det icke hängde så rätt ihop med kornknarrens läte i åkern vid byn. Kukko var herr Stens slugaste spejare, som alltid sändes förut att rekognoscera om lemma startluften var renkommentar, när något streck var lemma startå banekommentar, och sitt namn hade han fått af en sällsynt förmåga att härma alla djurs läten, i synnerhet tuppens.

232 En af ryttarne sträckte ut sig motvilligt gäspande och stod upp för att lyda anförarens befallning.

233 David besinnade sig icke längre, utan kröp hastigt tillbaka till det ställe, där hästarna voro bundna, knappt trettio steg från ryttarnes lägerplats. Lyckligtvis hindrade några träd och buskar deras fria utsigt ditåt.

234 Hästarna blefvo honom varse, spetsade öronen och visade tecken till oro; men så snart de öfvertygat sig att det icke var ett odjur, som smög sig på dem, läto de honom nalkas, utan att vidare förråda hans närvaro eller fästa vid honom någon uppmärksamhet.

235 Hastigt framtog nu David den lilla knif, som han alltid bar vid sin sida, och begynte att afskära sadelgjordarne på den ena hästen efter den andra. Det var ett flinkt arbete och gick med mästerlig hastighet. När detta var gjordt föll det honom in, att ryttarne kunde i nödfall umbära sadlarna. Han begynte därför äfven afskära tyglar och grimmor, likväl så, att hästarna icke genast sleto sig lösa. Medan han ännu höll på därmed, hördes en uf skräna helt nära i skogen. David förstod att det var en öfverenskommen signal, ty ryttarne uppreste sig från sitt läger och gjorde sig i ordning att fortsätta färden.

|56|

236 David var ingen narr och väntade på belöning för den tjenst han gjort dem. Han tog till fötter och hade just hunnit på lagom pilhåll från stället, då han greps af en oemotståndlig lust att se hvad skogsriddarne nu skulle företaga sig. Han klef upp i en hög gran, där han kunde gifva akt på dem, utan att sjelf blifva sedd.

237 Det dröjde icke heller länge, innan han hörde Sven med den klufna näsan utfara i de grufligaste förbannelser, hvari den öfriga gruppen hjerteligen instämde. Fyra eller fem rusade inåt skogen, huggande och stickande i alla buskar. Men spejaren, som kallades Kukko, yttrade nog högt för att höras till granen: – Detta har ingen annan gjort, än mjölnarens David. Jag såg honom smyga sig ut från byn, och långt borta kan han ej vara. Ride maran den pojken, han kan göra oss mera skada, än tio andra i byn.

238 – Han skall ej tacka för skjutsen, när vi få honom vid örat, – genmälde Sven förgrymmad. – Nästa gång han färdas från byn, skall han göra det bunden vid svansen af min svarta häst.

239 Härefter fortsattes rådplägningen med lägre röster, och David förstod, att han ej borde längre förspilla tiden. Men innan han klef ned från sitt observatorium, föll det honom in att ännu skicka en helsning till tack för Svens goda löfte att hafva honom i gunstig åtanke. Han makade undan grenarna, spände sin båge och skickade, så godt han kunde i skymningen, en lång pil midt i skocken af de församlade ryttarne. Ett rop och en svordom vittnade om att målet icke förfelats.

240 Nu klef David, vig som en ekorre, ned ur granen och tog till fötter, det fortaste han kunde, likväl icke utan den pojkaktiga lusten att ännu retas med sina fiender, i det han galade, så att detoriginal: de ekade i skogen. De förbittrade ryttarne satte efter honom till fots, men utan framgång. David kände för väl alla hemliga stigar och smyghål i denna skog, för att numera kunna ertappas, och innan kort hade han fått ett betydligt försprång på vägen åt Ljungars.

241 Himlen i nordost begynte redan färgas af den första morgonstrimman, när David efter lemma startett besvärligt språngkommentar genom ödemarkerna uppnådde det gamla herresäte,|57| hvilket läsaren redan känner under namn af Ljungars slott. Man må därvid icke föreställa sig en regelbunden befästning, sådan som kronans slott och borgar under medeltiden i Finland och sådan som till exempel de gamla riddareborgarna vid Rhen. Landtadeln i Finland var icke nog rik och befolkningen icke nog talrik, för att uppföra så kostsamma byggnader som Åbo slott, Kuustö, Raseborg, Tavastehus med flera af de större borgarna, hvilkas byggnad och underhåll vanligen utarmade hela den kringliggande nejden. Men tidernas osäkerhet och nödvändigheten att sörja för eget försvar hade af hvarje herregård gjort en fästning i mindre skala, tillräcklig att skydda för plötsliga öfverfall, om också ur stånd att emotstå en ordentlig belägring. Vanligen bestodo dessa så kallade slott af en hufvudbyggnad, än af sten, än af träd, med en stark järnbeslagen port och omgifven, jemte några mindreoriginal: mindra hus, af en gemensam mur, stundom ock af en jordvall, mera sällan af en vattenfylld vallgraf. Denna sällsynta förmån hade herrarne af Ljungars vetat förskaffa sig genom deras grannskap med elfven. Hufvudbyggnaden, som reste sig i två våningar af tegel med en jordvåning af ohuggen granit, vette med långsidan mot elfven, som i en strid fors brusade rakt under dess små fönster, eller rättare skottgluggar. Kring denna temligen plumpa, men fasta byggnad och dess uthus, hvaribland stall och foderlador för 50 hästar, sträckte sig på tre sidor en lemma start8 fotkommentar hög mur af sten, öfverst betäckt med jord och försedd med ett bröstvärn samt tre eller fyra långa lemma startfältslangorkommentar. Genom att inleda vattnet från öfra delen af forsen i en djup graf eller ränna rundt kring muren, hade man fått ett ständigt friskt och rinnande vatten, där öfvergången för hvarje fiende försvårades af spetsiga pålar, eller så kallade spanska ryttare. Genom muren ledde en port och öfver vallgrafven en vindbrygga, hvilken ytterligare försvarades af ett litet torn, som med sina skotthål för bågskyttar beherskade stora vägen till slottet. För att vara hvad vi skulle kalla en större herregård, var således Ljungars slott temligen väl försvaradt, och mer än mången adelig boning i vårt land på denna tid, i synnerhet under en krigisk slägt och med en besättning, som vanligen räknade 40 till 50|58| välrustade män. För ögonblicket var likväl denna styrka, som vi minnas, förminskad till hälften genom herrens af Ljungars resa till Sverige.

242 Till detta slott anlände nu David och fann, som han kunde förmoda, vindbryggan uppdragen.

10. Huru David blef emottagen i Ljungars slott.

243 I likhet med de flesta adeliga sätesgårdar, var äfven Ljungars omgifven af en by, hvilken likasom ställt sig dit under slottets beskydd; men dess förfallna utseende, de vanskötta svederna och ohägnade betesmarkerna utvisade tillräckligt, att den fredliga odlingen icke funnit någon trefnad i detta krigiska grannskap.

244 David brann af törst, men gaf sig icke ens tid att dricka ur vallgrafven, utan ropade genast an väktaren i det lilla tornet vid porten. – Släpp in mig, – sade han, – jag måste genast tala vid Goliath.

245 – Packa dig din väg, och låt folk sofva i fred, eller skall jag lappa din tröja med orrfjäder, – genmälde väktaren vresigt på bruten finska, i det han tittade ut genom torngluggen.

246 – Och jag skall lappa din hals med korpfjäder, om du icke genast släpper in mig, – ropade gossen tillbaka, i det han oförskräckt framhöll de tvenne fjädrarna, han bar i sitt bälte. Han kände karlen, det var en lifländare vid namn Malko, som för ett år sedan följt fru Ursula till slottet.

247 Vare sig att lemma startpostkarlenkommentar kände detta tecken, som icke sällan brukades vid beskickningar af sådan beskaffenhet, eller att han af Davids tvärsäkra ton begrep någonting vara å färde; alltnog, han nedfällde puttrande en lång stege, som stundom begagnades för sådana ändamål, när man ej gjorde sig mödan att nedfälla bryggan, och med dess tillhjelp befann sig David snart innanför muren.

|59|

248 – Nu är du inne, – sade karlen med ett elakt grin. – Låt se, att du kommer lika bra ut.

249 – Väck genast upp fogden, – befallde David myndigt, – jag är här på herr Bos befallning.

250 – Menar du det? – yttrade karlen försmädligt. – Liksom vår fogde ej hade annat att göra, än hoppa ur sängen för alla hönstjufvar! Hvad är det för slag? Hvad har du för ärende?

251 – Jag har sagt dig, att jag är här på herr Bos befallning, och om du icke genast för mig till fogden, må du akta din hals, – svarade gossen.

252 – Så, så, nu för tiden tycker sig hvarje valp kunna rycka en karl i skägget. Följ mig, så skall jag föra dig in i slottet.

253 Väktaren ruskade nu på en annan karl, som sof uti tornet, och ställde honom på vakt, hvarefter han ledsagade David genom en bakdörr in i den höga, mörka labyrint, som utgjorde hufvudbyggnaden i Ljungars slott.

254 David hade aldrig förr beträdt det inre af detta stora hus, som allt sedan hans tidiga barndom varit ett föremål för hans fruktan och vördnad, och det var därför icke utan en hemsk känsla han från den ljusa sommarnatten inträdde i ett mörker, där ljudet af hans ledsagares tunga steg vägledde honom genom de trånga gångarna. De stego uppför en smal vindeltrappa, till dess att de kommo till ett litet förrum i andra våningen. – Vänta här, – sade hans följeslagare och lemnade honom ensam i mörkret.

255 David väntade och väntade; det dröjde länge för hans otålighet, men ändtligen kom karlen tillbaka. – Följ mig, – sade han åter.

256 – Är detta Goliaths rum? – frågade gossen.

257 – Följ mig! – återtog karlen lika enstafvigt och förde honom genom två kamrar till ett hörnrum, där han öppnade dörren, inskuffade gossen och stannade sjelf utanför. Ett klart sken bländade Davids ögon, och i samma stund fann han sig ansigte mot ansigte, icke, som han förmodat, med slottsfogden Goliath, utan med den person han minst af alla hade lust att möta, och det var fru Ursula sjelf.

|60|

258 Hon satt där vakande genom natten med två vaxljus framför sig, klädd i sin svarta sammetsklädning, som hon alltid brukade och som på ett så eget sätt förhöjde hennes skönhet, men gaf henne ett så dystert, för att ej säga så misstänkt utseende i folkets ögon. Det rum, där David så oförmodadt befann sig, var ej heller egnadt att undanrödja hans misstankar och ingifva honom mera förtroende till denna fruktansvärda fru. Det hade blott ett enda litet hörnfönster, och äfven detta var täckt med en svart gardin. I stället för den vanliga madonnabilden, hängde på väggen underliga redskap af metall, somliga runda, somliga trekantiga, af ett för David obekant ändamål, och vid fönstret låg på en hög ställning ett långt, svart rör, som liknade fältslangorna därute på muren. På bordet stod på en annan ställning af silfver ett måladt klot, betäckt med svarta tecken, och bredvid detta låg uppslagen en stor bok, full med allehanda besynnerliga figurer – bestämdt icke en messbok. David hade aldrig anat, att andra böcker funnos i verlden. Några pergamentsrullar och en vaxtafla, äfven fullritad med tecken, kompletterade samlingen, hvilken, i förening med fru Ursulas hela personlighet, gjorde på David ungefär det intryck, som om han med ens blifvit införd i en elak trollpackas hemliga verkstad, just i den stund, när hon beredde sig i nattens enslighet till något ondt anslag mot sina medmenniskor.

259 Hvad David ej kunde veta, det var att fru Ursula, lik så mången annan på denna tid och ännu långt efteråt, befattade sig med astrologi eller konsten att spå i stjernorna; och om äfven denna hemliga vetgirighet icke alltid var så främmande för jordiska beräkningar, så var den likväl ett studium, som fru Ursula delade med många gudfruktiga och lärda personer i hennes tidehvarf.

260 Den svartklädda frun såg upp och fäste på David ett par mörka, genomträngande ögon, i det hon frågade: – Hvad vill du här?

261 David samlade allt det kurage han ännu hade qvar och svarade: – Jag ville tala med slottsfogden och underrätta honom, att Ljungars källa är torr, sedan klockan sju i går afton.

|61|

262 – Hvad sedan? Hvad angår det fogden, om källan är torr?

263 – Jag tänkte, – fortfor David förlägen, – att det alltid brukar vara ett ondt märke för Ljungars, och så ville jag säga till, ifall det skulle betyda något.

264 – Hvad är detta för enfaldigt prat? Har du ej annat att säga mig? Väktaren sade mig, att du var skickad från herr Bo.

265 – Jag är skickad af herr Bo, efter han bedt mig lemna en eller två korpfjädrar till tecken åt Goliath, när någon fara vore å färde för junker Birger och fröken Beata. Och nu har Sven med den klufna näsan och tio af herr Stens hofmän i sinnet att anfalla byn, och så behöfva vi hjelp, ers nåd, ty annars kan jag ej svara för Ljungars barn.

266 – Dumheter! Tror du att herr Stens hofmän våga anfalla byn, så länge den står under herr Bos beskydd?

267 – Ja, det tror jag, – svarade David hurtigt. – Och därför, ers nåd, för alla helgons skull, låt mig ej vänta längre, utan gif genast befallning åt tio man att sitta till häst och följa mig till byn, ty annars vet jag ej hvad som kan hända.

268 Fru Ursula tycktes besinna sig några ögonblick. Därpå ringde hon, och väktaren, som stannat utanför, kom in. – Malko, – sade hon kallt, – för gossen till hans bestämda ort, och invänta sedan vidare befallningar.

269 – Ers nåd, – bad David ifrigt och enträget, – om tio äro för mycket, så skicka oss fem, och jag svarar för att intet ondt skall hända junkern och fröken.

270 Fru Ursula svarade icke, hon vinkade endast med handen, och strax därpå befann sig David åter i den mörka trappan, men denna gång leddes han vid armen af lifländaren Malko.

271 – Jag vill tala med Goliath! – utropade gossen, i det han gjorde ett tveksamt försök att slita sig lös.

272 – Kom bara, – sade hans följeslagare, – Goliath är här nere, du skall strax få möta honom.

273 Något lugnad af denna försäkran, följde nu David trapporna utföre, till dess att de på nedra bottnen|62| kommo till en stor järnbeslagen dörr, på hvilken en strimma af morgonljuset föll genom den på glänt stående bakdörren utåt. – Här bor Goliath; stig bara på! – sade Malko, i det han uppläste ett rostigt lås. Och innan David hann fråga huru det kom sig att slottsfogden valt en så underlig bostad, hade Malko skjutit honom in i en kolmörk källare, där en unken luft slog iskall emot honom.

274 För sent insåg den bedragne gossen, att hans »bestämda ort», till hvilken man nu fört honom, icke var annat än ett af de mörka fängelsehvalf, som aldrig saknades i medeltidens riddareborgar. Men i samma stund han gjorde denna upptäckt, slogs den tunga dörren i lås bakom honom, och han hörde sin följeslagares hånande röst därutanför: – Godnatt, ungersven! Godnatt, lemma startDavid i lejonkulankommentar! När du nästa gång sticker hit näbben, så se åt, att du ej lemnar stjerten i fällan!

275 David var ej en af de rädda, men nu var modet nära att svika honom. Han hade hört Ljungars fängelser omtalas som hopplösa murar, och nu skulle han sjelf begrafvas lefvande i dessa till hälften underjordiska hvalf, där så mången fånge före honom bortsuckat sitt lif under de inbördes fejderna. Hvad skulle det blifva af hans mor, af Ljungars barn och af hela byn? Vid detta laget måste herr Stens ryttare ha reparerat sina afskurna remtyg och vara färdiga att kasta sig med mord och brand öfver Myllyranta. Och han kunde icke hjelpa dem! Denna tanke var honom så plågsam, att han med hela sin ålders barnsliga häftighet kastade sig mot järndörren, hälften hotande, hälften bedjande, i det fåfänga hopp att den elaka väktaren endast velat gyckla med honom och ännu stode utanför dörren, för att släppa honom ut. Förgäfves. Malko hade, likgiltig för hans hot, likasom för hans böner, redan aflägsnat sig och troligen gått tillbaka för att lemma starttaga sin skada igenkommentar med en god lur i tornet vid vindbryggan.

276 När David märkte, att ingen svarade honom och att järndörren motstod alla hans ansträngningar, satte han sig ned på det fuktiga golfvet och begynte att bitterligen gråta, såsom hvar gosse skulle ha gjort i|63| hans ställe, förrådd och utan att veta någon utsigt till räddning.

277 När han så hade gråtit en god stund, begynte han uppläsa alla de böner till helgonen och jungfru Maria, som han lärt af sin mor, och kände sig däraf mycket lugnare. Han företog sig nu att, trefvande i mörkret, undersöka sitt fängelse. Det var ett lågt, men rymligt hvalf, tolf eller femton steg i längd och bredd, samt tycktes utgöra förrummet till ett inre fängelse, hvars stängda dörr ledde hit ut. David bultade på denna dörr; han hade ju intet annat att göra. Till hans förundran besvarades bultningen inifrån.

278 – Är det du, Malko, så lemma startlåt uppkommentar, och hemta mig vatten, jag förgås af törst, – ropade en bedröflig röst från det inre hvalfvet.

279 Vatten? Nu först började David känna en brännande törst. – Hvem är du? – frågade gossen och lade sitt hufvud tätt emot dörren.

280 – Hvem är du sjelf? – frågade rösten, bedragen i sin förväntan.

281 – Jag är David från Myllyranta, – svarade gossen, – och har blifvit nedrigt fången, när jag kom att begära hjelp mot herr Stens hofmän.

282 – Då får du länge vänta, stackars gosse, – återtog rösten. – Jag är Goliath, herr Bos trotjenare och fogde på slottet. Sedan två veckor försmäktar jag i detta fängelse för att jag lydt min herres befallningar. Vet, att det nu är fru Ursula och Malko, som råda i slottet. De ha bortskickat eller röjt ur vägen alla, som varit herr Bo tillgifne, och helgonen veta hvad de hafva i sinnet, men godt kan det intet vara. Herr Stens hofmän, säger du? Gud gifve, David, att vi kunde beskydda vår herres barn!

283 – Vi skola bryta oss ut, Goliath, vi äro två, vi skola bryta oss ut! – sade David, åter modigare, när han fann sig äga en kamrat i olyckan. Han begynte ana, att fru Ursulas förräderi, hans egen fångenskap och herr Stens anslag stodo med hvarandra i något hemligt sammanhang.

284 – Att bryta oss ut, är omöjligt, – svarade fången. – Jag känner murarna; förr skulle korpen hacka Ljungars klippa i stycken. Dessutom är detta hvalf till|64| hälften under flodens yta. Men, – fortfor han, sänkande rösten, – låt oss passa på, David, när Malko nästa gång hemtar oss mat, ifall det icke är deras mening att låta oss hungra och törsta ihjäl. Så snart han öppnat min dörr, så tag honom om benen, pojke, jag vet du är stark, och sedan må sankt Brita sörja för resten. Låt oss till dess hafva tålamod och nu ej vidare tala med hvarandra; väggarna hafva öron.

285 David lofvade att göra sitt bästa, och det blef åter tyst som en graf i det mörka hvalfvet. Minuterna förgingo långa som timmar, och timmarna tycktes skrida så trögt som vore de veckor. Gossen fann vid ena väggen en stenbänk och en halmkärfve; tröttheten uttog sin rätt efter den föregående dagens och nattens mödosamma vandringar, och han somnade tungt, som man sofver vid fjorton år med en frisk kropp och ett godt samvete.

11. Ett märkvärdigt kapitel om hvad som vidare hände David på Ljungars.

286 David hade troligen sofvit i flera timmar det goda samvetets sömn, då ett oredigt minne af den föregående dagens händelser begynte spöka i hans drömmar. Han tyckte sig åter vara vid Ljungars källa; han ville dricka, men källan var så torr, att icke ens stenarna på dess botten mer voro fuktiga. Ett stycke längre borta på höjden stod den hemlighetsfulla flickan och vinkade honom att följa sig. Men han kunde icke röra hvarken hand eller fot; han var som fastvuxen vid klippan. Den lilla flickan vinkade allt häftigare och otåligare; omöjligt, han förstod, att han borde gå, men han kunde det icke. Bakom den gamla tallen skymtade fållarna af en svart sammetsklädning; det var fru Ursula, och hon förhexade honom med sina mörka genomträngande ögon. Långt borta i skogen hördes rop, och på himmelen|65| uppsteg en tjock rök. Han kunde ej längre tvifla, det var Myllyranta, som brann, det var hans mor och Beata och Birger, som ropade på hjelp ...konsekvensändrat/normaliserat

287 Utom sig af ångest slet David sig lös ur sömnens armar. Förtrollningen var bruten; han vaknade och befann sig sittande i kolblinda mörkret på stenbädden i det hemska fängelsehvalfvet.

288 Hans första tanke var att ropa på Goliath, för att åtminstone hafva en mänsklig varelse att trygga sig till. Men i det han vände sig ditåt, såg han något, som uppfyllde honom med en ny förskräckelse.

289 I det mörka hvalfvet syntes ett blekt, obestämdt sken afspegla sig på den motstående väggen, ungefär som man en mörk höstnatt ser ett svagt månsken långt borta på sjön. Ju längre David betraktade skenet och undrade hvad det kunde vara, desto tydligare blef det och tycktes tilltaga i klarhet. Han vågade icke utföra sin föresats att bulta på dörren. Han satt orörlig och såg på den oförklarliga ljuspunkten borta i mörkret.

290 Om en stund blef den lysande punkten allt klarare, och nu märkte han, att bilden af Ljungars hvita flicka begynte småningom afteckna sig på muren. Han kunde redan urskilja hennes klädning, sedan hufvud och armar, därefter silfverbandet om pannan, därpå guldbältet om hennes lif och slutligen äfven de röda strumporna. Ju mer han såg på henne, desto vissare blef han, att det var hon. Nu kunde han äfven se hennes bleka kinder, hennes vackra barnsliga ögon, som liknade Beatas, och det på en gång sorgsna och skalkaktiga lemma startlöjetkommentar på hennes fina, små läppar. Ofta förr hade han sett henne vid källan och i skogen, men så nära hade hon aldrig nalkats honom, och hvart skulle han fly?

291 Omkring tio minuter fortfor gestalten att klarna, till dess att den slutligen stod fullkomligt tydligt sex eller sju steg ifrån honom. David märkte med en underlig känsla, att så ljus denna skenbild sjelf stod framför honom, så kastade hon likväl icke det allra minsta återsken på marken vid sina fötter, utan allt omkring henne förblef lika mörkt som förut. Gossen gned sina ögon; fortfor han ännu kanske att drömma?

|66|

292 Ur stånd att röra sig eller öppna sin mun, hade han ingen annan utväg, än att tåligt vänta hvad som vidare skulle följa på denna uppenbarelse. Då tycktes honom, som hörde han på afstånd Ljungars källa sorla. Detta sakta, enformiga sus tog till och förvandlades småningom till en melodi, – samma gamla melodi, på hvilken Hirvi-Jaakko så ofta sjungit för honom sin visa om Mariatta. David tyckte, att gestaltens läppar rörde sig; slutligen märkte han, att det var hon som sjöng, och nu kunde han äfven uppfatta orden:

Svarta hjertan, svarta fållar!

Ljungars fru dig här förtrollar.

Ljungars frid vill hon förstöra,

Ljungars barn vill hon förgöra.

Ljungars barn

Fly från qvarn.

Svarta hjertan, svarta fållar!

Ljungars fru dig här förtrollar!

294 Oaktadt dessa skrämmande ord, var melodien så bekant och ingaf David ett sådant förtroende, att han småningom återhemtade modet och vågade fråga, ehuru med tvekande röst: – Hvad vill du, att jag skall göra?

295 Gestalten fortfor att sjunga:

Mjölehvita, mjölehvita,

Svarta korpen skall du bita.

Icke vet hon, fru Ursula,

Räfvens gångar ur sin kula.

Följ du mig!

Lyd och tig!

Mjölehvita, mjölehvita,

Svarta korpen skall du bita.

297 Davids mod växte alltmera, och när gestalten efter de sista orden rörde sig åt höger i hvalfvet, kände han sig nog stark att följa henne. Men i detsamma rann honom i hågen, att Ljungars hvita flicka så ofta förr hade förvillat honom i skogen. Hans gamla misstroende vaknade, och han stannade, brydd af tanken, att det var ett hedniskt spöke han nu ville följa. Mor hade sagt honom, att detta var en synd mot helgonen.

|67|

298 Den hvita flickan tycktes läsa hans tankar, ty hennes små läppar rörde sig åter, och hon sjöng, i det hon vinkade honom med handen:

Utan fruktan på mig blicka,

Jag är Ljungars bleka flicka.

Ljungars barn i nöd och fara,

Ljungars barn vill jag bevara.

Ljungars blod,

Hopp och mod!

Utan fruktan på mig blicka;

Jag är Ljungars bleka flicka.

300 Vid dessa ord betraktade honom gestalten med ett par så silfverklara, glänsande ögon, att David mot sin vilja åter kom att tänka på Beata, och han tyckte sig nu utan tvekan kunna följa den hemlighetsfulla varelsen, hvilken så tydligt tillkännagaf sin afsigt att beskydda de kära barnen, dem herr Bo hade anförtrott i hans vård. Gestalten sväfvade nu till ett hörn i det innersta af hvalfvet och tycktes där med ens försvinna. David följde henne med klappande hjerta och kände, mer än han såg, att en stor sten var rubbad ifrån sin plats. Bakom den var en mörk håla eller gång, i hvilken den hvita gestalten sväfvade framåt.

301 – Vänta! – ropade David. – Du måste äfven befria slottsfogden Goliath, som sitter fången i hvalfvet här innanför.

302 Gestalten svarade icke; hon fortfor att sväfva bort.

303 – Goliath, Goliath! – ropade David och bultade på järndörren. Ingen svarade. Antingen hade Goliath somnat, eller hade han kanhända redan dött af hunger? Med bedröfvadt hjerta måste David lemna honom åt sitt öde och trefva sig fram i den mörka gången.

304 Sannolikt hade någon af Ljungars herrar fordom anlagt denna hemliga väg, såsom man ofta brukade i dessa osäkra tider, antingen för att utskicka spejare i slottets närhet, eller för att rädda sig sjelfva, i händelse slottet blefve stormadt och intaget af en öfverlägsen fiende. David hade ofta hört sin mor omtala den hemliga, underjordiska gången från Åbo domkyrka under ån till biskopsgården, och det var icke utan en känsla|68| af rysning han tyckte sig höra forsen brusa öfver sitt hufvud och föreställde sig, att denna gång möjligen ledde honom under elfvens botten; ty i hvilken riktning han gick, var honom omöjligt att gissa. På en del ställen, där berg mötte, var gången så låg, att David måste krypa på händer och fötter; på andra ställen var den högre, så att han nästan kunde gå upprätt. Vid hvarje steg stötte han mot stenar och grushögar; luften var tjock, kylig och likväl qvalmig; vatten droppade ned från sidorna och tillät David att släcka sin törst. Gången tycktes icke på lång tid hafva varit i bruk. Den hade därför mycket förfallit och var kanhända alldeles glömd af Ljungars nuvarande invånare.

305 Vandringen var lång och besvärlig. I grannskapet af de hålor, som stundom öppnade sig på sidorna af hufvudgången, skulle det varit David omöjligt att finna rätta vägen, därest icke den hvita gestalten beständigt sväfvat framför honom som ett blåblekt skimmer, obekymrad, liksom i går i skogen, för alla hinder, som lågo i hennes väg. En mindre ung eller en mindre vig vandrare än David skulle knappt hafva härdat ut med denna mödosamma väg. Men tanken på Ljungars barn höll honom vid mod, och detta mod blef icke utan belöning.

306 Om en stund anade David af en friskare luft, som strömmade mot honom, att han nalkades utgången, och snart såg han framför sig en svag dagstrimma. Nu påskyndade han sina steg med förnyade krafter; gestalten sväfvade framför honom ut genom öppningen, och David följde henne. Klarheten af den sköna sommarmorgonen förbländade hans ögon. Han såg sig omkring och befann sig i tjocka skogen nära en qvart mil från Ljungars slott.

|69|

12. Huru David återvände till Myllyranta och drog ut att befria Ljungars barn.

307 När David fann sig befriad ur fångenskapen och midt i skogen, ett stycke från Ljungars slott, stod solen högt på himmelen. Klockan kunde vara vid pass 8 på morgonen. Allt omkring honom var solsken och grönska; fåglarna qvittrade, ekorrarne hoppade muntert i granarna, på afstånd hördes forsarnas välkända dån, den eviga striden, som i all sin oro beständigt gör intrycket af ett söfvande lugn. Endast långt i söder sväfvade en svartgrå örn med majestätiskt utbredda vingar öfver den ljusgröna björkskogen.

308 David såg sig om. Han igenkände stället af en väldig kullfallen fura, under hvars rötter han förra vintern uppskrämt en björn ur idet. Han tog märke på den underjordiska gångens mynning; den var lätt att igenkänna genom en krokig hägg, som växte däröfver vid foten af en liten kulle, bevuxen med nyponbuskar. Men när David tagit väl fasta på dessa kännemärken, rann det honom bjert i hågen, att tiden led och att han icke visste hvad där timat på Myllyranta under hans frånvaro.

309 Han såg sig om efter den hvita flickan. Hon var försvunnen. Endast ett ljusgrått moln dref för vinden mellan granar och björkar bortåt den nejd, där qvarnen låg.

310 David besinnade sig icke länge. Han var fjorton år; han hade ej ätit sedan i går middag, men däremot gått och sprungit flera mil. Ändock böjde han sig icke ned för att plocka ett blåbär från tufvorna; han tog till fötter, det fortaste han kunde, på genvägar genom skogen bort åt Myllyranta.

311 Med klappande hjerta uppnådde han den öppna slätten utanför qvarnen. En tunn rök uppsteg från elfstranden och lät icke ana något godt. David uppspärrade sina ögon: han igenkände byn, igenkände qvarnen, men|70| hans moders gård, den trefna och välbyggda qvarnstugan, kunde han icke mera upptäcka.

312 Ångesten bevingade hans steg, och snart stod han bredvid den kända och kära gårdsplanen. Stugan fanns icke mer; det var från hennes aska, som röken uppsteg. Hon hade brunnit, och han kunde icke tvifla om upphofsmännen till detta nidingsdåd. Han förstod, att herr Stens hofmän hade uppfyllt sitt värf.

313 Han sprang till byn. Där, i den fattiga koja, som beboddes af Hirvi-Jaakkooriginal: Hirvi Jaakko, fann han sin mor och den ännu af förskräckelse halfdöda Renata. Han erfor nu hvad som skett under hans frånvaro, och detta var tillräckligt för att låta honom inse hela betydelsen af det nedriga svek, som hållit honom qvar i slottets fängelse. Två timmar efter solens uppgång hade herr Stens hofmän ridit fram emot byn. De hade efter en kort, men häftig strid slagit sig igenom de vid gärdet församlade byamännen, därefter ridit fram till qvarnstugan, bortfört junker Birger och fröken Beata samt vid aftåget stuckit stugan i brand, sedan de förut plundrat och medtagit all egendom af värde. Borta voro de sköna väfvarna, som utgjort Inkeris stolthet; borta de välpackade laxtunnorna, som en dag skulle fröjda de vördige brödernas och systrarnas munnar i Nådendal; borta de många vackra pelsarna af räfvar och mårdar, dem David upphängt att torka på vinden och som utgjorde en vigtig del af klosterarrendet. Stall och ladugård voro nedbrunna; men hästar och boskap hade varit ute i hagarna och därigenom blifvit bergade. Qvarnen stod orubbad; henne hade våldsverkarne äfven antändt, men Josua, som gömt sig under rännan, hade släckt elden efter röfrarnes aftåg. De hade ej försummat att göra så stor skada som möjligt; gryn, mjöl och spanmål hade de utspilt på marken, ridit genom de blommande rågfälten, nedtrampat skörden, och i denna vilda förstörelse syntes här och där spår af blod. Två af byns folk hade stupat i första anfallet och tre eller fyra blifvit sårade. Äfven ryttarne måste hafva burit märke af sin lemma startillbragdkommentar, ty två af dem hade med möda kunnat sitta till häst och blifvit af kamraterna bortsläpade. Det var, med ett ord, en af de blodiga våldsgerningar, som så ofta förspordes i dessa|71| laglösa bygder, dit den svaga verldsliga maktens arm ej räckte och där icke ens klostrens och kyrkornas besittningar alltid skonades.

314 Med möda kunde David få en redig beskrifning af sin mor och Renata, hvilka båda snyftade och båda, öfverröstande hvarandra, berättade på en gång och ingalunda gjorde historien gladare. Men då dessa tappra qvinnor voro långt ifrån att nöja sig med fåfäng klagan, behöfde båda ett föremål, på hvilket deras harm och vrede rätt kunde bryta löst, och detta föremål blef nu den oskyldige David.

315 – Om du hade varit här, din odåga, – bannade modren, – så hade du åtminstone kunnat berga väfvarna, släcka elden och näsbränna bofvarna, när de samlade vårt färska bröd och vår sköna lax i bylten på hästryggarna. Sankt Brita förbarme sig! I stället att hjelpa sin fattiga mor ur fiendens klor, springer pojken som en narr till den svarta frun, som väl låtit oss allesammans bita i gräset, förrän hon skulle ha skickat så mycket som en hönsvaktare till vår hjelp.

316 – Och i stället att beskydda de kära barnen, som herr Bo var nog enfaldig att förtro i hans vård, lägger sig den lemma startvräklingenkommentar att sofva i skogsbackarna! – utbrast Renata, hvars förtrytelse öfver gossens förmenta förräderi nästan kom henne att glömma alla de helgon hon nyss hade anropat om hjelp för att hudflänga röfvarepacket.

317 – Jag har ej sofvit i skogsbackarna, ej heller skulle jag kommit ensam tillbaka, om Goliath haft något att säga i slottet, – svarade David saktmodigt. – Det som är skedt, det är skedt, mor, och förr hade jag velat lefvande begrafvas i Ljungars källrar, och förr hade qvarn och gård fått brinna, än att Birger och Beata skulle ha råkat i stigmäns våld. Men hvad hjelper det nu att lipa? Säg mig, hvartåt de redo, och innan nästa sol går upp, skall jag föra herr Bos barn i säkerhet, eller också, mor, får ni aldrig se David mera i denna verlden.

318 – Du? Är du från vettet?

319 – Just jag, mor. Herr Bo skall intet säga om mig, att jag svikit hans förtroende. Men tiden lider.|72| Jag vill veta hvartåt ryttarne redo, när de bortförde barnen.

320 – Hvart de redo? Hvart skulle de rida, om icke åt Ljungars, eller rättare till herr Stens gård, Letto, borta vid öfre forsarna?

321 – Det måste redan vara mer än en timme sedan; annars hade jag mött dem på återvägen.

322 – Det är mer än tre timmar sedan de ryckte barnen ur våra armar och galopperade bort. Men de kunna knappt ha hunnit längre än till Ljungars ännu; deras hästar voro trötta, och de svuro omenskligt öfver något, som var i olag på sadlarna.

323 – Det är bra. Nu måste jag hafva sex de bästa hästar i byn. Hirvi-Jaakko och Antti och Eljas följa mig.

324 – David, min käre gosse, – utropade Inkeri häpen, – betänk hvad du gör! Vill du med tre pojkar och en gubbe anfalla hela röfvareföljet?

325 – Det blir min sak, mor. Vi skola gifva frun därborta, och herr Sten med, om det kommer an därpå, en sådan minnesbeta, att de en annan gång akta sig att bränna gårdar och bortröfva barn.

326 – Fru Ursula! Alla goda helgon bevare dig, barn, att någonsin komma i delo med den svarta frun!

327 – Det få vi se. Nu till verket, mor. Några kakor bröd är allt hvad vi behöfva, och så mycket måste väl finnas qvar efter branden.

328 Inkeri hörde med förundran sonens beslutsamma, manliga ord. Hon kände icke mera igen sin David. Han hade vuxit henne öfver hufvudet, och det tycktes henne, som hade han åter, på denna enda natt, blifvit flera år äldre. Suckande gick hon att besörja den nödiga vägkosten, medan David samlade sitt lilla följe, som utgjordes af de raskaste och förslagnaste bland byns invånare.

329 Det dröjde ej länge, innan hämnaretåget var i rörelse med en ifver, som motsvarade allas förbittring. Enligt loflig finsk sed, hade Myllyrantas invånare behöft lemma starten rund tidkommentar för att komma ur sitt flegmatiska lugn, och när ändtligen qvarnstugan låg i aska och flera af deras vänner och fränder lemma starti själtågetkommentar, hade de småningom hunnit arbeta sig upp till den harm, som behöfdes för att understöda Davids vågstycke. Icke tre, utan alla|73| som kunde föra spjut eller yxa, förklarade sig villiga att följa honom; så stort var det anseende han vunnit i byn genom händelsen med herr Bo. David var likväl klok nog att beräkna sin expedition mera på snabbhet och tysthet, än på en manstyrka, som skulle varit honom endast till hinder och som nyligen på ett så lysande sätt ådagalagt sin brist på krigsduglighet, genom att lemma startlåta slå sigkommentar af en till antalet underlägsen fiende.

330 De fyra ryttarne medtogo till en början tvenne spejare, som smögo sig framför dem i skogsbrynet, till att förekomma försåt. Denna försiktighet var öfverflödig. Att döma af hästhofvarnas spår, hade herr Stens hofmän galopperat, utan att stanna, framåt vägen till Ljungars slott.

331 Men David hade sina skäl att icke välja samma väg, utan vek af åt venster på vägen till källan, samma väg som han passerat i går under helt andra förhållanden, – då en harmlös gosse, hvilken red ut för att visa Ljungars källa åt tvenne barn; – nu en lemma startblodshämnarekommentar, som drog ut för att med vilde stigmän strida på lif och död om dessa samma så svekfullt bortröfvade barn. David hade denna natt genomlefvat så många olika känslor, att det knappt mera förundrade honom, när den hvita gestalten af Ljungars flicka åter sväfvade framför honom, så snart de fördjupat sig ett stycke inåt skogen. Mot sin vilja erfor han vid denna anblick en känsla af trygghet. Han hade vid sin sida ett väsen, lika godt af hvilken natur, men som delade hans närmaste önskan och hvilket kanhända nu, liksom i fängelsehvalfvet, skulle utvisa honom en väg till befrielse, där all mensklig kraft och klokhet tycktes vara förgäfves. Den, som ensam i ett fängelses mörker och tystnad förnummit ett sådant väsende tätt bredvid sig och hört de sällsamma hviskningarna af en andes stämma, för honom kunde icke samma andes närvaro på ljusa dagen och i menniskors sällskap hafva något förskräckande. David beslöt denna gång att utan tvekan följa gestaltens ledning, öfvertygad om att han sålunda snabbast och säkrast skulle återfinna sina förlorade skyddslingar.

332 Den hvita flickan tycktes förstå hans tankar. Hon stannade stundom, uppmuntrande honom med en vink|74| af handen att följa, och ledde så hans stig genom skogen på sidan om stora vägen till Ljungars.

13. Huru Ljungars barn blefvo bortförda i fångenskap och hvad därvid tilldrog sig.

333 Ifall den gunstige läsaren hyser någon vänskap för ett par värnlösa barn, som råkat i röfvarehänder, så kunna vi nu för en stund lemna David och hans följeslagare i den hvita flickans vård och i stället se hvad som vederfors junker Birger och fröken Beata efter det våldsamma anfallet på Myllyranta by.

334 De båda barnen lågo, trötta efter sin långa vandring i skogen, just i sin sötaste sömn, när de plötsligt upprycktes ur bäddarna och, ännu halfsofvande, lyftes på hästryggen samt bortfördes i starkt traf från den brinnande gården. Häpna och yrvakna, försökte de knappt något motstånd, och hvartill skulle väl detta ha tjenat? Emedan deras ögon genast förbundos, kunde de hvarken se hvart de fördes eller hvem som höll dem i sina armar framför sig på hästen. Allt hvad de kunde erinra sig, när de småningom blefvo fullkomligt vakna, var att de sett eldsken, att där varit mycket stoj och främmande menniskor omkring dem samt att de hört Inkeri och Renata ropa på långt håll deras namn. De försökte nu göra sina ögon fria, men detta förhindrades. De försökte att slita sig lösa; fåfäng möda. De greto och bådo att få veta hvart man förde dem; ingen svarade. Och när de så suttit en stund under det enformiga ljudet af hästhofvarnes tramp, återtog tröttheten sin rätt, och båda somnade åter i sina röfvares sadlar.

335 När de vaknade, höllo ryttarne stilla, för att låta hästarne pusta, och räckte åt barnen mjölk att dricka. Det fanns likväl någon, som ville dem väl. Beata lyckades för ett ögonblick skjuta bindeln så mycket upp|75|åt, att hon kunde se en skymt af den man, som höll henne fången. Det var en helt och hållet järnklädd karl, hvars rostiga rustning ännu bar fläckar af blod, och under järnhufvan upptäckte Beata ett skäggigt ansigte, hvars grymma utseende blef dubbelt afskyvärdare därigenom att näsan tycktes likasom klufven i tvenne delar.

336 Det var denne fule man, som räckte henne mjölk. – Drick så mycket du vill, – sade han vänligare än hans utseende skulle låtit förmoda, – men korpluckorna fast. – Och därpå drog han bindeln åter ned öfver flickans ögon. Beata teg.

337 – Förr hade jag trott, att bispen i Åbo skulle gifva sig till knekt, än att Sven skulle bli barnsköterska, – skrattade bredvid henne en annan ryttare. Det var han som höll Birger.

338 – Drick intet, Beata, – sade gossen förbittrad. – Låt oss hellre törsta ihjäl, än mottaga något af dessa elaka stigmän. Vår far kommer en gång tillbaka, och då skola de få se hvad det kostar dem att bortröfva hans barn.

339 – Vill du tiga, byting? – sade nu den andra ryttaren barskt. – Sven, låt oss kasta ungarna i forsen, så slippa vi lättast detta bestyret.

340 Sven fann ej för godt att svara härpå; men antingen förslaget gjordes på skämt eller allvar, hade det den påräknade verkan, att Birger icke vidare vågade öppna sin mun och Beata icke att titta under bindeln.

341 Ridten fortsattes nu utan vidare afbrott, till dess att forsarnas brus hördes allt närmare och slutligen under hästarnes hofvar, som trampade på en ojemn och vacklande bro af trä. Strax därpå öppnades en port, ryttarne höllo stilla, barnen lyftes ur sadeln och fördes, allt med förbundna ögon, in i ett hus. Här leddes de uppför några branta, eländiga trappor, eller rättare en stege, och lemnades därpå allena i ett rum, hvars dörr tillslöts bakom dem med en hake på yttre sidan.

342 Nu först kunde de bortrycka bindlarna och med en lätt förklarlig nyfikenhet se sig omkring. De befunno sig i ett uselt loft eller vindsrum, tätt under det grofva näfvertaket af ett större hus och försedt med en enda|76| liten öppen glugg utåt. Golf och väggar i detta rum bestodo af obarkade furustockar, och dess hela möblering utgjordes af tvenne lika grofva ohyflade pallar. För öfrigt antydde rummet ett annat byggnadssätt, än de vanliga pörtena.

343 Båda syskonen skyndade genast, med tillhjelp af pallarna, att genom gluggen se åt hvar de nu befunno sig. Framför dem utbredde sig en vild, ödslig och okänd trakt, som genomströmmades af elfven, hvilken tycktes flyta tätt invid husets grundval.

344 Barnen betraktade hvarandra sorgset och med ett besviket hopp. – Jag trodde, när jag hörde forsen brusa, att de fört oss tillbaka till qvarnen, – sade Beata.

345 – Nej, – sade Birger, – hvarför skulle de då fört oss bort därifrån? Jag trodde, att vår stjufmor spelt oss ett elakt spratt, och att vi nu vore tillbaka i Ljungars slott.

346 Och båda de öfvergifna begynte bitterligen gråta.

347 – Vet du hvad? – sade efter en stund Beata, i det hon aftorkade tårarna och återfick den lilla beslutsamma minen, som klädde henne så väl. – Jag tror det är bättre att vara i röfvares händer, än hemma på Ljungars, så länge vår far är borta.

348 – Men där hade vi alltid Goliath ändå, – svarade Birger bedröfvad.

349 – Åh, – sade flickan, – nu ha de oss, men vi skola rymma. Ju förr dess bättre.

350 – Gluggen där är så trång, och forsen är under oss.

351 – När det blir natt, klifva vi upp genom taket.

352 – Men hur komma vi dit?

353 – Låt oss försöka. – Och hon gjorde ett försök att klättra uppför väggens ojemna stockar, men det ville ej lyckas.

354 – Ack, – suckade Birger, – om vi nu hade David här. Han visste råd för allting.

355 – Tyst! – hviskade flickan. – Hör du ej någon tala i rummet under oss?

356 Båda lyssnade. De hörde otydliga röster i rummet under dem. Beata märkte, att en af golfstockarna gungade under hennes fötter. Den hade, i brist på spik,|77| varit fästad med träpluggar, men dessa hade murknat, och stocken låg lös.

357 Med förenade krafter hjelptes barnen åt att sakta upplyfta stocken, och emedan därunder endast lågo bjelkar med vida mellanrum, kunde man genom öppningen både höra och se hvad som tilldrog sig i det under belägna rummet. Stocken hölls utan svårighet lyftad med tillhjelp af ena pallen, som sköts däremellan, och båda barnen lade sig ned på golfvet, där de med häpnad blefvo osedda vittnen till ett samtal, för hvilket de sjelfva utgjorde det närmaste föremålet.

358 De sågo därnere ett stort, aflångt rum, som fick dager endast från två eller tre smala skottgluggar i den af ohuggen gråsten uppmurade, eller rättare uppstaplade undre väggen af huset. Detta rum tycktes på en gång vara kök, matsal, mottagningsrum och sängkammare för någon mera betydande person, än en vanlig bonde. Längst borta brann på den grofva spiselhällen en stockeld, vid hvilken en ung och vacker, men blek qvinna med nedslaget utseende, var sysselsatt att tillreda en måltid af nyss skjutet villebråd. Midt i rummet stod ett aflångt matbord, på hvilket i stor oordning lågo vapen, seltyg och lemningar af en förut intagen måltid. Några halfsvarta bänkar, elghorn, spjut och gamla harnesk på väggarna samt längst inne på motsatta väggen, och midt under barnen, en plump säng med trasiga lemma startsparlakankommentar och spår af fordna förgyllningar, fulländade denna lemma startruskiga inredningkommentar, som tydligen vittnade om invånarnes fattigdom, slarf och råa, tygellösa lefnadssätt.

359 Till hälften sittande, låg i sängen en jättelång man, som tycktes vara husets herre. Han kunde icke vara mer än 35 eller 40 år gammal, men hans utseende var blekt, afmagradt och mycket förvildadt. Han var sårad i benet, troligen af ett pilskott, och tycktes lida däraf, ty han utfor ofta i utrop af otålighet och vilda svordomar. Den unga qvinnan närmade sig då spiseln, likasom för att i ödmjuk ton erbjuda honom sin vård, men han stötte henne hårdt tillbaka och fortfor att samtala med tvenne män, som stodo framför honom och voro af ett ännu vildare utseende än han sjelf.

360 Birger igenkände denne man. Han hade sett honom blott en enda gång förr, men under omständigheter, som|78| djupt inpräglades i hans barnaminne. En höstafton för två år tillbaka, när det redan begynte mörkna, hade en riddare med fyra knektar i sitt följe hållit utanför vindbryggan vid Ljungars slott och begärt herberge öfver natten. Herr Bo hade då sjelf gått för att möta den främmande, och Birger hade då nyfiket smugit sig efter. Men så snart herr Bo kommit med facklor och sett den främmandes ansigte genom det uppslagna järngallret, hade han vändt honom ryggen och låtit honom stå i regnet därute. Ja, herr Bo hade genast befallt att sorgfälligt efterse vindbryggan och utställa vakter kring muren, och denna natt hade slottets manskap vakat i full rustning likasom hade en dödsfiende stått utanför portarna. Den främmande riddaren hade då ridit bort i mörkret, under hot att hämnas denna skymf på herr Bo och hans ätt; men knektarne hade hviskat sig emellan, att herr Bo gjort rätt, ehuru det var hans egen köttsliga bror, herr Sten till Letto, som han vägrat nattläger i sin borg under regnet och höstmörkret.

361 Birger ryckte sin syster i klädningen och hviskade:

362 – Beata, Beata, det är vår farbror, herr Sten, och vi äro i hans gård Letto, en mil ifrån Ljungars.

363 – Och den stygga karlen med den klufna näsan är densamme, som höll mig framför sig på hästen, – hviskade Beata till brodren.

364 – Den tredje, som talar, han, den lilla spensliga karlen, som beständigt blinkar med sina elaka ögon, – hviskade Birger, – det var han, som hotade kasta oss i forsen; jag känner honom på rösten. Men låt oss höra hvad de säga hvarandra.

365 Den sårade riddaren, hvilken vi nu vilja kalla herr Sten, tycktes icke vara belåten med den rapport, som hans hofmän aflagt om besöket i byn. – Må Hiisi taga klosterpacket för laxpatan och mycket annat därtill, – utbrast riddaren häftigt. – Hvarför brände ni icke hela byn till sista knut öfver deras fördömda, skenheliga hufvuden?

366 Sven med den klufna näsan svarade härtill, något förlägen, att en pojke lyckats smyga sig ut ifrån byn, man visste icke hvar han kunde få hjelp, sedan man förlorat två timmar med sadlarnas iståndsättande, och|79| därför hade man varit tvungen att skynda med hufvudsaken.

367 – Så hade ni kunnat taga ett halft dussin pålitliga karlar från Ljungars, – genmälde riddaren.

368 – Om förlåtelse, ers nåd, – inföll den blinkande spensliga karlen, som var ingen annan än spejaren Kukko, Tuppen, – Goliath sitter visst uti godt förvar, men jag tviflar mycket att frun på Ljungars denna gång velat hjelpa oss annorlunda än genom att blunda en smula, när vi redo förbi.

369 – Må hin taga den svarta frun ju förr dess hellre; en gång kommer det ändå därhän, – återtog riddaren misslynt och otålig. – Och hvartill har det tjenat att skaffa mig ungarna på halsen? Liksom här intet funnits ugglor i mossen förut?

370 Karlarne sågo menande på hvarandra. – Det var just det, jag sade åt Sven, – yttrade Tuppen betydelsefullt.

371 – Jag trodde, att ers nåd för herr Bos skull ... och att ers nåd ville skicka dem undan till våra vänner i Tavastland, – yttrade Sven med den klufna näsan och tog sig förlägen bakom örat.

372 Riddaren bet sig förargad i läppen. – Åsnor! – utropade han. – Vore ni intet dummare än tavastländska får, så skulle ni förstå halfqvädna visor. Hvad skall jag göra med den ormaffödan? Det har jag för den fördömda pilen vid Laukko. Mariana, kallar du detta ett förband, din hexa? Ut med dig, qvinna, att skaffa bättre örter! Och – vänta, du kan skaffa hit trollpackan från Siveri att läsa öfver mitt ben. Säg henne, att jag måste vara på fötter i öfvermorgon, och vägrar hon följa dig, skall jag låta knipa hennes röda näsa med glödande tänger, förstår du? Nå, marsch, hvad bligar du på?

373 lemma startMen Siveris trollpacka står i förbund med djefvulen, och det är syndigt, – yttrade den stackars unga qvinnan ödmjukt och fruktande, utan att dock våga utsäga sin mening.kommentar

374 – Syndigt? Dumheter!

375 Riddaren skrattade bistert. – Nå, gå då till fru Ursula, ifall det är mindre syndigt! Ut med dig, och|80| kom ihåg, att i öfvermorgon vill jag vara på fötter, annars ...

376 Mariana afbidade icke slutet af denna hotelse, utan skyndade ut, i det hon öfverlemnade stekarna i en groflemmad pigas vård. Men därunder hörde Birger den spensliga karlen hviska till Sven: – Det är bäst att vi stoppa ned dem nu strax.

377 – Nej, – hviskade Sven undvikande; – låt oss hellre vänta till natten. Det är ändå herr Bos barn.

14. Huru Sven betedde sig, och huru David fann Mariana vid Siveris stuga.

378 När Birger Boson till Ljungars hörde Sven med den klufna näsan hviska med den elaka stallbrodern, fattades han af en obestämd fruktan och lät stocken i golfvet helt sakta nedfalla, så att den betäckte öppningen. Birger var gammal nog att af Svens ord befara något hemligt anslag, hvilket herr Sten kanske ej skulle ogilla, fastän han ej ville uppenbart gifva befallning därom, och han beslöt därför att vara på sin vakt. Till hans förundran blef Beata liggande där hon låg. Det stackars barnet hade somnat sött från alla sina bekymmer och faror, medan hon låg framstupa på golfvet, för att betrakta sin grymme farbroder.

379 Birger drog af sig sin jacka och bredde den under systern, medan han flyttade hennes hufvud mot pallen, för att bereda henne en så beqväm sofplats som möjligt. Därefter satte han sig för att hålla utkik, om något misstänkt skulle förefalla, och stod en stund tappert mot sömnen, som efter ridter och nattvak smög sig lika tung på hans ögonlock. Men tröttheten, tystnaden och ensamheten sammansvuro sig att göra hans goda föresatser om intet. Det dröjde ej länge, innan han sjelf,|81| lutad mot ett hörn af det lilla rummet, somnade från sin tilltänkta vakt.

380 Då öppnades dörren sakta, och en man steg in; det var den grymme Sven. Några ögonblick stod han tyst och betraktade de sofvande barnen, i det han mumlade för sig sjelf, liksom därnere, att »det vore ändå herr Bos barn». Därefter nedsatte han på golfvet ett groft stenfat, fylldt med hafregröt, och en liten kruka med mjölk. Sedan framtog han en liten stege om fyra eller fem trappsteg, reste den mot väggen, klef upp och undansköt med stark arm näfret och takveden ofvanför ena hörnet, så att där blef en öppning i taket. Vidare framtog han ett långt bastrep, som han burit lindadt kring lifvet, fäste ena ändan kring en af golfstockarna och stack resten af repet ut genom taköppningen, där han ytterligare fastgjorde den med ett halfslag kring en af takspirorna. När detta var gjordt, stannade han åter obeslutsam, likasom för att vänta på barnens uppvaknande; men när de fortforo att sofva, begaf han sig bort, i det han mumlade något om att komma tillbaka i rättan tid.

381 Så långt hade det dunkla ödet spunnit sina trådar kring Ljungars barn, när vi åter, med den benägna läsarens tillåtelse, lemna dem sofvande i Letto röfvareborg, för att se till hvad David under tiden företog till deras befrielse.

382 David och hans följeslagare hade ridit förbi Ljungars torra källa och därifrån på den vanliga ridvägen närmat sig slottet. Men de hade iakttagit den försigtigheten att leda sina hästar på bivägar förbi den fruktade fru Ursulas borg, så att de ej kunde bemärkas af utposten i tornet, och så hade de därifrån fortsatt upplandsvägen, som ledde åt Letto. David hade en vägvisarinna, på hvilken han numera fullt förlitade sig. Den hvita, hemlighetsfulla flickan fortfor beständigt att sväfva framför honom. Oaktadt det nu var full dager och solen stod högt på himmelen, syntes honom dimgestalten fullkomligt tydligt dunsta bort öfver ljungen, liksom när morgonvinden jagar framför sig en qvarlefva af nattens töcken. Gossen följde utan betänkande denna vink, så mycket mer som de friska spåren af hästhofvar läto honom förmoda, att de röfvare han förföljde hade tagit|82| samma väg. Och så nalkades han fram emot middagen den illa beryktade nejd, som beboddes af herr Sten och hans anhang.

383 Vidpass en knapp fjerdedels mil från Letto var en skogsbacke, benämd Siveri, som stod i elakt rykte för ett gammalt offerställe, hvilket där fanns qvar lemma startfrån hedenhöskommentar och där den enslige vandraren gerna påskyndade sina steg i aftonskymningen. Öfverst på kullen fanns ännu en liten slät plats, belagd med stenar, som bildade en rundel omkring en större flat berghäll. Det var där, inom en af dessa stensättningar, hvilka äro kända under benämningen lemma start»jungfrudansar»kommentar, som hedningarne fordom offrat åt sina afgudar. Men likasom för att betaga denna oheliga plats dess urgamla trolldomsmakt, hade senare kristliga tider just nedanför backen upprest ett kors vid vägen, där hvarje förbifarande, huru brådt han än hade, sällan underlät att mumla en from bön. Vare sig nu att stället hade en egen dragningskraft, eller att det befanns lämpligt för den, som drog fördel däraf att injaga fruktan och vördnad, alltnog, där hade en gammal qvinna bosatt sig, hvilken efter stället benämdes Siveri och bebodde en liten bofällig koja på backsluttningen, ungefär midt emellan korset och offerplatsen. Liksom hon därigenom intog en ställning, så att säga midtemellan kristendom och hedendom, så ansågs hon äfven af några för ett slags eremit eller helgon, medan hon af andra öppet beskylldes för att vara en hednisk trollpacka, hvilken med sina trollkonster kunde läka sår, bota och pålägga sjukdomar, återskaffa stulet gods och i allmänhet befatta sig med sådant otyg, som icke lände fromma kristna till särdeles uppbyggelse.

384 David och hans följeslagare hade just hunnit till denna backe och beredt sig att läsa den vanliga bönen, när de redo förbi, då gossen blef varse, att Ljungars hvita flicka vek af till venster om vägen och försvann vid den låga jordkojan på backens sluttning.

385 David följde så mycket hellre denna vink, som man hade ridit nog långt, för att unna hästarna en stunds bete och hvila. Han vek därför af mot kojan och intalade sina förskrämda följeslagare mod med den försäkran, att ställets onda inbyggare icke hade någon makt|83| öfver dem, som anbefallde sig i den heliga jungfruns och sankt Britas beskydd. Ryttarne stego af och läto sina hästar njuta af det friska gröna gräset på sluttningen, men aktade sig väl att göra något besök i kojan och satte sig ned att göra en liten måltid af den medförda vägkosten.

386 Efter någon tvekan beslöt David att inträda i kojan, i hopp att den hvita flickans anvisning möjligen kunde gifva honom någon upplysning om målet för hans äfventyrliga färd. Men i det han ville öppna den låga dörren, hörde han röster inne i kojan och beslöt att lyssna. Han igenkände trollqvinnan Siveris röst, som talade med mycken häftighet och en förunderlig blandning af hednisk öfvertro och katolsk gudaktighet ungefär så:

387 – Säg din herre, att Hiisis pilar skola lemma startsönderstingakommentar hans ben och lemma startsankt Henriks blodiga tummekommentar utrifva hans ögon. Vågar han, den fördömde, den af helgonen förbannade, som sölat sina händer i blod och nedhuggit gudarnas lunder, och kallat Ukkos ljungeld öfver sitt brottsliga hufvud, vågar han att hota Siveri med sina glödande tänger och sina mordiska spjut? Ve öfver honom! Må hans svärd bräckas vid fästet, hans brynja falla i stycken och huggormen stinga hans häst i bakfoten. Må hundarna jaga honom bort ur hans vargkula. Må eld och vatten förgöra honom. Må Lempos gastar sveda hans hår med eldqvastar. Sankt Henrik, hör mig! Lettos vargar hota mig med glöd, men jag skall nedstörta dem i den brinnande sjön.

388 – Vredgas intet, goda gumma, – sade inne i kojan en yngre qvinlig röst, i hvars märkbara darrning röjde sig fruktan och förödmjukelse. – Hvem har sagt, att herr Sten hotat dig med glödande tänger? Guld vill han gifva dig, mycket guld, om du botar hans ben, som blifvit såradt af pilskottet.

389 – Goda gumma! – upprepade trollqvinnan hånfullt. – Hvem har sagt dig att jag är god? Korpen är god, när han hackat ut de små fåglarnas ögon. Du har vackra ögon du, och vackrare voro de förrän du kom till vargen i Letto. Jag hade också en dotter, hon var icke mycket äldre än du, men mycket vackrare, hundra gånger vackrare. Hon hade kinder som ängsneglikan och hennes ögon glänste som månsken på gröna|84| löf om sommaren vid Larsmessan. Herr Sten tog henne från mig liksom han tagit dig och liksom han tagit många andra landets söner och döttrar och släpat dem till sin röfvarekula vid Kumo forsar, till dess att neglikorna vissnade och månskenet gick bort i den mörka natten. Och du vill neka, att han hotat mig med glödande tänger? Och han bjuder mig guld? Hiisis guld, Lempos guld, Pirus guld! Manalas svarta stenar! Tuonis järnfingrar! Guld? Jag vill gifva honom järn i byte, godt järn från en kristen båge. I går har det träffat hans ben; i morgon skall det träffa hans hjerta och gå genom hans harnesk som en strumpsticka genom en fnöskbit ... Ut med dig, förtorkade gräs; i morgon skall du kastas på elden!

390 Nu öppnades dörren och den unga bleka qvinnan från Letto, hvilken barnen hört kallas Mariana, skyndade ut, förföljd af den vansinniga hexan, som fortfor att öfverhopa henne med sina smädelser. Mariana ville fly, men fruktan, och måhända äfven samvetsförebråelser, förtogo hennes krafter, så att hon, knappt hunnen nedanför backen, nedsjönk vanmäktig på den smala gångstigen.

391 Icke förr blef Siveri varse David, innan hon tycktes lägga band på sin vrede, grep honom i armen, såg honom stinnt i ögonen och hviskade: – Söker du Ljungars barn?

392 – Ja, – sade David, ej utan att dela den vidskepliga fasa, med hvilken trollqvinnan ansågs i hela den kringliggande nejden.

393 – Jag visste väl, att du skulle komma, – fortfor hexan i triumferande ton. – lemma startVår frukommentar och Hiisi hafva utsett dig till ett redskap att straffa riddaren på Letto för qvinnors tårar och barns jemmer. Men icke ännu, min pilt, icke i dag. Du kommer för sent. Solen stod lågt på himmelen, när Ljungars barn redo förbi Siveris koja.

394 – Helgonen förbjude att jag skulle komma för sent att befria dem, – svarade David. – Men hvad vet du om dem? Hvad råd kan du gifva mig?

395 Siveri sade: – Vargar skall man fånga i gropar och icke i tagelsnaror. Vill du innan qvällen hänga som en narr i ett bastrep vid Lettos murar, så rid raka|85| vägen fram och skynda dig, ifall du är ledsen vid lifvet. Men vill du befria barnen, så vänta här, till dess solen sänker sig bakom den mörka tallen därborta på kullen. Rid sedan obekymrad ett pilhåll från Letto, och barnen skola komma emot dig, när du minst väntar dem.

396 – Men qvinnan, som nyss var hos dig skall förråda vår ankomst.

397 – Jag har bundit hennes fötter, – yttrade Siveri med förakt, i det hon tycktes tillskrifva Marianas vanmakt verkan af sina trollkonster. – Torkadt gräs, torkadt gräs; låt henne ligga!

398 David hade likväl ej hjerta att lemna den olyckliga utan bistånd. Han sprang efter vatten ur en källa på sluttningen och fuktade därmed den unga qvinnans bleka panna, hvars hvithet än mera upphöjdes af ett tjockt och ovanligt vackert brunt hår. Hon kom sig småningom och betraktade honom med tvekande blickar, likasom ville hon fråga: – hvem är jag, att en mensklig varelse ännu skulle visa mig någon ömhet?

399 – Du är för svag att gå, – sade David till henne. – Du skall få låna en häst af mig, ifall du vill fly från den elake riddaren därborta på Letto?

400 Mariana stod upp och drog sig något till minnes. – Nej, – sade hon häftigt, – jag måste genast till Letto; herr Sten är sårad, och ingen annan än jag kan sköta hans sår.

401 – Är då herr Sten så god mot dig? – frågade David deltagande, ty han hade goda skäl att tvifla därpå.

402 – Det är detsamma. Ja, han kan också vara god, när han är frisk. Jag måste tillbaka, nu genast måste jag tillbaka till Letto; herr Sten väntar mig. – Och vid dessa ord försökte hon gå några steg, men stapplade och skulle ha fallit, om ej David understödt henne.

403 – Du ser att det är omöjligt, – sade han och förde henne med halft våld till en mjuk gräsplan, där han bredde ett hästtäcke under henne och tillredde i hast en beqväm hviloplats. – Hvila dig här en stund, till dess du återvunnit dina krafter, så vill jag sedan föra dig tillbaka till riddarens gård.

|86|

404 Mariana måste slutligen finna sig i den ofrivilliga väntan, som så mycket oroade henne. Endast stundom hördes hon ännu klaga: – Riddaren väntar mig! Hvem skall sköta herr Stens sår?

405 – Vore hon en tjugondedel så vacker som min Appu, så skulle jag säga, att du gjort en barmhertig gerning, – yttrade hexan lemma startföraktligtkommentar. – Men hvarför skall det ena blomstret vissna förr än det andra? Torkadt gräs, torkadt gräs, och alltsamman duger ej ens att spara till nästa vår!

15. Vidare om försöket att rädda Ljungars barn, och hvad som då hände.

406 David höll en rådplägning med sina följeslagare, och alla voro ense om att man borde afbida qvällen, innan man gjorde ett försök att närma sig Letto. Man visste, att den gamla Siveri bar ett dödligt hat till herr Sten. Det var en historia som alla kände. Siveri var enka efter en af herr Bos knektar, som stupat i krig, och hade haft en dotter, så skön, att hennes like ej funnits i sju kyrksocknar. Folket sade då redan, att Siveri hvar morgon gnidit sin dotter Appu med en olja, kokad af björnens ögon; däraf var hennes skönhet. Men det hindrade icke herr Sten, eller rättare hans handtlangare, att en vinterafton, när flickan gick efter vatten till vaken, gripa henne om lifvet, kasta henne på hästryggen och rida med henne till Letto gård. Förgäfves hade modren klöst sönder sina naglar mot Lettos stenmur; förgäfves hade hon klagat för herr Bo, som då låg i fejd, och för biskopen i Åbo, som den tiden hade annat att tänka på. Appu var försvunnen, och Siveri bosatte sig i den lilla beryktade kojan, för att vara närmare Letto. Men från denna tid blef Siveri vansinnig och blandade kristen och hednisk vidskepelse om hvarandra, medan hon dock i grunden hade en enda|87| tanke, och den var att återfinna sitt förlorade barn och få hämd på herr Sten. Kojans onda rykte blef nu ganska naturligt öfverflyttadt på Siveri sjelf, och i all sin galenskap begrep Siveri ganska väl, att detta rykte var hennes enda försvar i det vådliga grannskapet, hvarför hon ingalunda var mån om att vederlägga det.

407 Dagen led framåt. Hirvi-Jaakko och de två ynglingarna från byn lade sig att sofva i skogsbacken, medan David höll utkik. Den stackars Mariana satt ännu qvar på backen; hon trodde fullt och fast att hon var förhexad af Siveri, och så stor var inbillningens makt, att hon, oaktadt all sin otålighet att återvända till tyrannen på Letto, likväl icke förmådde gå fyra steg, utan att sjunka till marken.

408 På eftermiddagen kom ett bud från Letto, en slottsknekt, att söka Mariana, med sträng befallning från herr Sten att genast skynda tillbaka. David gömde sig i kojan, och det behöfdes endast att Siveri gick med hotande åtbörder emot den kommande, som vid denna anblick tog till fötterna, utan att ens våga se sig om. Flera bud kommo icke. Den förstes berättelse hade troligen afskrämt de öfriga från att vidare oroa den fruktansvärda trollpackan.

409 Småningom sänkte sig julisolen lägre mot horizonten och hade slutligen hunnit till hälften skymmas af den mörka tallen borta på kullen. Då rustade sig den lilla skaran till uppbrott. Siveri åkallade ömsom jungfru Maria, ömsom skogsguden Tapios värdinna att beskydda deras företag, Mariana sattes på en af de lösa hästarna, och man begaf sig åstad.

410 Till höger från stora vägen, som ledde inåt Satakunta, gick en usel ridväg nedåt strömmen, och denna väg förde till Letto. Skogen var här så tät, att man nalkades gården på vidpass ett pilhåll nära, utan att blifva bemärkt, hvilket väl knappt varit möjligt, om icke herr Sten varit urståndsatt att sjelf hålla öga på sitt försumliga folk.

411 – Mariana, – sade David, som kände ett djupt medlidande med den olyckliga qvinnan, – du kan nu återvända till herr Sten i hans gård. Men vill du lyda ett godt råd, så vänd hellre om, rid allt hvad du hinner till Myllyranta, och sedan vill jag draga försorg om att|88| du kan vidare flytta så långt härifrån, att herr Sten aldrig mera får makt öfver dig.

412 Mariana hoppade från hästen, och skyndade åt gården, utan att svara, likasom fruktade hon sjelf att blifva frestad till flykt. Hirvi-Jaakko såg förvånad efter henne, framtog därefter helt lugnt sin båge och lade en pil i rännan, under det att han mumlade: – Dumma pojke! Hon skall förråda oss alla.

413 David grep honom i armen. – Låt bågen vara tills vi bättre behöfva den, – sade han. – Skäms, Jaakko! En värnlös kvinna!

414 – Du skulle ha sytt fast hennes tunga, innan du släppte henne lös, – genmälde fiskaren förargad. – Se bara huru flinkt hon slingrar sig fram till vargboet därborta. Men så är det, när pojkar låtsa förstå mera än gammalt folk. Jag undrar hvad du nu tänker företaga dig.

415 David hade haft god tid att bereda sig på denna fråga, men blef dock sin gamle följeslagare svaret skyldig. Han blygdes att tillstå sanningen, som var att han i tysthet förlitade sig på Siveris löfte. – Vi måste vänta, tills det blir natt, – sade han slutligen, för att något säga.

416 – Vänta? Ja, vänta tills hela getingsvärmen rusar ut öfver oss, – återtog Jaakko snäsigt. tillagt av utgivaren Var jag icke dum som en stallgumse, när jag följde dig hit, för att innan nästa morgon bli slagtad som en julgris af Sven med den klufna näsan?

417 – Tyst, – sade David, – där kommer han sjelf!

418 Medan de två öfriga höllo hästarne, hade David och Jaakko suttit af, för att, nedhukade bakom träd och buskar, komma gården så nära som möjligt, utan att blifva bemärkta därifrån. Framför dem låg den ensliga, i hela nejden fruktade och afskydda gården, eller borgen, om man hellre så vill, ehuru Letto vida mindre än Ljungars förtjenade denna hederstitel. Letto var en ful och förfallen byggnad af groft timmer, uppförd på en liten holme, kringfluten af den där ganska strida strömmen och förenad med fasta landet genom en kafvelbro, sammanbunden med vidjor, öfver den smalare strömfåran. Den enda egentliga befästning, som där kunde upptäckas, var en liten stenmur om fyra eller|89| fem alnars höjd, uppförd på holmen strax framför bron och försedd med en trång port, för närvarande öppen och utan försvarare. Det var tydligt, att Lettos inbyggare i främsta rummet litade på sin bro, som med lätthet kunde upprifvas, så snart en fiende visade sig, och åter utläggas, när faran var öfverstånden.

419 På denna bro visade sig nu den välbekanta gestalten af Sven med den klufna näsan, ledande en packhäst, som snarare skulle passat en körsven från Myllyranta, än en stigman från Letto, ty hästen var lastad med fredliga spannmålssäckar. Det var ingenting ovanligt, att dessa landsvägsriddare, när de nyss företagit sig, eller ämnade företaga sig något rätt elakt puts, ställde sig helt fredliga och kommo med lemma startmäldkommentar till Myllyranta qvarn; men de voro nog försigtige att aldrig företaga sådana expeditioner utan tillräcklig manstyrka, med stålfodrade mössor och järnskjortor under jackorna. Det förunderliga var nu, att Sven tycktes begifva sig ensam å väg, och detta strax efter en illbragd, som måste väcka så mycket mera uppseende, emedan den drabbat herr Bos barn och klostrets fridlysta egendom.

420 – Jag undrar hvems märke de säckarna bära, – hviskade Jaakko till David i busken. – Vill du som jag, så rida vi genast tillbaka den väg vi kommit. Sven är ej god att lura; jag vill låta raka mig till en tiggarmunk, om intet den gemena karlen har gömt ett dussin skälmar i skogen bakom vår rygg, och nu vill han narra oss vackert i bakhåll.

421 – Riddaren är sårad, och Sven är hans högra hand, – sade David eftersinnande. – Vi låta honom komma mellan oss två här och de andra två där, och så taga vi honom död eller lefvande. Han skall blifva vår gisslan för Ljungars barn.

422 Med dessa ord smög David tillbaka till sina väntande vänner för att gifva dem nödiga lemma startordreskommentar och var om några minuter tillbaka på sin framskjutna post. Den gamle fiskaren var alltför flegmatisk för att sätta sig emot denna djerfva påflugenhet, så mycket han än ogillade den, och hemligheten af Davids sjelftagna myndighet öfver karlarne, som alla voro äldre än han, bestod i ett högre mått af raskhet och beslutsamhet, än naturen|90| funnit för godt att tilldela Myllyrantas öfriga innevånare.

423 Solen hade emellertid gått ned, och trädens skuggor blefvo allt dunklare. Sven med den klufna näsan fortsatte långsamt sin färd öfver kafvelbron och vidare inåt skogen, i det han flera gånger såg sig förstulet tillbaka, likasom vore han mindre säker för någon fara från riddarens gård, än från den obebodda nejd han nu beträdde så sent på aftonen. Han passerade tätt förbi David och Jaakko, utan att märka dem. Jaakko lade åter en pil på bågen, och åter grep honom David vid armen. – Intet blod! Vi måste hafva honom lefvande, – hviskade gossen, ehuru hans hjerta klappade af hela ungdomens harm, vid anblicken af den afskyvärde röfvaren, som så nyss hade brännt hans moders gård och bortfört hans skyddslingar.

424 Det var af vigt att låta Sven oantastad passera så långt inåt skogen, att han ej kunde ses eller höras från gården och så snart han hunnit förbi, smögo sig David och Jaakko varsamt efter. Antti och Eljas hade fått ordres att draga sig längre tillbaka med hästarna och så fortsattes den tysta jagten, ända till dess man åter hade närmat sig Siveris koja.

425 Nu var det tid. Myllyrantas lilla skara framstörtade från två håll på en gång, de främste till häst, de efterföljande till fots, och stängde vägen för Sven. – Gif dig, – ropade David, – eller skola korparna i natt få något att göra på Siveris backe!

426 – Hvad nu? Hvad ären I för skojare, som öfverfallen folk på öppen landsväg! – genmälde Sven, i det han nöjde sig att med sin hillebård, som han burit hängande öfver ryggen, helt likgiltigt parera de fyra spjut, som riktades mot hans järnsmidda jacka.

427 – Vi äro från Myllyranta, – svarade David, ur stånd att längre tygla sin harm. – Vi skola tukta mordbrännare och barnröfvare som de förtjena, och om du icke genast bortkastar dina vapen, skola vi göra hål i din jacka.

428 – Fyra mot en, det passar just för skägglösa pojkar, – återtog Sven i gäckande ton. – Och I kommen från Myllyranta? Nå, då kunnen I spara mig besväret att föra minaoriginal: min säckar till qvarnen. – Vid dessa ord löste han|91| säckarna från hästryggen och lyfte dem med venstra handen varligt till marken, medan han fortfor att med den högra parera spjuten.

429 – Ned med stekspettet! – utropade David ursinnigt och måttade mot den öfvermodige stigmannen en kraftig stöt, under det att Jaakko grep honom i ena benet för att nedrycka honom från hästen.

430 – Så råkar man ut för myggor på aftonqvisten! – ropade Sven föraktligt, parerade stöten och lät sin starka, väl inridna häst göra en sats bakut, som slog Jaakko till marken. I samma stund lät han skaftet af hillebården susa kring öronen på Antti och Eljas, grep packhästen i tygeln, tryckte sporrarna i sin egen, och galopperade med ett hånlöje bort från sina förvirrade angripare.

431 David, ännu till fots, kunde icke förfölja honom, om han äfven haft lust, och de öfriga stodo handfallne, till hälften döfvade af de väldiga rappen. De hade haft att göra med en man, som, bättre än de sjelfva förfaren i dylika äfventyr, gäckat alla deras planer.

432 – Nu rider jag hem, – sade Jaakko fnurrigt. Han tyckte sig hafva gjort nog för äran.

433 Det hade mulnat och blifvit någorlunda skumt. David var emellertid fast besluten att vända om till Letto, om han också måste göra det ensam, då helt oförmodadt en bekant röst, som tycktes komma ur jorden, ropade honom vid namn.

434 De voro utanför Siveris koja. Ingen kunde förtänka den olärde gossen att han tyckte sig höra en ond ande tilltala honom ur jordens innandöme. Men strax därpå upprepade en spädare röst hans namn med samma dämpade ton, liksom ur ett aflägset djup.

435 – Birger, Beata! – utropade han. Kanhända föllo de just nu som offer för herr Stens grymhet, och deras nödrop fann genom afståndet en väg till hans öra.

436 Då varseblef han i skymningen de säckar, dem Sven hade qvarlemnat på vägen. Utom sig af häpnad, löste han banden, och se, de kära, länge sökta, förlorade barnen hoppade som befriade fåglar upp ur säckarna och föllo honom om halsen!

|92|

16. Vidare om flykten med Ljungars barn, huru de förföljdes och hvar de slutligen hamnade.

437 Davids ytterliga förundran, när han så oförmodadt återfann sina förlorade skyddslingar, ökades icke litet vid deras lifliga och föga sammanhängande berättelse om huru de kommit i detta sällsamma läge. När de vaknat i vindsloftet, hade de funnit ett fat gröt och en kruka mjölk bredvid sig på golfvet. Först sedan de låtit sig denna undfägnad väl smaka, hade det fallit Birger in att maten kunde vara förgiftad, och till råga på förskräckelsen hade Sven med den klufna näsan inträdt i rummet, bärande öfver axeln två toma säckar. Barnen hade då trott sin sista stund vara slagen och sökt beveka den grymme mannens hjerta. Han hade tröstat dem med goda ord och berättat dem att han tjenat i Ljungars slott under deras moders tid, men nu tjenade han herr Sten och hade på sin herres befallning fört dem till Letto, i den tro att intet ondt skulle där vederfaras dem. Detta var han ej mera säker uppå, och därför ville han nu, för deras mors skull, hjelpa dem fly. De skulle endast stiga i säckarna och vara vid godt mod; han skulle ställa så till, att ingen misstänkte deras flykt, och när den blef upptäckt, skulle man tro att de brutit hål i det lösa taket och hissat sig ned på bastrepet, som han enkom för den skull fäst vid taket. För resten hade han gjort ett hål i säckarna, så att de kunde sticka fram sitt hufvud, när de behagade, men han varnade dem att icke göra det, innan de voro ett godt stycke på vägen. Och när de kommo tillbaka till herr Bo, skulle de minnas Sven med den klufna näsan; man kunde ej så noga veta, när de fingo löna honom igen för den väntjenst han nu bevisade dem med fara för sitt eget lif.

438 – Sven såg allsintet elak ut, när han talade så med oss, – inföll Beata ifrigt. – Han har en gång varit dömd att hänga för att han ridit herr Bos bästa häst förderfvad i mossan. Den gången har vår mors förbön räddat hans lif, och Sven är ej så grym som|93| han ser ut; han ihågkom vår mor och hjelpte oss rymma.

439 – Jag trodde honom ej rätt, tillade Birger, – men hvad skulle vi göra? Vi gjorde som han bad oss; han tog oss på ryggen och lassade oss på hästen. Hvart skall du så sent på qvällen, Sven, frågade karlarne på gården. Jag skall hälsa på mina vänner i Myllyranta, svarade Sven. Är du galen? sade de; hvar har du din lemma startqvarntullkommentar? Så stötte Sven sin långa hillebård i marken, så att det skramlade och sade: här är min qvarntull! Men de andra skrattade och sade: Sven kommer nog hem med flera säckar, än han för bort.

440 – Ja, – sade Beata, – det gungade grufligt, där vi hängde vid hästens sidor, men jag vågade ej sticka hufvudet ut, innan jag hörde din röst, David!

441 – Och nu skola vi rida till Ljungars, – yttrade Birger. – Vår stjufmor är väl intet så blid emot oss, men vi ha den ärlige Goliath, han skall beskydda oss, och så ha vi dig, David, och din mor och Renata. Ni måste alla flytta till Ljungars nu, tills vår far kommer hem.

442 David svarade icke. Han visste bättre huru sakerna stodo och hade en plan, som han tillsvidare höll för sig sjelf. Ingen tid var att förlora; man visste icke när herr Sten och den illsluge Kukko, som var hundrade gånger värre än Sven, kunde upptäcka det spratt man spelat dem, och då hade man Lettos röfvarefölje i hälarna på sig. Barnen flyttades genast på de två för deras räkning medförda lösa hästarna, och i det David tog Beatas häst i tygeln, fortsattes färden utan dröjsmål vägen framåt.

443 Ej utan rysning hörde flyktingarne trollpackans gälla stämma bakom dem på skogsbacken: – Rid, rid, – ropade hon efter dem, – rid så det gnistrar i stenarna! Vargen sofver, och björnens ungar krypa ut ur hans kula. Rid! Rid! Jungfru Maria sitter på molnet och spinner en lång, lång tråd af silke och guld. När tråden blir färdig, binda lemma startmaahisetspråk: finskakommentar däraf ett nät, och det blir ett vargnät. Rid, rid! Fortare rider lyckan, fortare rider helsan från riddarens gård. Redan sitter Kivutar, plågornas jungfru, borta på malmberget och kokar alla hans gerningar i en kopparkittel. Kitteln kokar öfver, det fräser i gräset, det rinner som bäckar af eld utför|94| bergets sidor. Rid, David, rid, det ryker bakom dig, Lettos gerningar ryka mot himmelen!

444 Och hon stod i qvällskymningen på kullen med båda armarna utsträckta mot himmelen, likasom för att framkalla åskan, sjungande en besvärjelse, som länge hågkoms af folktron och kallades

Siveris trollsång.

Sommarsol i gröna dalar,

Lyss, när molnets thordön talar!

Flög en pil från Ukkos båge;

Blixt, hvarthän, du blanka låge?

– Klippan vill jag genomtränga,

Bergets hjerta sönderspränga.

– Klippan gråter ej af smärta;

Pil, sök upp ett menskohjerta!

Bränn ditt märke, döf för böner,

I en ätt af åskans söner!

Sved ett ärr, som aldrig helnar,

Vredens glöd, som ej förstelnar!

Pil, förhärda! Pil, förlama!

Pil, gör skogens ulfvar tama!

Tala, tala, Ukkos tunga,

Vittna ord, som blixtar ljunga!

Stoft är allt, som sig förhäfver,

Vanmakt allt, som rök af näfver.

Böj dig, kraft! Din herre tjena!

En är mäktig, en allena.

446 Så fortfor den vansinniga att utösa sina förbannelser, ända tilldess att ljudet af hennes röst förlorade sig i fjerran och blandades med nattvindens sus i de höga träden vid sidan af vägen. Det hade mulnat allt mera, ett oväder var i antågande, och natten var för denna årstid ovanligt mörk. Ingenting kunde likväl vara mera välkommet för Davids planer, ty han vågade nu passera helt nära förbi Ljungars slott, utan fruktan att blifva igenkänd och anropad af vakten i tornet.

447 Detta hans hopp tillintetgjordes af Birger, hvilken, när han såg David rida förbi vindbryggan utan att stanna, ropade åt honom att han red miste; de vore|95| nu framme och borde hålla stilla för att gifva sin ankomst tillkänna.

448 – Vill du göra oss alla olyckliga? – hviskade David, i det han påskyndade tåget.

449 – Men jag vill tala med Goliath; han skall beskydda oss, – fortfor den envise gossen.

450 – Goliath sitter fängslad i det nedersta slottshvalfvet och kan ej hjelpa hvarken dig eller mig; men en vet jag, som sitter vaken, och henne är det bäst att vi rida förbi, – svarade David.

451 Birger teg. Men olyckligtvis var detta redan för sent. Väktaren hade troligen igenkänt hans röst, ty man hörde rop på muren och såg i dunklet gestalter röras med brådska däruppe.

452 – Nu önskar jag att Siveri finge rätt och att vi kunde rida gnistor ur stenarna, – utropade David, och hans fruktan meddelade sig snart åt alla hans följeslagare. Man dref efter yttersta förmåga de oviga mjölnarekamparne framåt, men de hade ej hunnit halfvägs till Myllyranta, innan Davids vana öron redan hörde hästtraf bakom dem. Lyckligtvis hade flyktingarna ännu tillräckligt försprång, för att hinna kasta sig in i den nära skogen. De valde den enda utväg, som återstod dem, stego af hästarna, släppte dem lösa att på egen hand söka sig hemåt, och veko skyndsamt af från vägen inåt den oländiga skogstrakten, där det icke var lätt att finna eller förfölja dem.

453 Snart hörde de, till sin glädje, ryttarne galoppera förbi, framrusande i spåren efter Myllyrantas lössläppta kavalleri, som fick fötter under sig, när det i nattluften vädrade en ängsdoft från de välkända beteshagarna. Det var tydligt, att ryttarne voro från Ljungars och hade utsändts af fru Ursula för att återföra barnen till slottet. Men detta ville David förekomma, och uppgjorde inom sig en plan att föra dem i säkerhet någonstädes, där deras misstänkta och fruktade stjufmoders arm ej mer skulle hinna dem.

454 Det begynte blåsa och regna; på afstånd hördes en svag åska, och här och där såg man mellan granarna blixten blänka emot den svarta molnväggen. Hirvi-Jaakko mumlade något om att det hade han länge väntat; det slog aldrig fel, när Ljungars folk var ute på äfventyr.

|96|

455 David tog Beata på sina armar och förde sin lilla skara på ensliga skogstigar vid sidan af vägen framåt Myllyranta. Men i stället att närma sig byn, där ryttarne anställde sina fåfänga efterspaningar, förde gossen sin trupp på en omväg förbi och kom så till elfstranden, ett stycke nedanom laxpatorna. Här hviskade han Jaakko något i örat och bortsände sedan den lilla armé, som hittills troget följt honom i faran och mödorna.

456 – Helsa mor, – sade han, – och bed henne vara obekymrad! Hon skall få höra af oss från ett ställe, där hvarken Lettos spårhundar eller Ljungars falkar mera få korn på oss.

457 – Jag undrar hvart han nu ämnar släpa dem med sig, – puttrade Jaakko, i det han, jemte de två ynglingarne, återvände till byn. – Liksom vore herr Bos barn kattungar, dem man kan locka med ett snöre och stoppa hvart man behagar, utan att de ruska på baktassarna! Men så är det, när pojkarne vilja vara klokare än gammalt folk och blanda sig i det som de intet förstå.

458 Jaakko var en bland dem, som i sin oförmåga att sjelfva fatta ett driftigt beslut, ej kunna fördraga att en annan griper djerft i sakernas gång, ehuru de motvilligt följa i släptåg med den starkare viljan, ungefär som en oxe, bunden med hornen vid arbetskärran, stretande och bölande följer sin förare åt, lika godt hvart det bär, om också till slaktbänken. Nu hade Jaakko fått hornen fria, men vanan att stångas satt qvar i honom, och förödmjukelsen att hafva ställt sig under en pojkes befäl infann sig, efter finnens rätta art, just när han blifvit sitt beroende qvitt. Det var nu hans tur att befalla: han rätte på sig och marscherade med en segrande fältherres högtidliga gång tillbaka till Myllyranta.

459 Vid elfstranden var ett gammalt förfallet lemma startnothuskommentar, där fiskare plägade finna tak öfver hufvudet, när de mången mörk och regnig oktobernatt drogo not efter sik. Till detta lemma startenstakakommentar och obemärkta hus förde David sina skyddslingar. De funno här hvad de närmast behöfde: ett säkert gömställe, ett skydd för regnet, en mjuk och torr bädd på noten, som hängde därinne i breda och djupa fållar, hvaraf de bakersta plockades ned och utbreddes till sängställe. Fiskare kunna intyga,|97| att mången sofvit på sämre läger i lemma startsommardusketkommentar, och barnen behöfde icke mycken öfvertalning för att hålla till godo hvad huset förmådde. De gjorde en lätt måltid af Davids vägkost och gingo därefter trötta till hvila.

460 Men deras unge beskyddare, som, sjelf ännu knappt mer än ett barn, hade åtagit sig en så ansvarsfull pligt, beslöt att hålla vakt vid ingången till nothuset. Åskan hade upphört, men regnet fortfor att nedstörta i strömmar och en ryckande stormvind böjde björkarnas kronor, i det att den blandade sitt dån med forsens brusande. Ett ögonblick tyckte sig David se Ljungars hvita flicka sväfvande öfver forsen; men det var dimman af vattnet, som stänkte mot stenarna och glimmade med en egen glans i de första strålarna af den uppgående morgonrodnaden.

17. Huru David flydde med Ljungars barn till Ulfsby och råkade ut för vänner och ovänner.

461 David och hans skyddslingar förblefvo fyra nätter och fyra dagar gömda i deras obemärkta fristad. Under tiden försåg dem deras gamla vän Jaakko nattetid med hvad de behöfde, men aktade sig väl att yppa deras gömställe ens för de tillgifna, men talföra qvinnorna i Myllyranta gård. David hade för mera säkerhet uppbrutit stockgolfvet i nothuset och därunder anlagt ett kryphål, i hvilket alla tre fingo rum, såsnart tecken till fara visade sig. Lyckligtvis undsluppo flyktingarne med blotta skrämseln. Spejande ryttare, än af herr Stens, än af fru Ursulas folk, genomströfvade nejden i alla riktningar och nalkades ett par gånger äfven nothuset. Men sedan de kastat en blick ditin och funnit det vara öfvergifvet, redo de åter bort för att genomsöka skogarna. Att detta icke lyckades dem, är lätt att gissa, och sedan de några dagar under allehanda förevändningar våldgästat i byn och försett sig med allt|98| hvad de kunde åtkomma, drogo de ändtligen hem igen med rapport om sina fruktlösa efterspaningar.

462 Fjerde natten efter ankomsten till gömstället vid elfven infann sig Jakob med det glada budskap att vägen var fri, medförande dessutom bondekläder och rent linne åt barnen samt smör, bröd, getost, lax och mjölk från Inkeris visthus. På samma gång medförde han något af Inkeris och Renatas ringa sparpenningar i lemma startÅbo myntkommentar samt tre hästar, med tillsägelse hvar de borde lemnas vid framkomsten. Det var visserligen de sämsta hästar i byn, en halt, en sadelbruten och den tredje illa ansatt af spatt, ty herr Stens folk hade hållit till godo de bästa hästarna och af de få, som återstodo, kunde dragarne icke umbäras för jordbruket. I alla fall var dock hjelpen god och med många hjertliga handtryckningar skildes de tre barnen från sin gamla bundsförvandt, anbefallde sig i Guds, sankt Henriks och sankt Britas beskydd samt anträdde sin nattliga färd på vägen, som ledde långs elfven åt vester till Ulfsby stad.

463 Äfven om flyktingarnas säkerhet tillåtit dem att färdas som andra resande, skulle de icke ha funnit på sin väg hvarken skjutshästar eller gästgifvaregårdar, som den tiden voro en okänd beqvämlighet. De gåfvo sig ut för faderlösa barn, stadde på resa att uppsöka en aflägsen slägting, och togo in i den första bästa gård eller by vid sidan af vägen. Emedan trakten närmare kusten blef mera befolkad samt vägen i samma mån säkrare för de stigmän och röfvare, hvilka oroade upplandsbygderna, aflopp resan utan vidare äfventyr, så att de, – efter att hafva förrättat sin andakt vid sankt Henriks predikohus i Ylistaro och offrat en from gåfva i det där utställda lemma startkopparbäckenetkommentar till förmån för fattiga pilgrimer, – redan andra dagen om aftonen redo in i Ulfsby stad.

464 Af det nuvarande rika och ståtliga Björneborg fanns vid tiden för denna berättelse icke ens namnet.*)Björneborg var en kungsgård, belägen nordvest om den dåvarande staden, som först år 1558 på hertig Johans lemma startföranstaltandekommentar blef dit flyttad närmare hamnen och sedermera fick namn efter gården. Men väl fanns redan två hundra år förut vid den befolkade stranden af Kumo, i Ylistaro by, fem mil sydost om det|99| nuvarande Björneborg, en gammal stad eller köping vid namn Öster-Telje (Teljän kaupunkispråk: finska), och denna hade sedan blifvit flyttad närmare kusten samt efter helgonet Olof erhållit namnet Ulfsby. Emedan nejden var rik på skeppsvirke och pelsverk, hade Ulfsby, som af konung Albrecht och andra lyckats vinna fördelaktigare handelsprivilegier, än någon annan köpstad i Finland, utom Åbo, efterhand arbetat sig under unionstiden upp till ett sådant välstånd, att Stockholm däröfver blef afundsjukt och utverkade af riksföreståndaren Sten Sture den äldre en inskränkning af Ulfsbys gamla handelsförmåner. Detta skedde år 1502, och från den tiden sjönk stadens förra välstånd betydligt. Den fortfor att uppsnappa och uppsamla hvad den mäktiga elfven dit förde, men dessa produkter måste numera föras till Åbo eller Stockholm, och då båda dessa städer lemma startråkat mycket i lägervallkommentar genom de inbördes krigen, förmådde de icke ens sjelfva draga nytta af den export, som det stackars Ulfsbylemma startobilligtkommentar blifvit tvunget att erbjuda dem.

465 Också utvisade allt, vid barnens intåg till staden, tydliga spår af ett börjande förfall. De redo in genom trånga och krokiga gator, bebyggda med för den tiden ganska vackra och vältimrade hus, alla envånings, med gaflarna mot gatan samt bestående af salubod, stuga och kammare; större lyx var då, och ännu länge därefter, okänd i Finland. Stranden var betäckt af sjöbodar, skeppsvarf och upplagsplatser med murknadt, oskeppadt virke; varf och bodar stodo för det mesta toma, medan rörelsen på gatorna var ringa och på intet vis jemförlig med hvad den varit i stadens lemma startvälmaktsdagarkommentar. Endast ett af varfven genljöd ännu af yxhugg och hammarslag, men detta var icke för Ulfsbys egen flotta, det var för lemma startden nye riksföreståndarenkommentar, hvilken genom herr Ivar FlemingKumo gård låtit beställa några transport- och örlogsfartyg, ämnade att i dåvarande farliga tider förstärka rikets flotta mot danskarne.

466 Det var första gången David och hans unga vänner sett en stad, och så tarfligt än Ulfsby skulle ha presenterat sig för nyare tiders och andra betraktares ögon, voro dessa trånga, smutsiga gator, denna mängd af hus, bland hvilka de större hade ordentliga skorstenar och några tillochmed små fönster med glasrutor, någonting|100| så nytt för skogsbygdernas oerfarna barn, att de af förvåning och häpnad icke visste hvart de skulle vända sig. Isynnerhet ådrogo sig salubodarna deras beundrande uppmärksamhet. De flesta voro ytterst enkla och bestodo af ett skjul vid den mot gatan vända gafveln af husen, där allehanda nyttiga, men föga prålande ting, såsom krukmakaregods, sadlar och remtyg, koppar- och tennkärl, yxor och knifvar, sylar och hyflar, sulläder och handskar, svenskt s. k. nordanstigslärft, tröjor af utterskinn, strumpor och jackor af lammskinn, hampa, salt, peppar, svafvel och mera sådant, voro upphängda eller utbredda att fresta hugade köpare. Till de dyraste, men också sällsyntaste varor hörde flandriska kläden, införda af tyska köpmän, som äfven här slagit sig ned; dessutom vapen af flera slag för adeln och dess hofmän, som hade råd eller lust till en bättre vara af denna sort. Honung hölls till salu i större och mindre krukor, likasom balsam och rökelse. Till de varor som sällan saknades i en välförsedd butik och i några utgjorde den förnämsta handelsartikeln, hörde större och mindre vaxljus till de andäktigas bruk vid gudstjenster, radband af alla möjliga sorter och till alla möjliga pris, från de kostbara klenoder, som hade kulor af guld, silfver, perlor och bernsten, ända till dem, som för en ringa penning stodo till buds för de fattige och voro påträdda med målade trädkulor, hasselnötter eller körsbärskärnor; slutligen äfven krucifixer och helgonbilder, större och mindre af mångfaldig beskaffenhet, en del af silfver, en del af koppar eller träd, en del af lera, några tryckta på pergament och i grofva tyska träsnitt. Det var artiklar, som ingen ville umbära, men hvar och en välja sig efter råd eller smak, ej heller fanns en enda butik, som icke hade jungfru Marias, sankt Britas, sankt Olofs eller sankt Henriks bild som en skyddande husgud, hängd öfver ingången. Skyltar funnos också af flera slag, hvar och en med sin skyddspatron, men ingen enda med ägarens namn eller andra inskrifter. Sådana skulle ha varit fullkomligt öfverflödiga, ty med undantag af prester och munkar skulle ingen ha kunnat läsa, långt mindre skrifva dem.

467 Beata blef så betagen af all denna herrlighet, isynnerhet perlbanden och honungskrukorna, att hon lät|101| tyglarna hänga och hästen gå hvart han ville. Davids och Birgers kampar funno sig berättigade att följa kamratens exempel, och alla togo sig friheten att sjelfmyndigt vika in på en gård, där anblicken af sex eller sju andra hästar, samlade kring en bundt hö och några hafrepåsar, tycktes lofva dem rast efter resans mödor.

468 Icke förr voro våra resande inne på gården, innan David, som först kom till besinning, trodde sig igenkänna en kortväxt och spenslig man med ett illslugt ansigte, hvilken uppmärksamt betraktade honom från en glugg i det gamla huset.

469 – Låt oss skynda härifrån och uppsöka pilgrimernas herberge, – sade han, hastigt vändande åter utåt gatan. – Inkeri hade låtit anvisa dem detta herberge, där såväl klosterfolket, som andäktige vallfärdare brukade taga in, och där hon var beslägtad med värdinnan i huset.

470 Beata och Birger dröjde. De föreställde sig, att man i staden kunde söka sig herberge hvar man behagade.

471 – Kom! – upprepade David ifrigt; – jag såg någon där, som tog märke på oss, den värste vi här kunna möta; och det var Kukko, herr Stens spejare. Han har gissat vår kosa och ridit i förväg att fånga oss här.

472 Detta namn var tillräckligt att skrämma barnen på flykten. Ulfsby, som nyss förekom dem så underbart och förtjusande, ingaf dem nu endast förskräckelse, sedan de så oförmodadt där funnit sin farligaste förföljare. Hvar skulle de nu finna en säker tillflykt? De frågade efter vägen till pilgrimernas herberge; man visade dem till andra änden af den lilla staden. De drefvo på sina motvilliga hästar och trafvade friskt framåt i den angifna riktningen.

473 Men nu voro gatorna, som sagdt, mycket trånga, och det fanns ett ganska behöfligt förbud att rida hårdt genom staden. Våra flyktingar hade ingen aning därom, ej heller voro Birger och Beata nog skickliga ryttare, för att väja undan mötande föremål, och följden var, att de redo öfver än ett, än ett annat, som låg i deras väg. Här skrek en gumma, hvars lemma startmjölkstäfvakommentar blifvit kullslagen, där en krukmakare, hvars lerkärl blifvit söndertrampade; slutligen voro de nära att rida omkull en myndig och|102| axelbred person, hvilken, i medvetande af någon oantastelig värdighet, vandrade trygg framför dem, utan aning om den fara hvarmed de ridandes oförsigtighet hotade hans ansenliga rygg.

474 – Hvad nu, oförskämda stadsungar, sen I intet upp, när I hafven folk framför eder? – röt mannen barskt, i det han vände sig om och fann sin vackra blå vadmalsjacka med kyller öfver bröstet och svärd vid sidan bestänkt af gatsmutsen.

475 – Mäster Gervasius! Mäster Gervasius! – utropade David, högeligen glad öfver detta andra oförmodade möte.

476 – Är det du, din slyngel? – utbrast vår gamle bekante, klosterfogden, för hvilken återseendet var förenadt med ett mindre fägnesamt intryck af puffen i ryggen. – Har du intet bättre att göra, än rida som en tok genom Ulfsbys gator?

477 – Var icke ond! – bad gossen enträget. – För alla helgons skull, mästare, beskydda Ljungars barn, ty där vid början af gatan ser jag herr Stens folk, som kommit hit att förfölja oss!

18. Huru mäster Gervasius kom i fejd med en aflatskrämare och hvad sedan vidare hände.

478 Mäster Gervasius hade icke förr blifvit varse herr Stens folk, som kom ridande vid andra änden af gatan i Ulfsby, innan han påskyndade sina steg och lyckades sålunda ledsaga flyktingarne in till »pilgrimernas herberge», där han sjelf hade sitt vanliga stadsqvarter. Ofvanför porten till herberget, hvilket, liksom de flesta öfriga hus i Ulfsby, hade ett högt plank kring gården, prunkade en oformlig, med allehanda bondgrannlåt utsirad helgonbild, som skulle föreställa sankt Brita och beteckna ställets egenskap af hviloplats för de andäktiga, som färdades från det inre och nordliga landet till Åbo|103| domkyrka eller Nådendals kloster. Men om någon tagit sig anledning att vänta en klosterlik stillhet och tystnad i herberget, så bedrog han sig, ty gården var uppfylld af folk och ett oväsende, som mera liknade ett bullersamt marknadsuppträde, än pilgrimers fredliga hvila på vägen till en vallfartsort.

479 Midt på gården stod en liten tjock dominikanermunk, barhufvad, i smutsig kåpa af svart lemma startkamlottkommentar med rep om lifvet, enligt bruket bland tiggaremunkarna, och utropade en besynnerlig vara, hvilken han höll till salu i en starkt järnbeslagen kista, placerad på hans frånspända kärra. Att döma af hans brutna tal, var den vördige fadren en utländing, troligen tysk, men hade lärt sig en rådbråkad finska och några svenska ord, dem han flitigt blandade med flödande latinska termer, för hvilka menige man då hade lika stor, om ej större respekt, än mången nu har för den gamla bibelsvenskan. Han hade dessutom försett sig med tolk, en afsigkommen tysk krämare, Müller, som flitigt hjelpte mannen att prisa sin vara hos den undrande hopen, för hvilken detta slags marknad, tycktes vara någonting alldeles nytt.

480 Benedicite, filii, pagani atque barbari, imo barbarissimi, et vos quoque, filiæ et mulieres stupidissimæ!språk: latin*Gud välsigne eder, hednapojkar, barbariske vildar, äfvensom eder, allra dummaste flickor och qvinfolk! utropade munken i flytande predikareton, säker uppå att hans latinska oqväden skulle, i samma mån som de voro obegripliga, äfven anses för synnerligen uppbyggliga. – Hvem den salighet ville köpe för den lille verldslige gold und silfver, kulta und hopea, den skinde sich, per sanctum Petrumspråk: latin, köpekonsekvensändrat/normaliserat margaritas ex profundo suibusspråk: latin. Den fader und den mutter skrike in purgatorio misericordiaspråk: latin!**Köpa åt de sina perlor ur djupet. Far och mor skrika i skärselden efter förbarmande. Und den lille Åbo pfenning köpe dem löse; den lille styck silfver frie döde und lefvende, födde und ofödde, gerad ins himmelrike. Per sanctum Dominicum, Olavum, Ericum, Henricum et in gloriam sanctæ virginis, salvete animas!språk: latin***För helgonens skull, frälsen deras själar!

|104|

481 – Han säger, – tolkade krämaren i fri öfversättning på finska, – att den helige fadren i Rom förbarmar sig öfver sina fromma barn här i norden och skickar dem salighet för godt köp. Här kunnen I för en ringa penning lösa fader och moder ur skärselden, och det kostar eder endast en liten silfverslant att köpa syndernas förlåtelse för eder alla, döde och lefvande, födde och ofödde, utan att behöfva bikta eder i Åbo och Nådendal, där munkarna skinna och bedraga eder. Kunna de hjelpa eder? Nej, icke mer än en halt käring kan sko en istadig häst. Per sanctum Dominicum, Olavum, Ericum, Henricum, Brigittam, Parasitumspråk: latin ochsåvidare, ochsåvidare, salpeter spradibas!

482 – Håll, håll, godt folk! Så sannt jag är en ärlig man, ha ni råkat ut för lögnare och bedragare, som råna och plundra er, ja, för ulfvar i fårakläder, som skamlöst beljuga våra heliga fäder i Åbo och Nådendal! – utbrast härvid med myndig stämma mäster Gervasius, hvilken med lika mycken förundran som vrede åhört detta djerfva skojeri och kände sig af sin till hälften andliga värdighet som klostersyssloman befogad att taga sina förmäns parti. Torde ock hända, att den nitiske fogden, oaktadt han ingalunda var berättigad till den värdighet af mäster eller magister, hvarmed hans underhafvande behedrade honom, uppsnappat tillräcklig kännedom af latinet, för att upptäcka det mindre passande sätt, på hvilket detta språk här begagnades af den oförskämde tiggarmunken och hans värdige stallbroder. Vi lämna därhän, om icke häri tillika blandades en billig förtrytelse öfver den oanständiga konkurrens, hvarmed aflatskrämaren hotade att beröfva klostret en af dess förnämsta inkomstkällor.

483 Hans kraftiga inpass förfelade emellertid icke sin verkan. Större delen af den församlade mängden hyste en inrotad vördnad för klostret och domkyrkan, hvarför tolkens utfall mot de helige fäderne snarare skadade än befordrade hans sak, och de begynte därför draga sig undan, ropande att fogden hade rätt, att man borde köra tiggarmunken på porten. Andra åter, för hvilka den katolska kyrkan genom sina missbruk förlorat all verklig aktning, syntes böjde att taga munkens parti, endast för nöjet att se två sådana kyrkliga myndigheter, som fogden och aflatskrämaren, råka i lufven på hvar|105|andra. Hopen delade sig, under skrål och oväsen, i tvenne partier; men som de flesta syntes böjda att hålla med mäster Gervasius, lutade fördelen påtagligen åt hans sida, då ett afgörande krafttag af hans oförfärade motståndare förändrade saken och plötsligen vände segern åt romerska sidan.

484 Den lille munken klef nämligen upp i sin kärra, så att han syntes högt öfver alla, och framdrog med mycken högtidlighet ett stort pergament, behängdt med många sigiller af gult och rödt vax, hvaribland det stora påfliga sigillet hängde öfverst som en fullmåne på firmamentet. Och nu flödade, med hela kraften af en förolämpad hög andelig värdighet, en ström af latin, tyska och finska, dock mest latin, från den vältalige paterns läppar, hvilket ordflöde tolken genast skyndade att på sitt vis öfversätta, i det han hotade med ingenting mindre än med kyrkans bann samt timlig och evig fördömelse alla dem, som vågade betvifla detta ovedersägliga dokument, undertecknadt af den helige fadren med egen hög hand och därför till den grad heligt, att de, efter hans mening, borde kyssa sanden under den kärras hjul, som hade den äran att bära ett så beundransvärdt dokument och en så betydande person, som påfvens utskickade. – Men här, fortfor tolken, lämpande orden efter sina åhörare, – här stån I som kreatur och blängen på solen, under det att sjelfva himmelens fåglar betyga sin vördnad för den, åt hvilken all makt är gifven att binda och lösa på jorden. Förstån I det, stupidobexar? Salibassi farifas!

485 Det sista argumentet var skickligt tillgripet så att säga ur luften, emedan just en hop sparfvar, lockade af det på gården utspillda kornet, flaxade kring kärran. Det behöfdes icke mer, för att ytterligare stegra det i sig sjelf oemotståndliga intrycket af ett pergament; underskrifvet af påfven i Rom, hvars makt var en trosartikel, ju längre borta, dess högre hållen. Det är också bekant från reformationens historia, att påfven Leo X, som utsände sina aflatskrämare för att insamla medel till uppförande af Peterskyrkan i Rom, drog däraf mesta inkomsten i de aflägsnaste länder, där denna industri, ännu helt okänd och ny, för en kort tid förbluffade mängden genom sin otroliga djerfhet, men också genom sin ytterliga oförskämdhet drog reformationen efter sig.

|106|

486 Mäster Gervasius fann sig plötsligt öfvergifven af sina anhängare, hvilka nu hoptals strömmade till aflatskrämaren för att kyssa hans händer och fållarna af hans smutsiga kåpa. Som en mild och förlåtande herde tillät munken icke allenast denna frihet, utan några utvalde fingo tillochmed den afundade lyckan att kyssa ryggsidan af det dyrbara dokumentet, naturligtvis ej utan frikostiga offer till kyrkans bästa, hvilka gåfvor, jemte lösen för aflatsbrefven, föllo skramlande in i en ansenlig och välfylld pung, som den helige mannen bar hängande vid sitt rep om midjan. Handeln tog nu en förvånande fart. Gamla och unga, män och qvinnor skyndade att framleta allt deras mynt, ja, många sprungo till staden att hemta eller låna mera af andra, för att lösa de sina ur skärselden och köpa sig sjelfva syndernas förlåtelse på grund af helgonens öfverloppsgerningar. Den ena tryckta lappen efter den andra, innehållande påfvens absolution på latin samt däröfver en bild af jungfru Maria eller något af kyrkans många helgon, vandrade ur munkens kista ut bland den ständigt växande hopen, som allt mera greps af en oemotståndelig svindel. De, som icke hade penningar, framdrogo kläder, matvaror, vapen, arbetsredskap och allt, som kunde anses hafva något penningevärde, till munkens kärra, tiggande med tårar och böner om absolution; ja, de, som icke ens hade penningars värde, täflade om att endast få vidröra de heliga aflatsbrefven. Gamla gummor kröpo på sina knän fram till kärran, för att åtminstone få kyssa den heliga marken under dess hjul, och mödrarna framhöllo sina skrikande barn under böner att den helige fadrens sändebud helst måtte göra korstecknet öfver dem. Andra, mindre andäktiga, men icke mindre vidskepliga, slogos om aflatsbrefven, sleto dem i stycken och förvarade bitarne, i den tron att hvarje bit måtte hafva någon undergörande kraft. I ett hörn af gården hade några af herr Flemings knektar slagit sig ned på en bodtrappa och lemma startraffladekommentar med tärningar om påfvebrefven, hvilka på detta sätt gingo ur hand i hand, som sedlar i våra dagar, – hädiska sedlar, hvilka med ett svagt förbehåll om bättring lofvade innehafvaren, äfven om han vore den mest förhärdade skurk, ett skuldfritt samvete och himmelens salighet!

|107|

487 David och hans unga följeslagare grepos af samma svindel som alla de öfriga. De framtogo sin lilla reskassa och sökte tränga sig fram, för att, äfven de, blifva delaktiga af de undergörande lapparna. Lyckligtvis hade mäster Gervasius, oaktadt den häpnad, med hvilken han kände sig slagen ur brädet af påfvens insegel, ännu en tillräcklig portion af sitt stora tjenstenit i behåll, för att med afund och missnöje betrakta den djerfve främlingen, som utan försyn tog brödet ur munnen från Nådendals biktfäder. Han såg sig därför om efter reträtt, och därtill hade han flera skäl, ty han märkte snart nog, att herr Stens ryttare hade blandat sig i hopen, och som rättvisan i Ulfsby icke just stod på säkrare ben än i det öfriga landet, kunde man icke veta hvad dessa laglösa sällar hade i sinnet mot Ljungars barn.

488 En oväntad händelse, hvilken den tiden icke var så sällsynt i aflatskrämeriets historia, kom fogden i denna förlägenhet väl till pass. Uppblåst af det omätliga anseende, som det påfliga inseglet hade förskaffat honom, begynte munken med allt större oförskämdhet lemma startutprånglakommentar sin vara och sålde för godt pris sin förlåtelse, icke blott för de synder man redan begått, utan äfven för dem, som man framdeles ämnade begå. Knektarne isynnerhet voro särdeles begifna på denna vara, utan tvifvel i hopp om att bönder och vägfarande skulle få mångfaldt betala dem den utgifna köpeskillingen. Frestelsen blef allt starkare. Mäster Gervasius, som kände sitt folk, observerade ej utan hemlig skadefröjd, de snikna blickar, hvarmed herr Stens ryttare, hvilka armbågat sig fram till kärran, beständigt sneglade på munkens välfyllda pung. Han bedrog sig icke. En af dessa knektar, känd under namnet Läderlappen (Nahkasiipi), den djerfvaste och förslagnaste i hela bandet näst spejaren Kukko, hade just köpt sig ett aflatsbref för en hel månads tillkommande synder, men då kamraterna, måhända med afsigt, trängdes och knuffades allt hvad de förmådde, låtsade Läderlappen snafva mot kärran, i det han ville gå bort. Vid fallet grep han i munkens kåpa, drog honom till marken och fubblade med ett så skickligt tag i hans repgördel, att den digra penningepungen råkade af misstag förflytta sig från munkens sida i Läderlappens|108| egna, ingalunda släpphändta näfvar. Knappt var detta lyckliga byte vunnet, innan karlen, vig som en katt, slingrade sig bort mellan kamraternes ben, knuffade åt sidan alla som stodo honom i vägen, sprang på sin väntande häst och var om få sekunder försvunnen från den förbluffade hopens och den skrikande paterns åsyn.

489 Ett förfärligt oväsen uppstod på gården. Alla rusade om hvarandra, ropande att man skulle fasttaga tjufven, och de som ropade mest, voro just herr Stens knektar, i det att de redo de öfriga i vägen och under sken att förfölja missdådaren, hindrade andra att sätta efter honom. Förgäfves utslungade munken, som såg sig så nesligt beröfvad sitt välfångna byte, kyrkans grufligaste bannstrålar på alla kända språk mot den fräcke röfvaren och hela detta usla och kätterska land; förgäfves blandades i hans förbannelser gummornas tjut, barnens gråt och den tyska krämarens skällsord. Borta var tjufven, borta hela den fromme fadrens finska kollekt för Peterskyrkan i Rom, och tillsvidare återstod honom endast hoppet att snart kunna ersätta förlusten med ett nytt förråd af hans utskrikna papperslappar.

490 Mäster Gervasius fann emellertid rådligt att draga sig ur spelet, fick med någon möda rätt på sina tjenare, drog David, Birger och Beata med sig samt smög i all tysthet till stranden, där en skuta låg färdig att med honom sjelf och hans samlade uppbörd för klostrets räkning segla till Nådendal.

19. Flyktingarne ankomma till Nådendal.

491 En vacker lördagsmorgon i slutet af Juli nådens år 1512 inseglade det lilla fartyg, som förde mäster Gervasius och flyktingarne från Myllyranta, lyckligt i Nådendals hamn och lade till vid bryggan, ej långt nedanom klostret. Hade David och hans vänner funnit det lilla|109| Ulfsby högeligen beundransvärdt, så väcktes nu deras vördnad i än högre grad af den ståtliga klosterkyrkan samt de många och långa byggnader, somliga af sten, men de flesta af träd, hvilka reste sig på höjden till venster om kyrkan och utgjorde det egentliga klostret. Enligt brigittinerordens regler, bestod klostret af tvenne afdelningar, en för nunnorna med deras abbedissa och den andra för munkarne med deras generalkonfessor. Båda afdelningarna voro likväl i skilda hus, och nunnorna hade det företräde, att deras bostad var sammanbyggd med kyrkan, på det att messan kunde hållas alla tider på dygnet, i alla årstider.

492 Till höger från hamnen utbredde sig en liten stad eller köping af betydligt större omfång och välmakt, än senare tiders Nådendal. Där behöfdes herberge för många andäktiga, som från alla trakter af Finland brukade vallfärda till klostret, dels för att sjelfva erhålla bikt och lemma startaflösningkommentar, dels för att låta läsa messor för sina aflidna anhöriga. Messorna i Nådendal ansågos, såsom ställda under helgonet sankt Brigittas synnerliga beskydd, – för att ej tala om jungfru Maria och Johannes döparen, hvilka äfven räknades bland klostrets skyddspatroner, – icke blott präktigare och fullkomligare, än i de flesta andra finska kyrkor, utan äfven annars synnerligen heliga och kraftiga. Och dessa många vallfärdare kommo ingalunda tomhändte. Väl nekades aldrig den fattige skriftermål och andra kyrkans välgerningar; tvärtom utdelades många allmosor, särdeles på de dagar, som enkom firades till skyddshelgonens ära, nemligen den lemma start24 Junikommentar, den lemma start6 Oktoberkommentar, de många Mariedagarna och äfven, för slägtskapens skull, på Karinsmessan den 2 Augusti, efter svenska helgonet Katharina var helgonet Brigittas dotter. Men tidens allmänna tro var, att allehanda skänker till kloster och kyrkor voro högeligen förtjenstfulla och tacknämliga för de kära helgonen, eller, sanningen att säga, för deras jordiska ombud; och så förde alla lemma startefter råd och lägenhetkommentar något med sig. De rike gåfvo gods, gårdar och silfverkannor; de mindre förmögne gåfvo smör, spanmål, pelsverk och andra varor; de, som intet annat hade än fromma hjertan och friska armar, infunno sig under skördetiden att arbeta utan dagspenning på klostrets ägor, släpa sten till deras bygg|110|nader och rensa ogräs i dess trädgårdar. Af allt detta blef emellertid hela trakten förmögen, krämare och handtverkare lemma startnedsatte sigkommentar invid klostret, till hvilket de betalade årlig afgift, och drefvo lönande yrken med många varor, ehuru all utrikes handel var Åbo förbehållen.

493 I likhet med många andra högt uppsatte män, var mäster Gervasius icke likgiltig för det intryck, som all denna herrlighet gjorde på hans unga passagerare. Han nedlät sig tillochmed att utpeka för dem de många aflånga klosterbyggnaderna, som alla voro försedda med skorstenar och glasfönster, förklara deras lemma startbestämmelsekommentar och på förhand beskrifva den högtidliga gudstjenst, till hvilken de skulle blifva vittnen i morgon vid lemma startOlsmessankommentar. Hvad han icke lemma startfann för godtkommentar att omtala, det var att klostrets bästa välmaktsdagar allaredan voro tillända, sedan tidehvarfvets tillväxande otro och gudlöshet redan någon tid bortåt gjort gåfvorna glesare och vallfarterna mindre talrika. Där hade dessutom, likasom vid alla märkeliga tidskiften, inträffat en hård stöt, hvilken af mången tyddes som förebud till en förestående undergång, nemligen den stora pesten 1508 om hösten, i hvilken icke mindre än 35 bröder och systrar af båda konventerna aflidit. Väl hade moderklostret i Vadstena året därpå skickat sex systrar och sin egen lemma startgeneralkonfessorkommentar till Nådendal för att åter upphjelpa den förödda stiftelsen, och hade tiderna varit som förr, skulle väl allt kunnat bli godt igen. Men så som allt nu var, kunde Nådendal aldrig rätt repa sig efter detta förskräckliga slag, och medan klostret ännu i allo behöll det yttre skenet, var mäster Gervasius tillräckligt invigd i alla dess hemligheter, för att icke hafva en tydlig förkänsla af dess börjande förfall.

494 En förhoppning uppehöll ännu Nådendals sjunkande mod, och det var den nye biskopen i Åbo Arvid Kurck. Klostret hade nemligen legat i långa och häftiga tvister med de föregående biskoparna i Åbo, ty två stora herrar förlikas icke gerna på samma täppa och Nådendal låg alltför nära Åbo, för att icke göra därvarande domkyrka, kloster och biskop lemma startförfångkommentar på den andliga marknaden. Ehuru nu Nådendal hade godt ryggstöd i Vadstena och ett icke mindre i Sturarne, som väl torde ha tyckt att de mäktige biskopar i Åbo understundom voro nog|111| sjelfmyndige herrar, så hade vännerna i Sverige på sistone haft händerna fulla med egna bekymmer, hvarför sankt Britas konvent i Finland nu på en tid kommit till korta mot sin mäktige granne. Men denna andliga fejd tycktes nu blifva bilagd. Biskop Arvid var en klok herre; han förstod något så när hvad tidens klocka var slagen: han torde på långt håll ha vädrat röken af den förestående lemma startverldsbrand, hvars tändämnen lågo färdiga, när gnistan fem år därefter utgick från Wittenbergkommentar. Han insåg kanhända också, att Nådendal med dess ännu stora anseende vore i dessa brydsamma tider bättre att hafva till vän, än till fiende, och klostret, hvars högmod blifvit betydligt qväst af dess senaste ofärd, tycktes å sin sida villigt att ödmjukare foga sig under biskopens spira.

495 Så ungefär stodo sakerna vid den tid, när mäster Gervasius förde sina flyktingar under klostrets beskydd. Den gode mannen underlät icke att hos dem inskärpa en tillbörlig vördnad för de mäktiga personer, för hvilka de här skulle framställas; huru de borde göra sitt korstecken vid inträdet genom klosterporten, huru de borde knäfalla framför abbedissan och bedja om hennes välsignelse, huru de icke skulle glömma att titulera generalkonfessorn vördige fader; huru de borde aftorka dammet af sina skor, när de inträdde i förstugan, samt huru David ingalunda skulle snyta sig i klostret på det enkla och naturliga sätt, som han var van att bruka på Myllyranta.

496 Allt detta lofvade barnen noga efterlefva, och så ledsagades de, lemma starthäpnakommentar och nyfikna, af sin beskyddare in uti klostrets stora väntsal.

497 Här blef till en början deras tålamod satt på prof, emedan fogden lemnade dem för att rapportera om sin beskickning och gifva lemma startgårdsmästarenkommentar instruktioner om lossningen af hans skutas lemma startladdningkommentar. Det väckte deras förundran, att klostertjenare, som tassade tyst genom rummet, icke tycktes bevärdiga dem med någon uppmärksamhet. Alla, som visade sig, sågo vigtiga och hemlighetsfulla ut. Det stora timglaset i en niche vid medlersta fönstret rann så tyst och enformigt, sandkorn efter sandkorn, som hade sjelfva tiden haft lust att stanna i sitt lopp. En gammal tjenande syster kom ut med en korg läkemedel och färsk spenat, som hon skulle|112| föra åt en sjuk i staden, och besvarade barnens ödmjuka helsning med ett sakta benedicitespråk: latin. Två unga klosterpigor aftorkade dammet på fönsterna och hviskade förstulet med hvarandra, liksom hade de någon statshemlighet på sitt samvete. Två bleka och gängliga korgossar af Davids och Birgers ålder väntade, utan att våga yttra ett ord, på sakristanens ordres för morgondagen. Stundom kom genom rummet ett bud från lemma startdet sittande kapitletkommentar: då vändes allas ögon lemma starthäpnakommentar ditåt, liksom väntade man någon stor olyckspost. I den stora salen med dess små fönster rådde en skymning på sjelfva den ljusa sommarmorgonen, och sjelfva luften skulle ha förekommit barnen qväfvande tung, derest icke ett af fönstren varit öppet mot trädgården, hvars friska fläktar af sommardoft erinrade flyktingarne om den natur af ungdom och helsa, hvilken de nyss hade öfvergifvit.

498 Öfver hela klostret hvilade likasom en känsla af betryck och en aning om undergång. David och hans vänner hade, sig ovetande, öfverraskat en lysande och mäktig institution midt under dess lemma starthusliga sorgerkommentar, som borde döljas för verlden. Skogsbygdens oerfarna barn förstodo det icke. De funno klostret qvalmigt och tryckande; de hade knappt inträdt inom dess murar, innan de åter önskade sig ut därifrån.

499 Ändtligen kom mäster Gervasius med tillsägelse att kapitlet var slutadt och att barnen nu skulle framställas för abbedissan, hvilken blifvit underrättad om deras ankomst och deras begäran om klostrets beskydd. För denna vigtiga presentation hade fogden varit nog omtänksam att medföra kam och borste, hvarmed barnen i en hast blefvo tillbörligen lemma startuppstufvadekommentar, under förmaning att ingalunda glömma sina pligtskyldiga vördnadsbetygelser.

500 Härefter ledsagades de genom en lång, mörk korridor, hvilken med dess många små sidodörrar, som ledde till nunnornas celler, föreföll dem snarare likt ett grifthvalf, än en menniskoboning. Vid slutet af denna gång öppnades för dem en dörr af större dimensioner, ledande till tvenne någorlunda stora och med oväntad prakt möblerade rum, hvilka beboddes af den dåvarade mäktiga abbedissan i Nådendal, »Jomfru syster Margaretha Jönsdotter», som hon kallades i ett från den tiden förvaradt lemma startpermebrefkommentar.

|113|

501 Allt i dessa rum – det tunga, med silfver och elfenben inlagda arbetsbordet; det med träsniderier utsirade nyckelskåpet, som inneslöt klostrets hufvudnycklar; de högkarmade, väldiga stolarna af ek; det massiva silfverkrucifixet med bönpall och broderad dyna därunder för abbedissans enskilda andakt, slutligen äfven de djupa fönsternicherna och de målade rutorna, som insläppte endast en matt och färgad dager i rummet, allt detta var välberäknadt att göra starkt intryck på de trogna eller otrogna, som hedrades med den sällsynta förmån att erhålla enskild audiens hos ställets andliga herskarinna. Barnen från Myllyranta erforo en känsla såsom skulle de befinna sig inför den helige fadren i Rom, och det var endast med darrande knän de förmådde efterkomma de noggranna föreskrifter, hvilka deras beskyddare, fogden, varit så mån att på förhand inplugga i deras minne.

20. Huru David och Ljungars barn presenterades för abbedissan i Nådendal.

502 Den ädelborna, fromma och lemma startapostoliskakommentar »Jomfru syster Margaretha Jönsdotter», abbedissa i Nådendals brigittinerkloster, finnes icke vidare än till namnet känd i Finlands kyrkohistoria, men om man får tro denna berättelse, var hon vid den tid, som här är i fråga, en ärevördig, finhyllt och ännu ganska vacker matrona mellan fyratio och femtio år, något mera korpulent, än man skulle förmodat under hennes bekymmer; för öfrigt af ett mera godhjertadt, än strängt utseende. Hon hade nyss presiderat i kapitlet och var ännu klädd i det lemma startsidakommentar hvita doket, som brukades vid sådana högtidliga tillfällen. Öfver hennes bröst hängde ett silfverkors i en fin guldkedja, och klosterreglerna förbjödo henne icke att bära en stor lemma startklackring med klostrets signetkommentar på hennes ovanligt|114| vackra hand, hvilken hon – kanske med någon ännu icke dödad qvarlefva af den verldsliga fåfängan – sades framhålla mera än som just alltid anstod hennes andliga värdighet. Att döma af en viss osäkerhet, nära liknande fruktan, med hvilken hon ofta blickade på en lång och mager man af ett strängt, frånstötande utseende, hvilken nu befann sig vid hennes sida, hade icke försynen begåfvat henne med den fasta och befallande karakter, som i hårda tider varit af nöden på en så viktig post; och den med trötthet blandade otålighet, hvarmed hon tycktes sköta sina regeringsomsorger, utvisade snarare, att den goda abbedissan gerna skulle ha utbytt sin lysande ställning mot den anspråkslösa rollen af en hederlig prestfru på landet, omgifven af ett halft dussin frodiga barn, en skara bestyrsamma pigor och en välskött ladugård med grisar och kor, hvilka äro lättare att regera, än fromma konventer och bångstyriga prelater.

503 Den långa munken vid hennes sida var ingen ringare man, än generalkonfessorn Sven Thordson, hvilken för tre år sedan lemnat samma höga befattning i Vadstena för att återupprätta det till hälften förödda dotterklostret i Nådendal. Denne man, säger vår berättelse, var af det virke, hvaraf katolska kyrkan byggt sina grundpelare. I hela hans hållning var någonting järnfast, som ovilkorligen tilltvang sig lydnad och fruktan, och vågade man se rätt in i hans ögon, röjde man elden af ett trosnit, som allt efter omständigheterna kunde värma hans omgifning eller uppflamma till en allt förstörande fanatism. Mot abbedissan iakttog han punktligt den vördnad som tillkom hennes rang; men till och med Davids oerfarna öga upptäckte utan svårighet, att den, som styrde och ställde, var generalkonfessorn, under det att abbedissan behöll det yttre skenet af en makt, som i verkligheten utöfvades af hennes kraftfullare embetsbroder.

504 Sedan barnen gjort det öfliga knäfallet och mottagit abbedissans välsignelse, vinkade hon med handen åt Birger och Beata att taga plats på karmstolarna, under det att David blef stående vid dörren. Den stackars gossens kinder öfverdrogos med rodnad. Han hade nästan råkat glömma den stora åtskilnaden mellan en|115| fattig mjölnaregosse och de förnäma ättlingarne af landets äldsta adel. Han hade icke väntat att just här blifva påmint därom, och hvad en annan skulle funnit alldeles naturligt, det förödmjukade och kränkte David med hela ömtåligheten af en fjortonårig fåfänga.

505 – Mina barn, – sade abbedissan med godhet, – man har sagt mig, att gudlösa menniskor bortfört eder från den boning eder fader utsett åt eder och att I begären klostrets och helgonens beskydd, tills herr Bo Knutson af Ljungars återvänder från Sverige.

506 Birger jakade, stammande af förlägenhet.

507 – Det förvånar mig, – fortfor abbedissan, – att I icke hellre sökt skydd i eder faders gård, som säges vara väl befäst mot stigmän och där eder stjufmoder säkert icke skulle ha underlåtit att bereda eder all trygghet och omvårdnad.

508 Birger teg. Men Beata, som redan hunnit återhemta en del af sitt goda kurage, svarade oförskräckt: – Jag vill intet till Ljungars, så länge vår far är borta. Fru Ursula är bara elak mot oss. Fru Ursula är en trollpacka.

509 – Dåraktiga barn, – sade abbedissan, – är det så du har lärt dig att hedra den, som är dig i moders ställe? Hvad skall din fader säga om en sådan olydnad?

510 Birger rodnade. – Jag vet ej om vår stjufmoder är en hexa, – sade han, – men det vet jag, att hon hatar oss, att hon låtit fängsla vår trogne Goliath i slottshvalfvet och att hon står i förbund med dem, som bortröfvat oss; det kan David intyga.

511 Abbedissan vexlade en förlägen blick med sin rådgifvare, och när hon inhemtat hans bifall, vände hon sig till David med befallning att noga redogöra för hvad som tilldragit sig med de båda barnen och hvilken anledning de kunde hafva till så förnärmande misstankar mot sin egen stjufmoder.

512 David redogjorde i korthet för hvad som passerat och dolde icke hvad han trodde sig veta om fru Ursulas medbrottslighet i herr Stens förräderi och anfallet mot byn. Det enda han förteg var om den andel, som Ljungars hvita flicka haft i hans äfventyr.

|116|

513 Abbedissan afhörde tigande denna berättelse och inneslöt sig därefter med generalkonfessorn i det inre rummet för att öfverlägga om det svar man borde gifva på barnens begäran.

514 – Vördige fader, – sade hon bekymrad, – eder vishet känner väl huru vådligt det är att i dessa osäkra tider stöta sig med en så mäktig, ehuru gudlös slägt, som herrarne af Ljungars. Och om äfven herr Bo kunde hafva anledning att tacka oss för det beskydd vi lemna hans barn, så skall utan tvifvel fru Ursula fordra dem tillbaka, och jag misstänker mycket, att barnens berättelser icke äro utan all grund. Står hon verkligen i förbund med den onde, så skall hon göra allt för att skada oss, och herr Bo, öfver hvilken hon har ett obegränsadt inflytande, skall räkna oss det till last, som borde förvärfva oss hans billiga erkänsla.

515 Generalkonfessorn smålog föraktligt, i det han yttrade: – högvördiga syster vet utan tvifvel, att hela vårt kall är en strid mot den onde, och hans anfäktelser kunna endast förläna vår heliga Brigitta en ny ära samt klostret en ny utmärkelse.

516 – Det är således vördige broders mening, att vi böra emottaga barnen?

517 – Det vill jag icke säga. Helgonen upplyse oss, min syster. Är det deras mening, att en ond slägt förgör hvarandra inbördes, så böra vi icke blanda oss i saken till att förhindra det.

518 – Alltså menar vördige brodern att vi ej böra bifalla till barnens begäran?

519 – Jag lemnar detta fullkomligt åt högvördiga systers vishet, – fortfor konfessorn, ej utan elakhet, i det han tycktes finna ett nöje i att leka med sin svaga och rådvilla embetssysters förlägenhet.

520 – Emellertid är uppenbart våld tillfogadt klostrets egendom och underhafvande vid Myllyranta, och som det skett af herr Sten, hvilken ligger i fiendskap med herr Bo, borde vi kanske göra något för att tillförsäkra oss herr Bos hjelp emot våldsverkarne!

521 – Låt de ogudaktige resa sig upp mot hvarandra och förgöra hvarandra. Pereant inimici Dei in pec|117|catis suis. Dominus cæcos eos faciet; pervastabunt se inricem.språk: latin*)Må Guds ovänner förgås i sina synder. Herren skall slå dem med blindhet; må de förgöra hvarandra inbördes.

522 – Således böra vi dock villfara barnens önskan och gifva dem skydd?

523 – Högvördiga fru syster gör som sig synes, men jag kan ej tillstyrka det, – svarade den obeveklige rådgifvaren.

524 – Men för himlens och den välsignade sankta Brigittas skull, vördige broder, säg mig då rätt fram eder mening, det är sista gången jag bönfaller därom, – utbrast den stackars abbedissan, på en gång bekymrad, förargad och otålig. Hon hade så länge vant sig att tänka med broder Svens ljusare hufvud, att hon nu med billig förtrytelse tyckte sig lemnad af honom i sticket.

525 Generalkonfessorn rätte ut sig i hela sin längd, bortlade den ton af konstlad ödmjukhet, hvilken han nyss hade antagit, och svarade med låg, skarp, befallande röst:

526 – Jag har redan ofta sagt eder, syster Margaretha, att Herrens vilja icke går fram genom haltande på båda sidor, såsom I och eder företräderska tillförene brukat, till obotlig skada för vår heliga sak. Än hafven I fallit undan för biskopen, än för de verldslige herrarne; än af fruktan, än för snöd vinning; än af lemma startmaklighetkommentar att slippa den strid, som Herren har pålagt sina heliga. Och nu viljen I på samma sätt hafva den ena herren och den andra herren till eder vän, hvarom det heter: eum apellamus vere politicum, qui Deum ita colit, ut Diabolum nullo modo offendat.språk: latin**)Den kalle vi en rätter verldsmenniska, som så dyrkar Gud, att han på intet sätt stöter djefvulen. Men jag säger eder: allt detta är lemma startskrymterikommentar, som drager öfver klostret himmelens vrede, förlamar helgonens förböner och stöter oss på alla håll med de verldslige. Hafva icke dessa herrar till Ljungars redan i mansåldrar dräpt, förföljt och försmädat Guds heliga, plundrat kyrkans egendom, hvar de förmått, och lemma startsamkat öfver sigkommentar dessa förfärliga brödrafejder, hvilka drabbat dem, som en himmelens bannstråle,|118| från slägte till slägte? Är icke stammodren för denna slägt en vigd nunna, som röfvats ur Roeskilde kloster, och hafva icke för den skull spöken och trolldom i alla tider haft makt öfver denna gudlösa ätt? Och ni tvekar att lemna dem åt förderfvet! Ni vill till och med söka förbund och vänskap med dessa förbannelsens afkomlingar? Syster Margaretha, syster Margaretha, akta eder för sankta Brigitta, att hon icke för alltid tager sin hand från eder! Fördrif dessa styggelsens barn från eder tröskel; men vill ni nödvändigt qvarhålla dem, så må det endast vara som en gisslan, hvilken deras fader må återköpa med hela sin egendom och förpligtelsen att för framtiden blifva en kyrkans vasall.

21. Hvad som beslöts om flyktingarne samt huru klostret fick ett oförmodadt besök.

527 Abbedissan kände sig mera uppskrämd, än öfvertygad af sin stränge och obeveklige embetsbroders anförda skäl, men hon fann likväl för godt att icke uppenbart motsätta sig hans mening, tänkande, efter svaga och obeslutsamma själars vana, att kommer dag, kommer råd. Finland hade blifvit generalkonfessorns oroliga och hersklystna ande för trångt, och fastän han var nog klok att inse den fördel Nådendal kunde draga af ett bättre förhållande till biskopen i Åbo, var han för stolt att sjelf böja sin styfva prelatnacke under denna andliga öfverherre. Broder Sven Thordson hade därför tillkännagifvit sitt beslut att om få dagar återvända till Vadstena, till icke ringa bekymmer för abbedissan och båda konventerna, munkar och nunnor i Nådendal, som hade den kraftfulle mannen att tacka för mången klok åtgärd till klostrets återupprättelse.

528 Förgäfves hade de under flera vigtiga öfverläggningar sökt förmå honom att qvarstå vid sin befattning,|119| som klostrets egentlige styresman; han hade föreburit angelägna värf i Sverige och stod fast vid beslutet. Måhända förstod han ganska väl, att hans afgång ingalunda skulle bedröfva de fromma bröderne och systrarna så djupt, som de för tillfället läto påskina, och allraminst abbedissan, hvilken kände sig mera förödmjukad, än uppbyggd af det välde han tagit sig. På samma gång hon kände sig värnlös och öfvergifven, när hon förlorat detta mäktiga stöd, kunde hon ej dölja en hemlig belåtenhet öfver att blifva sin tuktomästare qvitt, och vid tanken därpå beslöt hon nu att tillsvidare lemna Ljungars barn en tillflykt i klostret. – Vi skola qvarhålla dem som gisslan, – sade hon, – och undertiden anföra klagomål hos biskop Arvid öfver den våldsverkan, som föröfvats mot våra underhafvande på Myllyranta.

529 Jungfru Margaretha visste rätt väl, att hvarje ord om biskopen var ett nålstygn för konfessorn, och med all sin andliga skrud var hon för mycket qvinna för att afsäga sig denna hämd. Men broder Sven höjde endast på axlarna åt detta knappnålsstygn, som han fann under sin värdighet, och svarade:

530 – Jag har nu sagt min ringa mening; högvördiga syster gör som hon finner för godt. Herr Sten är en röfvare och en blodhund, som håller med danska partiet och dessutom ligger i fejd med biskopens fränder. Vördiga syster lärer således lemma starticke få svårt att locka den, som med vill hoppakommentar, och Letto gård torde kanske en vacker dag komma att jemnas med jorden. Men på samma gång har vördiga syster gjort herr Bo dubbelt mäktigare, än han varit förut, genom att afhugga det ris, som himmelen sjelf har lagt vid hans sida. Detta ris är hans broder herr Sten. Jag lyckönskar klostrets besittningar till en god granne.

531 – Tror då vördige broder, att jag ej bör klaga? – utbrast abbedissan, ånyo betagen af sin förra rådlöshet.

532 – Klaga, min syster, ödmjuka eder, späk edert högmod under vår andlige faders lydnad i Åbo! Dessutom hade jag sånär glömt, att herr Bo har vid sin sida ett skarpare ris, än en obändig broder; han har en qvinna, sin hustru, det torde kanhända göra tillfyllest. Och nu farväl, min syster; må helgonen upplysa vårt svaga för|120|stånd. Jag går att mottaga fogdens räkenskaper öfver hans senaste uppbörd.

533 Vid dessa ord aflägsnade sig generalkonfessorn, styf, ståtlig och säker, som han var, på sin öfverlägsenhet, utan att med en enda blick bevärdiga de väntande barnen i yttre rummet. Abbedissan däremot tilltalade dem med godhet, försäkrade dem om sitt beskydd och gaf befallning att anvisa Birger och Beata en plats vid systrarnas bord, jemte en cell till boningsrum, men David inqvarterades på andra sidan om gården bland klostrets drängar.

534 Syster Margaretha återvände nu till sitt enskilda rum, där hon med en blick af lättnad aflade den sommartid allt för tryckande embetsskruden, påtog en lättare drägt och gick därpå ned till trädgården, där hon alla dagar hade sina käraste göromål. Där eftersåg hon kålplanteringarna och bärbuskarna, bortplockade maskarna, betraktade med en harmlös glädje de sköna äpple- och körsbärsträden samt tillhöll de tjenande systrarna att väl aftäcka drifbänkarna, rensa persiljan, dillen, mejram och morötterna, medan hon sjelf med en ljuf känsla af belåtenhet slutligen stannade vid ett par blomsterrabatter, uppfyllda med sköna rosor, lemma starttulpaner och neglikorkommentar, dem klostret enkom låtit införskrifva från Nederländerna. I denna fredliga och angenäma sysselsättning öfverraskades hon likväl ganska obehagligt af en bland klostrets tjenare, som varit skickad i något ärende till Åbo och nu hoppade af sin löddriga häst utanför grinden samt begaf sig direkt till sin herskarinna, hvilken han blef varse i trädgården.

535 Redan på långt håll ropade han: – Eders vördighet skulle genast gå upp, biskopen är på väg hit med fyratio tjenare! Jag red förbi dem vid Reso kyrka, och de äro här inom en half timme!

536 Arma syster Margaretha, hennes lilla fröjd af sina frukter och blommor, den enda jordiska ersättningen för alla hennes mödor och bekymmer, var nu med ens fullkomligt tillintetgjord! Hon kunde med skäl förvånas öfver detta oväntade budskap, ty när det någongång hände, att biskopen hedrade klostret med sitt besök, hvilket aldrig skedde utan vigtiga skäl och ett talrikt följe, hade både sed och grannlagenhet bjudit att låta|121| ett par, tre dagar förut anmäla besöket genom ett enkom utfärdadt ilbud, på det att mottagandet blefve så värdigt, som en gäst af så hög rang borde påräkna. Antingen ville nu biskop Arvid visa sin myndighet genom att uraktlåta denna formalitet, eller hade han i sinnet att öfverraska klostret med någon oförmodad visitation. Hvilken tydning man än ville gifva åt ett så plötsligt besök, kunde biskopens uraktlåtenhet ej annat än förnärma det stolta klostret, som härtills, i sin egenskap af brigittinerordens enda representant i Finland och ett filialkonvent under Vadstena, ganska litet varit af honom beroende. Och hvad skulle generalkonfessorn säga härom, han som ansåg sig vara ungefär lika hög herre som biskopen sjelf? Hvilken lycka, om han nu hade varit sin kos på resa till Sverige, i stället att försätta den stackars abbedissan mellan två eldar, hvilket ofelbart skulle inträffa, om dessa prelater råkade i delo med hvarandra, såsom man hade all anledning att frukta!

537 Men nu blef i sanning annat att tänka på, lemma startom ej soppa och välling skulle vidbrännas till middagen, såsom alltid säges vara fallet när biskopen tittar i köketkommentar.

538 Med en djup suck hastade syster Margaretha att åter påtaga högtidsornaten, i det hon utdelade befallningar åt alla håll, därvid man måste göra henne den rättvisan, att hon vida bättre skötte en god husmoders omsorger, än sitt bekymmersamma andeliga öfverherrskap. Hela klostret råkade i uppståndelse; systrar och tjenarinnor sprungo om hvarandra för att i hast feja och putsa allt hvad de förmådde, under det att munkarne, uppskrämda från den lilla hvila de tagit sig efter kapitlet på den heta sommardagen, med ängslig ifver skyndade att iordningställa sina mess-skjortor, vädra cellerna, damma klosterbiblioteket och köra på porten de djeknar och patienter, hvilka som vanligt infunnit sig, de förra för andelig spis, de senare för kroppslig läkedom. Generalkonfessorn var den ende, på hvilken den stora nyheten icke tycktes göra synnerligt intryck. Han fortfor att uppsätta ett bref, som han nyss påbörjat till Vadstena, men utfärdade därvid, liksom i förbigående, några korta, bestämda föreskrifter, beräknade på att framställa hans område i den fördelaktigaste dager|122| och undanstöka allt som icke borde visas för obehöriga blickar.

539 Bland de mest bestyrsamma voro mäster Gervasius och hans olycklige gårdsmästare, hvilken ropades från tjugu håll på engång. Han skulle göra stallet i ordning för hästarna, skaffa färsk fisk och villebråd till middagen, putsa gården, strö porten och gården med löf, huta åt drängarne, som aldrig ville bli färdiga, upphemta öl från klosterkällaren, lemma starthålla polis öfverkommentar alla nyfikne, som hitlockades från hela staden för att åse gästernas ankomst, jemte hundrade andra bestyr, som gjorde den stackars karlen yr i hufvudet. Fogden svettades och pustade, fick snubbor af sina förmän och delade rundligt med sig åt sina underhafvande. Hans förlägenhet ökades, när tillsägelse kom att utskicka en pålitlig person som utkik åt Resosidan för att ytterligare rapportera biskopens annalkande. Alla tjenare voro upptagne af tillrustningarne, och ingen fanns för ögonblicket till hands, då fogden upptäckte David, som stod sysslolös och gapande vid trappan till drängstugan.

540 – David, min raska pojke, tag bläsen, som de slynglarne lemnat bunden vid brunnen, och rid genast utåt vägen till Åbo. Vänta ett stycke utanför staden, och så snart du ser dammet af bispens hästar på landsvägen, så rid lemma startför brinnkära lifvetkommentar, pojke, att vi må’ ha processionen i ordning, annars är jag en olycklig menniska! – utropade fogden, i det han aftorkade svetten från sin solbrända panna. – Vänta litet, – tillade han; – säg åt karlarne som spränga sten därborta vid hamnberget, att de akta sig att skjuta, när hans helighet rider förbi; de åsnorna fråga icke efter folks ögon och öron, om än sankt Brita i egen person rede förbi dem på vägen.

541 David lät icke säga sig detta två gånger. I ett huj var han på hästryggen och galopperade så fort, som den välfödde klosterkampen fick benen i rörelse, framåt det anvista hållet, där han snart hade Nådendals lilla gulmålade tullport, med helgonet Britas bild på öfversta bågen, bakom sig.

542 Han hade likväl ej hunnit långt, innan han redan såg det ståtliga tåget af omkring fyratio hästar, som ilbudet förkunnat, i smått traf komma ridande framåt|123| vägen till staden. Främst redo två präktiga välbeväpnade tjenare, för att, efter vedertagen sed, undersöka om vägen var fri. Efter dem följde på sin sediga passgångare biskopen sjelf, klädd i en enkel mörk reskåpa af ylle öfver den presterliga skruden och en låg, pelsbrämad hatt eller hufva, som på dylika färder ersatte den betydelsefulla, men obeqväma biskopsmössan. Vid hans sida, till höger och venster, redo två hans förnämsta kaniker i samma drägt som han sjelf och, tätt efter honom, en fullt rustad riddare med uppslaget visir, hvars tyngre vapen, skölden och lansen, buros af en väpnare i hans följe. Efter dem följde ett antal både andlige och verldslige tjenare, alla till häst, bland hvilka tolf eller femton likaledes voro fullt beväpnade och antingen utgjorde ett slags lifvakt, eller, hvad som var troligare, hörde till riddarens enskilda följe.

543 Innan David i första nyfikenheten hann efterkomma fogdens befallning att genast kasta om och återvända med bud till klostret, tilldrog sig en oväntad händelse, hvilken kom honom att alldeles glömma sitt vigtiga uppdrag.

544 Vid tiden för denna berättelse brukades krutet redan allmänt till bergsprängning, och hvad fogden befarat, inträffade verkeligen, innan David hann förekomma det. Sprängarne vid hamnberget företogo sig nemligen, i sin vårdslöshet och fullkomliga okunnighet om de höge gästernas grannskap, att affyra sina skott, innan de begåfvo sig till middagsmåltiden. Emedan detta skedde helt nära vid vägen, hände icke allenast att stenskärfvorna flögo kring ryttarnes hufvuden, utan äfven deras hästar stegrade sig och några bland dem lemma startgingo durchkommentar. Deras skenande försatte äfven de lugnaste gångarne i oro. Biskop Arvid, som annars var en god ryttare, lät denna gång öfverraska sig midtunder ett samtal med sin närmaste granne, tyglarna halkade ur hans hand, och hästen satte af på ett sätt, som syntes ganska vådeligt för biskopsstolens i Åbo nuvarande innehafvare.

|124|

22. Huru biskop Arvid Kurck anlände till Nådendals kloster och råkade i delo med dess generalkonfessor.

545 De frodiga och välskötta klosterägorna behöfde många grindar och gärden till sitt beskydd. Det var vid en af dessa grindar David blef varse biskopen och hans följeslagare komma i sporrstreck på skenande hästar i ett ganska förvirradt tillstånd fram emot staden.

546 En hurtig pojke vet hvad han har att göra. David hoppade till marken, stängde grinden och motade första hästen, hvilken bar ingen ringare person, än biskopen sjelf. Det skrämda djuret skyggade åt sidan och visade god lust att lemma startflöjakommentar öfver gärdet, men nästa ögonblick hade David gripit i den hängande tygeln och hejdat hästen, som med spetsade öron och uppspända näsborrar lystrade till det fortsatta dånet af bergsprängarnes skott.

547 lemma startTe Deum laudamus!språk: latinkommentar – utbrast biskop Arvid, sedan han återhemtat sig från den första häpenheten. – I sanning, lemma startmio filispråk: latinkommentar, det är sancta Brigitta som skickat dig, ty din andlige öfverherde skulle utan ditt raska tag ha gjort ett ganska bedröfligt intåg i Nådendal. Men hur är det fatt med eder, lemma startdomine Henricekommentarspråk: latin? Jag tviflar mycket på att någon af oss skulle numera segra i ett tornerspel eller vinna priset vid en lemma startringränningkommentar.

548 De sista orden yttrades till domprosten i Åbo, mäster Henrik Wenne, en gammal kyrkans tjenare, som befann sig i ännu bedröfligare ställning än biskopen sjelf, i det att han låg framstupa, hållande sig fast vid hästens hals, medan hans trinda lekamen vaggade som en ullsäck än åt den ena, än åt den andra sidan. Ur stånd att svara, vinkade han sin närmaste man och underlydande, erkedjeknen i Åbo, mäster Paul, som höll sig betydligt tapprare och i sin tur vinkade några af kyrkobetjeningen till hjelp, hvarpå den vördige prosten lyftes försigtigt af hästryggen och ställdes på egna fötter. Icke förr kände dock mäster Henrik fast mark under sig,|125| innan han begynte på egen hand lunka framåt staden det fortaste han förmådde.

549 – Hvarthän så skyndsamt, vördige broder? – ropade biskopen efter honom.

550 Men mäster Henrik fortfor att stiga på, i det han mumlade: – Conquassabunt terram sub pedibus nostrisspråk: latin, de skola skaka marken under våra fötter. – Oaktadt sin stora lärdom och sin höga rang, som aktades jemlik med tyska riksfurstar, hade mäster Henrik i färskt minne den icke längesedan timade lemma startWiborgska smällenkommentar och var fullkomligt öfvertygad om att det dån han nu hörde, var ett verk af onda trollkonster, måhända rent af försåt, anstäldt mot honom af klosterbröderna i Nådendal, särdeles generalkonfessorn Sven Thordson, till hvilken Åbo domkapitel icke stått i det allrabästa förhållande. – Siste, quæso, et moderare passum, donec sequamurspråk: latin*)Stadna, jag ber, och minska farten, tilldess vi följa. – fortfor biskopen, mera road, än misslynt öfver denna ovanliga lemma startinsubordinationkommentar, medan domprosten trafvade på, så att svetten lackade, ända till dess han ansåg sig vara utom skotthåll. Då stannade mäster Henrik vid stadsporten och såg sig om. Hela tåget följde honom på något afstånd till fots. Biskop Arvid hade nemligen funnit rådligast att promenera den korta återstående vägen, och då han gick till fots, tillät icke etiketten någon af hans följeslagare att sitta till häst. Den enda, som icke ansåg sig bunden af sådana betänkligheter, var David, hvilken ändtligen påminde sig sitt egentliga uppdrag och nu sökte godtgöra sin försummelse med att rida en genväg öfver gärden och ängar, för att i tid rapportera om gästernas ankomst.

551 I sjelfva verket var denna omsorg temligen öfverflödig, ty Nådendals befolkning var redan på fötterna och skockade sig i stadsporten i den mest vördnadsfulla lemma startförbidankommentar. Med andan i halsgropen infunno sig äfven några munkar för att mottaga biskopen vid gränsen af deras område; men generalkonfessorn hade, i fullt medvetande af sin betydenhet, stannat vid klosterporten, fast besluten att icke genom ett steg mer, än han ansåg oundgängligen nödigt, ödmjuka sig inför sin och den finska kyrkans öfverherde.

|126|

552 Dock när biskop Arvid, ståtelig som han var, ej mindre genom Kurckslägtens ärfda förnäma hållning, än i den biskopliga skruden, sedan han nu aflagt reskappan och påtagit sin höga förgyllda mitra, när biskopen, säga vi, inträdde genom porten, till fots som han var, föllo alla de hundrade åskådarne sjelfmant på knä och fram trädde Nådendals borgmästare för att, likaledes knäböjande och till tecken af sin underdånighet, framräcka åt biskopen stadens nycklar. Det godsinta löje, som spelade så nyss kring prelatens läppar, hade nu lemnat rum för en hållning full af värdighet och lemma startmajestätkommentar. Det var en kyrkans furste, som helsade nådigt sitt trogna folk, och när han långsamt framgick, utdelande välsignelser åt höger och venster, kände enhvar, att han representerade en makt, för hvilken kejsare och konungar i mer än årtusenden hade lemma startfallit till fotakommentar. Sjelfva den nyss så klenmodige domprosten Henrik, lyfte, i återskenet af denna glans, sitt gråa hufvud betydligt högre; mäster Paul sökte att i möjligaste måtto efterapa sin förmans gravitetiska steg, och den ringaste af betjeningen blickade på de ödmjuka Nådendalsboarne med ungefär samma min, som kolossen på Rhodus såg ned på fiskarebåtarna under sina fötter.

553 Biskopen hade ganska väl observerat generalkonfessorns frånvaro vid hans första inträde, men han lät icke förmärka det. Ju närmare han nalkades klostret, desto högtidligare blef emottagandet, tack vare fogdens outtröttliga nit. Unga flickor strödde gröna björkqvistar och rosor från klosterträdgården i biskopens väg. Klockorna i kyrkan begynte ringa. Abbedissan, i spetsen för sina nunnor, mötte hans högvördighet ett stycke utanför klostret, uppstämmande psalmen lemma startBenedictus illespråk: latinkommentar. Så långt hade man fått allt i berömlig ordning. Men de, som nogare gåfvo akt på den höge gästen, märkte må hända, att där låg ett moln öfver hans ädla panna. Abbedissan underlät sedan aldrig, när hon omtalade denna vigtiga händelse i sin lefnad, att beskrifva sin häpnad, då gatan befanns så illa sopad, att den högvördige gästen steg med ena foten i något, som korna efterlemnat, och sin blygsel öfver klostrets bristfälliga polis, när tvenne hvitluggiga pojkar befunnos ha klifvit|127| upp i ett pilträd vid gatan och luggades i uppenbar fejd om bästa platsen, medan biskopen tågade fram.

554 Mera klarsynte betraktare skulle likväl med lätthet ha observerat, att biskopen fäste en ganska ringa vigt vid dessa, i abbedissans tycke så bekymmersamma omständigheter. Hans blick sökte någon, som icke fanns i processionen, och denne någon var klostrets manliga öfverhufvud, generalkonfessorn Sven Thordson.

555 Denne myndige herre väntade med sina flesta munkar vid klosterporten och gjorde för egen del nätt och jemnt den skyldiga reverens, som ordensreglerna föreskrefvo. Munkarne uppstämde lemma startIn gloriamspråk: latinkommentar.

556 Biskopen besvarade denna helsning likasom alla de föregående med en välsignelse och inträdde i klostret. Det var länsherren, som trädde in i sina vasallers boning.

557 Man bjöd honom den vanliga välkomstbägaren, vin och vatten. Han sköt den ifrån sig. Oaktadt de längtande blickar hans följeslagare kastade åt det håll, där de förmodade klostrets kök och matsal vara belägna, lät biskopen genast föra sig till kyrkan, som blifvit prydd med löf och blommor så godt man i hastighet kunnat åstadkomma. Folket strömmade in, och generalkonfessorn var tvungen att läsa messan.

558 Efter dess slut hörde till ceremonierna att han frambar vigvattenskärlet till biskopen, som läste välsignelsen däröfver, hvarefter generalkonfessorn ytterligare var tvungen att bestänka de närvarande och bland dem biskopens hela följe, med vigvatten. Pater Sven Thordson hade all möda att dölja den oheliga vrede, som jäste inom honom.

559 När denna högtidlighet var förbi, fördes biskopen till det bästa rummet i munkarnes afdelning och här fordrade åter etiketten, att hans närmaste man på stället, således åter generalkonfessorn, skulle räcka honom handfat och tvättkanna af silfver. Äfven denna förödmjukande skyldighet nödgades den trotsige prelaten underkasta sig. En kardinal höll påfvens stigbygel; en furstbiskop höll kardinalens; en klosterföreståndare måste visa sin biskop lika underdåniga bevis på ödmjukhet och fordrade det samma af sina underlydande. Sådan var den noga utstakade hierarkiska rangordningen; ovill|128|korlig lydnad och undergifvenhet, trappsteg för trappsteg, ända upp till sankt Petri thron.

560 Men vare sig nu att raseriet kokade öfver i Sven Thordsons bröst, eller att han med beräkning sökte ett tillfälle att visa sin förman lemma startsidovördnadkommentar, alltnog, han betedde sig därvid så oskickligt, att han spillde en god del af kannans innehåll öfver biskopens fötter.

561 Biskop Arvid sade lugnt på latin: – Min son, tag lemma starthandklädetkommentar och torka af våra skor!

562 Detta var mer än generalkonfessorn förmådde smälta, helst kanikerne från Åbo voro tillstädes i rummet. Han krökte icke en hårsmån sin styfva nacke för att efterkomma befallningen. Han vinkade endast en i den yttre korridoren stående munk och sade till honom: – broder Martin, aftorka den högvördige fadrens skor!

563 Biskop Arvid lät tillsluta dörren och fortfor, utan minsta tecken till öfverraskning eller vrede, allt på latin: – Min son, den heliga kyrkan lär oss, att ödmjuka vårt verldsliga högmod och två sjelfva tiggarnes fötter. Vi bedja dig, gör din pligt!

564 Sven Thordson var dock icke den man, som bragtes ur fattningen af denna lugna värdighet. Han rörde sig icke ur stället och svarade med ett påkostande sken af yttre vördnad: – Jag nekar icke att uppfylla min pligt mot dem, som vederbör. Men eders vördighet är icke min förman; jag är en ovärdig tjenare inför Gud, sancta Brigitta, hans nåde erkebiskopen och vår fromma moder abbedissan i Vadstena.

565 – Hvad, min son? – återtog biskopen. – Hafva vi icke åt din omsorg anförtrott styrelsen öfver detta brödernes konvent i vårt kloster Nådendal?

566 – Jag har emottagit denna befattning såsom lemma startcuram gerens och på behagelig tidkommentar, – genmälde pater Sven. – Eders vördighet är icke okunnig om klostrets belägenhet, när jag mottog styrelsen, men nu, sedan allt är bättre vordet, har jag i dag inför brödernes och systrarnas konvent tillkännagifvit min afsigt att med första lägenhet återvända till Vadstena.

567 – Vi skola taga din underdåniga ansökan under vårt mogna bepröfvande, – svarade biskopen. – Vi äro, som du säger, icke okunnige om de bekymmer, hvarmed det behagat den Högste att hemsöka edert|129| konvent under 1509 års farsot; men desto okunnigare äro vi om dess nuvarande ställning och din förvaltning, min son. Vi äro ock hitkomne, lemma startpropter visitationemspråk: latinkommentar, i ändamål att personligen öfvertyga oss om ditt nit och din samvetsgrannhet; men vi erkänne, att det sätt på hvilket du emottagit oss, icke varit alldeles förenligt med den lydnad du är oss skyldig i egenskap af din kyrklige öfverherre, dum hic moraris, sub tegmine nostrospråk: latin.*)Så länge du dröjer här under vårt tak.

568 – Hans nåde erkebiskopen, – började pater Sven.

569 – Vår högvördige broder i Upsala skall af oss åtnjuta all den ära honom tillkommer, – svarade biskop Arvid med höghet. – Men så länge den finska kyrkans område är af den helige fadren i Rom oss ovärdige tjenare anförtrodt att vårda och skydda, skole Vi ock där i hans stad och ställe råda öfver Vår kyrkas tjenare; och jag frågar dig ännu en gång, min son, om du vill uppfylla din pligt.

570 Generalkonfessorn rodnade och bleknade. Han visste utan tvifvel, att biskop Arvid var personligen känd och väl anskrifven i Rom samt därifrån kunde, i trots af erkebiskopens och abbedissans beskydd, utverka hans afsättning, om han drefve saken för långt. Han fann därför rådligast att efterkomma befallningen, och, för syns skull, aftorka med handklädet biskopens skor.

571 Do tibi absolutionemspråk: latin**)Jag gifver dig aflösning. – sade biskopen, i det han utsträckte sina händer öfver den knäböjande. – lemma startGackkommentar i frid; du äger att försona din olydnad med tre dagars fasta.

|130|

23. Om visitationen i Nådendal samt om riddaren Lydik Claesson och det uppdrag han erhöll af biskop Arvid Kurck.

572 Det är skada, att så många diarier, hushållsböcker och andra vigtiga dokumenter från Nådendals kloster gått förlorade i efterkommande tiders oblida öden. Annars hade möjligen fornforskare där kunnat finna material till en fullständig afhandling om den tarfliga husmanskost, som abbedissan i Nådendal Margaretha Jönsdotter lät på densamma märkvärdiga dagen anrätta för biskop Arvid Kurck samt hans vördige, välborne, äreborne, välförståndige och manhaftige följeslagare. Troligen saknades icke hvarken feta kalfvar, lamm och kycklingar af klostrets egna uppfödingar, eller elgstek från närmaste skog, eller laxar och flundror från klostrets indrägtiga fiskevatten, eller allehanda läckra grönsaker från trädgården, eller honung från dess bistockar, eller rara kryddor från Åbo, hvaribland sockret var en bland de raraste, emedan man finner, att ännu den tiden ett eller ett par lemma startskålpundkommentar ansågos vara en stor lyx vid högtidliga tillfällen. Det är äfven sannolikt, att utom det kraftiga hembryggda ölet äfven ett eller annat fat spanskt och rhenskt vin i klosterkällaren lättades på sitt innehåll; ej heller förbjödo ordensreglerna att någon gång, vid så vigtiga tillfällen, servera mat i de många till klostret förärade silfverkärlen, ehuru bröder och systrar i hvardagslag hade för regel att serveras vid hvarderas gemensamma bord med tennfat, tennskedar och krukmakaregods. Kort sagdt, ehuru sjelfva förtalet icke kunnat påbörda det fromma klostret i Nådendal ett opassande öfverflöd i bredd med andra kloster, där kök och källare ansågos minst lika vigtiga som sakristian, så kunna vi, i betraktande af dess välförsedda visthus och bekanta gästfrihet, icke förmoda annat, än att biskop Arvid och hans folk blefvo den dagen undfägnade på ett sätt, som icke månget slott, och be|131|stämdt icke något annat kloster i Finland, den tiden kunnat efterlikna.

573 För att säga sanningen, var också den fromma syster Margaretha i sitt rätta element, när hon fick plantera morötter, afreda en sås eller vispa ett dussin äggulor i grädde och hvetemjöl. Hon kände sig midti sina bestyr rätt innerligen väl till mods; hon öfverträffade sig sjelf, hon frambragte mästerverk. Ack, om ett vänligt öde hade låtit henne blifva den flinka hushållerska, hvartill naturen ämnat henne, så hade väl föga hennes namn gått till efterverlden, men hennes lif hade förflutit som en lemma startstilla porlande såskommentar, i stället att nu ofta och illa vidbrännas af tidens sprakved.

574 Efter middagen skedde visitationen, som räckte ända till qvällen. Biskop Arvid var en sträng herre, hvilken med outtröttlig nit höll räfst öfver alla missbruk, som lemma startinritat sigkommentar under hans företrädare. Han skulle hafva reda på allt, från kyrkan och biblioteket ända till munkcellerna, lemma startuppbördsböckerna och restlängdernakommentar. Hans kaniker underläto icke heller att nagelfara med allt, som kunde läggas klosterstyrelsen till last. Men hade de beredt sig att finna en stor oreda och dålig förvaltning, så bedrogo de sig. På generalkonfessorn Sven Thordson fingo de lemma startingen klickkommentar. Att klostrets inkomster de senare åren förminskats, var en naturlig följd af den onda tiden; att några helgonabilder spruckit af ålder, kunde ej läggas styrelsen till last; att målningen på biktstolarna var sliten, bevisade endast ett flitigt begagnande. Allt annat – bönrummet, klockverket, sjukrummet, klosterskolan m. m. sådant – var punktligt, såsom det skulle vara. Fader Sven hade varit en svår lemma startcustoskommentar för både munkar och nunnor.

575 Det, som mest vann biskopens bifall, ja nästan hans afund, var klosterbiblioteket. Åbo domkyrka hade nyss vid danskarnes plundring förlorat största delen af sina böcker, utom dem som förvarades på Kustö borg. Nådendal hade lyckats bevara och hvarje år öka sitt bokförråd, som måhända utgjorde sextio eller sjuttio band, hvilket för den tiden var oerhördt mycket i Finland. Där funnos vid kyrkofädernas sida äfven svenska böcker: lemma starthelgonet Katharinas lefverne, Makkabeernas böcker, Judiths, Esters och Ruths bok, Lucidariusoriginal: Lucianus (källa för ändring: följetongen), Tyndalus,|132| sancta Justina och trollkarlen Cyprianuskommentar med flera nöjsamma och vidunderliga legender, allesamman öfversatta och handskrifna i Nådendal af den lärde och flitige brodren Johannes Budde. Äfven i Finland stod literaturens första vagga i klostercellerna.

576 Det såg ut som skulle visitationen aflöpa oväntadt fredligt, då biskopen fann i lemma startdiariumkommentar en färsk anteckning om det våld, som blifvit föröfvadt mot klostrets underhafvande i Myllyranta by.

577 – Hvad vill detta säga? – utropade han med rynkad panna. – Gårdar brännas, egendomar plundras, barn bortröfvas; och ingen klagan spörjes därom hvarken hos andlig eller verldslig öfverhet?

578 Generalkonfessorn berättade händelsen enligt fogdens rapport och underlät icke att skildra båda herrarne af Ljungars, herr Bo liksom herr Sten, såsom kyrkans och klostrets afsvurne fiender.

579 Biskopens vrede flammade upp. Som kyrkans styresman, var han angelägen att tukta hvarje ingrepp i dess rätt; såsom medlem af Kurckslägten, kunde han ej glömma det gamla grollet emellan hans ätt och Ljungars. Ett ögonblick syntes han böjd att hänskjuta saken till Josef Pederson, herre till Jula och fogde på Åbo slott. Men i denna oroliga tid var föga hjelp att förvänta därifrån. – Kalla hit min frände, riddaren Lydik Claesson Djekne, – sade han efter något betänkande.

580 Denne unge herre, den samme som åtföljt biskopen på hans färd till Nådendal, hade efter middagen fördrifvit tiden med en promenad i staden, men när detta blef honom för enformigt, hade han lemma startfallit på det orådetkommentar att kasta sig på en gräsbänk i trädgården och sjunga rätt verldsliga visor med ackompagnement af en luta, som hans svenner medförde bland packningen. Det är icke antecknadt hvad nunnorna sade om detta ofog, men som det skedde rätt under deras små cellfönster och riddaren var en ung, gladlynt herre, hvars blå ögon och tvärklippta blonda hår togo sig förträffligt ut under den bruna sammetsbaretten, medan en ljusblå kappa af fint flandriskt kläde, fodrad med gult siden, fläktade behagsjukt för vinden omkring hans smidiga gestalt, så kunde man nästan befara, att hans visor icke voro alldeles likgiltiga för de yngre bland innevånarinnorna i detta|133| fromma hus. Sjelf tycktes han befara någonting dylikt, ty man såg honom ofta och förstulet titta upp emot ett af fönsterna, och såg man rätt noga, så upptäckte man bakom gallret en flik af ett hvitt huckle, eller skymtade under doket ett par klara bruna ögon, som tycktes fördjupade i läsning af en bok, men hvad de läste vet ingen. Lyckligtvis – eller olyckligtvis – var abbedissan nu så upptagen af verldsliga bestyr och de gamla systrarna voro så nyfikna att få veta huru visitationen aflopp, att den unga, förnäma och vackra novisen, jungfru Ingeborg Bitze, temligen ostörd fick lyssna på den sysslolöse riddarens ömma strängaspel nere i trädgården.

581 Riddar Lydik hade just begynt den täcka visan om »Isa lilla mö», när budet kom att kalla honom till biskopen i konventet. Med en suck nedlade han lutan på gräsbänken, tryckte handen emot sitt hjerta till tecken af att det var såradt af de bruna ögon, som blickade genom gallret, och åtlydde befallningen.

582 Biskop Arvid hade emellertid låtit inkalla Ljungars barn och med största noggrannhet efterfrågat alla omständigheter vid deras bortröfvande. Med mycken försigtighet gjorde han sig underrättad om den andel, hvilken fru Ursula tycktes hafva i detta äfventyr. Hans panna mulnade, han vexlade med sina kaniker några ord på latin och lät därpå tillförsäkra barnen sitt och klostrets fullkomliga beskydd, intill herr Bos återkomst.

583 Birger och Beata bortsändes, fulla af häpnad öfver det förhör en så öfvermåttan mäktig herre låtit dem undergå.

584 Biskopen tog nu till ordet och sade:

585 – Mina bröder, denna sak är både för verldslig och andlig ordning af största vigt. I veten alla, huru rättvisans skipande här i landet, lemma startGudi klagadtkommentar, har råkat i stort förfall under dessa bedröfliga tider och huru somlige herrar på landsbygden fara fram som hedningar utan lag och rätt, än mot hvarandra, än mot fattiga bönder och allmoge, hvar det dem lyster. Å andra sidan förnimmes ock, att djefvulen dessa tider fört mycken trolldom och otyg i landet, svaga själar till fall och de fromma till stor vedermöda. Vår käre och högaktade broder riksföreståndaren herr Sten har ringa makt att hjelpa denna aflägsna landsändan emot dess yttre fiender,|134| hvad sedan mot inre, och höfdingar och fogdar nödgas se genom fingren med hvad de icke gitta bestraffa. Därför vilja Vi, i kraft af vårt apostoliska embete, taga oss detta fattiga landet an och rensa det från lemma startillgärdsmänkommentar och trolldom, såvidt Vi förmå, därtill Gud och hans helgon hjelpe oss nådeligen. Början hafva Vi gjort med Didrik Hansson i våras, för det roffande han tillät sig uti Raumo stad: nu skola Vi med Guds makt lemma startnäpsakommentar de rånare på Letto och de mörksens andar på Ljungars. Vår frände Lydik tager i morgon efter messan femton svenner i följe; rider därpå till Letto gård och uppslår på porten vår stämning till herr Sten Knutson att inom nio dagar personligen infinna sig i Åbo till att svara för det öfvervåld hans folk föröfvat mot kyrkans underhafvande i Myllyranta by. Hvad angår barnen, vilja Vi tillsvidare invänta herr Bos hemkomst. Men I, vördige broder och mäster Paule, riden nu med herr Lydik och följen honom från Letto till Ljungars, där lemma startI fordrenkommentar inträde uti Guds och den heliga kyrkans namn, samt lemma startgranneligenkommentar spörjen hvad sak där månde vara med fru Ursula och hennes konster, hvarom I sedan ägen till oss inberätta. Och skulle, det Gud förbjude, något våld eder vederfaras eller i öfrigt sådant förakt visas eder och edert budskap, som lemma startanses lända vår heliga kyrkas myndighet till men eller förfångkommentar, gifva Vi eder på förhand absolution för hvad därvid hända må; hvilket allt Vi vilja med vårt biskopliga bref och insegel eder vidare hålla tillhanda. lemma startGudi befallatkommentar. Och nu, vördige broder Sveno, låt ringa till vespern.

586 Biskop Arvid utdelade dessa befallningar med en furstes värdighet, såsom han ock på denna tid var Finlands verklige furste och herre. Hvarje gång konungamakten i Sverige var stark, drog den tyglarna åt sig och sökte med alla medel få bugt på kyrkans mäktige furstar i Åbo. Men var denna makt bruten och svag, såsom nu, då landet icke erkände sin danske konung och den unge riksföreståndaren nödgades vara så ytterst mån om kyrkans vänskap och understöd, då togo Åbo biskopar sjelfva tygeln, och biskop Arvid var en klok och tilltagsen herre, han visste hvad honom tillkom i sådana tider. Där fanns icke heller någon, som vågade lemma startknystrakommentar mot hans befallningar. Han satt där hög, rak|135| och förnäm, i sin ålders och myndighets bästa kraft, knappt femtio år gammal, ståtelig till gestalt, ståtelig i sin skrud, fullt medveten af sin obegränsade myndighet och sitt herravälde öfver allt folk. Han var katolicismens sista aftonglans i detta nordliga land och en af dess mest ärorika kämpar; en lysande stjerna, som en gång skulle nedgå i hafvets djup, men som genom tidernas skymning kastat sitt sken, ända till de aflägsna slägten, för hvilka hans makt och hans lära blifvit endast en gammal saga.

24. Om de fördolda ting, som kunde under natten tilldraga sig i ett kloster, samt huru mäster Gervasius förekom en vådelig upptäckt.

587 Vespern var slutad, aftonmåltiden intagen, och så småningom tystnade stojet af de många gästerna i Nådendals kloster. Sommarnatten kom sent, men kom dock slutligen med sin lätta skymning öfver de långa folkfyllda byggnaderna, det ärevördiga templet och de lummiga ekarna i trädgården. Den lilla staden låg försänkt i en djup sömn. En sakta dyning plaskade mot den nära stranden; en svag strimma af försvinnande aftonglans blänkte på afstånd öfver den dunkla fjärden. Blott i ett enda fönster syntes, stilla och högtidlig, en svag ljusstråle: det var den eviga lampan, som dag och natt brann framför Guds moders bild i koret af klosterkyrkan.

588 Så alldeles öde var det icke i en af klostrets sidoflyglar, ty där hade tre goda bröder, mäster Gervasius, lemma startsakristanenkommentar broder Marcus och biskopens hofmästare Cleophas Gerde, i största tysthet slagit sig ned att förljufva dagens mödor vid ett välförsedt bord med kall mat och kryddadt med ett insmuggladt krus af den berömda lemma startkyrsedrankenkommentar. Dessa ordningens väktare vågade|136| icke tända ljus, af billig fruktan att synas föregå sina underhafvande med ett mindre prisvärdt föredöme. De sutto därför nästan i mörker, men detta hindrade icke deras vana händer att finna kruset, eller deras talföra tungor att utbreda sig öfver dagens händelser. Personer i deras ställning äro vanligen väl invigde i sina förmäns hemligheter, och skulle vårt sekels långa öron räckt tillbaka ända till detta hemlighetsfulla triumvirat, så är det mycket möjligt, att vi erfarit betydligt mera, än vi nu veta om både biskops- och klosterkrönikan från början af 1500-talet.

589 Hofmästaren underlät icke att med hela en mans vigt, som känner de storas rådslag på sina fem fingrar, upplysa sina vänner om rätta orsaken till biskopens plötsliga besök, hvilken var ingen annan än den, att riksföreståndaren herr Sten väntades öfver till Åbo, nästa September, då han ville personligen rådpläga med biskop Arvid om rikets och Finlands försvar mot danskar och ryssar. Biskopen var därför icke blott angelägen om att vara betjenad af pålitligt folk öfverallt i landet, utan han ville därjemte öfvertyga sig om klostrets förmögenhet, i händelse kyrkan vore tvungen att underkasta sig en krigsgärd i den stora penningenöden. – Och därför, – fortfor Cleophas Gerde, hvilken alltid brukade finna en smula latin i bottnen af kruset, – därför fram med lemma startfyrkarnakommentar, Gervasi! Tibi frater! Bonum potum, bonam sitem et bonum appetitum!språk: latin*)Skål, broder! God dryck, god törst och god aptit!

590 – Hans vördighet skulle hellre jaga ur landet alla tiggarmunkar och aflatskrämare, hvilka skamlöst roffa ifrån vårt fattiga kloster dess rättmätiga inkomster, – genmälde fogden. – Jag vill låta hänga mig i en oqvistad björk, om vi hela denna vecka haft mera än femton mark för bikt och absolution, sedan den tyska lemma startmarkskrejarenkommentar börjat stryka kring landet. Och hvad tror han vi ha i proventer**)Proventer kallades den afgift noviser erlade för sitt underhåll, intilldess att de vigdes till nunnor. numera? En enda tös i år, den lemma startlilla snutfagra jungfru Bitzekommentar, har betalat oss en gårdstomt och några magra ängar; men hvad menar han vi förtjena på några afsigkomna enkor och lemma startrotfattigakommentar barn? Sköna|137| inkomster, broder Gerde, och dem vill hans vördighet missunna oss här i vår fattigdom under våra stränga fastor och dagliga späkningar.

591 Dessa ord mumlades något otydligt, emedan fogden råkade ha munnen full med skinka och ost af en beskaffenhet, som bordt tillfredsställa den finaste lemma startläckermunkommentar.

592 – Vi ha icke en gång haft råd att inlösa den nya taflan, som beställdes i Danzig för koret. Vår prior, fader Mathias, är nu stadd på en pilgrimsresa till Jakob af Compostella för att anropa hans förböner i vår bedröfliga fattigdom, – suckade lemma startsakristanenkommentar, i det han satte kruset ifrån sig och torkade sig efter en väldig klunk behagligt om munnen.

593 – Snick, snack, – återtog hofmästaren, på hvars lemma startmunredekommentar kyrsedranken med dess tillsats af ypperligt franskt vin begynte utöfva en något hämmande inverkan. – Liksom vi intet visste i Åbo, att I tagen en guldkedja för hvart benedicitespråk: latin och ett riddaregods för hvar själamessa. Hör på, magister eller doktor, hvad du kallar dig, broder Bulvasi, lemma startut ita dicamspråk: latinkommentar; – I steken edra äpplen lemma starthåkenkommentar så fint i sjelfvaste skärselden.

594 – Jag vill önska du sjelf ej kommer att stekas därsammastädes, – genmälde fogden förargad. – Allt sedan Greta Jösses dotter för tre år sedan gaf oss Böle i Masku, ha vi icke fått i gåfvobref mer än några utbrända sveder och några fiskevatten med lemma startgirskommentar och lemma startmujkorkommentar, hvarom vi på köpet legat i träta med arfvingarna.

595 Taceat hereticus, dum fideles laborant in vinetospråk: latin*)Kättaren tige, medan de trogne arbeta i vingården. – fortfor hofmästaren, alltmera upprymd. – Säg mig hvad mera nytt hafven I lärt er från Vadstena, sedan vi möttes sist i detta fromma hus? Det sägs, att brigittinerorden har ett alltför ömsint hjerta för att just hålla strängt på absolution för ett och annat litet kärleksäfventyr, eller hvad menar du, domine Abulfasispråk: latin? Denna dryck, min son, är i sanning bättre, än vi kunnat vänta oss här i rama bondlandet, och vi tillåta dig därför att iskänka ännu ett krus.

596 Mäster Gervasius begynte förstå, att han redan utöfvat gästfrihetens lag i något högre grad, än som|138| måhända var förenligt med klostrets reputation och hans egen säkerhet. Han var därför i begrepp att gifva ett undvikande svar, då ett sakta, men hörbart ljud från den nära trädgården plötsligt förstummade ordet på hans läppar och kom honom att lyssnande närma sitt öra till den lilla fönsterrutan.

597 Måhända skärptes äfven hofmästarens för tillfället slöa hörsel af mörkret och tystnaden, ty han ryckte fogden förstulet i jackan och bemödade sig att hviska så lågt, att broder Marcus ej skulle få del däraf: – Vid sankt Jakob, där knäpper en luta borta i trädgården!

598 – Här är min säng, Gerde; jag önskar dig en lemma startrolig godnattkommentar och att din vördige herre må finna dig nykter i morgon, – yttrade värden, mäster Gervasius, i det att han lemnade hofmästaren och den tredje dryckesbrodren att, bäst de gitte, sämjas om det tomma kruset och qvarlefvorna af maten.

599 För säkerhets skull svepte sig fogden i en tillhands varande munkkåpa. Utkommen på gården, hörde han intet vidare misstänkligt. Hela klostret syntes så stilla som en tillmurad graf. Men mäster Gervasius litade icke därpå, utan afdrog sina stöflar och smög sig på tå närmare trädgården, till hvilken han hade nyckeln genom en bakport.

600 Innan han nådde porten, måste han passera förbi munkarnes celler gentemot sidoflygeln. Skuggan föll mörk öfver klostergården, medan en svag nattglans belyste de motliggande fönstren. Det sista till höger var i Sven Thordsons rum. En svart gestalt aftecknade sig tydligt i den trånga fönsterluften, och det var icke svårt att igenkänna generalkonfessorns kala hufvud, som lutade sig ut genom det öppna fönstret för att lyssna i natten.

601 Mäster Gervasius kände hur det klack i hans fogdehjerta och påskyndade sina steg. Knappt hade han vikit om hörnet och inkommit i trädgården, innan han hörde samma ljud, som nyss väckt hans misstankar. Det var en sakta knäppning af en luta i humlesalen, nästan rätt under nunnornas fönster. – Finland har sannolikt Nådendals kloster att tacka för de första humleplantagerna, likasom äfven lin och hampa först begynte|139| odlas på klosterägorna, – de varaktigaste välgärningar, dem klostren efterlemnat i norden.

602 Fogden hukade sig ned och kom i skydd af krusbärsbuskarna osedd ända till humlesalen. I det han varsamt undanböjde de stora bladen, varseblef han i skymningen något, som uppfyllde honom med en blandning af förundran, häpnad och rättvis förtrytelse.

603 Där uppe i det lilla gallerfönstret satt den vackra jungfru Ingeborg Bitze i sin novisdrägt, knäppande på en luta, medan riddaren Lydik Claesson Djekne, sittande under fönstret, undervisade henne i strängaspel. Lektioner af detta slag och under sådana förhållanden ha i alla tider ansetts något vådeliga i nunnekloster, och om ryktet förr icke alldeles fritagit det fromma Nådendal för hvarjehanda berättelser om dylika möten, så hade likväl den stränge generalkonfessorn nu under tre år kommit alla onda tungor att tystna. Nådendal var under hans styrelse, och i jemförelse med det lättsinniga Vadstena, ett mönster för brigittinerorden, och fogden, som för sin del öfverlefvat passionernas ålder, var nog klok att inse de stora fördelarna af inrättningens goda rykte i en tid, då alla dess andra stöd begynte vackla.

604 Riddar Lydik hade nyss sjungit visan om lilla Lisa:

Lilla Lisa hon sitter på ekerot,

Hon sjunger en visa på en vacker not,

Allt under de lindar så gröna.

Och konungen vaknar i högan loft,

Så fick han höra hur den visan hon gick

Allt under de lindar så gröna.

607 – Allrakäraste jungfru, – hviskade riddaren, – nu har jag sjungit för eder de svenska visor jag lärt mig den tiden jag tjenade som page hos herr Sten SvantesonVesterås slott. Nu skolen I, allrafinaste mitt blomster, sjunga de finska visor I hafven lärt eder i Åbo. Jag vet, att I kunnen många sådana.

608 – Visst har jag hört visor mera än fåglalåt, – svarade jungfru Ingeborg blygt, – och jag mins ännu både »Elinan surma», »Inkerin sulhot» och den nya visan om Viborgska smällen. Men bondevisor är det,|140| käre herr Lydik, och hellre aktar jag höra än en gång om lemma startherr Hillebrand och lilla Lenakommentar.

609 – Låten mig höra edert qväde, allrafagraste lilja i rosendegård! – suckade riddaren på den tidens blomsterspråk, i det att han troligen kastade på jungfrun en smäktande blick, som ej kunde skönjas i mörkret. – Hur var den roliga visan jag hörde eder sjunga för två år sedan i Åbo:

lemma startÄlä itke, neiti rukka!språk: finskakommentar

611 – Och den kallar herr Lydik en rolig visa! Jag lemma startvånnekommentar jag aldrig lärt henne, så sorgelig är hon, – sade jungfru Ingeborg vemodigt.

612 – Är hon sorgelig, si så skall allrakäraste min dufva och paradisfågel aldrig sjunga den visan mera, – svarade riddaren. – Lustiga skola min näktergals toner gå i den gröna lunden. På silke och perlor skall hennes hjerta somna i blomsterfängelset.

613 – Det skulle jag intet råda till, – inföll mäster Gervasius, som fann tiden vara inne att sjunga en annan visa, när han redan tyckte sig höra den fruktansvärde generalkonfessorn smyga fram bakom krusbärsbuskar och lemma startärtsängarkommentar.

614 De två unga sprungo upp, som hade de stungits af en orm; riddaren lät lutan falla och for med handen efter svärdfästet.

615 – Det är som jag säger, – fortsatte fogden, i det han steg fram. – Jag råder den, som har frihet och heder kära, att knäppa sin luta, där inga öron lyssna, ty fader Sven är icke långt borta, och biskop Arvid förstår sig icke på seden i Vadstena.

616 Jungfru Ingeborg flög som en skrämd fågel tillbaka från fönstret. Riddaren beqvämde sig, mulen i håg, att låna munkekåpan och försvann i skuggorna.

617 Två minuter därefter var generalkonfessorn i trädgården. – Hvad är å färde? – hviskade han till den mötande fogden.

618 – Här voro pojkar från staden på tjufnad i ärtlandet, – svarade fogden.

619 – Ingenting annat? – svarade pater Sven med bedragen förväntan. Han hade så gerna velat bereda|141| biskop Arvid en förödmjukelse, genom att tillställa skandal med hans frände, den unge sprätten med den sidenfodrade sammetskappan.

25. Om det stora ovädret vid Olsmessan och hvad därvid tilldrog sig.

620 Den stora klockan i klosterkyrkan förkunnade midnatt, och hennes djupa, högtidliga klang, som sades förskingra oväder och drifva onda andar på flykten, hade ännu icke dött bort mot berg och murar, då man såg kyrkans målade fönster upplysta inifrån och tonerna af en messa följde tätt efter klockljuden. En procession tågade in från nunnornas konvent: det var den vanliga midnattsmessan, hvilken denna gång firades med större högtidlighet, dels för den ingående Olofsdagen, dels också för biskopens närvaro.

621 Ungefär samtidigt framträdde en annan procession från munkarnes konvent. I spetsen för denna gingo biskopen och hans kaniker, hvilka icke ens efter en tröttsam resa vågat bryta mot klosterreglerna för att njuta hvilans ostörda behag, samt generalkonfessorn, fader Sven, hvilken icke alls gått till hvila. Alla voro klädda i full högtidsskrud, sjelfva sakristanen, broder Marcus, var i en hast förvandlad från en lemma startkundkommentar vid kruset till en vördig tjensteman, och de sömnige munkarne bemödade sig att antaga all den värdighet, som stundens betydelse och den höge prelatens närvaro ålade dem.

622 Mäster Gervasius trodde icke sitt folk mer än jemnt och fortfor, till förekommande af alla öfverraskningar, att hålla utkik om natten. Hans farhågor lugnades mycket, när han på växten och gången igenkände jungfru Ingeborgs gestalt under nunnornas dok. Han kunde vara trygg för klostrets goda rykte.

|142|

623 Fåfänga hopp! När munkarnes procession passerade förbi honom, där han stod invid kyrkomuren, lutade sig den siste i raden något framåt och hviskade i hans öra: konsekvensändrat/normaliserat lemma startpax vobiscum!språk: latinkommentar konsekvensändrat/normaliserat Han kunde ej misstaga sig, det var riddar Lydiks verldsliga stämma. Den lättsinnige ynglingen hade begagnat sin lånade kåpa på ett sätt, som icke alldeles öfverensstämde med fogdens välmenta afsigter.

624 Emellertid begynte messan vid skenet af de vigda vaxljusen i den klart upplysta klosterkyrkan. Så ofta fogden än varit en likgiltig åskådare till dessa ceremonier, erfor han nu ett sällsamt intryck. Natten hade mörknat allt mera, ett åskväder var i antågande, och det dröjde ej länge, innan tid efter annan ljungeldens sken begynte blänka mot fönsterrutorna och dåfva knallar, som ljödo allt närmare, hotade att öfverrösta det dämpade ljudet af orgelns toner, korgossarnes sång och klerkernes högtidliga messa inne i kyrkan.

625 Fogdens tankar återkommo ofrivilligt till den dag, när han senast blef vittne till det väldiga åskvädret vid Myllyranta qvarn. – Skulle man icke tro, – sade han till sig sjelf, – att någon Ljungars åter vore här i rörelse? Dumma inbillningar! Jag måtte ha tagit något för mycket till bästa af kyrsedranken.

626 Ovädret tilltog, regnet begynte nedstörta i stora droppar och tvang mäster Gervasius att söka skydd under porthvalfvet. Men han lemnade icke sin post; han fortfor att hålla utkik på den misstänkta kåpan.

627 En stormby for öfver den närbelägna fjärden; kammarna af dess vågor glänste hvita vid blixtarnas ljus, och det susade förunderligt dystert i de gamla ekarna borta vid trädgårdsmurarna. Skarpa, skrällande åskdunder, likasom tungt lastade vagnar ila med brådskande fart öfver en stenlagd gata, vittnade om att de mörka molnen småningom urladdade sig rätt öfver kyrkan. Messan fortfor: naturens uppror tycktes icke få någon makt öfver dessa ständigt klara, djupa och fridfulla toner, som uppstego ur templets inre, likasom det heliga på jorden nedskådar i evigt lugn på mörker och stormar, på synder och lidelser i denna vanskliga verld.

628 Den stora klockan begynte åter att ringa. Hon likasom kallade högre makter till hjelp. En blixt slog|143| ned i tornet, smälte (som man sedan fick veta) en fåra i koppartaket och skakade kyrkan i dess grundvalar. Men klockan tystnade icke; man kunde nu se biskop Arvid sjelf, stående i sin hvita skrud framför det glänsande högaltaret.

629 Då spratt fogden till ur sin tålmodiga afbidande ställning och skärpte sitt öra att lyssna i stormen. Han tyckte sig höra en tydlig bultning på den stängda klosterporten.

630 – Jag måste ha bedragit mig, – tänkte han vid sig sjelf. – Det var någon fönsterlucka, som lösryckts af stormen och slog mot väggen därnere i sidoflygeln.

631 Men nu förnyades bultningen: tunga afmätta slag, liksom när någon otåligt vill in, men tycker sig förpligtad att visa respekt för gårdsfolkets nattro.

632 Mäster Gervasius skyndade till porten. – Hvem där? – frågade han, utan att öppna.

633 – En sårad, som begär hjelp, – blef svaret utifrån.

634 – Gack till herberget i staden, och kom tillbaka i morgon! – genmälde fogden i snäsande ton.

635 – Vi kunna icke vänta, – svarades åter utanför. – För sankt Henriks och sankt Brigittas skull släpp oss in! Vi föra med oss en riddare, som håller på att dö i detta förskräckliga oväder, om han icke får örter, salvor och läkedom här i klostret.

636 – En riddare? – upprepade fogden vresigt. – Alla landstrykare kalla sig nuförtiden riddare. Hvad är hans namn?

637 – Det får ni höra tids nog; men släpper ni icke in oss genast, skola vi i morgon klaga för biskopen, ty vi veta att han nu befinner sig i klostret.

638 Detta halp. Mäster Gervasius undandrog motvilligt bommen för porten och insläppte de väntande, som stodo där alldeles genomblötta af regnet.

639 Fyra beväpnade män redo in på klostergården. Deras hästar voro uttröttade, de sjelfva syntes nedslagne och bedröfvade. Tre bland dem understödde den fjerde, som med möda höll sig i sadeln, och denne fjerde var en högväxt riddare.

640 Såvidt man kunde urskilja i mörkret, var hans rustning fläckad och sönderbruten, hans arm hängde|144| maktlös vid tygeln, hans förbundna hufvud vittnade om svåra blessyrer, och i stället för den tunga hjelmen bar han en lätt hatt, fläckad och blodig liksom allt det öfriga.

641 Det hörde till klostrets vackraste sidor och var uttryckligt föreskrifvet i ordensreglerna, att gästfrihet skulle utan åtskilnad visas mot alla främlingar, men särskildt mot de lemma starthusvillakommentar, fattiga och sjuka, hvilka borde erhålla fritt herberge, kost och läkarevård, utan att någon ens frågade deras namn eller stånd, ifall de icke funno för godt att sjelfmant gifva sådant tillkänna. De oroliga tiderna fingo ursäkta, att mäster Gervasius icke genast upplåtit porten, men sedan han öfvertygat sig om att de ankomne verkligen voro i stort behof af klostrets gästfrihet, förde han dem utan vidare frågor till de för sjuke och främlingar beständigt öppna gästrummen, med höflig undskyllan att han ej kunde erbjuda en beqvämare bostad, emedan de bättre rummen voro upptagna af biskopen och hans svit.

642 Sedan riddaren erhållit en tarflig bädd, hästarna stallrum och tjenarne någon förfriskning, jemte en brasa att torka sina våta kläder, återvände fogden för att med några timmars hvila stärka sig till morgondagens mödor. Regnet fortfor, men åskan hade upphört; messan var slutad, hela klostret slumrade stilla till lemma startmorgonväktenkommentar, och endast den eviga lampan strålade åter, enslig och andaktsfull, framför Guds moders bild i koret af klosterkyrkan.

643 Knappt hade likväl den vaksamma sommarsolen klifvit öfver granarnas toppar i nordost och tusen små fåglar med jubel helsat en skön dag, innan där åter blef lif i den lilla staden, lif inom de dystra klostermurarna. Nattens oväder hade efter flera veckors torka uppfriskat den törstande naturen; regndropparna skeno på blommor och gröna blad, de vackra ekarna i klosterträdgården utbredde behagligt sitt lummiga löfhvalf i solskenet, ärtstänglarna tycktes resa på sig efter det välgörande badet, linet begynte blomma, bien från klostrets många kupor täflade med humlorna om deras frukost på nyponbuskarna, och svalorna kretsade i snabba cirklar kring tornet, liksom för att utmana de sömniga kajorna|145| till en kapprodd i det blå lufthafvet. Allt sken af helsa och ungdom, allt lofvade en solig, fridfull och herrlig sommardag.

644 Då begynte en ovanlig rörelse i nunnornas konvent. Man sprang i dörrarna, man tittade ut genom gallren; först en och en, slutligen flera och slutligen äfven abbedissan, visade sig häpna och rådvilla på trappan. Någonting hade händt; man sökte något, man genomletade trädgården; man uppväckte fogden, han ruskade på klosterdrängarna, hästar sadlades, ryttare redo ut åt flera håll. Allt skedde så tyst och hemlighetsfullt, som möjligt. Man aktade sig i synnerhet att väcka minsta buller i närheten af munkarnes konvent, där biskopen hvilade.

645 Det dröjdeoriginal: drojde likväl ej länge, innan den ständigt vaksamme och spejande generalkonfessorn hade reda på saken. Sedan han personligt öfvertygat sig om dess riktighet, styrde han oförskräckt sina steg till biskopens rum och fordrade af vakthafvande tjenaren i förrummet att genast blifva insläppt.

646 Biskop Arvid hade, som alla kyrkans furstar, sina anspråk på en beqvämlighet, hvilken öfverensstämde med hans rang. Sedan han vid midnatten underkastat sig de mödosamma reglerna, ansåg han sig berättigad att få sofva i ro och hade gifvit tjenaren befallning att icke väcka honom före klockan sju. Men nu var klockan blott fem på morgonen. Tjenaren vägrade följaktligen allt tillträde till sofkammaren.

647 – Säg hans högvördighet, att en af hans följe har groft förbrutit sig emot klostrets helgd och belönat dess gästfrihet med den gudlösaste förolämpning! – utropade den vredgade munken med så hög röst, att han nödvändigt måste höras till inre rummet.

648 Ändamålet vanns fullkomligt, ty biskopen visade sig strax i sin nattdrägt och frågade hvad som var å färde.

649 – Ingenting annat, – svarade generalkonfessorn triumferande, – än att klostret är vanäradt och dess lagar trampade under fötterna af dem, som bordt vara dess främste beskyddare. Eders högvördighets egen frände och följeslagare, riddaren Lydik Claesson Djekne,|146| har denna natt lemma startlönligenkommentar bortfört ur klostret ädelborna jungfrun Ingeborg Bitze, hvilken innan kort skulle taga doket och invigas till en renlifvets syster i den heliga jungfruns och sankta Birgittas tjenst.

26. Om riddar Lydiks och jungfru Ingeborgs flykt samt om biskopens möte med den sårade riddaren.

650 Den trotsige munken trodde sig utan tvifvel djupt förödmjuka och personligen såra sin hatade förman. Men hvilka än biskop Arvids känslor voro vid mottagandet af den oväntade underrättelsen om hans slägtings förbrytelse, ägde han nog välde öfver sig sjelf att genast svara: – Vi förmoda, min broder, att endast nit för klostrets bästa kommit eder att glömma det sätt, på hvilket I framfören edert ärende. Vi tillåta eder att i lemma startkapitelsalenkommentar afbida våra befallningar.

651 – Eders högvördighet befaller då att eftersätta och med våld tillbakaföra den gudlöse brottslingen, eder frände herr Lydik ...?

652 – Kurt, – sade biskopen till sin liftjenare, – ledsaga den vördige brodren; vi kunna för det närvarande umbära hans tjenst.

653 Med dessa ord stängde biskop Arvid dörren, och tjenaren dröjde icke att med en häftig, dock menande åtbörd efterkomma sin herres tillsägelse. Hade generalkonfessorn i detta ögonblick suttit på sankt Petri thron, så hade biskop Arvid ej suttit mycket stadigt på sankt Henriks.

654 Emellertid var hela klostret i rörelse. Måhända har ingen af nutidens småstäder uppnått den utomordentliga virtuositet i sqvallerhistorier, som klostren i medeltiden. Hvarmed skulle ock dessa stackars instängda nunnor och munkar förnöta den långa tiden mellan sina and|147|liga bönstunder och sina enformiga timliga göromål? Man visste således redan vid jungfru Ingeborgs inträde, att hon icke af egen vilja var angelägen om slöjan och man tillskref detta, kanske icke utan skäl, någon hemlig böjelse från hennes glada ungdom i Åbo. Men hennes ärelystna slägt hade önskat med tiden få en af de sina i spetsen för det mäktiga klostret i Nådendal, och klostret var naturligtvis så mycket mindre däremot, som det, förutom en betydlig provent, äfven hade sin fördel af att räkna de förnäma i landet bland sina systrar och bröder. Detta hopp var nu sviket och alla tungor i snabbaste rörelse. De nunnor, hvilka måhända sjelfva haft minst emot att bortföras på en ung, vacker riddares häst, voro naturligtvis de, som skarpast bedömde den unga novisens flykt och redan på förhand tvistade om hvilket straff man lämpligast borde statuera för en sådan förbrytelse. Abbedissan sjelf tillhörde icke deras antal. Den godhjertade syster Margaretha var visserligen så ledsen och så häpen, som hennes saktmodiga lynne medgaf; men i tanken på hvad biskopen skulle säga och hvad broder Sven skulle mena, insmög sig en hemlig suck öfver allt det onödiga bråk, som nu åter skulle följa på denna händelse och besvära en stackars abbedissa, hvilken icke bättre begärde, än att få lefva i fred.

655 Med dessa bekymmer gick syster Margaretha till ottesången. Hon andades lättare, när hon fann biskopen till all lycka icke vara närvarande. Sällan blef väl också en messa så hastigt och med så strödda tankar undanslarfvad. Korgossarna sjöngo sin vanliga lemma startlexakommentar, de latinska bönerna frammumlades med brådskande fart, men allas tankar sutto till häst och förföljde flyktingarne. Sankta Birgittas bild, skönt skuren i buxbom och prydd med rika lemma startsiraterkommentar af silfver och elfenben, blickade dyster och hotande från sin upphöjda plats till höger om altaret mot sankt Johannes, hennes granne på venstra sidan. Orgeln var den enda ostörda, den enda andäktiga; han lemma startskrymtadekommentar icke, han sjöng sin lemma startGloria in excelsisspråk: latinkommentar, likgiltig för lifvets små bekymmer, lika lugn, lika högtidlig som alltid.

656 Emellertid anställdes fruktlösa efterspaningar. Riddarens häst befanns orörd i stallet, men en af hans väpnare och jungfru Ingeborgs gamla amma, som följt|148| henne till klostret, voro försvunna. Man lät undersöka de i hamnen liggande fartygen, och det befanns, att ett af dem hade gått till segel mellan klockan 3 och 4 på morgonen. Det var tydligt, att flyktingarne undkommit sjövägen, och emedan det blåste friskt efter åskvädret och fartyget redan vunnit ansenligt försprång, måste man tillsvidare afstå från alla förföljelser.

657 Biskop Arvid presiderade, skenbart lugn, men inom sig mörk i hågen, i munkarnes konvent. Han tänkte måhända på de olyckliga följderna af långvariga krig och inbördes fejder; huru lydnaden, huru sedernas, huru religionens band blifvit allt slappare, allt vanmäktigare att binda de lössläppta passionerna. På hvem kunde han numera förlita sig, när hans egen frände så uppenbart trotsade ett klosters lagar i hans egen närvaro? Hvem skulle numera respektera hans hånade värdighet? Sorgsen beredde han sig att, efter slutad visitation, vända åter till Åbo.

658 Då anmälde man, att en okänd, sårad riddare, som under natten sökt fristad i klostret, bönföll om ett besök af hans nåde i ett af de ringare gästrummen.

659 Sårades och sjukes böner voro för biskop Arvid befallningar. Han begaf sig därför genast, åtföljd af mäster Paul, till det anvista rummet.

660 Dess oansenliga fönster var betäckt med en gardin, som gjorde rummet skumt. Tre tjenare, som åtföljt den sårade, aflägsnade sig vid biskopens inträde och posterade sig utanför dörren, likasom för att hindra hvarje obehörig att inträda.

661 Längst borta i rummet var en tarflig bädd, och på denna uppreste sig nu med möda en högväxt man, i det han yttrade kärft och otåligt: – Ers nåde täckes ej taga illa upp, men tre äro för mycket, när två samtala.

662 – Gack, Paule, – sade biskopen genast till sin följeslagare. – Det är en bikt.

663 – Förlåt, – hviskade mäster Paul på latin; – eders nåde har fiender i och utom klostret. De tre karlar, som nyss gingo ut, ha ställt sig på post vid dörren.

664 – Gack, min son, – fortfor biskopen lugnt. – Blygs du intet att frukta en sårad man?

|149|

665 Erkedjeknen aflägsnade sig motvilligt, men beslöt att i tysthet tillkalla några af biskopens väpnade tjenare för att bevaka främlingarne.

666 – Äro vi allena? – frågade mannen på bädden.

667 – Nej, – sade biskopen. – En utom oss är ännu tillstädes: – Gud!

668 Den sårade teg några ögonblick, strök därpå det till hälften grånade håret från den del af pannan, som icke upptogs af bindeln, och frågade: – lemma startArvid Jakobsonkommentar, känner du mig?

669 Biskopen betraktade honom i det halfmörka rummet och svarade: – Nej.

670 – Drag undan gardinen från den usla gluggen och betrakta mig nogare, – återtog mannen.

671 – Bo Knutson till Ljungars! – utropade biskopen.

672 – Jag visste väl, att du skulle känna mig, – fortfor riddaren med ett vildt smålöje. – Mins du ännu, när vi löpte skidor tillsamman på Laukko? Mins du de två vargungarna, dem vi funno under en gran i skogen? Vi delade broderligt: du tog den ena och uppfödde honom med sötmjölk för att göra honom tam. Du veka jungfruhjerta! Han växte upp och bet ihjäl din lemma startfavoritstöfvarekommentar Huss, – den där, som vi andra kallade abboten, du mins; han hade hvit mitra på hufvudet; vi borde ha kallat honom biskop. Det var beskedligt gjordt af vargen: han kunde ha bitit dig sjelf i strupen. Hvad mig beträffar, kastade jag min unge åt hundarna, och däri gjorde jag rätt.

673 – Vi voro ett par vilda pojkar den tiden, min broder Bo.

674 – Våra fäder voro vänner, så länge det räckte, och höllo ihop mot Flemingarne och Frillarne. Men det var bara mjölk i dig, Arvid! Du företog dig det sämsta en adelsman kan företaga sig: du begynte att läsa. Hvem skulle ha trott det om en så flink ryttare? Guds död, karl, – hvarför blef du klerk?

675 – Låt oss lemna dessa hågkomster, – sade biskopen undvikande, – och säg mig hellre, min gamle vän, hvarmed jag kan vara dig till någon tjenst. Jag trodde dig vara vid detta laget i Stockholm.

676 – Du har rätt, – svarade riddaren och tog sig med handen öfver pannan, likasom för att reda sina förvirrade|150| tankar. – I stället är jag här, som du ser, – sårad, eländig, öfvergifven, med nöd undkommen döden och fångenskapen. O, min Knut! Min son! Mina ögons glädje! Min unga örn! De uslingarne ha öfvermannat dig utan harnesk, annars hade du kramat dem sönder som grodor! Men det är förbi, allt förbi!

677 Den olycklige riddaren kastade sig, öfverväldigad af sin smärta, på bädden och tycktes snyfta, men ingen tår fann väg öfver hans ögonlock för att lätta det bedröfvade fadershjertat.

678 När han något återhemtat sig, sökte biskop Arvid med en sann själaherdes ömhet att erbjuda sin forne lekbroder religionens tröst och lyckades åtminstone att lugna hans upprörda sinnen, så att han med fattning, ehuru stundom med vilda utbrott, kunde förtälja sitt olycksöde.

679 – Vi hade lemma startförhyrtkommentar ett fartyg i Åbo, – berättade han, – och voro på väg till Stockholm, men fingo ligga i två veckor för motvind vid Åland. Jag besökte Erik Johanson WaseKastelholm. Wasarne och vi ha förut hållit hop mot Sturarne, nu hålla vi med dem, ty Juten bedrog oss. Kort sagdt, vi jagade elgar tillsamman; det var förbjuden årstid, men något skulle vi göra. Min Knut och den unge Gösta Eriksson flögo som ett par tvillingfalkar i skogarna. Du skulle ha sett dem, bisp! De voro sådant virke, som man gör konungar af! Jag sade till herr Erik: sätta vi oss samman och taga riken åt våra pojkar? Din Gösta tar Sverige, min Knut tar Finland. Herr Erik skrattade, som han brukar; en from själ, herr bisp; han vore i stånd att bli klerk ... Ändtligen blåste det upp en nordost; vi skildes vid Wasarne och seglade af. Vid Signildskär lade vi oss för ankar till natten. Det var en stormig åsknatt; åskan följer oss till vatten och lands. Medan vi sofvo och blixtarne ljungade kring våra master, voro danskarne öfver oss, innan vi visste ordet af. lemma startDet var Otto Ruds folk; jag kände dem på de röda lemma startbandtlerenkommentar, men han sjelf var icke med; jag hade annars på dina vägnar, bisp, fått tacka honom för sist i Åbo.kommentar Fastän tagna i sömnen, utan harnesk, hjelmar och sköldar, värjde vi oss som björnar mot skyttarna. Mer än en timme varade striden, och min Knut, min konungsliga, ståtliga ungfalk, hade|151| lagt sex fiender på det blodiga däcket, då han fick ett lansstygn genom sin blottade sida och störtades i hafvet. O, den natten måste Ljungars källa ha torkat ända till sista droppen!

680 Här tystnade riddaren och behöfde några ögonblick, innan han åter förmådde fortfara:

681 – Skrock, biskop, usla käringsagor, bry dig icke därom! ... Det båtar föga att berätta hvad sedan tilldrog sig. Jag öfvermannades med återstoden af mitt folk och fördes fången ombord på danskarnes skepp. Vi kryssade några veckor i sjön och uppbringade flera finska fartyg. En natt lågo vi för storm i Pargas skärgård. Jag hade fått tillfälle att samråda med de öfriga fångarna. Vi öfverföllo i vår tur danskarne, nedhöggo dem intill sista man och kastade somliga ännu lefvande öfver bord. Därefter styrde vi kurs på Åbo, men väderdrefvos i förrgår till kusten af Nådendal och fingo höra att du var här. Sedan jag fått mina hästar från Åbo, beslöt jag att uppsöka dig. Skråman efter den sista dusten besvärar mig mer, än jag trodde; men nu är jag här, bisp, – jag är här för att begära din hjelp till att hämnas min son!

27. Om herr Bos berättelse, Olofsmessan i Nådendal samt hvad där vidare tilldrog sig under biskop Arvids besök.

682 – Förklara dig, Bo Knutson, – yttrade biskop Arvid saktmodigt. – Huru skulle jag förmå hämnas din sons död? Skulle min svaga arm räcka långt öfver hafvet att tukta danskarnes makt?

683 Riddaren satte sig upp, fattade biskopens hand och såg honom styft i ansigtet. – Hör mig, sade han. – Min farfar Bo Ulfson hade en dödsfiende, och det var hans|152| enda broder Alrik, med tillnamnet Lytte, emedan han hade venstra armen kortare än den högra. Min farfar höll med kung Kristian, Alrik Lytte höll med Karl Knutsson. Allt efter som den ena eller den andra herren kom till makten i Finland, plundrade Alrik Bos gård eller Bo Alriks gård. Slutligen ville biskop Olof stifta försoning mellan dem och bjöd dem båda till Åbo. De kommo båda på utsatt timme, hvardera med sitt beväpnade följe, och nalkades båda från skilda vägar stadsporten. Då sporrade herr Bo sin häst för att komma förut, men på samma gång sporrade herr Alrik sin, och så möttes båda i porten. Lytte Alrik drog då med långa armen sitt svärd och högg min farfars häst öfver halsen, så att han segnade ned, hvarpå min farfar drog svärdet i sin tur och högg armen af herr Alrik. Alrik hade ännu den kortare armen qvar och högg min farfar tvärsöfver axelbrynjan, så att han stupade på stället; men samma qväll förblödde Lytte Alrik i närmaste gård. Min farfar efterlemnade därpå två söner, Knut och Åke. Min fader Knut höll med Sten Sture, min farbroder Åke höll med kung Kristian. Åke blef drifven i landsflykt, men kom tillbaka med danskarne och mötte min fader i slaget på Brunkeberg. Där rände herr Åke lansen genom min fader herr Knut; men i samma stund slog herr Knut sin broder med stridsyxan tvärsöfver hjelmbucklan, så att yxskaftet brast. I den stunden blefvo åter två bröder af Ljungars hvarandras bane. Hvad säger du därom, klerk? Det flyter ingen mjölkvassla i Ljungars ådror.

684 – Jag säger därom, – svarade biskopen värdigt, – att dessa blodiga och afskyvärda brödrafejder äro en skamfläck för landet. Och om du väntar af mig som en kyrkans herde, att jag skall beundra eller gilla dessa vilda lemma startvåldsbragderkommentar, så bedrager du dig. Jag skall tvärtom med Guds och sankt Henriks bistånd sätta en bom för edra ursinniga fejder. Jag skall låta lysa en lemma startgudsfred öfver landet, och jag råder ingen af adeln att bryta denna fred, så sant han vill undgå både kyrkans och den verldsliga maktens straffande armkommentar.

685 – Hör vidare, – fortfor riddaren, i det han knappt tycktes lyssna till biskopens ord. – Min fader, herr Knut, efterlemnade äfven två söner, mig och min broder|153| Sten. Jag som var äldre, behöll våra fäders borg, och detta kunde min broder aldrig förlåta. Han drog ut i eräspråk: finskamarkerna och byggde vid vägen Letto gård, där han snart blef en gissel för alla vägfarande. Höll jag med danskarne, så höll han med Sturarne eller tvärtom; mina hästar försvunno från beteshagarna, mina laxpator ödelades om sommarnätterna.original: sommarnätterna En höstafton kom herr Sten till min port; det regnade och blixtrade; men i stället att låta upp porten, ställde jag mina män på murarna, lansarna färdiga, pilen på armborstet. Sten svor att hämnas, och han har hållit sitt löfte. Han skickade mig en öfverlöpare, Hurri, en karl med ett öra, och den skurken inbillade mig, att hans husbonde nesligen huggit det andra af honom. Karlen var en flink bågskytt, jag behöfde sådana. Jag tog honom i min tjenst. Det var han, som förrådde oss åt danskarne vid Signilskär. Sedan, när vi återtogo skeppet i Pargas, lät jag hänga bofven med hufvudet nedåt och lemma startpundvigterkommentar vid handlofvarna. En fattig, en usel hämd! Han bekände, att min broder Sten hade lemma startlegtkommentar honom; jag visste väl, att det så skulle gå till slut. Och nu Arvid Jakobsson, begär jag ditt bistånd att hämnas, ty mitt folk har fallit i striden, jag sjelf är sårad och vanmäktig, men du är rik, du, Arvid; du äger knektar, fast du är bisp, och du kan ej hafva upphört att vara adelsman, fastän du låtit raka din hjessa.

686 Utmattad af den häftiga sinnesrörelsen, kastade sig riddaren åter på bädden; men biskop Arvid teg några ögonblick stilla och tycktes öfverlägga med sig sjelf. Slutligen sade han: – Hämd kan jag icke lofva dig, min olycklige broder, ty det strider emot mitt heliga embete, som är att stifta frid och försoning på jorden. Men andlig och verldslig rättvisa kan jag lofva dig, och den torde behöfvas mer än du sjelf anar. Emellertid gif dig ro, och sköt dina sår; jag vill skicka dig broder Mathias, som är kunnig att tillreda goda läkemedel. För din skull vill jag dröja en dag längre i klostret och vi få då öfverlägga om hvad nu är att göra. lemma startPax tecumspråk: latinkommentar, min broder; jag går till högmessan.

687 Medan biskopen lemnade riddaren och begaf sig till gudstjensten, som länge väntat hans närvaro, gaf han befallning att instänga Birger och Beata i deras rum,|154| för att icke i förtid oroa den sårade med nya bekymmer. Klostrets för den tiden berömda kunskap i läkedomskonsten sattes genast på prof, och herr Bo fick in en lugnande dryck, som hade den välgörande påföljd, att han sof hela dagen och kände sig vid sitt uppvaknande betydligt starkare.

688 Messan firades med vanlig prakt. Icke blott staden Nådendals hela befolkning, utan äfven adel, klerker och bönder från kringliggande nejder trängdes den dagen i och omkring klostret för att se den mäktige biskopen i sin lysande skrud med den rikt förgyllda messkjortan framför högaltaret, eller för att begapa de många relikerna, hvilka efter gudstjensten buros i procession genom staden. Flera bland dessa reliker, bestående i ben af helgon, dem ingen annan än kyrkofäderna kände, voro med stor kostnad inköpta i Rom och förvarades i små skrin af silfver eller elfenben. Dyrbarast bland dessa var en gulddosa, innehållande ingenting mindre, än en duktig oxeltand af aposteln Paulus. Äfven andra, synnerligen heliga qvarlefvor kringburos, såsom sankt Britas bönbok, inlagd i ett dyrbart fodral med guldhäktor, en skänk af moderklostret i Vadstena; vidare en af sankt Eriks sporrar, som troddes bota tandvärk; betslet för den häst, med hvilken sankt Henrik åkte, när han blef mördad af Lalli, den heliga biskop Hemmings ullstrumpor, som ofelbart botade halta och lama, endast de rörde vid dem med tåspetsarna o. s. v. Framför relikerna buros kärl af silfver, uppfyllda med vigvatten, som stänktes öfver de kringstående, och rökelsekar, som spridde vällukt kring hela staden. Tolf korgossar i hvita skjortor gingo sjungande framför munkarnes procession, och framför nunnornas gingo lika många hvitklädda flickor, som strödde blommor och blad ur vackra, i klostret arbetade korgar, hvilka ständigt ånyo påfylldes af qvinnor och barn bland åskådarne. Sex stora, på tvären utspända fanor af gult, rödt och blått siden, med granna målade bilder af den heliga jungfrun, Johannes döparen, sankt Olof, sankt Erik, sankt Henrik och sankta Birgitta*)Namnet skrefs ömsom Birgitta och Brigitta. ökade en ståt som var väl|155| beräknad att i detta fattiga land gifva folket en hög tanke om kyrkans och dess herdars lemma startöfversvinneligakommentar makt.

689 Att kyrkan var klädd i löf och blommor från golf till tak; att vaxljusen brunno i koret och vid högaltaret midt på ljusa dagen, som kastade blott ett svagt och brutet sken mellan de små målade fönsterrutorna, samt att vid alla kyrkans ingångar stodo offerbäcken, hvari de andäktiga nedlade sina gåfvor till den heliga Britas ära, var någonting vanligt på alla högtidsdagar.

690 Efter gudstjenstens slut gaf biskopen på sin bekostnad en rundlig måltid under uppslagna tält åt alla stadens och ortens fattiga. Hans hofmästare lät ur stora tunnor tappa ett svagt, men sött öl; allmoseutdelare strödde med fulla händer – icke penningar, ty därpå var stor brist – men små s. k. penningljus, att begagna vid processionerna, samt skor och strumpor åt fattiga barn, för den instundande vintern. På eftermiddagen begynte dessutom en stor marknad i staden, hvilket under katolska tiden icke ansågs störande för högtidsdagarna, utan tvärtom bidrog att församla en stor folkmängd kring kyrkorna. Otaliga resande kommo till klostret i den dubbla afsigten att bikta och handla. Från marknaden gingo de till biktstolen, och sedan de där biktat, offrat en helgonpenning och fått absolution, gingo de åter till marknaden, mången kanhända för att svika sin nästa och förtjena så mycket, att han åter kunde köpa absolution och likväl hafva på sin affär en skärf i besparing. Huru vigtig denna inkomst ansågs för klostret, synes däraf, att redan hundrade år förut lemma starthade drottning Philippa svarat påfven Martin Voriginal: Martin I (källa för ändring: följetongen), när fråga var om aflatskrämeriets afskaffande, att därest det upphörde, skulle brigittinerklostren råka i lemma startödesmålkommentarkommentar. Och huru hade icke detta köpslageri om menniskors synder och samveten tilltagit sedan drottning Philippas tid!

691 Man kan därför tänka sig den ytterliga förvåning, harm och häpnad, som måste intaga klostrets nitiske fogde, mäster Gervasius, när han fram på eftermiddagen, stadd på embetsvandring i staden, varseblef samme tjocke, vederstygglige dominikanermunk, med hvilken han råkat i delo i Ulfsby och som nu dref sin oförskämdhet så långt, att han slagit sig ned med sin aflatsbutik knappt trehundra steg från klosterporten. Ganska|156| riktigt hade munken äfven sin tolk med sig och denne underlät icke att solklart bevisa folket huru narraktigt det vore att besvära sig med den onödiga bikten i klostret, då de här kunde få köpa så mycket kraftigare aflat, ja den heliga romerska fadrens egenhändiga bref på syndernas förlåtelse, och det ännu till för en spottpenning i jemförelse med hvad de fingo betala för den odugliga varan i klostret.

692 Fogden märkte visserligen till sin fägnad, att detta tal väckte högljudt knot bland Nådendalsboerne, som alla voro klostret mycket tillgifna och betraktade med allt skäl dess sak som sin egen. Men bland de många resande, särdeles bland några Åbo-bor, som länge med afund betraktat Nådendals växande rikedomar, gjorde talet en desto bättre effekt, och det dröjde ej länge, innan den nya pungen vid dominikanerns repgördel åter begynte fyllas allt trindare, medan hans små tryckta lappar vandrade allt flitigare ut bland den tilltagande folkträngseln. Mäster Gervasius aktade sig att än engång komma till korta mot det allsmäktiga påfvebrefvet. Han visste hvad han gjorde; han gick till sin öfverman, generalkonfessorn.

693 – Gå din väg, och låt munken handla, – svarade Sten Thordson med rynkad panna. – Biskopen vill så hafva det.

694 Fogden lydde, tviflande och förundrad. Han märkte väl, att där kommit en knut på tråden. Men han kunde icke smälta, att hans kära kloster denna dag skulle lida skymf på skymf. Han meddelade i största förtroende sina tankar åt flera handfasta goda vänner bland stadens borgare, och inom mindre än en timme uppstod ett gränslöst tumult bland folkvimlet utanför klosterportarna.

695 – Han plundrar vårt kloster och försmädar sankt Brita! – utropade Nådendalsboerne, i det att de med påkar och stenar trängdes kring aflatskrämarens kärra.

696 – Det är en trollkarl, som säljer själar åt djefvulen! – ropade andra.

697 – Men han har påfvens egenhändiga bref och insegel! – invände några.

698 – Skam får påfven, om han skickar oss på halsen sådana skojare! – svarade nya röster, i hvilka man|157| redan hörde reformationens thordön mullra på afstånd.

699 – Låt oss vräka munken och hans kärra i sjön! – skreko de djerfvaste, och därmed var signalen gifven till ett handgemäng, som lätt kunnat få en blodig utgång, emedan så många resande togo munkens parti. Redan haglade knytnäfvar på flera håll; redan blänkte ett och annat svärd bland de lyftade påkarna; qvinnorna flydde, barnen greto, och dominikanern dundrade sina latinska förbannelser, då plötsligen skarorna veko sjelfmant åt sidan och en tystnad uppstod, så djup, att man tydligt kunde förnimma hafvets dån mot de fjerran klipporna långt i vester.

700 Biskop Arvid nalkades i sin höga mitra, åtföljd af sina klerker. Han utsträckte sin arm, hälften hotande, hälften välsignande, och vapnen föllo ur slagskämparnes händer. Han talade några ord till folket, fulla af kraft, fulla af mildhet, och hela skaran af mer än tusende, nyss så vilda, uppretade menniskor föll sjelfmant på knä, i det att en sakta hviskning gick genom de täta lederna:

701 – Helige fader, gif oss din välsignelse! –

702 Benedicitespråk: latin! – sade biskopen högt och allvarligt. – I den heliga kyrkans namn bjuder jag eder fred och försoning. Gån, mina barn, och synden icke härefter! tomtkonsekvensändrat/normaliserat

28. Om biskopen, aflatskrämaren och herr Bo Knutson till Ljungars.

703 – Vördige broder, – sade biskopen på latin till aflatskrämaren, – behagar ni visa oss den fullmakt, som förskaffar oss den förmån att se eder i Finland?

704 Munken framträdde mäkta stormodig och framräckte sitt påfvebref med de stora sigillen, likväl försigtigtvis utan att släppa det ur handen.

|158|

705 – Det har sin riktighet, – fortfor biskopen, sedan han flyktigt tagit dess innehåll i ögnasikte. – Vår helige fader i Rom har ombetrott eder att sälja aflat i Sverige och Finland, och vi, hans ovärdige tjenare, äge att rätta oss efter hans bud och befallning.

706 Munken rätade på sin tjocka lekamen och svarade sturskt, att man borde lägga alla dem, som ofredat honom, i kyrkans bann. Han varnade lemma startehokommentar det vara månde att hindra honom i hans heliga värf. Han hade kommit norra vägen öfver från Sverige och ämnade nu begifva sig öfver till Åbo, för att fortsätta sin handel vid sjelfva domkyrkans port.

707 – Och därtill har ni fullkomlig rättighet, vördige broder, – yttrade biskopen med orubbligt saktmod. – Den helige fadren har gifvit eder rätt att sälja aflat öfverallt i landet, men eftersom han icke för detta edert uppdrag bestämt någon viss tid, så pröfva vi skäligt befalla, till förekommande af all vidare oro bland folket, att ni hädanefter skall försälja eder vara från klockan tio på aftonen till klockan fyra på morgonen. tomtkonsekvensändrat/normaliserat

708 En outsläcklig munterhet, som knappt biskopens närvaro förmådde tygla, uppstod vid detta besked bland alla de kringstående. – Lycka till god marknad, vördige broder! – utropade Nådendalsboerne. – För all del skinna ej läderlapparne! Var så nådig och låt de stackars ugglorna pruta en smula på absolutionen!

709 Dominikanern studsade. Fanns det verkligen en biskop, som vågade göra något intrång i hans rättigheter, utan att riskera mitra och kräkla? Han mumlade några ord om att han kunde med ett enda bref till Rom lägga hela Finland, biskop och domkapitel inberäknade, i kyrkans lemma startinterdiktkommentar.

710 Så långt hade biskop Arvid ej för afsigt att gå. Han var en klok man; han visste rätt väl, att en sådan oförskämd slyngel med påfvebref på fickan kunde ställa till betänkliga oredor. Han vinkade därför munken till sig och hviskade honom sakta i örat: – Akta, att lemma startden lede fiendenkommentar ej får makt med dig, min broder, ty finnarne äro i den vägen icke att lita på! Vill du taga femtio mark Åbo penningar och låta en af mina skutor föra dig i morgon öfver till Riga?

|159|

711 Dominikanern kastade en förstulen blick, först på de kringstående, hvilkas miner icke bebådade godt, samt därefter på biskopen, som stod där hög, lugn och allvarlig i högtidsskruden. Troligen fann han sig denna gång besviken på sin makt, ty efter något betänkande fann han för godt att emottaga anbudet. Så slapp man för godt köp en af de värsta blodiglar, som utsögo landet. Dyrare blef för Sten Sture den yngre ett annat lemma startkommerserådkommentar i aflatshandeln, påflige legaten Archimboldus. Denne herre köptes icke med mindre än stora penningesummor, ett bord af massivt silfver och hemligt löfte om ärkebiskopsstolen i Upsala.

712 Knappt hade likväl biskop Arvid på godt manér blifvit af med denna besvärliga gäst, innan han återvände till sitt rum och satte sig ned att rättfärdiga sitt förfarande i ett egenhändigt bref till den helige fadren i Rom. Så farliga voro dessa små och stora vampyrer, som Rom utsände öfver hela den kristna verlden, och mången biskop hade fått bita i gräset för sin djerfhet att trotsa en oförskämd tiggarmunk, utrustad med samma allsmäktiga påfliga plakat, för hvilket konungar och kejsare böjde sig till jorden.

713 Det vigtiga brefvet var just uppsatt i koncept och lemnadt åt renskrifvaren att präntas i prydlig skrift på ett ark pergament, då biskopen hörde hästtramp på klostergården och vapenslammer i korridoren. För att förklara detta, måste vi gå någon timme tillbaka.

714 Vår unge vän David från Myllyranta hade naturligtvis med största förundran begapat all den ovanliga ståt och herrlighet, som här utbreddes för hans ögon och så vida öfverträffade allt hvad han förut kunnat ana därborta i sina ensliga barndomsbygder. Han hade icke underlåtit att ströfva kring marknaden och skänka sin beundran åt alla de rara saker, som där voro att se, såsom dansande björnar, plumpa lemma startgyckelskåpkommentar och grinande markattor, utklädda, somliga till riddare, somliga till munkar. Han hade också varit med i tumultet med aflatskrämaren: hvem vill ej vara med vid en sådan munterhet? David skrek liksom alla de andra; men som han ännu icke beslutat sig för hvilketdera partiet han borde understöda, vägde han i händerna ett par förskämda ägg, dem han funnit vid stranden, och|160| öfverlade med sig sjelf, om de borde användas att parfymera aflatskrämarens kåpa, eller begagnas som artilleri mot hans lemma startvederdelomänkommentar. I detsamma föll det honom in, att Birger och Beata varit instängda hela dagen i en mörk cell. Detta fann David med rätta vara ytterst obilligt och smög sig därför tillbaka till klostret för att i tysthet befria fångarne, hvilket också lyckades, emedan ingen nu hade tid att tänka på deras bevakande.

715 Händelsen ville emellertid, att herr Bo just hade vaknat från sin långa, stärkande sömn och stirrade tankfull ut genom det lilla fönstret, då han till sin förvåning blef varse de tre barnen smygande ut genom klostrets bakgård och sände en af sina tjenare att kalla in dem.

716 Barnen trodde sig förföljda af klosterbetjeningen och sprungo af alla krafter för att se marknaden, då de hörde sig ropas vid namn och igenkände herr Bos hofman.

717 – Junker Birger! Fröken Beata! – ropade knekten. – Herr Bo vill tala med eder!

718 Birger och Beata flögo som fåglar tillbaka till buren, men David stannade häpen utanför och slungade sitt rara artilleri förargad mot klostermuren.

719 Snart lågo Ljungars barn med ett glädjerop i herr Bos armar. De stackars barnen kände sig så värnlösa och hade upplefvat så mycket, sedan de skildes från sin fader, att de alldeles glömde den fruktan hans stränghet ofta brukade ingifva dem. Äfven den stränge riddaren var rörd; hans fadershjerta blödde af det djupa såret efter äldsta sonens död, och någonting, som liknade en förstulen tår, smög sig motvilligt fram under hans bistra ögonlock.

720 På riddarens frågor, hvarför han så oväntadt fann dem i Nådendal, begynte nu Birger och Beata på en gång berätta sina underbara öden. Riddarens blick mulnade; åskmolnet samlade sig efter hand alltmera hotande öfver hans panna. Slutligen lät han inkalla David.

721 – Är icke du den käcke pojken, som slog min knekt och som jag gaf nåd, med vilkor att du skulle tjena och beskydda mina barn under sommaren?

722 – Ja, – svarade David.

|161|

723 – Och huru har du uppfyllt min befallning? Du har låtit bortröfva barnen?

724 – Jag har också tagit dem tillbaka och fört dem under klostrets beskydd.

725 – Svara, pojke, hvarför har du ej fört dem till fru Ursula i borgen?

726 – För att fru Ursula låtit inspärra Goliath i fånghvalfvet. För att hon låtit långa Malko stänga in mig i källaren, när jag begärde hjelp att beskydda Birger och Beata, och för att hon sedan lät sina knektar förfölja oss, när vi undkommo herr Sten.

727 Riddaren betraktade honom bistert och sade: – Jag vill sjelf se åt hur det förhåller sig. Vi rida ännu i natt till Ljungars, och du följer med. Har du sagt sant, skall du hädanefter vara min liftjenare. Har du ljugit, låter jag kasta dig, bunden till händer och fötter, i forsen.

728 Biskop Arvid hade nyss slutat sitt bref till påfven, då herr Bo trädde oanmäld in i hans rum.

729 – Jag har, – sade han, – fått sådana underrättelser, att jag måste rida genom natt och dag, innan någon på Ljungars eller Letto fått veta min återkomst. Vill du på två veckor låna mig tio eller tjugu af dina hofmän?

730 – Till ditt beskydd allt hvad jag förmår; till din hämd intet, – svarade biskopen.

731 – Huru, – återtog riddaren förtörnad. – Du vägrar att bistå mig i min rättvisa hämd?

732 – Jag vill bistå dig att stämma herr Sten eller hvem du för godt finner inför lemma startlagmannen i Norra Finlandkommentar eller inför andlig domstol i Åbo. Lofva mig endast, att du icke utkräfver din hämd med egen hands rätt, och alla mina hofmän stå till din tjenst.

733 – Och du är en adelsman! Du skulle tåla förräderi, tåla en dödlig skymf och lemna din hämd i några skrifvares händer!

734 – Min hämd skulle jag ställa i Guds händer; den verldsliga rättvisan under landets lag.

735 – Är jag icke en galning, som står här för att lyssna på en feg och skrymtande klerk! – utbrast riddaren, ur stånd att hejda sin vrede. – Farväl, Arvid Jakobson; du torde minnas sen våra unga dagar, att|162| Bo Knutson till Ljungars bär en god lagstiftare vid sin venstra sida, och denna lagman skall döma, dig oåtspord.

736 – Tag dig till vara, min broder, – varnade biskopen. – Begå ingen våldsbragd; tvinga mig ej att nödgas försvara lagarnas helgd! Och dessutom är du icke ännu återstäld efter ditt sår. Dröj till i morgon, så vill jag gifva dig ett passande följe.

737 – Min son, Knut, hvilar ohämnad under Östersjöns yta, och du vill att jag skall sofva på dunbädd i dina kloster! Dock i en sak kan du tjena mig. Gif mina barn några pålitliga tjenare till beskydd och låt dem i korta dagsresor följa mig efter till Ljungars.

738 – Det lofvar jag gerna, – svarade biskopen. – Bo Knutson, skola vi skiljas som ovänner? Inser du icke, att hög och låg måste villigt böja sig under lagarnas makt?

739 Riddar Bo hörde honom icke. Han stod redan på gården, tryckte helt kort sina barns händer, steg till häst och red genast bort med sina fyra tjenare, David fjerde, ut genom staden. Biskop Arvid kastade efter honom en sorgsen blick. – När, – sade han till sig sjelf, – skall denna tygellösa adel en gång upphöra att kasta sitt blodiga, brodermördande svärd på lagarnas vågskål?

29. Huru fru Ursula såg spöken i Ljungars slott.

740 Fru Ursula satt en morgon i sitt tornrum vid det stora ekbordet med lemma starthimmelsglobenkommentar framför sig. Hon var ganska blek; man såg, att hon genomvakat en dryg del af natten. Hennes långa, svarta hår föll vårdslöst ned öfver de yppiga axlarna, och på hennes svarta, åtsittande sammetsrobe glimmade, nu som alltid, den hemlighetsfulla stenen. Framför henne stod hennes nye slottsfogde, lifländaren Malko.

|163|

741 – Du har således säker underrättelse, att de undkommit till Nådendal?

742 – Alldeles säker, nådig fru. Herr Stens folk förföljde dem till Ulfsby och skulle ha tagit dem, därest icke Läderlappen fått behag till en aflatskrämares skinnpung. lemma startMir nix, dir nix, alles unter einanderspråk: tyskakommentar, så lyckades klosterfogden föra junker Birger och jungfru Beata ombord på sitt fartyg och afseglade med dem till Nådendal.

743 – Man skall befatta sig med det man har för händer och icke med något annat. Säg herr Sten, att han låter hänga karlen, som stal.

744 – Herr Sten skall ej underlåta att uppfylla ers nåds befallning.

745 – Och dessutom en aflatskrämare! Man hade hellre bordt taga hans aflatsbref, de hade varit oss mera till nytta. Vi ha ej absolution för mer än en enda vecka qvar. Malko, jag har i natt läst i stjernorna.original: stjernorna De båda oss intet godt; de varna mig för en snart förestående fara. Vi måste vara försigtiga. Gör dig i ordning att resa. Jag vill skrifva till abbedissan i Nådendal och återfordra barnen. De torde vara motsträfviga, men säg dem, att Goliath åter är slottsfogde och att deras far alla dagar väntas hem.

746 – Lita på mig, nådig fru.

747 – Vänta, du kan i alla fall göra oss af med den oförskämda mjölnarepojken. Han är klyftig och djerf, han kan blifva oss farlig. Du hade förtjent ett rep, Malko, för att du lät honom undkomma ur källaren.

748 – Jag vill låta hänga mig, nådig fru, om icke järndörren fanns tillbommad, och genom de tjocka murarna har han ej kunnat bryta sig ut. Jag har undersökt hvarje sten i källaren. Det är trolleri, här är icke allt som det skall vara.

749 – Se till, att du icke låter bedraga dig. Hvad är det för ett hvitt spöke, som Jonas säger sig ha sett vid slottsmuren? Är här förräderi i spelet, så vid stjernorna, jag skall upptäcka det och låta kasta förrädarne lefvande in i en glödande ugn.

750 – Nådig fru, man säger ...

751 – Hvad är det man säger?

752 – Folket säger, att fru Cecilias vålnad går igen vid slottsmuren.

|164|

753 Fru Ursula log föraktligt. – Om denna syn visar sig en gång till, vill jag genast blifva underrättad därom. Det må vara fru Cecilia eller en ande från afgrunden, så vill jag göra dess bekantskap. Det är billigt, att så nära slägtingar lära känna hvarandra. – Än en sak, lefver Goliath ännu?

754 – Efter ers nåds befallning har jag låtit honom få mat, men intet vatten. Ännu i går hörde jag honom stöna därinne. Törsten gör honom galen. Jag tänker, att i morgon skall han ej mera besvära oss.

755 – Gå, slaf, och tala icke om oss, när du talar om att åtlyda mina befallningar. Om två timmar bör du vara i ordning att resa till Nådendal.

756 Malko aflägsnade sig med ryggen i djup krökning, tilldess att dörren stängdes mellan honom och hans herskarinna. Då kastade han en sned blick bakom sig och mumlade harmfullt: – Så högfärdig, min nådiga fru! Om Malko förr varit din lifegen, så känner han nu för mycket af dina konster för att sig hänga låta. Hänga Malko? Hvem skall då hänga nådiga frun? Men Malko skall vänta. Malko skall se hvem som bäst betalar.

757 Medan tjenaren med detta sinnelag gick att utföra sin frus befallningar, kastade sig fru Ursula på den lilla bädden i tornkammaren för att unna sig ett par timmars hvila efter det tröttande nattvaket. Men sömnen flydde hennes ögonlock. Tusen äregiriga planer och oroliga tankar lemnade henne ingen ro. O, denne son, denne son, som var hennes allt och som kom till verlden blott för att dö! Från den stunden kunde hon icke fördraga Ljungars barn. De skulle ej ärfva hvad han ej fått ärfva!

758 Hon hade nedfällt gardinerna för det trånga fönstret, rummet var nästan mörkt, och forsens dån hördes, nu som alltid, nedanför slottsmuren. Detta enformiga ljud var dock slutligen nära att sjunga den ärelystna qvinnans tankar till sömn, då hon vaknade ur sin halfslummer af en kall fläkt, som ilade genom rummet och isade hennes heta kinder. Hon uppslog ögonen. Sex steg från henne, tätt invid det betäckta fönstret, stod en hvit gestalt, dock icke bilden af en sörjande moder, utan en späd, hvit flicka, liknande ett fyra eller fem års barn, under hvars hvita klädning, sammanhållen af|165| ett gyllene bälte, framskymtade ett par röda strumpor och små röda skor med silfverspännen. Denna gestalt betraktade fru Ursula med en till hälften sorgsen, till hälften trotsig och gäckande uppsyn, och ehuru hennes späda röst snarare tycktes vara endast en fortsättning af forsens brus, kunde man tydligt urskilja följande ord, som återspeglade borgfruns tankar:

Fru Ursula, fru Ursula,

Lammen flytt ur lejonkula.

Borta är din vår, som grönskat,

Här är jag, som du har önskat.

Darra nu,

Bleka fru!

Fru Ursula, fru Ursula,

Lammen flytt ur lejonkula!

760 Blott ett ögonblick kände sig den stolta borgfrun förlamad af den oemotståndliga fasa, som intager hvarje lefvande vid anblicken af ett okändt, öfvernaturligt väsen vid sin sida. Hon bemannade sig hastigt, reste sig upp och frågade djerft: – Hvem är du, och hvad vill du mig?

761 Gestalten svarade:

Hvem jag är, vet himlens höga

Evigt klara stjerneöga.

Ljungars barn skall du ej röra,

Ljungars blixt skall dig förgöra.

Vredens dag

Bådar jag!

Hvem jag är vet himlens höga

Evigt klara stjerneöga.

763 – Jag fruktar dig icke, eländiga spöke! – utropade fru Ursula, ryckte från sitt bröst den gula topasen och framhöll den mot gestalten. – Känner du detta tecken, med hvilket konung Salomo på sin tid beherskade andarna? Fall ned till min fot, vanmäktiga fantom, och tjena min vilja, ty jag äger makten att sönderslita det bälte, som sammanhåller ditt lif!

764 I det att hon vid dessa ord hotande närmade sig, vek gestalten undan, eller rättare dunstade bort, till dess|166| att den slutligen skymtade blott som ett hvitt flor mellan fönstergardinerna. Men allt hördes samma späda, susande stämma hviska eller sjunga i en gäckande ton:

Mig kan du ej öfverraska,

Jag är luft, och du är aska.

Fånga vinden, hejda strömmen,

Bygg ett slott af morgondrömmen!

Lyckosten,

Villosken,

Mig kan du ej öfverraska:

Jag är luft, och du är aska.

766 De sista orden hade icke ännu förklingat, då gestalten redan försvunnit utan spår, likasom doftad bort genom gardinerna, och ännu trodde sig fru Ursula höra dess gäckande röst, då hon sköt undan gardinen och såg forsens vågor glittra i solskenet med samma enformiga, söfvande brus som förut, men numera utan ord.

767 – Skulle den gamla juden hafva bedragit mig? – utropade hon, mot sin vilja darrande och tvehågsen. – Jag köpte likväl denna dyrbara sten med lösen för min faders borg, ja med ära och samvete, för att en dag kunna lägga alla varelser, lefvande och döda, under mina fötter. Skulle det enfaldiga folket hafva rätt? Skulle det verkligen finnas ett andeväsen, som oåtkomligt för min trollmakt, beskyddar denna förhatliga slägt, med hvars öde jag leker, så länge det roar mig, till dess tiden är inne att förkrossa dem? Och hvad betyda dessa stjernornas hemlighetsfulla varningar? En fånge försvunnen utan spår genom bommade dörrar och famnstjocka murar! Detta slott står då under andra makter, än min? Tålamod! Den store Salomon Benhasis lärjunge skall icke förgäfves ha offrat sina kinders rosor och femton år af sitt lif på konsten att tämja natur och andar. Jag behöfver endast absolution, mycket mer absolution; denna tanke på skärselden är förskräcklig. Jag behöfver också tills vidare helgonens gunst. Huru? Om jag skulle skicka mitt perlband af rubiner åt den heliga Birgitta i Nådendal? Det var en lycklig tanke. Det säges, att hon gerna tager emot gåfvor, utan att fråga efter handen, som räcker dem. Ja, hon skall bi|167|stå mig, och har jag henne på min sida, trotsar jag Ljungars hat, om de äfven sände emot mig legioner af spöken.

768 Lifvad af denna vidskepliga tanke, kastade fru Ursula ännu en stolt blick genom tornfönstret och blef varse en skara af tio eller tolf ryttare, hvilka sprängde fram långs vägen, som leder från Myllyranta till Ljungars.

30. Huru herr Sten Knutson anlände till Ljungars samt om den främmande riddaren med röda engeln och örnhufvudet.

769 Ryttarne höllo vid Ljungars port och begärde att blifva insläppta i borgen. I spetsen för dem red en lång, mager och solbrynt riddare af ganska skön gestalt, hvilken man på långt håll igenkände. Det var herr Sten Knutson, herre till Letto gård och yngre broder till herren af Ljungars.

770 Herr Sten var omkring fyratio år gammal, en stark, smidig och välväxt man med långt, brunt hår, något skadadt af hjelmkanten, vackert brunt skägg, lifliga blå ögon och ett ansigte, som i sig sjelf var manligt skönt, men vanställdes af två stora ärr öfver pannan och venstra kinden. Beslutsamhet och djerfhet utmärkte alla hans rörelser. Det sätt, på hvilket han styrde sin häst, gaf tillkänna en fulländad ryttare; den ton, med hvilken han begärde inträde, vittnade om en otyglad häftighet. Han var nu återställd efter det pilskott, som så länge pröfvat hans tålamod, och återvände från en ridt åt Ulfsbysidan förbi Myllyranta, där han i förbifarten icke underlåtit att upprifva laxpatan och plundra i gårdarna allt hvad i hast kunde medtagas.

771 Mot sin vana tycktes herr Sten denna gång velat gifva både sig och sitt folk ett prydligare och mera|168| höfviskt utseende. Hans rustning var blankfejad, han bar en fjäderbuske i hjelmen och satt på en vacker, ny sadel; hans hofmän hade efter bästa förmåga lappat sina gamla munderingar; alla voro tvättade, ja flera af dem buro nya ryttarekappor, stigbyglar och remtyg, hvilket allt troligen någon resande köpman haft den äran att på landsvägen få låna det hedervärda sällskapet, med ringa utsigt att någonsin erhålla en Åbopenning i återgäld.

772 Samma port, som herr Bo en gång stängde så omildt för sin broder i höstregnet, öppnades nu å vid gafvel för herr Sten och hans hofmän, hvilka utan krus skyndade att inqvartera sig i slottet, likasom hade de varit hemma där. Fru Ursula mottog sin svåger med ceremoniösoriginal: cermoniös värdighet i riddaresalen och lät bjuda honom den vanliga välkomstbägaren. Herr Sten tycktes också göra ett svagt försök att foga sig efter tidens höfviska seder; han nedlät sig tillochmed att kyssa borgfruns framsträckta hand och frammumla en artighet om hennes oförvissneliga skönhet. Men denne herre var föga van vid hofseder, ehuru han af gammalt påminte sig några fraser ditåt. Det dröjde ej länge, innan han lät förstå, att han hade ett budskap af vigt att meddela, och begärde ett samtal emellan fyra ögon.

773 Fru Ursula vexlade med honom en hastig blick; hon tycktes vara beredd därpå, och förde honom i ett af de inre rummen, herr Bos rustkammare.

774 – Herr Bo och hans son Knut, äro döda, – sade riddaren likgiltigt och utan alla förberedelser, i det att han vårdslöst kastade sig på en gammal stol af ek med Ljungars vapen utskuret i karmen.

775 Huru beredd fru Ursula än var, skiftade hon likväl färg och tycktes ett ögonblick tveka, om ej anständigheten fordrade att hon borde antaga en bedröfvad enkas uppsyn vid ett så oväntadt sorgebud.

776 Herr Sten märkte hennes tvekan, nickade förtroligt och sade halft gäckande: – Förvånar det er, min fru? Jag trodde ej, att friheten var så ovälkommen.

777 – Jag skall svara er, när jag äger bevis på att er underrättelse icke är falsk, – genmälde fru Ursula högdraget. Hon hade icke lust att byta en herre mot en annan.

|169|

778 Herr Sten smålog bistert. – Det är onödigt, sköna dam, – sade han, – att vi båda leka främmande för hvarandra. Ni har värdigats mottaga min hyllning, och jag har icke dolt på hvad sätt jag velat göra mig förtjent däraf. Ni vet således, att jag har några slipade karlar i min tjenst och bland dem en viss Hurri, som, för att vara tavastländing, är temligen klok. Ni vet också, att denne Hurri lät afskära sitt ena öra – och det kostade mig vackert – för att inbilla herr Bo allehanda prat om min grymhet, hvilket lyckades så förträffligt, att karlen blef invigd i herr Bos reseplan och försummade naturligtvis ej att därom gifva en vink åt våra danska vänner. I Ulfsby träffade jag en skeppare, som nyss återvändt från Stockholm. Denne karl låg en gång för storm vid Signilsskär och blef där vittne till ett mästerstycke af två bland Otto Ruds galerer. Kort sagdt, min fru, herr Bos fartyg blef om natten äntradt af danskarne och hela besättningen, min kära broder och brorson inberäknade, nedhöggs efter en skarp fäktning till sista man. Är ni nu nöjd?

779 – Ett rykte är ännu intet bevis.

780 – Och hvad kallar ni detta? – Riddaren framdrog en liten klackring af guld.

781 Fru Ursula betraktade ringen och svarade kallt: – Det är den ring, hvilken min stjufson Knut erhöll som barn till faddergåfva af Sten Sture den äldre.

782 – Så är det. Min skeppare låg, af fruktan för danskarne, öfver en vecka vid Signilsskär. Under tiden uppkastade hafvet flera döda på stranden och bland dem en ung man, genomborrad af ett lansstygn. Skepparen begrof honom, läste några lemma startpater nosterkommentar öfver hans graf och behöll som ersättning denna ring, hvilken han fann på den dödes finger.

783 Fru Ursula andades djupt och sade småleende: – Jag måste väl slutligen tro, att jag är enka, efter ni, herr riddare, tycks vara så angelägen därom.

784 – Skulle jag icke längta efter den dag, som förenar mig med er, min sköna fru? Hvad hindrar oss längre att beherska denna borg och alla dess underlydande gods, ni med er skönhet och jag med mitt goda svärd.

|170|

785 – Två hinder, herr riddare, och de äro för närvarande ej i vår makt.

786 – Ah, dessa barn! Men ni har rätt, de kunde med tiden blifva oss farliga. Min fogde Sven bedyrade, att han icke sett maken till djerfhet hos sådana pysslingar. De bröto sig ut genom taket på Letto, hissade sig ned med ett rep och slingrade sig ur mina händer.

787 – Var lugn, min tappre riddare. Ni har dragit försorg om det ena; låt det blifva min sak att draga försorg om det andra. Låt oss icke tänka därpå. Ert folk bör göra sig en glad dag, medan de rasta på Ljungars. Vi skola söka att bära vår smärta med undergifvenhet.

788 Riddaren skrattade, hvilket gjorde hans af ärr förbistrade ansigte ännu bistrare. Och den dagen blef ett stort gästabud anställdt på Ljungars slott.

789 Två timmar efter middag, när alla voro glada, hördes oförmodadt hornstötar utanför porten, och den halfrusiga väktaren tillkännagaf att en främmande riddare, åtföljd af tjugu hofmän, begärde tala med borgfrun.

790 – Hvilket vapen för han i skölden? – frågade fru Ursula.

791 – En blodröd engel med svart örnhufvud och lemma startliffärgade händerkommentar i hvitt fält, – svarade Malko, som spejat i lemma startvårdtornetkommentar.

792 – Det är Djeknarnes vapen.*)Detta sköldemärke fanns upphängdt i Nousis och Borgå kyrkor. Andra grenar i samma berömda slägt förde i skölden tre lemma startsjöbladkommentar eller tre sexuddiga stjernor. Och eftersom de äro befryndade med biskopen, skola vi höra hvad klerkerne ha att förkunna oss, – sade herr Sten.

793 Förhållandet var, att riddaren Lydik Claesson, sedan han fört sin röfvade fröken från Nådendals kloster i säkerhet till sin vän och frände, riddaren Ivar FlemingKumo gård, ansåg sig af riddarepligt och ära förbunden att uppfylla det vådliga uppdrag, som biskopen gifvit honom. Han erhöll därtill utan svårighet tjugu af herr Flemings hofmän och infann sig nu, sedan han förnummit herr Sten vara på Ljungars, att utföra sitt ärende.

|171|

794 Fru Ursula, åtföljd af herr Sten och några välbeväpnade män, infann sig strax på muren och sporde den främmande riddaren, hvad han hade att säga dem.

795 Riddaren med det berömda Djeknevapnet på skölden lät därpå ytterligare blåsa i sitt horn och frågade, om han hade framför sig herr Sten Knutson, herre till Letto, och den äreborna fru Ursula, riddaren Bo Knutsons maka, till Ljungars.

796 Herr Sten svarade, att budbäraren däruti icke misstog sig, och tillade gäckande, att det vore honom kärt, om biskopen i Åbo funnit för godt att skicka honom, herr Sten, en påse med absolution, ty han hade just i dag ätit klosterlax och ämnade äfven vid tillfälle dricka klosteröl, ifall hans helighet ej hade något däremot.

797 Den främmande riddaren aktade icke på detta gyckel, utan sänkte sin lans mot marken och talade med hög röst, så att han kunde höras långt inne på borggården:

798 – Jag Lydik Claesson till Kankas*)Djeknarne skrefvo sig till Kankas, innan denna sätesgård, troligen genom giftermål, öfvergick till Hornarne., riddare i Guds, den heliga jungfruns, sankt Olofs och sankt Henriks tjenst, förkunnar dig Sten Knutson, som kallar dig herre till Letto samt riddare och adelsman, hvilket ännu återstår att bevisa: min höge, nådige och ärevördige herre, med Guds nåde och den helige fadrens stadfästelse biskop i Åbo, låter genom mig säga dig, att du är anklagad för brott emot landets fred och kyrkans egendom: hafvandes lemma startsvikeligenkommentar och med våld låtit bortföra ädle och äreborne junkern Birger Boson samt ädla och äreborna jungfrun Beata Bosdotter från deras rätta, lagliga vistelseort och dem förhållit i ditt röfvarenäste, hafvandes vidare föröfvat våld och orätt mot fredlige vägfarande, stadde i deras rätta ärender; ändtligen ock med eld förhärjat, med hugg sårat, dödat och misshandlat kyrkans underhafvande i Myllyranta by samt gods och bohag deras lemma startfrånhändt demkommentar som en niding och rånare, det lemma startallomkommentar kunnigt är. För hvilket allt min nådige herre, såsom kyrkans beskyddare och landsens freds väktare, genom mig låter stämma och kalla dig att nionde dagen härefter stånda till ansvar inför högbemälde herre och|172| biskop uti hans borg Kuustö vid Åbo stad. Och därsom du icke hörsammar denna stämning, förklarar jag dig för lemma starthvar mans nidingkommentar samt ovärdig att bära ridderskapets namn och äretecken; viljandes detta bestyrka mot eho det vara må med lif och blod, med lans och svärd, till häst eller till fots, i Guds och den heliga jungfruns namn; så sant mig Christ och sankt Henrik hjelpe till lif och själ.

799 Med dessa ord kastade riddare Lydik sin handske till marken, höjde åter sin lans och afbidade svaret.

800 För herr Sten hade hans tal redan synts alltför långt och fru Ursulas närvaro, kanske äfven de tömda välkomstbägarne, voro icke synnerligen egnade att tämja denne herres obändiga sinnelag. I stället för att svara ryckte han armborstet af närmaste stående bågskytt på muren, lade an och sände lemma starti blinkenkommentar en hvinande pil mot herr Lydiks hufvud. Med en gäll klang flög pilen in i riddarens framräckta sköld, genomborrade den blodröda engelns hjerta och trängde än vidare genom harnesket, där den blef fastsittande i hans venstra skuldra. Ett högt rop, å ena sidan af jubel, å andra sidan af hämd, helsade detta försåtliga skott, hvars styrka och snabbhet var egnad att väcka alla bågskyttars beundran.

31. Om herr Sten Knutsons envig med riddaren Lydik Claesson Djekne samt en oväntad gäst, som därvid infann sig.

801 Riddar Lydik Claessons vackra drag förvredos ett ögonblick under det uppslagna hjelmgallret, mera kanhända af harm, än af smärta. Han utdrog pilen, bröt den i stycken, slungade den mot muren och ropade:

802 – Såsom jag bryter denna sköra, förrädiska pil, så bryter jag härmed herr Sten Knutsons ära och|173| förklarar honom för en falsk niding, som han ock är. Jag tager alla, som här stå, till vittne på stämningen och huru Sten Knutson svarat därpå. Hvad angår den ärade frun af Ljungars ...

803 – Skjut ned honom! Han skymfar eder borgfru! – hördes herr Stens röst på muren, och snart susade åter tre eller fyra pilar från besättningens bågar. Herr Lydik, som nu var bättre beredd, visste dock skickligt uppfånga dem i sin sköld och fortfor därpå med stadig stämma:

804 – Hvad angår den ärade frun af Ljungars, sänder henne min nådige herre den vördsamma helsning, att hon täckes emottaga en af hans klerker, som kommer att begära af henne ett enskildt samtal.

805 – Helsa din nådige herre, – svarade herr Sten, – att om han i egen person begär inträde, skola vi bjuda till att undfägna honom efter bästa förmåga. Men som vi icke ämna lemma startlåta skrifta oss afkommentar hans klerker, så torde en sådan komma bättre rakad härut, än han kommer härin.

806 Emellertid hade Flemings ryttare, rådville och uppbragte, dragit sig tillbaka ur pilhåll från murarna. De voro icke försedde med bågar och kunde icke besvara den förrädiska helsningen. Herr Lydik ensam fortfor att hålla stånd inom skotthåll, likgiltig för normaliseringoriginal: de de pilar, som tid efter annan flögo in i hans sköld. Han väntade icke heller förgäfves. Hvad man än sagt om herr Sten, var brist på mod en beskyllning, hvilken han minst förtjenade. Hans något rusiga folk hade behöft tid för att sadla sina hästar och pådraga sina aflagda rustningar. De voro nu färdige och, i förening med fru Ursulas folk, inemot trettio välbeväpnade hofmän, således öfverlägsna den anfallande styrkan. Men emedan Flemings ryttare voro kända såsom dugligt och krigsvant folk, fann herr Sten rådligt att icke lemma startutan nödfallkommentar låta det komma till handgemäng. Han ryckte således ut i god krigsordning, men lät sina män göra halt vid den fällda vindbryggan, upptog med lansspetsen herr Lydiks handske från marken och red så ensam, försmående andra vapen än sitt svärd, emot sin väntande fiende.

|174|

807 – Bikta nu dina synder, storskrytande pojke, ty lefvande kommer du icke från detta ställe! – ropade herr Sten med fruktansvärd stämma.

808 En strid till häst begynte, enligt regeln, med lans, men när herr Lydik såg sin motståndare gripa till svärdet, bortkastade äfven han lansen och drog på samma gång sitt. Svårigheten vid en sådan fäktning bestod i att på en gång sköta tygeln och skölden med venstra handen, medan så mycket berodde på hästarnes vana och ryttarnes skicklighet. Den af de stridande, som lät sin fiende komma sig på flanken eller på ryggen, var nästan alltid tillspillogifven.

809 Det visade sig snart, att herr Lydik icke var en ovärdig elev af Svante Stures väpnareskola. Ehuru sårad i axeln, förde han sitt vapen med en vighet och skicklighet, som skulle gjort honom fullt vuxen hans vida starkare fiende, därest han ridit sin egen häst, som var van vid hans tygel. Olyckligtvis hade han nödgats lemna denna vid flykten från Nådendal och red nu en af Flemingens ovigare stridshästar, som ej varit med om sådana äfventyr.

810 Sviken i sitt hopp att nedhugga ynglingen i första anloppet, kastade herr Sten sin häst åt sidan, vände därefter tvärt och red med en sådan häftighet in på sin motståndare, att herr Lydik icke hann vända i tid, utan fick i detsamma ett enda förfärligt och krossande svärdshugg innanför skölden, tvärsöfver den förut sårade venstra axeln. Detta hugg, som kunnat fälla en tjur till marken, var mer än hans goda flandriska rustning kunde emotstå. Det svindlade för hans ögon, skölden med den blodröda engeln sjönk ur hans förlamade hand, och ett nytt hugg, denna gång öfver sidan af hjelmen, kastade honom sanslös och hufvudstupa ur sadeln i marken.

811 – Gånge så enhvar, som rör vid Sten Knutsons ära! – ropade herr Sten triumferande och sprang af hästen, i afsigt att med ännu en nådestöt fullborda sitt blodiga värf, då i det samma Flemingens ryttare sprängde fram för att rädda sin anförare. Båda partierna hade härintills varit overksamma åskådare af det skarpa enviget; nu red herr Stens folk från slottssidan till hans hjelp, och det dröjde ej länge innan striden var allmän,|175| – en af dessa vilda, enskilda fejder, som så ofta blodade landet under Sturarnas tidehvarf. Man anföll å båda sidor med lansar och hillebårdar; höga rop upphäfdes. Herr Sten blef trängd från sin fallna ovän och tvungen att åter kasta sig upp i sadeln.

812 Borta på muren stod fru Ursula, betraktande striden med trotsigt, föraktligt smålöje. Den gula topasen glimmade på hennes bröst i glansen af aftonsolen; hennes mörka ögon sköto blixtar, och liksom himmelen hade velat besanna den vidskepliga sägnen om Ljungars slägtskap med blixten, begynte en dunkel molnvägg stiga i vester och utsända bleka eldstungor öfver de skogbevuxna höjderna.

813 Herr Stens folk anföll med häftighet, och deras anförare högg in med en tapperhet, som varit värd en bättre sak och en större valplats. Hans väldiga svärd fällde utan förskoning den ena efter den andra af Flemingarne, som steg för steg drogo sig undan i god ordning med den sårade riddaren mellan sig.

814 De hade icke väl hunnit ur sigte från slottsporten, innan de trängdes så hårdt af öfvermakten, att deras linie blef bruten och det liknade sig för dem till ett afgjordt nederlag. Fyra hästar galopperade bort med toma sadlar; fyra ryttare höllo sig, svårt sårade, med möda i sadeln, och herr Sten fortfor att bana sig väg till den sårade, hvarifrån snart ingen mer tycktes i stånd att afhålla honom.

815 Då visade sig på vägen från Myllyranta en liten trupp af fem ryttare, anförde, som det tycktes af en munk, ty den resliga gestalt, som red främst i skaran, bar öfver axlar och hufvud den svarta yllekåpan. När dessa ryttare blefvo striden varse, sporrade de sina hästar och redo i snabbt traf till stridsplatsen, där de genast kastade sig med fällda lansar mot herr Sten och hans folk. Flemingarne fingo andrum, vände om och begynte i sin tur att angripa.

816 Så ringa denna förstärkning var, så afgörande blef dess ankomst för stridens utgång. Herr Stens folk ansåg de nykomne för en förtrupp af biskop Arvids skaror, som skyndade herr Lydik till hjelp, och sprängde efter en kort fäktning, med lösa tyglar tillbaka till slottet.

|176|

817 I denna förmodan styrktes Ljungars- och Letto-folket däraf, att munken, som anförde de främmande ryttarne, höll, i början likgiltig, stilla vid skogsbrynet. Man tog honom för biskopens sändebud, hvars ankomst herr Lydik på förhand tillkännagifvit.

818 Denne tyste åskådare hade placerat sig vid vägen åt Ljungarssidan, så att hvar och en, som ville ditåt, måste passera tätt förbi honom. Orörlig och känslolös såg han den ene efter den andra fly förbi. Endast herr Sten fortfor ännu, trotsig och ensam bland de sina, att fäkta mot Flemingens ryttare.

819 Då red munken helt långsamt fram, i det han vinkade åt ryttarne att upphöra med striden. Liksom efter en tyst öfverenskommelse drogo sig alla tillbaka och lemnade herr Sten ensam på vägen med den okände ryttaren.

820 Herr Sten fann emellertid för godt att nöjas med sin seger i enviget och sporrade sin häst för att följa de andra till slottet. Men den reslige munken spärrade vägen för honom.

821 – Hvad nu, klerk, har du mer än ett lif att förlora?

822 I stället för svar framdrog munken ett långt slagsvärd under sin kåpa och högg herr Stens häst med ett så tungt hugg öfver nacken, att hufvudet nästan skildes från kroppen och häst och ryttare tumlade öfver hvarandra i en ström af blod.

823 För en man, som kunde utdela sådana hugg, hade det varit en lätt sak att i en sådan ställning göra slut på herr Sten. Men munken begagnade icke sin fördel, han rörde sig icke vidare, tilldess att riddaren, ursinnig af vrede, gjort sig lös ifrån stigbyglarne. Då sprang äfven han af hästen och så stodo de ett ögonblick båda till fots, betraktande hvarandra med fientliga blickar.

824 lemma startSkallotakommentar skurk! – ropade herr Sten, – du har dödat min goda häst, och nu skall jag lägga ditt hufvud vid hans.

825 – Spara dina ord, Sten Knutson, och bruka hellre ditt svärd, ty vid sankt Henriks ben, du har aldrig behöft det såväl som i dag! – svarade munken, i det han slog kapuschongen tillbaka och blottade under densamma en riddares hjelm.

|177|

32. Huru enviget aflopp, emellan de två riddarne samt om Ljungars flicka och det sorgliga öde som följde Ljungars ätt.

826 – Klerk eller lekman, i dag skall du pröfva en Ljungars klinga! – utropade herr Sten och trängde med så hastiga hugg på sin motståndare, att denne, som var utan sköld, behöfde en utomordentlig skicklighet att värja sig sjelf. Herr Sten vann dock ingen fördel; tvärtom kände han armen tröttna, och alla hans hugg lemma startsluntokommentar mot den okände riddarens rustning och svärd liksom mot en yta af glas.

827 – Jag ger dig fem minuter att draga andan, – sade den okände.

828 I stället för svar riktade herr Sten ett så kraftigt hugg mot den okändes hufvud, att hakremmen brast och hjelmen föll af. Riddaren i munkkåpa stod nu där med blottadt hufvud, ett blekt och bistert ansigte, omgifvet af grånande lockar. Det var herr Bo Knutson, herre till Ljungars.

829 Vid denna oväntade anblick greps herr Sten af en vild förskräckelse. Han stirrade ett ögonblick på sin broder, likasom på en gengångare från de döde.

830 – Du har låtit döda min son Knut, – sade herr Bo. – Men du är min bror, jag ger dig fem minuter att bereda dig till döden, och jag vill låta läsa messor för din själ.

831 Herr Sten fick nu plötsligt lif och rörelse, men ej för att strida, utan för att fly. Han kastade ifrån sig skölden och flydde i ilande språng inåt skogen, i hopp att på en omväg undkomma till slottet.

832 Herr Bo förföljde honom, mindre snabb, men också mindre uttröttad. Ryttarne sågo dem försvinna mellan träden; herr Bos folk och främst bland dem David, följde på afstånd de båda riddarne. De jagade hvarandra som varg och vallhund, de fördjupade sig alltmera uti den täta skogen.

|178|

833 Om en stund fann sig David långt skild från sina följeslagare och kunde endast af granarnas prasslande ana den väg, som de båda bröderne, förföljaren och flyktingen, tillryggalade i skogssnåren. Den stackars gossen hade blott en enda tanke, den att hjelpa herr Bo, och utan att veta huru, befann han sig slutligen tätt invid Ljungars källa.

834 Källan var torr, så torr, som hade aldrig en droppe vatten sipprat öfver dess mossiga stenbotten. Den gamla krokiga tallens skugga föll lång på den rödletta, af blixten splittrade klippan. Aftondimman uppsteg som ett flor öfver den sanka marken, daggen glittrade redan på alla grässtrån. Allt liknade den qväll, då David senast besökte stället med Ljungars barn. Davids hjerta klappade af det häftiga språnget. Herr Bo hördes ej af; herr Sten syntes ej till. Allt tycktes så tyst och fridfullt uti den lilla dalen.

835 – De måste likväl ha sprungit hitåt, – sade han till sig sjelf. – Se där ett fjät i den fuktiga mossan! Där en afbruten gren. Där en svärdslida! Det är herr Bos! Och där ...

836 Men David hade icke mod att utsäga ordet. Han stod knappt tjugu steg ifrån klippan och såg tydligt en syn, som icke var honom obekant. När den nedgående solen sken genom löfven och dimman på klippväggen, uppstod där densamma hvita gestalten, som tycktes hafva sitt rätta hemvist i denna ödsliga dal. Han kunde ej misstaga sig; det var Ljungars flicka med den hvita klädningen, det gyllne bältet och de röda strumporna. Hennes vanligen trotsiga och gäckande uppsyn var nu bistrare än förr och liknade ett egensinnigt barns, som trampat sönder sin favoritdocka. Hon stod orörlig med till hälften bortvändt ansigte, och David tyckte sig förnimma följande ord eller sång, hvilken måhända icke var annat än nattvindens sakta sus i den gamla tallens knotiga grenar:

Svarta klinga, röda klinga,

Röda nål i björnens bringa,

Hvem har furans krona brutit?

Hvem har örnens vinge skjutit?

Hvem har bräckt

Ljungars slägt?

|179|

Svarta klinga, röda klinga,

Röda nål i björnens bringa.

Icke vet det döda stålet

Hvart dess hand har länkat målet.

Icke vet en sky, som duggar,

Hvilka nejder han beskuggar.

Blinda stål!

Blinda mål!

Icke vet det döda stålet

Hvart dess hand har länkat målet.

839 Oaktadt det egendomligt vilda, hälften klagande, hälften hånande uti denna sång, hade vanan vid det sällsamma väsendets anblick småningom återgifvit David så mycket mod, att han vågade fråga hvar han kunde finna Bo. – Du måste veta det, du! – tillade han. – Är du Ljungars vän, så beskydda min herre och låt icke den grymme herr Sten förgöra honom!

840 Töckengestalten vid klippan tycktes dock icke skänka minsta uppmärksamhet åt hans uppmaning, utan fortfor – ifall det verkligen var hon – att blanda följande ord i det alltmer tilltagande bruset af vinden i trädens grenar:

Kom, du blanka, kom du röda,

Luftens svärd att allt föröda!

Blinka genom himlens fästen!

Hugg i stycken våldets nästen!

Luftens stål,

Hugg ett bål!

Kom, du blanka, kom, du röda

Luftens svärd att allt föröda!

842 Vid dessa ord förvredos gestaltens drag och blefvo allt otydligare, tilldess att blott den nakna klippväggen upptog lemma startsynlinienkommentar. Det tycktes, som skyndade sig de mörknande åskmolnen att lyda besvärjelsen, ty knappt hade de sista orden dött bort i vinden, innan en blank eldstunga, åtföljd af det skrällande ljud, som vanligen antyder att åskan slår ned, sågs glimma öfver den högsta furan på höjderna bortom bäcken. David betogs af en ny fruktan. Dröja kunde han icke, fly ville han ej heller, innan han funnit sin herre. Han sprang upp på|180| den motsatta höjden: intet spår, intet ljud. Han återvände till dalen, han undersökte ånyo fjäten i mossan. De ledde till andra sidan af klippan, samma gräsvall, på hvilken Birger och Beata för två veckor sedan intogo sin glada aftonmåltid. Gräset var nedtrampadt och fläckadt af blod. Litet längre fram, bakom den brokiga tallen vid klippan, fann David hvad han sökte, men på ett sätt, som uppfyllde honom med bestörtning och fasa.

843 Båda bröderne, herr Bo och herr Sten, lågo förblödda på ljungen. Herr Sten måste, då han icke mer fann någon utväg till flykt, hafva värjt sig förtvifladt. Han låg där med klufven skuldra och hatet i sina förvildade, vanställda drag; men äfven herr Bo låg vid hans sida, fallen för djupa sår, och hans vackra grånande lockar hade blifvit afskurna af ett hugg öfver venstra tinningen, så hårdt, att herr Stens svärd hade brustit därvid. Två tappre män, två väldige, stridsvane krigare, som under lyckligare tider kunnat segra och blöda med ära för fäderneslandet, lågo här stupade utan ära, utan seger, fallne i brodermördande tvekamp för lemma startenskildt hatkommentar och hämd i detta laglösa, blodiga tidehvarf, som ännu icke förmått binda sjelfhämden med lag och som tycktes hafva samlat inom sig alla medeltidens fejder, för att låta den första Gustafs kommande dagar framstå i desto klarare ljus.

844 David kastade sig öfver sin fallne herre och sökte med alla de medel han kunde upptänka att återkalla honom till lifvet. Det var förgäfves. Herr Bo hade slutat sina jordiska strider och gått att återfinna sin äldste son, hvars död han, till sin egen ofärd, så bittert hämnat.

845 Under tiden hade ovädret utbrutit med en häftighet, som äfven i dessa höjdrika, af åskan ofta hemsökta trakter, var ovanlig. Den af blixten träffade furan hade fattat eld i kronan, och stormen hade kastat dess brinnande barr öfver närmast stående granar och tallar. Från dem spred sig elden i den torra ljungen, hvilken frasade upp som halm, och närd af detta rikliga tändämne, slingrade sig lågorna, dämpade, men icke släckta af regnet, i en bred trekant med en smal eldstunga i spetsen, vidare uppåt höjden. Snart blef det omöjligt|181| att uthärda i den qväfvande rök, som drefs åt det håll, där David i det längsta sökte att åtminstone berga sin döde herres kropp ur lågorna. Med bedröfvadt hjerta nödgades han öfvergifva detta försök, i det han medtog herr Bos svärd och skyndade därpå att återfinna sina i skogen förvillade följeslagare.

33. Huru biskop Arvid intågade i Ljungars slott och dömde öfver dess innevånares öden.

846 Emellertid hade fru Ursula, utan aning om att hennes för död ansedde make varit henne så nära, af de flyende ryttarne blifvit bedragen med det ryktet att biskop Arvid var med en stor krigsmakt i antågande emot slottet. Hon hade genast låtit uppdraga vindbryggan, ladda fältslangorna med stenar, reparera murarnas brister och i öfrigt vidtaga sådana åtgärder, som tiden medgaf för slottets försvar. Herr Stens uteblifvande oroade henne, men då hon visste honom vara lika slug som djerf, hoppades hon ännu, att han ville komma henne till hjelp med de anhängare han möjligen hade spridda i skogarna.

847 På aftonen utbröt ovädret, och röken af skogselden framträngde till slottet. Fru Ursula utsände kunskapare, som återvände med oförrättadt ärende, emedan Flemings ryttare noga bevakade alla utgångar. Så förgick natten och hela påföljande dygn.

848 På tredje dagen efter striden och enviget fogade skickelsen, att det första falska ryktet till en del blef sanning. Biskop Arvid antågade, visserligen icke med en stor krigsmakt, men han hade efter herr Bos afresa från Nådendal råkat i stora bekymmer om utgången af denna fejd, som ej kunde undgå att beröra kyrkans intressen. Och då han tillika förnam, att riddar Lydik tagit vägen till Kumo, erinrade han sig, att en visitationsresa åt dessa nejder och på återvägen till Raumo|182| kloster med dess skola var af behofvet påkallad. Han medtog därför en svit af omkring 40 personer, hvaraf hälften beväpnade, och begaf sig ofördröjligen på väg, jemte Birger och Beata, dem han tog under sitt beskydd på resan till Ljungars.

849 Under tiden hade David med ett ilbud underrättat biskopen om det olyckliga enviget vid Ljungars källa; en underrättelse, som så betydligt påskyndade biskopens färd, att han redan tredje dagen på aftonen anlände till Myllyranta och efter en natts hvila begaf sig följande morgon med sitt väpnade följe, förstärkt af omkring tjugu män från byn, till Ljungars slott.

850 Fru Ursula hade haft en orolig natt.original: natt Herr Sten blef borta, dunkla rykten gingo om herr Bos återkomst, Malko var icke att lita på, besättningen visade tecken till rädsla och begynte redan tala om att uppgifva borgen, hvilken ingalunda var i stånd att uthärda en belägring af öfverlägsen styrka. Men den trotsiga borgfrun litade utan tvifvel på en hemlig konst, hvilken hon redan från ungdomen lärt af den gamle trollkunnige juden på hennes faders borg i Liffland och som fullkomligt öfverensstämde med tidehvarfvets vidskepliga tro.

851 Så stodo sakerna, när fru Ursula, som nu fått kännedom om enviget vid källan, på fjerde morgonen efter striden såg de belägrandes lilla skara hastigt ökas till omkring 60 beväpnade män, som omringade slottet på alla sidor. Strax därpå skickades, enligt öflig sed, en trumpetare att lemma startuppfordra slottetkommentar.

852 Svaret lydde: – Helsa hans nåde och fråga, när det har blifvit biskopars sed att med våld intränga i fredliga boningar och hota adeliga fruar med vapen och blodsutgjutelse. Helsa honom, att allt våld är öfverflödigt, ty hela borgen står till hans nådes förfogande.

853 Icke långt därefter nedfälldes vindbryggan, och biskop Arvid, omgifven af sin lifvakt, tågade in i Ljungars slott.

854 Fru Ursula var honom till möte med slottets nycklar redan vid porten. Hon hade påtagit sin dyrbaraste sorgdrägt; hon hade klädt sig i sitt blidaste smålöje, under det att fruktan och förbittring herskade i hennes hjerta.|183| Alla hennes män hade nedlagt sina vapen på borggården; alla slottets dörrar stodo öppna, och en festlig måltid var anrättad i slottssalen. Det såg ut som en högtid, anställd för att fira en stor och kärkommen gäst.

855 Biskop Arvid lät icke bedraga sig. Han lät besätta alla utgångar, ställde vakter på murarna och drog försorg om att besättningen afväpnades ända till knifvarna, som de buro i bältet efter landets sed. Fru Ursula visade intet missnöje; hon var ödmjuk och undergifven, hon fann sig i allt; hon ställde blott oförmärkt så, att hennes stora skönhet lyste i den fördelaktigaste dager och omöjligt kunde förfela sitt intryck ens på en biskops sjufaldt bepansrade hjerta.

856 Och med hvilken moderlig ömhet hon fägnade sig att återse sina barn! Aldrig mer ville hon sända dem bort bland dessa gudlösa menniskor, som åsamkat henne och dem så mycket bekymmer. Ack, hon hade gråtit dagar och nätter, när hon förnam deras bortröfvande. Och då hade ödet ännu därtill pröfvat henne med förlusten af den bäste, den tappraste make, ridderskapets ära och prydnad, den stolte herr Bo, hvilken hon med glädje hade följt från sitt rikare hemland för att dela hans enslighet i dessa skogiga ödemarker! Herr Sten hade lemma startanhållit om hennes bemedling att försona sig med sin brorkommentar; huru kunde hon afslå en så prisvärd begäran? Men ack, – och då följde åter en djup suck – ett grymt missförstånd hade gjort den goda afsigten om intet och medfört den olyckliga utgången, hvilken hon aldrig skulle upphöra att begråta i hela sitt lif.

857 – Min fru, – sade biskopen, – ty hans hjerta var likväl icke alldeles af sten; – är det så som ni säger, så har man skändligt förtalat er, och jag skall icke vägra er den upprättelse ni förtjenar. Tillåt mig likväl säga eder, att herr Bos barn icke längre kunna qvarstanna under ert beskydd. Fröken Beata skall uppfostras i Nådendals kloster, och junker Birger skall få välja mellan adliga öfningar under herr Flemings tillsyn på Kumo gård, eller lärda studier under min tillsyn i Raumo klosterskola.

858 – Således, nådige herre, – sade fru Ursula småleende, – anser ni mig icke mera hvarken för en trollpacka eller en mannamörderska?

|184|

859 – Jag hoppas det, – svarade biskopen, – och för öfrigt skall ni här, i ert ostörda lugn, kunna bevisa edert ädelmod genom att väl förvalta de faderlösas rättmätiga arf.

860 Fru Ursula bet sig i läppen; hon kom icke dit hon ville med den stränge prelaten, men hon tänkte: kommer dag, kommer råd.

861 – David, – sade biskop Arvid till den hurtige gossen, – du har troget tjenat herr Bo i hans sista dagar. Dessutom har du vid ett visst tillfälle gjort dig välförtjent af kyrkans erkänsla. Vill du gå i min tjenst?

862 – Måste jag då blifva klerk? – frågade gossen.

863 – Nå, det vore väl icke så vådligt, menar jag. Men trösta dig; man studerar sig icke till klerk på hästryggen.

864 – Får jag våga lif och blod i eders nådes tjenst?

865 – Det torde väl hända; vi lefva i hårda och oroliga tider, min son.

866 – Får jag också harnesk, lemma startryggplåtkommentar och stålhufva, som de öfrige hofmännen?

867 – Du gör många vilkor; men detta förstås af sig sjelf.

868 – Får jag också nyckeln till fånghvalfvet, innanför källaren?

869 – Tag den, din narr. Fru Ursula har sagt mig, att där finnas blott råttor.

870 David skyndade bort och återvände om en stund med en liten askgrå gubbe, som mera liknade ett spöke än en menniska.

871 – Goliath! – utropade fru Ursula. – Man har sagt mig, att du för länge sedan vore död.

872 – Det vore väl intet under, – inföll David, – när man i fjorton dagar gifvit honom saltadt bröd och icke en droppe vatten. Lyckligtvis hade Goliath en lemma startvän i vikenkommentar, och det var floden, som då och då lät ett stänk sippra in genom springan i muren.

873 – Det är första gången jag ser en sådan David vid sidan af en sådan Goliath, – genmälde biskopen småleende. – Men ni, ädla fru – tillade han allvarsammare, – hvad har ni att svara på denna beskyllning?

|185|

874 – Att Goliath är en förrädare och denna gosse en lögnare, ers nåd.

875 – Nog, min fru! Ni sitter ännu qvar på denna borg; jag vill i det längsta vörda i er herr Bos maka. Men mins, att mitt öga följer er, att min arm räcker er och att ni en dag skall göra redo för Ljungars barns arfvedel!

876 Fru Ursula höjde på axlarna. Hvad hon tänkte vet ingen, men det torde en gång visa sig i fortsättningen af denna historia.

 

 

  1. *)Danska blodbadet i Åbo den 2 Augusti 1509.
  2. *)Ödemarkerna. Ordet till hälften finskt.
  3. *)Biskop Hemmings ben »skrinlades» i Åbo år 1514, hvarigenom han till hälften erhöll ett helgons värdighet; men därtill fordrades ännu »kanonisation» eller högtidligt utropande af påfven i Rom, hvilket icke hann ske, innan reformationen kom med sitt streck öfver alla sådana tillställningar.
  4. *)Dylika »tippagranar» brukas äfven som sjömärken vid kusten ännu i dag.original: dag.
  5. *)Björneborg var en kungsgård, belägen nordvest om den dåvarande staden, som först år 1558 på hertig Johans lemma startföranstaltandekommentar blef dit flyttad närmare hamnen och sedermera fick namn efter gården.
  6. *Gud välsigne eder, hednapojkar, barbariske vildar, äfvensom eder, allra dummaste flickor och qvinfolk!
  7. **Köpa åt de sina perlor ur djupet. Far och mor skrika i skärselden efter förbarmande.
  8. ***För helgonens skull, frälsen deras själar!
  9. *)Må Guds ovänner förgås i sina synder. Herren skall slå dem med blindhet; må de förgöra hvarandra inbördes.
  10. **)Den kalle vi en rätter verldsmenniska, som så dyrkar Gud, att han på intet sätt stöter djefvulen.
  11. *)Stadna, jag ber, och minska farten, tilldess vi följa.
  12. *)Så länge du dröjer här under vårt tak.
  13. **)Jag gifver dig aflösning.
  14. *)Skål, broder! God dryck, god törst och god aptit!
  15. **)Proventer kallades den afgift noviser erlade för sitt underhåll, intilldess att de vigdes till nunnor.
  16. *)Kättaren tige, medan de trogne arbeta i vingården.
  17. *)Namnet skrefs ömsom Birgitta och Brigitta.
  18. *)Detta sköldemärke fanns upphängdt i Nousis och Borgå kyrkor. Andra grenar i samma berömda slägt förde i skölden tre lemma startsjöbladkommentar eller tre sexuddiga stjernor.
  19. *)Djeknarne skrefvo sig till Kankas, innan denna sätesgård, troligen genom giftermål, öfvergick till Hornarne.

Kommentar

Kommentar

Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i 36 avsnitt 25/1–10/6 1862 (med titeln »Källan i Ljungars skog»). Topelius omarbetade texten för Vinterqvällar.

Punktkommentarer

stycke – textställe – kommentar

Rubrik Fulminat, fulget, refulget. (lat.) Ljungar, glänser, glänser ånyo.

1 Det är nu mer än 30 år sedan [...] trycka denna berättelse i Helsingfors Tidningar Stycket anknyter till följetongen i Helsingfors Tidningar 1862. Förordet i den var påfallande ordrikt och utdraget.

6 helst i synnerhet.

11 cantor loci (lat.) ortens kantor.

13 indrägtiga inbringande, lönsamma.

13 krigsgärderna krigsskatterna.

14 inredd inrättad, iordningställd.

14 sqvaltorna mindre vattenkvarnar med horisontellt placerat vattenhjul.

14 försvarliga gryn gryn av hyfsad kvalitet.

14 laxpatorna fasta fiskeanordningar som består av stängsel, pålar eller liknande samt nät eller annat som stänger in fisken.

15 Gervasius [...] mera reputerlig klang Förutom ljudlikheten med Järvinen är den tidiga martyren Gervasius slåtterkarlarnas skyddshelgon. mera reputerlig – förnämare.

18 skam att säga utan skryt över att säga något positivt om sig själv.

18 efter eftersom.

18 örlig krig.

18 ave bönen »Ave Maria».

18 credo trosbekännelsen; från (lat.) jag tror.

18 renlifves kyska, som lever i celibat.

25 knyffel slyngel.

27 skall drevjakt.

32 benedicite bordsbönen före måltiden i kloster.

38 Öfverbyggarne de som bor högre upp vid vattendraget i förhållande till talaren.

38 kronoallmänning markområde där kronan har ägande- eller nyttjanderätt.

38 göra min af har för avsikt.

38 kungsådern Den mellersta delen av strömfåran som inte fick avstängas eller disponeras av strandägarna. Namnet kommer av att det betraktades som kungens och kronans egendom.

39 kujonera hunsa.

40 Larsmessan den 10 augusti.

44 herredagen riksdagen.

45 kyndelmessan kyrklig högtid i slutet av januari eller början av februari; firas till minne av jungfru Marias kyrktagning.

47 gruta foder.

52 domestiker tjänare.

57 marienglas tunna skivor av mineralet glimmer.

57 tarfliga enkla, anspråkslösa.

60 bandrosor stora, runda rosetter av fina band.

63 junker titel för (ung) adelsman.

64 prudentlighet värdighet.

66 qvarnhackan hackan som används för att skärpa kvarnstenar.

68 androm till varnagel som varnande exempel; androm: dativ pluralis av andra.

69 konung Kristoffers lag Kristofers landslag utfärdades år 1442 under Kristofer av Bayerns regeringstid.

71 thordönet åskan.

88 legohjon legodrängar, lejda drängar.

94 den lede djävulen.

97 kärligen kärleksfullt.

98 malade malde, formen förekommande i finländsk svenska.

98 kappe måttenhet för torrvaror; en kappe motsvarar ca 4,6 l.

98 icke ringa båtnad god avkastning.

98 oroliga orostiftande, bråkiga.

98 hofmän här: ryttare.

98 icke hört knäpp eller kny inte hört ett knyst.

98 Upplandets bönder bönder i inre delen av landet (i motsats till kustbönder).

105 Liekki (fi.) låga, flamma.

105 flöja galoppera

110 sprakfålen ystra hästen.

117 Siivo (fi.) beskedlig.

126 dädan därifrån.

127 Hirvi-Jaakko (fi.) Älg-Jakob.

128 avantgarde förtrupp.

128 arriergarde eftertrupp.

128 mil en svensk mil motsvarade före decimalsystemet 10 688,5 m.

129 icke dugat till plankor för Björneborgs hamn inte dugt för export.

129 stråtväg landsväg.

134 varglo gråaktigt lodjur med svarta eller bruna fläckar.

Rubrik natthugg en form av tafatt.

149 kalflekor kabb(e)lekor, Caltha palustris; formen kalvleka förekommer i svenska dialekter i Finland.

186 signeri besvärjelser.

219 häpnad bestörtning.

226 långs längs.

230 Kukko (fin.) Tuppen.

231 luften var ren det inte fanns någon fara, kusten var klar; SAOB har detta belägg av Topelius.

231 å bane på gång.

241 ett besvärligt språng en besvärlig språngmarsch; SAOB har detta belägg av Topelius.

241 8 fot ca 2,4 m.

241 fältslangor lättare artilleripjäser med liten kaliber och långt eldrör.

247 postkarlen vaktposten.

274 David i lejonkulan Anspelar på den gammaltestamentliga berättelsen om Daniel i lejongropen, Dan 6.

275 taga sin skada igen kompensera det han hade gått miste om.

278 låt upp öppna.

290 löjet leendet.

313 illbragd illgärning.

316 vräklingen lättingen; dagdrivaren.

329 en rund tid länge.

329 i själtåget för döden.

329 låta slå sig bli besegrad.

331 blodshämnare eg. person som utkräver hämnd för en dödad släkting.

358 sparlakan förhängen.

358 ruskiga inredning här: skräpiga, smutsiga oordning.

373 Men Siveris trollpacka står i förbund med djefvulen [...] utan att dock våga utsäga sin mening. Den bristande logiken här beror på ett par ändringar i förhållande till följetongen, där meningen lyder: »Men hon står i förbund med djefvulen, och det är ...» yttrade den stackars unga qvinnan ödmjukt och fruktande, utan att dock våga utsäga sin mening.

383 från hedenhös från äldsta tid.

383 »jungfrudansar» jungfrudanser, stensättningar i form av labyrinter.

387 sönderstinga här: genomborra.

387 sankt Henriks blodiga tumme En folklig legend, som Topelius återger i Boken om Vårt Land (ZTS XVII, s. 346 f.), berättar att bonden Lalli efter att ha dödat biskopen på isen till Kjulo sjö högg tummen av honom för att komma åt en ring, men tummen föll i snön och återfanns inte förrän följande vår, av en blind man och hans son. Mannen återfick sin syn när han berörde ögonen med den avhuggna tummen.

393 Vår fru jungfru Maria.

405 föraktligt föraktfullt.

419 mäld spannmål avsedd för malning.

422 ordres order.

439 qvarntull avgift som måste betalas för malning.

443 maahiset vättar och jordandar i finsk mytologi och folklore.

459 nothus bod för förvaring av notar och andra fiskeredskap.

459 enstaka avsides, ensligt belägna.

459 sommardusket fint regn med eller utan dimma under sommaren; SAOB har detta belägg av Topelius.

462 Åbo mynt mynt som tidvis präglades på Åbo slott mellan 1400- och 1550-talet.

463 kopparbäckenet skålen av koppar.

464 råkat [...] i lägervall drabbats av tillbakagång.

464 obilligt grundlöst.

465 välmaktsdagar tid av välstånd.

465 den nye riksföreståndaren Sten Sture d.y., från 1512.

473 mjölkstäfva stäva: träkärl med upprättstående handtag.

479 kamlott ylletyg med inblandat gethår.

486 rafflade spelade raffel, ett hasardspel med flera tärningar; även allmännare: spelade tärning.

488 utprångla sälja (med listiga metoder).

492 aflösning absolution, syndernas förlåtelse.

492 24 Juni Johannes Döparens dag.

492 6 Oktober skrinläggningsdag (när kvarlevorna flyttas till ett relikskrin) för martyren Eskil, skyddshelgon i Strängnäs stift.

492 efter råd och lägenhet efter vad resurserna tillåter.

492 nedsatte sig bosatte sig.

493 bestämmelse funktion, användning.

493 Olsmessan den 29 juli.

493 fann för godt ansåg motiverat.

493 generalkonfessor huvudman för munkarna i dubbelkloster (med både nunnor och munkar), han biträdde abbedissan i styrelsen av klostret.

494 förfång olägenhet, skada.

494 verldsbrand [...] när gnistan fem år därefter utgick från Wittenberg reformationen, med åtföljande religionskrig, efter att Martin Luther hade utmanat katolska kyrkan i Wittenberg 1517.

496 häpna överväldigade, imponerade.

497 gårdsmästaren person som sköter ett klosters hushållning.

497 laddning last.

497 det sittande kapitlet den pågående högtidliga sammankomsten av medlemmar i ett kloster; SAOB har detta belägg av Topelius.

497 häpna förskräckta.

498 husliga sorger inre sorger, sorger som bara angår hemmet eller familjen, eller kommuniteten.

499 uppstufvade uppsnyggade.

500 permebref brev på pergament.

502 apostoliska vördnadsvärda.

502 sida långt nedhängande.

502 klackring med klostrets signet fingerring med infattad och upphöjd platta för sigill, här för klostrets.

526 maklighet bekvämlighet.

526 skrymteri hyckleri.

526 samkat öfver sig ådragit sig.

530 icke få svårt att locka den, som med vill hoppa ordspråk: lätt att övertala den som själv vill vara med.

534 tulpaner och neglikor Ingendera blomman torde ha förekommit i Sverige vid den här tiden.

537 om ej soppa och välling skulle vidbrännas [...] när biskopen tittar i köket Variant av talesättet »jag tror att biskopen åkt förbi» som sägs när maten är vidbränd. A. A. Afzelius förklarar det med att folk under medeltiden mangrant lämnade sina sysslor för se på passerande biskopsföljen (Swenska folkets sago-häfder 3, 1841, s. 93, refererat efter SAOB).

539 hålla polis öfver hålla ordning på.

540 för brinnkära lifvet för brinnande livet, d.v.s. så fort som om det gällde livet; förekom i svenskan i Finland.

544 gingo durch skenade.

546 flöja hoppa.

547 Te Deum laudamus! (lat.) Dig Gud lovar vi!

547 mio fili (lat.) min son.

547 domine Henrice (lat.) herr Henrik.

547 ringränning ryttarlek där ryttaren med vapen skall träffa eller fånga upp ett upphängt föremål, ofta en ring.

550 Wiborgska smällen benämning på ryska truppers misslyckade stormningsförsök av Viborg den 30 november 1495. En kraftig krutexplosion orsakad av försvararna skall ha skrämt fienden på flykten.

550 insubordination olydnad i tjänsten.

551 förbidan väntan.

552 majestät här: höghet.

552 fallit till fota visat vördnad och ödmjukhet för.

553 Benedictus ille möjligen lovsången »Benedictus Dominus Deus Israel» (Välsignad är Herren, Israels Gud).

555 In gloriam (lat.) Till [Guds] ära.

560 sidovördnad vanvördnad, bristande respekt.

561 handklädet handduken.

566 curam gerens och på behagelig tid tjänstförrättande på obestämd tid eller tillsvidare.

567 propter visitationem (lat.) för biskopsvisitation.

571 Gack gå.

572 skålpund viktenhet; ett skålpund motsvarar 425 g.

573 stilla porlande sås sakta puttrande, småkokande sås.

574 inritat sig gripit omkring sig, inrotat sig.

574 uppbördsböckerna och restlängderna räkenskapsböckerna över insamlade medel eller skattskyldiga personer och förteckningarna över personer som inte i laga tid hade betalt sin skatt.

574 ingen klick ingen fläck på hans rykte, inget klandervärt.

574 custos tillsyningsman.

575 helgonet Katharinas lefverne, Makkabeernas böcker, Judiths, Esters och Ruths bok, Lucidarius, Tyndalus, sancta Justina och trollkarlen Cyprianus Det är fråga om biografin över heliga Birgittas dotter Katarina, författad av Vadstena klosters generalkonfessor Ulf Birgersson på 1420-talet och översatt till svenska av Jöns Budde i slutet av 1400-talet, dennes översättningar av de apokryfiska Mackabeerna och Judiths bok samt Esthers och Ruths böcker i Gamla testamentet. »Lucidarius» är, som titeln anspelar på, en upplysande sammanställning av den kristna lärans huvudstycken i form av dialoger mellan lärare och elev. »Tundalus syn och uppenbarelse» handlar om en irländsk riddare som i en ängels sällskap besöker både himlen och helvetet och efter det ångrar sin tidigare livsföring; verket nedskrevs på 1100-talet av en irländsk munk och hör till medeltidens mest översatta. »Om sancta Justina och trollkarlen Cyprianus» berättar om den vackra och kyska jungfrun Justina som med korstecknet avvärjer alla trollkarlens försök att få henne på fall. Han omvänder sig och blir småningom biskop, hon blir abbedissa innan de efter gruvlig tortyr och avrättning blir martyrer. Översättningarna av helgonbiografin och de bibliska böckerna omnämns av C. M. Creutz i »Birgittiner klostret i Nådendal», 1849, s. 248; de övriga ingår i O. F. Hultmans utgåva av handskriften Jöns Buddes bok, 1895.

576 diarium anteckningar om samtida tilldragelser som förr fördes vid kloster.

580 fallit på det orådet fått det olycksaliga infallet.

585 Gudi klagadt det må med klagan framläggas för Gud.

585 illgärdsmän illgärningsmän; SAOB har detta belägg av Topelius.

585 näpsa bestraffa.

585 I fordren ni kräver; i samma stycke: formerna riden, fordren, spörjen, ägen är imperativ, andra person pluralis.

585 granneligen noggrant.

585 anses lända [...] till men eller förfång anses ge anledning till skada och olägenhet.

585 Gudi befallat (avslutande) uttryck som betecknar ett förtroendefullt överlämnande i Guds händer eller beskydd; SAOB har detta belägg av Topelius, med tillägget: arkaiserande.

586 knystra knysta, protestera; SAOB har detta belägg av Topelius.

588 sakristanen munk som har tillsyn över de sakrala föremålen (nattvardskärl o.dyl.).

588 kyrsedranken en alkoholhaltig dryck gjord på körsbär.

589 fyrkarna pengarna.

590 markskrejaren kringresande försäljaren.

590 lilla snutfagra jungfru Bitze lilla jungfru Bitze med det vackra ansiktet.

590 rotfattiga utfattiga.

591 läckermun läckergom, finsmakare.

592 sakristanen munk som har tillsyn över de sakrala föremålen.

593 munrede tal.

593 ut ita dicam (lat.) så att säga.

593 håken eufemism för fan.

594 girs gärs; förekom i svenskan i Finland.

594 mujkor siklöjor, kallas i Finland mujka efter (fi.) muikku.

598 rolig godnatt uttryck för en önskan om lugn och god sömn.

608 herr Hillebrand och lilla Lena en svensk folkvisa.

610 Älä itke, neiti rukka! (fi.) Gråt inte arma eller stackars jungfru.

611 vånne önskar.

613 ärtsängar trädgårdsland med ärter.

621 kund jfr krogkund, kumpan.

623 pax vobiscum! (lat.) frid [vare] med er; katolsk hälsnings- och välsignelseformel.

641 husvilla hemlösa.

642 morgonväkten gryningen.

649 lönligen i hemlighet.

650 kapitelsalen sal där klostrets kapitel sammanträder.

655 lexa psalm.

655 sirater utsmyckningar.

655 skrymtade hycklade.

655 Gloria in excelsis (lat.) Ära, ära i höjden; jfr lovsången »Gloria in excelsis Deo» (Ära vare Gud i höjden) i den katolska mässan.

668 Arvid Jakobson pro Arvid Klasson, biskopens farfar hette Jakob eller Jeppe, fadern var Klas Jakobson; patronymikon användes allmänt vid tilltal och omnämnanden och Topelius följer namnskicket genomgående.

672 favoritstöfvare favoritjakthund.

679 förhyrt hyrt.

679 Det var Otto Ruds folk [...] för sist i Åbo. Den danska amiralens trupper plundrade och brände Åbo 1509.

679 bandtleren axelremmarna.

684 våldsbragder våldshandlingar.

684 gudsfred [...] kyrkans och den verldsliga maktens straffande arm Den fred som på kyrkans påbud rådde under vissa tider. Bröt man freden var straffet bannlysning och förlust av livet.

685 pundvigter Vanligen avses lispund, ca 8,5 kg.

685 legt lejt.

686 Pax tecum (lat.) frid vare med dig.

688 öfversvinneliga här: gränslösa.

690 hade drottning Philippa svarat påfven [...] skulle brigittinerklostren råka i ödesmål Drottningens uttalande om avlatens betydelse för klostrens ekonomi återges av C. M. Creutz i »Birgittiner klostret i Nådendal», 1849, s. 246.

690 ödesmål övergivet eller ohävdat tillstånd (ej odlad om jordegendom).

706 eho vem än.

709 interdikt ett territoriums avstängning från gudstjänst och andra kyrkliga förrättningar.

710 den lede fienden djävulen.

711 kommerseråd här: storhandlare, grosshandlare; ordvalet ska ses som en medveten anakronism.

714 gyckelskåp tittskåp.

714 vederdelomän motståndare.

732 lagmannen i Norra Finland Finland var sedan 1435 indelat i Norr- respektive Söderfinne lagsaga, lagmannen var domare.

740 himmelsgloben modellen av himmelssfären, jfr jordglob.

742 Mir nix, dir nix, alles unter einander (ty.) hux flux, allt huller om buller.

782 pater noster bönen »Fader vår».

791 liffärgade händer händer med samma färg som huden.

791 vårdtornet vakttornet.

798 svikeligen svekfullt.

798 frånhändt dem berövat dem.

798 allom alla.

798 hvar mans niding en fredlös brottsling.

800 i blinken ögonblickligen.

805 låta skrifta oss af låta oss förhöras av, bikta oss för.

806 utan nödfall utan trängande skäl.

824 Skallota skallige, föraktfullt med anspelning på den förmodade munkens tonsur.

826 slunto slant.

842 synlinien här: synfältet.

843 enskildt hat förföljelse.

851 uppfordra slottet fordra, kräva att slottet kapitulerar.

856 anhållit om hennes bemedling att försona sig med sin bror anhållit om att hon skulle medla mellan bröderna för att försona dem.

866 ryggplåt rustningens ryggskydd av metall.

872 vän i viken pålitlig vän som oväntat hjälper i nödläge.

Fotnot föranstaltande initiativ.

Fotnot sjöblad stiliserade bilder av näckrosbladet som användes inom heraldiken.

Faksimil