[171]

Om och ur det fördolda.

[172][173]

1 Upplysningens århundrade har lemnat thronen åt upptäckternas århundrade. Naturens hemligheter afslöjas, och oväntade ljusglimtar från andens verldar lysa blixtlikt in öfver lifvets gåtor. Äfven detta århundrades sol lutar nu mot sin nedgång, och en aftonskymning har inträdt, där tidsanden sökande famlar efter ett okändt nytt, som står vid portarna, men för hvilket man ännu förgäfves letar ett namn. Så mycket är visst, att våra barn om femtio år skola veta mera än vi.

2 Två själsepidemier, spiritismen och theosofin, hafva genomilat detta århundrade och sannolikt snart utspelat sin rol. Den förra, med »banner of light» på sin ljusskygga fana, förlorar sig i grafvarnas mörker, medan den senare fruktlöst besvärjer Buddhas vålnad att ingjuta ett nytt lif i den föråldrade kristendomen. Båda, fiender sig emellan, men båda utmanande den vakna besinningen, hafva det gemensamma mål att dethronisera den normala menniskoanden under inflytandet af en okänd och oberäknelig andeverld, till hvilken endast de invigde, medium och adepterne, hafva tillträde. Båda äro en reaktion mot det flacka så kallade sunda förnuftet i upplysningens århundrade och på samma gång mot den grofva materialismen i våra dagar, hvilket må erkännas dem till berömmelse; men båda söka andens frälsning i personlighetens och den fria viljans absoluta underkastelse under en makt utom menniskan. Bådas dom, såväl spiritismens som theosofins, är, att de bestraffa sig sjelfva genom den sällsamma motsägelsen att omedvetet lemna mera utrymme för det personliga godtycket och de subjektiva hugskotten, än någon annan af de efemera, halft hedniska, halft kristna läror, som tid efter|174| annan upprört samtiden och behagat kalla sig framtidens religion.

3 Jag har ödt mycken förspilld tid på spiritisternas s. k. evangelium, deras experimenter och förmenta uppenbarelser, under bemödande att utan förut fattade meningar komma till klar öfvertygelse. Jag har aldrig sett spöken och vill icke hafva något med dem att skaffa; men jag har öfvertygat mig om verkligheten af fenomener, hvilka »hvarje förnuftig menniska» för icke lång tid sedan skulle förklarat för en orimlig humbug. Samma dom skulle man ännu för trettio år sedan ha fällt öfver hypnotismen, som dock sedermera, alla kända naturlagar till trots, vunnit nåd äfven för vetenskapen.

4 Det är tydligt, att en faktisk verklighet ligger under allt detta. Alla utbredda villoläror hafva sin rot i en sanning, hvilken de missförstått, förvrängt och missbrukat. Under kalla vi det, som vi, med vår erfarenhet från i går och vårt diminutiva synmått i dag, ej kunna tillfredsställande förklara med kända naturlagar. Hela vårt lif är uppfylldt af sådana under. Ingenting är alldagligare, än att ett frö gror och att ett barn tillväxer. Hvem förklarar huru fröet bär i sig växtens hela framtid? Hvem räknar alla de lifsvilkor, som ett barn behöfver för att normalt utvecklas till kropp och själ, eller hvem kan i vaggan förutsäga dess bestämmelse? Undret ligger i fröet och i fulländningen, men på samma gång i hela kedjan af de så kallade tillfälligheter, som betinga dess utveckling.

5 I stället att genom systemer tillskapa nya tvifvelaktiga underverk, skulle man hellre söka förklara de dagliga under, som blifvit oss likgiltiga endast därför att de beständigt omgifva oss, därför att vi, så att säga, beständigt trampa på dem. Hvarför träffar kulan eller blixten en, medan så många skonas? Hvarför går en räddad genom många lifsfaror, medan en annan faller vid första obetydliga risk? Svaret finna vi stundom i den räddades eller fallnes lif, oftare i hans inflytande på hans omgifning. Och söka vi förgäfves svaret där, så måste det finnas i något förutvarande eller efteråt tillkommande, som vi ej kunna beräkna. Intet är tillfälligt, allt sammanhänger. Men här utbreder sig för vår kortsynta blick den ändlösa kedjan, hvaraf vi endast uppfatta de närmaste länkarna. Här stanna vi svars|175|lösa inför det stora hela, som vi med eller mot vår vilja måste tillbedja.

6 Är då hvarje försök att utforska orsakerna till en verkan, det helas ingripande i det enskilda, lönlöst? Nej. Detta fält för vår sökande ande är oändeligt rikt. Gif mathematikern en enda liten bit af en cirkels periferi, och han skall uträkna hela dess omkrets. Gif oss, i bestämda fall, ett enda fragment af svaret på den stora frågan hvarför, och vi skola med den troende olärde där se Guds finger. Och en enda klarnad skymt af denna stora, allt omfattande försyn, som styr verlden, skall vara för oss en rik källa till förtröstan och frid i det myckna obegripliga, som undflyr vår forskning.

7 Må vi öfverlemna systemerna åt de store tänkarne, och hellre vi, små tänkare, välja en begränsad krets af erfarenheter för vår iakttagelse. T. ex. barnverlden. I denna outvecklade och dock så innehållsrika verld finna vi ämnen nog för studier af menniskoöden.

8 Barnets själsutveckling förblir ett outtömligt fält för pedagogen och föräldrarna. Dess yttre värnlösa tillvaro hotas beständigt af lifsfaror och påkalla oafbruten omvårdnad. I Finland uppnår endast hvartannat barn tio års ålder. Hvilken förlust! Hvilket ansvar! Vanvård och sjukdomar kräfva de flesta offren. Olyckshändelser af alla slag decimera resten. Många gå förlorade, många räddas. Här återkommer, om någonsin, lifsfrågan hvarför? Detta barn, som ännu intet medvetet gjort för att fylla sin plats i verlden, hvarför räddas det, eller hvarför slocknar dess ofullbordade lif? I några få fall kan man senare ana det; i de flesta fall förlorar sig gåtan i den oändliga kedjan af verldsstyrelsen.

9 Jag har antecknat en stor mängd af dessa olyckshändelser och denna räddning af barn, som nästan dagligen förekomma, i hopp att någonstädes finna ett svar på detta betänkliga hvarför? Längre än till en aning har jag ej kommit, men äfven denna skugga af Guds finger har varit en tröst. Vi måste föreställa oss, att de barn, som bortryckas i sin späda ålder, antingen besparats framtida olyckor, sorger och förderf till en blifvande lyckligare uppfostran i ett annat lif, eller att deras död haft ett välgörande inflytande på deras efterlefvande.

|176|

10 På min hemort hände sig för många år sedan, att en barnsköterska satt vid ett öppet fönster och höll i sin famn en gosse om tre år. Medan sköterskan vände sig om, klängde sig gossen i fönstret och föll ut från andra våningen ned på en hög af stora, kantiga stenar, som lågo på gården. Alarm uppstod, alla väntade sig finna barnet krossadt till döds. Men gossen satt lugn och fullkomligt oskadad på stenarna, utan en enda skråma. När man frågade om han stött sig, svarade han: – Nej, där kom en liten snäll gosse, som tog emot mig, när jag föll.

11 Denne räddade gosses hela senare lif blef jag i tillfälle att iakttaga. Blef han en stor eller i andra afseenden märkelig man, som skulle haft ett välgörande inflytande på sin samtid eller sin omgifning? Nej, någon Johan Banér blef han icke, han blef en obemärkt sjöman, förde fartyg från hemorten och slöt sitt lif utan att qvarlemna djupare spår, än tusen andra. Svaret på gåtan förblef doldt i hans eget inre eller i hans barn. Den hand, som räddar, frågar ej efter blifvande storverk.

12 I vårt af skogar och ödemarker uppfyllda land händer ofta, att barn gå vilse. Då taga menskliga känslor ut sin rätt hos deras närmaste, då uppbådas grannarne, och ingen möda sparas att återfinna de förlorade. Dessa händelser äro så vanliga, att de sällan omtalas utom socknen eller byn. Men stundom är räddningen så underbar, att ryktet därom upprör vida nejder och någon gång äfven finner väg till en tidning. Jag vill, bland många liknande tilldragelser, endast anteckna några få, fullt konstaterade i alla detaljer och bevittnade af personer med det omdöme, att de förmått urskilja verkliga fakta från gängse skrock och öfverdrifna rykten.

Englavakt.

Deras englar i himmelen se alltid min
Faders ansigte, som är i himmelen.
Math. 18: 10.

1. Barnet i Nykyrka.

13 Den 23 juli 1869 mjölkade torpareenkan Lisa Tuittu sin husbondes kor i Markula by, och bredvid henne satt hennes ett år och åtta månader gamla dotter Anna.|177| Under mjölkningen kröp barnet ut under den stängda gårdsporten och var från detta ögonblick försvunnet. Modern hade ej hunnit mjölka mer än en enda ko, när hon saknade flickan och gick ut att söka henne, men förgäfves. Med lika liten framgång söktes barnet under denna och de följande två dagarna. Slutligen anställdes måndagen den 26 juli ordentlig skallgång, däri folk från sju angränsande byar deltog. Då återfanns barnet på två versts afstånd från byn bland kullfallna träd och bakom en vidsträckt, med tät ljung bevuxen hed, öfver hvilken äfven fullvuxna personer hade svårt att framtränga. Barnet, som i tre dagar varit utan all föda utsatt för regn och nattkyla, fanns sittande, reste sig med egna krafter och mottog begärligt bröstet af en främmande qvinna, som hunnit till stället före modern. Det bör tilläggas, att detta barn varit alltifrån födelsen sjukligt, ej ännu lärt sig tala och därtill varit så svagt, att dess gång äfven på slät mark var osäker och vacklande. Folket visste ingen annan förklaring, än att barnet blifvit bortfördt af skydrag, men något sådant hade ej förmärkts under de tre dagarna.

2. Barnet i Teisko.

14 Den 1 juni 1870 om aftonen afsändes från Kalalakti torp i Teisko en femårig flicka, jemte hennes äldre broder, att hemföra kreaturen från skogen. Gossen återvände snart med korna, men flickan hade förvillat sig. Föräldrarna begåfvo sig i sin ängslan genast på spaning och genomströfvade hela natten den öde skogen, utan att finna ett spår. Bud sändes till närmaste byar, folk samlades till skallgång, och sökandet fortfor i sex dygn utan uppehåll, men allt förgäfves.

15 Nu voro alla öfvertygade, att flickan blifvit rofdjurens byte. Men den 8 juni inträffade, att några gossar, som fiskade i ett aflägset träsk, till sin förvåning sågo ett barn vandra i skogen i blotta linnet. Det var den så länge förgäfves sökta flickan. Hon fördes nu till närmaste menniskoboning, hvarifrån bud skickades till föräldrarna. Tillfrågad hvar hon fått mat i skogen, svarade flickan, »att hon nog hade haft sur mjölk, men|178| intet bröd». Sex dygn och aderton timmar hade hon utan vårdare i sitt tunna linne varit ensam i ödemarken. Besynnerligast var, att hon icke dukat under för köld, ehuru just dessa dagar natten mot pingst varit så kall, att rimfrost syntes på marken och mindre vatten belades med is. Något afmagradt och svagt var barnet vid hemkomsten, men återvann snart sin fulla helsa.

3–5. Barnen i Qveflaks, Haapavesi och Nurmis.

16 Nedanstående liknande händelser ha, hvar på sin ort och sin tid, väckt mycket uppseende.

17 I Qveflaks hände sig på senhösten 1867, att ett två år gammalt barn på okändt sätt försvann och på tredje dagen därefter återfanns i en vild ödemark oskadadt och muntert, efter att hafva tillbragt två dagar och två nätter i skogen under höstregn och stark frost. Närmare uppgifter saknas.

18 I Haapavesi gick den 7 september 1870 budskap kring byarna, att en gosse på femte året dagen förut försvunnit från Wiinala gård och förgäfves sökts af grannarne. Mer än femtio man samlades följande morgon på Wiinala och begynte, under rättarens anförande, en regelbunden skallgång. Letandet fortfor hela dagen, men utan framgång, och slutligen gaf man allt hopp förloradt, så mycket mer emedan det ösregnat natten förut. En del af manskapet fortsatte likväl på återvägen sökandet i trakten kring kyrkan, och här funno de gossen lefvande i en mosse två verst från hemmet, klädd i en söndrig mekkospråk: finska öfver skjortan och med en knif i handen. Han hade varit mer än två dygn i höstregnen.

19 Samma dag, den 7 september 1870, hade två barn i Nurmis i norra Karelen, en gosse om sex år och en flicka om fyra år, modern ovetande gått ut i skogen att plocka lingon och gått vilse. Folket i byn sökte dem i två dygn och fann dem slutligen friska och muntra på ett svedjeland fyra verst från hemmet.

|179|

6. Barnet i Vambula.

20 Följande händelse är skriftligt bevittnad af ortens kronolänsman.

21 Den 4 juni 1844 eftermiddagen försvann torparen Henrik Verivuoris fem och ett halft år gamla dotter Eva Stina från sitt hem i Vambula kapell af Hvittis socken i Åbo län. I förmodan att barnet gått vilse i den närbelägna vilda och ödsliga skogen mot Säkylä sockens gräns, anställdes först efterspaningar af föräldrarna och därefter skallgång af uppbådadt manskap från närmaste byar. Sex dagar sökte man barnet ihärdigt, men utan framgång. Barnet ansågs utan räddning förloradt.

22 Men torparen Verivuori och hans hustru voro gudfruktigt folk. Sjunde dagen på morgonen beslöto de, efter gemensam bön, att än en gång begifva sig ut på Guds försyn. Denna gång genomsökte de skogen längre bort, än någon letat de förra dagarna. Då upptäckte de på ljungheden spår af ett barfota gående barn, förlorade spåren, funno dem åter och kommo så in på Kjulo sockens område. Här hörde de ljud af kor och ett vallhjons näfverlur. De följde ljuden, funno en vallherde med hans son och frågade om de sett ett vilsegånget barn. – Ja, svarade herden. – För två timmar sedan funno vi en flicka, sittande på marken och lekande i mossan. Vi förde henne till torpet därborta; där skolen I finna henne.

23 Uttröttade, men glada och tacksamma, skyndade föräldrarna till torpet och funno sin flicka oskadad, vid hennes vanliga trefna lynne och utan minsta spår af något utståndet lidande. Hon var något blekare än förr, något trött, som efter en lång vandring, men icke afmagrad, icke ens solbränd, och hade ätit ganska litet af maten, som bjöds henne i torpet, sägande sig icke vara hungrig. Herdarne berättade, att flickan, som troligen hört herdeluren, ropat dem an, och då de närmade sig, hade vallhunden sprungit emot henne. Men hon, som förut varit rädd för hundar, hade nu icke visat minsta tecken till fruktan, utan endast bedt dem föra henne hem.

|180|

24 Den 11 juni, jemnt en vecka sedan barnet försvann, och samma tid på dagen, återkommo Verivuori och hans hustru med barnet till hemtorpet. Flickan fick många frågor och svarade med ett barns uppriktighet, att hon hela denna tid icke känt hunger, törst, köld eller ängslan öfver sin ensamhet i denna vildmark af omvexlande sandmo, barrskog och kärr, ej heller sett något af de där kringströfvande rofdjuren. Tiden hade förekommit henne så kort, som om hon blott varit en dag och en natt borta. Hon hade tillbragt första natten »på en stor höjd»*)Förmodligen en inom Säkylä sockens skogsskiften löpande sandås, som för sin branta höjd kallas »Harjunkloppi», nära en mil från Verivuori., dit hon sade sig nödvändigt böra komma upp, men hvarifrån det var svårt att åter nedstiga. När hon känt sig hungrig, hade hon tyckt sig äta ost, och när hon varit törstig, hade hon känt mjölk i munnen. Hon hade gått med bart hufvud och en tunn kjol barfota i den kalla, regniga väderleken, utan att frysa, ej heller röjde hon sedan minsta spår af snufva eller förkylning, utan förblef fullkomligt frisk.

7, 8. Barnen i Replot och Anjala.

25 Bland många liknande tilldragelser må ännu anföras följande två, ehuru deras detaljer äro endast en upprepning af föregående. Jag förbigår andra, där vidskepelsen kan misstänkas för öfverdrifna skildringar.

26 Replot. Lördagen den 25 augusti 1882 försvann torparens i Södra Wallgrund Erik Nybondas fem och ett halft år gamla flicka spårlöst i skogen, där hon med två äldre syskon varit ute på bärplockning. Folk uppbådades; söndag och måndag söktes åt alla håll utan framgång. Modern trodde barnet vara bergtaget och bönföll hos pastorn att låta ringa i kyrkklockorna. När detta förvägrades, reste hon till staden för att rådfråga en spågumma, men när hon återvände, var barnet redan funnet af torparen Isak Håkans halfannan mil från byn. Flickan var så fullkomligt oskadad, att hon icke ens fått en rispa på sina bara fötter, fastän hon måst bana sig väg genom de oländigaste skogsmarker,|181| uppfyllda af kärr och stenhölster. På tillfrågan om hon ej lidit af hunger och regn, svarade hon, att hon funnit tillräckligt bär i skogen och till nätterna sökt skydd i en obebodd fiskarekoja. Stället, där hon återfanns, kallas »Kaggäuran» nära Sonahamn.

27 Anjala. Den 24 juli 1891 bergade torparen Thomas Sutelg med hustru och barn sitt hö på Kuru äng i Ummeljoki by. Efter middagen sändes de yngre barnen hem efter kaljaspråk: finska (spisöl). Den yngsta, en flicka om fyra år, hade insomnat på ängen. Föräldrarna togo sig en två timmars middagslur, och när de vaknade, var flickan försvunnen.

28 Man antog, att hon sprungit hem med de öfriga, men när dessa återvände utan systern, blef ett sökande hela qvällen och natten förgäfves. Följande dag tillkallades folk från byn; man sökte hela den 25 och inpå den 26 juli. Då återfanns barnet långt från hemmet invid Anjala gård, icke blott vid lif, utan vid fulla krafter, fastän det i de båda kalla nätterna ej haft annat på sig, än ett trasigt linne. När man frågade flickan, huru hon kunnat färdas så långa vägar, svarade hon: »pappa hjelpte mig öfver snår och gärden, men där det var jemnt, gick jag sjelf.»konsekvensändrat/normaliserat

---

29 Stryk ut från dessa bevittnade händelser allt, som möjligen kan tillskrifvas de närmast ståendes upprörda känslor eller fantasi, när de återfunnit ett kärt barn, som de redan ansett förloradt. Stryk ut det förmenta underbara öfverallt, där tilldragelsen förklaras af naturliga orsaker; – sommarvärme, bär i skogen, oslitna nerver; – men glöm ej vanan vid hemmets omvårdnad, ensamheten, natten, frosten, regnet, hungern, törsten, värnlösheten mot vilda djur, som alla barn frukta, – och det skall i dessa barns räddning alltid återstå något, som det nyktra förståndet ej kan förklara. Kalla detta något hvad du behagar; förneka det kan du icke. Jag ser däruti ett af de många, många bevisen på den osynliga verldens ingripande i menniskoöden, – dyrbara bevis, emedan de ej kunna tillskrifvas inbillningens drömmar|182| eller vantrons föreställningar, utan tilldragit sig inför vakna ögon, många vittnen, på ljus dag och vid klar besinning; – jag ser däruti englavakt.

30 Du, som ägt eller äger ett kärt barn, mins att dess engel vakar! Du, som förlorat detta barn i okända öden eller i tidigt förderf, förlora ej hoppet, dess engel vakar! Och du, som gömt detta oförgätliga barn under den gröna tufvan och vattnar med dina tårar blommorna på dess graf, var vid en god tröst, dess engel i himmelen står inför Guds ansigte, han ansvarar för ditt barn, han skall uppfostra det bättre än du förmått, och du skall återse det lyckligt i den verld, där ingen sorg och ingen skilsmessa finnas mer!

 

 

1. *)Förmodligen en inom Säkylä sockens skogsskiften löpande sandås, som för sin branta höjd kallas »Harjunkloppi», nära en mil från Verivuori.