[187]

Ljungars saga.

Senare Delen.

[188][189]

1. Ett möte på Kuustö.

1 Man finner icke sällan i verldshistorien, att ett döende tidehvarf, förr än det lemnar rum för ett annat, blommar än en gång upp i en ädel och glänsande personlighet, hvilken i sig återspeglar det bästa, skönaste och ärorikaste af den slocknande tidens egendomlighet. Så framträdde vid medeltidens afton i Sverige en af de renaste karakterer dess ridderliga lynne någonsin frambragt, ridderskapets blomma och prydnad, den tappre, hugstore och ädeltänkande Sten Sture den yngre. Och så hände sig vid samma tid i Finland, just i de dagar, när det katolska tidehvarfvets sol var hardt nära sin nedgång, att på sankt Henriks stol satt en af de värdigaste och kraftfullaste män, som i norden representerat Roms hierarki, den högsinte och tillika verldskloke Arvid Kurck. Båda dessa män kämpade, gemensamt och hvar för sig, att upprätthålla sitt sjunkande fädernesland; båda blefvo till sist öfvermannade af sitt öde och dukade under, såsom det då tycktes, till obotlig skada för sitt land. Men båda föllo i rätta stunden för att lemna platsen åt nye män i en ny verldsålder, och båda kunde med stolthet säga, att de togo sitt tidehvarf med sig i grafven.

2 Sten Sture hade förblödt på Mälarens is af sina sår i slaget vid Bogesund, och den blodige Kristian utsände sina legoknektar att underlägga sig Sverige och Finland, då en höstdag i skymningen år 1520 en ensam gammal vandrare nalkades den tillbommade porten af biskop Arvids väl befästa borg Kuustö och begärde att blifva insläppt. Det hade regnat mycket den dagen,|190| och vandraren, som var genomvåt, uttröttad och darrande af köld, tycktes ingalunda böra ingifva väktaren vid porten någon farhåga. Svaret blef emellertid, att ingen, utom borgens eget folk, erhöll inträde, såframt han ej kunde uppvisa bref och insegel att han var stadd i rätta ärender och hade något att skaffa i slottet. Den omsorg, hvarmed biskopen låtit iståndsätta de gamla murarna, anblicken af de fältslangor, hvarmed de voro bevärade, och de utposter, som öfverallt funnos utställda för att natt och dag bevaka alla ingångar, läto också tydligt förstå, att tidernas osäkerhet kräfde en ovanlig försigtighet. Man kunde ju icke veta under hvilken förklädnad en dansk spejare ville smyga sig in för att förråda det sista fäste, som ännu erbjöd en tillflyktsort mot den främmande inkräktaren.

3 Afvisad med denna hårdhet, som föga tycktes anstå en kristlig öfverherdes tjenare, upphof vandraren ännu en gång sin darrande röst och begärde att få tala vid junker Birger Boson, hvilken befann sig i borgen.

4 – Junker Birger? – upprepade väktaren vresigt. – Känner ingen junker med det namnet. Gå er väg, så kan ni ännu hinna till staden före mörkningen.

5 – Man har sagt mig, att junker Birger, herre till Ljungars, för närvarande är på Kuustö, – genmälde vandraren envist.

6 – Menar ni djeknen, så lär han väl knappt ha lust att prata med landstrykare nu, när han i morgon skall vigas till klerk, – svarade väktaren.

7 I svaret låg någonting hånande, som tycktes uppröra den gamle vandraren. – Vigas till klerk! – utropade han med en åtbörd af smärta. – Heliga jungfru, det är då verkligen sant, och jag kommer för sent för att hindra en sådan olycka!

8 – Nå, så olyckligt är det väl intet i dessa tider att göda sig i ett kloster eller domkapitel, medan vi andra få släppa till skinnet för mindre än så, – fortfor knekten i samma ton. – Men packa er nu er väg, jag hör stallmästaren komma. Han tycker ej om prat i tjensten.

9 Vid dessa ord närmade sig en reslig ung man, klädd i stålhufva och kyller af elghud, med den hvita fältbindel, som utmärkte biskopens folk. Han tycktes|191| stadd på rondespråk: franska för att efterse vakterna och stannade på muren, i det han troligen hörde ljudet af röster vid vindbryggan. – Hvad nu? – sade han efter en hastig blick på vandraren. – Är det du, gamle Goliath, och ensam på vandring med dina sjuttio år? Hvad har du här att beställa? Hvarför hålls du icke hos herr Fleming på Kumo gård?

10 – Det skall jag säga för den det angår, – genmälde den gamle förbehållsamt. – Men ni har rätt, unge man, jag är gammal och mina ögon skumma. Ni känner mig, men jag kan ej i skymningen igenkänna er.

11 – Släpp in gubben, jag ansvarar för honom, – befallde stallmästaren.

12 Vindbryggan nedfälldes, och herrarnes af Ljungars forne borgfogde och trotjenare Goliath insläpptes i Kuustö.

13 – Betrakta mig nu närmare, min hederlige vän, och försök att draga dig till minnes en viss svältkur i källarhålorna under Ljungars slott, – fortfor ynglingen i elghudskyllern, sedan han vänligt och trohjertadt ledsagat den gamle genom det dunkla porthvalfvet in på borggården.

14 – Nå, helgonen vare prisade, är det intet David från Myllyranta! – utropade Goliath. – Mitt gamla minne börjar att svika mig. Huru i alla dagar har du kommit hit?

15 – Med fyra hästfötter, min gubbe, såvidt jag förstår. Du mins då icke mer, att jag för åtta år sedan tog tjenst hos högvördige fader bispen, med fritt val mellan en rakad kalott och en tät järnhufva, och efter jag alltid tyckt mera om att höra sporrar klinga, än att lipa messor med klerkerne, så valde jag hufvan. Och då bispen, som Gud välsigne, var nog förståndig att icke tycka mindre om mig för det, så har jag nu skakat mjöldammet af mig och tjent honom bättre på hästryggen, än jag skulle ha tjent honom i koret. Sedan två årtillagt av utgivaren är jag hans nådes stallmästare, och ho vet, Goliath, om det fortfar att vankas friska hugg, så ... Men lika godt. Mor är i Kuustö nu; hon hade elaka drömmar på Myllyranta, alltsedan fru Ursula fick regementet på Ljungars, och i våra dagar sofver man bättre bakom en|192| mur af sten, än bakom en vägg af träd. Följ mig nu; du kommer kanske att träffa här flera bekanta, än du vet af. Vid sankt Britas ben, Goliath, du har ej blifvit fet af Flemingens kost; du ser nästan lika bedröflig ut, som när du höll sällskap åt Ljungars råttor.

16 Under detta samtal förde David sin gäst till en liten kammare, som han bebodde i slottstornet, och Goliath märkte väl, att den forne vilde och frimodige mjölnaregossen på dessa åtta år hade i biskopens tjenst vuxit upp till en hurtig ung krigsman. Den dagliga åsynen af nästan allt hvad Finland vid den tiden hade ypperst i börd och bildning hade ej heller blifvit utan inflytande på Davids öppna sinne, och utan att synas hysa något dåraktigt anspråk, som icke tillkom sonen af en ringa klosterförpaktare, hade David omedvetet tillegnat sig det höfviska skick och den ridderliga hållning, som utmärkte personer af en vida högre samhällsklass, än hans. I det eländiga skick, hvari en lång vandring och en oblid årstid försatt Goliaths bräckliga person, uppfattade denne rätt väl Davids grannlagenhet att icke genast blottställa honom för borgfolkets nyfikenhet, och han hade ingenting emot att af sin forne lärjunge betjenas med torra kläder, en frisk brasa och en mugg uppvärmdt öl, försatt med ingefära, som brukades vid sådana tillfällen att upplifva de domnade lifsandarna.

17 När den gamle borgfogden sålunda småningom kände en behaglig känsla af värme uppmjuka sina leder, beslöt han försigtigt känna sig före om något, som tycktes ligga honom på hjertat och sannolikt utgjorde ändamålet med hans besvärliga resa.

18 – Du har det bra här, min gosse, – sade han. – Bispen var heller aldrig känd som en smulgråt, och jag hör, att han varit en annan fader för min salige, käre herres barn. Säg mig, junker Birger är väl på Kuustö vid detta laget?

19 – Det är han, och jungfru Beata med. De skola bli glada att se dig, Goliath.

20 – De kära, välsignade barnen! Heliga jungfru, jag skall då få återse dem än en gång, innan jag lägger mina ögon till ro! Är lilla Beata lika gladlynt och öfverdådig, som förr? Flyger hon ännu med ett enda|193| hopp upp i sadeln, och springer hon allt ännu med den trotsiga minen bort från Renatas förmaningar? Jag vill minnas, att hon blef skickad i skola till vår fromma fru, abbedissan i Nådendal!

21 – Det blef hon och har lärt både läsa och skrifva, sömma och sticka, men se, slöjan fingo de icke henne att taga, fastän de gjorde sig mycket besvär med den saken, de goda systrarna. Ljungars är närmaste granne till Myllyranta och gör ständigt förfång åt klostrets laxpator. Det skulle allt passa i stycket för klostret och mäster Gervasius att råda om en bit af stranden ofvanför qvarnforsen. För resten skall du veta, att jungfru Beata är nu sexton år och vuxit ifrån Renatas förmaningar. Men rida kan hon och svänga en lans, om det kommer an på, och hvad bågen angår, kan jag, som varit hennes lärmästare, skryta af, att innan falken får sigte på en orre i skogen, har han redan hunnits i förväg af jungfru Beatas pil. Det var också orsaken, hvarför abbedissan ej mera fick händer med henne och hvarför hon sedan i somras är skickad under biskop Arvids beskydd. Hvad det sedan må verka till klostrets fördel, det få vi se.

22 – Ljungars blod! Ljungars pilar! – utropade den gamle förnöjd och strök sig om skägget. – Men säg mig, när Beata fått lära sådana saker i klostret, måste junker Birger, som umgåtts med svärd och lans, ha blifvit en käck vapensven och färdig snart få gyllene sporrar, om han annars brås det minsta på sin fader, herr Bo.

23 – Birger brås på sin moder, den englamilda fru Cecilia, som min mor ännu omtalar med tårar i ögonen, – svarade David undvikande.

|194|

2. Botgöraren.

24 – Men det är icke möjligt, – fortfor den gamle borgfogden, synbart orolig; – det är icke möjligt, att min herres son, en Ljungars, kunnat falla på en sådan dårskap, som ... – Ordet fastnade honom i halsen.

25 – Som att bli klerk, menar du? – inföll David skämtande. – Jo, det är både möjligt och sant, och innan du nästa gång yttrar sidvördnad för det andliga ståndet, ber jag dig besinna, min vän Goliath, att du befinner dig i en biskops borg och talar med den högvördige fadrens trogne tjenare, som kunde anse sig förpligtad att för sådant ohemult tal pålägga dig en sträng penitens, – till exempel att tömma med honom ett krus af vårt dubbla porsöl.

26 – Nej, David, nej, min kära gosse, det är omöjligt, det skall ingen få i mitt hufvud, fastän jag redan hörde den tjockhufvade vaktkarlen där nere skräfla någonting dylikt. Junker Birger skulle kläda sig i kåpan och sjunga messor med skallot hjessa i stället att lefva och dö som en riddare med svärdet i hand, liksom alla hans förfäder? Säg mig, har då bispen rent af förbryllat hufvudet på den stackars gossen?

27 – Jag tror, – sade David, – att bispen icke så ogerna binder Birger vid kyrkans sak, ty Ljungars slägten har alltid legat i delo med de andliga fäderne och gjort dem mera förfång, än tio andra herreslägter tillsammantagna. Bispen är sjelf af hög börd och befryndad med landets förnämsta ätter; han vill kanhända i tid se sig om efter en lika högättad efterträdare, och hvem vet, om icke Birger af Ljungars en dag kan blifva en likaså god borgherre på Kuustö, som Arvid Kurk? Men med allt detta tror jag ej, att Birger behöft mycket lockas därtill. Du mins hur han redan som pojke hängde näsan öfver den granna boken med helgonbilderna, och han förstod sig icke en gång på att ordentligt rykta en häst. Höll icke Beata, så liten hon var, en gång på att rida tvärt omkull honom, medan han|195| red i sömnen och stafvade i tankarna på sina svarta krumilurer? Nej, drick, Goliath; kom ihåg penitensen!

28 – Men gossen fick likväl lära både rida och fäkta, – invände den gamle med bedröflig uppsyn.

29 – Åhja, jemt och nätt så, att han ej kunde blåsas omkull. Men vid femton års ålder skickades han på egen begäran till klosterskolan i Raumo, och där ha de nu i fem års tid pluggat litanian in och handkraften ut. Sankt Brita må veta, att jag har junker Birger kär och ville gifva mitt fattiga lif, om det vore honom till ringaste gagn, men ryttare och fäktare, – nej, gamle Goliath, därtill får du honom aldrig, om du än ställde honom att stå på hufvudet, och därför tänker jag, att det till slut är bäst ändå som det är. En bisp, ser du, har feta dagar, fastän Gud må veta att han också har myror i hufvudet, det kan jag intyga, som dessa tider sett biskop Arvid processa med danskarna.

30 – Det är så, som jag fruktade, det är ändå så. Jag vill säga dig något i förtroende, David. Jag har kommit hit för att tala med min käre herres son, innan jag lägger mina ögon tillhopa, och det måste ske redan denna qväll. I morgon, ser du ...

31 – I morgon skall han svära sig fast, jag förstår. Jag fruktar likväl, att han icke tager emot dig. Han har fastat hela natten, och sedan i går har han stängt in sig i enrum med sina böner och botöfningar. Ser du lampan därborta; det är hans fönster här midtemot. Jag har nu flera nätter, medan jag visiterat posterna, sett samma lampa brinna hela natten igenom.

32 – Men jag måste tala vid honom! Ack, fru Ursula, fru Ursula; det skall kanhända lyckas henne till slut att på ett eller annat sätt utrota herr Bos barn!

33 – Tror du då verkligen, att fru Ursula kan hafva sin hand däri? – utropade David bestört, ty den fasa och afsky han alltsedan barndomen kände för den ryktbara frun på Ljungars slott, hade endast slumrat, men icke utplånats ur hans minne och inbillning.

34 – Om jag tror? – upprepade Goliath. – Jag är säker därpå. Ingenting annat, – härvid såg den gamle misstroget omkring sig och fortfor hviskande: – ingenting annat, än en trolldryck, du vet. Jag misstänkte det redan, när gossen var barn. Herrarne af Ljungars|196| ha ofta varit ansedda för hedningar, men ännu aldrig har någon af dem burit den svarta kåpan.

35 – Säg snarare, att hon förhexat den där boken, du mins, medan han ännu var barn! – utbrast David, som visst icke mindre än alla andra var uppfylld af tidens vidskepliga föreställningar. Det behöfdes icke mer än fru Ursulas namn, för att låta honom glömma alla de förståndiga skäl, hvarmed han sjelf sökt öfvertyga Goliath om rimligheten af Birgers inträde i det andliga ståndet. – Vänta här, – fortfor han, – så vill jag försöka, om det är möjligt att öppna junkerns stängda dörr.

36 Med dessa ord lemnade han sin gäst allena och skyndade ut. Goliath fick länge vänta. Han stod vid den lilla torngluggen och betraktade fönstret midtemot. Lampan därborta flämtade så matt i den mörka höstqvällen. Stundom tycktes dess sken bortskymmas af en skugga, som åter försvann. Goliath lyssnade. Han tyckte sig stundom höra tunga suckar genomtränga de tjocka stenmurarna. – Heliga jungfru, – bad han, – låt mig, gamle tjenare, komma i tid för att afvända ofärden från min herres hus och hindra dess undergång!

37 Ändtligen kom David tillbaka. Han hade klappat på dörren, men ej blifvit insläppt. Han hade, stående utanför, anmält, att Goliath hade ett ärende af högsta vigt, men fått tillsägelse att vänta till i morgon qväll. Det vore platt omöjligt, menade David, att nu få tala med föremålet för alla deras farhågor.

38 – Hvad? Omöjligt? – inföll den envise gubben. – Följ mig, David, jag vill sjelf försöka hvad en gammal trogen tjenares bön förmår.

39 – Kom, – sade stallmästaren.

40 De nedstego utför den smala torntrappan, gingo öfver borggården och inträdde i den motstående slottsflygeln. Sedan de där genomgått ett slags högvakt och passerat en nära korridor, stannade de vid en trång dörr. – Vi äro vid målet, – hviskade David.

41 De lyssnade ett ögonblick. Steg hördes därinne, korta, afbrutna steg, stundom beledsagade af ett hvinande ljud, som kom Goliath att rysa.

|197|

42 Han knackade på dörren. – Junker Birger! – ropade han. – Låt upp, det är jag, Goliath, er fars trotjenare, som har att säga er något af vigt.

43 – Kom tillbaka i morgon! – svarades inifrån. Det var Birgers röst, men icke den friska metallklangen af en ung mans röst, utan snarare en gubbes matta, knotande stämma.

44 – För Guds och alla helgons skull, låt upp! Det jag har att säga er, kan icke uppskjutas. Jag besvär er, junker Birger, vid er egen välfärd, vid er fars minne ...

45 – Jag ber dig, stör mig icke; vänta till i morgon, jag kan ej mottaga dig, – svarade åter rösten innanför.

46 – Nej, ni måste höra mig, junker Birger, jag går icke härifrån, om jag ock skulle vaka hela natten utanför er dörr. Jag har en helsning ifrån eder döde fader!

47 Efter en stunds tystnad och tvekan öppnades dörren. Den gamle fogden insläpptes ensam, och David återvände till sin tjenstgöring i slottet.

48 Det var ett litet mörkt rum med ett trångt fönster, som dock hade glasrutor och satt djupt inne i den tjocka muren. En halmbädd, en simpel stol, ett omåladt bord, på bordet två böcker, i hörnet ett krucifix och därunder en lampa; det var allt bohag, som mötte Goliaths blickar i denna dystra, klosterlika cell.

49 Framför honom stod en yngling, i hvars bleka, af fastor och nattvak afmagrade drag Goliath endast med svårighet igenkände den vackra, milda, drömmande gossen, som fordom trifdes så gerna med blommor och fjärilar på stranden af Kumo. Han bar gråbrödernas drägt, den blacka, fula yllekåpan, sammanhållen kring lifvet af ett groft rep, och bakom dess tillbakakastade kapuschong framstack randen af en tagelskjorta. Vid Goliaths inträde bar han i handen en af dessa korta gislar eller knutpiskor med flera hvassa snärtar, hvilka brukades vid stränga botöfningar, och det undföll icke den gamle trotjenarens forskande öga, att dessa snärtar buro märken af blod.

50 Goliath brast ut i gråt och förmådde på länge icke framstamma ett ord.

|198|

51 – Hvad vill du mig? – sporde ynglingen kort och otåligt, utan att visa någon märkbar rörelse vid återseendet af en gammal vän. Hans blick tycktes förvirrad, och det plågade honom synbart att blifva störd i sina andaktsöfningar.

52 – Hvad jag vill? – suckade Goliath, ännu snyftande. – Jag vill fråga, om jag talar till min käre husbondes son och arftagare, Birger Boson, herre till Ljungars, den siste af sin ätt, som är född att bära ett svärd vid sidan.

53 – Godt, godt, du ser, att det är jag. Men säg mig ditt ärende och gör det kort, ty jag förmodar, att det är af verldsligt innehåll.

54 – Verldsligt innehåll? Om ni så vill. Jag är en gammal man på grafvens rand, och jag talar till en yngling, som nu först skall inträda i verlden. Talar jag verldsligt, så är det för er skull, junker. Jag kommer för att hindra en stor olycka och säga till er: ni kan icke, ni får icke ingå i det andliga ståndet.

55 Ynglingen skakade melankoliskt på hufvudet. – Jag hör dig med tålamod, – sade han, – ty det är min pligt, men jag ber dig ännu en gång, var kort, ty det är Guds moders vilja, att jag egnar mig åt hennes tjenst, och mitt beslut kan icke du eller någon dödlig rubba.

56 – Guds moders vilja! – upprepade åter den gamle med sin kända envishet att haka vid ord. – Guds moders vilja! Säg icke så, junker! Djefvulens vilja är det och ingen annans, jag vet hvaraf det kommer. Guds moder kan aldrig vilja, att sonen till den tappraste riddaren i Finland blir en svärdslös, modlös, skenhelig munk och att hans lysande ätt skall frivilligt utslockna i en eländig munkhåla. O, min käre herre, min ädle junker, tänk på er ungdom, tänk på er syster, tänk på er faders minne! Stupa, om det är Guds och helgonens vilja, såsom alla edra fäder stupat, med svärd i hand och med mod i bröstet, och gamle Goliath, om han då lefver, skall begråta utan bitterhet edert unga blod och edert namn; men för allt, som är er kärt, begraf eder icke lefvande, blif icke otrogen edra fäders arf, och låt icke snikna kloster, när de röfva eder arfvedel, skrymta ett|199| hyckladt deltagande för Ljungars ädla blod, som i alla tider varit dem en nagel i ögat!

3. Helsningen från den döde herr Bo.

57 Här tystnade Goliath, likasom för att invänta den verkan hans vältalighet möjligen frambragt hos åhöraren. Men denna blef honom svaret skyldig. Birger stirrade på honom med frånvarande tankar och hade troligen icke hört mer än första ordet.

58 – Du har rätt, – sade han; – man måste lyda himmelens vilja. Men köttet är svagt, Goliath. Man måste strida mot kött och blod ...

59 – Huru? – genmälde den gamle tjenaren. – Ni har då icke förstått mig? Ni talar om att strida mot eget blod? Ja, där är blod på denna förskräckliga gissel, ert blod, junker, och gjutet af eder egen hand! – Vid dessa ord vek han kapuschongen tillbaka öfver ynglingens skuldror och varseblef på hans rygg omisskänneliga märken efter gisselsnärtarna.

60 – Så långt, – utropade han, – har då förbannelsen kommit öfver Ljungars slägt, att dess afkomlingar, sedan de gjutit hvarandras blod, ändtligen sluta med att utgjuta sitt eget.

61 – Gå din väg! – utbrast ynglingen, i det att han hårdt och häftigt stötte rådgifvaren tillbaka.

62 – Nej, jag går icke, förrän ni hört mig, – svarade den gamle beslutsamt. – Och hör ni icke mig, så måste ni höra de döda tala. Jag har en helsning till eder från herr Bo Knutson af Ljungars, eder fader, som nu är aska och stoft.

63 – Tala! Men kort!

64 – Så där, junker, rätt så, kort och befallande som er fader, det tycker jag om; icke den där erbarmeliga minen, som ni nyss påtog er, medan ni ej ens hörde hvad jag sade till eder. Stöt mig ifrån er, såsom nyss,|200| slå mig, kasta mig utför trapporna, om ni så vill, låt mig skåda Ljungars hetsiga blod på edra vredgade kinder och icke på gisseln, hvarmed man piskar trälar! Nå väl, jag skall tala. Ni är nu tjugutvå år gammal. Jag hade bort uppsöka er, när ni fyllt tjuguett, men jag låg sjuk den tiden. Jag hade en minnesbeta af hvalfven i Ljungars slott.

65 Birger höjde otåligt på axlarna.

66 – Tålamod. Jag kommer nu till mitt ärende. Birger Boson af Ljungars, känner ni eder slägts historia? Har ni någonsin betraktat Ljungars vapen?original: vapen.

67 Goliath ihågkom rätt väl, att detta besynnerliga vapen och de underbara historier, som därmed stodo i sammanhang, redan i Birgers barndom varit föremål för hans lifligaste nyfikenhet. Detta barndomsminne stod nu på en gång åter lefvande för ynglingens själ.

68 – Det är verldsliga, fåfängliga ting, hvilka du icke gör rätt i att återkalla i mitt minne i denna stund. Säg mig likväl hvad du vet därom; jag har ofta undrat på dessa bilders betydelse, och ingen har ännu rätt kunnat förklara dem för mig. Sköldhållarne äro två krönta lejon och ofvanför dem det svenska riksvapnet tre kronor. Vidare en tvärbalk öfver hjertvapnet. Till venster ... men det är idel fåfänglighet, det lönar icke mödan att tala om.

69 – Låt oss tänka efter. Till venster, säger ni?

70 – Till venster bilden af ett barn, en liten flicka om fyra års ålder vidpass, klädd i hvit klädning, krona, silfverband om håret, guldbälte och röda strumpor, alldeles som ...

71 – Riktigt. Alldeles som man säger att Ljungars flicka ännu i dag brukar visa sig. Och i sin högra hand ...

72 – I sin högra hand håller hon en åskvigg.

73 – Till höger, nedanom tvärbalken, synes en källa, som upprinner vid foten af en klufven klippa.

74 – Ljungars källa! Men ofvanför klippan står en krokig tall ...

75 – Och under vapnet står en latinsk devis.

76 – Fulminat, Fulget, Refulget!språk: latin*)Blixtrar, glänser, glänser ånyo. Ack, Goliath, låt oss icke mera tänka därpå. – Vid dessa ord nedsatte|201| sig Birger likväl på halmbädden och vinkade, lik ett barn, som ville höra sagor, åt Goliath att sätta sig vid hans sida.

77 Goliath låtsade icke höra de sista orden och fortfor att steg för steg alltmera tillvinna sig sin åhörares uppmärksamhet.

78 – Det var, – fortfor han, – en höstafton, likasom nu, men för elfva år sedan. Otto Rud hade plundrat och brännt Åbo sankt Karinsnatten, och alla riddare när och fjerran voro uppbådade till landets försvar. Vi hade den dagen haft ett hårdt nappatag med danskarne; herr Bos häst hade fått ett lansstygn genom bringplåten, herr Bo sjelf var redlös af ett svårt hugg öfver högra armen och nära att bli fången eller dödad, då jag ringe tjenare lyckades rädda min herre genom att låna honom min häst. Om aftonen hade jag åter uppsökt honom. Vi lågo då, trettio man starka, i skogen på Lemo udde och vågade icke upptända eld i höstregnet, af fruktan att blotta vårt ringa antal för fienden, hvilken när som helst kunde kringränna oss med mer än tiodubbel styrka ... Men ni tröttnar kanske att höra mitt långa prat?

79 – Fortsätt, fortsätt!

80 – Då sade herr Bo till mig, sedan jag förbundit hans arm så godt jag kunde i mörkret, ty jag förstår mig någorlunda på hvassa hugg, men med slag af klubbor och stridsyxor vill jag aldrig gerna befatta mig – då sade herr Bo: hvad menar du, Goliath, skola vi än en gång se solen gå upp? Och innan jag rätt visste hvad jag skulle svara därpå, tog han min hand och sade: lofva mig, ifall du kommer undan och lefver längre än jag, att berätta mina söner, hvad jag ej sjelf kunnat förtälja dem, efter de äro små. Men säg dem icke, hvad jag nu vill yppa föroriginal: yppa, för dig, innan de äro vuxne män och bära gyllene sporrar eller gått ett år öfver tjugu, ty det är vår slägts hemlighet, och fastän den klingar som en barnsaga, behöfver man hela en mans mod för att bära den, om man sjelf är en Ljungars. Hör ni det, junker Birger? Hela en mans mod!

81 – Jag hör. Men vidare, Goliath! Berätta mig allt!

|202|

82 – Sedan jag lofvat att uppfylla herr Bos önskan, talade han på följande sätt, där vi sutto under skuggan af en mörk gran, medan månskenet, allt eftersom himlen klarnade, begynte att lysa genom granen och glimma blankt på min husbondes harnesk. Goliath, sade han, säg mina söner, att de skola älska och icke hata hvarandra, ty brödrahatets förbannelse hvilar öfver hela vår slägt alltfrån dess första ursprung. Säg dem, att vi stå i förbund med åskan och elementerna och hafva vårt namn af ljungelden, men på ett hemskt och förfärande sätt, ty vi kunna icke befalla öfver de makter, som tjena oss, och vi veta icke när blixten kan vändas emot oss sjelfva. Säg dem vidare, att de skola hålla vid kristen tro, vigas vid sina hustrur, vattenösa sina barn och läsa messor för deras föräldrars själar, ty det måste de okända, hemliga makterna tillåta, ehuru de icke tycka därom, men det är dem förelagdt. Säg likväl mina barn, att de icke utan i högsta nödfall böra nalkas en kyrka, göra korstecknet eller bestänkas med vigdt vatten, när åskan går. Och framför allt, lägg dem på hjertat, förmana dem, Goliath, och låt dem säga det samma åt sina barn, barnabarn och barnabarnsbarn, så länge någon lefver qvar af vår slägt, att ingen bland dem vare sig man eller qvinna någonsin må ingå i andeligt stånd ...

83 – Håll! Vill du häda den heliga kyrkan?

84 – Afbryt mig icke! Förmana dem, sade herr Bo, att ingen af dem må någonsin ingå i kyrkans tjenst, vare sig som munk eller nunna, klerk eller kyrkvasall, ty detta blefve deras och vår slägts vissa undergång. Och skulle, det jag icke förmodar, någon af dem blifva tubbad därtill, så säg dem, att det är allt af trolldom och ondo; ty liksom vi skyddas af okända väsen, finnas där andra okända väsen, som stämpla till vårt förderf. Gif dem då vatten att dricka ur Ljungars källa, ty af detta vatten skapades fordom vårt blod, och ur denna källa dricka vi ännu i dag vår helsa och välfärd.

85 Vid dessa ord framdrog Goliath ur bröstfickan af sin slitna jacka en liten flaska af horn och räckte henne med en bedjande blick åt sin unge herre. Men Birger sprang upp, liksom stungen af en orm, och gick fram och åter med häftiga steg. Han kämpade synbart en|203| våldsam strid med sig sjelf; man hörde honom mumla ett slags besvärjelse, hvarmed kyrkans män brukade utdrifva onda andar.

86 – Som barn har ni ofta druckit af detta vatten, – sade Goliath saktmodigt. – Det är genomskinligt som vårluft och svalkande som nattvind. Er mor lät hvarje morgon hemta detta vatten ur källan, men fru Ursula ville aldrig dricka däraf. Märk väl, fru Ursula! Käre, gode junker Birger, vill ni ej dricka er moders dryck?

87 – Vik hädan, frestare, vik hädan, du leda troll, – utbrast ynglingen och slog förvirrad omkring sig med armarna. – Har du icke förföljt mig ända hit och hvar natt stått framför min säng med ditt guldbälte från skärselden och dina röda strumpor från helvetet? Har du icke hundrade gånger lagt din hand öfver mitt breviarium och bredt din hvita klädning som ett flor öfver helgonbilderna! Har du icke, hvar gång jag försökt att bedja Pater, peccavispråk: latin och In te speravimusspråk: latin, beständigt ropat i mitt öra: fulminat, fulget!språk: latin och åter en annan gång: refulget, refulget!språk: latin Har du icke blandat din fördömda visa i sjelfva den heliga messans toner och sjungit i mitt öra: »Svarta klinga, röda klinga». Hvar gång jag sjungit Sancta Maria, ora pro nobis!språk: latin har du förvändt sjelfva Guds moders namn och förledt mig att sjunga Mariatta, Mariatta! Och nu står du framför mig vid krucifixet och skymmer korset med din hvita klädning! Bort, bort till afgrunden! Vågar du ännu att hota mig, fastän du ser, att jag föraktar dig? Rädda mig, David, rädda mig! Ser du icke huru silfverbandet kring hennes hår glimmar som eld?

88 Och den olycklige ynglingen kastade sig, utmattad af fastor och nattvak, som stegrat hans inbillning ända till vansinne, betäckande ansigtet med sina händer på halmbädden.

89 – Han skall dricka vattnet, han skall dricka af Ljungars källa, om han vill eller icke, – mumlade Goliath tyst vid sig sjelf.original: sielf.

|204|

4. Sagan om Ljungars vapen.

90 Birger låg några minuter stum och orörlig med ansigtet tryckt mot halmbädden, för att undkomma den skräckbild, som tycktes förfölja honom. Detta tillfälle begagnade den gamle tjenaren för att hälla sin flaskas innehåll i en gammal, på bordet stående silfverbägare. När detta var gjordt, ställde han några vedträn i spiseln, och innan kort uppflammade en munter brasa, som klart upplyste det dunkla rummet.

91 – Jag måste rädda honom mot hans egen vilja, – sade Goliath tyst vid sig sjelf. – Men huru? Om jag kunde skaffa hit danskarne och skaffa oss en skarp belägring på halsen? Det skulle gifva den stackars gossen något annat att tänka på. Vi få se, vi få se. Till en början måste vi tillställa ett uppskof med prestvigningen. Och huru skall detta ske?original: ske. Ogerna vill jag bryta en arm eller ett ben af min herres son, men hjelper ej annat, så ... nöden har ingen lag. Det är i alla fall icke stort sämre, än att piska sig sjelf ... Där ligger det fördömda pinotyget! Det skall åtminstone ej längre göra en fluga för när!

92 Och med en barnslig skadeglädje upptog Goliath den fruktansvärda gisseln från golfvet, instoppade honom i brasan och såg honom långsamt brinna. – Sprakar du, din flåbuse? – mumlade han. – Spraka i skärselden, ditt leda troll; jag skall värma dig, så att du en annan gång glömmer att stå efter adligt blod! – Med dessa ord makade han gisseln längre in bland bränderna, där den motvilligt förtärdes af lågorna, men stod ännu, sedan den förkolnat, hotande upprätt med sina fyra maktlösa snärtar af falnande aska.

93 Det starka skenet från brasan återkallade Birger småningom till besinning. Han reste sig upp, såg tvekande omkring sig och tycktes fatta mod, när han icke mera varseblef den fruktade synvillan. – Är du ännu här, min gamle trogne vän? – sade han, inom sig nöjd att äga en bundsförvandt mot sin upproriska fantasi.

|205|

94 – Käre junker, tillåt mig att vaka öfver er i natt, ty ni mår icke väl, – sade Goliath.

95 – Det är redan bättre. Men tro mig, det kostar på blod och nerver att sex nätter å rad förföljas af samma syn ... Jag behöfver ej säga dig hvad. Förgäfves har jag fastat, späkt min kropp och anropat helgonen om bistånd ... Men låt oss icke mera tänka därpå; mina krafter stå icke längre ut. Blif hos mig, Goliath, beskydda mig mot mig sjelf!

96 – Nå, lofvad vare sankt Henrik, nu talar ni åter som en förståndig ung man. Ja, käre junker, jag skall ligga som en hund vid edra fötter och icke lemna min plats, om ni än skulle sparka mig från er. Goliath är gammal och uttjent, men han kan ännu både skälla och bita. Kommer ni i håg er fars gamla vallhund, Thor med de långa öronen, han som kunde på en mils afstånd skilja en Ljungars knekt från en Letto ryttare, när vinden låg därifrån? Mins ni huru fru Ursula en dag blef röd under sina bruna hexögon, när ni band hennes svarta sammetshatt på Thors lurfviga nacke ...?

97 – Ja, och på framfötterna tassade han med Knuts kragstöflar, men på bakfötterna med Beatas skor. Det var för galet att se honom lunsa efter vår feta stallgumse.

98 – Och då kom fru Ursula och sprakade eld ...

99 – Men du gömde mig i vaktkojan, tilldess att stormen var öfver och min far kom hem från jagten. Det var icke första gången du stod på min sida, Goliath.

100 – Och med Guds hjelp icke heller den sista. Fru Ursula kunde aldrig förlåta mig de spratt jag spelade henne.

101 – Därför lät hon också kasta dig i hvalfvet. Det var för min och Beatas skull, min trogne Goliath. Hur skall jag någonsin kunna belöna din trohet?

102 – Låt oss ej tala därom, junker. Hon har så litet fått bugt på mig, att jag väl hade lust att göra henne ännu ett spratt på gamla dagar.

103 – Nej, hvad skulle det vara?

104 – Jo, att ledsaga er som borgherre tillbaka till Ljungars. Jag föreställer mig huru er styfmor skulle få stora ögon, hon som tror er vara en förläst stackare,|206| en bortkollrad mes! Men hon skall bli lurad. Ni är myndig nu och kan när som helst binda vid sidan er faders svärd, rida till er fäderneborg, klappa på porten och säga: Ljungars, låt upp, din herre kommer!

105 Ynglingen suckade och gick öfver golfvet med långa steg. Hans bleka kinder begynte åter glöda, mekaniskt tog han bägaren, förde den till sina läppar, för att svalka sin törst, och drack med välbehag.

106 Goliath smålog i sitt gråa skägg.

107 – Ja, – sade han med tillförsigt, – allt skall ännu blifva bra, er faders svärd skall icke rosta i slidan, ert sköna arfvegods skall hvarken göda snikna munkar eller vara tillhåll för en trollpackas konster. Den dag ni rider in i borgen med en ung och ädel husfru, en from Guds engel, liksom er saliga mor, den dagen hoppas mina gamla ögon ännu få se, och den dagen, junker Birger, skall Ljungars slägt ånyo uppblomstra till storhet och ära.

108 – Min faders svärd, – upprepade ynglingen med lågande blickar. Det var i detta ögonblick något hos honom, som påminte om hans fader, den tappre herr Bo.

109 – David har räddat det åt er; i morgon skall ni binda det vid er sida och draga mot danskarne för att förtjena edra sporrar, – utbrast Goliath lifligt. Inom sig tillade han: – Sankt Brita välsigne det hedniska vattnet; det har samma verkan på Ljungars blod, som vattnet i smedens balja: det härdar stål.

110 – Men du har ännu icke berättat mig om Ljungars vapen, – fortfor ynglingen.

111 – Ni ville icke höra mig, ädle junker. Men nu, när jag åter ser kungablod färga er unga kind, nu kan jag fortsätta herr Bos berättelse.

112 – Kungablod, säger du?

113 – Har ni icke länge sedan anat betydelsen af de tre kronorna öfver er ätts vapen? Mod, junker! Ni är nu stark nog, ni skall icke längre darra som ett barn för ammsagor.

114 – Det är besynnerligt, Goliath, jag känner mig så till mods, som vore jag färdig att stiga till häst. Men fortfar!

|207|

115 – Nåväl, medan vi sutto under den höga granen och månen sken på Ljungars blanka stålhufvor, fortsatte herr Bo sin berättelse på följande sätt:

116 Birger Jarl till Bjelbo, af den mäktiga och sedan så olyckliga Folkungaätten, hade fyra söner, af hvilka Waldemar och Magnus blefvo Sveriges konungar, men Bengt hertig af Finland och Erik hertig af Småland. Konung Waldemar hade en dejelig drottning af dansk börd, vid namn Sofia, men en ännu dejeligare svägerska, prinsessan Jutta. Denna Jutta hade varit vigd nunna och abbedissa i Roeskildes kloster, men återgått till verldens fåfänglighet, hvilken hon hade mera kär än Gud, heder och samvete.original: samvete Så begaf det sig, att konung Waldemar, som var sin tids skönaste man, förälskade sig i prinsessan Jutta, som var sin tids skönaste kvinna.

117 En dag, då konungen och prinsessan voro på jagt, öfverföllos de af ett hårdt åskväder och tvungos att tillbringa natten i en grotta. Ovädret gick öfver, men konungen, drottningen och prinsessan brukade sedan säga, att från denna natt begynte deras olyckor. Sedan hände också, att hvar gång prinsessan Jutta red ut om sommaren, hörde man åskan och såg ljungeldarna.

118 Emellertid blef drottning Sofia för hvar dag blekare, och konungen sjelf blef bedröfvad och ångerfull. Detta kunde prinsessan ej längre lida, utan blef sjelf mörk i hågen och reste med hertig Bengt att jaga elgar i Finland.

119 Hertig Bengt Birgerson var biskop i Linköping, men mera verldsligt än andligt sinnad, och anställde många förlustelser för att skingra prinsessans svårmod. Emedan hon mycket älskade vilda jagter, lät hertigen uppdrifva björnar och jagade dem långt borta i Satakuntas ödemarker. Nu hade hertigen äfven en lappsk dverg vid namn Sam, och denne dverg var en trollkarl. Hertigen förde Sam med sig på jagterna, för att Sam kände björnarnas gömställen, och så kom en gång hela jagtsällskapet långt in i skogen till det ställe, som sedan kallades Ljungars källa. Prinsessan var den dagen hvitklädd, bar på det mörka håret sin danska krona, ett silfverband kring sin panna, ett guldbälte om lifvet och|208| röda strumpor och skor på fötterna. – Men ni hör mig ej, junker Birger.

120 – Fortsätt! – svarade ynglingen, i det han kastade en skygg blick kring det mörknade rummet. – Den drägt du beskrifver, känner jag endast alltför väl.

121 – Det är ej godt, – fortfor Goliath, – att berätta i mörkret om sådana saker, och därför vill jag drifva alla spöken på flykten med litet mera ved på vår brasa. Hvar stannade vi? Jo, nu hade alla, som kände prinsessan Jutta, förundrat sig öfver att jagten härtills varit gynnad af det vackraste sommarväder. Men när det led mot middagen, begynte svarta moln uppstiga i öster och det blef qväfvande hett i den stora skogen. Sällskapet satte sig då att rasta på gräsvallen under den krokiga tallen, invid den stora klippan, ni vet, och prinsessan Jutta begynte plågas af törst, men intet vatten fanns på en mils omkrets.

122 Då drog hertig Bengt sin tjocka guldring af fingret, kallade på Sam och befallde honom hemta prinsessan vatten. Lyckades han, skulle ringen blifva hans, hvarom icke, skulle han hängas som en onyttig tjenare i närmaste träd. Sam tog ringen, läste vattenorden och stötte sin staf emot klippans fot. Strax framsprang ur berget en klar källa, och dvergen skyndade att räcka prinsessan den svalkande drycken. Men prinsessan var den dagen i sitt mörka lynne, stötte dvergen föraktligt ifrån sig och utropade: huru vågar du, vanskapliga odjur, att smutsa med dina händer en konungadotters dryck? Är du så mäktig i svartkonst, som du föregifver dig vara, så skicka mig en tjenarinna, värdig min börd att kredensa min dryck!

123 Då, säges det, smålog den vanskaplige dvergen och bedyrade, att han ville skicka prinsessan icke allenast en fin och fager tärna, utan ock en, som skulle likna prinsessan sjelf till gestalt och klädedrägt, och icke allenast en tjenarinna att kredensa hennes dryck, utan ock en som skulle tjena henne och alla hennes efterkommande, så länge någon fanns, som bar hennes blod i sina ådror. Hon skulle endast gifva honom en flik af sin drägt.

124 Nyfiken att se huru han ville hålla sitt löfte, räckte då prinsessan Jutta åt dvergen en flik af sin hvita|209| klädningsfåll, hvilken sönderrifvits på törnbuskarna. Sam mumlade sina trollord och kastade det lilla hvita tygstycket i källan. Det flöt på vattnet; man kunde ännu se det borta vid gräsvallen, men då begynte en dimma att uppstiga ur källan, och ur dimman steg en den dejligaste hvita flicka, som i allt var prinsessans fullkomliga afbild, utom att hon var liten, smärt och fin som ett fyra års barn. Denna hvita tärna steg fram till prinsessan, räckte henne källans vatten i en silfverskål, och prinsessan drack. Men knappt hade hon druckit, innan himmelen förmörkades och ett så grufveligt thordön uppstod, att ingen dess like någonsin sett. Prinsessan ville fly, men förmådde icke, hennes tärnor förskingrades, och hertig Bengt, som ville rädda henne, bortrycktes af en stormvind långt därifrån. När ovädret slutligen saktades och hertigen återvände till stället, där han lemnat prinsessan, fanns den stora röda klippan klufven i tvenne stycken af åskviggen, och vid dess fot låg prinsessan Jutta död, men vid hennes fötter låg en lefvande liten gosse insomnad i gräset. Dvergen Sam var försvunnen, och från den stunden såg honom ingen mer.

125 Hertig Bengt hade gerna velat unna prinsessan en kunglig begrafning, men efter hon varit en vigd nunna, som brutit sitt klosterlöfte, ville ingen klerk läsa messan öfver hennes stoft, ej heller döpa hennes barn. Hertigen lät uppfostra gossen i sin borg, kallade honom Knut och gaf honom Ljungars namn, vapen och gods till minne af hans börd. När gossen var femton år gammal, hörde han barnen, som lekte på borggården, säga till hvarandra: konsekvensändrat/normaliseratdär går Knut Ingensson, som icke är döptkonsekvensändrat/normaliserat. Knut tog en sten, slog barnen, gick till slottskapellanen och begärde att blifva döpt, men det kunde ej ske, ty han hade blodiga händer. Därefter gick Knut från kyrka till kyrka, från stad till stad och begärde att undfå dopet, men den ena presten frågade: hvem var din far? den andra presten frågade: hvem var din mor? Då Knut ej ville svara därpå, ville heller ingen döpa honom, och så kom han slutligen med samma begäran till den heliga fadren i Rom. Påfven frågade som alla de andra: hvem var din far? hvem var din mor? Knut svarade: tall i skogen hette min fader, och|210| silfverkälla hette min moder, men vill ni veta mera, så är jag prinsessan Juttas son. Då sade påfven: gå bort, du förtappade; skulle jag välsigna en klosterbryterskas son! Och Knut gick bort i häftig vrede, vattenöste sig sjelf i Ljungars källa och förbannade sig och hela sin slägt, att hvem helst af dem, som någonsin ville tjena kyrkor och kloster, honom skulle det lända till ofärd och säker undergång. Därefter byggde han Ljungars slott och blef stamfader för sin ätt, som beständigt har varit kyrkans fiender. Men hvart han gick, följdes han af åskan, och Folkungaättens blodiga slägthat gick i arf till hans efterkommande.

126 Här slutade Goliath herr Bos berättelse, fattade Birgers hand och sade: – Ni har nu hört er slägts historia; vill ni ännu gå i kyrkans tjenst?

127 Birger svarade endast: – Icke i morgon! Det är omöjligt.

5. En statsman i svåra tider.

128 Det hade lidit långt in på den i Sveriges tideböcker blodiga November månad 1520, och man väntade i Finland med största spänning och otålighet nyheter från Stockholm. Man visste, att konung Kristians kröning skulle den 4 November och följande dagar firas med stor högtidlighet. Man visste också, att konungen vid Stockholms dagtingan den 5 September lofvat de svenska och finska herrar, som tillförene varit hans fiender, fullkomlig förlåtelse och glömska af det förflutna, ja tillförsäkrat Stures enka, Kristina Gyllenstjerna stora förläningar, hvaribland Tavastehus slott och län samt Kumo gård i Finland. Man borde väl således icke hafva annat att vänta än goda tidningar. Men finnarne hade likväl varit konungen ohörsamme: de hade fått konungens bud och befallning att skicka till kröningen sina förnämsta män, och de hade ej åtlydt befallningen. För|211|gäfves hade den gamle Hemming Gadd, som öfverkommit med danska trupper och munnen full med sköna löften, sökt förespegla finnarne nödvändigheten och de stora fördelarna af att efterkomma konungens bud. Befallningen hade blifvit andra gången upprepad och ändock ej åtlydd; man kände likasom något osa i luften. Hvad skulle konungen säga härom? Det var i synnerhet detta man var nyfiken att höra.

129 Men mörker och storm på Ålands haf läto budskapen länge vänta på sig. Orolig, men tyst och försigtig hade biskop Arvid stängt sig inne i Kuustö, dit han vid danskarnes annalkande låtit föra sina och kyrkans förnämsta dyrbarheter. Han vågade sig icke mera till Åbo, sedan slottet fått dansk besättning, men han aktade sig väl att låta märka sin fruktan. Han mådde icke väl, han kunde icke lemna sina rum i den skarpa höstluften, hvilket icke hindrade honom att i största hemlighet sjelf inspektera borgens försvarsanstalter och tid efter annan öfvertyga sig om vakternas påpasslighet, hvari han troget bistods af sin stallmästare David. Kanske hviskade också hans afundsmän och belackare, att han framför andra var den, som underblåst de finske herrarnes misstroende mot konungen och varnat dem för att resa till kröningen; men så hviskade andra i stället, att det äfven var han, som med beredvillighet låtit mottaga de danska trupperna och sörjt för deras rikeliga förplägning i Åbo; ja, att han redan i Juni detta år, under de uppriktigaste försäkringar om sin stora glädje och beständiga tillgifvenhet, gratulerat landsförrädaren biskop Gustaf Trolle till dennes återinsättande i Upsala biskopsdöme. Således måste ju hvarje misstanke om biskop Arvids mindre tjenstvilliga sinnelag mot konung Kristian vara idel förtal.

130 Det var naturligtvis i de mest fredliga afsigter och till att förekomma onödig blodsutgjutelse, som biskopen låtit till Kuustö undanföra ett stort förråd af alla slags vapen och, till än vidare säkerhet, nedgräfva dem i slottskällrarna. David hade förstått så hemligt bedrifva detta oskyldiga smuggleri, att sjelfva slottets trogna besättning icke visste annat, än att biskopen samlat i källrarna ett öfvermåttan stort förråd af matvaror och öl; en sak, som i det hela icke heller var så ogrundad.|212| Man måste ju förse sig med vinterförråd, och hvem kunde veta, om ej i nästa år förestodo missväxt och dyr tid?

131 Biskop Arvid satt en förmiddag i sitt arbetsrum på Kuustö, ifrigt sysselsatt med att ordna kyrkoarkivet och låta, för all säkerhet, kopiera några af de vigtigaste dokumenterna. I detta arbete biträddes han af tvenne unga djeknar, eller novitii, som skulle ingå i andliga ståndet.original: ståndet Biskopen kollationerade just afskriften af en påfvebulla, då han plötsligen afbröt läsningen och kastade en skarp blick på en af sina biträden.

132 – Men, Birger Boson, – utbrast han, – är du förryckt? Det är nu tredje gången du tager dig före att vränga den heliga jungfruns välsignade namn! Se här; har du icke återigen skrifvit: in gloriam sanctissimæ et beatissimæ Mariattæ, matris Dei?språk: latin

133 – Nåd, vördige fader, nåd! – utropade ynglingen bleknande och föll till sin vredgade förmans fötter.

134 – Min son, – fortfor biskopen, – jag finner nu, att du är långt ifrån beredd att pryda dig med den heliga kyrkans skrud, så länge du ännu hänger med ditt sinne vid verldsliga föremål och därigenom är utsatt för djefvulens dagliga anfäktelser. Gå, – tillade han med mildare röst, – gå, min stackars gosse, anropa den heliga jungfrun om tillgift, och sök att beveka henne med tre dagars sträng fasta ...

135 – Vördige fader, – suckade Birger, – ni har tillåtit mig att bikta för er; ni vet allt, och ni vet således, att jag är den allra odugligaste af alla edra novitier. Ni vet, att ett spöke förföljer mig, och jag kan icke blifva det qvitt. Ju mera jag fastar och späker min kropp, desto ihärdigare sjunger detta afgrundens bländverk beständigt sin visa i mina öron. Jag har icke ro, hvarken dag eller natt. Om dagen kan jag ej se något hvitt, utan att jag tycker mig se ett par röda strumpor därunder, och om natten reser jag mig ofta upp i min säng, emedan jag tycker mig se ljungeldar blänka mot fönstret i min cell. Jag hör hästar gnägga, sporrar klinga och svärdshugg hvina utanför slottsmurarna.

136 Biskopen skakade betänkligt på hufvudet. – Utan allt tvifvel, – sade han, – drifver en ond ande sitt|213| spel med din lättrogna och verldsälskande själ. Tag denna relik och förvara den väl vid ditt bröst; det är nageln af sankt Henriks afhuggna tumme, infattad i guld, och ett bepröfvadt skyddsmedel mot alla anfäktelser. För öfrigt inser jag, att du behöfver något yttre göromål ... något farligt och mödosamt uppdrag, som fordrar hela din själsnärvaro. Gå, min son, jag skall tänka därpå.

137 I detta ögonblick inträdde David med brådska och anmälde, att på vägen från Åbo närmade sig en skara af närmare sextio ryttare.

138 – Kalla hit herr Nils. Låt ladda fältslangorna. Beväpna folket. Besätt murarna. Men låt det ske tyst. Säg knektarne, att de hålla sig gömda. Passa på vindbryggan. Skicka hit klerkerna och mäster Olof. Låt pagerna kläda sig till högtid. Vänta, skicka äfven hit jungfru Beata och jungfru Elin!

139 Dessa befallningar utdelades lugnt, kort och bestämdt. Riddar Nils, biskopens höfvidsman på Kuustö, infann sig och mottog sina instruktioner. Biskopen sjelf ordnade sin drägt och sitt rum i öfverensstämmelse med den rol han föresatt sig att spela.

140 Innan kort hördes hornstötar, och det anmäldes, att junker Thomas Wulf von Grewensdorp, konung Kristians befälhafvare i Åbo, åstundade, tillika med sitt följe, att blifva insläppt i borgen.

141 Herr Nils visade sig innanför vindbryggan, helsade höfviskt den tyske riddaren och beklagade, att hans högvördige herre biskopen för närvarande vore ganska sjuk och svag samt dessutom mycket trångbodd. Biskopen utbad sig emellertid att få emottaga riddar Wulf och tvenne af hans svit, men kunde icke hafva den äran att emottaga riddar Wulfs öfrige följeslagare, hvilket annars för honom varit ett stort nöje. Man skulle på möjligaste bästa sätt låta undfägna riddarens folk i närmaste gårdar invid slottet, och om riddaren åstundade säkerhet för sin person, skulle fyra unga adelsmän i biskopens tjenst ställas som gisslan.

142 Sistnämnda anbud var en formalitet, som bruket fordrade och hvilken blott alltför ofta i dessa trolösa tider visade sig vara af behofvet påkallad. Riddar Wulf – en något fetlagd äldre herre, hvars lurande, listiga|214| ögon icke rätt öfverensstämde med den jovialiska öppenhet han gerna lät påskina – afböjde muntert senare delen af anbudet och yttrade blott på tyska till sitt folk, så högt att herr Nils kunde höra det: –konsekvensändrat/normaliserat Har jag icke sagt eder, Teufelshundar, I sväre så förbandet, att den fromme bischoff ej kan tåla er i sin helige hus! Packt euch för fanden i våld og mumse på grisesteg, der som I kunde bekomme det uden att stjäle.

143 Med detta rotvälska resepass drogo sig ryttarne tillbaka. När man icke vidare behöfde frukta en öfverrumpling, nedfälldes vindbryggan och riddar Wulf red in med två af sina män.

144 Det visade sig snart, att den trånga borgen verkligen hyste många innevånare. Biskopens värdighet fordrade nu, att konungens representant i Finland skulle mottagas med en ståt, som tillkom bådas rang. Riddar Wulf passerade således först mellan dubbla rader välrustade knektar, uppställda på borggården och anförda af tvenne riddare i biskopens färger. Därefter mottogs han vid stora uppgången af Nils, och bakom herr Nils stodo vid hvart fjerde trappsteg tvenne pager, inalles sexton, alla klädde i blått och hvitt sammet samt tillhörande Finlands förnämsta familjer. I vapensalen väntade klerkerne, anförde af dekanus mäster Konrad, och här qvarlemnades den främmande riddarens följeslagare, hvarpå han ensam, ledsagad af domherren, fick inträda till biskopens enskilda rum innanför salen.

145 Den, som för en half timme sedan kastat en blick i detta arbetsrum, skulle nu till sin förvåning ha sett det förvandladt till sjukrum. Försvunna voro alla spår af kyrkoarkivet, skrifmaterialerna och andra arbeten, hvarmed biskopen nyss varit så ifrigt sysselsatt. En stark lukt af kamfer stack vid inträdet kung Kristians utskickade mindre behagligt i näsan. Biskop Arvid sjelf befanns halfliggande på en hvilobädd och klädd i en präktig ornat, midtemellan sjukdrägt och biskoplig skrud. Han såg i sanning så tärd och föråldrad ut, den vördige fadren, att man nästan – om det icke varit förnärmande för hans andliga reputation, – kunnat misstänka ett fint anbragt grått och gult smink. Vid hans ena sida stod med bekymrad min hans läkare, mäster Olof, och på den andra, som sjuksköterskor, de tvenne|215| adliga jungfrur, som för närvarande sökt en tillflykt på Kuustö, den mörklockiga, nu sextonåriga Beata Bosdotter af Ljungars med sin skälmska, trotsiga hållning och sina blixtrande ögon, samt den likaså unga, men blonda, milda och blyga Elin Kurck, dotter till en af biskopens nära anförvandter.

146 Vid riddarens inträde aflägsnade sig de unga fröknarna, sedan de uppfyllt sin enda och lätta bestämmelse att tjena till dekoration.

147 Äfven mäster Olof drog sig tillbaka, sedan han ställt på bordet en läskande dryck, som han nyss hade tillredt, och biskopen blef allena med kung Kristians tjenare; räf och lejon i samma kula, – vare det sagdt som en hyllning åt biskop Arvids diplomatiska egenskaper. Räfvens klokhet parades denna gång med ett lejonhjerta.

6. Huru riddaren Wulf von Grewensdorp berättade nyheter från Stockholm.

148 – Was tausend, vördige herre, schlecht gebraten, schlecht geschlafen, – utropade genast vid inträdet riddar Wulf, med det burdusa sätt, som lätt kunde tagas för en krigares öppenhet, och i sitt tal blandande tyska och danska med en tvärsäkerhet, som är omöjlig att återgifva.

149 En blick af kyrkofurstens förnärmade höghet for öfver biskopens ädla drag, men han kufvade sin harm och svarade endast:

150 – Var helsad, högtärade herre, i denna ringa borg, och mottag tillika min tacksamhet för det ni ger mig ett tillfälle att erbjuda vår nådige herre kung Kristiern min tropligtiga tjenst, så långt mina svaga krafter förmå.

151 Den ceremoniösa och afmätta tonen i denna helsning nedstämde genast en god del af riddarens framfusighet, och han fortfor med mera höflighet:

|216|

152 – Danke, danke, ers vördighet. Thut mir leid, att ihre Gesundheit icke är gut. Hoffen bessere Zeiten, bedre tider, ers vördighet.

153 – Jag är i sanning otröstlig, – svarade biskopen, – att min olyckliga sjukdom just dessa tider hindrat mig att hörsamma vår nådige konungs bud och befallning att vara tillstädes vid hans ärorika kröning i Stockholm. Värdigas ytterligare försäkra hans nåde, att blott min fullkomliga oförmåga afhållit mig från att, jemte min ärade och fromme broder, den högvördige ärkebiskop Trolle och rikets öfriga presterskap, nedlägga min hyllning inför hans nåde vid ett så lyckosamt och glädjefullt tillfälle.

154 Riddar Wulf bet sig i läppen och syntes, mot sin vana, förlägen om ord.

155 – Allerdings, – sade han, – allerdings. Hans nåde vet, att den vördige bischoff von Åbo är ein hertzensguter Mensch und getreuer Unterthan, und darum ... det skall meget freue ers vördighet, att där äro komne just i natt de beste tidninger fra Stockholm ... jeg må sige, meget heldige, sehr gute Nachrichten.

156 – Jag har ännu icke fått ens den minsta underrättelse om kröningshögtidligheterna, och ni skall göra mig mycket förbunden, om ni ville meddela mig något därom, – yttrade biskopen med en forskande blick på budbäraren. – Jag är säker, – tillade han, när Wulf dröjde med svaret, – att hans nåde, enligt sitt huldrika löfte, visat sig mild och förlåtande mot dem bland Sveriges biskopar och ridderskap, hvilka tillförene varit nog olycklige att ådraga sig hans nådes ogunst och missnöje.

157 – Oh ja, meget gnädig, meget huld och forladende, – svarade riddaren, alltjemt sökande ord. – Der er dantsed i tre dagar på Stockholms slott, viel Schmaus, ungeheuer Bier und Wein getrunken ...

158 – Man har således firat en allmän försoningsfest? Jag vill hoppas, att allt slutats väl och att alla åtskilts med glädje och tacksamhet öfver konungens nåd?

159 – Hagelwetter! Warum sollten sie nicht frölich sein?språk: tyska Erstaunt glädelige, lustige og dankbare, alle Menschen. Ja, das heisst alle kongens troe undersåter og rätte vänner?

|217|

160 – Men för vår frus och alla helgons skull, herr riddare, ni säger mig detta med en ton, som låter mig frukta, att icke allt aflupit så lyckligt, som man kunnat förvänta! Det har dock icke något ondt vederfarits Stures enka eller andra af rikets adel och presterskap?

161 – Was, donnerspråk: tyska! Ers vördighet må dog wäre vår konges vän och stå på hans side?

162 – Just därför, herr riddare, vill jag aldrig förmoda, att hans nåde kunnat bryta sin heligt besvurna tro och lofven, onsdagen näst efter sankt Egidii dag detta år, när Stockholm dagtingade.

163 – Oh, bitte, det var icke kongen, det var den bischoff von Upsala, der på sina bare knä åstundede rättvise mod kätterne och de upproriske påfveskändere. Versichere, alles gerichtlich abgethanspråk: tyska. Den bischoff klager; kongen spör; de må sige mig, mine kjäre börn, hvis alle disse gode män äre kättere? De gode svenske herre och rådet svare härtill ja, ja. Nun, also nichts weiter; alle kaputtspråk: tyska.

164 – Men det är icke möjligt! Biskop Mathias i Strengnäs?

165 – Kaputt.

166 – Vincentius af Skara?

167 – Kaputt.

168 – Knut Kurck?

169 – Kaputt.

170 – Erik Johansson Wase?

171 – Kaputt.

172 – Biskop Brask i Linköping?

173 – Oh, der Fuchs ist aus der Falle gelofen.språk: tyska

174 – Joachim Brahe?

175 – Kaputt.

176 – Erik Gyllenstjerna?

177 – Kaputt.

178 – Men hans syster, fru Kristina, henne har dock intet ondt vederfarits?

179 – Oh nichts, nichtsspråk: tyska. Vår nådige konge har ändogså undet henne det frie val, enten att dränkes, brännes eller lefvende begrafves.

180 – Himmelska makter! Och de öfriga förnäma fruarna i Stockholm? Fru Cecilia af Eka? Fru Sigrid Baner?

|218|

181 – Jeg ved kun, at fru Sigrid blef stopped i en säck och kasted i strömmen, – genmälde riddar Wulf, något förlägen, i en skämtande ton.

182 – Det är en fabel, en skepparhistoria! Herr riddare, vill ni drifva gäck med min lättrogenhet?

183 – Donnerwetter, jeg må vide, att hon blef slynged som ett kattebörn i Norrström, men hon blef draget där opp igen, og det är mer än man gjör med alle kattebörn.

184 Så fortfor riddar Wulf, med illa dold skadeglädje, att droppe för droppe meddela sin åhörare dessa giftiga nyheter, af hvilka de allraflesta tyvärr voro alltför grundade, med undantag endast af Kristina Gyllenstjernas öde, hvilket blef, som bekant, att försmäkta i Köpenhamns förfärliga blåa torn. Biskop Arvid behöfde allt sitt mod, all sin utomordentliga sjelfbeherskning, för att icke genast låta den hånande budbäraren af så förskräckliga nyheter erfara all den afsky, sorg och förbittring, som därvid rörde sig inom hans ädla själ. Det stolta Kurckblodet jäste våldsamt inom honom. Ett ögonblick for genom hans hufvud den snabba tanken att qvarhålla kung Kristians höfvidsman som fånge, medan han hade honom i sin makt, därefter kasta sig öfver den danska styrkan i Åbo, – hvilken, utan befäl och utan hopp om undsättning denna årstid, ej borde vara svår att besegra, – samt slutligen ställa sig i spetsen för ett allmänt uppror, drifva danskarne ur Finland och sedan ...? Ja, sedan hade Finland ingen herskare, efter Sten Stures död, och hvem vore därtill mera berättigad, än den finska kyrkans styresman, han som väl visste, att han nu i dubbelt afseende var sin nations öfverhufvud? Detta vore ju blott att förverkliga hans företrädares, de forne Åbobiskoparnes, helgonet Hemmings och den store Magnus Olai Tavasts djerfva drömmar! Finland en theokratisk republik, en kyrkostat under påfligt beskydd, med en sjelfvald biskop till dess öfverhufvud för lifstid, – sådan var grundtanken, sådan planen, ehuru den aldrig klart uttalades i ord, men väl i ett helt system af ditåt syftande handlingar. Och när var någonsin ett ögonblick så gynnsamt, som just i denna ordningslösa, herrelösa, allt omstörtande tid, när den verldsliga makten gjort sig så hatad genom|219| Kristians blodiga bödelsvärd och kyrkan allena, – hon, den eviga, som stod på hälleberget och var bestämd att trotsa alla tiders stormar, – syntes mäktig nog att erbjuda ett skydd mot den hotande omstörtningen?

185 Maktens demon stod på tinnarne af templet och hviskade till Arvid Kurck: allt detta vill jag gifva dig, om du faller ned och tillbeder mig!

186 Men biskop Arvid var för klok att låta hänföra sig af känslornas politik; han älskade för mycket sitt fosterland, för att vilja hufvudstupa och oförberedt inkasta det uti nya förtviflade strider. Med denna hersklystna, inbördes afundsamma och fientliga adel var, här som i Sverige, ingenting att uträtta. Och hvad stod ofvanom adeln? Ett fåtaligt, till stor del okunnigt och vida kring landet skingradt presterskap. Hvad stod nedanom adeln? Ett ännu okunnigare, äfvenså fåtaligt och skingradt folk, från barndomen vandt att gå i de mäktiges ledband. Nej, för denna gång var ingenting att göra; men måhända skulle den närmaste framtiden ur sitt ännu dunkla sköte föda en man, som vore det stora verket vuxen och kunde förena till en gemensam maktyttring alla de nu så söndrade viljorna, alla de nu så skingrade, under långa fejder till hälften förblödda krafterna ...

187 Biskop Arvid beslöt att vänta!

188 Och med detta beslut, öfvervägdt och fattadt inom mindre tid än här behöfs för att nedskrifva det, återfick biskopen hela sitt mod, hela sin beslutsamhet. Den förhatlige budbäraren skulle ej triumfera, han skulle endast förbländas, hans misstankar skulle endast söfvas till ro, intilldess ögonblicket vore kommet att trampa tyrannens förhatliga makt med harm under fötterna.

189 – Undra icke, herr riddare, – sade nu biskopen med hög värdighet och fullkomligt lugn, – undra icke, att så oväntade nyheter uppskaka en gammal, bräcklig man, hvars få återstående krafter äro medtagna af en långvarig sjukdom. Som menniska och som en fridsam kyrkans tjenare måste jag djupt beklaga det olyckliga öde, hvilket drabbat så många högtstående personer, forna vänner och svenska anförvandter. Som medborgare däremot och trogen undersåte, är det min pligt att vörda min konungs beslut och rådets dom. Som den|220| heliga romerska stolens ovärdige vikarie i detta land, kan jag endast önska och hoppas, att erkebiskopen af Upsala handlat efter sitt samvete och den kanoniska rätten, hvilken allena kyrkans herdar äro underkastade, och bedja till Gud, sankt Erik och sankt Brigitta, att denna tilldragelse må lända till fäderneslandets sanna väl. Och nu – sedan ni haft undseendet meddela mig dessa tidningar och känner min mening därom, – tillåter ni mig att fråga hvarmed jag för öfrigt kan vara vår nådige konung och eders välborenhet till tjenst?

190 – Haue mich in tausend Stücken, – utbrast den råe krigaren förbluffad, men ännu tvehågsen huru han borde upptaga en sådan politisk trosbekännelse, – jeg må sige, eders vördighet är dog en gandske fernuftig man, der gjerne må unde verdammte Kettere deres verdiente lön. Och dersom eders vördighet nu vilde flytte till Åbo och unde mig den äran att hafve eders vördighet till nabo, vilde eders vördighet hafve det gut och meget besser wie hier, och det må jeg bekjende är mitt sanskyldige ärende. Det vill verdamme mich, icke blifve någen mangel på onde tunger i disse tider, mest bland den upprorske adel, som vår konge nog tör knuse den gang, men till dess må eders vördighed predige fred og rolighed. Eders vördighed må ramme disse finnehunde hvar dag för örene, att de må hålde sig i skinnet som gode börn, der som de icke vilde bekomme riser in posterioribusspråk: latin. Det tör ändogså vare eders vördighed sjelf till megen nytte. Kongen må vide, att eders vördighed icke har någon del i den finske adels genstörtighed, ändogså belackere sige eders vördighed varit Stures bedste vän og kongens ovän.

191 Härvid blinkade riddar Wulf med sina klippska ögon, liksom ville han tillägga: var icke för stursk, min gubbe, du ser, att jag har dig i mina händer!

192 Biskop Arvid smålog midt under det raseri, som kokade i hans bröst. – Ers välborenhet, – sade han, – förstår att taga oss fredlige kyrkans män på den ömma sidan, och det gläder mig, att kungen i ers välborenhet äger en tjenare, med hvilken man kan tala ett klokt ord mellan fyra ögon. Kort sagdt, vi förstå hvarandra. Jag inser verkligen icke något skäl, hvarför vi skulle vara fiender, när vi båda ha en afgjord fördel|221| af att hålla tillsamman som vänner. Låt oss därför sluta förbund med hvarandra. Jag lofvar att använda hela mitt inflytande till kung Kristierns fördel, och ni däremot lofvar mig att sopa igen spåren af hvad ni kallar min vänskap för Sturen. Kanske har jag ock något annat vilkor, något lönande pastorat till exempel, hvars inkomster kunde komma väl till pass i dessa fattiga tider. Men därom få vi sedan tala, likasom om min flyttning till Åbo. Ni är lika slug, som ni är tapper, riddar Wulf; ni skall därför icke undra, att jag tillsvidare sofver bättre på Kuustö, än under skyddet af edra lansar. Dessutom inser ni, att vårt förbund måste hållas hemligt. För att kunna verka för vår gemensamma sak, måste jag synas fullkomligt uppriktig. Det skulle ej skada, om ni då och då ville fälla ett hårdt ord om mig, likasom vore jag ännu i onåd och utsatt för danska partiets förföljelser. Mina ord skola då hafva bättre klang. Och således, ers välborenhet, äro vi från denna stund uppenbara fiender, men hemliga vänner. Förstår ni mig?

193 – Oh ganz schön.språk: tyska Potztausend, ers vördighed är dog en meget klog, en meget ferståndig man!

7. Huru två unga fröknar reste från Kuustö till Nådendal.

194 Knappt hade riddaren Wulf von Grewensdorp med sitt följe aflägsnat sig från Kuustö, innan biskop Arvid inneslöt sig i sitt rum och lät kalla till sig sin stallmästare David jemte den unge Birger Boson till Ljungars. – Tidens lägenhet är sådan, – sade han till dem, – att vårt land väl framför allt behöfver de heligas förböner, men därnäst äfven män, som kunna ett klokt hufvud bruka och ett godt svärd vid sin sida föra.|222| Birger Boson, jag vill nu unna dig ett tillfälle att visa ett mandomsprof, som skall gifva dig annat att tänka på, än onda andars förföljelser. Tag dessa bref och skaffa dem säkert fram, det fortaste du förmår. Jag anförtror härmed min och fäderneslandets välfärd i dina händer. Låt hellre hugga dig i stycken, förrän du öfverlemnar brefven i någon annans hand, än dem, till hvilka de äro skrifna!

195 Birgers ögon blixtrade med en skymt af Ljungars eld, men han tycktes tveka. – Vördige fader, – stammade han, – mitt lif står till eder tjenst, och jag skall efter yttersta förmåga söka uträtta edert budskap. Men vredgas icke, om jag, efter det vänskapliga sätt, på hvilket ni mottagit tyrannens höfvidsman, frågar eder, om det är i hans ärender och för hans bästa jag skall framföra brefven.

196 – Gå, min son, och fråga icke om saker, dem din ungdom och oerfarenhet ännu ej kunna begripa. Har du så länge studerat vår kyrkas lagar och vet ännu icke, att en obetingad lydnad är en tjenares första pligt mot hans andliga öfverhufvud? Hvad dig, min son David, angår, – fortfor biskopen, utan att låtsa märka ynglingens rodnad, – så har jag åt dig ett annat uppdrag. Låt genast sadla tio hästar och spänna andra hästar för fyra slädar. Gör dig därpå i ordning att, jemte åtta af mina bästa knektar, ledsaga jungfru Elin och jungfru Beata samt din mor och öfriga tjenarinnor till vår fromma syster i Nådendal, där de finna en mera passande och mera säker tillflyktsort i dessa oroliga tider.

197 David, som icke kände annat än tjensten, var genast färdig och böjde, som bruket fordrade, knä för biskopen, för att innan afresan mottaga hans välsignelse.

198 – Vill ni icke skänka äfven mig er välsignelse? – frågade Birger.

199 – Välan, – sade biskopen, i det han högtidligt utsträckte sin hand, – gå, min son, gå, du ännu fläckfrie ättling af så många blodiga våldsmän och kyrkans fiender, gå, försona deras felsteg och tjena troget den goda saken på det sätt, hvartill du är kallad. Böj knä; jag välsignar dig i Guds, den helige Eriks och den helige Henriks namn!

|223|

200 Ynglingen böjde knä; hans bröst var beklämdt, men det klappade i samma ögonblick lättare. Spännet, som sammanhöll bältet omkring hans medja, brast, och hans faders svärd, med hvilket han omgjordat sig vid danskarnes annalkande, föll klingande till golfvet.

201 – Jag kunde tro det, – inföll biskopen leende, – att Ljungars stål icke genast går i den helige Henriks tjenst. Det beror nu af dig, min son, att lära det andra seder. Du kan börja din resa i Davids sällskap och ledsaga din syster till Nådendal. Därifrån rider du allt hvad din häst förmår till Kankas, därifrån till brefvens bestämmelseort. Helgonen ledsage eder; faren med frid!

202 Oaktadt sitt nyss träffade aftal med den danske befälhafvaren, var borgherren på Kuustö så litet säker på danskarnes fredliga afsigter, att han genast lät med fördubblad ifver iståndsätta murarna, särdeles emot sjösidan, och införa till slottet än mera proviant från den kringliggande nejden. Konung Kristians och hans utskickades vänskapsförsäkringar voro sådana, att biskop Arvid ej kunde anse ett försåtligt anfall mot borgen otroligt kanhända redan nästa natt, och därför lät han hvarken den sena årstiden eller det snart inbrytande mörkret afhålla sig från att hals öfver hufvud bortskicka från klostret de unga fröknarna med deras betjening. Afskedet från den faderlige vännen var hjertligt och rörande; men vistelsen i den trånga borgen hade vid den tilltagande trängseln af krigsfolk, blifvit de unga damerna så besvärlig, att de icke ogerna utbytte dess stenmurar mot en frisk färd i det fria och utsigten till en beqvämare boning i det rika och välförsedda klostret.

203 De sutto således redan en timme efter danskarnes bortfärd i slädarna, ledsagade af Birger, David och de öfrige åtta ryttarne, den gamla Inkeri, den lika gamla Renata och tre kammartärnor. Vindbryggan uppdrogs efter dem med ett rasslande dån, och snart galopperade hela den lilla skaran med en hastighet, som föga behagade de gamla i sällskapet, men desto mera de unga, på vägen till Nådendal.

204 Det var en frisk och frostig decemberdag, sådana man stundom finner äfven i denna mörkrets årstid, när solen kämpat sig genom de tunga vintermolnen. Mar|224|ken var frusen och dånade, betäckt af ett tunt snötäcke, under hästarnes hofvar. Rimfrost hängde i vackra festoner på de löflösa björkarna och bröt sig i de vackraste färgspel mot de bakom stående, evigt gröna granarna. Hjerpar flaxade muntert i träden, ekorrar klättrade vigt uppför furornas snöiga stammar, och bakom stubbarna tittade här och där en hare ännu i en halfhvit, halfgrå vinterpels, uppskrämd och nyfiken, på det förbiilande sällskapet. Snart bar det af på den ännu spårlösa isen, där endast stundom en nyss ditsatt granruska betecknade vägen. Det visade sig, att David förstått sin tjenst som stallmästare, ty hästarne voro skarpt skodda och sträckte, utan att halka, öfver de med ett tunt, hvitt snöflor beslöjade sjöarna.

205 David och Birger redo hvar på sin sida om de unga fröknarnas släde och vexlade därunder månget gladt ord, som förkortade färden. Lyckliga ålder, när hvarken de svåraste tider eller egna hotande faror förmå nedtrycka sinnets spänstighet och beröfva en frisk naturtafla dess intagande behag! De unga flickorna läto icke märka den minsta längtan att återvända. De skämtade än öfver vägen, än öfver hvarandra. Och när händelsen – ifall det var en händelse – hade fört Birger till jungfru Elins sida, men David däremot till Beatas, fattades lika litet blyga och allvarliga ord på den förra sidan, som ystra stickord och löjen på den andra.

206 – Är det sant, att solen är mycket varmare långt borta i Wälskland, att sjöarna aldrig frysa och att man aldrig där kan åka på släde? – frågade jungfru Elin.

207 – Det är sant, – svarade Birger, – och ännu längre söderut, icke långt från Egypti land och det heliga landet, skall finnas ett land, som heter Morieland. Där är sommar hela året igenom, menskorna äro svarta, och därifrån hemtas kosteliga kryddor, såsom kanel och ingefära.

208 – Hvad ni är lärd, junker Birger! – utropade Elin oskyldigt. – Får man läsa sådant i böcker?

209 – Mycket mer, mycket mer, jungfru Elin! Jag är endast en okunnig djekne, men ni skulle höra fader Vincent i Raumo! Han kan tyda hedniska tungomål och säga förut, när solen och månen skola förmörkas!

|225|

210 – Men är det icke okristligt att veta så stora Guds under på förhand? Solens och månens förmörkelse bådar ju alltid stora herrars död eller krig, pest och hungersnöd. Då kan ju fader Vincent också förutsäga den yttersta dagen!

211 – Det tror jag intet, – svarade ynglingen, – men Gud allena vet, om sådan kunskap är alldeles rätt och kristlig. Fader Lars, som kan alla kyrkofäderne utantill, brukar säga, att all denna visdom är af ondo. Han säger, att nu är visst verldens sista tid, efter menniskorna äro så lärda och vilja mästra Guds skapelse, likasom skulle de veta sådant bättre. I Tyskland, i Wittenberg, skall tillochmed en augustinermunk, som heter Martinus, ha vågat förneka påfvens ofelbarhet, och detta är väl icke stort bättre, än att förneka Gud. Fader Lars säger, att denne pater Martinus är visst ingen annan än den store Antikrist, som omtalas i Uppenbarelseboken.

212 – Det vore illa, det, – sade Elin modfälld.

213 – Ni må väl säga! – utbrast ynglingen ifrigt. – Att förneka den heliga katolska kyrkan! Att kalla bikten ett örontassel! Skärselden en barnsaga! Aflat och goda gerningar onyttiga för saligheten! Ja, det är mycket illa. Man skall få se, att denne Martinus, eller Lutherus, som han kallar sig, ännu blir bränd, som det gått många kättare före honom.

214 – Jag menar, – fortfor Elin okonstladt, – det är illa att det skall finnas så mycket ondt i böcker. Jag hade annars tänkt bedja junkern om något.

215 – Gör det, jungfru Elin! Bed mig om någon rätt stor och farlig tjenst, som kan bevisa er huru mycket jag ... Bed om mitt lif!

216 – Nej, hvad säger han! Hvad skulle jag göra med junkerns lif? Men jag har så länge tänkt på något, som vore så innerligen nöjsamt, må junkern veta, och nu törs jag ej säga det.

217 – Men säg det ändå, kära jungfru, säg det ändå!

218 – Det är säkert mycket syndigt och illa, men jag får det ej ur mitt hufvud ... Jag ville så gerna lära mig läsa!

219 – Så präktigt! Det skall jag lära jungfru Elin. Vi skola läsa tillsammans den sköna boken om de|226| heliga martyrers lefverne, som jag ärft af min moder. Så skall jag förklara för jungfru Elin de kära, sköna bilderna, och så skola vi läsa mäster Thomas’ vackra visa om troheten ...

220 – Men det är visst latin?

221 – Visan om troheten är svenska. Vi kunna också läsa biskop Hermanni sköna qväde om sankt Elisif.

222 – Finns det då ingenting att läsa på finska? Det skulle jag bäst förstå, det skulle vara mig kärast af allt. – Det bör ihågkommas att hela detta samtal fördes på finska, den tidens vanliga umgängesspråk äfven bland den högsta adeln i Finland, ehuru de flesta, men icke alla, förstodo och talade svenska med den egendomliga finska brytningen.

223 – Nej, – sade Birger, – det finns endast böner på finska. Vår messbok och vårt manuale, som äro tryckta med den nya tyska konsten, innehålla latin.

224 – Då skola vi läsa tillsammans om trohet, – hviskade Elin Kurck.

225 På andra sidan om släden hördes ett samtal af annan färg.

226 – Ni kör bra fort, jungfru Beata. Är ni ej rädd att köra omkull?

227 – Så, du tycker det går för fort? Är du rädd att halka på isen, så blif efter, vi sköta oss nog utan en sådan hästgråtare som du. – Och därvid klatschade Beata, som sjelf förde tygeln, muntert med piskan i den frostiga vinterluften. Hästen ryckte till, och det bar af med flygande fart öfver det hala isfältet.

228 – Mins Beata ännu när vi redo till Ljungars källa? Den gången tror jag Beata var rädd?

229 – Det var du, som såg spöken, men intet jag. Hur var det med den ekorren du lofvade mig? Den har jag aldrig fått.

230 – Beata mins nog, att det den gången blef annat att tänka på. Jag skall ha mitt löfte i minnet.

231 – Det tror jag intet, förr än jag ser det. Du tänker bara på hästar, du. Och sedan, David, har du blifvit så grymt högfärdig. Likasom intet en stallmästare också vore på sätt och vis en menniska.

232 – Har jag blifvit högfärdig?

|227|

233 – Det har du visst. Du kallar mig ej mera du. Du inbillar dig, att du är min beskyddare. Du skulle kanske ha lust att lemna mig i kung Kristierns våld, bara för att visa mig huru mäktig du är!

234 – Jag lemna er i kung Kristierns våld! Förr skulle juten plocka mig sönder som torrt gräs! Men ni är nu en hög adelig jungfru, Beata, och jag är blott en stackars väpnare, som måste anse det för den största ära, när jag får hålla er stigbygel eller lyfta er släde ur gropen, om det behagar eder att köra omkull.

235 – Du är odräglig. När du ännu satt på din mammas knä, kunde du brottas med björn i skogen; men sedan du blifvit lång och stark och bär vid din sida ett svärd så godt som ett annat i dessa tider, tänker du ej på större ära, än att i alla dina dagar förblifva en simpel stalldräng!

236 – Och nyss sade likväl Beata att jag var högfärdig! – suckade David.

8. Hvad som kan hända på en vinterresa till Nådendal.

237 Knappt hade de resande kommit från isen in i skogen, innan David fattade sin båge, som aldrig lemnade honom, framtog ur barmen en liten, trubbig fågelpil, sigtade mot en hög gran och sköt. Mellan de lummiga grenarna nedföll en täck ekorre, döfvad af skottet, och detta byte skyndade stallmästaren att räcka sin granne i släden. – Här är mitt löfte, – sade han. – Önskar Beata flera, så finnas tusen i skogen.

238 – Bryr jag mig om dina döda ekorrar, – genmälde den unga flickan, som i dag var vid ett nyckfullt lynne.

239 – Ni behöfver blott säga ett ord, och jag skall göra de döda lefvande, – utropade ynglingen, tog litet snö|228| och gned det döfvade djuret öfver hjertgropen. Ekorren qvicknade vid och visade skytten sin erkänsla med att bita honom i fingret. – Ser ni? – sade David, – jag blöder för er skull!

240 – Hvilken hjelte du blifvit, – gäckade flickan. – Hvilket ärofullt sår! Du vore i stånd att för min skull låta bita dig af räfven därborta vid den snöiga klippan.

241 En ny, större och hvassare pil susade från Davids bågsträng. Räfven tumlade kull och hans blod färgade snön.

242 – Om jag för er skull, Beata, kan väcka döda, så kan jag en annan gång äfven döda lefvande! – utropade ynglingen harmfullt. – Men nu få vi skynda, ty Ljungars äro i rörelse, och då slår det sällan fel, att ej ett oväder är i antågande.

243 David hade rätt. Ett tungt, gråsvart moln skymde redan den bleka decembersolen, den nyss klara luften omtöcknades, ett sus i granarna bådade en annalkande storm. För att resa genaste vägen till Nådendal vintertid, borde man passera ännu en half mils fjärd, men David tvekade, ty det begynte att mörkna.

244 Beata märkte det. – Är det möjligt, – sade hon gäckande, – att den tappre hjelten, som besegrat räfvar och ekorrar, är rädd för ett stycke is! – Hon anade icke den fara, för hvilken hon med dessa ord blottställde dem alla. Ynglingen var tillräckligt retad förut. Han red ned på isen, och sällskapet följde honom.

245 De hade ännu icke hunnit långt från stranden, innan ovädret utbrast med hela sin häftighet. Den redan mörknande luften förmörkades ytterligare af ett så tätt snöfall, att de resande likasom inhöljdes i en hvit fäll och man kunde knappt mera se tre alnar framför sig. På samma gång kom en nordlig orkan, som våldsamt piskade snön mot deras ansigten, förblindade hästarna och hopade snart så höga drifvor på den spårlösa isen, att tåget blott med yttersta möda och fot för fot kunde röra sig framåt. Det hade kanske ännu varit tid att vända om, men David fortfor att rida förut. – Vi skola se hvem af oss först tappar modet, – mumlade han.

246 Hans mor Inkeri och hennes granne Renata begynte högljudt tillropa honom att vända tillbaka till stranden. David hörde dem icke, han red allt vidare.|229| – Vore hon också tio gånger en Ljungars, så skall jag lära henne hvad fruktan vill säga, – sade han tyst vid sig sjelf.

247 Mörkret och ovädret tilltogo, hästarna vadade upp till bringan i drifvorna; snart blef det omöjligt att komma ur fläcken. Ryttarne begynte att högljudt knota, qvinnorna att gråta. David höll ett ögonblick stilla, men Beata visade ännu intet tecken till fruktan. – Innan hon ber mig, vänder jag icke, – tänkte David åter och fortfor med finsk envishet att arbeta sig framåt.

248 Att vända var också snart nog lika ogörligt, som att fortsätta färden. En del bland ryttarne måste stiga af hästen och upplyfta slädarna, som hvarje stund hotade att drunkna i drifvorna. I det tjocka snömörkret visste ingen mera hvartåt man borde ställa sin kosa; man kafvade sig blindt framåt, man körde i en cirkel, som ofta händer vid dylika tillfällen.

249 Birger hade redan länge varit vid Elins sida. Också David lemnade nu sin häst åt en af knektarne och gick att lyfta de unga fröknarnas släde. – Hvad tycker Beata om färden? – frågade han.

250 – Det skall jag svara dig, när vi komma fram, – genmälde fröken af Ljungars med trotsigt mod.

251 – Framåt! – ropade David.

252 – Det går icke längre, – svarade ryttarne.

253 – Det måste gå! – befallde den vredgade anföraren.

254 – Men det går icke, – svarade åter ryttarne.

255 Det gick heller icke. Snön var på sina ställen manshög, hästar och folk uttröttade. David begynte förbanna Beatas trots och sin egen halstarrighet.

256 Man höll rådplägning. De fleste menade, att man måste bivuakera på isen och invänta dager. Sexton timmar i detta mörker, denna köld och detta oväder, utan tak öfver hufvudet, utan eld, utan föda för menniskor och hästar, skulle ej detta blifva allas undergång?

257 – Det är omöjligt! – utropade David. – Vi måste frånspänna slädarna och ridande bana oss väg!

258 – Detta är lika omöjligt! – invände knektarne. – Hästarna förmå ej bära oss tjugu steg längre.

259 – Så gå vi till fots och bära qvinnorna.

|230|

260 – Samma omöjlighet! Vi förmå knappt sjelfva röra oss. Våra leder äro styfva af köld.

261 – Men ovädret skall upphöra.

262 – Icke så länge två af Ljungars äro med oss i natt!

263 Ett väldigt slag af skaftet på Davids stridsyxa skulle troligen kastat den förmätne talaren i drifvan så att han svårligen rest sig mera, därest icke hugget lyckligtvis hade förfelats i mörkret.

264 Man måste emellertid tänka på någon utväg. Slädarna spändes ur, restes på kant och öfverdrogos med fällar, så att den qvinliga delen af sällskapet erhöll åtminstone något skydd mot den isande stormen. David tog fyra bland de raskaste knektarne med sig och begaf sig till fots att uppsöka stranden och anskaffa hjelp.

265 De hade icke gått långt, innan de hörde röster och där rörde sig något emot dem, som liknade skuggor i sjelfva mörkret.

266 David och hans män hukade sig försigtigt ned i drifvorna, för att lyssna. Snart igenkände de på talet en trupp danska ryttare, som troligen varit ute på furagering från Åbo och, äfven de, blifvit öfverraskade af ovädret på isen. Ryttarne närmade sig mödosamt stretande, utan att märka de resandes närvaro.

267 – Huru många kan du räkna? – hviskade David till sin närmaste man.

268 – En, två, tre, sex, åtta ... Antingen äro de tio, tjugu eller trettio hästar; jag är ingen katt, att jag kan se i mörkret, – svarade sidokamraten.

269 – Vore de också femtio, så måste de denna gång dansa efter vår pipa; den heliga Brita sjelf har skickat dem till vår hjelp. Men dessa isbjörnar längta ej mindre än vi till brasan och ölstopet; de skola ej godvilligt göra sig onödigt besvär. Passa nu på, gossar! Du, Matti, går till höger om dem, du, Antti, till venster; du, Kekri, smyger bakom dem, medan jag och Aron anfalla dem framifrån. När jag ropar, ropa ni alla från olika håll, så att de tro sig omringade af minst tio gånger vårt antal. Därpå befria vi dem från deras vapen och behålla endast så många hästar vi kunna|231| sköta. Intet blod, gossar, om de ej sätta sig till motvärn! Dessa stackare äro lika frusna som vi, och vi måste ha helgonen på vår sida. Lyckas vi icke, så helsa min mor! Men lyckas vi, skall det vankas en tunna af Nådendals bästa öl och dessutom tio hvita Åbo-penningar för hvar och en af eder, att bättre fodra er mössa till nästa vinter.

270 – Får gå, – sade karlarne. – Vi skola klappa oss händerna varma på juteryggarna!

271 Planen verkställdes. Ryttarnes färd gick så långsamt, att deras dolda fiender utan svårighet hunno sprida sig på alla sidor om tåget. När detta var gjordt, rusade David och hans närmaste man mot danskarnes front, medan de öfrige angrepo bakifrån och på sidorne, alla upphäfvande höga rop, för att dölja sitt ringa antal.

272 Förr skulle de stackars danskarne, där de, utfrusne och öfversnöade, släpade sig fram som halfdöda snögubbar, förr skulle de ha väntat se isen remna under sig, än ett fientligt anfall i detta mörker och oväder. De kunde i sin vidskepelse ej annat tro, än att en hel här af onda andar öfverföll dem i förbund med stormen och snöyran. Häpne och rådville, skockade de sig tillsamman, utan att ens med sina frusna fingrar försöka draga ett svärd eller lyfta en stridsyxa.

273 – Alla vapen bort, eller ären I dödens barn! – ropade David till dem på svenska, som de alla förstodo. På samma gång upphäfde hans följeslagare nya rop, i det att ett par af dem, för bättre verkan, höllo sig på något afstånd från stridsplatsen.

274 Befallningen åtlyddes; i första förvirringen tänkte ingen på motstånd. David och hans män afväpnade den ena efter den andra och bortslungade vapnen långt bland drifvorna. På samma gång föste de ryttarne ned af hästryggarna och valde åt sig sjelfva de starkaste hästarna.

275 Så långt gick allt i början lyckligt och väl. Men den danska truppen var trettio man stark, och afväpningen drog längre på tiden än rådligt var. Oaktadt mörkret, begynte ryttarne misstänka, att deras fiender voro mera högljudda, än manstarka, och slutligen grepo|232| några de minst förvirrade till sina lansar, som hängde vid sadelknappen. Det kom till strid; äfven danskarne uppmuntrade hvarandra med höga rop; de afväpnade begynte söka sina vapen och bistå sina kamrater. Till lycka för David och hans oförvägna kamrater, var det nästan omöjligt att i mörkret urskilja vän och fiende. Än här, än där upphäfdes fältropen: sankt Erik till hjelp! sankt Henrik till bistånd! Danskarne höggo in på hvarandra, flydde för hvarandra och förtrampade hvarandra i drifvorna. När slutligen ropet »sankt Henrik till hjelp!» begynte höras äfven på afstånd från Birger och de qvarblifne Kuustöryttarne, som hörde larmet och skyndade till de sinas bistånd, funno danskarne allt motstånd fåfängt och gåfvo sig fångne.

276 Innan ännu Birger och hans folk hunno trefva sig fram till stridsplatsen, hade David fullständigt afväpnat fienden och dref honom framför sig till fots i drifvorna. Sex sårade måste lemnas tillsvidare. David sjelf blödde af ett lansstygn i venstra kinden och Kekri hade fått ett blindt hugg öfver armen, hvilket likväl icke hindrade honom att, med tanken på öltunnan, knuffa fem eller sex frusna fiender som boskap framför sig.

277 Så anlände tåget till bivuaken. Det vore fåfängt att måla bestörtningen och snart därpå glädjen bland dessa halfförstelnade, modlösa Nådendalspilgrimer. Nu skedde genast allmänt uppbrott. En del af danskarne tvungos att uttrampa väg, de öfrige nödgades framskjuta slädarna och leda hästarna vid tygeln. Lyckligtvis skingrade sig småningom de snötunga molnen, stormen upphörde, en och annan stjerna begynte tindra på fästet. Man kunde urskilja landet på afstånd, och efter ett par timmars mödosamt arbete hade man uppnått en by. Här lät David sina fångar löpa, medan det ännu var så mörkt, att han och hans folk icke lätt kunde blifva igenkända. De frusna fingo herberge, de sårade skötsel. Men tåget från Kuustö stannade icke, innan det, framemot morgonen, fruset och utmattadt anlände till Nådendal, där de resande gästfritt mottogos i klostret.

278 – Du blöder, David! – utropade Beata, när de ändtligen inträdde i värmen och ljusskenet.

|233|

279 – Räfven vid klippan bet mig i kindbenet, – svarade ynglingen. – Hvad tycker ni om färden, jungfru Beata?

280 – Jo, – sade fröken af Ljungars, – jag igenkänner en halstarrig pojke, som börjar få skägg.

9. Huru Birger Boson beslöt att gästa på Ljungars slott.

281 De danske befälhafvarne i Finland hade så länge som möjligt sökt hålla underrättelsen om Stockholms blodbad hemlig, för att kunna vidtaga sina mått och steg, och det var först sedan han ansåg sig säker om sina planer, som riddaren Wulf von Grewensdorp fann för godt att meddela biskop Arvid denna förfärande nyhet.

282 Från Åbo spridde sig småningom ryktet och häpnaden, ty den tiden hade man ingen postgång. Vid jultiden utbredde sig kring södra Finland ett rop af förskräckelse, och först långt inpå vintern hade det nått till landets aflägsnare delar. Öfver allt, i städer och byar, väckte denna nyhet bestörtning och fasa. Kung Kristian hade icke här, som i Sverige, salt och sill att utdela åt bönderne; desse hade icke heller hört det fagra talet om hans bondevänliga afsigter, hvari väl ock låg en grad af sanning. Här hade tvärtom bönderne af det danska väldet endast förnummit plundring på kusterna, borttagandet af handelsfartyg och hindrandet af sjöfarten på Sverige, hvarigenom landet led brist på salt och utförseln stoppades. Af samma orsak voro städerna gramse på danska väldet. De siste två Sturarne voro i kärt minne; den förste var icke älskad i Finland, som han vårdslösade och lemnade till pris åt ryssarnes infall. Första intrycket af Stockholms blodbad var således i städer och byar en oförställd afsky, blandad med fruktan, och det sår, som tillfogades|234| Sverige, blödde på denna sidan om hafvet nästan likaså häftigt, som i de mot danskarne mest fientliga bygder i Sverige.

283 Det var i synnerhet en tilldragelse, som uppfyllde finnarne med sorg och förbittring, nemligen kung Kristians låga hämd att låta uppgräfva och bränna den älskade Svante Stures döda kropp. Under katolska tiden hyste folket mer än någonsin en djup vördnad för grifterna, för den vigda mullen, likasom för helgonens qvarlefvor, och när denna grafvens helgade frid icke mera var tryggad för ett skändande våld, syntes det alla, som vore ingen lefvande mera säker för bödlarnes raseri.

284 Besynnerligt nog tycktes finska adeln, som dock bort djupast känna rikets skymf och som närmast hade att frukta för egen säkerhet, i början vara den, som minst tog sig illa vid af de blodiga budskapen. De, som hade fränder och vänner att begråta i Sverige – och det hade många – kunde en tid bortåt icke förmås att tro på ryktets sanning; de öfrige vore insöfde i en falsk säkerhet. Hemming Gadd, som åtnjöt ett mycket stort anseende i Finland, hade under sommaren och hösten så länge prisat kung Kristians mildhet, att danska partiet åter fick ett stöd i den finska adeln, bland hvilka väl äfven mycken afund grodde mot Sveriges öfvermäktiga, ofta öfvermodiga ridderskap. De finske ädlingarne hade vägrat lyda konungens kallelse att infinna sig vid kröningen; de voro nog kloka att först vilja afbida sakernas gång. Men det hemliga motivet hos mången ibland dem var tillika en motvilja, att vid ett så högtidligt tillfälle uppträda på ett icke nog lysande sätt och att således se sig fördunklade i prakt af både danskar och svenskar. Frön till en viss sjelfständighetsanda grodde länge hos denna finska landtadel, som, obekymrad om konungar och lagar, lefde som frie herrar på sina aflägsna gods och uppträdde i kronans tjenst endast när de funno för godt eller när de icke förde sina enskilda fejder. Hvad angick det dem hvem som var konung i Sverige eller hur han kröntes, endast de sjelfve fingo lefva som herrar och furstar hvar på sitt gods?

|235|

285 Biskop Arvids hemliga varningar mötte sålunda på många håll döfva öron. Ensam och förklädd till simpel knekt, red den unge Birger Boson natt och dag med dessa hemliga bref från den ena sätesgården till den andra, utan att unna sig mera än den oumbärligaste hvila. Herrarne på Kankas och Svidja, herrarne på Willnäs, Qvidja, Laukko och Kumo gård, alla dessa och andra mottogo biskopens bref med en kallsinnighet, som icke lät budbäraren hoppas de bästa resultat af sin beskickning.

286 Så kom Birger dagen före jul till sin fädernebygd och rastade okänd en timme i Myllyranta by. Qvarnen och laxpatan innehades nu på arrende för klostrets räkning af Davids äldre broder Josua. Och i sämre händer hade de fromma systrarnas egendom kunnat råka. Josua var lika trygg, trumpen och fåordig, som vi funno honom i början af denna berättelse, men den nedbrända gården var åter uppbyggd, ladugården utvidgad, qvarnen malade med dubbelt större stenar från Sakkola, patan var i yppersta skick, ehuru nu betäckt af is, och under snötäcket på de fordom förhärjade åkerfälten vittnade en här och där framstickande grön rågbrodd om arrendatorns förmåga att sköta både vatten och land.

287 Julölet jäste i bryggkaret, det färska brödet ångade skönt i ugnen, sparfvarna qvittrade på qvarntaket och tycktes vänta sin urgamla rättighet, halmkärfven om julmorgonen. Med välbehag skakade Birger snön från sina frusna leder framför den flammande stockelden; allt syntes inbjuda honom att här hos dessa gamla barndomsvänner rasta ut från sin mödosamma färd. Men där hade vaknat underliga tankar i ynglingens bröst. Med barndomsvännerna kom plötsligt en längtan att återse den gamla fäderneborgen, Ljungars slott, som han icke sett sedan åtta år, och att med egna ögon öfvertyga sig om dess nuvarande tillstånd. Borgen hörde ju honom till, han var myndig nu och kunde när som helst återfordra sitt arfgods. Därpå hade han icke tänkt under sina studier, sina vakor och fastor för det andliga ståndet. Hvartill skulle han, en kyrkans lärjunge, begagna denna ödsliga borg i den vilda skogen, denna hans fäders tillflyktsort i deras blodiga fejder? Nu voro|236| de andliga planerna tillsvidare lagda åsido, betsel och sporrar, järnhufva och svärd hade intagit deras plats. Med barndomsminnena begynte det unga Ljungarsblodet att svälla i ynglingens ådror; han ville åtminstone se sitt arfgods och därpå låta bero, om och när han skulle återfordra sin fäderneborg.

288 – Hvad nytt från Ljungars? – sade den okände knekten, där han intog sin måltid i Josuas stuga vid Myllyranta qvarn.

289 – Ingenting, – svarade Josua tvärt, medan han ifrigt hvässte en qvarnhacka mot brynstenen.

290 – Är fru Ursula densamma som förr? Håller hon än ett lika strängt regemente på slottet?

291 – Det sägs så.

292 – Vet man ingenting om salig herr Bos barn?

293 Josua spände sina stora grå ögon i frågaren, betraktade honom misstänksamt och skakade på hufvudet. – Ingenting, – svarade han.

294 Sviken i sin förhoppning på detta håll, vände sig Birger till Josuas unga hustru, som skurade bänkar, träkärl och lerkärl till julen. Han berömde det färska brödet, det ypperliga smöret och prisade Myllyranta lyckligt, som stod under klostrets beskydd, framför de adliga godsen, som hade att lida förtryck och utpressningar.

295 Silla, så hette den unga mjölnarehustrun, var mindre obeveklig än hennes man, och betraktade med vänlig nyfikenhet den vackre ynglingen. – Icke vilja vi byta med Ljungars, – sade hon, – men det ser nu också annorlunda ut på slottet, än i herr Bos och fru Cecilias tid.

296 – Kände ni herr Bo och fru Cecilia? – frågade Birger med klappande hjerta.

297 – Om jag kände dem? Jag är ju född i Ljungars by, fru Cecilia var min gudmor och af henne har jag mitt namn. Gud välsigne henne, det var en god fru, jag mins henne ännu, fastän jag var ett barn, när Gud tog henne. Och den kära lilla jungfru Beata, och den beskedlige junker Birger, skulle jag ej minnas huru vi brukade plocka stenar vid flodstranden och bygga dammar i vattnet för de små fiskarna. Det är nu länge sedan vi hört något af dem. Beata säges vara hög|237|vördige bispens fosterdotter, och junker Birger skall vara klerk; han var för fromsint för denna verlden. När hans broder, herr Knut, kastade stenar efter oss bysbarn, ställde sig junker Birger i vägen, så att stenarna träffade honom och icke oss.

298 – Ni skulle visst icke igenkänna honom, om han än en gång komme till dessa trakter? – frågade ynglingen, varm i hågen.

299 – Det är möjligt, – svarade den unga hustrun. – I synnerhet om han visste att bättre dölja sin fina skjortkrage under den grofva knektrocken, – tillade hon hviskande, i det hon med en slug blick gick nära förbi honom, att uppsätta på hyllan de skurade kärlen.

300 Birger väntade en stund, tills Josua gått till qvarnen. – Huru, Silla? – frågade han. – Jag igenkände icke dig, men du kände mig?

301 – Skulle jag ha ett så dåligt minne, så hade ni bort ha en bättre förställningsgåfva och icke så genast börjat fråga om Ljungars slott. Ack, kära junker, hvad ni liknar er välsignade moder! Men för alla helgons skull, jag ber er, röj icke hvem ni är, ty Josua har intet godt öga till allt hvad Ljungars heter, ända sedan de brände hans gård och foro fram som ni kanske mins, för åtta år sedan. Han vore i stånd att förråda er åt danskarne, som kommo i går till fru Ursula på slottet.

302 – Till slottet, säger du? Och det är just dit jag ämnar mig i qväll.

303 – Ni skulle ämna er till Ljungars slott? Ni?

304 – Skulle det förundra dig, om jag gerna ville återse mitt fädernegods, som väl rätteligen ännu är mitt?

305 – Just därför, ser ni, just därför! Ni skulle fara till Ljungars! Junker Birger, för alla helgons skull, är ni från edra sinnen? Förstår ni då intet, att fru Ursula skulle prisa den dag lycklig, då hon finge er i sitt våld?

|238|

10. Fru Ursulas page.

306 – Hvad vet du om fru Ursula? – frågade Birger. – Kanske är hon till slut ej så elak, som folket tror?

307 – Hvad jag vet? – upprepade den unga hustrun förtretad. – Jag vet, att gamla råttor ha hvassa tänder. Jag vet, att den qvast, som blifvit sotig i ugnen, sköljs icke ren af aftondagg. Jag vet, att björnens ungar icke gerna gå till det ide, där deras fader är dräpt. För resten – och här gjorde hon korstecknet – vet jag också, att man icke skall tala om den svarte, ty medan man talar, är han här.

308 – Är du min vän och vill göra mig en vigtig tjenst, som jag skall tacka dig för, så skaffa mig en förevändning att komma okänd till slottet.

309 – Därför att jag är er vän, säger jag: stig genast i sadeln och rid så långt vägen räcker, men rid icke till Ljungars! Är det klart, eller hvad? Junkern tror mig icke? Rid då, rid till slottet för att en annan gång lära er lyda klokt folks råd. Men hvad fattas Josua? Sade jag icke det? Det slår aldrig fel: nämner man bara ett halft ord om den fule, strax är hans anhang ej långt borta. Sköt er nu sjelf, junker, jag har väggarna oklädda.

310 Med dessa ord gick den unga värdinnan att iordningställa de konstiga, stundom mycket prydliga pertkors och stjernor, hvilka i Satakunta allmänt brukades som väggprydnader under julen. Utanför stugan hördes den annars tystlåtne värden häftigt ordvexla med någon, som icke mindre häftigt gaf honom ord tillbaka. Strax därpå inträdde han i stugan, slog vantarna i bänken och mumlade: – Fara till dem om julafton!

311 – Hå, – sade hustrun, – fara till trollen! Hvad vill Ljungarsfolket?

312 – Tuppen är här med sin kyckling och vill på fläcken ha hö och halm. Danskarnas hästar ha ätit ladorna tomma.

313 – Betala de?

314 – Jo, de betala för unders skull.

|239|

315 – Så låt dem få hvad de vilja.

316 – Men jag lemnar ej min feta vallack i deras händer, för att i morgon få en usel skinnmärr tillbaka från slottet. Icke far jag, och icke far någon af drängarne nu på julafton.

317 Hustrun tvekade ett ögonblick. Därpå sade hon likgiltigt: – Du kan ju bedja knekten där, som sitter vid spiseln. Han säger sig ha ett ärende till slottet.

318 – Ja, – sade Birger, – jag har i alla fall ämnat mig dit och ansvarar för att ni i morgon bittida skall hafva er vallack välbehållen tillbaka.

319 Josua mätte honom med ett föraktligt ögonkast. – Så säga alla hästtjufvar, – morrade han.

320 – Jag lemnar min egen häst här i stallet sålänge, och se här betalning för mat och foder, – sade ynglingen, i det han lät ett par Åbopenningar glida på bordet.

321 Skälet var klingande och bevekte mjölnarens hjerta, helst han nyss med kännareblick hade mönstrat Birgers präktiga tavastländing. Han gick alltså trumpen ut att packa höet i skrindan, men underlät icke att ännu i dörren mumla något om skojare, som, Gud vet hvarifrån, stryka kring landet med bättre folks hästar.

322 – Jag har gjort er till viljes, junker Birger, – sade mjölnarehustrun, – och är det till skada för lif eller välfärd, så skyll icke mig. Stoppa ned er skjortkrage, säger jag er. Tag min mans jacka, och lemna knektrocken här; glöm ej att medtaga yxan, efter ni lemnar huggvärjan, och se här, tag bältet med knifven, man vet ej hvad som ännu kan behöfvas. Kom ihåg, att ni är en dräng, som vi nyss tagit i tjenst från Ulfsby; men håll er mun, om det är möjligt, och svär vid sankt Olof, men ej vid sankt Brita, ifall ni ej vill svära vid någon värre, som det brukas i slottet. Än en sak: akta er att för mycket betrakta den gula bröstnålen, som fru Ursula alltid bär vid sin barm, ty den vänder ögonen, den lockar till ondo, och af den har hon hela sin makt. Gör hellre allt hvad ni kan att få den i ert våld, junker Birger, ty då är ingen fara med er och Ljungars och oss alla. Det är därför jag låter er fara; jag tänker: kanske är det helgonens vilja. Men var för all del klok och försigtig, ty märker fru Ursula|240| det allra minsta att ni har någon afsigt på stenen, så är ni såld, om ni också hade alla biskop Arvids knektar i spetsgård omkring er. Farväl, låt ej vänta på er. Gud vare med er och förlåte mig, om hvad jag nu gjort är synd.

323 Sedan Birger bytt jacka, begaf han sig ut att emottaga sin fora. En väldig skrinda med hö och halm stod packad på gården, och tvenne ryttare från Ljungars voro redo att åtfölja den. Hade Birger ej varit ett drömmande barn, när han sist besökte sin fädernebygd, skulle han kanske i den ene ryttaren ha igenkänt en af framlidne herr Stens farligaste spejare, benämnd Kukko eller Tuppen, och däraf kanhända fått anledning att uppskjuta färden. I stället fästes hans uppmärksamhet nu uteslutande på den andre budbäraren från Ljungars, som var en liten vild svarthårig pojke om åtta eller nio år, ridande en ung fåle, som skulle ha varit passande för hans ålder, därest den icke visat sig ystrare än rådligt var för en dylik ryttare. Pilten, hvilken, som Birger sedan fick veta, var ett slags fosterson hos fru Ursula och ofta följde Tuppen åt, hvarför han fått öknamnet Kycklingen, visade likväl genast vid första språnget i sadeln en sådan raskhet och säkerhet, att han från första ögonblicket vann sin nye följeslagares beundran och vänskap.

324 Birger hoppade på lasset i mening att köra.

325 – Ned med dig, drummel; vill du packa halmen, liksom ej lasset vore tungt nog förut! – skrek mjölnarhustrun med en husmoders myndighet, och för att gifva sina ord än mera eftertryck, rappade hon Birger öfver axeln med en bundt pertor, som hon bar i handen. Ynglingen hoppade något förvånad ned, och i det att värdinnan gick förbi, hviskade hon hastigt: – Akta er för Tuppen!

326 Det var för sent att vända om. Tåget satte sig i rörelse, och Birger befann sig snart, gående vid sidan af halmlasset, ensam med Ljungarsfolket.

327 Från Myllyranta till Ljungars var ungefär en half svensk mil långs den dåvarande skrala väg, som vid sidan af Kumo elf förde från Ulfsby inåt Satakunta. Vägen var backig, elfven höll ej ännu att köra, och halmlasset slingrade på ett betänkligt sätt i backarna. Birgers hjerta klappade: hans ovana kunde förråda|241| honom; han höll af alla krafter emot och var nära att få hela lasset öfver sig.

328 – Har du länge kört Josuas vallack, kamrat? – frågade ryttaren, som kallades Tuppen och var en spenslig, ljushårig man med något skelande ögon.

329 – Jag är städslad för qvarnen och ej för hästarna, – svarade Birger undvikande.

330 – Jag märker det, – yttrade Tuppen. – Håll rätt utför backen och vänd varligt åt andra sidan, annars stjelper du.

331 – Sådant uselt göra att tjena som mjölnardräng! – utropade den lille Kycklingen, i det han stormodigt snöt sig med sin naturliga näsduk. – Tag tjenst hos vår fru, så skall jag lära dig rida och köra!

332 Birger svarade icke. Han hoppades med sin tystnad undkomma vidare frågor, men han bedrog sig. Kycklingen tycktes ha fattat behag för mjölnardrängen, förmodligen därför att han kände sig honom så omäteligt öfverlägsen. Han höll sin dansande fåle i jemn lunk vid sidan af lasset och fortfor:

333 – Hvad tycker du om min häst? Den skulle du låta bli att spänna för halmlass. Och hvad tycker du om min tröja? Vill du se, hon är fodrad med svart lammskinn; en sådan skulle du ha, din stackare, i stället för den där eländiga vadmalsjackan. Hvad får du till mat, din usling? Jag är säker på att du ej sett kött eller fisk sedan sista jul, men vi som höra till herrfolket, ha fläsk en gång i veckan och fisk om fredagarna. Får du mycket stryk?

334 – Till husbehof allt emellanåt, – svarade den förmente drängen.

335 – Vi få också stryk, – fortfor gossen, – men det är stor skillnad med oss, vi ge mer än vi få. Alla herretjenare ha rätt att piska bönderne, men slår en bonde oss, så hugga vi först armar och ben, sedan hufvudet af honom. Det kan också hända, att vi dränka honom, om det finns vak på isen. Därför – men hvad heter du?

336 – Nikku.

337 – Därför, Nikku, måste du vara höflig, så länge du är mjölnardräng, men vill du bli en af oss, så|242| skall jag lära dig umgås med bönder. Du ser, att jag bär lans.

338 – Jag ser det. – Gossen bar på ryggen en ryttarpik med afbrutet skaft.

339 – Jag är snart nio år, – fortfor han stolt, – och när jag blir tolf, har fru Ursula lofvat mig svärd vid sidan. Du skall veta, att jag är hennes page.

340 Birger, som fann sig road af denne stormodige hjelte, kunde ej afhålla sig att fråga: – Brukar du bära upp hennes släp?

341 Kycklingen förde handen till pikskaftet och frågade: – Hvad menar du, bonde?

342 – Jag trodde, att sådant skulle höra till tjensten, – svarade drängen enfaldigt.

343 – Det är din lycka, – sade gossen, – att du är så förskräckligt dum. Tänker du göra narr af mig, så skall jag spika dig fast vid granen därborta. Vet du hvad jag gjorde i förgår med en pojke från Ljungars by, när han understod sig att kalla mig kyckling?

344 – Hvad gjorde du med honom?

345 – Jag skulle ha slagit ihjäl honom, om jag råkat ha lansen med mig. Men jag sade åt honom: vänta du, sad’ jag, tills vi träffas härnäst! Du skulle ha sett hur han tog till fötter, så lång han var.

346 – Det undrar jag intet på, – sade Birger, och innan de hunnit halfva vägen, hade han lyckats vinna Kycklingens synnerliga bevågenhet genom att vid första tillfälle begära af honom lektioner i ridkonst, bågskjutning, fäktning och andra ridderliga öfningar, hvaröfver den lille hoppfulle bondplågaren icke var litet stolt. Vänskapen bekräftades ytterligare medelst en liten hare, som Birger lyckades fånga vid vägkanten och räckte åt sin beskyddare.

347 – Om du tar tjenst hos vår fru, så kan du med tiden blifva min stallknekt, – sade Kycklingen med en nedlåtande nick, som klädde honom förträffligt.

348 Tredje kamraten i sällskapet fortfor att tyst och likgiltig rida förut, och så närmade sig tåget Ljungars slott. Den lilla byn, som beboddes af slottets landbönder, var, så långt Birger mindes tillbaka, fattig och usel, men icke heller uslare nu än förr; man såg tillochmed några nybyggda hus, och julbrasorna skeno|243| gladt i skymningen genom de små öppna gluggarna, hvilka tjenstgjorde som fönster, när de ej tillstoppades med halm. Slottet sjelf tycktes starkare befäst nu, än under herr Bos tid; det hade gentemot det gamla tornet vid vindbryggan fått en ny bastion, hvarifrån ingången kunde bestrykas af bågskyttar; murarna tycktes påhöjda och med omsorg underhållna; på strandsidan af slottet, som skyddades af den alltid ofarbara forsen, framskymtade fältslangor, som kunde bestryka den motliggande stranden. Allt utvisade, att fru Ursula förde regementet med stark hand och icke var sinnad att mottaga gäster utan sitt samtycke. Likväl hade hon nu emottagit danskar, och på muren visade sig vid sidan af slottsknekten en dansk skyltvakt. Hvad var fru Ursulas mening därmed?

349 På gifvet anrop nedfälldes vindbryggan, och Birger af Ljungars intågade i sina fäders borg. Hans hjerta slog stoltare vid alla de minnen, som här vidgade hans bröst, men han beslöt att okänd öfvertyga sig om det sätt, på hvilket fru Ursula förvaltade hans arfvegods och därefter bestämma, om och när han borde utkräfva sin rätt.

350 Ingen tycktes fästa uppmärksamhet vid hans närvaro. Gården vimlade af knektar, stallen af hästar, och drängen från Myllyranta kunde ostörd lyssna på sorlet omkring honom. Danskarne spelade herrar, och detta tycktes förtryta Ljungarsfolket. Det nyss anlända höet och halmen bragte missämjan till utbrott. Det förslog icke åt alla och hvardera partiet täflade att rycka så mycket som möjligt åt sina hästar. Man knuffades kring lasset, slottsknektarne blefvo undanstötta och läto i hastigheten undfalla sig ord om snyltgäster, som icke skämdes att rycka fodret ur munnen på gårdens egna hästar. Mera behöfdes icke att reta danskarne. De skulle, sade de, visa det finska packet hvem som vore herre i landet, och därmed begynte de att erbarmligen prygla sina motståndare. Dessa satte sig till motvärn, slagsmålet blef allmänt; stoj och skri uppfyllde borggården.

|244|

11. En julafton i Ljungars slott.

351 Vi skola för en stund lemna Birger af Ljungars stående bortskymd vid trappan till sina fäders borg, och kasta en blick i öfra borgsalen, där fru Ursula nyss hade förnött skymningens timmar under samtal med den danske officer, som anförde truppen, en ung riddare vid namn Esbjörn Svarte.

352 Den stolta och ryktbara frun på Ljungars hade icke mycket åldrats under dessa åtta år, och oaktadt hon icke hade långt till fyratiotalet, såg man på hennes drägt och hennes hållning, att hon alltför väl ihågkom de många artigheter man sagt om hennes skönhet för att godvilligt underkasta sig tidens härjningar. Hon bar äfven nu en klädning af svart sammet, som väl saknade nyare moders vidd, men pryddes af släp; öfver klädningen en åtsittande vintertröja, fodrad med sobelskinn, och midt öfver hjessan denna, i våra dagars tycke icke särdeles smakfulla krans af perlor och hårslingor, hvari man finner hennes samtida, Sten Sture den yngres maka, Kristina Gyllenstjerna, afbildad. Framtill var tröjan hopfäst med samma stora bröstnål af gul topas, som ingifvit folket i bygden så vidskepliga föreställningar och som verkligen skiftade på ett sällsamt sätt, när det fladdrande skenet från spiseln kom stenen att glimma.

353 – Ni tror således, – fortfor riddar Esbjörn, – att den högvördige bispen på Kuustö stämplar mot konungen?

354 – Jag är säker därpå, – svarade fru Ursula, sänkande rösten. – En af mina spejare, som i förgår befann sig på Kumo gård, försäkrar, att Fleming samma dag emottagit ett bref från biskopen. Det sägs, att en hemlig budbärare från Kuustö rider kring landet och uppviglar herrarne mot deras rättmätiga styrelse.

355 – Hvad herrarne angår, – anmärkte riddaren småleende, – lärer konungen ej hafva mycket att frukta.

356 – Hvad menar ni därmed?

|245|

357 – Jag menar – men förlåt sköna fru, jag vill ej tänka något ondt om finska adeln, så länge den har lyckan räkna Ljungars representant bland sina förnämsta prydnader. Min mening är, att man måste hafva ett vaksamt öga på biskop Arvid; han ensam kan skada konungens sak mer än alla de andra tillsammantagna. Hans öfvermod går verkligen långt. Hvad tycker ni väl? För någon vecka sedan blef en kommendering af mitt folk under yrväder på isen nära Nådendals kloster öfverfallen af flera hundrade stråtröfvare, plundrad på sina vapen och annan egendom och tvungen att vara stigmännen behjelplig vid transporten af deras rof till närmaste by. Man tror sig bland dessa röfvare ha igenkänt flera bland biskopens knektar.

358 – Det förvånar mig alldeles icke. Jag kunde berätta er ett tillfälle, när biskopen sjelf, i spetsen för en skara af dylika röfvare, var nog djerf att intränga i just detta stackars lilla slott, där jag nu har den äran att emottaga er, och frånröfva mig mina älskade stjufbarn, för att uppfostra dem till andliga ståndet och sedan slå deras egendom under sig. Lyckligtvis har han ännu icke vågat göra sina orättmätiga anspråk gällande. Ack, herr riddare, ni skall bistå mig att återfordra mina stackars barn, som försmäkta under biskopens tyranni och som ingenting högre önska, än att återvända i mina armar. Och ni skall därmed endast tjena er konungs sak, ty behöfver jag väl säga er, att orsaken till mina många lidna förföljelser är ingen annan än den, att jag alltid varit en trogen och tillgifven anhängarinna af vår nådige konung Kristiern och hans ärorika företrädare.

359 – Ni har, – svarade riddaren, – fullkomlig rätt att räkna på mitt och alla trogne undersåtars bistånd i en så rättmätig sak. Att röfva från en mor hennes barn! Tänka då dessa oregerliga finska prelater, att de ännu kunna husera såsom under de landsförrädiske Sturarnes tid? Åh, mina herrar furstar af den heliga kyrkan, stoltare nackar än edra hafva nyss böjt sig under bödelns yxa på Stockholms stortorg! Vänten litet, turen skall snart komma också till eder! Jag lofvar er, att det nu skall blifva en annan marknad i Finland, och början|246| skall göras i Tavastehus, dit jag nu ämnar mig med mitt folk.

360 – I Tavastehus? – utropade fru Ursula nyfiket.

361 Riddaren ämnade svara, men i detsamma hördes oväsen på gården, och en af danska underbefälet inträdde, rapporterande till sin chef, att ett slagsmål uppstått mellan de danske och finske knektarne. Riddar Esbjörn reste sig och lemnade salen.

362 Fru Ursula blef ensam och stirrade tankfull mot brasan. – Det går bra, det går bra! – sade hon triumferande till sig sjelf. – När man vill komma åt humlen, skall man först upprycka störarna. Och vår stolta humlestör i Kuustö skall snart ligga hufvudlös som alla de andra. Har jag honom, så har jag barnen, och har jag dem, så sitter jag trygg och behöfver icke mera speja på hvarje ryttare, som spränger långs vägen och tilläfventyrs kommer att rycka från mig mitt enkesäte. Och sedan? Sedan! Har icke den gamle juden i min faders borg lofvat mig en dag stiga så högt, att jag kan föraktligt se ned på hela detta usla land och hela detta erbarmliga menniskoslägte, som jag är född att beherska? Ja, sedan skall jag klifva på danska skuldror. Jag är ännu ung, kung Kristiern är förhexad en gång förut, och den sköna Dyvika har redan tre år legat i grafven. Sigbrit, Sigbrit, din makt har varit stor, men likväl icke så stor som min, ty du äger icke, som jag, en talisman, glödgad i sjelfva afgrundens eld. Med makten af denna lilla sten skall jag besegra dig och förtrampa dig, förtrampa hela verlden under mina fötter!

363 Vid dessa ord tog fru Ursula sin gula bröstnål, höll den mot eldskenet och betraktade dess glans. – Hvad? sade hon. – Bedrager jag mig, eller hvarför är ditt sken i afton så matt? Skulle någon eller något, som fördunklar din glans, ha oförmodadt kommit till slottet? Jag måste rådfråga stjernorna. Ännu i qväll skola de säga mig, huru många dagar biskop Arvid har att lefva.

364 Plötsligt ropade bakom henne en munter barnröst:

365 – Nej, se en så vacker sten, gudmor! Den kan du gifva åt mig, så skall du i stället få min flygande ekorre!

366 Fru Ursula spratt till och vände sig om. Bakom henne stod den lille Kycklingen på tå och betraktade|247| på ett högst ogeneradt sätt den hemlighetsfulla och färgskiftande bröstnålen.

367 – Hvad nu? – utropade den mäktiga frun uppbragt. – Huru vågar du, byting, att smyga dig så näsvist bakom mig?

368 – Blef du rädd? – frågade gossen med samma obesvärade ton, som tydligt visade hans vana att taga sig en erkänd favorits alla tillåtna och otillåtna rättigheter. – Åh, gudmor, jag trodde icke, att du var så lätt skrämd. Säg mig, hvad är det för en sten? Är det en flinta? Hvarifrån har du fått honom, gudmor? Hittar man sådana i skogen? Jag har också hittat granna röda stenar vid Ljungars källa i somras, och folket säger, att de äro röda af Ljungars blod. Vill du byta den gula med mig, så skall du få de röda i stället.

369 Fru Ursula stack nålen åter i tröjan, stötte gossen otålig ifrån sig och befallde honom gå sin väg.

370 Men Kycklingen var icke den, som så snöpligt lät afvisa sig. – Är du ond nu igen, gudmor? – frågade han i en smekande ton. – Hvarför skall du vara ond på mig? Jag har ju icke gjort något illa, och du brukar sjelf så ofta säga, att jag är den ende, som håller af dig.

371 – Gå nu, gå! – upprepade den stränga frun, men på ett sätt, som lät den sluge gossen förstå, att vreden ej skulle blifva långvarig. Han underlät icke heller att begagna sitt öfvertag.

372 – Nu skall du bli god igen, – sade han. – När du ser så där ond ut, tänker jag alltid på sankt Brita vid kyrkodörren, hon som är skuren i trä och grinar så styggt. Är det möjligt, gudmor, att hon kan vara ett helgon? Men när du ser god ut, – ja just så där, när du skrattar en smula, då är du riktigt vacker, då liknar du konung Herodes dotter, som dansar för kungen under Johannes döparens bild på den stora taflan i kyrkan. Nej, se så, nu var du sankt Brita igen. Om jag vore konung Herodes, skulle jag göra dig till en drottning; det vore något grant, det, gudmor, att se dig med krona på hufvudet!

373 Fru Ursula smålog. Också denna mörka själ kände ett behof att älska och älskas. Hon strök gossens vackra bruna lockar från pannan och yttrade småleende: –|248| Du slutar då aldrig att prata, när du engång har börjat. Hvar har du nu åter flugit kring berg och backar?

374 – Jag har varit med Tuppen efter hö från Myllyranta. Och så har jag städslat en dräng åt dig. Han är litet dum som de andra, men han blir nog bra bara jag får lära honom. Gudmor skall låta honom bli min stallknekt. Vill du se honom?

375 Nu inträdde Tuppen och hviskade åt sin herskarinna några ord, dem Kycklingen förgäfves sökte uppsnappa. Fru Ursula rodnade märkbart och hviskade något tillbaka, hvarpå spejaren gick.

376 – Om du lofvar mig att ej bli för högfärdig och näsvis, – sade hon, – kunde jag kanske städsla en ridknekt åt dig. Gå, för honom till din kammare, så skall jag låta säga dig, när jag får tid att tala med honom om tjensten.

377 Kycklingen tog ett skutt af glädje, kysste fru Ursulas hand, som han var dresserad att göra vid högtidliga tillfällen, och hoppade ut på ett ben, utan att vidare tänka på den gula stenen, som vid hans första inträde så högeligen intresserat honom.

378 Ljungars fru gick några slag öfver golfvet, en hemlig triumf, blandad med någon oro, lyste ur hennes mörka ögon. – Därför således, – mumlade hon, – därför mattas din glans, min gode bundsförvandt! Men frukta icke, segern är vår, han kommer sjelfmant i våra händer, och från i dag skola vi icke mera darra!

379 Emellertid hade riddaren Esbjörn ej utan möda stillat oväsendet på gården, och emedan den gode riddaren ville vara en rättvis domare, slöts handgemänget därmed, att tre af danskarne samt nio af finnarne fingo på julaftonen en extra undfägnad, bestående af ungefär trettio prygel hvardera. För att vidare förekomma dylika små förlustelser, instängdes hälften af Ljungars knektar i en särskild flygel af slottet, och resten skickades ut på vakt, medan de nykomne, bland hvilka flertalet bestod af tyska legoknektar, förplägades högtiden till ära med skinka och öl.

380 Medan snart en ohejdad munterhet rådde i denna del af slottet, där kung Kristians och hans mäktige svågers, kejsar Karl den V:s skålar tömdes om hvar|249|andra i finskt öl, och medan på en annan sida slottets qvinliga betjening ängsligt tillbommade sina dörrar af fruktan för de pockande gästerna, uppdukades i slottssalen ett förnämligare bord, där fru Ursula och riddar Esbjörn intogo högsätet, under det de öfriga platserna intogos af tre eller fyra bland danska underbefälet samt nuvarande borgfogden Veit Holtzbauer, en liffländare, liksom hans företrädare Malko.

381 Bakom fru Ursulas plats stod hennes page, den lille Kycklingen, som fått på sin lott att räcka henne handklädet, medan tjenarne kringburo faten. Till belöning erhöll pagen ej sällan några af de bästa bitarna, dem hans herskarinna räckte honom på sin spetsiga silfverknif. Gaffel brukades icke: skedarna voro af silfver och likaså fat och tallrikar vid de förnämsta platserna, men vid de mindre förnäma af tenn och för tjenarne af krukmakargods.

382 Den gamla öfverallt i Finland brukliga seden att husbondefolk och tjenare, särdeles vid högtider, åto vid samma bord, hade fru Ursula afskaffat i sin borg, och minst hade det varit görligt denna julafton. Ingen af de glada jullekar, som öfverallt voro i bruk, kunde nu komma i fråga på Ljungars slott. Endast en i början tysk sed, bönan i gröten, fick icke saknas, och emedan hon troddes bebåda synnerlig lycka åt den, som fick henne på sin tallrik, stod Kycklingen med vidt uppspärrade ögon följande gästernas rörelser, för att komma underfund med hvem som blef den lycklige bönhasen och kunde förvänta all möjlig framgång.

383 – Helige sankt Olof, – suckade den lille grötätaren, ungefär som han hört andra göra, när de synnerligen gerna önskade sig något, – laga så, att jag får bönan och att jag får Nikku till ridknekt, så skall jag gifva dig min gamla piska, som jag ej mera behöfver, och om du är ond på sankt Brita, så skall jag knacka näsan af henne vid kyrkodörren, det första jag kommer åt.

384 Om något hade kunnat beveka sankt Olofs hårda hjerta, så borde det väl ha varit denna den lille Kycklingens fromma bön. Men tyvärr kunde icke ens den utlofvade hämden på en så fruktansvärd rival, som sankt Brita, denna gång röra helgonet till medlidande,|250| ty när alla faten voro kringburna, visade det sig, att den lyckliga bönan tillfallit ingen ringare person, än borgfrun i högsätet, fru Ursula sjelf.

12. Huru Birger af Ljungars frestades att svika sin herre.

385 Aftonmåltiden begynte klockan sex och slöts klockan sju. I bondens stuga begynte vid samma tid jullekarna och fortforo under stoj och skratt till sent på aftonen. Men i Ljungars dystra borg fanns julglädjen blott i Kycklingens upptåg och gyckel med gårdsfolket. Halfrusige knektar roade sig i nedra salen med den bekanta julklubban, som bestod däri, att en klubba hängdes vid ett rep från taket och de närvarande lade sig, en i sender, raklånga på golfvet, i det att de försökte med ena handen hålla klubban i jemnt svängande cirkelrörelse, medan de med andra handen förde till munnen en stånka öl, som skulle utdrickas utan att spilla en droppe.

386 Birger hade länge stått på borggården med vemodiga hågkomster. Han tänkte på sina första barndomsår, medan hans mor ännu lefde, och på de många glada tillställningar, med hvilka man då firade julaftonen på Ljungars. Han tänkte på lekarna, på julljusen, på bocken, som aldrig fick saknas, på halmen och på den ofantliga limpan, som alltid skulle beundras midtpå bordet och som kallades julgalten.original: julgalten Ingen annan än han ihågkom nu här dessa glada seder. Ej ens boskapen, ej ens sparfvarna skulle nu, som förr, få sin andel af julens öfverflöd. Dock jo, – där smög en gammal qvinna, rädd och försigtig, likasom skulle hon hafva något ondt för sig, bort öfver gården. Birger igenkände henne: det var den gamla skröpliga ladugårdsdejan, som tjenat i slottet alltsedan fru Cecilias tid och behållits i tjensten – hon sjelf af kärlek för sina kor och på mat|251|modrens önskan därför att ingen fick korna att mjölka så rikligt som hon. Hvad bar hon nu i sin hand, och hvarför smög hon så hemlighetsfull bort till ladugården?

387 Den goda gumman kunde ej få någon ro, innan hon lagt på skällkons horn den krans af nio sorters blomster, som hon bundit om midsommarnatten. I sin hand bar hon ett fat gröt: det skulle ställas åt tomten, ty fick ej tomten gröt om julnatten, så var ingen lycka att vänta det kommande året.

388 – Ack, – tänkte Birger, – min mor brukade alltid om julaftonen ställa på vårt bord en mugg öl åt englarna! Ingen tänker numera på englar i Ljungars slott.

389 I detsamma passerade den gamla dejan tätt förbi, utan att bli honom varse i mörkret. Hennes trohet rörde Birgers veka hjerta; han tog ett guldmynt ur sin ficka och lät det oförmärkt falla i gummans kjolsäck. Om julmorgonen skulle hon anse detta för en gåfva af tomten.

390 Denna tanke hade lifvat Birgers vemodiga sinne, då han hörde sig anropas af Kycklingen, som med vigtig beskyddaremin förde honom upp till sitt lilla bo i öfra våningen och visade honom sin rustkammare, bestående af allehanda sönderbrutna eller förrostade gamla vapen, dem gossen plockat i slottets skräprum. – Hvad tycker du om mitt svärd? – frågade han.

391 Birger igenkände rummet: det var hans egen forna lilla kammare. Han igenkände äfven den rostiga leksaken: det var hans eget lilla svärd, som herr Bo låtit en berömd vapensmed i Stockholm förfärdiga åt honom, när han var åtta år gammal.

392 – Det är en vacker värja, bara hon skuras, – sade Birger och begynte afgnida rosten.

393 – Ja, är hon icke? – utropade gossen förtjust. – Klingan är inlagd med silfver, och nära fästet är något, som liknar en bild.

394 – Det är Ljungars vapen.

395 – Tror du det? Men därunder stå streck; hvad må de betyda?

396 – Det är bokstäfver, och de betyda ett namn: BIRGER.

|252|

397 Kycklingen fick stora ögon. – Kan du läsa? – frågade han med oförställd häpnad.

398 – Jag måtte väl lärt mig att tyda några streck, den tiden jag tjente sankt Brita i Nådendal, – svarade den lärde drängen från Myllyranta qvarn.

399 Gossen höjde på axlarna, som han sett stort folk göra. – Det syns, att du är en bonde, – sade han föraktligt, – och jag får nog svårt att lära dig någonting dugligt. Har du någonsin hört, att bättre folk brukar lära sig läsa? Men jag får ha tålamod med dig, om du sköter din tjenst ordentligt. Skura nu mina vapen, så länge jag går till min gudmor.

400 Birger fortfor med ett eget nöje att feja sin forna barnvärja. Det hade varit en tid, när denna lilla värja var hans första förtjusning. Ack, han hade nu länge sedan glömt henne, men när han åter vägde henne i handen och betraktade sitt namn och sitt vapen på klingan, föreföll det honom som ville han icke mera lemna henne ifrån sig. Det säges stundom i dikter, att värjor tala. Denna lilla silfverprydda klinga tycktes säga till sin forne ägare: – Hvarför återfordrar du icke ditt arf? Mig åtminstone bör du återtaga. – Och han gömde den lilla värjan under sin jacka.

401 Man hemtade en måltid af bröd, ost och öl. En stund därefter infann sig Kycklingen med bud att fru Ursula ville tala med den blifvande ridknekten om hans nya tjenst.

402 Birger följde med klappande hjerta och infördes i samma halfrunda tornrum, där David en gång fann den svarta frun på Ljungars sysselsatt med stjerntyderi. Rummet var oförändradt, Birger igenkände det ganska väl. Hörnfönstret med den stora tuben och den svarta gardinen, madonnabilden på väggen, planetarium med dess silfverställning och de på bordet kringströdda underliga pergamentsrullarna, allt utvisade, att den lärda och stjernkunniga frun på Ljungars fortfor att sysselsätta sig med samma hemliga vetenskaper, som ådragit henne det allmänt spridda ryktet om hexeri och förbund med den onde. Vid Birgers inträde hade hon troligen nyss rådfrågat stjernorna och varit nöjd med deras ställning, ty öfver hennes läppar spelade ett förstucket löje, som hon knappt bemödade sig att dölja.

|253|

403 – Gå du din väg! – sade hon åt Kycklingen.

404 – Får jag ej vara med, när gudmor städslar min ridknekt? – frågade gossen i en mankerad ton.

405 – Nej, – svarade fru Ursula. – Det är tid, att du går till hvila.

406 Gossen gick med en lång, missnöjd och misstänksam blick på sin stränga herskarinna. Fru Ursula och hennes stjufson blefvo allena.

407 Ynglingen sökte samla sitt mod, ty han anade, att förklädningen ej kunde bedraga hans sluga stjufmor. Han var beredd på ett stormigt uppträde, men lika godt; han önskade öppet spel.

408 Fru Ursula betraktade honom några ögonblick stillatigande och med ett underligt frågande, nästan gäckande uttryck, liksom ville hon först utspana, om det blifvit af den forne gossen en man, som hon borde frukta, eller en förläst djekne, som hon kunde bespotta.

409 Därpå sade hon helt vänligt: – Birger Boson, var välkommen till Ljungars!

410 Han hade icke misstagit sig: hon visste allt.

411 – Jag tackar er, min fru, – svarade Birger, i det han tog plats.

412 – Min ädle och välbördige son torde ursäkta, att han ej blifvit mottagen på vår ringa borg med all den aktning och ärebetygelse honom med rätta bör tillkomma och som jag visst ej skulle underlåtit, därest jag kunnat förmoda ett så kärt besök. Jag ser, att han af något misstag råkat tillbyta sig en mjölnares jacka, och man säger mig, att han värdigats i egen person förse våra hästar med foder.

413 – Min fru, – svarade Birger, retad af den gäckande tonen, – jag har hitkommit, emedan min väg förde mig i andra ärender till ert grannskap och emedan jag gerna ville återse mina fäders borg. Jag har hitkommit i denna drägt och på detta sätt, emedan jag ville bespara er ett mottagande, som ni kanske funnit besvärligt. Ni har förekommit mig, och jag är tacksam, om ni tillåter mig att sofva en natt under detta tak.

414 – Som väl rätteligen är ditt? Var det ej så du menade?

|254|

415 – Det tillhör alla min fars arftagare, och jag aktar hans minne för högt, för att någonsin anse hans enka som främling i hans borg.

416 – Icke illa sagdt, för att vara studeradt i Raumo klosterskola! Men låt mig betrakta dig, min son, det är länge sedan vi sett hvarandra. Ja, du börjar verkligen redan få fjun på hakan. Så mycket mera besvär får du att raka dig, hvar gång du skall läsa en messa. Hvad? Du bär ännu icke tonsur? Man har likväl sagt mig, att du är biskopens guldgosse; skall man icke likna sina värderade förmän i allt? Den rakade hjessan är en sinnebild af helgonglorian, och du, min kära Birger, var allt ifrån barndomen bestämd att blifva ett helgon.

417 – Jag vet ej, min fru, hvartill jag är bestämd, men åtminstone icke till föremål för ert gyckel. Jag ber er ihågkomma, att det blod jag bär i mina ådror icke är kändt att vara af is.

418 – Ja, det är sant, din mor, fru Cecilia, skall ha varit from som ett lamm. Du gör rätt i att likna henne. Verlden är så ond och full af dårskaper. Lycklig den, som i ett klosters stilla frid eller i den lugna hamnen af ett pastorat kan på engång bevara sitt hull utan skråmor och sitt samvete utan förebråelser! Men säg mig, hur mår den gode bispen nu förtiden? Är det sant, som man säger, att han med kräkla och mitra försvurit sig åt kung Kristiern och danskarne?

419 – Det vet jag icke.

420 – Man säger, – ja, man säger så mycket! – att biskopen lofvat kungen locka våra herrar i fällan för att rädda sitt eget skinn. Han skall ha skickat en ung glop med bref kring landet, och dessa bref påstås vara på förhand aftalade med riddar Wulf von Grewensdorp i Åbo för att locka herrarne till ett dumdristigt uppror och få sak med dem.

421 – Det är en nedrig lögn. Biskop Arvid är ingen förrädare.

422 – Åh, hur kan du veta det? Känner du kanske något af brefvens innehåll?

423 – Nej, min fru.

424 – Det är rätt väl, ty riddar Esbjörn Svarte sade sig ha träffat bispens budbärare vid Kumo gård och|255| öfverenskommit med honom att lura Flemingen, för att så fort som möjligt taga Flemingens hufvud.

425 – Det ljuger Esbjörn som en ärelös skurk!

426 – Så? Huru vet du det? Hör mig, Birger – och här blef fru Ursula på engång både hjertlig och öm – du skall fåfängt söka att bedraga mig, ty jag läser i stjernorna, och därför vet jag allt; ja, tro mig, jag läser dina innersta tankar. Du är biskopens budbärare: du tror dig varna herrarne och anar icke, att du med dessa förrädiska bref störtar många af vårt lands ypperste män i ett säkert förderf. Men jag vill dig väl, – jag har älskat din far, skulle jag icke älska hans barn! Jag vill ej, att man skall säga om dig, att du bragt olycka öfver ditt land. Du ämnar dig härifrån till Laukko med ett bref till Jöns Kurck, biskopens frände. Gif mig det, så skall jag öfvertyga dig, att detta bref är lika förrädiskt, som alla de andra.

427 – Men ni misstager er, – stammade ynglingen, rodnande, full af tvekan och oro, ty han ihågkom biskopens långa, misstänkliga sammankomst med riddaren Wulf von Grewensdorp.

428 – Jag trodde icke, – suckade fru Ursula med en mildt förebrående blick, – att dessa falska prester skulle så tidigt ha förderfvat äfven min Birgers fläckfria själ! Är du en Ljungars, du? Hela din slägt har bekämpat kyrkans ränker, och du blygs ej att gå denna kyrkas ärender! För en biskops listiga svek vill du förråda ditt land och ljuga för din faders enka!

429 – Nåväl, jag har brefvet; men bed mig icke, jag kan ej visa er det.

430 – För din, för allas välfärd, Birger, min älskade son, gif detta bref åt mig, åt din sannaste vän, åt din andra mor!

431 Fru Ursula bad så hjertligt, hennes stora mörka ögon voro fästa på ynglingen med ett så ömt och bedjande uttryck, att han kände sina föresatser vackla och med möda förmådde svara:

432 – Jag har lofvat, och ett löfte är heligt.

433 – Men, – fortfor den sköna, bedjande frun med fördubblad enträgenhet, – finns något heligare, än en|256| mors bön och fäderneslandets välfärd? Vet, jag har läst ditt öde i stjernorna, och där står skrifvet, att du kan rädda ditt land, eller bereda dess och din egen undergång!

434 Det svindlade för Birgers ögon; han kände sig döfvad, berusad, bländad mer än öfvertygad; han stack handen i sin barm, där han bar brefvet insydt i liftröjan ... Då föll hans blick på den gula nålen, som skiftade så underligt helt nära intill honom vid fru Ursulas bröst ... Han ihågkom med fasa mjölnarehustruns varning, bemannade sig, ryckte nålen ur dess plats i sammetströjan och slungade den långt bort i rummet, där den gula stenen föll till golfvet, blinkande ännu i sitt fall.

435 – Där, – ropade han utom sig af harm, – där ligger ditt otyg, du svarta trollpacka, och numera skall du icke hafva makt att förhexa mig till att svika min herre!

436 Likasom för att besanna hans ord, förvredos plötsligt den sköna borgfruns drag till ett afskyvärdt uttryck af vrede och raseri. Hon sprang flera steg tillbaka, hennes nyss så ömma ögon blefvo med ens förfärligt mörka och olycksbådande och, i stället att svara, stampade hon häftigt i golfvet. Då vek den del af rummet, där Birger befann sig, plötsligt undan hans fötter, och innan han fick tid att sätta sig till motvärn eller ens försöka en flykt, sjönk han hastigt ned i ett mörkt, obekant djup. Högt ofvanom sig såg han ännu ett svagt ljussken och hörde fru Ursulas hånande stämma hviska efter honom: – Sof, Birger Boson, herre till Ljungars, sof i dina fäders borg! I natt skall du gästa hos den svarta trollpackan.

437 Rösten tystnade, ljuset försvann, allt blef mörkt.

|257|

13. Arvid Kurck och Hemming Gadd.

438 I detta blodets och fasornas år 1520, när fäderneslandet stod som en sörjande enka efter Sten Sture den yngres död, när statens redlösa farkost dref vind för våg att lida skeppsbrott, och vida omkring syntes ingen annan räddning mot främmande tyranni än neslig undergifvenhet eller en ärofull död, – då uppstodo två män, som åtogo sig att tänka och handla, den ena för Finland, den andra för Sverige och Finland tillika. Desse män voro biskopen i Åbo Arvid Kurck och electusspråk: latin i Linköping Hemming Gadd.*Han kallades electus eller vald, emedan han ej erhållit påfvens stadfästelse på biskopsembetet i Linköping.

439 Båda voro djerfve, förslagne, snillrike män, hvilka klart genomskådade tidens ställning, och båda stego som glänsande aftonstjernor vid horizonten af det katolska tidehvarfvet i norden, just då dess sol sjönk ned i blodröda moln. Båda böjde sig statsklokt i farans ögonblick för den annalkande stormen, och båda blefvo till slut af denna bortsopade från jorden. Men de böjde sig olika: den ene för att åter stå upp, den andre för att krälande i stoftet uppnå sitt mål, och därför, när de båda föllo, föll den ena, där han nyss rest sig upprätt, den andra blef liggande där han låg.

440 Sedan Hemming Gadd, med makten af denna vältaliga tunga, som så ofta besegrat Roms påfvar och kardinaler, i början af September förledt Stockholm och Kristina Gyllenstjerna att kapitulera, sändes han af kung Kristian med en här till det sannolikt redan på sommaren underkufvade Finland, för att äfven där »göra unionen till sanning». Han var då åttatio år gammal, men aldrig har en yngling om fem och tjugu år med rastlösare verksamhet besegrat alla hinder mellan sig och sin älskarinna, än denne gubbe inom föga mer än två månader vände allt i sin väg till kung Kristians och danska väldets förmån. Hans snille hade kort tid öfrig att lysa, han måste begagna tiden, och han ge|258|nomilade denna höst södra Finland i alla riktningar. Den 10 November, två dagar efter Stockholms blodbad, bekräftade han i Viborgs rådhus denna stads privilegier, och en månad därefter stod han åter i vestra Finland, utan aning om att han där skulle finna sin graf.

441 En dag, säger vår berättelse, öfverraskades biskop Arvid i Kuustö af ett okärt besök. Doktor Hemming, som pratat omkull hela Finland, kom slutligen äfven att försöka sin vältalighet emot dess sista bålverk. Men han fann sin mästare.

442 När man såg dessa båda märkvärdiga män, – den finska kyrkans högreste, kraftfulle, ridderlige, men kloke, varsamme furste och öfverherde vid sidan af den lille, hvithårige åttioårige renegaten med hans spelande ögon, hans fyndiga tunga, hans ännu vid en så hög ålder utomordentliga liflighet – och när man såg dem, öga mot öga, mäta mot hvarandra all sin vältalighet, all sin statskonst, då såg man i deras personer den hierarkiska högheten, hvilken beherskade verlden i Guds den högstes namn såsom hans ståthållare, mäta sig med den hierarkiska listen, hvilken äfven i Guds namn smög sig in som en dogm i den kristna tron, förbrände folkbibeln, beherskade samvetena och kallade sig skrymtande servus servorum Deispråk: latin, Guds tjenares tjenare. Hierarkin i mitra,original: imi tra, staf och purpurkåpa, det var biskop Arvid; hierarkin i den svarta doktorskappan, jesuiternes föregångare, som med krökt rygg lurade i rådkammaren på verldsherraväldet, det var Hemming Gadd. Dessa båda grundelement af den katolska kyrkans verldsliga makt stodo nu fientliga mot hvarandra i norden. Förenade skulle de kanske än en sekund förmått hejda tidens rullande hjul, men söndrade måste de båda krossas under dess fart.

443 – Hvad, min vise och högvördige broder? – sade den lärde doktorn, i det han än en gång fann för godt att upprepa de argument, hvarmed han hittills förgäfves sökt rubba biskopens förbehållsamma vägran. – Ni tvekar ännu att rädda vårt fädernesland? Ni vill fortfarande lemna det åt en tygellös adels sjelfsvåld och hersklystnad? Ni, som sjelf tillhör denna adel med börden, ehuru vida höjd öfver den genom er vishet och er fosterlandskärlek, ni fruktar då icke beskyllningen|259| att uppoffra folkets väl för ståndsintressen och partifördomar? Man skall anklaga er, högvördige broder, – och Gud vet bäst huru orätt man gör er däri, – för att sjelf vilja förtrycka Finland och lösrycka det från Sveriges rike.

444 – Såvidt jag vet – svarade biskopen småleende, – har Finland alltid befunnit sig bättre af att styras från Åbo, än att styras från Köpenhamn. Men min vördige broder glömmer, att jag hyllat kung Kristiern. Hvad fordrar man därutöfver? Vill man, att jag skall låta sjunga tedeumspråk: latin i Åbo domkyrka öfver händelserna i Stockholm? Eller vill man, att jag skall taga befälet öfver danska knektar i Åbo slott? Vestigia terrentspråk: latin. Vår nådige konung har i sanning ett eget sätt att uppmuntra sina trogna borghöfdingar. Jag erfor just nu ett bevis därpå. Åke Göransson Tott har den 27 November blifvit halshuggen i Tavastehus. Vill man kanhända, att jag skall bortlägga kräklan och gripa till bödelsyxan?

445 – Intet af allt detta, – svarade doktorn. – Min högvördige broder vet ganska väl, att den verldsliga makten har sina kättare, liksom kyrkan. Kyrkan bränner dem, konungen halshugger dem, och när ogräset är bortrensadt, frodas hvetet. Det är förbi med adelsväldet. Vi äga nu endast en konung och ett folk. Bönderne hafva lärt sig tala.

446 – Jag vet, att min vördige broder gifvit dem ordet. Kanhända skall en ny Engelbrekt gifva dem svärdet.

447 – Kung Kristiern, säger man, är en bondekonung. Jag säger: detta gör honom till kyrkans beskyddare.

448 – Utan tvifvel. Ett bevis därpå äro de biskopar, som nyss ha bugat för hans nåde så djupt, att de glömde upptaga sina hufvuden från Stockholms stortorg.

449 – Hör mig till slut, och eder vishet skall, oaktadt den blandar malört i honungen, gifva mig rätt. Vår nådige herre har icke, och vill icke mera hafva någon upprorisk adel i riket; därför kan han så mycket mindre umbära kyrkan. Folket, det är numera kyrkan, ty hvad kyrkan vill, det vill folket. Konungen herskar, men kyrkan styr.

450 – Kyrkan är af Guds nåde och icke af konungars eller herrars gunst, det torde min vördige broder sjelf|260| ha förnummit! – genmälde biskop Arvid med höghet. Det var den af påfven stadfäste, laglige kyrkofursten, som nu talade till den af riksföreståndaren utnämnde, men af påfven bannlyste electusspråk: latin i Linköping.

451 Doktor Hemming bet sig i läppen. – Låt oss icke tvista om dogmer, – genmälde han. – Jag erbjuder eder, på min konungs och herres vägnar, oinskränkt andelig makt, som icke ens påfven kan fråntaga eder, och verldsligt ståthållareskap. Jag lägger Finland för edra fötter; ni äger nyckeln till dess samvete; jag bjuder eder nyckeln till dess verldsliga makt. Stockholm är långt borta, och edra företrädare ha förstått att draga nytta däraf. Men Köpenhamn är än längre borta, och ni skall draga mera nytta däraf, än edra företrädare. Jag frågar er således: vill ni, icke till namnet, men till gagnet, blifva konung af Finland?

452 – Och som vilkor för denna ära fordrar man af mig ...?

453 – Som vilkor fordrar man af eder, att ni begagnar nyckeln att binda och lösa till kung Kristierns bästa; att ni vänder folkets sinnen till honom och från hans fiender med alla medel, som stå i er makt, och för alltid betryggar i Finland Kalmare union.

454 – Ingenting mer?

455 – Det är tillräckligt.

456 – Hör då mitt svar. Säg hans nåde kung Kristiern, att han skattar mitt ringa inflytande alltför högt. Jag är Guds, men icke furstars tjenare. Äger jag nyckeln till Finlands samvete, så var viss, att jag skall nedlägga den inför Hans thron, som anförtrott mig densamma. Jag är Finlands herde; skulle jag sälja min hjord? Och om jag vore nog pligtförgäten att byta min lagliga makt mot den olagliga, som ni bjuder mig och hvilken vore ett uppror mot den helige fadren i Rom, om jag, i stället att vara den finska kyrkans rättmätiga jordiska hufvud i Guds, sankt Henriks och den helige fadrens namn, blefve kung Kristierns satrap i dag; hvilken borgen ställer ni mig, att icke mitt hufvud faller i morgon, såsom Vincentius af Skara, såsom Mathias af Strengnäs och de öfriga blodsvittnena i denna fasansfulla tid? Hvem säger mig, att ni sjelf, vördige broder,|261| som nu lägger Finland för mina fötter, i morgon ens råder öfver ert eget hvitnande hufvud?

457 Den lilla hvita gubben reste sig med en falkblick och utropade: – Hvem säger oss detta? Icke pergament, som ljuga, och furstars ynnest, som vexlar med ny och nedan, utan detta något uti vår panna, i eder och min, som beherskar tingens gång och tvingar furstarne för deras egen fördel att skona och skydda oss. Vi äro tidehvarfvets män; det hvilar på oss som på tvenne pelare, en i öster, en i vester, och dessa pelare kan man icke sönderkrossa, utan att allt störtar öfverända. Ni är Finlands biskop, det är ett ringa ting, ty det hafva två och tjugu varit före eder. Men ni är mer, ni är Finlands själ och samvete; det tänker med edert hufvud, det känner med edert hjerta; därför säger man till eder: blif Finlands arm! Hvad mig ovärdige angår, har jag rykte om mig att vara ett slags konungamakare.

458 Biskop Arvid mötte falkblicken med en örnblick. – Förblindade! – utropade han. – Inser ni då icke, att orkanen, som går öfver jorden, först måste nå de högst stående bergspetsarna? Ni har gifvit Sverige två riksföreståndare och en konung. Edert vältaliga ord har samlat krigshärar, stormat fästen och hufvudstäder – ja, fört i ledband tre påfvar och deras kollegier. Ni har två gånger räddat edert fädernesland, men blott för att tredje gången köpslå därom och sälja det åt den mestbjudande. Och ni anser eder trygg på en höjd, där hatet nedifrån stinger er häl och despoters fruktan ofvanför er hvässer bilan mot eder hjessa.

459 – Om jag öfverlemnat riket åt unionen, – svarade doktor Hemming uppbragt, – så har det skett för att tredje gången rädda det, där ni och alla andra stått rådville. Jag är svenska folket, därför skall ingen våga kröka ett hår på mitt hufvud. Akta er, stolte biskop; ni torde med detta språk och med eder finska envishet kröka eder hjessa förr, än jag kröker min!

460 – Det är sant, – svarade biskop Arvid med högt lugn, – vi stå båda på branten, och båda torde vi falla, ty den konung ni prisar tål ingen makt, hvarken svärdets eller tankens, vid sidan af sin. Men om jag faller, skall jag falla med och för mitt fädernesland; det är|262| ett godt sällskap, min broder; jag önskar att ni måtte kunna hoppas det samma för er. Ty om ni faller, doktor Hemming Gadd, skall icke ett helt lif af ära och trohet kunna friköpa eder från efterverldens dom, och ni skall falla två gånger: för tiden och för historien!

461 – Är detta edert sista ord, högvördige broder?

462 – Mitt sista ord.

463 – Farväl. Må vi båda gå vårt öde till möte; Sverige med mig, Finland med er!

14. Huru kung Kristian Tyrann belönade Hemming Gadd.

464 Tredje adventssöndagen den 16 December efter morgonmessan, satt doktor Hemming i Raseborg, alltid lika lifligt upptagen af sina stora planer till unionens genomförande, då man hos honom anmälde en förnäm adelig fru, som ditkommit att utbedja sig ett samtal med den mäktige mannen. In trädde strax därpå en högväxt och svartklädd dam af stor skönhet och mycken stolthet. Det var fru Ursula, enka efter riddaren Bo Knutson af Ljungars.

465 Mera verldsman än klerk, hyste den högvördige doktorn alldeles ingen fasa för fruntimmer, men då hans tid var upptagen, beslöt han affärda besöket så kort som möjligt, i tanke att det åter gällde någon ny klagolåt öfver tidens betryck och danskarnes utpressningar. – Min fru, – sade han, – hvad kan jag göra för eder?

466 – För mig något litet; för konungen och Finland mycket, – svarade fru Ursula djerft.

467 Doktorn blef uppmärksam. – Tala! – sade han.

468 Fru Ursula skildrade nu, visst icke i den mildaste färg, alla de förföljelser hon nödgats utstå såsom det danska partiets trogna tjenarinna och förklarade därpå,|263| att hennes nit för konungens sak lyckats förskaffa henne vigtiga upptäckter, dem hon vore beredd att ställa till doktorns disposition. Som belöning hoppades hon endast, att man ville till henne återlemna hennes stjufdotter Beata, hvilken hon älskade så moderligt och som biskop Arvid så orättvist frånröfvat henne.

469 – Ingenting är billigare och naturligare, – svarade doktor Hemming. – Tala, min fru! I vår nådige herres och konungs namn lofvar jag, att eder önskan blir uppfylld redan i morgon dag.

470 – Till en början, – fortfor den kloka frun, – öfverlemnar jag här eders vördighet en lista på alla riddare och ädlingar, hvilka sammansvurit sig att bekämpa och ur Finland fördrifva den danska makten.

471 – Väl, min fru, ganska väl! – och doktorn genomögnade papperet. – Erik Fleming; jag kunde tro det; – Åke Tott; han är numera oskadlig; – Henrik Stensson Renhufvud; också han? – Nils Eskilson Banér; vi bevistade nyss messan tillsamman; – Jöns Kurck, det var att förmoda; – Tönne Erikson Tott; hvad? Sjelfva höfdingen i Raseborg? Men är ni säker därpå?

472 – Fullkomligt, ers vördighet.

473 – Ni har rätt, förräderiet lurar som ormar öfverallt omkring oss. Jag saknar likväl namn ... betydande namn.

474 – Ers vördighet kan vara lugn. Om ligan på detta papper saknar sitt hufvud, så är det blott emedan jag äger särskilda bevis på biskopens förräderi.

475 – Min dotter, hvad vågar du yttra om min högvördige broder, biskopen i Åbo! – utropade doktor Hemming med en väl spelad öfverraskning.

476 – Jag säger blott, att slottskällrarna under Kuustö äro bräddfulla med krut och alla slags vapen, och jag skall bevisa mina ord genom en af biskopens egna tjenare, hvilken varit behjelplig vid undandöljandet.

477 – Men det är omöjligt, otroligt! Skulle man våga tänka något sådant om en så from och helig man! Nej, min fru, man vet att bortjagade knektar ofta ljuga afskyvärdt på sina herrar.

478 – Om eders vördighet lofvar att hafva sin ringa tjenarinna i gunstig åtanke inför konungen, så är jag|264| beredd att i edra händer lemna ett skriftligt bevis af biskopens egen hand.

479 – Detta vore i sanning förskräckligt, ja i högsta grad oväntadt! Men tala, min dotter, lemna mig för rikets säkerhet detta bevis, och så sant jag kan fröjda mig åt vår konungs synnerliga gunst och nåd, skall ni för ett sådant bevis kunna fordra den mest lysande belöning af konungens egen hand.

480 Fru Ursula framräckte ett litet prydligt papper med biskopens egen handstil. – Läs! – sade hon.

481 Doktor Hemming läste: »Till ädelborne och välaktade Jöns Knutson, min käre frände på Laukko gård. Käre broder, tager eder tillvara, ty onda tider äro tillstundande. Gud hafver tillstadt den vrånge menedaren och gudsförsmädaren, kung Kristiern, att framfara med grufveligt tyranni och oskyldigt blod i Stockholm ... Och torde samma regemente vara oss sjelfve hardt nära pågående ...»

482 – Vid vår heliga fru! – utropade Hemming, ur stånd att dölja sin glädje, – detta papper är värdt ett grefskap! Det gör mig ondt om biskopen; men säg, huru har ni lyckats bekomma brefvet i ert våld?

483 – Genom den budbärare biskopen skickade kring landet till adelsgårdarna. Jag har inspärrat honom i Ljungars källrar och fråntagit honom brefvet, medan han sof.

484 – Min dotter, den tjenst ni bevisat riket är så stor, att ni förtjenar en furstlig belöning. Konungen har nyss fråntagit den upproriska Sturens enka hennes förläning, Tavastehus slott och län. Välj eder en make bland konungens trogne höfdingar i Finland, och Kristina Gyllenstjernas rika förläning skall i eder hand finna en värdig mottagarinna!

485 Fru Ursulas ögon blixtrade. – Min högsta åstundan, – sade hon, – vore att genom eder gunst, högvördige herre, få tillfälle att personligen betyga konungen mina underdåniga tänkesätt.

486 – Konungen vistas ännu i Sverige, och ni skall följa mig dit. Vi ha en svår årstid, min dotter, men hafvet skall frysa; då skola vi begifva oss öfver. Jag längtar härifrån; man har onda drömmar i Finland.|265| Kan ni tänka, i natt ... Men drömmar som strömmar; det är icke värdt att tänka därpå.

487 – Täckes ers vördighet berätta mig sin dröm? Jag har något litet sysslat med tydning af sådant.

488 – Jag förstår, ni har tagit seden i landet; här vet man då intet annat, än allt slags vidskepelse. Men lika godt, jag drömde, att konungen sände mig ett silfverhalsband, beprydt med rubiner, och att det lemnades mig af Rolf Mattsson, ståthållaren i Viborg, som följde mig hit. Hvad menar ni om en sådan dröm?

489 – Ers vördighet kommer utan tvifvel att snart undfå något nytt och lysande nådebevis, – svarade fru Ursula undvikande.

490 – Jag vill tro det. I synnerhet om det räckes mig af Rolf Mattsson, min vän och pålitligaste man, som från en simpel knekt kommit genom mig till sin nuvarande heder. Min trogne, ärlige Rolf, det skulle göra dig glädje! Godt, godt, bry er ej om dylikt lappri; ni vet, att ålderdomen är pratsam. Det ser ut att bli skarp köld ... Nå vid sankt Eriks ben, här spränger just en ryttare in på borggården! Jag känner fälttecknet; det är en af konungens egna löpare. Han måste hafva något synnerligen vigtigt att förkunna, ty hästen är löddrig och ryker som en kittel.

491 – Ser ers vördighet, drömmen slår redan in! Men jag vill ej längre falla besvärlig ...

492 – Nej, blif qvar, min fru! Ni har tydt mina drömmar; ni skall också blifva vittne till deras fullbordan. Nådiga helgon, skulle verkligen konungen ämna mig någon glad öfverraskning? Ja, det är möjligt, det är sannolikt. Har han icke mig att tacka för Stockholms stad och Sveriges krona? Har jag icke nyss med den mest förvånande framgång inom få månader underlagt honom hela Finland? Ja, ja, han vet, att jag håller hans rikes nycklar i mina händer, och han har så ofta försäkrat mig, att ingen lön kunde vara nog stor för så stora tjenster. Min hulde och nådige herre! Hvad kan han ämna mig? Månne Åbo biskopsstol? Men nej, där skulle Hemming Gadd numera sitta för lågt. Eller kanhända erkebiskopsstolen i Upsala? Men nej, man kan ännu icke stöta Trollen för hufvudet. En kardinalshatt ...? Hvarför icke en kardinalshatt? Kung|266| Kristiern förmår allt hos sin svåger kejsar Karl, och hvad kejsaren begär, det vågar vår helige fader i Rom icke vägra. Engång kardinal, skall jag stå på trappstegen till den påfliga stolen ... Sverige, som smädar mig nu, skall prisa sig lyckligt att kallas mitt fädernesland. Jag skall hämnas med att göra det lyckligt mot dess vilja; jag skall grunda ett nytt tidehvarf med ett fritt folk under en stark konungamakt. Men I, mina nådige furstar af kyrkan därborta, I som så ofta hånlett åt den ringe electusspråk: latin, när han utmanade eder med sina ljungande tal, I skolen kanske ännu en dag kyssa fållen af hans purpurkåpa, och den bannlysning I vågaden slunga mot mig, när jag stöttes från Linköpings fattiga biskopssäte, den skall jag slunga sjufaldt mot eder tillbaka. En gång kyrkans och kristenhetens herre, skall jag trampa eder i stoftet, men lyckliggöra verlden och omskrifva historien ...

493 Och den lille, hvithårige gubben, barn på nytt vid sina åttio år, men likväl ännu full af snille, djerfhet och högtflygande ärelystnad, tycktes vid dessa ord växa till en jätte, förvandlas till en yngling! Hans tonlösa stämma blef åter klangfull, hans gulnade kinder fingo ungdomens färg, hans blick lyste af stolt hänförelse; – aldrig hade den berömde och verldskloke Hemming Gadd i sin ålders och äras kraftfullaste dagar talat med mera eld, hänryckt med mera snille och skådat framtiden i ett mera purpurskimrande ljus ...

494 Då inträdde Rolf Mattsson, åtföljd af knektar, i rummet och ropade med barsk stämma:

495 – Där står förrädaren! Gripen honom i konungens namn!

496 – Hvem? Mig? – genmälde den gamle med mera förvåning, än häpnad. Han hann icke säga mer, innan knektarne grepo honom hårdt vid axlarna och släpade honom med sig.

497 – Uslingar, vågen I bära händer på konungens fullmäktige i Finland? – utropade doktor Hemming med värdighet. – Veten I icke, att ett ord af mig kan kosta eder hals? Och ären I nog oförskämde att för ett sådant missdåd åberopa konungens namn?

498 – Hvad är det han pratar, den gamle narren? – röt Rolf Mattsson otåligt. – Se här, läs! Är du doktor,|267| så måste du kunna läsa konungens bref. – Och därvid höll han framför sin fånge ett bref med konungens egenhändiga underskrift och befallning till ståthållaren i Viborg att genast, hvar han anträffades, låta gripa och afrätta doktor Hemming Gadd.

499 Nu först begynte sanningen i hela sin fasansfulla verklighet med ens blifva klar för kung Kristians olycklige, förblindade taleman. – Ve mig, – utropade han, – ve den dag, då jag lärde stafva skrift och läsa en konungs namnteckning! Ve de furstar, som stjäla kronor! Ve de folk, som låta frånröfva sig dem! Ve de dårar, som vänta tack för konungatjenster och glömma, att förslitna verktyg kastas på elden! Ve mitt land, som jag gifvit i bödlahänder! Och ve, sjufaldt ve öfver mig, som sådde blåst och skördar storm, jag vansinnige dåre, som kröp till min graf, där jag trodde mig klifva till ärans höjder, och som slutar ett långt ärofullt lif för fäderneslandet med en neslig död i främlingars sold.

500 Så fortfor den olycklige gamle mannen att klaga, ända till dess att han, utan vidare ransakning och dom, genast fördes till afrättningsplatsen utanför Raseborgs murar. Där vaknade hos honom ett annat bekymmer. – En biktfader! – ropade han. – Gif mig en biktfader! Jag har syndat mot den heliga romerska kyrkan! Jag har burit kyrkans tjenares namn, men all verldens lystnad uti mitt hjerta!

501 – Bikta för mig, din gamla tok, men gör det fort, ty jag har brådt, jag tänker ej för din skull låta min elgstek kallna till middagen! – svarade Rolf Mattsson, som lärt af sin mästare att vara nitisk i konungatjenst.

502 – Du, du, du, min vän, min son! – utropade den förtviflade gamle. – Du, som jag framdragit ur intet och på hvilken jag trodde mig kunna lita, om än hela verlden öfvergåfve mig, du är min bödel och förhånar din välgörare i hans sista ögonblick! Måttet är fyldt, jag är beredd ... Farväl, mitt land! Hata mig icke, beklaga min lott! Mitt blod komme öfver kung Kristiern och låde, med så många andras, för alltid vid hans namn. Farväl, farväl, Kung Kristiern Tyrann!

503 Strax därpå föll doktor Hemmings hvita hufvud för bilan och med honom Nils Eskilson Banér, som afrättades samma stund och på samma ställe. Så stor, säger|268| häfdatecknaren Tegel, var kung Kristians och hans handtlangares brådska, att man icke gaf sig tid till att anskaffa en bödelsyxa, utan skedde härvid så, att den berömde, af sin samtid en gång så högt beundrade Hemming Gadds lif slocknade för en vanlig timmerbila.

504 Men fru Ursula återvände med skräck till sin borg.

15. Hvad därefter hände Ljungars barn i slottet och huru fru Ursula miste sin talisman.

505 Flera veckor hade förgått. Birger Boson till Ljungars satt fången och bedröfvad i källarhvalfvet under sin faders borg. Det var en kall vinter; de flesta forsar i Kumo elf belades med is. Fången hade ingen eldstad, och hans bädd bestod af en grof matta, bredd öfver halm. Likväl frös han icke. Hvar dag sändes åt honom en kaka hårdt bröd, doppad i saltlake, och intet vatten till dryck. Likväl kände han hvarken törst eller hunger.

506 Den benägne läsaren, som funnit så många oförklarliga, för att ej säga öfvernaturliga händelser i denna berättelse, skall kanske icke finna detta mera sällsamt, än mycket annat. Tiden var så till sitt innersta genomträngd af allt slags vidskepelse, hednisk och katolsk vantro om hvarandra, att alla dessa företeelser hade däri sin sanning och verklighet.

507 Tron, som försätter berg, är alltså i stånd att rubba naturens kända lagar, och det, som en tid eller en menniska fullt och fast tror, det är för den tiden och för den menniskan en full och fast verklighet.

508 Den unge Birger till Ljungars var sålunda, redan första natten sedan han blifvit fången genom en af dessa försåtliga falluckor, som voro så vanliga i denna förrädiska tid, fullkomligt öfvertygad, att han här i fäderneborgen skulle återfinna samma spökbild, som så länge förföljt honom, samma Ljungars hvita flicka, som|269| folktron ansåg beskydda hans slägt allt sedan hon vid hans stamfaders födelse frammanades af den lappske trollkarlen att räcka prinsessan Jutta silfverbägaren. Och hon kom. Hon kom icke blott den natten, utan alla nätter, att besöka honom i fängelset. Hvarje gång och alltid på samma tid, ehuru han ej ägde annan tidmätare, än den svaga dagstrimman, som föll genom en liten, förgallrad glugg i muren. Då syntes på den motstående väggen ett blekt sken, som efterhand växte till, tog gestalt och blef den välbekanta hvita flickan med silfverbandet om pannan, guldbältet om lifvet, röda strumpor och hvita skor. Hvarje gång gick ett sakta sus genom hvalfvet och tätnade efter hand till ord och sång, alltid på den likaså välbekanta, halft sorgsna, halft gäckande melodin:

Ljungars vackra, bleka gosse,

dina bojor lätt du losse.

Vänd från svarta munkar åter;

Ljungars flicka dig förlåter.

Nöd förbi!

Kom, var fri!

Ljungars vackra, bleka gosse,

Dina bojor lätt du losse.

510 – Nej, – hade Birger svarat, – vik från mig, onda väsen! Ditt vilkor kan jag ej uppfylla; min tro kan jag ej afsvärja; förr må jag dö.

511 Och då hade hvarje gång sången upplöst sig i en sakta suck och gestalten smultit bort i mörkret, men därefter hade alltid en mild värme uppfyllt hvalfvet och den tomma vattenkrukan blifvit fylld med mjölk, det salta brödet ersatts med färskt bröd och ost. Om denna välvilja, förutan hvilken han längesedan skulle ha dött af köld och törst, hade Birger sina egna tankar. Han anade, att det var samma mat, som den gamla dejan nu hvarje natt brukade framsätta åt tomten, förvissad om att hennes gåfvor mottogos med välbehag, efter korg och krus hvar morgon befunnos tömda.

512 Så hade dygn efter dygn, vecka efter vecka förgått. Tiden blef dödande lång, men Birger gaf icke vika för frestelsen. Han ville fly, men med egna krafter. Han|270| undersökte hvalfvet. I ett hörn var muren nedrasad och en öppning synlig. Han kröp in och fann ett annat hvalf, uppfylldt af kruttunnor. Ingen utgång, och hvilket grannskap!

513 Fru Ursula, återkommen från Raseborg, trodde sig finna sin stjufson långt för detta försmäktad, men fann honom, till sin häpnad, frisk och stark. Hon rådfrågade stjernorna och trodde sig läsa i dem, att en stor förändring snart skulle inträffa. Godt, tänkte hon, gossen har en dag att lefva ännu.

514 Morgonen därpå ankommo två slädar, eskorterade af några ryttare, i friskt traf från Myllyrantasidan. Det var hennes egen stjufdotter fröken Beata, åtföljd af sin amma, den gamla Renata, och eskorterad af stallmästaren David med några af biskopens folk. Anledningen till besöket var icke svår att gissa. Den försvunne Birger hade öfverallt blifvit sökt och efterfrågad. Slutligen hade man genom Josuas hustru i Myllyranta kommit på rätta spåret, och fröken Beata, brinnande af oro att återfinna sin broder, hade fattat det raska beslutet att sjelf uppsöka honom, sedan hon likväl förut varit nog omtänksam att förskaffa sig biskopens tillstånd, eskort och lejdebref, med sträng hotelse för hvem helst det vara månde, att icke hindra eller förnärma henne i detta lofliga företag.

515 Fru Ursula gnuggade sina händer af hemlig skadefröjd. – Allt går väl, – sade hon till sig sjelf, – ja, i sanning, här skall en stor förändring inträffa, ty nu har jag dem alla i mina händer.

516 Hon lät alltså mottaga sin stjufdotter med all ärebetygelse, slöt henne ömt i sin famn och kunde ej nog beskrifva sin fröjd att återse den kära, så länge saknade dottren.

517 – Min fru, – sade Beata otåligt, – jag är hitkommen att fråga efter min bror, som för fyra veckor sedan hitkommit i bondekläder, körande ett lass halm från Myllyranta. Häst och släde har ni sedan skickat tillbaka, men körsvennen är försvunnen.

518 – Hvad? – utropade fru Ursula. – Skulle den olycklige unge mannen varit Birger sjelf? Men det är icke möjligt?

|271|

519 – Hvarför kallar ni honom olycklig? – frågade Beata oroligt. – Hvad har då händt?

520 – Jag såg honom icke, – svarade stjufmodren, – ty han låg här blott öfver natten i drängstugan. Dagen därpå berättade man mig, att han velat gå öfver forsen, men isen var mycket svag, han föll in och försvann i strömmen.

521 – Helgonmakt! – utropade den bestörta flickan. – Men nej, jag tror det icke; det är ni, som har dödat honom!

522 – Kom, min dotter, låt icke sorgen förvilla dig. Kom i mitt rum, så skall jag närmare beskrifva denna sorgliga händelse. – Och därvid drog hon ömt Beata med sig, under det att Renata, David och de öfriga lika bestörta stannade i nedra salen.

523 Medan detta tilldrog sig i slottets öfre delar, erhöll Birger i sitt underjordiska fängelse ett oväntadt besök. Någon knapprade länge på låset till dörren; slutligen öppnades den, och vår gode vän, den lille Kycklingen, trädde in.

524 – De trodde icke, att jag skulle höra dem, – sade han, förtjust öfver sitt lyckade spratt, – men jag hörde fru Ursula säga till Kukko, att du ej mer skulle få någon mat här i hvalfvet. Och efter Kukko råkat lägga nyckelknippan ifrån sig, tänkte jag: Nej, åtminstone skall han få min frukostsmörgås! Vet du, jag har haft så ledsamt efter dig! Sedan du blef borta, har ingen brytt sig om att skura mina vapen, och ingen ridknekt har jag; drängarna äro så lata och dumma, de ryckte i går min sadelgjord tvärt af.original: af Då tycker jag mycket mera om dig, fast du också är litet dum och okunnig, men af dig kan jag kanske få folk med tiden.

525 – Tack skall du ha, – sade Birger vänligt, – men ät din smörgås sjelf, ty jag är ej hungrig.

526 – Nå, då skola vi dela, – sade gossen, i det han mumsade friskt på sin bit. Jag tar ena hälften, och du gömmer den andra, ifall du skulle svälta ihjäl. Är det icke en gruflig skada, att de ha stulit mitt lilla silfversvärd? Jag vet ej hvad jag skulle betala, för att få igen det. Ser du, den här gula stenen, som gudmor alltid bär på bröstet, tappade hon nyss, när hon sprang|272| att taga emot den främmande fröken. Jag tog för ro skull upp honom, och se hur han glimmar i mörkret!

527 – Har en främmande fröken kommit till slottet?

528 – Ja, helt nyss. De hade två goda hästar, en röd och en hvit, men resten var bara skinnkampar. De säga, att fröken skall vara min gudmors stjufbarn.

529 – Gif mig stenen, så skall jag gifva dig silfversvärdet! – sade Birger, knappt i stånd att tygla sin otålighet.

530 – Hvad? Är det du, som stulit mitt svärd? – skrek Kycklingen uppbragt. – Vill du strax gifva igen det, eller skall jag låta hänga dig, sedan du svultit ihjäl!

531 – Jag har icke stulit ditt svärd; värjan är min, och mitt namn står där skrifvet med tydliga bokstäfver. Jag är Birger Boson till Ljungars. Men jag skall skänka dig värjan, om du ger mig den gula stenen.

532 Om det icke varit så skumt i hvalfvet, hade man kunnat se Kycklingen gapande af förvåning vid denna upptäckt. Men han fick annat att tänka på, när han kände den så länge efterlängtade klingan vidröra sin hand. Frestelsen blef honom öfvermäktig. – Tag hit svärdet, – sade han, – det må nu förr ha varit mitt eller ditt! Och här har du stenen; sådana struntstenar kan jag när som helst plocka åt gudmor vid forsen.

533 Birger grep den beryktade amuletten; han tyckte den bränna i handen. – Nu skall du också släppa mig ut, – sade han raskt och närmade sig den halföppna dörren.

534 Men Kycklingen förekom honom. – Åhå, – sade han, – tror du, att jag för din skull vill ha stryk af Tuppen? – Med detsamma slank han vigt förbi, sprang ut och slog dörren i lås.original: lås

535 Förgäfves pröfvade Birger sin styrka mot järndörren. Den motstod alla försök, och Kycklingen hördes ej mera till. Fången var åter instängd och just i den stund, hans syster och vänner, okunniga om hans härvaro, befunno sig ofvanom honom!

536 Då hördes ett rasslande ljud i taket ofvanför. Samma fallucka, på hvilken Birger nedstörtat, sänkte sig hastigt, hans syster Beata sjönk, till hälften medvetslös, ned uti källarhvalfvet, och en välbekant, hånande|273| stämma ropade uppifrån: – Farväl, min dotter, helsa din bror!

537 De båda, så oväntadt förenade syskonen sjönko gråtande i hvarandras armar.

538 Knappt hade de hunnit meddela hvarandra en del af sina öden, innan deras uppmärksamhet fästes vid ett blekt sken på den motstående väggen af hvalfvet, och hastigare än vanligt stod Ljungars flicka framför dem med ett sällsamt vildt och triumferande uttryck i sitt späda, trotsiga och nyckfulla barnaansigte. Hastigare än vanligt bildade sig äfven suset till sång och de båda fångarne urskilde tydligt följande ord!

Fru Ursula, fru Ursula,

Gråt de röda kinder gula!

Gråt de svarta ögon röda!

Lyckostenen skall dig döda.

Sten af eld,

Släckt och fälld!

Fru Ursula, fru Ursula,

Gråt de röda kinder gula!

540 Därpå rörde sig gestalten vinkande mot dörren, i det hon fortfor att sjunga:

Borta är det trolska hinder,

Vår är nu den makt mig binder.

Järnets hjerta kan jag spränga,

Hårda murar genomtränga.

Nöd förbi!

Kom, var fri!

Borta är det trolska hinder,

Vår är nu den makt mig binder.

542 Medan den hvita flickan ännu sjöng, vidrörde hon sakta järndörren, som ljudlöst vände sig på sina hakar och lemnade fångarne fri utgång. Komne på borggården funno de allt i villervalla. En dansk trupp hade anländt och förde det öfvermodigaste språk. Slottsfolket syntes förskrämdt; något föregick därinne, som uppfyllde alla med hemlig bäfvan.

543 Midtunder denna allmänna bestörtning lyckades Birger och Beata återfinna sitt folk och sina hästar|274| samt obemärkta undkomma genom den öppna porten, som syntes öfvergifven af väktarne. Ännu i skogen tyckte de sig af ett eget fladdrande skimmer på snön förmärka, att Ljungars flicka följde dem åt, men snart försvann hon, och de båda syskonen ilade, glada och lätta om hjertat, framåt vägen till Nådendal.

16. Huru Ljungars flicka bebådade fru Ursulas undergång.

544 Sedan fru Ursula låtit sin stjufdotter försvinna på samma sätt, som Birger förut blifvit begrafven i Ljungars fängelser, flög ett mörkt och föraktligt löje öfver den stolta borgfruns läppar. Hon tänkte ej på den unga flickans sorgliga öde, hon begrundade blott hvad följderna skulle blifva af biskopens brutna lejdebref. – Jag har nu tagit steget ut, – sade hon till sig sjelf. – Mellan mig och den öfvermodige prelaten är nu uppenbar fejd på lif och död. Lyckligtvis har jag makten på min sida, och den tjenst jag bevisat danskarne, är så stor, att kung Kristiern icke skall kunna vägra mig hvadhelst jag begär. Det lönar visst mödan att bråka så mycket för detta usla skogsnäste! Högre, högre skall jag stiga. Den dag skall komma, när jag genom en konungs passioner beherskar norden ...

545 – Norden? – fortfor hon. – Hvem säger att jag skall nöja mig med herraväldet öfver dessa tre eländiga riken af snö och kronor af is? Kung Kristiern skall för mig vara endast ett trappsteg till kejsarens ynnest. Man säger, att i kejsar Karls rike går solen aldrig ned. Ett sådant välde, det vore något för mig; det ensamt vore värdigt en herskarvilja som min!

546 Vid dessa ord gick genom rummet en susning, som fru Ursula hört engång förr, och när hon vände sig om, stod Ljungars hvita flicka bakom henne. Ett besynnerligt gäckande, hotande och trotsande löje tycktes lika|275|som återspegla borgfruns eget leende i den späda spökbildens nyckfulla drag. Fru Ursula lät dock ej skrämma sig: hon tog blott ett steg tillbaka och frågade djerft: – Hvad vill du mig, elaka ande? Huru vågar du trotsa min makt?

547 Flickan sjöng:

Fru Ursula, fru Ursula,

Verlden vill du söndersmula!

Ljungars bleka tjenarinna

Helsar verldens herskarinna!

Tag din lott:

Land och slott!

Fru Ursula, fru Ursula,

Verlden vill du söndersmula!

549 – Hvad betyder denna plötsliga djerfhet? – utbrast borgfrun harmfullt. – Eländiga spöke, vågar du håna den, som är mäktigare än du? Vet du icke, att jag äger den talisman, glödgad i afgrundens eld, hvarmed konung Salomo bundit elementernas andar? Fall ned, vanmäktiga luftbild, och blidka min vrede, att jag icke binder dig vid hafvets botten, eller fjettrar dig långt borta i norden vid plågornas berg!

550 Nu förvredos gestaltens drag än mera hotande, än mera hånande, och hon sjöng ånyo:

Fru Ursula, fru Ursula,

Gråt de röda kinder gula!

Gråt de svarta ögon röda!

Lyckostenen skall dig döda.

Sten af eld,

Släckt och fälld!

Fru Ursula, fru Ursula,

Gråt de röda kinder gula!

552 Fru Ursula for med handen till sitt bröst och betogs af förfäran. Borta var bröstnålen, borta den gula stenen ... Hon ville knappt tro det ... hon sönderslet sin svarta tröja, hon sprang till hörnskåpet, där hon förvarade sina dyrbarheter, men smycket stod icke att finna ... Ur stånd att längre uthärda gestaltens hånande blickar, ilade hon ut.

|276|

553 I nästa rum mötte hon Kycklingen, fattade honom hårdt i armen och fordrade af honom det förlorade smycket. – Du måste hafva det! Ut med sanningen, falska byting! Du har länge haft lust till mitt smycke! Du har stulit det!

554 – Menar gudmor den gula stenen? – frågade gossen, hvars samvete slog honom.

555 – Ja. Hvar är han? Hit med honom!

556 – Jag har ej stulit honom. Jag hittade honom på golfvet. Men det är så, att ... jag har lånat bort honom.

557 – Lånat bort honom? Åt hvem?

558 – Åt den unga drängen från Myllyranta, som skulle blifva min ridknekt och som nu sitter fången i hvalfvet. Han gaf mig i stället tillbaka mitt silfversvärd. Var ej ledsen för det, gudmor; du kan ju strax taga stenen tillbaka, eller också skall jag plocka åt dig en annan vid forsen.

559 – Hvilken orm har jag födt vid min barm! – utropade fru Ursula och grep så häftigt om gossens arm, att han skrek af smärta. – Olycklige pojke, du vet ej hvad du gjort! Och du, du skulle beröfva mig min talisman, – du, Sten Knutsons eländiga afföda, hvilken jag upptagit från landsvägen och varit svag nog att älska såsom mitt eget barn! Men det är rätt åt mig, – fortfor hon och vred sina händer, – jag hade bordt utrota hela denna förbannade slägt, som för olycka med sig. Jag har afhuggit den ena grenen, men vattnat och vårdat den andra. Svara mig, är det ett spöke, som förledt dig att så bedraga mig?

560 – Fy, gudmor, nu är du åter elak, – svarade gossen med ett försök att återtaga sitt forna välde som favorit. – Kallar du den lilla hvita flickan med silfverbandet och de röda skorna ett spöke? Henne har jag ofta mött, och det var hon, som nyss bad mig gå ned i hvalfvet. Jag trodde hon var en flicka från byn.

561 – Trodde jag icke det! Jag är förrådd, förlorad, och det är ditt verk! Gläd dig, olyckliga barn! Du har försvarat din slägt; du är en Ljungars!

562 – Hvad säger du, gudmor? Är jag af Ljungars slägt?

|277|

563 En hämdfull tanke blixtrade i fru Ursulas sinne. – Hör mig nu, – sade hon, – ifall jag ej mera får tillfälle att säga dig det! Din fader var Sten Knutson, herre till Letto samt broder och dödsfiende till herr Bo, som ägde stamgodset Ljungars, ty så är sed och arf i denna slägten. Din moder var herr Stens tjenarinna Mariana. För att spara dig till mina framtidsplaner, öfvertalade jag herr Sten att låta viga sig vid din moder, som strax därpå lemnade verlden, och erkänna dig såsom sin äkta arftagare. Skulle jag dö, så finner du i mitt hörnskåp bevisen därpå. Men lofva mig, svär mig, att hata och utrota din öfriga slägt, såsom din fader gjort före dig och såsom din son skall göra efter dig! Lofva mig det; annars måste du genast dö!

564 – Jag skall göra som gudmor säger, – svarade gossen darrande.

565 – Svär vid sankt Olof!

566 – Jag svär vid sankt Olof, – stammade Kycklingen. Inom sig tänkte han: –konsekvensändrat/normaliserat nog skall sankt Olof vara stark, men jag vet dem som säga, att sankt Erik är starkare, och sankt Henrik, säga de, skall vara starkast af alla.

567 – Gå nu, och tig med hvad du vet, om ditt lif är dig kärt.

568 Med dessa ord skyndade fru Ursula ned till hvalfvet för att frånrycka Birger det smycke, med hvilket hon, efter tidens vidskepliga tro, ansåg sin lycka eller olycka vara så nära förbundna. Men hon hann ej längre än till trappan, innan hon hindrades af en trupp danskar, som nyss kommit med Rolf Mattsson i spetsen och utan motstånd blifvit insläppte i borgen.

569 – Här är hon. Gripen den landsförräderskan! – ropade Rolf till knektarne.

570 – Här måste vara något misstag, – invände fru Ursula högdraget. – Jag är så litet förräderska, att jag tvärtom är vår nådige konungs trognaste tjenarinna i Finland och har gjort allt för att här befrämja den danska saken.

571 – Hvad, min fru? Ni känner då icke detta papper, som ni qvarlemnade på Raseborg, när ni ingick en hemlig sammansvärjning med den förrädaren Hemming|278| Gadd, och som innehåller listan på alla edra medbrottslingar?

572 – Men denna lista ville jag ju öfverlemna i konungens händer af nit för hans sak!

573 – Inbilla oss det! Kanske vill ni också neka, att den bofven Hemming lofvat eder som belöning Tavastehus slott och län? Åh, min fru, ni trodde er säker, men man har lyssnat på er, och man vet nu, att ni stått i komplott med Hemming för att förråda konungen.

574 – Dumma menniska! Icke konungen, utan finnarne har jag hatat och svikit!

575 – Jaså, ni anklagar er sjelf för ett dubbelt förräderi? Så mycket mer har ni förtjent ert straff. Gripen henne, knektar!

576 Men fru Ursula var icke den, som så lätt lät fånga sig. Hon vände hastigt om uppför trappan, flydde undan till tornrummet och tillstängde dörren. Danskarne följde henne.

577 När de med någon möda uppbrutit dörren, var rummet tomt. De kunde ej veta, att fru Ursula nedstigit genom den hemliga falluckan, som endast hon kände, till källarhvalfven, och ännu mindre kunde de ana, att hon där hade förvarat ett betydligt krutförråd, i förväntan på ett anfall af biskop Arvids folk.

578 Medan de ifrigt fortforo att genomsöka slottet i alla riktningar, hade fru Ursula för afsigt att undkomma från källaren. Men oaktadt hon hade nyckeln och låset lydde dess vridning, var det henne omöjligt att öppna dörren. Hon ansträngde förgäfves hela sin styrka: det var som hade någon med större kraft än hennes hållit emot utifrån. Hon kunde slutligen ej misstaga sig därom; hon trodde sig urskilja en sakta, välbekant melodi, som fortfor att klinga i hennes öron:

579 »Lyckostenen skall dig döda ...»

580 I detsamma hade danskarne upptäckt falluckan och deras röster hördes i hvalföppningen. Fru Ursula var icke hugad att låta fånga sig i en råttfälla. Denna ärelystna qvinna hade för länge spelat om lif och död, för att icke vara beredd på möjligheten att tappa.

581 – Välan, – sade hon, – jag skall dö, som jag lefvat, utan fruktan. Allt eller intet, lika godt! Sjung,|279| du bleka spöke, dina usla visor! Jag trotsar ditt hån och skall med mig begrafva hela Ljungars slägt. Birger och Beata kunna ej hafva undkommit. De måste ännu befinna sig i källarhvalfven.

582 Hon stod vid öppningen till krutkällaren och bar i sin kjolsäck elddonoriginal: eldon. Snabbt tände hon fnösket och slungade in det genom öppningen. En del af danskarne nedhissade sig genom hvalföppningen, medan de öfrige utifrån inträngde i källaren, då hvalfvet hastigt uppfylldes af rök och svigtade för ett förfärligt lufttryck. I samma stund darrade jorden, isen remnade i Kumos forsar, och med ett doft brak störtade Ljungars slott i ruiner.

17. Om biskop Arvid och junker Thomas Wulf.

583 Birger och hans följeslagare hade hunnit ett stycke från Ljungars, när de varseblefvo Kycklingen, som ifrigt letade stenar vid elfstranden. – Hvad gör du här? – frågade Birger, ett ögonblick hejdande sin hastiga ridt.

584 – Jag söker åt gudmor en bättre sten, – svarade den lille, hvars samvete vaknat vid hågkomsten af fru Ursulas vrede.

585 Birgers veka hjerta rördes vid tanken på gossens öde. – Följ med oss! – ropade han. – Din gudmor är en hexa, och du skall få rida bakpå min häst.

586 – Att du ej skäms! – svarade Kycklingen, högeligen förnärmad af detta anbud. – Jag rida bakpå din häst! Jag skall sätta dig att rida bakfram på en ko.

587 – Men fru Ursula skall dränka dig i forsen, för att du tog hennes sten.

588 – Kantänka! Jag har hittat en mycket vackrare.

589 Vid dessa ord darrade marken, isen på elfven brast, och vattnet forsade ut ur remnorna. Ett doft, åsklikt dån efterföljdes af ett tungt, askgrått rökmoln, som insvepte den nejd, där man nyss såg tornen af Ljungars slott.

|280|

590 Flyktingarna stannade häpna och sågo sig tillbaka. Birger ihågkom krutkällaren. – En olycka! – utropade han. – Låt oss vända om!

591 – Framåt! – ropade David. – Jag såg danskar i slottet och ansvarar inför min herre biskopen för de qvarlefvande af Ljungars slägt.

592 – Det är mitt slott! – genmälde Birger i sin faders tonart.

593 – Men mina lif! – svarade David lika beslutsamt.

594 – Framåt! – inföll Beata. – David har rätt.

595 Birger tvekade. – Välan! – sade han slutligen. – Farväl, Ljungars! Men vi medtaga Kycklingen! – Hvarpå han sprang af hästen, ryckte pojken med sig och kastade honom i Renatas släde, där han, ursinnigt stretande, qvarhölls af kusken, medan Renata tog tömmarna.

596 Flyktingarne fortsatte utan äfventyr sin färd söderut till Nådendal, där David lemnade dem för att afgifva rapport om sin beskickning till biskopen. Med klosterluften återvände Birgers vankelmodiga tankar till det andliga ståndet. Han hade fått nog af de verldsliga äfventyren, nog af källaren i Ljungars slott, som för honom varit en fasta, uppfylld af spöken. Hans första nya omvändelse var att förära fru Ursulas gula topas till den heliga Brigittas krona i klosterkyrkan. Helgonet mottog utan invändning denna misstänkeliga gåfva och bar den som ett segertecken triumferande i sin krona. Legenden om konung Salomos ring, i hvilken denna sten varit infattad, var vida känd och bidrog ej litet att förhöja helgonets ära. Fru Ursulas topas var likväl icke den enda. Likasom det på denna tid fanns många skäggstrån af Petrus och många oxeltänder af Paulus, så funnos äfven många sådana stenar, med hvilka konung Salomo beherskat andarna, och såldes och köptes för stora summor af kristne och judar.

597 Birger Boson förnyade sin anhållan att blifva invigd till munk i Nådendals kloster. – Icke ännu, min son, icke ännu, – sade biskopen. – Bered dig ännu ett år med böner och studier! Tidens lägenhet är sådan, att kyrkan nu behöfver flera harnesk än messor till sitt försvar.

|281|

598 Och farorna trängde på; det gällde nu lif, ära och frihet. Den omilde kung Kristians skugga utbredde sig öfver hela Finland, dess fallande kyrka, dess oeniga adel, dess splittrade, under långa fejder söndrade folk. Natt och dag spejade väktarna på Kuustö murar efter misstänkta fartyg på sjön och danska lansar i skogsbrynet. Åbo låg hjelplöst i fiendens våld, Nådendal värjde sig med knapp nöd och undfallande gästfrihet mot de danska ströfpartiernas utpressningar. Biskop Arvid lyssnade på hvarje budskap från Sverige. Reste sig icke där en ny Engelbrekt för frihetens sak? Ja, en ung man vid namn Gustaf Eriksson hade under många faror ställt sig i spetsen för dalkarlarne, rensat de norra provinserna, valts till riksföreståndare och tågat mot Stockholm. Men danskarne voro herrar på hafvet; för Finland sågs intet hopp.

599 Då skref biskop Arvid den 21 September 1521 till konung Kristian en ny försäkran om sin orubbliga trohet med begäran om Sagu socken och Runa gård i utbyte mot Pargas, väl vetande, att tyranner ej tro på andra försäkringar, än egennyttans. Lika kärligt och lika hycklande kom därpå konungens nådiga svar. Och Birger Boson med alla biskopens redliga vänner sörjde öfver detta förräderi af kyrkans och landets främste man.

600 De hade icke sett biskopens hand darra, när han skrymtade detta bref. Ett anskri af förbittring gick öfver landet, och när Gustaf Eriksson senare på hösten sände Arvid Vestgöte öfver till Finland, strömmade många till honom för att utdrifva fienden. Den 24 November ryckte finnarne fram mot Åbo slott, och nu kunde, nu ville biskop Arvid ej längre skrymta. De fördolda vapnen framdrogos ur Kuustö slottskällrar och sändes med allt det manskap biskopen kunde umbära till att förstärka belägringshären. Masken var fallen: nu ville biskop Arvid stå eller falla med fäderneslandet.

601 Det fanns en man, som vid denna underrättelse belåten skrattade i sitt röda skägg, och denne man var bispens gamle bekante, kommendanten i Åbo slott, junker Thomas Wulf von Grewensdorp. Han hade länge väntat detta. – Potz tausend!språk: tyska Jetz soll der schlaue Fuchs icke mere lure den dumme Wolf. Jetz halte ich|282| ihn bei den Ohren; wette, er kommt nicht los uden han levner den Peltz im Sticke.

602 Junker Thomas var ock den, som kunde begabba sina fiender. De belägrade hade inga kanoner, och Åbo slott var starkt befäst, välförsedt med proviant och en krigsvan besättning. Tid efter annan gjordes lyckliga utfall, och fångar togos, dem junkern, som bevis på sitt goda lynne, lät upphänga på slottsmuren. Från kung Kristian anlände befallning att icke skona förrädarne, och junker Thomas hade förvarat några finska herrar som gisslan för folkets trohet. Han var genast färdig, han lät halshugga höfdingen i Viborg, Tönne Eriksson Tott och lagmannen i Norra Finland, Henrik Stensson Renhufvud. Då skrattade åter junker Thomas Wulf i sitt röda skägg och hoppades att en vacker dag kunna bevisa biskop Arvid samma heder.

603 Om allt detta förde bispens trogne stallmästare David budskap till sin herre. Det mörknade allt mera kring den finska kyrkans ärorike öfverherde. Ännu var han trygg inom Kuustö murar, ännu stängdes hafvet af isarna, men första vårdag skulle se danska flottans segel; då var landet förloradt och han med landet. En dag i början af April anmälde hans trogne David, att fjärdarna utanför inloppet till Åbo blänkte blåa i solskenet. Då lät biskopen inpacka sin dyrbaraste egendom och flydde med sin dekanus, magister Conrad, och talrikt följe på kustvägen norrut till Raumo. Icke långt därefter togo danskarne det obevakade Kuustö.

604 I Nådendal blef stor uppståndelse, när man förnam, att biskopen nattetid rest klostret förbi. Nunnorna greto, messan fastnade i munkarnas halsar. Hvem skulle nu försvara sankt Brita, när kyrkans furste lemnat sin fasta borg? Många ville följa honom; mäster Gervasius stängde på abbedissans befallning klosterporten. Den goda syster Margareta Jönsdotter visade, för första gången i sitt lif, ett mod, som andra saknade. Sankt Brita var qvinna; om männen öfvergåfvo henne, skulle hon försvaras af qvinnor!

605 Det beslöts, att Birger och Beata, båda faderlösa, skulle följa sin andlige fader. Jungfru Elin Kurck bortsändes till Laukko gård. Kycklingen anförtroddes åt|283| mäster Gervasius, som åtagit sig det mödosamma uppdraget att uppfostra den lille vilden till folk.

606 Icke långt därefter visade sig Severin Norrby med en mäktig dansk flotta, kanoner och proviant utanför Åbo. Nu måste den illa utrustade finska belägringshären uppgifva alla försök att taga Åbo slott och draga sig tillbaka till Tavastland. Vid dess aftåg den 23 Maj 1522 antändes i staden ett krutförråd, som man ej ville lemna till pris åt danskarne, och en eldsvåda uppkom, som lade största delen af Åbo i aska. Severin Norrbys folk landsteg och plundrade den brinnande staden. Af Finlands dåvarande hufvudstad återstodo nu blott några öfvergifna hus, hvilkas innevånare flytt, men qvar stodo, oförbränneliga, domkyrkan och slottet, väntande en ny uppståndelse för stad och land.

607 Hvem triumferade, om icke den rödskäggige junker Thomas Wulf von Grewensdorp! Två motgångar grämde honom: den ena, att han ännu icke fått hänga biskopen, och den andra, att han låtit junker Erik Fleming undkomma ohängd ur fångenskapen i slottet. Junker Erik hade bedyrat, att han var kung Kristians stora beundrare och en afsvuren fiende till Gustaf Eriksson. Alltså lät junker Thomas honom medfölja ett utfall från slottet, och detta tillfälle hade den otacksamme begagnat att vända sin svärdsudd mot danskarne och slå sig fri. I krig händer, att man tröstar sig öfver sådana missöden, men junker Thomas fick en annan anledning att ångra sin godtrogenhet.

608 Gustaf Eriksson fann nämligen ett sådant behag i Erik Flemings lyckade list, att han gaf honom befälet öfver en liten flotta, som han samlat i Ålands skärgård för att bevaka sin fiende. Den tiden led det af svenska hären belägrade Stockholm brist på proviant, och kung Kristian gaf junker Thomas befallning att ditföra förnödenheter från Finland. Junker Thomas afseglade med en flotta från Åbo och hade kommit till Åland, när han fann rådligt att utsända en liten esping för att speja, om farleden var säker. Erik Fleming låg med sina skepp bakom en udde, tog det danska fartyget, lät sitt folk påtaga besättningens kläder och styra mot danska flottan. Junker Thomas var nyfiken, lät ro sig i en båt till spejarefartyget och frågade: –konsekvensändrat/normaliserat alles sicherspråk: tyska? –konsekvensändrat/normaliserat Ja, svarades. Hvarpå|284| junkern steg ombord på spejaren och oförväntadt befann sig fången hos Fleming, som strax styrde till de sina igen. Nu anföll svenska flottan den danska, som var utan befälhafvare, och tog den efter en hård strid, där danskarne värjde sig så manligt, att ett af deras skepp, »Finska prinsen» benämndt, måste skjutas i sank och förgicks med all sin besättning.

609 Junker Thomas fördes till Gustaf Eriksson, som, till tack för hans skämt att låta hänga sina fångar i Åbo slott, dömde honom till samma ändalykt i en passande ek. Junker Thomas var icke rädd för döden, han skulle ännu ha skrattat i sitt röda skägg, om icke repet varit af bast, och en ärlig krigare hade åtminstone förtjent ett rep af hampa!

18. Huru Ljungars barn följde biskop Arvid till döden.

610 Ljungars slott låg i grus och aska. Dess rättmätige arfving, Birger Boson, fann efter fru Ursulas död intet hinder möta sin äganderätt och donerade godset, jemte underlydande fiskevatten, åt Nådendals kloster, där han sjelf skulle ingå i munkarnes konvent. Ingenting kunde vara angenämare för klostret, än att införlifva denna farliga granne med sina besittningar vid Myllyranta och sålunda betrygga därvarande rika laxfiske. Inkeri kunde icke nog prisa sin käre unge herres beslut, och Silla glömde ej att för barn och barnabarn omtala, huru hon en gång gifvit den unge herren till Ljungars ett rapp öfver skuldran. Nu återstod endast bekymret för Letto gård, som skulle ärfvas af Kycklingen, när han kommit till myndig ålder. – Äpplet faller ej långt från trädet, – menade Inkeri. – Fadrens art sitter i ormaaffödan. Hvarför skulle han blifva vid lif, när den fule reste i luften af med hans gudmor?

|285|

611 – Han skall lefva för att en vacker natt om igen tända Myllyranta i alla fyra hörnen, – sade Josua med sitt gamla groll till Ljungars. – Mor skulle gå till Siveris hexa. Siveri skall trolla honom lam och blind.

612 – Är du från vettet? Kycklingen står under den heliga Britas beskydd.

613 – Åh, han rymmer nog, – menade Josua.

614 Likasom för att besanna denna spådom, befanns Kycklingen, samma morgon Birger skulle afresa, försvunnen från klostret. Han hade förgäfves tiggt att få medfölja på resan, och nu hade han, tio år gammal, listat sig bort från klostrets tvång och den fruktade mäster Gervasius. Vid samma tid saknades den dyrbara topasen i sankt Britas krona.

615 Birger och Beata sade sina vänner i klostret farväl och anträdde resan, i hopp att finna biskopen i Raumo. Han var icke där, han hade hållit en kort messa i klostret och fortsatt sin flykt norrut. Ljungars barn följde hans spår och kommo till Ulfsby. Icke heller där hade biskopen stannat, af fruktan för danskarnes skepp, som hvar dag kunde visa sig. Högre i norr fanns ingen enda stad i dåtidens Finland; endast Korsholms till hälften förfallna fäste lofvade ännu ett osäkert skydd. Birger och Beata fortsatte resan och funno ändtligen kyrkans flyende fader vid Österbottens sydliga gräns i Närpes. Här hade han hvilat ett par dagar, medan den sjövana kustbefolkningen höll ständig utkik efter misstänkta segel på det stormiga hafvet. Severin Norrby var lika outtröttlig som junker Thomas, att fånga detta dyrbara byte för kung Kristians hämd.

616 Närpes är ett bördigt slättland, hvars svenska befolkning dref en lönande handel med den motliggande kusten af Sverige. Kyrkoherden hade församlat en talrik menighet i den åldriga kyrkan för en så sällsynt högtidlighet, som att höra biskopen läsa messan. Ännu en gång stod biskop Arvid, högrest i sin skrud, framför altaret och utdelade kyrkans välsignelse öfver det knäböjande, gråtande folket. Ännu en gång böjde detta nackstyfva folk sina hufvuden för Roms herravälde och alla dess helgon. Men det var Roms och helgonens afsked i norden: en allhelgonanatt, som skulle efterföljas af reformationens morgon.

|286|

617 Närpes var lika litet som den sydligare kusten säkert för Norrbys landstigningar. Biskopen hade förhyrt en af dessa små halfdäckade jakter, som här brukades, för öfverfarten till Sverige. Fartyget var trångt och obeqvämt, det lastades med biskopens dyrbaraste egendom och kunde inrymma 20 personer, men biskopens följe öfversteg 40. Tiden var dyrbar, faran öfverhängande, det fanns intet val, och en större, odäckad skötbåt, den enda, som fanns att tillgå, befraktades för dem af sviten, som ej fingo plats på jakten.

618 Tidigt en vacker majmorgon begaf sig biskopen med sitt följe till de väntande fartygen. Himlen var klar, luften varm, en lätt sydost krusade fjärdarna och lofvade gynnsam färd öfver hafvet. Alla voro vid godt mod; man hoppades att innan aftonen uppnå svenska kusten.

619 Då närmade sig David Birger, som gick tätt efter biskopen, pekade mot stranden och frågade med låg röst, om han såg något.

620 Birger bleknade. Han följde med ögat den anvisade riktningen och såg de tydliga konturerna af Ljungars hvita flicka, sväfvande öfver vattnet mellan stranden och fartygen. Han hade icke sett henne sedan den dagen Ljungars slott sprang i luften och hoppats vara för alltid befriad från hennes efterhängsenhet.

621 – Res icke, junker Birger, res icke i dag, blif qvar med Beata, – bad David enträget. – Ni ser, att hon afvärjande utsträcker båda händerna. Det är eder hon varnar; vi andra äro för henne likgiltiga.

622 Birger gjorde korstecknet. – Skulle jag frukta ett hedniskt spöke? Nej, David, nej; om jag ej hade andra skäl att följa min andlige öfverherre, vore detta ensamt tillräckligt att icke öfvergifva honom i landsflyktens stund.

623 – Nej, res icke, res icke! Ni vet, att blixten och stormen alltid åtfölja Ljungars slägt. Känner ni icke åska i luften? Res icke, käre junker; om icke för eder, så för biskopens och eder systers skull!

624 – Hvad är det om? – frågade biskop Arvid, som hört de sista orden och vände sig om.

|287|

625 Birger svarade: – Eders högvördighet vet, att jag en tid förföljts af ett hedniskt spöke, och David vill inbilla mig, att det varnar för resan.

626 Biskopen smålog. – Bländverk! Min son, du skall ofta förnimma, att de onda makterna vilja göra Guds vilja om intet. Detta är intet annat, än ett af deras vanliga konstgrepp.original: konstgrepp,

627 – Jag vill tro det, ers högvördighet, och följer eder, hvad än hända må.

628 – Följ mig, min son. Vill du dela mitt öde, så ske Herrens vilja med dig och oss alla!

629 Birger och Beata åtföljde sin herre i båt till fartyget. Den hvita skepnaden fortfor att afvärjande sväfva öfver vattnet, och båten gick genom den som genom en lätt dimma. Endast Birger kände en hastig, kylig fläkt i den varma vårluften.

630 Fartyg och båt, tungt lastade, hissade segel och styrde sydvest mot hafvet. Stranden var uppfylld af åskådare, som med tårade ögon betraktade afresan. Långt ute på fjärden sågs ännu biskop Arvid Kurck välsignande utsträcka sina händer mot detta kära land, som han aldrig skulle återse.

631 David hade fått befälet öfver den mindre båten, i hvilken några af biskopens folk med flyttgods och två roddare följde det större fartyget. En gammal fiskare satt vid rodret. Båten hade passerat de inre fjärdarna, när den ute på öppna hafvet märkte, att biskopens jakt förde styfvare segel och vann försprång. Afståndet ökades. Vinden mojnade af; vid middagstid befann man sig i fullkomlig stiltje och måste gripa till årorna. Det stormiga Bottenhafvet var nu en lätt gungande spegel, och hoppet att före qvällen uppnå svenska kusten syntes mer och mer osannolikt.

632 David vexlade några ord med den gamle fiskaren, hvilken yrke och nödtvång gjort till väderspåman.

633 – Hvad jag tror? – upprepade karlen vid rodret buttert. – Jag tror, att vi ha åskan här om en half timme. Vinden kantrar om till nordvest.

634 – Tror ni, att jakten håller sjön?

635 – Hvad skulle han icke hålla sjön, om han vore skapligt lastad? Såsom han nu ligger, må sankt Brita|288| hålla honom på kölen. Jag menar vi vända om, medan ännu är tid.

636 – Vända? Aldrig! Raska tag vid årorna!

637 Och David grep sjelf en åra för att, om möjligt, upphinna jakten, som med slappa segel krängde för dyningen.

638 Emellertid mörknade himmelen för de uppstigande åskmolnen. Båten hade uppnått jakten på ett par kabellängders afstånd, när tunga regndroppar begynte falla och den första blixten genomskar skyn i sydost. Icke långt därefter krusades hafsytan af en framilande mörk vågrand, och nordvesten var där med pipor och trummor. Jakten fick ny fart, fortsatte med örnavingar sin kurs mot sydvest och hade snart återvunnit ett långt försprång. Båten följde med styfva segel öfver det upprörda hafvet. En timme därefter syntes jaktens topp endast som ett gungande flarn på de hvita vågorna. En qvart senare var han försvunnen, och nu gällde det för de efterföljande att tänka på egen räddning i stormen och regnskurarna.

639 Båten lofvade hårdt i vinden med kurs åt vester för att söka uppnå närmaste land på svenska kusten. Aftonen kom, natten kom, lyckligtvis en majnatt, och ännu syntes intet land. David tänkte på Beata, på Birger, på biskopen. Hvar voro de nu?

640 Ett ögonblick var båten nära att kantra. En störtsjö slog öfver bord i lofvart, och läsidan tog in vatten. Båten reste sig åter och länsades i någon mån fri från störtsjön, men dess mast hade gått öfver bord och släpade med i sjöarna. Man lyckades ej utan möda frigöra sig från detta farliga bihang, men dref nu redlös på sida för vågsvallet. Allt hvad armar hade, grep till årorna för att länsa på rätt köl undan vinden. Och så fortsattes denna förtviflade kamp till inpå morgonen, när solen åter höjde sig i nordost öfver det upprörda hafvet.

641 Endast den, som genomlefvat en sådan natt, kan föreställa sig med hvilka känslor flyktingarne åter sågo solen glimma i vågtopparna. Vinden mojnade nu efterhand och sprang öfver på nordost. Man kunde uppsätta ett nödsegel af klädesplagg på en åra, och båten lydde nu bättre rodret. Vidpass klockan fyra syntes rätt förut|289| en af dessa kala klippor, som bilda utanverket för svenska, liksom för finska kusten. Klockan fem hade man landstigit på klippan och kunde egna någon vård åt de qvinliga passagerarne, sex till antalet, som dittills legat på båtens botten, genomdränkta af vatten och skälfvande af köld.

642 Man fann drifved vid stranden och uppgjorde eld. Modet återvände med värmen och hoppet. Flyktingarne torkade sina kläder, anlitade vägkosten och prisade helgonen. Än troddes sankt Henrik, än sankt Brita, än sankt Erik, än sankt Olof vara den, som räddat dem alla. Den gamle fiskaren, styrmannen, hade sin mening för sig. – Man skall vara god vän med jungfru Maria, – sade han, – och kunna besvärjelseorden:

Jungfru Maria satt dödan

I morgonrödan.

Tvi, draka i Babel!

Statt stilla, väder,

Rör ej jungfruns kläder!

Hon sofver.

644 Mot middagen kom en ostlig bris, båten kunde nu godt hålla sjön, och före qvällens inbrott hade flyktingarne lyckligt landat vid svenska kusten i närheten af det nuvarande Söderhamn. Första sorgen blef att efterfråga biskopens, Birgers och deras följeslagares öde. Ingen i denna trakt hade sport något om dem. David begaf sig söderut, frågande utefter hela kusten. Ändtligen förnam han i Öregrund den länge fruktade visshet, som försänkte hela Finland i sorg. Spillror och några döda hade flutit till land. Det fanns intet tvifvel mer. Biskopen, magister Conrad, junker Birger, jungfru Beata, alla ombord på det öfverlastade, olyckliga fartyget hade funnit sin graf i strandens bränningar den 23 Maj 1522, och ingen enda räddad fanns öfrig att förtälja om deras sista stunder. Med biskop Arvid Kurck hade det katolska tidehvarfvet i Finlands historia sjunkit i hafvets djup, men hans land och hans folk lefde för att se en ny tid randas.

|290|

19. En midsommardag på Myllyranta.

645 Såsom junisolen om aftonen åter närmar sig den ort, hvarifrån hon utgått om morgonen, så återvänder nu denna berättelse, efter många strider och äfventyr, till sin första fredliga utgångspunkt, Myllyranta qvarn vid Kumo elf i Satakunta. Det är nu tolf år efter biskop Arvids död i vågorna, alltså nådens år 1534, och åter vid midsommartid. Mycket hade under dessa tolf år förändrats i nordens riken, mycket äfven i menniskornas tro, i hvilken historiens hjerta klappar. Reformationen hade afsatt påfven i Rom och hans kyrka från deras obestridda domsrätt öfver allas samveten, men det behöfdes ännu tid och lugn för att finna en annan och högre domare, än konungen, som trädt i påfvens ställe som kyrkans öfverhufvud. Bibeln, som Luther öfversatt till tyskan, och Nya Testamentet, som trycktes på svenska 1526, voro för Finland ännu latin och prestlärdom. Folket kände på sitt språk endast fader vår samt helgonlegenderna, och nu ville man inbilla det, att helgondyrkan var vantro. Hvem skulle man tro? På hvem förlita sig, när allt tycktes vackla?

646 Myllyranta bar intet annat yttre spår af ofrid, än att hälften af dess stridbare invånare hvarje natt vakade under vapen af fruktan för ett röfvareband, som från nejden af Letto utbredde skräck öfver Satakunta. Qvarnen, laxpatan, gärden, åkrar och åbyggnader vittnade om fortsatt omsorgsfull vård. Och likväl hade en stor förändring timat äfven i denna vrå af verlden. Efter Vesterås recess år 1527, hade Myllyranta, såsom de flesta klostergodsen, nyss indragits till kronan och underlydde nu närmast fogden i Satakunta, som väntades till orten för att öfvertaga besittningen i konungens namn.

647 Det fanns således ingen brist på samtalsämnen för den lilla krets af gamla bekanta, som midsommardagen satt församlad under gårdens ekar vid forsens entoniga brus, medan förstuguqvisten var prydd med halfvuxna björkar, och en majstång på gården inbjöd byns ung|291|dom till lekar. Inkeri, nu sjuttioårig, satt där, fryntlig och rask, på sin gungplanka; bredvid henne till höger mäster Gervasius, ansenligt skröpligare än i sin myndiga välmakts dagar, till venster Josua och Silla, medan en talrik skara af byns invånare hade lägrat sig på gräset eller på hela och halfva qvarnstenar, som voro upplagda på gården. Föremålet för allas uppmärksamhet var en tjuguårig djekne, Josuas äldste son, Elias, en lärjunge af reformatorn Peder Särkilaks, nyss hemkommen från Åbo och ifrig att för slägten utlägga den nya tron.

648 – Det är så, – slöt ynglingen sitt föredrag i predikoton och med ungdomens hela tillförsigt till sin nyss förvärfvade lärdom, – det är så, sen I, att vi nu kommit från qvarnkammarens mörker med en liten dagstråle från gluggen till klara solskenet. Mörkret, det är påfven i Rom och hans munkar med deras afgudadyrkan; solskenet, det är vår Frälsares nåd, som allena upplyser verlden och förlåter oss alla våra synder, icke för guld eller silfver eller messor, fastor och goda gerningar, utan för sitt blods och sin barmhertighets skull, allenast vi tro. Påfven och allt hans anhang äro intet annat än syndiga menniskor, som fara till helvetet i sin egenrättfärdighet, dragande andra med sig, och helgonen må se till huru de kunna frälsa sig sjelfva, långt mindre hafva de något till öfverlopps för andra syndare ... Jag säger eder, att skärselden är en saga, bikten ett örontassel och messorna ett påfund af lata munkar för att lura penningar af sin fattiga nästa ...

649 Man hade hört något förut, men detta tyckte man gick för långt. Ett knot uppstod bland åhörarne, några korsade sig, mäster Gervasius reste sig, och Inkeri hördes i tysthet bedja den heliga Brita förlåta hennes sonson, den valpen, en så grufvelig gudsförsmädelse. Men ynglingen fortfor oförskräckt:

650 – Sankt Brita, sankt Henrik, sankt Erik, sankt Olof, sankt Fransiscus, hvad de alla må heta, jag säger eder, godt folk, att alla de stackrarne ligga nu på sina bara knän inför domaren öfver lefvande och döda och bedja honom förlåta fåvitska menniskors afgudadyrkan! Fråga deras beläten af träd och sten, kunna de höra eder? Kunna de svara eder? Men I utsiren dem med|292| silfver och guld och fåfängelig grannlåt, likasom hade Gud intet bättre att gifva dem. I tänden rökelse för dem, och om elden kommer vid dem, äro de aska. Jungfru Maria var förmer än de alla, och ändock var hon intet annat än en fattig synderska, som vi, och all hennes salighet var af nåd allena. Hvarför böjen I knä för henne? Hafven I icke läst första budet: du skall inga andra gudar hafva för mig!

651 Han fick icke fortfara. Rop af vrede afbröto talaren. Josua befallde honom tiga. Mäster Gervasius hotade honom med sin knöliga käpp, Silla sprang fram för att beskydda honom. – Låt mig tala, mor! – ropade den unge Elias. – Slån mig, stenen mig, som de stenade Stefanus, jag vill tala, jag vill vittna om sanningen, och helvetets portar skola icke varda mig öfvermäktiga!

652 – Hvad var det jag sade dig, Silla, – snyftade Inkeri, – när du lät pojken få sin vilja fram och blifva djekne i Åbo? När har du sett en mjölnarpojke läsa latin? Annat var det med David; jag vånne Elias hellre tagit till svärd och stormhufva, som han och far hans; men fåfängan satt i dig, och du ville höra honom läsa själamessan öfver din döda mull.

653 – Guds fred, mor! Hvad är det om? Jag bär svärd och hufva, men jag har lärt mig af Birger Boson stafva pränt, – sade oförväntadt bakom henne en järnklädd man, som ridit in på gården, obemärkt under tumultet.

654 – David! – utropade på en gång Inkeri, Silla och Josua.

655 Ja, det var David, som efter många års frånvaro åter befann sig i den gamla hembygden och med barndomskänslor omfamnade moder och slägt, så att det skramlade i hans järnrustning. Efter det första återseendets glädje och frågor ville han veta hvad som förorsakat detta ovanliga tumult på det fredliga Myllyranta.

656 Tio röster svarade på en gång: – Det är Elias, Josuas son, som kommit med gudlösa, kätterska läror från Åbo! Han försmädar helgonen, förnekar messan, påfven och all gudaktighet. Han är Antikrist, som skall komma i den yttersta tiden.

|293|

657 – Men hafven I icke hört, att vår fromme biskop Martinus Skytte och alla gudfruktiga män i Åbo, ja, konungen sjelf, bekänna samma tro som Elias?

658 – Visst hafva vi hört så många nymodiga ting, att fattiga kristna icke mer veta skilja Guds ord på latin från menniskoläror på finska; men man har sagt oss, att den nya tron är intet annat, än den gamla tron med några förbättringar.*Konung Gustaf var angelägen om att införa den lutherska läran blott som en förbättrad form af den katolska.

659 – Hvarför då strida? Svara mig, Elias, tror du på Gud, på Kristus, Guds son, och på Guds uppenbarade ord?

660 – I lif och död! – svarade ynglingen. – Men ...

661 – Det är nog, – afbröt honom David. – I hören det sjelfve. Skulle Antikrist bekänna en sådan tro? Och ären I ense om det vigtigaste, hvarför låta mindre vigtiga spörsmål skilja eder åt? Guds ord är nu svenska; vi skola upplefva den dag, när Gud talar finska.

662 Djeknen blef oantastad, och folket skingrade sig för att söka skydd mot ett annalkande åskväder.

663 Reformationen banade sig väg i Finland under mycken tvekan och samvetsoro, men tillika under det allt lugnande intrycket, att nu förstod Gud äfven folkets språk. Agricolas finska nya testamente trycktes år 1548. Först nära ett århundrade senare följde hela bibeln på folkets modersmål 1642.

664 David förtäljde sina öden efter biskopens olyckliga skeppsbrott. Han hade tagit tjenst bland Erik Flemings knektar på flottan, varit med om att hänga junker Thomas Wulf, intaga Kastelholm, Åbo och Kuustö samt därefter tjenat konung Gustaf med samma trohet, som fordom Bo Knutson och biskop Arvid. Nu hade han fått återvända till Finland i konungens ärender. – Men, – tillade han, – huru reder sig min käre gudfar i denna nya tiden?

665 – Utsliten qvast! – suckade mäster Gervasius. – Konungen har tagit sankt Britas bröd och våra feta laxar från Myllyranta. Gud signe syster Margareta i tiden; hon förstod att skilja taimen från vraklax. Den nya abbedissan, syster Walborg, är en Fleming med|294| skinn på näsan; hvad skulle hon behöfva min fattiga tjenst? Så har jag nu kommit på gamla dagar till Myllyranta som kronans förvaltare.

666 – Och tänk, David, att det var slut med gamla Renata, när hon fick höra om Ljungars barn! – inföll Inkeri. – Men berätta oss mer om dig sjelf och din nya tjenst! Du är längesedan vid de år, då en bra karl söker en bra hustru. Är du gift, gossen min?

667 David teg ett ögonblick. – Det är med den saken, mor, som med Renata och Ljungars barn, – sade han dröjande. – Mjölnargossar borde aldrig tänka på fina fröknar. Men det sitter qvar, mor. Hvarför skulle jag gifta mig?

668 – Nej hör! Vara krigsman och vara rädd! Du hade nog varit karl att tjena dig till sporrar i kriget, och så hade vår välsignade fröken aldrig kommit på ofärd i villa hafvet! Men hvad är nu din tjenst och hvarför rider du hit med tio ryttare i ditt följe?

669 – Jag är konungens länsman i öfre Satakunta och kommer att införa god ordning i länet, efter här klagas öfver stigmän och herrarnes godtycke.

670 Inkeri fick stora ögon. – Konungens länsman! Men då är du ju herrarnes vederlike!

671 – Och min förman! – inföll mäster Gervasius häpen, i det han reste sig för att betyga den forne gudsonen sin skyldiga vördnad.

672 – Jag är icke den ende af ofrälse börd, som blifvit betrodd med ett högt embete, – förklarade David. – Kung Gustaf får se sig om, att bispar och adelsherrar ej växa honom öfver hufvudet. Flemingarne, sägs det, ha i sinnet att återbörda Ljungars och Myllyranta från kronan. De veta ej, att en Ljungars lefver ännu, och för Myllyranta skall jag sörja.

673 – En Ljungars lefver! – utropade Inkeri. – Då kan han ej vara långt borta, efter vi fått åska på midsommardagen.

674 – Han är i mitt följe, mor. Kanske mins ni ännu Kycklingen, som en gång följde mig hit från Ljungars?

675 Mäster Gervasius mindes honom blott alltför väl. – Åh, den oförskämde vildbasaren, som rymde från|295| min faderliga tuktan i Nådendal och som man sedan ej hört af! Jag trodde honom längesedan vara död.

676 – Den vargaffödan! – utropade Inkeri. – Honom få vi snart se i spetsen för Kukkos folk, som huserar i Ljungars skog. Ställ ut dubbla nattvakter, mäster Gervasius!

677 – Knut Stensson är ingen vildbasare mer, han är två och tjugu år gammal, – genmälde David. – Jag tog honom till fånga i Aggerhus vid kung Kristians sista krigståg, och alltsedan har han följt mig. Han är nu här för att bevisa sin lagliga arfsrätt till Ljungars och Letto, men han vill tills vidare vara okänd. Låt honom obemärkt få nattläger med de öfriga ryttarne.original: ryttarne Vi rida i morgon vidare.

20. Den siste Ljungars.

678 Följande morgon återfinna vi David och hans följeslagare Knut Stensson till Ljungars, fordom kallad Kycklingen, på den öde ruinen af Ljungars slott. Utan känd ägare, hade godset några år öfvertagits af Nådendals kloster och därefter reducerats till kronogods, men ingen hade i tidernas trångmål varit betänkt på att återuppbygga det gamla herresätet. Af murarna qvarstodo grusade lemningar; aska och halfförkolnadt timmer lågo strödda kring källarhvalfven. Af byn återstodo några få usla kojor, där Davids ryttare inqvarterat sig och hvilkas invånare voro starkt misstänkte att stå i förbund med stigmännen.

679 Knut Stensson satt tyst på de nedrasade murar, som nu skulle kalla honom sin herre. Han var en vacker, mörkhårig yngling, högvuxen och starkt byggd, som hela sin slägt, men ungdomsmod och helsa hade flytt hans bleka kinder. Hans blick var svårmodigt fäst på den dystra omgifningen. Antingen han lefvat för fort|296| eller lidit för mycket, liknade han vid så unga år en uttröttad ryttare, som gör halt vid en skiljoväg.

680 – Hvarför dröja vid det som varit, – tröstade honom David. – Ljungars är det förgångna, Letto är icke mer och hade aldrig bordt vara till. Du är framtiden, du är hoppet, och ett nytt Ljungars skall under din hand uppstå ur askan.

681 – Tack, – sade ynglingen sorgset. – Jag vill berätta dig något, som jag aldrig förtrott åt en annan förr. När du fann mig, åtta år gammal, vid forsen och Birger ryckte mig med sig, kände jag första gången i mitt lif samvetets makt. Känner du samvetet?

682 – Något, – svarade David.

683 – Nej, du känner det icke, du vet ej, att det bestämmer hela vårt lif. Jag hade en gudmor; säg hvad du vill om fru Ursula, men hon älskade mig, och mig allena, i hela verlden. Hon förlorade genom mig sin lyckosten, som för henne betydde allt. Jag förstod då blott, att hon var ledsen på mig; men när jag hörde Ljungars springa i luften, då förstod jag, att jag vållat henne döden. Denna tanke bet mig som en orm. Birger hade gifvit stenen åt sankt Brita. När jag flydde från Nådendal, tog jag stenen och sprang genom natt och dag till Ljungars, i hopp att med den kunna väcka min gudmor ur grafven. Jag fann henne icke, hon låg under askan, min skuld blef oförsonad. Siveris hexa fann mig halfdöd i skogen, tog mig till sig och gömde mig två år i sin koja. Då rymde jag, alltid otacksam, till stigmän i bergstrakten.original: bergstrakten Åter efter två år rymde jag från dem till Åbo. Gick så i sjötjenst ombord på ett danskt fartyg, tjenade sex år kung Kristian, och resten vet du.

684 – Hvarför oroa dig för barndomens oförstånd? Förstår du icke, att Gud har burit dig genom så många faror och öden för att du som man skall godtgöra det framfarnas skuld?

685 – Nej, David, nej, det är ännu ett, som jag icke kan godtgöra. När min gudmor bannade mig för stenen, måste jag svära henne en ed vid sankt Olof att utrota Ljungars hela slägt ...

686 – Men detta är numera omöjligt!

|297|

687 – Hvarför omöjligt? Ännu lefver en Ljungars, ännu binder mig denna förskräckliga ed. Hvarför skulle jag den olyckliga dagen gå ned till elfven att söka en ny lyckosten? Hvarför blef jag ej vid tio år liggande död i skogen? Hvarför omkom jag ej med stigmännen eller stupade bland så många döda på slagfälten? Eden har räddat mig, eden binder mig. Och se, David, nu vändes den mot mig sjelf, den siste Ljungars! Det är förbannelsen öfver vår slägt. Jag måste döda och har ej, som mina fäder, en bror att uppoffra. Hvad skall jag göra? Jag föraktar sjelfmordet; det är den feges tillflykt. Gif mig en strid, man mot man, gif mig en ärlig död, David, och du skall aldrig höra mig klaga mer!

688 – Välan, – sade David, – vårt land behöfver nu fred och ordning. Vi äro utsända att bortrensa det röfvarfölje, som ännu är qvar i landet från de förra laglösa tiderna. Dessa stigmän slåss för lifvet, du skall få strid nog, men du skall lefva och lösa din ed. Du skall utrota våldets Ljungars och börja en ny ätt af Ljungars, som bär lag och rätt i sin vapensköld.

689 Knut Stensson sprang upp. Färgen återvände på hans kinder, mod och lefnadslust glänste åter i hans ynglingaögon. Denna tanke var för honom så oväntadt ny, så hoppfull och allt upprättande, att han kände sig plötsligt såsom förvandlad. – Du har rätt, – jublade han. – Ja, jag skall lefva! Af de gamla Ljungars återstår ingen mer!

690 Ryttarne hade utsändt spejare i skogen, och desse återvände med det budskap, att stigmännen hade sitt tillhåll i ett trångt bergspass en half mil från Ljungars. De voro trettio beväpnade män, förlitade sig på bergens otillgänglighet och kände sannolikt ryttarnes ringa antal. David beslöt att utan dröjsmål kringränna dem och, kosta hvad det ville, befria upplandsbygden från denna landsplåga, som redan i åratal varit dess skräck. Han kände från barndomen hvar klyfta i denna skog, och på denna kännedom grundade han sin plan.

691 Hvad stigmännen ej kunde veta var, att tio uppbådade män från Myllyranta by åtföljde ryttarne till fots och anländt en timme efter dem till Ljungars. Ryttarne lemnade sina hästar under bevakning af fyra|298| bland byamännen och fördelade sig med de sex öfriga i tre afdelningar, som från olika håll inträngde i den oländiga skogen.

692 Knappt hade David med Knut Stensson och fyra af ryttarne kommit under granarnas skugga, innan Knut utropade: – Stanna, gif akt, hon står framför oss och stänger vår väg! – Knut igenkände blott alltför väl Ljungars hvita flicka, som många gånger förut varnat och vägledt honom, men hvilken han nu ej återsett sedan två år.

693 David ryste. Han ihågkom synen, när Birger och Beata rodde med biskopen till olycksfärden från Närpes. Men nej, han fick ej tveka, han fortsatte marschen. Gestalten sväfvade öfver gångstigen, och de gingo tvärt genom hennes fållar, utan att förnimma annat, än den förra kyliga fläkten.

694 Deras väg förde dem förbi Ljungars källa. Dagen var varm, en dryck vatten efterlängtad, men källan var torr. Knut Stensson stannade och petade med udden af sitt svärd i källans sandbotten. – Framåt! – ropade David.

695 – Vänta ett ögonblick, – bad Knut. – Det var här jag som barn kastade lyckostenen i källan, när jag ej lyckades väcka min gudmor ur grafven.

696 David hörde honom icke; han stod vänd med ryggen mot källan. I denna skog behöfde man öppna ögon. Något rörde sig bakom den röda klippan. David spände sin båge, men varseblef ej, att i samma ögonblick susade en pil genom luften och träffade Knut Stensson där han stod lutad vid källan.

697 En flyende man sprang åt skogen. Han fälldes af Davids pil. Hvem var denne man? Kukko! Den gamle förrädaren lät ännu i sitt fall höra en signal, samma tuppläte, som förskaffat honom hans öknamn. Han hade ej kommit ensam. Gömdt bakom snåren låg hans folk i bakhåll, väntande sina angripare på gångstigen vid källan.

698 Rolerna voro nu ombytta. I stället att angripa, nödgades David och hans följeslagare, tillsammans fem utom Knut Stensson, försvara sig mot trettio röfvare, som rusade fram ur skogen.

|299|

699 David blåste i det jagthorn han alltid bar vid sin sida. Från berg till berg svarade ekot med att upprepa signalen. De fem väntade anfallet vid den röda klippan, där de hade ryggarna fria. De helsades med en skur af pilar, som maktlösa och smattrande slogo mot klippan. Davids båge blef icke svarslös. Vilda skrin uppfyllde skogen, medan Ljungars välkända åska lät, ännu på afstånd, förnimma sin närvaro.

700 När stigmännen sågo sina pilar studsa mot klippan, ryckte de närmare med lansar och björnspjut. Bågarna bortkastades, klubbor lyftes mot stridsyxor. David och hans folk hade endast sina harnesk och stormhufvor, dem stigmännen saknade, att tacka för lifvet. Men när slutligen den ena röfvaren efter den andra begynte uppklättra på klippan och nedslunga stenar öfver sina fiender, hotade striden att sluta med den lagliga ordningens afgjorda nederlag. Två af Davids folk hade, svårt sårade, dignat till marken, två andra hade fått lättare sår. David ensam var oskadd. Hvar är Knut Stensson? Intet svar. Det katolska Finlands stridsrop: sankt Erik till hjelp! ljöd från de hårdt beträngdes läppar, då plötsligt ett anskri från de längst bort stående gaf striden en oväntad utgång.

701 De två afdelningar, som David utsändt att kringränna röfvarekulan, hade funnit den obevakad och, vägledda af jagthornets signaler, med möda banat sig väg öfver berg och snår. De voro blott tolf man, men deras spridda rop läto stigmännen frukta en antågande, öfverlägsen styrka. Förvirring uppstod i angriparnes leder. Striden upphörde, stigmännen bortkastade sina vapen och spredo sig i vild flykt till sina gömställen bland bergen.

702 David förföljde dem med sitt förenade folk. Det var en outtröttlig, mödosam jagt, som varade större delen af dagen. Fram på eftermiddagen hade hälften af stigmännen blifvit fångne och bundne, när ett åskväder af oerhörd våldsamhet tvang David att upphöra med jagten. Himmelen stod i lågor, blixt efter blixt genomkorsade luften, de stoltaste furor störtades af stormbyn eller klöfvos af ljungelden. Aldrig förr hade man i dessa trakter, där dock åskan så ofta är sommarens dagliga gäst, bevittnat någonting liknande.

|300|

703 Mot klockan sex på aftonen upphörde ovädret, och himmelen klarnade. Uttröttade, våta, uthungrade, kunde nu David och hans folk lemna de bergsklyftor, där stigmännen sökt sig en tillflykt, och återvända med sina fångar till Ljungars by. Åter förde dem deras väg förbi källan. På dess torra sandbotten, skymd af klipporna, låg en yngling i sitt blod. Det var Knut Stensson till Ljungars, sårad till döds och redan förblödd. Kukkos pil hade genomträngt hans venstra skuldra på det ställe, som blottats mellan hjelmen och ryggharnesket, när han stod lutad öfver sanden, sökande lyckostenen. Öfver hans panna och läppar hvilade ett lugnt, lyckligt drag af frid; icke ett spår af smärta, icke en skymt af sorg öfver ett brustet hopp vid den ålder af lifvet, när man hoppas allt.

704 Han andades ännu. David såg sig om efter en droppe vatten att läska den döendes bleka läppar. Tätt invid klippan varseblef han den kända skepnaden af Ljungars hvita flicka. Hon syntes honom sorgsnare, mindre och smärtare än förr; det gyllene bältet kring hennes lif hade smalnat till en fin tråd, som knappt tycktes sammanhålla hennes töckengestalt. En lätt susning förnams i trädens kronor, men utan ord. Medan David ännu betraktade töckenbilden, såg han den fina guldtråden kring hennes lif brista och hela gestalten upplösas i luft. Han vände sig om; den döende hade upphört att andas.

705 På den stormiga, åskdigra dagen följde en klar och lugn sommarqväll utan natt.original: natt Det var icke Finlands öde under Gustaf Vasas och hans efterträdares regering; där saknades icke stormar; det var förebudet till en lycklig framtids afton i dagar som komma. Våldets laglösa tidehvarf, med dess blod och dess godtycke var förbi. Och solen gick strålande klar ned bakom berg och sjöar öfver den siste Ljungars förgätna graf.

 

 

1. *)Blixtrar, glänser, glänser ånyo.
2. *Han kallades electus eller vald, emedan han ej erhållit påfvens stadfästelse på biskopsembetet i Linköping.
3. *Konung Gustaf var angelägen om att införa den lutherska läran blott som en förbättrad form af den katolska.