Känslor utan namn

Lästext

[109]

Känslor utan namn.

[110][111]

1 En septemberafton år 1538 sken fullmånen ned på de lummiga trädgårdar, som då ännu sträckte sig lemma startlångskommentar sluttningen af Monte Cavallo i Rom, från palatset Colonna upp mot det lilla ensliga klostret San Silvestro på höjden af kullen. Mellan grupper af myrtnar, lagrar och mandelträd, mellan häckar af ännu blommande rosor och sandgångar, kantade med jasminer och neglikor, kastade talrika marmorstoder sin drömmande skugga i månskenet. Flora beherskade med sin spira aftonens dofter, Hebe uppfångade daggen i sin skål, lemma startdryadenkommentar hade stigit fram ur den höga platanen, medan en grinande faun till hälften dolde sig bakom de breda bladen af en hundraårig aloë, som nu slog ut sina första blommor. Qvällen var ljum, solen hade gått ned för mer än en timme sedan, och den första fuktiga svalkan efter en varm dag hade redan antagit det mjuka behaget af en italiensk nattluft. Naturen var genomandad af vällukt. Aftonbrisen gjorde sitt vanliga ströftåg från det fjerran hafvet i vester, men innan han nådde den eviga staden, bröt han sin vinge i Tiberdalen och förmådde knappt mera röra platanernas löf, ehuru han bar till trädgården ett aflägset sorl från den stora staden.

2 Utför de sluttande gångarne nalkades nu en man och en qvinna, som återvände från klostret. Än blefvo de osynliga i trädens skuggor, än syntes de klart belysta af månskenet, men deras drag kunde man ej urskilja. De närmade sig långsamt, fördjupade i ett samtal, stannade stundom, likasom för att bättre uppfånga hvarandras ord, och fortsatte därpå sin vandring, tilldess|112| att blott några steg skilde dem från palatsets trappa, som bevakades af två lejon i brons. Här tog den qvinnliga gestalten plats på en hvilobänk, medan mannen förblef vördnadsfullt stående framför henne, och en tredje gestalt, en ledsagande tjenare, visade sig på nog långt afstånd, för att ej kunna lyssna på de talandes ord.

3 De två voro nu fullständigt höljda af skuggan. En gammal lager, som utbredde sina täta grenar öfver hviloplatsen, utestängde afundsjuk hvarje stråle af månskenet, såsom hade han ensam rättighet att stå där på vakt och att dölja de två för lejonens blickar, som spejade efter dem.

4 Hvem var denna qvinna? Hvem var denne man? Var det två älskande, som sökt en fridlyst plats och qvällens ensliga timme för sina förtroliga meddelanden? Eller var det palatsets unga signora, som valt denna skuggrika tillflykt för att dölja sin rodnad, när hon bigtade någon ljuf synd för en veteran bland klostrets munkar?

5 Var det två älskande, huru förklara det lugn, som snarare kom dem att likna två i skuggan ställda statyer, än varelser, prisgifna åt kärlekens stormar? Och gällde det bigten af hemliga synder, hvarför syntes den man, som mottog bekännelsen, mera vördnadsfullt vänta ett råd, än han gick att gifva ett sådant?

6 Det fanns något hemlighetsfullt uti denna trädgård. Antingen hade en lemma startsibyllakommentar fordom andats på bladen, eller hade en öfvermäktig ande gått härigenom, gifvit lif åt den hårda marmorn, besjälat bronsen, frigjort parkens lemma startgenierkommentar och lagt en mening i blommornas aftondoft. När de båda gestalterna närmade sig och den halfslumrande vinden ånyo rörde sina domnade vingar, uppstod ett sus mellan grenar och blad, mellan marmor och brons i lemma startdet ovissa månskenetkommentar. Hebe sade till Flora: – Ser du honom? Flora svarade: – Ja, det är han! Dryaden tycktes utsträcka armarna för att helsa de kommande, faunens hesa stämma uppväckte bronslejonen, deras mahnar reste sig, de tycktes vilja störta till sin beherskares fötter och säga till honom: – Befall öfver oss! Pelarne i portiken framträdde ur skuggan och glänste hvita af glädje; basrelieferna och freskerna bådo bevekande om en stråle ljus för att kunna synas och se.

|113|

7 I löf och blommor gick ett mildare sus. Neglikan sade till jasminen: – Känner du henne? Jasminen svarade: – Ja, det är hon! och framförde detta budskap till rosorna. Rosorna läto talet gå vidare till träden och sade: – Hon har sett oss, därför kunna vi ännu blomma. Bland myrtnar och mandelträd susade samma hviskning: – Hon är vår, och vi äro hennes. Platanen sade: – Hon känner alla språk, hon vet äfven vårt, låt oss säga till henne: lemma startAve!språk: latinkommentar Sorlet nådde slutligen fram till den gamla lagern, som nu hade det afundsvärda företrädet att beskugga de två, hvilkas närvaro lifvade och hänryckte hela trädgården. Han härstammade, frö efter frö och rotskott efter rotskott, från den ättefader, som en gång i tiden beskuggat Virgilii panna. Dante hade i hans faders skugga drömt om sin Beatrice; Laura hade af hans första späda blad flätat en krans åt sångens krönte furste Petrarca. Trädet lyssnade på det växande suset i aftonvinden och blandade ett rassel af löfven däri. konsekvensändrat/normaliserat Ja, ja, – sade löfven, – de store från fordom hafva kommit och gått, men bland nu lefvande finnes ej hans like, ej heller hennes!

8 Brådare än förr nalkades nu en nyfiken fläkt; han trefvade ett ögonblick i den gamla lagerns krona, såsom ett barn i sin morfars grå hår, men flinkt hade han hunnit afbryta det yngsta toppskottet och kastade grenen på lek mellan de två gestalternas fötter. Mannen bugade sig till jorden, upptog lagerqvisten, räckte honom åt sin följeslagarinna och sade med ett uttryck, som det var skada att ingen såg: – En stjerna har kastat lagern för edra fötter.

9 – Ja, – svarade hon med samma obeskrifliga uttryck, i det att hon återgaf sin följeslagare lagern, – de odödlige hafva unnat mig äran att räcka honom åt er.

10 Han mottog gengåfvan; man förstod, att han ej kunde afslå en gåfva från denna hand. Några ögonblick höll han tvekande qvisten i månskenet, likasom för att än en gång låta den i hennes åsyn fuktas af himmelens dagg; därpå försvann stjernornas gåfva under hans vida mantel.

11 Fläkten försvann, trädgårdens sorl blef stumt, en tystnad inträdde, nästan så djup, som två hjertans gemensamma, i själens innersta dolda bön. Därpå sade|114| mannen, fast och lugn, men alltid i den vördnadsfullaste ton, likasom afslutande qvällens samtal:

12 – Jag beder er, var min rådgifvarinna. Edra råd skola vara mig heliga. Jag går med osäkra steg att söka sanningen. Skingra mina tvifvel, öfvertyga mig under min tvekan, säg mig huru jag bör handla, ni som så väl förstått att leda mig på en jemn stig mot himmelen.

13 – Huru? – frågade hans följeslagarinna. – Ni begär råd af mig, ni, som så många andra rådfråga! Uti detta sköna och rika Italien, som Gud har värdigats göra till en medelpunkt för mensklighetens framsteg, säg mig en enda man eller qvinna, som icke skulle skatta sig lycklig att kalla sig eder lärjunge! Icke den visaste, icke den lärdaste, icke den snillrikaste, icke en påfve, icke en filosof skulle veta någonting nytt att lära er, och ni begär råd af mig!

14 lemma startEccellenzaspråk: italienskakommentar, – återtog mannen, – måhända tillskrifver ni mig mera än jag förtjenar af män; af qvinnorna, hvilkas känslor och åskådningssätt så mycket afvika från våra, har jag i alla händelser allt att lära. Om jag härtills icke förstått att lära något af ett ädelt och upphöjdt qvinnohjertas beundransvärda uppfattning af lifvet, så är det utan tvifvel därför, att jag icke kännt er. Forntiden framställde alla dygder i qvinnoskepnad ...

15 – Ja visst; och likaså alla laster. Nåväl, låt oss vara kloka, låt oss göra ett byte. Ni skall förunna mig det, hvaröfver jag alltid skall vara stolt och som många skola afundas mig – eder vänskap, edert öfverseende, eder erfarenhet och skatterna af edert ojemförliga snille. Jag skall i utbyte gifva eder den svaga ersättningen af mina tårar, mina löjen och den gränslösa tillgifvenheten af en qvinna, som vördar er karakter ännu mer, än hon beundrar edra talenter. Men – och här uppstod hon med den fina qvinnliga takt, som fruktar en alltför vidsträckt tolkning af hjertats bekännelser, – ni har ännu icke sagt mig er tanke om det lilla kloster jag ämnat uppföra inom trädgårdens murar. Det är sent; ni lofvar mig ju att återvända i morgon?

16 Hennes följeslagare svarade icke. Månen hade sjunkit lägre, och stjernorna tindrade klara på det djupblå himlahvalfvet.

|115|

17 Efter några ögonblicks tystnad utsträckte den mantelhöljde mannen under lagerträdet sin kraftiga arm, först mot jorden, sedan mot himmelen, och sade med en af rörelse dämpad stämma:

18 – Här äro vi endast stoft. Där skola vi engång möta hvarandra strålande af ungdom, och då skola vi förstå allt. Jag tackar er, eccellenzaspråk: italienska.

19 Vid dessa ord aflägsnade han sig, efter en djup bugning, med fasta, manliga steg. Hans följeslagarinna följde honom med en lång, lugn, tankfull blick. – För trettio år sedan, – sade hon till sig sjelf, – skulle man hafva kallat detta kärlek. Nu kallar man det vänskap, emedan man ej funnit ett uttrycksfullare namn. Och likväl är det intet af dessa två. Men hvad är då denna känsla, som liknar på engång ett barns undergifvenhet, en ungdoms glöd och en mognare ålders vördnadsfulla hängifvenhet; en sjelfförsakelse utan gräns och ett sjelfviskt behof att lyckliggöras genom en annan? Han hade rätt: en sådan känsla finner här nere hvarken namn eller förklaring. Vi skola förstå det en gång där, – där!

20 Och hon återvände till palatset med långsamma steg, åtföljd af tjenaren.

21 Åter började i trädgården dessa hemlighetsfulla hviskningar, hvarmed växternas fångna dryader, marmorns och bronsens bundna genier meddelade hvarandra sina intryck. – Jag vet hvem hon älskat, – hviskade Hebe; – men han har aldrig älskat någon annan än mig. Om icke jag gifvit honom lemma startHesperidernas äpplekommentar, vore han nu en gubbe.

22 – Han har aldrig älskat någon annan, än mig, – invände Flora med svartsjukans glöd. – Jag har räknat de vårar han upplefvat, och de äro nu sextiotre; men jag fortfar att bekransa dem alla med blommor.

23 Dryaden reste sin lilla gestalt i halfdunklet och hviskade stolt: – Om han skapat eder, har han besjungit mig. Jag har lånat honom mitt lemma startvänastekommentar sus, och af mitt hår har han spunnit sin lyras strängar.

24 Faunens tjocka läppar förvredos till detta godmodiga grin, som var hans natur: – Spunnit! Jag har sett honom måla demoner och mejsla titaner. Det|116| lönar sig visst för honom att jollra med qvinnor om kärlek!

25 Lejonen skakade sina mahnar af brons och röto som hafvets aflägsna dån vid Tibermynningen: – Jorden bär icke två män som han i väldig kraft. Han band oss i smältande malm och ställde oss här på vakt till tidernas ände. En sådan man leker icke med blommor.

26 – Nej, nej, – genljöd det uti pelaregången; kapitelerna bände sig emot hvalfven, socklarna stampade grundvalen, freskerna sprungo fram ur kalken och de jättelika lemma startkaryatidernakommentar stångade mörkret; – nej, nej, en sådan man leker icke med blommor!

27 Obekymrade om de stores förakt, fortforo träd, buskar och blommor att meddela hvarandra sina tankar i aftonvinden. Jasminerna frågade: – Hvad vill det säga, att en gång älska? Hon, som utsådde oss, har älskat i hela sitt lif.

28 – Jag känner henne, – svarade rosenhäcken. – Vid sjutton år gaf hon sin hand och sin kärlek åt Italiens ädlaste riddare, och när de älskat hvarandra i aderton år, gick en lansspets genom hans hjerta. Tretton år ha vi grönskat öfver hans graf, men hon älskar honom ännu, – honom och ingen annan.

29 Myrtnarna, som berömde sig att vara kärlekens räknemästare, började lägga tillhopa de siffror rosorna uppräknat. – Sjutton, aderton och tretton, – sade de, – göra tillsamman fyratioåtta. Är det möjligt att älska, när fyratioåtta höstar plundrat glöden af lifvets sommar?

30 Jasminerna bekände, att de ej hade räknat åren. Men om fyratioåtta icke mer var kärlekens ålder, hvad ville man då tänka om den förskräckliga siffran sextiotre?

31 Den gamla lagern hade lyssnat på de två, som bigtat för hvarandra sina tankar under hans skugga. Han förstod dem bättre: han kände Dante och Petrarca, han skulle äfven upplefva Tasso. – Hvem säger, – suckade han, – att kärleken alltid är den förtärande eld, som bränner till aska sitt föremål? Hvem säger, att icke samma hjerta kan älska ett minne och uppfyllas af friskare verklighet? Om Vittoria Colonna älskat och aldrig skall upphöra att älska den skugga, som engång kallat sig marchese di Pescara och var hennes ungdoms riddare, hvilket namn skall man gifva|117| den nya känsla hvarmed den väldige Michael Angelo Buonarotti fyllt hennes själ?

32 – Kalla det höstdoft, – sade jasminerna oskyldigt.

33 – Kalla det aftonrodnad, – menade rosorna.

34 – Kalla det sista återskenet af en förgången vår, – sorlade myrtenhäcken.

35 – Det är förgäfves, – återtog lagern, – att söka ett namn för det outsägliga. En gång under ett årtusende mötas två sådana andar som dessa, båda storartade, båda mäktiga att fatta det högsta och båda sökande, den ena i det förgångna, den andra i det närvarande, båda i det tillkommande. De mötas, men mötas sent, och om detta efter dödliges sätt att betrakta lyckan kallas för sent, så är det ur högre synpunkt en lycka för dem, ty sinneverldens bojor fängsla dem icke mer, den jordiska kärleken vissnar, andarnes frändskap träder ogrumlad fram. Men anden är strömmande ether: de två strömma in i hvarandra, uppfylla hvarandra och förstärka hvarandra. För dem finnas ej år, ej gräns, ej skiljemurar. De skola strömma genom hvarandra och åter gå ut från hvarandra och åter söka hvarandra och mötas åter i det oändliga. Hvad kallar man då den våg, i hvilken strömmarna möttes?

36 Månen gick ned, stjernorna doldes af moln, och den mörka, tysta natten visste ej något svar.


37 Aldrig hade detta sköna Italien, som genom en särskild skickelsens ynnest i sig förenat den antika konstens formfulländning med den kristna tidens djupa och innerliga romantik, under denna uppståndelsens vår, i hvilken det nu lefde och grönskade, frambragt en ädlare doftande blomma, än Vittoria Colonna. Samtida vittna med beundran, att hjertats och snillets högsta gåfvor stämt hos henne det mest harmoniska möte med yttre behag. Född att herska genom börd, rikedom, makt och naturgåfvor, var hon så barnsligt ödmjuk uti sin tro, så kärleksfullt mild i sitt umgänge, att ungdomens lemma startgracerkommentar aldrig öfvergåfvo henne, icke ens när åren och pröfningarna lagt allvaret i hennes blick och förhöjt det medfödda behaget af hennes personlighet|118| till en drottnings värdighet. Förlofvad redan i sin tidiga barndom och vid sjutton års ålder förmäld med den få år äldre markisen af Pescara, som stupade i slaget vid Pavia 1525, såg hon sitt lif deladt mellan sällheten och sorgen. Efter sin makes död tycktes hon lefva blott för att begråta honom. Inga lysande anbud, inga enträgna uppmaningar från hennes stolta och mäktiga slägt förmådde rycka henne från det ensliga lugn, där hon, än i Rom, än i Viterbo, delade sin tid mellan välgörenhet, andaktsöfningar, konst och literatur. Luthers läror hade vid denna tid trängt ned ända till sydspetsen af Italien, och markisinnan af Pescara tillhörde en liten förtrogen, men inflytelserik krets, som gynnade reformationen, utan att öppet bryta med påfvedömet. Mången hängaf sig redan åt hoppet, att vetenskapens och konstens pånyttfödelse i Italien skulle efterföljas af en ännu betydelsefullare återuppståndelse af den fjettrade tron och den förverldsligade kyrkan, när reformationens och familjen Colonnas fiender år 1541 fingo öfverväldet och morgonrodnaden af en ny tid försvann i mörkret af inqvisitionens fängelsehålor. Vittoria Colonnas lif uppfyller nära nog från rand till rand den tjusande vår, som utbredde sig öfver Italien från Savonarola till Ignatio Loyola (1498–1550).

38 Ingen läser lemma startsekularsnilletkommentar Michael Angelo Buonarottis historia, utan att på dess senare blad – och just de blad, som beteckna höjdpunkten af denne väldige andes utveckling, – tillika läsa namnet Vittoria Colonna. Det hvilar en slöja öfver deras första förbindelse, som af några anses ha börjat redan år 1533. Men en långt tätare slöja har ända till våra dagar hvilat öfver arten och innerligheten af denna förbindelse, om hvilken blott ett varit höjdt öfver alla tvifvel, – det, att den varit ren såsom himmelens ljus.

39 Vittoria Colonnas qvinnohjerta tillhörde en död, med hvilken hon väntade att återförenas på andra sidan om grafven. Michael Angelo hade aldrig älskat en qvinna; för honom fanns ingen nog stor, nog skön eller nog ren, för att motsvara kärlekens ideal. Och dock älskade ingen varmare än han, men hans kärlek liknade solskenet, den försmådde att uttömma sig öfver ett föremål, den gick att värma och lysa verlden. Hans|119| älskarinnor voro skapelserna af hans konst, men ingen af dem var konsten sjelf, ingen var det förkroppsligade ideal, åt hvilket han kunde hängifva sig med själens fullhet. Kärleken var för honom det namnlösa, det outsägliga, det oupphinneliga, hvaraf någonting fanns i alla den jordiska skönhetens former, men blott som en aning, aldrig som verklighet.

40 Den finska mythen om Ilmarinen berättar oss, att denne hjelte, efter en olycklig kärlek, smidde sig en maka af silfver och guld, men kände dödens kyla i hennes armar. Michael Angelos konst, åt hvilken han gifvit sitt hjerta, – denna stora, djerfva, ständigt emot det högsta hänblickande konst, som omfattade skulpturen, arkitekturen, måleriet och poesin, – blef dock mer och mer för honom Ilmarinens maka af silfver och guld. Ju mer han aflägsnade sig från ynglingaåldern, som fyller alla tomrum med ljusfantomer, desto mera skuggades för honom idealets verldar af mörka, demoniska skräckbilder, framkallade af hans mäktiga fantasi såsom en den menskliga naturens protest emot konstens anspråk att framställa skönheten utan jordisk brist. Inom honom rasade en strid, som han aldrig bigtade för någon dödlig, men som uppenbarade sig i hans konstverk. Emedan alla hans skapelser buro skönhetens plastiska prägel, hvilken han icke kunde förneka utan att förneka sig sjelf, måste han slösa denna skönhet äfven på de fördömde. Vid den tid, när Michael Angelo gjorde sitt första utkast till de fruktansvärdt gripande bilder, som framställa yttersta domen, var hans outtömliga fantasi lika förtrogen med afgrundens eviga qval, som med helgonens eviga salighet. Han fann ett dystert behag i denna motsats mellan himmel och helvete. Mången har trott, att Michael Angelo, likasom sin beundrade förebild Dante, långt mera i det senare, än i den förra, funnit passande föremål för sin gigantiska bildningsgåfva. Men mot detta fantasins syndafall uppreste sig alla konstnärens ädlare känslor: därför gick han vid denna tid likasom beständigt kastad mellan ytterligheterna af mörker och ljus. Han återfann ingenstädes mer det själens lyckliga lugn, där inbillningen endast var ädla känslors vinge, som bar dem beständigt mot höjden. Sluten inom sig sjelf, hade han längesedan|120| upphört att söka hos andra en vägledning eller en förklaring öfver gåtorna i sitt inre, när plötsligt Vittoria Colonna uppenbarade sig för hans misstrogna och likgiltiga blickar.

41 På hösten 1538 finner man de första säkra spåren af denna alldeles egendomliga förbindelse mellan två så öfverlägsna och upphöjda andar, för hvilken språket icke har något ord och lifvet så sällan ett motstycke. Man har sagt, att hvilket namn än en förbindelse mellan man och qvinna må antaga, kärleken dock alltid bevarar nyckeln till gåtan. Men lika visst som Vittoria Colonna var en af dem, hvilka aldrig kunna älska mer än en gång uti sitt lif, likaså visst låg denna lifvets blomning för henne redan i det förflutna. Hon kom ofta från Viterbo till Rom för att betrakta mästaren bakom hans verk. Det var mer än beundran, mer än vördnad, mer än hängifvenhet: det var den ena höga och snillrika andens oemotståndliga dragningskraft till den andra. Hon var skald som han: hon sände honom ett stort antal sonetter, och dessa varma, rena solstrålar ur en rik källa voro, utgifna af trycket, hennes samtids förtjusning. Man känner blott två dikter, som han sändt henne tillbaka: han böjer sitt knä för själens skönhet. Denna qvinna, som förstod honom bättre än någon man; denna friborna ande, som växte ända till höjden af hans egen andes mått och växte däröfver, emedan hon beherskade honom med sin klarhet och sitt lugn, var för Michael Angelo en ny uppenbarelse. Hon fyllde i hans själ det förfärande tomrummet mellan idealet och verkligheten. Det förekom honom, som hade han allt att lära af henne. I hennes närhet tystnade stormarna inom hans bröst, demonerna flydde, helgon och hjeltar skylde sina anleten, såsom ville de säga: – Vi äro dina verk, men hon är Guds! Och ett välgörande lugn utbredde sig öfver den store mästarens inre; han var icke längre ensam i verlden, sedan det dock fanns en jemnbördig ande, som kände hvad han kände, men kände det finare, renare, uttrycksfullare, än han sjelf.

42 Kanske låg Vittoria Colonnas tjusningskraft däri, att konstnären hos henne lyckades komma lös från sig sjelf. Den, som vet hvilken outsäglig möda, hvilka strider och hvilka qval det kostar en konstnärssjäl, som|121| i många år beständigt format nya och åter nya gestalter af den glödande lavan uti sitt inre, att frigöra sig ifrån dem och känna den djupa svalkan af en fullständig sjelfförsakelse, – han förstår, hvarför den störste ibland konstnärer kunde känna sig lycklig att sitta som lyssnande lärjunge vid en qvinnas sida, som skapat intet annat, än sällheten.

43 Michael Angelo hade en bestämd motvilja att måla porträtter. Han fann ingenstädes fullkomligheten och ville ej nedlåta sig att förhemliga bristen. Och dock har han år 1540 målat Vittoria Colonnas porträtt, sannolikt det enda trogna, som finnes af henne. Det är kändt af få, det finnes i London, gömdt för den efterverld, som begapar styfva och intetsägande bilder af henne i Florenz. När annars en konstnär målar ett qvinnoanlete, står han med eller mot sin vilja under inflytandet af yttre behag – eller frånvaron af behag. Men när Michael Angelo målade Vittoria Colonna i hennes femtionde år, måste han ha målat en själ, hvars oförstörbara ungdom genomträngt och förandligat det vissnade omhöljet. Under andra vilkor skulle han aldrig ha målat henne.

44 Utom konstens område fanns ett annat, där dessa två så beslägtade och dock så olika andar funno ett samband: det var religionen. Lifvets tyngdpunkt lutade för båda mer och mer bort emot eviga mål, och i samma mån miste de vanliga vilkoren för jordisk sällhet sin betydelse, medan själens fordringar trädde klarare fram. De voro gamla på jorden, de förblefvo unga för evigheten.

45 Vittoria Colonnas inverkan på Michael Angelo röjer sig i följande sköna strofer, skrifna till hans lärjunge Vasari år 1556, och de förtjena, att hvarje konstnär, af vördnad för den oöfverträffade mästaren, ristar dem djupt i sitt minne, såsom en sköld mot afgudarne.

46 »Buren af en bräcklig farkost midt i ett stormande haf, nalkas jag den gemensamma hamnen, där hvarje dödlig skall göra räkenskap för det goda eller onda han gjort i lifvet.»

47 »Nu känner jag huru mycket min själ varit utsatt för villfarelsen, när hon gjort konsten till sin afgud och sin enväldige herskare.»

|122|

48 »Tankar på kärlek, fåfänga och ljufva inbillningar, hvad blir det af eder nu, när jag närmar mig två dödar, den ena viss, den andra hotande?»

49 »Hvarken målarekonsten eller skulpturen kunna vara tillräckliga för att lugna en själ, som vändt sig till dig, o Gud, du som har öppnat för oss dina armar på korset.»


50 Tjugu år efter det möte, som skildrats i början af dessa anteckningar, kom åter en mantelhöljd man i septembermånskenet ensam gående utför sluttningen af Monte Cavallo genom trädgårdarna framåt palatset Colonna. Hans långsamma steg, hans något lutande hjessa antydde en börjande ålderdom, dock icke nog långt framskriden, för att betaga foten dess fasthet eller gestalten dess kraft. Han gick i djupa tankar, han syntes likgiltig för trädgårdens numera förvildade skick. Gångarna voro öfvervuxna med gräs, rosenhäckarna glesnade, blomsterrabatterna förstörda, en del af parkens skönaste träd nedhuggna, flera af marmorstatyerna kullstörtade eller bortflyttade sedan den tid, när slägten Colonnas herrlighet tagit en ände. Men så likgiltig vandraren trampade förödelsens spår, kunde han ej undgå att igenkännas af några bland trädgårdens stumme invånare, som sett honom förr eller i honom funno sin mästare; åter gick ett sus genom de gamla träden, de förvildade häckarna, de ledbrutna marmorbilderna, de förgätna bronslejonen, de höga, halfförvittrade pelargångarna med deras fresker uti portiken: – Det är han, ja, det är han! Men hvar är då hon?

51 När vandraren kom till hvilobänken under den gamla lagern, stannade han plötsligt och tycktes återkalla ett minne. Han bläddrade några ögonblick i en ritportfölj, som han bar vid sin barm, och fann där en liten, längesedan förvissnad lagerqvist. Månskenet föll klart på den plats, där han stod; – det var här! – sade han och fortsatte sedan sorgsen sin väg.


|123|

52 När Vittoria Colonna dog i Viterbo 1547, stod Michael Angelo vid hennes dödsbädd. Med en ynglings blyghet ångrade han sedan, att han icke varit nog förmäten att kyssa hennes panna, där hon låg död. Han hade ju blott vågat kyssa hennes hand.

53 Han var då sjuttiotvå år. Sedan lefde han ännu nära en mansålder, kraftfull, verksam och beundrad, men alltmera ensam och sorgsen, till dess att han 1564 i sitt nittionde år gick att finna själarnas eviga samband. Så många ha skrifvit om hans verk och hans stora personlighet, att väl några obetydliga rader kunna egnas åt hans hjertas namnlösa känslor.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Verket publicerades i Literärt album. Innehållande vitterhetsstycken och poemer. Andra årgången. 1878. Topelius omarbetade texten för Vinterqvällar.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 långs längs.

    1 dryaden trädnymfen.

    6 sibylla sierska.

    6 genier (skydds)andar.

    6 det ovissa månskenet det bleka månskenet som inte förmådde lysa upp.

    7 Ave! (lat.) Var hälsad!

    14 Eccellenza (ita.) ers höghet.

    21 Hesperidernas äpple Hesperiderna är i grekisk mytologi nymfer som i sin trädgård i väster, Aftonlandet, vaktar de gyllene äpplen som skänker gudarna evig ungdom.

    23 vänaste vackraste.

    26 karyatiderna pelarna eller kolonnerna i form av kvinnofigurer.

    37 gracer beskyddarinnor av det ädla, vackra och behagliga i romersk mytologi.

    38 sekularsnillet det enastående snillet (i sin tid eller över tid).

    Faksimil