[104]

Femte Berättelsen.

Toholampi.konsekvensändrat/normaliserat

(Efter en folksägen.)konsekvensändrat/normaliserat

1 När kapten Videstrand slutat, anmärkte några af sällskapet, att hans berättelse var för kort.

2 – Nej, – invände fru Rönnevall, – alldeles för lång för svaga nerver. Hur kan en så skicklig sjöman instufva en sådan last, som svarta kaptener, sjudande beckkittlar, grafvar och benhus? Uh ... en kopp starkt thé! Folksägner i all ära, det är alltid i dem ett os af tjära. Bästa kapten, hvarför icke hellre en lättare last från vår tid? Servera oss ett stycke civilisation, så känna vi oss bättre hemma.

3 – Om du också får anledning att söka din shavl, – smålog konsuln.

4 – Om jag ägde doktor Rabes goda försvarsrustning, – genmälde kapten Videstrand, – skulle jag först parera kritiken med ett medgifvande och sedan afväpna den med ett utfall. Jag skulle medgifva, att folksägnerna äro grofkorniga, men jag skulle tillägga, att i de grofva kornen finnes en bottensats. Kalla den tjära, om ni så vill, men var viss, att den icke fördunstar så lätt, som ett nutidens causerie. Var god och läs de tusen romaner, som skildra ärelystnaden, och säg mig, om ni funnit i någon af dem ett mera mördande hån öfver jordisk höghet. Det är så, som folksägnen målar: alltid realistiskt, i breda, grofva drag, men de hålla att slita på. Förlåt mig, jag seglar i ovana farvatten bland svaga nerver; jag skall en annan gång lägga bi.

5 – Nej, för all del, min bästa kapten, lofva upp i vinden, jag faller af. Ni är blott skyldig oss en muntrare kryss nästa gång. Men hvem utdrog lotten N:o 5.

|105|

6 Svaranden befanns vara docenten Dimma.

7 – Nå, min tidsenlige unge vän, – sade doktor Rabe, – hvad har ni att förtälja oss?

8 – En folksägen, – svarade den tillfrågade, med en utmanande blick på fru Rönnevall, som med ett godt löje anmärkte, att sedan hon lyckligen räddats ur en kittel med sjudande beck, vore hon härdad mot allt slags tortyr.

9 – Nej, var lugn, jag håller min pirat mot en half apelsin, att vi få höra en kärlekshistoria; jag har tur i spel, – inföll Josefine Hemming.

10 – Och otur i giftermål, – hviskade konsul Rönnevall till sin granne, doktorn.

11 – Jag förmodar, – började den unge docenten, – att de fleste närvarande gjort bekantskap med norra Tavastland, och beklagar blott, att nämndeman Santala, som bäst känner denna del af vårt land, hindras af sin obekantskap med svenska språket att korrigera mina möjliga misstag. Min erfarenhet sträcker sig icke långt på sidorna om stora landsvägen, men denna tror jag mig känna temligen väl, och är man icke alltför besvärad af höga backar, finner man resans möda öfver all förväntan belönad.

12 När man vid färden norrut, vid Huutijärvi gästgifveri, motstår frestelsen att vika in på den inbjudande vägen till Tammerfors – så ryktbar genom sina herrliga åsar – och i stället viker åt höger, inträder man i en trakt, hvilken, med all sin skönhet, ofta förekommit mig som doppad i bläck. Uttrycket kan synas nog vågadt om linets hembygder i och omkring Orihvesi; man skall säga mig, att gröna höjder, blå sjöar och höstens gulnande rågfält uppresa sig mot en sådan tillvitelse. Det är möjligt, att jag illa uppfattadt naturstämningen; men om naturen tyckes här ha inblandat nog mycket tusch i sina målningar, så härrör detta af de täta, djupa barrskogarna, hvilkas mörka hy närmar sig svart och kastar en skugga af melankoli öfver mången klar vattenspegel, som endast begär solsken, för att blinka mot oss i himmelens färgspel. Folket i denna nejd har någonting dunkelt och melankoliskt, som landet. Man får länge söka unga ansigten; sjelfva barnet i vaggan bär rynkor i pannan. Och likväl är det icke en fattig landsort, hvars magnater åka till kyrkan i granna schäsar med messingsglittrande seldon, åtföljda af hustrur och döttrar i bjerta silkesdukar. Det är blott något ålderdom|106|ligt i naturen och folklynnet. Nordtavastländingen har lyssnat på sina stilla sjöar och sina djupa skogar så länge, att århundraden gått honom omärkligt förbi, utom de små stjertfjädrar han råkat snappa i flygten af tidens örn.

13 Man färdas icke långt norrut från Orihvesi kyrka, innan man befinner sig på en vidsträckt sandmo, glest bevuxen med de skönaste masteträd för skepp, som aldrig byggas. Från söder till norr är den väldiga ödemarken – Tavastmon kallas han – sällan öfver 3 mil bred, men hans längd sträcker sig från öster till vester 12 eller 14 mil. Näsijärvis vågor ha skurit djupa fåror i denna sandmassa, men vester om sjön utbreder han sig ånyo öfver Tavastkyrö och Ikalis socknar i vida vildmarker, förenade med minnet af djup sand, golfjemna berghällar, mystiska källor och hemska röfvarhistorier.

14 När man då från de stora, stadslika byarna i Orihvesi inkommer i denna ensliga obygd, förstår man hvarför nejdens intryck är mera dystert, än gladt. Det är mon, som kastat sin djupa skugga vida omkring, innan man ännu anar dess tillvaro, och denna skugga har fallit åt söder, likasom komme ljuset från norr. Ty norr om mon, i Ruovesi, finner man redan ett annat folk och en annan natur, ljusare, tillgängligare, ungdomsfriskare i hela dess tycke.

15 Midti obygden ligger en gästgifvaregård, Kallenautio, bergöknen,*)Efter denna tid flyttad, sedan Vasa jernväg numera genomskär denna ödemark, om hvars impedimenter de beslutande ständerna tyckas ha sväfvat i en lycklig okunnighet. hvars namn fullkomligt harmonierar med dess storartadt vilda omgifning. För att här kunna underhålla ett herberge och ett hästombyte, åtnjuter stället med dess båda reservgårdar skattefrihet af kronan. Åt hvardera sidan nära två mils håll, jemn mo, afbruten af höga backar. Närmast i norr är Pahavirsta, den elaka fjerdingsvägsmilen, så kallad deraf, att man på tre ryska verst räknar 40 backar uppför och lika många utför, hvaraf två så bugtade i brandstupande S, att naturen knappt kunnat utfinna mera inbjudande vagnsstjelpor. Norra ingången till denna Pahavirsta är märkt af naturens hand med ett rullstensblock af vid pass en torpstugas storlek. Det ligger, nästan rundslipadt af forntidens väldiga isfloder, på halfva sluttningen af en mot vägen stupande bergshöjd och ligger så|107| skenbart löst, att den resande gerna ilar med hast förbi, af fruktan att skakningen af hans hjul kunde till hans ofärd rubba blocket ur dess tusenåriga hvila. Onödig fruktan! Denna jättarnes kastboll är bunden af trolldomsmakt vid sitt sluttande fäste; unge titaner ha förgäfves sökt att störa hans hvila, deras bomar qvarligga maktlösa vid sidan af vidundret. Klippstycket, säger man, inväntar sin tid. En dag – och Gud gifve den dagen fördröjdes i tusende år – skall en förrädare af sitt land resa med ståt der förbi. Då skall berget skälfva, då skall granitstycket lossna ifrån sitt fäste och, tungt som ett samvete, störta ned öfver förrädarens hufvud.

16 Men jag återvänder till mon.

17 Jag har rest deröfver i mörkningen en oktoberqväll, när naturen tyckes ha öfvergifvit sig sjelf, såsom ginge hon till mötes den eviga döden. Stormvinden kammar furornas fladdrande hår, de mista en lock, de kämpa för lifvet, de svigta och böjas, men resa sig åter. Störtregnet forsar och uppslukas spårlöst af ljungen. Elementerna rasa mot det inbrytande mörkret, vilda, okufliga, men utan jemmer och pjunk, icke gifvande eller tagande någon pardon. Det är jättars tunga, förkrossande kamp, förfärande dyster, storartadt skön.

18 Jag har återsett mon en sprängkall natt i Januari, när termometern pekat på åtta och trettio grader under fryspunkten. Ingen fläkt rör furornas stelnade barr; stjernorna tindra klara, norrskenet sprakar i fladdrande gröngula flammor upp emot zenith. I dess bleka ljus kasta träden matta skuggor på snön. Man tycker sig resa i dödens rike, der oläsliga minnesvårdar vittna om framfarna slägten. Hvit botten och svart krusflor, öfversålladt med glittrande punkter. Allt frost, dvala, tystnad; – då höres plötsligt ett genomträngande skri. Det är ödemarkens irrande ulf; hvem skall han sönderslita?

19 En annan gång har jag rest genom nejden en morgon i Maj. När allt i naturen vaknat till lif, då står han ensam stum och känslolös der, den åldriga mon. Ingen åker, intet gärde, ingen betande ko; sällan en grön tufva eller en nödvuxen blomma, öfverallt ljung, porsris och glesa, gulstammiga furor, aftecknande sig mot den blå himmelen. Sjelfva sångfåglarne tyckas öfverlemna denna ödemark åt|108| örnen och ufven, spilkråkan och hackspeten. Hör man stundom en flöjtton af talltrastens sång, kan man vara viss på att långt mellan furorna se en glittrande sjö.

20 Också en brännande julidag har jag sett denna mo. Luften är qvalmig och lugn, brömsarne surra, torndyflarna vältra sig i den heta sanden. Mon törstar, sjelfva ljungen vid vägkanten, dammig och halfförbränd, tyckes bedja om vatten. En blåsvart sky stiger upp som ett förhänge bakom furornas stammar. Snart mullrar åskan, en ljungeld sleker randen af skyn, en annan, hvass som en synål, har träffat ett aflägset träd. En vindkåre, jagad af molnet, susar fram öfver ödemarken och medför en fin parfym af rök. Den torra ljungen derborta har fattat eld ... lågorna slingra sig framåt i spetsar och tungor. Snart skall denna väg ej kunna befaras mer. Jag påskyndar min färd, rökmolnen jaga mig, ett egendomligt knastrande ljud tillvexer bakom mig, jag vänder mig om och ser hela nejden i lågor ...

21 Måhända har jag stadnat för länge vid en naturskildring, men den ligger icke på sidan om min korta berättelse, den utgör fastmer dess oumbärliga ram. Man kan icke uppfatta en ödemarksdram, utan att känna ödemarken.

22 Nästan midt på mon, der man längesedan lemnat bakom sig hvarje spår af menniskor, synes vid sidan af vägen en bar fläck, der skogen är afrödjad och ljungen motvilligt lemnat plats för en förtvinande gräsvext. Öfverallt annorstädes skulle en sådan obetydlig fläck på vildmarkens änne icke tillvinna sig någon uppmärksamhet. Men denna mo är så hård, så otämjbar för menniskohanden, att äfven det minsta spår af odling tilldrager sig en undrande blick. Här märkas omisskänneliga qvarlefvor af ett ödelagdt nybygge: igengrodda diken, lemningar af gärden, grus af tegel. Ja, för icke alltför många år tillbaka stod här ännu en öfvergifven stuga. Äfven hon har numera försvunnit, och långt ifrån att glädjas åt anblicken af en menniskoboning, andas vandraren lättare, när han hunnit förbi denna skådeplats för ett misslyckadt försök att uppfostra ödemarken.

23 När jag första gången passerade detta ställe en septemberdag, funnos ännu några ruiner af det forna nybygget. Nyfikenhet och undran öfver den menniskohataren, som en gång haft mod att bosätta sig här, förmådde mig att stiga af och besöka ruinerna. Här var icke mycket|109| att se: ett instörtadt tak, till hälften nedramlade väggar, en kullfallen spis, fönster utan bågar och glas samt en öppen dörr med lösrifna eller sönderhuggna sidoposter. Derinne såg grått och förstördt ut. Vägfarande hade huserat der efter behag; måhända hade också tjufvar eller rymmare der sökt en nattlig fristad, eller hade vargarne vintertid tassat igenom denna sorgliga menniskoboning.

24 Allt detta skulle ha skänkt blott ett flyktigt intresse, derest jag icke på väggen invid det ena af stugans två fönster varseblifvit ett prydligt inskuret namn, som väckte min undran. Det var namnet Ulrika.

25 Ingenting är vanligare, än namn på otapetserade väggar. I alla våra gästgifverier ser man dussintals sådana, inristade eller ditkluddade, än af sysslolösheten och fåfängan, än af saknadens behof att åt sjelfva den profana väggen anförtro sin tysta längtans hemlighet. Detta namn kunde ju, som tusende andra, vara en resandes tidsfördrif under en sysslolös stund.

26 Möjligt. Här, der ingen menniskoboning fanns på en mils afstånd, hade sannolikt mången resande sökt skydd mot ett ihållande regn. Men detta namn, med hvilken omsorg, hvilken prydlighet, jag var frestad att säga med hvilken kärlek, var det icke af skicklig hand inskuret i väggen! I några penndrag ligger ofta en hel lefnadsteckning. Nej, dessa sex bokstäfver hade icke här fått sin plats af en nyck, de hade icke blifvit inristade af någon lefnadslustig student eller yster kadett, som i ett anfall af känslofullhet velat anförtro åt ödemarken namnet af en baldrottning från en småstad.

27 Min skjutskarl var en gammal man om sjuttio år, något döf, något fåordig, men icke känslolös för det rara nöjet att få stoppa sin korta lersnugga ur min tobakspung. Jag frågade honom hvem som i förra tider ägt detta nybygge.

28 Han visste det icke. Han visste blott, att det länge stått öfvergifvet, men att der i hans barndom bott utfattigt folk. Hvad skulle sådane vildar annat vara, än fattiga? Mon gaf ingen vext, björnen slog deras kor, vargarne togo deras getter utanför stugudörren.

29 Vi åkte vidare, men mina tankar dröjde vid nybygget. – Bodde der aldrig en herreman? – frågade jag.

30 – Der skall ha bott en för mycket länge sedan, före min tid.

|110|

31 – Hvad var det för en herreman? Har ni hört något om honom?

32 – Har väl hört. Det var en krigsofficer. Han kallades Luutnanttispråk: finska (löjtnanten).

33 – Nå, hvarför vistades han här så långt från menniskor? Var han jägare?

34 – Vet icke. Folk säger, att det var för Toholampi.

35 – Hvad är Toholampi? Ett träsk?

36 – Vi komma strax dit.

37 Få minuter derefter hade vi till venster om vägen en af dessa kitteldalar, på hvilka nejden är så rik och hvars botten upptogs af en liten sjö, en lampispråk: finska, icke ett träsk i den betydelse af grunda vatten med sanka stränder, hvilken man ofta fäster vid detta ord. Påtagligen hade sjön fordom utbredt sig öfver ett vida större område, men efterhand torkat ut, så att endast dess djupaste dalsänkning ännu återstod, och denna intog knappt större rum, än torget i en småstad. Dess vatten var nästan svart, stränderna kala; närmast stranden begrof en kullfallen fura öfra delen af sin stam i djupet, medan dess väldiga rötter höjde sig öfver vattenytan. För öfrigt intet annat spår af menniskor, än några kaflar, hvilka aflägset boende husmödrar, som icke haft vatten närmare, ditlagt för att röta hampa. Intrycket var så ensligt, att ingen vilsen fläkt från den omgifvande mon tycktes någonsin hafva funnit en väg till denna dödsstilla sjö.

38 – Är han djup? – frågade jag, pekande på sjön.

39 – Vet icke. Fråga hans abborrar! Visst säges han vara djup nog att begrafva folk och vagnar.

40 Jag lät hålla stilla, steg ur och nedklättrade utför sluttningen. Spiran af en smärt, lång björkstam låg utsträckt vid stranden. Jag klef, så långt det var möjligt, ut på den hala, svartgrå furustammen, som stupade ned i vattnet, tog björkspiran och försökte att mäta djupet. Spiran tog ingen botten. Vid den rörelse jag dermed förorsakade i vattnet, syntes ytan här och der krusas af flyende fiskar. Sannolikt funnos de här till stort antal, ostörda af menniskors roflystnad och endast jagade stundom af en irrande sjöfågel. Snart förlorade sig äfven dessa lätta ringar på vattenytan, allt var åter stilla som i en graf.

41 Septemberdagen led emot aftonen; jag satte mig vid kanten af dalsluttningen, framtog ur mitt tarfliga resför|111|råd en flaska öl och bjöd min gubbe en styrkedryck till en nystoppad pipa. Han kunde icke motstå denna diplomatiska list, hans fåordiga språklåda öppnades efter hand, och mina enträgna frågor om Luutnanttispråk: finska, som en gång vistats i nybygget, ledde slutligen till sägnen om en tilldragelse, som tycktes ha fäst sig djupt i folkets hågkomst och förlänat det annars obetydliga Toholampi en egen märkvärdighet.

42 För lång tid tillbakaoriginal: tillkaka – »under kriget», sade min sagesman, och jag förmodar, att det var under stora ofreden i början af förra seklet, – alltnog, för många år sedan hände sig en mörk höstafton, att en familj af tiggare hade lägrat sig på ljungen vid sidan af vägen här ofvanför sjön. Det var far, mor, barn och en åttioårig blind farmor. Allt hvad de ägde drogo de med sig på en kärra; fienden hade plundrat dem, fogden hade tagit i mät hvad fienden qvarlemnat, och nu voro alla i elände på landsvägen.

43 På den tiden drog genom landet en blodigel i menniskohamn; min sagesman kallade honom »general», men troligast synes, att han varit en högre uppbördsman under den tid fienden innehade landet i sju år. Jag antager, att han varit något slags kommissarie. Han utsög det fattiga folket med olidliga leveranser till kronan, och det mesta stadnade qvar i hans egen ficka, hvarför han ock mot goda mutor gaf mången qvitte på det, som aldrig blifvit verkligen erlagdt. Dem åter, som ej ville eller kunde muta hans snikenhet, utpantade han till sista skärfven och tycktes finna sin lust deri, att vägarne för hans skull vimlade af tiggare.

44 Vid det att kommissarien sålunda såg sig sjelf till godo, blef han rik och välmående, hvarför han prisades af många som en omtänksam man, men hatades af andra värre än synden. Och då han ännu vid femtio år var ungkarl, hände sig, att många mödrar i nödens tider efterfikade honom till måg för hans rikedoms skull. Han hade kunnat få de förnämsta i landet, men honom behagade fagra qvinnor, han valde den fagraste. Då var der en fattig fröken i Tavastland, den vänaste man kunde i verlden se, hon bar drottninganamn, och till henne friade han. Hennes håg stod till en ung krigsman, Luutnanttispråk: finska hette han, mellan dem var löfte och ring, der fattades intet annat, än amen af presten. Nu var Luutnanttispråk: finska borta i Sverige med|112| allt krigsfolk, som icke stupat i kriget; slägten fruktade den mäktige kommissarien, och den väna fröken med drottninganamnet måste med gråtande tårar blifva hans hustru.

45 Som det var skedt, kom bud, att freden var slutad, fienden drog bort, landets krigsfolk väntades åter. Den, som tyckte illa om detta budskapet, det var kommissarien. Icke vågade han stadna i landet, när räfsten skulle uppdaga hans svek när folket skulle slita honom i stycken, eller när Luutnanttispråk: finska skulle återfordra sin brud. Alltså fick han brådt att inpacka sig med sin hustru och sina röfvade skatter i en stor, tung vagn, som drogs af fyra hästar. Och då vägarna voro osäkra för löst folk, som tagit sin tillflykt till skogarna, legde sig kommissarien en vakt af fyra dragoner, som redo efter vagnen med dragna sablar och spända pistoler.

46 Han kom norrifrån och reste med stor hast rakaste vägen till Ryssland. När han kommit till mons början i Ruovesi, vardt det stickmörkt om qvällen, så att der skogen skymde, kunde man icke se handen för ögonen. Kommissarien hade ingen tid eller lust att försumma sig i ett nattherberge, han tände lyktor på vagnen och for in på mon.

47 Tiggarne vid sidan om vägen hade uppgjort eld på ljungheden och stekte rofvor i glöden. Fadren sade: –konsekvensändrat/normaliserat om jag nu hade kommissarien här i mitt våld, skulle jag steka honom som en rofva på sakta glöd.

48 Modren sade: –konsekvensändrat/normaliserat om jag hade kommissarien här, skulle jag visa honom våra barn, som hungra och frysa. Jag skulle kläda på dem hans pels och gifva dem hans hjerta att äta.

49 Farmodren sade: –konsekvensändrat/normaliserat om kommissarien komme frusen och hungrig till oss, skulle vi värma honom vid vår eld och dela med honom vår sista rofva.

50 Om en stund sade den gamla: –konsekvensändrat/normaliserat led mig ut på landsvägen, här är för hett vid elden! Hon leddes dit och satte sig midtpå vägen med ryggen mot norr, efter det blåste kallt. Bredvid henne lekte en tre års pilt med stenar i sanden. Eldskenet från heden lyste på landsvägen och på ljungen, som blommade alltomkring.

51 Vid det att de sutto, sprängde i fyrsprång den stora vagnen med de fyra hästarne i redet och de fyra dragonerna efteråt fram på landsvägen. Kusken såg något röra sig i eldskenet framför vagnen och ropade högt: –konsekvensändrat/normaliserat ur vägen!

|113|

52 Men den blinda åttioåriga gumman, som tillika var lomhörd och vände ryggen åt vagnen, hörde ej tillropet. Pilten, som hörde det, förstod det icke. Han hade midt på vägen byggt sig ett stall af stenar.

53 Kusken fortfor att ropa; spannets flåsande hördes öfver barnets hufvud och den åttioårigas hvita hår. Men hästarne skydde att trampa under sina hofvar menniskans hjelplösa åldrar.

54 Då såg man kommissarien otåligt luta sig fram mellan de stoppade vagnsdynorna. – Hvad står på? – sade han.

55 – Folk på landsvägen! – svarade kusken.

56 – Kör öfver det packet!

57 Kuskens piske hvinade med kraftiga rapp, spannet stegrade sig, en stormil for öfver heden, tiggarnes eld flammade högt mot himmelen. Eldskenet skrämde hästarne, de trasslade in sig i remtygen, de sköto tillbaka, till vägkanten, till branten, till sjön ... Vagnen förlorade fästet och rullade bakåt utför sluttningen ned i det dödsstilla, mörka, dolda djupet af Toholampi.

58 – Alla?

59 – Alla. Det var en tung vagn, lastad med orättfånget gods, ett ondt samvete och många tusen förbannelser. Hästar, vagn, kusk, kommissarien med sina röfvade skatter och hans unga hustru med sin röfvade lycka, alla sjönko, som när ett klippstycke lossnar från berget och rullar i sjön. De fyra ryttarne sågo vagnen försvinna i mörkret, trodde att den rest vidare och redo i sporrstreck förbi. Tiggarne undrade på ropen vid landsvägen, gingo dit, men funno endast hjulspåren utför sluttningen och spåren af hästarnes hofvar. Gumman på vägen såg intet och hörde något buller, som hon icke förstod. Pilten betraktade hästarne, glömde dem, när han ej såg dem mer, och fortsatte att bygga sitt stall på vägen.

60 – Hvad var det? – frågade tiggarefadren.

61 – Ajatar*)Körarinnan, ett ondt väsende, som ledde jägaren vilse i skogen. kom från skogen och körde förbi, – svarade honom den åttioåriga.

62 Tiggarne drogo följande morgon vidare på sin vandring. Ingen visste annat, än att kommissarien undflytt till Ryssland, och hans fyra dragoner redo förgäfves ihjäl sina hästar för att upphinna honom. Men icke långt derefter åter|114|vände Luutnanttispråk: finska från Sverige. Hans första fråga var om den väna bruden med drottninganamn. Man sade honom, att hon rest med kommissarien ur landet. Luutnanttispråk: finska tog afsked från krigstjensten och begaf sig att uppsöka sin trolofvade brud. När han genomrest halfva verlden och icke funnit henne, kom han en morgon tillbaka till mon. Der hade tiggarefadren byggt sig ett nybygge icke långt ifrån Toholampi. Luutnantti hvilade sin häst vid nybygget, gaf sig i tal med nybyggaren och berättade huru han sökt kommissarien. Nybyggaren drog sig till minnes den qvällen, när Ajatar körde förbi deras eld på ljungen; då gingo de båda att leta vid Toholampi. Här funnos ännu de djupa hjulspåren, en hästsko låg i gyttjan vid stranden, ett silfverarmband hade fallit ur vagnen och låg till hälften i vattnet. Luutnanttispråk: finska igenkände armbandet, det hade varit den väna brudens med drottninganamn. De sökte och sökte i sjön, men der fanns ingen botten; hvad skulle der finnas?

63 Från den dagen var Luutnanttispråk: finska icke mer vid sitt förra förstånd. Han hade sökt så länge och fortfor att söka. I början kom han tidtals till nybygget; sedan bodde han der. Hvar morgon gick han vid godt mod till Toholampi och menade, att i dag skulleoriginal: skalle han finna henne. Hvar afton kom han sorgmodig tillbaka och hade ingenting funnit. Om vintern högg han en vak i isen, om sommaren satt han der i en båt. Mest metade han, men icke som andra; han hade intet bete på kroken och fick aldrig en fisk. Deröfver blef han icke otålig eller ledsen; han endast bytte om krokar.original: krokar, I början metade han med en krok af messing; sedan lät han göra sig en af silfver och till sist en af guld. Man hörde honom säga, när han gick ut med guldkroken: –konsekvensändrat/normaliserat i dag skall jag fånga henne, nu kan hon icke längre stå mig emot.

64 En dag sågo nybyggarne huru han drog något tungt vid metrefven. Hans guldkrok hade fastnat i någon trädstam af de många som ligga der under vattnet, och när han drog, följde stammen tungt efter. Då ropade han till nybyggarne: –konsekvensändrat/normaliserat nu har jag henne! – och drog och drog, men refven brast, och det okända tunga, som följde med kroken, sjönk tillbaka i djupet. Med refven och hans förhoppning brast Luutnanttisspråk: finska hjerta. Om aftonen fanns han död i båten.

|115|

65 Härmed slutade sägnen om Toholampi. Der fanns intet namn nämndt, men jag hade nu funnit nyckeln till namnet Ulrika i nybyggets ruiner. Folksägnen bekymrar sig föga om namn; den bevarar i minnet en person eller en händelse, vidhåller ett utmärkande drag och antingen förbigår eller utsmyckar efter sitt lynne det oväsentliga, som hör dit. Påtagligen är den historiska kärnan i denna sägen ett folkets plågoris, en förhatlig uppbördsman, och när denne ej kunde nås af den menskliga rättvisan, måste han, enligt folktron, hemfalla åt den gudomliga. Huru hans straff drabbat honom och allt hvad dertill hörde, det har måhända varit fritt lemnadt åt fantasin. En sträng kritik kunde till och med antaga, att folktron just för det ensliga läget och den starka sluttningen ned från landsvägen utsett Toholampi till skådeplats för det oundvikliga straffet. Jag vet icke; det förefaller mig, att sägnen då kunnat utvälja någon af dessa vida större och mera imponerande sjöar, hvarpå norra Tavastland och hela vårt land äro så rika. Hvarför skulle sägnen utan en faktisk anledning ha stadnat vid denna obetydliga vattenfläck?

66 Medan hästen makligt afbetade det magra gräset vid vägkanten, hade qvällen mörknat och fullmånen uppgått mellan furornas stammar. En halfdager af skymningen förenade sig med glittret af månen att sprida en trollsk belysning öfver den ödsliga nejden. Furornas kronor syntes till hälften förgyllda, till hälften svarta; stjernorna hängde i deras toppar, ljungen utbredde sig kring deras rötter som en mörk golfmatta, beströdd med perlor. Himmelen stod oändligt hög öfver denna sorgsna, tysta, ensliga mo, som väntade natten och hösten. Men långt ned i djupet, i den stilla spegeln af Toholampi, lyste en glimmande punkt ... det var aftonstjernan, som sökte bruden med drottninganamnet ...

 

 

1. *)Efter denna tid flyttad, sedan Vasa jernväg numera genomskär denna ödemark, om hvars impedimenter de beslutande ständerna tyckas ha sväfvat i en lycklig okunnighet.
2. *)Körarinnan, ett ondt väsende, som ledde jägaren vilse i skogen.