[3]

Sägner i Dimman.

[4][5]

original: Sägner i Dimman.

1 För den, som är van att simma på en af vår tids snabba ångare fram och åter öfver Atlanten eller resa en gång om året till Melbourne för att uppköpa ull, måste en resa öfver Östersjön förefalla som en knappt nämnvärd morgonpromenad. Tre dagars möjliga obehag af svallningen i ett sådant litet tvättfat, som detta innanhaf, är för vår tids öfvade resenärer knappt jemförligt med oset af en kakelugn, som röker in, och skulle resan för storm eller is på hösten upptaga hela veckan, lugnar sig passageraren vanligen vid ett godt bord och en god bok på det beqvämt inredda ångfartyget. Men det gifves en annan sjömakt, som stundom kan pröfva äfven ett härdadt tålamod, och denna makt är dimman, på sjöspråket kallad tjocka och mist. Dess regeringstid är vanligen vår och höst; den kommer och flyr, mulnar och klarnar, som menniskolynnen, men stundom händer, att vinden sofver på Eoli kuddar, och då kan misten i långslitna dagar rufva öfver den döda sjön. Seglaren lägger bi, ångaren stoppar maskinen, sänklodet anlitas, utkiken i märsen står styf på sin vakt; allt är dömdt till overksam hvila och likväl till ständig vaksamhet, ty hafvets strömdrag kunna med hvarje timme omärkbart föra det viljelösa fartyget mot okända klippgrund.

2 En vacker morgon i Maj år – det kan vara likgiltigt, det är icke längesedan – lossade den lilla ångaren Hengist sina förtöjningar vid Helsingfors hamnbryggor och begaf sig till sjös med destination till Lybeck, anlöpande Reval. Exportlasten var obetydlig, då ju dessa båtars|6| affär är mest beräknad på import af alla de nyttiga och onyttiga varor, med hvilka den gamla hansestaden fortfar att kläda, pryda och försötma den frysande norden, som säljer sina skogar för kaffe, sina björnskinn för doffel och sitt smör för pomada. Fartyget låg högt med relingen och skulle ofelbart rulla som en tunna för hvarje frisk bris; men icke ens denna betänkliga utsigt hade afskräckt några passagerare från att betjena sig af en så direkt lägenhet till utlandet framför den behagligare, men längre resan öfver Stockholm eller den ännu längre och långtifrån angenäma halfcirkeln öfver Petersburg, Warschau och Berlin till den civiliserade verlden.

3 Mot sin vana var Finska viken nästan alldeles lugn, och den lätta nordan, som senare på dagen krusade hafsytan, förde oss endast snabbare fram till det gamla Reval, der Hengist rastade första natten. I samma lyckliga lugn, under klar himmel och i den muntraste stämning fortsattes färden följande dag vid middagstiden. Passagerarne tillbragte eftermiddagen på akterdäcket och hade snart knutit denna flyktiga, men frispråkiga bekantskap, som under en angenäm sjöresa uppstår mellan dem, hvilka skickelsen hoplimmar på den bräckliga plankan öfver okända djup. Ett lyckligt öde hade på denna planka samlat icke så litet af de älskvärda egenskaper, som göra ett samtal angenämt, och vi insågo alla vår fördel att draga nytta deraf. Fröken Hemming, en qvick talför dame af obestämd ålder, var den första, som föreslog att räkna akterhytternas passagerare. Man hviskade om henne, att hon redan författat tre romaner under lånadt namn och nu reste ut för att samla material till en fjerde.

4 – Låt oss börja med de tre gracerna, – inföll kanslirådet Rabe, en lärd språkforskare, som reste till Leipzig för att utgifva en ny förbättrad upplaga af Virgilius för skolornas bruk.

5 – Eller med de sju vise, – svarade fröken Hemming. – Vi kunna icke vara flera än tio; alltså tre damer och sju herrar.

6 – Om förlåtelse, vi äro tolf, – anmärkte kapten Videstrand, en gladlynt och godmodig gammal sjöman, som reste i affärer för byrån Veritas och kände Östersjön bättre, än en fiskare känner sitt närmaste notvarp. – Vi|7| börja med öfverste Hemming och min nådiga fröken sjelf. Till Ems, tror jag?

7 – Ja, till Ems. Konsul Rönnevall med fru från Österbotten, på resa till Frankrike. Vidare ni, kapten Videstrand ...

8 – Till Hamburg, Antwerpen och London.

9 – Godt, det gör fem. Mamsell Hedmansson, som följer Rönnevalls till Paris för lektioner i sång hos Masset ...

10 – Ja, – sade fru Rönnevall, – Anna Hedmansson är en stackars liten bofink, som första gången pröfvar sina vingar i den okända verlden. Jag hoppas de skola vexa; hon har en förtjusande röst.

11 Den täcka, blonda flickan betraktade tacksam och blyg sin beskyddarinna. Hon var nästan hufvudet längre än fru Rönnevall, som vid trettio års ålder var den mest intagande lilla fru man kunde se.

12 – Således sex, – fortfor den språksamma räknerskan. – Vidare ... Men vi hade ju bordt börja med vårt lärda kansliråd Rabe. Sju. Sade jag icke, att han skulle få de vises nummer? Och för att ej än en gång mankera lärdomen, räkna vi dernäst docenten Dimma ...

13 – Till England, – svarade jag.

14 – Åtta. Hvad heter den unga hyggliga karlen, som talar finska och nu studerar en bok der borta vid vindspelet?

15 – Nämndeman Santala, en magnat från norra Tavastland, – genmälde kapten Videstrand. – Han ser ut att vara knappt trettio år och måste likväl räkna öfver fyrtio, emedan han reser för att afhemta sin dotter från en pension i Lausanne.

16 Öfverste Hemming, som härtills språkat med nämndemannen, närmade sig nu de öfriga och yttrade sin öfverraskning att ha funnit en finsk bonde, som kände mera af Tysklands historia, än han sjelf. Santala, sade han, är en af dem, som på egen hand inhemtat betydliga kunskaper och likväl är mera anspråkslös, än någon af oss. Den bok han studerar der borta är en tysk grammatik. Han hyser den lofliga ärelystnaden att vilja under sin resa vara oberoende af tolk.

17 – Men är det i Lausanne man uppfostrar en bondflicka för hushåll och ladugård? – inföll fröken Hemming spetsigt.

|8|

18 – Förmodligen icke, – svarade öfversten. – Santala gör allt för att få en folkskola på sin ort och vill se sin dotter som lärarinna.

19 – Vi komma från räkningen. Således Santala nio. Och den gamle herrn der i bisampelsen, han, som hvarken tycks höra eller se något annat, än ett partitur med noter, som han oupphörligt studerar?

20 Ingen kände honom. Ingen hade hört honom yttra ett ord. Förmodligen en gammal musikus, hvilken slukar noter, liksom en annan slukar tidningar, och hör inom sig en hel orkester. Vi öfverenskommo att enkelt titulera honom Bisam.

21 – Men då äro vi likväl tio, – återtog vår räknande fröken.

22 – Nej, – anmärkte kapten Videstrand. – Har min nådiga fröken någonsin med sin närvaro hedrat en ångbåt i hvilken del af verlden som helst, utan att lyckliggöras med det angenäma sällskapet af en tysk handelsresande?

23 – Ni har rätt. Vi ha två.

24 – Herrarne Seiffe och Dattelbaum, som dela sin dyrbara tid mellan beundran för damerna, affärsanbud till konsuln och »was anzubeissenspråk: tyska», hvilket sistnämnda hvarannan timme anses behöfligt för sjöluften.

25 Sedan sällskapet sålunda kommit till den lugnande ziffran af jemna dussintalet, hade man, obesvärad af alla onda aningar, satt sig till aftonmåltiden, då vi hörde fröken Hemming med halft uppriktig, halft skämtsam bestörtning hviska till sin bror:

26 – Men vi äro likväl tretton vid bordet!

27 Det kunde icke förnekas, vi voro verkligen 13. Den olycklige, som sålunda mot sin vilja störde vårt lyckliga lugn, var ingen annan, än Hengists befälhafvare, kapten Möller, hvilken vi glömt att medtaga i räkningen. Man kunde anmärka, att derest han medräknades, borde äfven besättningen och betjeningen uppföras på ödets debetsedel, men ack, det kunde ej bortresonneras, vi sutto tretton vid bordet. Någonting måste hända. Halfva sällskapet gick med mystiska tankar till hvila.

28 Riktigt! Tidigt följande morgon hördes propellern hejda sitt enformiga kalatrapp, kalatrapp, derefter tvekande börja ånyo, så åter tystna, åter börja och slutligen förstum|9|mas, – väl icke för alltid? Vi befunno oss på öppna sjön, vi kände ingen stöt, icke den minsta vaggning; hvad var då orsaken till denna oförmodade paus? Trettontalet naturligtvis.

29 Efter en stunds väntan segrade nyfikenheten. Hytternas invånare visade sig i trappgången, frågande en halfmornad städerska hvarför man stadnat.

30 – Mist, – var svaret.

31 Ingenting värre! Några begåfvo sig åter ned, andra till akterdäcket. Misten låg rundtomkring fartyget, skinande röd i den uppgående solens strålar och så tät, att man icke kunde urskilja något på en kabellängds afstånd. Man befann sig utanför Dagerort, det var icke rådligt att rusa blindt in i tjockan.

32 Tiden led till kaffebrickan, till frukostbordet, till middagsmåltiden; allt qvarlåg samma orörliga, täta molnbank öfver himmel och haf. Passagerarne blefvo otåliga och frågade kaptenen när han trodde sig kunna fortsätta färden.

33 – Vid första vind, – var orakelsvaret.

34 Olycklige ångbåtskaptener! Jag påminner mig en sådan alltid lugn, alltid godmodig gentleman. En af de talföra damerna hade uttröttat honom med de vanliga visa frågorna, när hon slutligen uttryckte sin förundran öfver att icke återfinna fartygets förre befälhafvare, en gammal bekant till henne. Hvar är nu kapten C.?

35 – Han är död.

36 – Är det möjligt? Hur har han dött?

37 – Han blef ihjälfrågad.

38 Passagerarne på Hengist lyckades icke på detta barbariska sätt afdagataga sin kapten, men något skulle de företaga sig. Man vätte fingret för att upptäcka ett luftdrag, men alltid förgäfves. Eolus hade tillknutit alla sina säckar. Luften var orörlig, hafvet som fruset. Dagen gick under samma ogenomträngliga töckenslöja, solen lutade mot nedgången, passagerarne sutto i lugn förtviflan på däck och hade småningom uttömt alla under sådana omständigheter brukliga samtalsämnen. Då uppstod hos kapten Videstrand, en beundrare af Bocaccio, den lyckliga tanken att föreslå ett slags Decamerone. Hvar och en skulle berätta något, vare sig ur sitt lif eller sin öfriga minneskrönika.

|10|

39 Förslaget väckte betänkligheter. Man var icke beredd, man visste ingenting, som förtjenade omtalas; kort sagdt, de fleste vore blygsamme nog att anmäla sig som åhörare eller åhörarinnor. Visserligen hade man herrar Seiffe och Dattelbaum, som icke besvärades af någon öfverdrifven modesti, men desse herrar hade för tillfället formerat duett vid ett shackbord i aktersalongen.

40 – Jag föreslår, – inföll fru Rönnevall, – att man tillerkänner fruntimmerna rättigheter, men inga skyldigheter.

41 – Det är damernas naturliga företräde, – genmälde öfverste Hemming.

42 Med detta förbehåll aftalades Decamerone. Man tecknade tio lottsedlar, och en hvar uttog sin nummer ur mamsell Hedmanssons pirat. Öfverenskommelsen skulle gälla alla qvällar, med eller utan mist, intill Travemünde. Den tystlåtne herrn i bisampelsen hade icke aktat förslaget värdt ett ord, men mottog sin nummer och fortfor att stirra på sina obegripliga noter.

43 Lotten N:o 1 tillföll konsul Rönnevall, hvilken, sedan han reqvirerat punsch och seltersvatten, började med en småleende sidoblick på sin älskvärda hustru första berättelsen.