[52]

Tredje Berättelsen.

Fröken Drifva.

1 Doktor Rabes åhörare betraktade stafven med ugglehufvudet och tycktes ej rätt veta hvad de borde tänka derom. Fru Rönnevall bad att få göra en anmärkning.

2 – Var så god! – sade doktorn.

3 – Jag bekänner, – anmärkte den lilla täcka frun skalkaktigt, – att jag föreställer mig en student som en toujours ung herre, utrustad med lyra i mössan, gryende mustascher, glasögon eller pince-nez, en flamma i hvar ficka och ett outtömligt förråd af tro på sig sjelf, tro på framtiden. Om nu en sådan ung herre af någon oförklarlig naturmakt dömes att spöka genom seklerna, så tyckes det mig vara sjelffallet, att han alltid måste behålla något af sitt rätta studentlynne, vara ung, munter, förälskad, hurtig, kunna ömsom arbeta, ömsom anständigt rumla ...

4 – Desipere in locospråk: latin ...

5 – Nej, jag ber, icke mera latin! Det förekommer mig, som borde han vara hvad han i tiden varit, en typ för studenter. Jag måste beklaga, att den vatten drickande herr Peregrinus Müller ickeoriginal: ickc motsvarat mina förhoppningar. Hvarför kunde han icke hellre, med sin stora lärdom, sin ugglestaf, sin sammetsrock och sina hedniska halfstöflar, kallas t. ex. »den evige doktorn»?

6 – Tillåt mig svara er med en fråga. Om ni råkat glömma ett friskt, rödlätt körsbär något år i er fruktkorg, hvad återstår?

7 – Hvad der återstår? Kärnan.

8 – Riktigt. Det, som återstår af en äkta student, han må sedan kallas doktor, prost, konsul eller spöke, det är också kärnan, – det är egenheten att beständigt stu|53|dera. Hans ungdom, hans munterhet, hans flammor, hans sjelfförtroende, allt detta är skal, som grånar med hans mustascher; måhända är det blott glasögonen, om han bär sådana, som bli honom trogna. Forskningen är odödlig; kunskapsbegäret är som salt fisk, det framkallar en beständig törst, och ju mera man dricker, desto mer känner man ett behof att dricka. Jag vill långtifrån påstå, att alla studenter dricka vatten, som Müller, men törsten är deras rätta natur. Madam Mettinen påstod äfven, att alla studenter kunna sofva. Jag påstår, att inom hvarje verklig student finnes något, som aldrig sofver, eller, – om den lägre naturen uttager sin rätt, – alltid sofver med öppna ögon. Kläd af studenten det tillfälliga, som tiden förbleker, åren härja och lifvet afnöter, hvad återstår? Den forskande anden, som genomletar verlden, söker och söker, finner en spillra och söker ånyo, i dag som i går, i morgon som i dag. Ena gången kallas han Faust, andra gången kallas han Müller. Men antingen han uppträder som hjelte i ett verldsdrama eller i en liten studentlegend, gengångare är han alltid och väcker hos oss en hemlig känsla af fruktan. Vi tycka, alldeles som fru Rönnevall, mer om gulnäbben, sådan han nyss krupit ur ägget, än om den hundra år gamla, bistra och ruggiga örnen. Hvarför skulle icke Grekernes evigt unge Apollo anslå oss mer, än den förtorkade visdomen hos en gammal Wäinämöinen? ...konsekvensändrat/normaliserat Men förlåt; var det icke fröken Hemming, som utdrog lotten n:o 3?

9 – Beklagligtvis, – svarade denna. – Jag fruktar, att min oskyldiga historia skall efter doktor Rabes djupsinniga psykologiska gåtor förefalla ungefär som en tarflig qvällsvard med sillsallad och ett glas mjölk efter ett filosofiskt föredrag. Lyckligtvis kan jag hoppas, att den förra berättelsen innehåller nog visdom för båda. Har någon af sällskapet hört talas om fröken Drifva?

10 Nej. Ingen kände en sådan person.

11 – Jag kunde förmoda det. Hon var för trettio år sedan samtalsämnet i en aflägsen provinsstad; tid och afstånd ha begrafvat hennes minne i glömska. Naturen utkastar stundom besynnerliga protester mot det förvända och förkonstlade, hvar hon finner det. Trädgårdsmästarens sax må än så omsorgsfullt klippa ett träd, en häck, en berså; han kan använda den största möda och omtanke för att af den|54| fria plantan forma en pyramid, en parasol, eller ett lejon; alltid finnes der någon ostyrig gren, som gäckar hans omsorger och företager sig att af pyramiden göra en rundbåge, af parasolen en lie eller af lejonet en behornad elg.

12 – Naturam expellas furcaspråk: latin, – inföll doktor Rabe. – Redan Romarne visste, att naturen gycklar med det pedantiska stödet.

13 – Ja, – fortfor berättarinnan; – hon hatar tvånget, hon älskar friheten, och det märkvärdiga är, att just friheten, som tyckes förakta regeln, är hennes lyckligaste metod att frambringa det behagfulla måttet. Jag borde kanske icke vara så uppriktig, då ju mitt kön framför andra är hänvisadt till konvenansen; men jag har alltid funnit, att i hvarje naturväsen finnes något, som utskrattar konsten. Bind naturen, och hon gör uppror; försköna henne och hon blir oskön;original: osköu; men böj henne efter hennes egna lagar, och hon skall igenkänna sig sjelf, hon skall lyda och blifva älskvärd.

14 Det är sant, att en snedvuxen menniska behöfver en annan plantskola, än ett snedvuxet träd; det är obestridligt, att hennes rötter, som vändas inåt, fordra en annan uppfostran, likasom de insuga andra näringsmedel. Hennes sol är kärleken, hennes luft seden, hennes regn tårarna, hennes tuktomästare samvetet. Men med allt detta återstår äfven hos henne tillräckligt naturtycke, för att ju regeln för hennes uppfostran bör hemtas ur lagarna för hennes fria utveckling. Emedan hon lättare än trädet kan förkonstlas, är det brydsammare att återställa hennes raka vext, när hon en gång vuxit krokig; men emedan hon är oändligtoriginal: oändtligt spänstigare, är hon äfven oändligt känsligare för inflytandet af sina naturkrafter: kärleken, seden, tårarna och samvetet.

15 Den obetydliga historia om ett kufvadt uppror, som jag nu går att omtala, hör till de mest alldagliga, ty den upprepar sig öfverallt i olika former. En något bjertare färg, en mer än vanligt afstickande kantighet är det enda, som skiljer detta upprorsförsök från otaliga dylika i skötet af nästan hvarje hem. Lyckliga de familjer, der icke motsatserna stöta kant mot kant och der allt slutligen jemnas, utan gnistor, utan afstötta hörn, i hvad man nu förtiden älskar att kalla lagbunden frihet.

|55|

16 Jag har tillbragt en del af min barndom i Uleåborg. I denna stad, derifrån vintern, laxen, renstekarne och Sara Wacklins »hundrade minnen» härstamma, fanns en ung flicka, som kallades »fröken Drifva».konsekvensändrat/normaliserat Hvarför, det kan jag icke upplysa, om ej möjligen för hennes ovanliga skicklighet att gå på skidor. Någon anledning till namnet fanns visst icke i hennes person, ty långt ifrån att utmärka sig genom ett hjerta af is eller ett snöhvitt hår, hade denna unga person snarare förtjent benämningen fröken Fängkrut eller Riskase, i anseende till sin fladdrande liflighet, eller fröken Åskmoln för sina ovanligt rika och vackra mörka lockar. Men sqvallret är lika nyckfullt i valet af smeknamn för sina älsklingar, som en öm mor, och fröken Drifva var ett kärt ämne för alla ortens pratsamma tungor.

17 Hon var född fyra mil från staden vid stränderna af den mäktiga elf, som stupar i fors efter fors från en stor, djup och praktfull sjö, densamma, hvilken geograferne så vanvördigt kalla »Uleå träsk».konsekvensändrat/normaliserat Här var ondt om menniskor och godt om ödemarker; – en fattig trädkyrka med fantastiska väggmålningar af en underlig gammal, gladlynt målare, Mikael T.; – en liten prestgård med tre rum och kök, äfvenledes försedd med bibliska taflor från paradiset och konung David, spelande harpa på salens långvägg; – för öfrigt en välmående by vid kyrkan, laxfiskarestugor vid elfven, spridda nybyggen i skogarna, ödsliga bergstrakter, djupa klyftor och sanka mossar, hvilka sommartid endast kunde beträdas på skidor.

18 Drifvas fader hade varit en fattig vallgosse på Pakkanen torp i ödemarken och der vuxit upp till en jätte om sex fot och fyra tum, när landet fick krig och gossen ikläddes soldatrocken. Fromsint och envis, hade han stått som en mur, der man ställde honom, och mottagit hugg, utan att blinka, hvarför han ock haft äran blöda för kung och land samt lemnat sitt venstra öga i sticket för en kosackpik. För dessa meriter hade han slutligen avancerat till sergeant, när han ledsnade vid krigstjensten och fick i sitt hufvud att blifva prest. Det satt hårdt nog att vid fyra och tjugu års ålder gripa i latinska grammatikan, men prest skulle han blifva, och prest blef han. Efter den första dufningen för en afsigkommen magister, intog denne långe skolaris med stora mustacher sin plats på nedersta|56| bänken i Uleåborgs skola, vandrade i sinom tid tilloriginal: tilll fots med sin matsäck på ryggen till Åbo akademi slog sig manhaftigt igenom alla lärda försåt och bakhåll samt ikläddes vid fyllda 35 år kappa och krage. Med dessa vördnadsbjudande insignier kunde han icke undgå att taga sig ett latinskt namn; men all skyldig respekt kunde icke förhindra menige man att fortfarande kalla den långe presten Kersantti (sergeanten), som man förr varit van, och Kersantti fick han heta så länge han lefde.

19 Kersantti ordinerades till adjunkt i sin aflägsna hembygd, lyckades med sitt ena öga och sitt ärliga, fromma hjerta eröfra den äldsta af kyrkoherdens åtta döttrar och gifte sig till jemnt så mycken förmögenhet, att han icke behöfde svälta med sina 20 tunnor i lön. Lyckan stod honom fortfarande bi, så att han ändtligen vid 50 år tillträdde egen lägenhet med ett anspråkslöst kapellansboställe vid elfven, och då pastoralexamen låg vida utöfver hans synkrets, var han klok nog att icke eftersträfva högre ära eller befordran i denna verlden. Så sakteligen blef Kersantti gammal och grå i sitt rättskaffens herdekall. Hans hustru gick ur tiden och efterlemnade åt honom en son och två döttrar. Sonen skulle blifva prest, som sin far, men hade ärft dennes envisa hufvud, fann mera behag för sjömansyrket och rymde i en engelsk hamn, utan att vidare låta höra af sig. Äldre dottern Ulrika gifte sig med en häradsskrifvare, flyttade till en annan trakt af landet och qvarlemnade den 10 år yngre systern Drifva att ensam vara fadrens sällskap, prestgårdens husmoder och hela församlingens förklarade gunstling.

20 Vid den tid jag nu går att omtala var Drifva redan i sitt adertonde år, en lång, smärt och behaglig flicka, men mera lik en ung ekorre, än den väluppfostrade dottern i ett sedesamt presthus. Hennes uppfostran hade varit en besynnerlig blandning af Kersanttis militäriska disciplin och ett bortskämdt barns otyglade frihet. När fadren kallade henne, skulle hon stå som ett tändt ljus och lyda ordres i blinken, utan att resonera. Deremot när hon, så att säga, ej stod i fronten, fick hon sköta sig sjelf efter eget tycke, hvilket vanligen skedde hela förmiddagen, då fadren, som ej hade råd att hålla adjunkt, var upptagen af sina tjenstegöromål. När årstabellerna skulle utskrifvas, såg man Drifva i veckotal fastspikad vid skrifbordet, men|57| andra tider, när hon mer kunde umbäras, måste man söka henne i skogen eller i hennes båt vid forsarna. Gällde det att klättra uppför de högsta berg eller åka på skidor utför de brantaste brådstupor, fann hon icke sin öfverman. Blef det fråga om att tygla en skengalen häst eller att skjuta med lod en hjerpe från qvisten, fann hon lika litet sin mästare. Men gällde det att gå två mil öfver berg och moras för att bringa läkemedel åt en sjuk, eller att afdraga sina strumpor i vinterkölden för att gifva dem åt en frysande usling och sedan gå hem i blotta kängorna, var heller ingen dertill så gladlynt färdig, som Drifva. Hon kunde, alldeles som fadren, ena gången vara så halstarrig och omedgörlig, som en stallgumse på sommarbetet, en annan gång åter så godsint eftergifven, att minsta barn kunde linda henne om fingret. Hon var sjelfskrifvet biträde vid läsförhören och likaså sjelfskrifven gäst med fadren vid alla bröllop i byn. Der såg man henne svänga i dansen med bygdens tärnor och unga svenner, alldeles såsom en af dem, och lyckades Drifva då få fatt i en gammal inhysing eller indraga i ringen en häpen tiggare och dansa anden ur halsen på båda, då genljöd bröllopsstugan af munterhet, och ingen var gladare, än Drifva sjelf.

21 En sådan folkelighet tyckte folket om. Endast gamla, förståndiga gårdsvärdinnor skakade betänksamt på hufvudet, när det blef fråga om prestgårdens hushållning, ty den gick som den kunde. Der vägdes icke smör eller ull, der mättes icke korn eller räknades ostar; den, som kom till uppbörden, fick sin kaffekopp, och den, som blef borta, kräfdes icke för rester. Drängen doppade fläsk i stekflott, pigan spann på sin egen utstyrsel, och hade icke den gamla argsinta Eufemia, dejan, varit ett inventarium i huset från förra matmodrens tid, skulle prestgårdens ekonomi tagit samma väg, som dess laxpata i vårfloden, – rest ut till hafvet.

22 Detta bekymrade icke Drifva det allra minsta. Hon var ung, lycklig och fri, när hon ej stod i fronten; hon höll af gamla pappa, han höll af henne, hon läste för honom under de långa vinterqvällarne om Napoleon Bonaparte, och tiden blef henne aldrig lång. Dessutom hade hon en rolig tam björnunge, Pekka benämnd, och två vilda hvita svanor, Kaj och Kissa, som skulle tämjas till våren. Hvad begärde hon mer? Ack jo, hon hade verk|58|ligen en ouppfylld önskan. Hon hade önskat få åka till staden med egen ren för en lappsk pulka, det skulle ha gått med så rasande munter fart, men på denna begäran hade fadren varit nog grym att svara: skogen har många halsar att bryta, men barnet stackare har bara en.

23 Drifva hade redan hunnit glömma denna sorgliga missräkning, när fadren en höstafton hemkom från ett prestmöte i Uleåborg och öfverraskade sin dotter med den betänkliga frågan hvad hon egentligen hade lärt.

24 Hvad Drifva lärt? Hon hade lärt mycket. Hon var icke allenast skriftgången och kunde sin katekes som vatten utantill; hon hade ju dertill befunnits nog skicklig att biträda vid läsförhören. Skrifva hade hon lärt af sin syster Ulrika; Eufemia hade meddelat henne något af sin berömda konst att räkna på fingrarna. Vidare hade hon läst historie; hon kände ju Napoleon Bonaparte, som om hon sjelf hade tjenat i hans armé. Hon visste till och med, att det fanns ett land vid namn Frankrike och att dess hufvudstad hette Paris.

25 – Men hvad heter ditt eget lands hufvudstad? – frågade fadren.

26 – Uleåborg, – svarade Drifva fermt.

27 Fadren skakade tviflande på hufvudet, han kändeoriginal: hankände geografin bättre, han hade ju varit i Åbo. Det hjelpte icke, att Drifva utan öfverflödig modesti uppräknade sina öfriga kunskaper: hon kunde spinna, sy, väfva, baka, brygga, tvätta, stryka, stöpa ljus, mjölka kor, tjerna smör, koka välling och gröt, steka fisk och pannkakor, rida, köra, åka skridsko och kälke, löpa skidor, klättra, gunga, skjuta, simma, dansa, hvissla, – för att icke tala om sådana extra meriter, som att dressera Pekka till att hoppa öfver en käpp eller svanorna Kaj och Kissa till att snappa ett brödstycke i luften. Andra små konststycken, såsom att slå boll och trissa, hoppa med stång, utlägga harsnaror, meta harr, borra björklake, röka pipa (på odygd), trolla god smörlycka, tyda drömmar, spå i kort, binda storm m. fl. oskyldiga på orten vanliga trollkonster, ansåg hon ej ens löna mödan att uppräkna.

28 Med undantag af sistnämnda konster, som en hederlig prest ej kunde godkänna, fann Kersantti sin dotter lärd nog; men han hade i staden fått en dunkel aning om att en ung flicka möjligen kunde behöfva något dertill. Han|59| hade sett mamseller och fröknar skifva sig i en kadrill, han hade hört dem spela fortepiano, ja till och med tala Napoleon Bonapartes språk. Man hade frågat efter hans dotter och förundrat sig, att han aldrig fört henne till staden. Kersantti hade, som alla med hans mått af verldskännedom, en ofantlig respekt för lärdom, – och lärdom var allt, som öfvergick prestgårdens horizont, – hvarför slutet på denna examen blef, att Drifva skulle skickas till sin moster Lucia i Uleåborg, för att blifva folk och lära sig spela fortepiano.

29 Drifva var van att lyda ordres, annat kom ej i fråga, men hon var slug nog att göra ett förbehåll. Hon skulle resa, när far ville, på första vinterföre, men då skulle hon resa med ren på pulka.

30 Sagdt och stadfästadt. Hvad gör ej en far, för att få sin dotter till folk? Frosten kom, snön föll, en Lappgubbe med två renar efterskickades, Drifva inpackade sin tarfliga garderob och glömde ej att medtaga skridskor, skidor, trissa och boll m. m., som lassades på den eskorterande drängens släde; hvarefter ett ömt afsked togs af far och husfolk samt nästan lika ömt af Pekka, Kaj och Kissa, som beklagligen ej kunde medtagas. Lappen med sin ren körde förut, Drifva med sin ren följde honom. Landsvägen befanns öfverflödig, färden gick med svindlande fart öfver moar och backar, isar och frusna kärr; hofvarna knakade, snön yrde; än trillade renpulkan rundt som en snurra, än svängde hon åter flygande upprätt.original: npprätt. Drifva behöll sitt fäste, hvisslade, så det klang i enrisbuskarne, och tyckte sig icke på länge ha varit med om en så munter resa.

31 På detta sätt gjorde hon, till allmän förundran, sitt intåg i Uleåborg hos moster Lucia. Denna förståndiga gamla mö hade länge varit hushållsmamsell hos landshöfding Carnall och förstått begagna tillfället att inhemta en förnämare umgängeston. Aldrig hade ett ungt vilddjur kunnat instängas i en trängre bur; aldrig hade en konvenansens klafbundna slafvinna fått på sin lott ett svårare värf, än moster Lucia fick, när hon åtog sig att tämja denna ekorre från skogen.

32 Första bekymret var toiletten, som måste totalt förnyas. Landshöfding Stjernschantz skulle i nästa vecka öppna raden af vinternöjena med en glänsande bal, och|60| förtrogen med länets höfdingar, hade moster Lucia varit nog välment oförsigtig att på förhand anmäla sin väntade skyddsling. Drifva var bjuden, hon kunde icke undgå att göra sin första debyt vid detta lysande tillfälle.

33 Dagen var kommen. Med mödor och nattvak hade en af stadens förnämsta sömmerskor lyckats förvandla den unga ekorren till hvad man på en bal anser för menniskoskapnad. Drifvas smärta lif var ännu icke nog smärt; det skulle inpressas i en korsett med planchetter af jern. Hennes rika mörka hår upplades i nacken efter nyaste modet och brändes vid pannan till två långa korkskrufvar, som nedföllo öfver hvardera af de blomstrande kinderna. Den urringade, med skärp och garnityrer försedda ljusröda florsklädningen var beräknad för bara armar, och ehuru dessa befunnos otadliga, skulle de upp till armbågen inknäppas i långa franska handskar. Vid venstra örat fästes en konstgjord ros och vid barmen en annan, medan de alldeles icke kinesiska och dittills vid stora kängor vana fötterna inklämdes i trånga hvita sidenskor.

34 Drifva underkastade sig tålmodigt denna tortyr, betraktade sig förvånad i spegeln, hoppade jemfota upp på en stol, för att bättre se fållarna, och utbrast i ett klingande skratt.

35 – Nå, hvad tycker du om dig? – frågade moster Lucia, som sjelf tyckte sig aldrig ha sett en mera förtjusande varelse.

36 – Som etiketten på en pomadburk, – svarade flickan.

37 – Du blir nog bra – sade moster – när du en gång lärt att skicka dig bättre. – Och nu följde en lång rad af primitiva förmaningar, huru Drifva borde bete sig vid sin farliga första debyt; icke gå inåt med fötterna; icke fäkta med armarna; icke prata eller skratta högt, som hon brukade; icke snyta sig i den broderade näsduken; icke handlöst nedkasta sig på en stol eller en soffa; icke se herrarne djerft i ansigtet; icke begapa damerna; icke förundra sig öfver allt hvad hon såg; niga ordentligt, när hon helsade, tiga när ingen frågade henne, hållas stilla på sin plats vid mosters sida och slutligen icke dansa annat än polonäs.

38 – Dansa kan jag nog, – genmälde Drifva med mycken säkerhet. Hon hade ju svängt i polskan på trettio bondbröllop.

|61|

39 – Du kan det icke ännu, men du skall få lära det, – tröstade mostern. – Om någon bjuder upp dig, kan du svara, att du vrickat din fot.

40 – Min fot? – upprepade Drifva förundrad. – Vill någon springa i kapp med mig, så skola de se, om jag vrickat min fot.

41 En bal hos landshöfdingen var alltid ett evenement. Här samlades en icke talrik, men fin sällskapskrets, och Uleåborg var vid denna tid kändt, icke blott för sin gästfrihet, som i alla tider förblifvit densamma, utan ock för ett slags grädde af civilisation, ett högre bildadt och mera cirkladt umgängeslif, än någon annan ort utom hufvudstaden då kunde erbjuda. Hos den annars enkle, flärdlöse landshöfding Stjernschantz och hans älskvärda maka, föddoriginal: maka,född Cronstedt, var man alltid van att finna denna grädde, som visserligen ej lyckades utestänga ett och annat exemplar af gröfre borgerlighet, men som var nogräknad i sin konvenans och icke tillät något afsteg från sina begrepp om det passande.

42 Drifva infördes af sin moster på balen, mottogs med välvilja och lyckades nöjaktigt debytera i sina första helsningar. Derpå intog hon, så styf, stum och orörlig, som man någonsin kunde önska, en plats vid sin mosters sida och betraktade häpen den nya verld, som för första gången öppnades för barnet från ödemarken. Allt var märkvärdigt, allt underbart: toiletterna, uniformerna, ordnarna, parfymerna, betjenterne i deras livré med hvita vestar och handskar, vaxljusen i kronorna, det bonade golfvet, de stora trymåerna, de sidenklädda sofforna, förmakets brokiga mattor och förgyllda bordstudsare, men isynnerhet musiken af en orkester, som då räknade det sällsynta antalet af 8 musikanter. Drifva var endast öga och öra. Moster Lucia kände sig trygg, anförtrodde sin skyddsling åt närmaste granne och gick att afhandla balens märkvärdigheter med några förtrogna i förmaket.

43 Landshöfdingskan gjorde les honneursspråk: franska med ett utsökt behag. Vid hennes vänliga tilltal förgick småningom Drifvas första beklämning. En bekant upptäcktes, en student, som fordom åkt kälke i hembygdens backar. Mera behöfdes icke, Drifva fattade mod och kände sig nästan hemma. Hon var icke heller okänd; hvem kan förblifva okänd på landshöfdingens bal? När någon frågade hvem den behag|62|liga unga flickan var, svarades genast: det är fröken Drifva, som kom till staden i renpulka. Och hundrade blickar följde detta underdjur.

44 En gång hemmastadd, ville Drifva se sig omkring. Hon företog sig alltså med studenten en rund kring salen, nickade åt den ena eller andra af balens prinsessor, som behagade henne, nöp dem i klädningen och frågade hvad tyget kostade. Herrarne funno detta muntert och djerfdes fråga hvem som sytt Drifvas vackra klädning. Drifva skrattade, svängde på sidenskon, tecknade lång näsa och svarade: –konsekvensändrat/normaliserat pytt fick han veta!

45 Skorna klämde, hon hade blifvit trampad på foten, fann en ledig stol, lyfte foten på stolen och afdrog skon. – Hvad fattas min lilla vän? – hviskade förvånad en gammal fru. – Det är ingenting, de trampade på min stortå, – svarade Drifva högt och jemkade skon ånyo på foten.

46 Upptäcktsresan ledde till orkestern, som väckt Drifvas stora beundran. – Hvad skall det vara? – frågade hon och knäppte nyfiket den långa strängen på ett oformligt stort instrument. Man svarade, att det var en basfiol. – Och pipan der, som han blåser i? – Det är en klarinett. – Och messingstratten? – Ett valdthorn. – Nej, låt mig försöka, om jag får ljud i tratten! – Hvarpå Drifva till sitt stora nöje fick hornet att svara med några hesa strupljud. Detta roade henne. Hon blef allt mera lifvad och började hvissla, likasom för att undervisa musikanterne huru man nog kunde umbära deras instrumenter, om man blott ville.

47 Lyckligtvis uppstämde orkestern en numera förgäten dans, som då brukades, en angläs. – Skola vi dansa? – frågade Drifva sin student.

48 – Jag har aldrig dansat angläs, – svarade denne blygsamt.

49 – Åh, det går nog! – svarade hans dame och drog honom med sig.

50 De stodo bland sista paren gentemot hvarandra och hade tillfälle att se huru de första började. Angläsen hade något tycke af »väfva vadmal», hvarmed den också ofta slutades, och med denna danslek var Drifva väl förtrogen. Alltså, när hennes tur kom, begynte hon väfva vadmal och fortsatte dermed ihärdigt, fastän ingen annan följde|63| exemplet. Angläsen råkade i en förfärlig villervalla, man betraktade hvarandra i den muntraste stämning, och slutligen hördes någon ropa till musiken: –konsekvensändrat/normaliserat väfva vadmal! Hvarpå ändtligen alla började väfva, och nu gick det förträffligt.

51 – Sade jag icke, att det skulle gå! – utropade Drifva och kände sig hugad att dansa till ljusan dag.

52 Efter angläsen uppspelades en svensk kadrill, en bugande kavaljer närmade sig, och den som icke sade nej, det var Drifva. Den svenska kadrillen, françäsens föregångare, var en långsläpig dans, men allt kan roa, och Drifva hade beslutit roa sig. Hon kände icke en tur eller en figuré, hon flög fram som hade hon åkt med ren och släpade efter sig sin motsträfvige kavaljer. Åter villervalla och munterhet. Drifva intrasslade hela balen; det var omöjligt att hejda denna flygande ekorre, som var oemotståndlig, hon ryckte alla med sig. Fram skulle hon, och fram flög hon öfver kadrillens ruiner.

53 Mellan danserna bjöds konfekt. Hvem kände icke karameller och knäckor? Men dessa granna konstverk af kandisocker och krita, konditorn Bonsdorfs triumfer, voro någonting nytt. Drifva bet i kritan, fann den smaklös, spottade bort den och kastade resten af konfekten i håret på sin kavaljer, alldeles som hon var van att kasta rönnbär i ansigtet på en pojke vid prestgårdsbacken.

54 När moster Lucia ändtligen pratat ut och inträdde i salen, fann hon sin skyddsling i full verksamhet att förstöra ett potpourri. Denna då mycket omtyckta dans var en sammansättning af polonäs, kadrill, mazurka, ronder och kottiljon. Drifva, som icke hade en aning om någondera, lät ingalunda detta afskräcka sig. Än var hon här, än der, alltid i rörelse och alltid just der hon ej skulle vara. Gjorde kavaljeren motstånd, skuffade hon honom framför sig; stod der ett par i vägen, sköt hon fram som en kil mellan herre och dame. Hon hade fått i sitt hufvud, att man här skulle springa enklek, och hon sprang enklek. Platt ogörligt att få någon tur i gång. Herrarne skrattade, så att deras sirliga halsduksrosetter sluppo upp i knytningen, damerna sökte förgäfves dölja sin munterhet bakom näsdukarna, och muntrast bland alla skenade Drifva af från trassel till trassel. – Hvad är det värdt att krångla? – skrek hon till herrarne. När slutligen denna omöjliga|64| härfva upplöste sig i en allmän vals, sågs Drifva midt i ringen »malande» polska med en olycklig assessor, hvilken hon släpat med sig från åskådarnes leder.

55 Om moster Lucia förstått konsten att dåna, skulle den här varit fullkomligt berättigad. Men i Uleåborg dånade man blott i teatern, och den öfverraskade polismakten nöjde sig med att häkta förbryterskan just i det ögonblick denna tömde ett glas punsch från brickan vid dansens slut. Om få minuter, och efter några hastiga ursäkter till värdinnan, befunno sig fånge och fångvakterska i tamburen, stadda på hemväg. Drifva vågade endast invända, att hon var hungrig och icke skulle ha något emot att invänta soupérn. – Du! – utropade moster Lucia med en förkrossande blick! – Betrakta dig i spegeln!

56 Drifva kastade med oskyldig förundran en blick i tamburspegeln och såg den täckaste lilla slarfva man kunde se, kinderna blossande, ögonen glänsande, löjet ännu dansande öfver ett par friska läppar, det rika, mörka håret forsande i otamda böljor kring kinder och skuldror, ena långhandsken nedhasad till handlofven, den andra upprifven i hela sin längd, florsklädningen skrynklig och totalt söndertrampad i fållarna, skärpet släpande långs golfvet, ena skon nedkippad, så att strumpan stod ut vid hälen, den andra, – ja, i den andra stod strumpan fram öfver tårna, ty den fria foten hade sprängt sitt olidliga fängelse.

57 – Begriper du nu, – sade moster Lucia, – att vi ej kunna stadna öfver soupérn?

58 – Men jag har haft så roligt, moster! – suckade Drifva.

59 – Ja, det tror jag, – suckade moster. – Och nu har du blifvit en visa i hela staden.

60 Det är öfverflödigt att beskrifva den kurs i folkvett, som inplantades från tamburen till kursläden, från kursläden till trappan, från trappan till Drifvas sofrum och så vidare framåt, dag efter dag. Ekorren skulle tämjas, och den första oumbärliga dressyren skulle ske i en dansskola. Det var dansmästaren Remahl, som vid denna tid åtagit sig att bibringa de styfve nordboerne en behöflig plastik; var så god och betrakta mig, jag är ett af hans konstverk. Denne herre var ett oöfverträffligt mönster i|65| sin konst, ty utom hans oförlikneliga dubbla battemanger, gick han så utåt med fötterna, att de bildade en rät linie från ena tåspetsen till den andra. Hans elever skulle uppfostras som för baletten; detta grofva råmaterial skulle utgå, förädladt af mästarens hand, som marionetter, dinglande på en tråd. Bland dessa marionetter var äfven jag vid mina hoppfulla tolf år en, och der hade jag första gången äran göra den sex år äldre fröken Drifvas bekantskap.

61 Vi voro ett brokigt sällskap barn och ungdom, korta och långa klädningar, skoltröjor, rockar och frackar; men dansskor och dithörande strumpor skulle vi alla bära. Drifva introducerades och slöt, som naturligt var, ett förbund med de små eleverna, hvilka ännu kunde leka, skratta och spela ett godt puts. Med en af desse, en lång, fromsint skolgosse om fjorton år, som jag vill kalla Froste, slöt hon en nära vänskap, kanske derför att han med den mest oskrymtade beundran blickade upp till henne såsom till ett väsen af högre och fullkomligare natur, än hans egen. Dessa två voro oskiljaktiga och kallades af oss andra »vinterkampanjen».

62 Drifva lärde sig först den nyttiga konsten att gå, stå, sitta, helsa och niga så som det anstår en väl uppfostrad person. Derefter följde dansstegen, hvilka den tiden voro betydligt konstfärdigare och mera invecklade, än i våra dagar. Det var en akademisk kurs; vi kunna lemna den i sitt värde. Efter stegen följde sammandansningen och slutligen konstens blommor, soli, pas de deux och pas de trois, som skulle göra effekt på slutbalen. Under allt detta inhemtades ytterligare den blygsamma attityd, med hvilken man borde invänta en kavaljer; huru man borde svara honom ja eller svara honom nej; när man borde tiga eller hafva rättighet att tala; huru man borde snörpa eller icke snörpa sin mun till ett passande smålöje och ändtligen, – en hård nödvändighet, – huru man stundom, i brist på kavaljerer, kunde dansa med stolar.

63 Drifva underkastade sig till en början detta behagens maskineri med en berömvärd undergifvenhet. Hon kråmade och skifvade sig efter bästa förmåga, gick som på skrufvar, satt som på nålar, vågade knappt äta vid middagsbordet, för att ej blifva tung på foten till klockan fem, och öfvade sig hemma att dansa ringdans med nystfoten.|66| Ja, hon underkastade sig tåligt förödmjukelsen att, i utbyte mot Froste, dansa med kavaljerpysslingar, som räckte henne knappt under armarna; hon fördrog hjeltemodigt, att drumlige bokhållare mot alla konstens regler trampade henne på tårna. Men det halp icke; naturen tog ut sin rätt. Herr Remahl fann fel och åter fel mot det cirklade behaget: än ett steg för mycket, än ett för litet; än den minen för groft uppriktig, än den attityden för borgerligt fri. Och Drifva skifvade sig ånyo än konstigare, än apmessigare, men det halp ändå icke. Hon var ohjelplig, hon var bestämdt icke skapad för den moderna danskonsten.

64 När detta fortfarit vidpass två veckor och små koketter med bättre anlag fått idel beröm, men hon, långa flickan, idel anmärkningar, begynte Drifva ledsna vid konsten att behaga. Nästa gång herr Remahl ville rätta ett snedsteg, hoppade Drifva kråka i mazurkan. Befanns hennes nigning icke tillräckligt djup, satte hon sig på golfvet. Trampade någon på hennes klädningsfåll, knep hon den brottslige omildt i örat. Kom en pyssling och uppbjöd henne till vals, upplyfte hon honom under armarna och valsade kring salen som med en docka. Djerfdes någon af bokhållarne hviska henne en dumhet i örat, svarade hon honom så högt, som en välkonditionerad elev i en dansskola aldrig bör svara: – gå hem och ät torra sviskon!

65 Sedan dansmästaren förgäfves anlitat alla finter i sin långa praktik för att få bugt på denna ostyriga elev, förlorade han allt hopp att kunna dressera ekorren. Man hörde honom säga i höjden af sin indignation: – Hon ruinerar mig, hon förstör mina elever med sitt bondaktiga uppförande. Jag vågar knappt mera säga henne en enda reprochespråk: franska; hon vore i stånd att svara mig med en örfil.

66 Det må lemnas osagdt, om han ej haft skäl för sin fruktan. Men jag vågar påstå, att det var förtal, när man i staden berättade, att Drifva lagt krokben för pojkarne och luggat dansmästaren. Att hoppa kråka i mazurkan, var redan nog att bringa en nitisk danslärare i förtviflan.

67 En dag, när hon på detta sätt fullständigt förbryllat skolan och läraren, fattade Drifva midt i lektionen hatt,|67| kappa och öfverskor, nickade åt kadrillen och sade: –konsekvensändrat/normaliserat adjö, nu går jag!

68 Froste gjorde ett försök att följa henne, men återhemtades med polis från förstugan och såg från denna dag ut som ett offerlamm i kadrillen.

69 Drifva gick, kanske med något klappande hjerta vid tanken på hemkomsten. – Jag har gått hem från dansskolan, – sade hon så ogeneradt som möjligt, och dervid slog hon omkring sig med båda armarna, som pojkar göra för att få värme i kölden. Det var kallt, och muffar voro ännu en okänd lyx.

70 – Är det i dansskolan du har lärt dig att fäkta med armarna som en färgareskylt? – frågade moster.

71 – Nej, icke med armarna, men med benen, så här! – svarade Drifva. – Och nu härmade hon herr Remahls battemanger på ett sätt, som kunnat narra en kalif att skratta. – Jag fick ondt i fötterna af att beständigt vrida dem utåt. Och så är det väl bäst att sluta, – tillade rymmerskan.

72 – Sluta? Hvad vill det säga?

73 – Moster sitter så ensam, när jag är borta. Jag kunde hjelpa med nya drällen ... och manglingen ... moster vet huru Lisu slarfvar med tvätten.

74 Drifva var oemotståndlig, när hon satt sig för att vara det. – Sluta skolan? – upprepade moster Lucia i något mildare ton. – Barn, hvad skall jag göra med dig? Hur i alla tider skall jag få dig till folk?

75 Drifva hvisslade och knäppte med fingrarna. – Jag skall spela fortepiano!

76 Det var en utväg. Drifva skulle spela fortepiano. Staden var musikalisk, här spelades nästan lika ofta fiol och piano, som här spelades kort. Drifvas lärarinna blef en fattig flicka, lika ung som hon sjelf. Noterna inplantades, skalorna aftrummades. – Nu skall du minnas att flytta tredje fingret öfver tummen, och akta dig att lägga tummen på de svarta tangenterna! – Ja, det ville Drifva nog minnas. Men hur det var, råkade tredje fingret förglömma sig, och tummen förirrade sig på det fridlysta området. – Du skall minnas, att D dur har kors för f och kors för c, men B dur har b för h och b för e. – Omöjligt. Drifva ramlade på, som om aldrig kors eller ben hade funnits i denna verlden. – Vänta litet: detta|68| är basnoter och icke diskant. Du skall göra skilnad mellan noterna öfver och under linien; kan du icke lära dig trestrukna c? Och så skall du räkna sex åttondedels takt: ett, tu, tre, fyr, fem, sex, ett, tu, tre, fyr ... Nej, det stod icke till. Noter som noter! Trestrukna tingestar, hvad var det för en vidskepelse? Och hvad räkningen angick, icke behöfde Drifva lära sig räkna till sex, det kunde hon, när hon var tre år gammal.

77 – Nej, nu blir du för tråkig, – sade den unga lärarinnan, hvars englatålamod också en gång tog slut.

78 – Det tror jag nog, – svarade Drifva. – Lär mig hvissla en bra vals, så kunna vi sedan få timmen till ända med någon treflig bok.

79 Lärarinnan gjorde invändningar, men hon var ung, som eleven, de uppgjorde sin lärometod. Först profvades några då omtyckta valser, – Beethovens Längtansvals, Suckvalsen, »Lifvet förgår som en flod, på dess bölja». Alla voro för svåra. Drifva föreslog »Kom, sköna flicka, valsa med mig»,konsekvensändrat/normaliserat – och se, den gick förträffligt! När lärarinnan och lärjungen skrattande inöfvat detta bravurstycke, satte de sig tillsamman att gråta vid »Rosa eller Tiggareflickan»,konsekvensändrat/normaliserat roman i tio delar från stadens lånbibliotek.

80 Mot all förmodan, var moster Lucia icke rätt belåten med »Kom, sköna flicka». Icke förstod hon sig på så nymodig musik, hon ville höra Rousseaus dröm eller Witgensteins marsch.

81 Drifva gjorde sitt bästa, men det ville ej lyckas. – Kanske sluta vi med musiken, – menade hon. – Mina fingrar äro så olydiga; det måtte vara för att jag väfvit dräll.

82 – Sluta? – upprepade moster Lucia, som ej hunnit glömma dansskolan. – Kommer aldrig i fråga. Det skall bli folk af dig; alla finare flickor spela fortepiano. Men du har en för ung lärarinna; jag vill tala med mamsell Hagtorn.

83 Och Drifva begynte spela för mamsell Hagtorn. Det var en fruktansvärd buse, regelrät som den lineal, med hvilken hon brukade knäppa sina elever på fingrarna. Första vitsordet innehöll: anlag inga, flit tvifvelaktig. Men Drifva skulle lära sig spela fortepiano, och hon spelade fortepiano. Samma skalor med kors och ben, samma fingersättning, samma räkning: ett, tu, tre, fyr, samma tor|69|tyr med strukna och ostrukna oktaver, ett streck i hufvudet, två på halsen. Cramers klaverskola angreps med bäfvan, Rhodes andante misshandlades, Diabellis »Goldene Jugendzeit» frampressade öfver Drifvas läppar den tysta sucken: ack, om jag vore 40 år!

84 Hagtorn var obeveklig. Jagad till det yttersta, föll Drifva till bönboken: – söta, goda mamsell, jag är så rysligt dum, jag kan aldrig få bena på rätt; kanske skulle vi sluta? – Nej, Hagtorn hade lofvat moster Lucia att göra folk af vilddjuret, Hagtorn var obeveklig.

85 – Det vore väl märkvärdigt, om jag ej skulle spela dig på flykten! – tänkte Drifva i sitt upproriska hjerta. Och nu begynte hon klappa sönder sträng efter sträng på det olyckliga gamla lektionsklaveret om fem oktaver med svarta tangenter, der man nuförtiden har hvita, och hvita tangenter, der man nuförtiden har svarta. Det halp icke. Hagtorn knäppte sin elevs fingrar med linealen och lät insätta nya strängar.

86 – Så måtte du väl hafva öron! – tänkte Drifva åter med tyst raseri. Och nu begynte hon spela sju gånger falskare. Det var en infernalisk musik. Klaveret jamade som en katt i lifsfara; Cramer lades på sträckbänken, Rhode mördades, Diabelli rådbråkades lefvande. Det halp ändtligen. En Job skulle ha mistat tålamodet, och när Hagtorn i tre timmar stått ut med denna musik, jagade hon Drifva på dörren, med vänlig tillsägelse att aldrig mer röra vid ett piano i denna verlden.

87 – Hvad skall jag göra med flickan? – utropade moster Lucia förtviflad. – På detta sätt blir det ju aldrig folk af henne.

88 – Moster skulle göra ingenting, kanske lyckas det bättre, – svarade Drifva oskyldigt. Hon hade fått nog af lektionerna.

89 Något skulle likväl försökas, och huru kunde en ekorre bättre tämjas för det finare umgängeslifvet, än genom att läras fransyska?

90 Uleåborgarne, till och med några de högst civiliserade, talade visserligen helst finska och inblandade finska ord i svenskan. Några sjömän förstodo engelska, några köpmän tyska, och gamle magister Ståhle hade med mycket nit, men ringa framgång försökt att införa ryskan som samtalsspråk bland skolans gensträfviga manliga ung|70|dom. Några få af gräddens damer hade bragt det så långt, att de kunde svara den älskvärda, tongifvande landshöfdingskan på fransyska, detta språk inöfvades i mamsell Wacklins flickpension, och ju sällsyntare det då var, desto mer betraktades det som bildningens blomma.

91 Drifva skulle alltså knoppas i denna blomstergård; frågan gällde blott att finna en passande trädgårdsmästare. För pensionen var hon för gammal; hennes förra lektioner voro för väl bekanta, för att någon af stadens fransyska damer skulle ha velat riskera ett så vådligt försök. En gammal lärare, som med nöd och bekymmer inplantade Gedikes franska läsebok i skolungdomen, tillstod sanningsenligt, att han icke var någon parisare; men man kunde ju fråga magister Spik.

92 Hvem var magister Spik? En äldre student med yfvigt, borstlikt hår, lärda glasögon och ett stenhjerta för pojkars qval, men ett vaxhjerta för alla menskliga varelser klädda i kjol. Denne lärde herre vikarierade vid skolan och förmodades hafva inhemtat nyare språkmetoder hos franske lektorn Granlund i Helsingfors. Han förklarade sig genast villig. För att undvika ända till skenet af förtal och sätta moster Lucia i tillfälle att kontrollera sin skyddslings flit, beramades, att den unge mannen skulle infinna sig hos eleven hvarje förmiddag klockan 11 samt att husets polis skulle vara tillstädes vid de franska lektionerna.

93 Så skedde. Det befanns, att magister Spik kunde uppvakta, icke blott med Florians Telemaque, utan ock med tidens nyaste mönsterbok, Meidingers franska grammatika. Innanläsningen skulle blifva blommans hjertblad. Frankrikes genius allena vet huru det stod till med lärarens egen ärliga, finska studentprononciation, som troligen af en parisare skulle ha tagits för en besynnerlig afart af finska språket. Visst är, att han gjorde sig en berömvärd möda att uttyda dessa innanläsningens dunkla gåtor, som utgjort så många små mamsellers första hufvudbry. Eu skulle läsas som ö, ai som ä, cependantspråk: franska skulle uttalas spangdang och ouispråk: franska skulle sägas i näsan voj.

94 – Är det icke värre? – menade Drifva och framvisade ett par tandrader, hvita som perlor. – Voj spangdang, var det bra så?

|71|

95 – Utmärkt! – svarade den förtjuste läraren. Från dessa läppar skulle mesopotamiskan varit musik.

96 – Men voj är ju finska, – anmärkte Drifva. – Det måtte vara en märkvärdig likhet mellan finskan och fransyskan.

97 – Sannolikt, – menade läraren. – Men låt oss nu fortsätta. Var god och läs upp de första raderna i Telemaque.

98 Drifva läste: Calypso ne pouvait se consoler de départ d’Ulyssespråk: franska ... perfekt läst efter svensk stafning med den hårda nordfinska brytningen, men någon skymt af fransyska stod icke att upptäcka.

99 – Mycket bra, – anmärkte den lycklige läraren, som blef allt varmare om hjertat. – Verkligen mer, än jag kunnat vänta. Kanske blott en liten nyansering, så här: Kalipso nö puvä sö kongsole dö depar d’Yliss. Var så god och knip litet mera hop munnen!

100 Drifva spetsade sin mun till ett körsbär, studenten spetsade omedvetet sin egen. Naturligtvis förklarade han, att Florian sjelf icke kunnat framsäga denna beniga period på en komplettare fransyska, än hans skickliga elev.

101 – Nå, det fägnar mig, – inföll moster Lucia. – Det låter ju helt bekant. Aldrig hade jag kunnat tro, att fransyskan är så lätt.

102 – När man är begåfvad med så utmärkta anlag, går allt af sig sjelf, – var lärarens svar. – Men kanske komma vi nu till deklinationerna.

103 – Hvad skall det tjena till? – frågade Drifva.

104 – Gör som han säger! Passar det för en elev att kritisera sin lärare? – anmärkte polisen.

105 Man deklinerade le pèrespråk: franska, fadren.

106 – Min far kallas Kersantti, – inföll den ohjelpliga lärjungen.

107 Efter deklinationerna följde med otrolig hastighet konjugationerna. Jag vet icke hvilken förälskad grammatikus kommit på det olyckliga infallet att i en bok, ämnad för unga personer, införa det opassande verbet aimerspråk: franska. Förlåt, ämnet är utslitet, men jag skall helt kort berätta följderna.

108 – Présent indicativ: J’aimespråk: franska, jag älskar, – suckade läraren.

|72|

109 – Hvad för något? – utropade förvånad moster Lucia. Det gick påtagligen för raskt med de franska språkstudierna.

110 – Tu aimesspråk: franska, du älskar ...

111 – Det kommer an på, – inföll Drifva och trummade en marsch på fönsterrutan.

112 – Står det verkligen så i boken? – frågade moster Lucia.

113 – Var så god och läs! Det är fullkomligt regelbundet, som det skall vara.

114 – Skall det alltid vara så, när man lär sig franska? Kan man ej lära sig det med mindre?

115 – Det är alldeles nödvändigt, det måste alla kunna.

116 – Adjö, herr magister!

117 – Hvad befalls?

118 – Jag säger: adjö, herr magister. Ödmjuka tjenarinna! – Och vid dessa ord såg moster Lucia ut som ett irregulärt verb i Meidingers franska grammatika. Drifva log och fortfor att trumma på fönsterrutan.

119 Magister Spik tog sin hatt, mankerad och olycklig. Han förstod, att han misstagit sig om andra personen i verbet aimerspråk: franska.

120 Om det skulle falla någon in, att Drifva alldeles icke var så omöjlig, som hon vid lektionerna ställde sig, kan jag intyga, att hennes närmare bekanta voro af samma tanke. Hon var så litet obegriplig i det hon ville begripa, att väl icke mången flinkare redt sig i hushållssysslor, eller gissat gåtor bättre, än hon. Det skulle blott vara efter hennes lynne, och det var icke hennes fel, att hon gått i skola hos ödemarken. Moster Lucia var af en annan mening. Hon ansåg ungdomen för en svamp, hvilken bör insuga allt hvad förståndigt äldre folk anser nyttigt. Vid hennes bord fick ingen qvarlemna på tallriken något, som hon lagt för, och alldeles så borde det vara vid en ordentlig uppfostran. Hon hade nu framsatt för Drifva den ena djupa tallriken civilisation efter den andra, och den egensinniga hade lemnat allt halft eller orördt. I fransyskan hade Drifva visat utomordentliga anlag för spangdang, men att gå vidare var alltför betänkligt. Hvad skulle en rättskaffens civilisationsfabrikant nu företaga sig? Skulle man skicka ekorren tillbaka lika oborstad, som den kommit hit?

|73|

121 Vid denna tid stodo teaterdirektören Westerlund och hans fru, född Silvan, i blomman af sitt rykte. De hade förtjusat största delen af Finland och anlände nu för att lyckliggöra Uleåborg. I A:ska salongen, der man närmast ingången uppfört en logerad af ohyflade bräder, samlades tre qvällar i veckan en konstälskande publik. Halfmörkret, der man knappt kunde urskilja sin granne, oset af rykande oljelampor och talgljus, den fällda ridån med sitt titthål, de framskymtande skepnaderna af aktörer i vida mantlar, som dolde kostymerna, – allt var här mystiskt, aningsfullt, hemlighetsfullt. Från första platsen, som kostade en riksdaler, till den sista på galleriet, som kostade 12 skillingar, satt klockan 6 på aftonen en publik i spänd förväntan och blef icke besviken. Redan afischen studerades med mera intresse, än nu telegrammet om en revolution i Paris. Dessa afischer utdelades i småstäderna, skrifna i tolf exemplar, till förnämliga hus, men här såg man dem tryckta. Uleåborg hade ett tryckeri, som utsände psalmböcker, kungörelser, sockerbagaredeviser och en tidning en gång i veckan; nu kommo afischerna att öka pressens alster. En tryckt afisch, det var höjden af glans, det var konstens triumf!

122 Drifva kom en dag, klädd i sitt oemotståndligaste smålöje, väpnad med en sådan afisch. – I dag gifva de »Fridolin, eller gången till jernverken, skådespel i 4 akter».konsekvensändrat/normaliserat

123 – Nå, än sedan? – genmälde moster Lucia likgiltigt.

124 – Och derefter gifva de »Olle Nötboms förtviflan, komedi i en akt med sång».konsekvensändrat/normaliserat Det blir sång, moster!

125 – Nå, än sedan?

126 – Vi kunde ju köpa biljetter. Det sägs, att af komedier lär man sig verldens gång.

127 – Så? Kanske man lär oförståndiga flickor bedraga sina mostrar? Den verldens gång, menar jag, går mera utåt med fötterna, än herr Remahl. Du kan ju spara afischen, tilldess att vi tapetsera köket.

128 – Men Lisu berättade, att landshöfdingens betjent varit ute på morgonen för att köpa biljetter.

129 Moster Lucia begrundade denna märkvärdiga nyhet och erinrade sig, att spektakler anses mycket bildande i den förnäma verlden. – Må vara för en gång, – sade|74| hon. – Med förbehåll, att du sitter stilla och icke blamerar dig med dina vanliga upptåg.

130 – Jag, moster! Frukta ingenting, jag skall sitta så stilla, som en frusen strömming på ett hett stekspett.

131 Drifva skulle alltså för första gången i sitt unga lif göra bekantskap med den dramatiska konsten. Salongen var fylld, halfmörk, som vanligt, allt i spänd väntan. Det dröjde något; pjesens elake slottsfogde sökte sin röda peruk. Under tiden inkom en dräng och putsade talgljusen. Drifvas blickar tycktes genomborra ridån.

132 Ändtligen upprullades det mystiska förhänget. Man såg grefvinnan af Saverne (jag tror det var Saverne), hennes dygdige page Fridolin och den rödhårige slottsfogden, som gjort grefvinnan sin kärleksförklaring, men blifvit afvisad med förakt. Naturligtvis svor han att hämnas, hvilket var lätt nog, emedan grefven befanns ytterligt svartsjuk. Drifva var endast öga och öra. Under entreakten kringbjödos konfektstrutar, och moster Lucia hade försett sig med äpplen i klädningsfickan.

133 Andra akten började med slottsfogdens förrädiska stämplingar. Drifva åhörde förtrytsamt hans nedriga företag; den frusna strömmingen begynte smälta. Hon var öfvertygad, att grefven icke skulle låta så plumpt bedraga sig, beslöt afbida händelsernas gång och roade sig blott under nästa entreakt att knäppa äpplekärnor i ansigtet på bekanta herrar, i hvilken konst hon besatt en förundransvärd skicklighet.

134 I tredje akten kom man till masugnen och den bultande brukshammaren, en förskräcklig masugn, tillräcklig att steka minst ett dussin pager på glöd! Man hörde grefven befalla de sotige smederne att kasta i ugnen den person, som frågade, om man efterkommit grefvens befallning. Drifvas förtrytelse vexte med hvarje minut. Hon beherskade sig, hon pekade blott med fingret på slottsfogden och ropade på finska: –konsekvensändrat/normaliserat kattos pukki!språk: finska*)Se på bocken!

135 Upplösningen nalkades. Fridolin blef skickad till masugnen med den fatala frågan. Huru kunde åskådarne sitta så lugna? Man återsåg den förskräckliga masugnen. Man hörde de sotige smedernes samtal om karlen, hvilken de kastat i ugnen. Grefven och grefvinnan infunno sig ...|75| allt var uträttadt. Allt? Nej, det var omöjligt, det var för afskyvärdt, Drifva sprang upp och ropade med strömmande tårar: – Fy, det är nedrigt, Fridolin var oskyldig, fråga slottsfogden!

136 Grefven och grefvinnan af Saverne stirrade förvånade ut i salongens mörker, alla åskådarne vände sig om, moster Lucia skulle åter ha funnit en passande anledning att dåna, om sådant brukats i Uleåborg. Lyckligtvis anlände i det kritiska ögonblicket Fridolin, som fördröjt sig vid en bön och nu befanns oskadad. Drifva erfor, till sin öfverraskning och glädje, att det var slottsfogden, som kastats i ugnen, och nu upphörde hennes tårar att rinna, hon applåderade med hela publiken och ropade: –konsekvensändrat/normaliserat kutti, kutti parahiksi!språk: finska*)Ett utrop af skadefröjd: det var rätt åt dig!

137 Skådespelarekonsten hade upplefvat en af sina triumfer. Sluteffekten af »Fridolin eller gången till jernverken» upplöste sig i en allmän munterhet. Den muntraste af alla var Drifva, hvilken, numera befriad från sin ängslan för Fridolin, ej stod att hejda. Hon skrattade, pratade högt med sina bekanta om en skidfärd till Laanila, – och så började »Olle Nötboms förtviflan».

138 Olle Nötbom var betjent hos en utmärkt tråkig »teaterskrifvare» med ett par ännu tråkigare älskande, men Olle fick på sin lott att hålla åskådarne vid godt lynne. Denna rol var, näst Hamlet och Jaromir i Stamfrun, herr Westerlunds glansrol. Husbonden misstänkte, icke utan skäl, Olle för snålhet och hade velat rädda en butelj vin med att påteckna ordet förgift. Olle tömde buteljen och stafvade sedan hop dess påskrift. Deraf kom hans »förtviflan», hvilken så roade Drifva, att hon med säker hand kastade ett äpple mot Olles hufvud. I stället att tacka, besvarade herr Westerlund denna artighet med en af Hamlets mest tragiska blickar. Drifva ropade: –konsekvensändrat/normaliserat drick, Olle, drick! Det är icke så farligt, skölj ned äpplet! – Salongen utbrast i en så skallande applåd, att Hamlet åter blef Olle och förenade sina applåder med publikens. Med en sådan furore hade aldrig »Olle Nötboms förtviflan» gått öfver scenen.

139 Detta blef emellertid Drifvas sista publika uppträdande i den muntra genren, och hennes följande öden datera sig från ett äfventyr, som inträffade dagen derpå.

|76|

140 Vi befunno oss i slutet af Mars; termometern angaf 20 graders köld, hvilket Uleåborgare af gamla stammen anse för årets rätta medeltemperatur. Det hade töat litet dagen förut, skaren bar, man skulle väntat få se många skidor i rörelse. Men skidor voro då, lika litet som skridskor, ett fashionabelt nöje i Uleåborg. De voro skolpiltarnes idrott, ingenting mer; och om fröken Drifva efterlemnat ett annat minne, än sina lektioner och sina publika uppvisningar, bestod detta deri, att efter hennes tid och hennes föredöme Uleåborgs unga damer med mera förkärlek begynt omfatta denna nordiska sport, skidor och skridskor.

141 Det var söndagsmorgon. Fyra flickor hade, på Drifvas anstiftan, öfverenskommit om att skida till Laanila på andra sidan om elfven, och af synnerlig gunst hade jag, lilla stackare, fått vara med om partiet. Froste hade fått äran blifva vår trogne slaf; han var godsint och medgörlig, honom kunde vi skicka i eld och vatten.

142 När jag anlände till mötesplatsen klockan fem, fann jag Froste och Drifva före mig, men de två öfriga flickorna sågos ej till. Samma dag var det ingen hemlighet mer, att deras mödrar förbjudit dem deltaga i detta nöje, sedan Drifva qvällen förut betett sig så sjelfsvåldigt vid Fridolin och Olle Nötboms förtviflan.

143 Medan vi väntade, hörde jag Froste säga till Drifva: – Hvarför skulle du prata så der vid spektaklet i går?

144 – Hvad sedan? – svarade Drifva lätt. – Det var ängsligt i början, men så blef det trefligt.

145 – Hela staden talar om dig, – fortfor den unge mentorn, blyg och förlägen med blossande kinder.

146 – Kantänka! Bryr jag mig om hvad de säga om mig?

147 – Du skulle höra huru de alla göra narr af dig, och dertill är du för god, – fortfor Froste. – Du är den bästa flicka i hela staden, och nu säga de ...

148 – Hvad säga de?

149 – De säga, att du är värre, än en pojke. De säga, att du slagits med mamsell Hagtorn och gifvit Remahl en örfil. De säga, att du trummat ut magister Spik med Witgensteins marsch och att herr Westerlund fått en blånad af det äpple, som du i går kastade honom midti ansigtet.

|77|

150 Drifva brast ut i ett klingande skratt. – Litet hålsöm i fållen lägga de till, – sade hon, – men nog var jag väl annars klippt efter mönstret.

151 – Du får icke göra så mer, Drifva! Jag var i går afton i slagsmål för din skull, men jag kan ju ej slåss med hela verlden. Jag säger dig, att om du gör så mer, går jag i forsen.

152 Och härvid tillrade tårarna ned utför den ärlige gossens frusna kinder. Drifvas goda hjerta kände sig rördt. Men Froste var ju ett barn; hon tog honom om nacken, kysste honom hurtigt och sade:

153 – Är du karl, du, och gråter för så litet? Skäm ut dig, Froste! Är jag icke god nog för dig, så gå i forsen, du skall få låna mina skidor, de äro bättre, än dina. Jaså, du vill, att jag icke skall göra så mer? Nå, för din skull vill jag det, om du slutar att lipa. Men hvar dröja Lina och Amanda?

154 – Hvem skulle numera vilja skida med dig? – återtog Froste, något tröstad, men med en instinktlik aning om rätta förhållandet.

155 Vi väntade likväl ännu. – Tutti, – sade Drifva till mig med det smeknamn jag fått af mina kamrater i skolan, – härma magister Spik, du gör det så bra!

156 Jag hade verkligen den gåfva att grimasera, som är så vanlig bland skolflickor, och förkortade vår långa väntan med en af Spikens lektioner, ingalunda glömmande hans spangdang. Drifva hade aldrig varit vid bättre lynne.

157 – Nu är klockan sex, nu skida vi tre allena, – sade hon slutligen. Vi begåfvo oss ut, till en början långs elfstranden, ty den öppna Merikoski brusade här stygg och svart mellan oss och Laanila.

158 Lättare flög ingen ripa vid Oulujokis snöiga strand, snabbare sprang ingen mård öfver elfvens is, smidigare slank ingen ekorre utför en snöbrant i skogen, än denna unga skidlöperska plöjde de vida snöfälten. Hvad hästen är för steppens kosack, det var för Drifva hennes skidor. Såsom steppens son tyckes fastvuxen vid sin ädla springare, så stod Drifva som gjuten vid skidorna. De hade varit knappt tre fot långa, när hon som liten flicka först mätte höjden af hembygdens backar; de hade vuxit med henne och höllo nu sju fot i längd af utsökt furu med qvist under fotremmen, spänstiga som stålfjädrar, smidiga|78| som ormar. Stafven af björk, med dess lilla trissa på spetsen, var knappt en fot kortare och begagnades mera som balanserstång, än för att pådrifva farten, hvilket skedde genom kroppens elastiska rörelser. Icke mången finsk flicka, uppvuxen i torparekojan, skulle vågat täfla med Drifvas skidor på slät bana; icke mången öfvad skidlöpare skulle, som hon, vågat halka ned utför de brantaste ättestupor. Man såg henne försvinna i ett moln af snö, och några ögonblick derefter uppdykade hon, med otrolig vighet stående på fötterna, ur snömolnet nedanför branten.

159 Det skulle ha varit omöjligt för oss att följa denna flygande ekorre, om ej hennes nåd behagat, tid efter annan, invänta oss, hvilande på en snöig sten. Vi hade ankommit till det frusna lugnvattnet ofvanom Merikoski och hade en vidsträckt utsigt. Staden låg bakom oss i vinterdrägt, solen stod ännu lågt, det var alldeles lugnt, och röken från flera hundrade skorstenar steg lodrätt mot höjden. Rutorna skeno som eld, de lätta rökmolnen färgades röda af solen, vår andedrägt ångade som fina skyar i vinterluften, och rundtomkring oss låg naturen som en skön, blek snödrottning med halföppnade ögon på sin hvita bädd af perlor och diamanter. Det var den nordiska vinterns fridfulla morgonbön under väntan på våren.

160 – Nej, på detta sätt komma vi aldrig till Laanila, – utropade Drifva muntert och styrde i svindlande fart utför strandbacken ned till isen på elfven.

161 Knappt var hon der, innan hon fick en oväntad anledning att påskynda färden. Från motsatta sidan kom en kursläde, förspänd med tre hästar, hvilken ämnade sig öfver elfven till staden. Någon bro fanns icke då, och strömdraget gjorde, särdeles på vårsidan, isen opålitlig. Antingen nu kusken körde för nära forsen, eller att vårsolen redan sammansvurit sig med den upproriska floden, alltnog, isen brast, och först hästarne, derefter släden störtade i strömmen, som här var både djup och strid. Faran var ögonskenlig, den öfvermäktiga floden skulle bortrycka allt.

162 Jag stod med Froste på afstånd, vi sågo de frustande hästarna kämpa mot strömmen. Tre minuter, och Drifva var der. Kusken och skjutskarlen hade räddat sig på fast is, men stodo rådville och jemrande under fåfänga försök att draga upp hästarne. I den tungt lastade slä|79|den, halffylld af vatten och nära att kantra, sågs en svärjande herre förgäfves söka befria sig från den tillknäppta fotmanteln.

163 – Stå icke och skrik, dumma nöt! – ropade Drifva på finska till skjutskarlen. – Ser du icke, att hästarna strypas? Marsch till stranden efter en bom! Din knif ... så, packa dig af!

164 Hon var icke första gången med om sådana äfventyr. Hon lade skidorna på hvarandra snedt öfver iskanten, kom till släden och lyckades lösskära fotmanteln. Derpå befriade hon fången i släden och bergade honom på isen, – en gammal, fet herre med långa mustacher, hvilken af kusken titulerades major.

165 Det värsta återstod. Den, som försökt det, vet hvad det vill säga, när tre sammanspända hästar kämpa för lifvet i en hvirflande flod. De insnärjde sig i tömmar och seldon, trampade och nedtryckte hvarandra, medan iskanten brast under deras framhofvar vid hvarje flåsande försök att finna ett fotfäste. När vi kommo till stället, hade Drifva afskurit draglinorna, men icke lyckats få fatt i fimmelstängerna och de mellan liggande remtygen. – Står du och gapar? – ropade hon nu till kusken. – Lägg dig på magen och håll släden, så vill jag försöka afhaka fimmelstängerna.

166 De resande stirrade med förundran på Drifva. Hon var vacker, der hon stod på isranden med sina högröda kinder, sina blixtrande bruna ögon och den djerfva beslutsamma hållningen, som visade sig vuxen hvarje fara. Med Frostes biträde lyckades kusken fasthålla den sjunkande släden. Snart befann sig Drifva på denna gungande, med vatten uppfyllda farkost, som hvarje ögonblick tycktes sjunka. För att uppnå fimmelstängerna, måste hon icke blott böja sig med högra armen och skuldran under vattnet, utan äfven riskera ett mördande slag af de förtvifladt sparkande hästarnes bakhofvar. Lyckligtvis voro de arma kräken redan utmattade. Drifva hakade loss fimmelstängerna och kom lyckligt, men genomvåt, åter på fasta isen. Hon hade tagit sitt bad i 20 graders köld.

167 Jag hade blott kunnat vara ett gråtande och onyttigt vittne till detta uppträde. Men knappt var Drifva åter på isen, innan hon varseblef Froste. – Hvad går åt dig,|80| lille stackare? – frågade hon. – Lipar du nu för att jag gick i forsen och icke du?

168 – Det är ingenting, – svarade Froste, och med detsamma svimmade han. Vi betraktade hans händer, naglarna voro som hade han plockat blåbär. Drifvas dödsfara och den förtviflade ansträngningen att fasthålla släden hade gjort slut på gossen.

169 – Åh, det går öfver; gnid hans tinningar duktigt med snö! – ropade Drifva till mig och var i nästa sekund åter i färd med de drunknande djuren. Hon lade sig ned på iskanten, fattade i den mellersta hästens grimma och bemödade sig att hålla hans hufvud öfver vattnet. Det var ett tungt arbete, Drifva hade kommit till korta, om icke kusken understödt henne. Ändtligen tycktes den gamle majoren, arg, våt och förbluffad, vakna till någon besinning. Han lyckades med ofantligt besvär lösgöra sig från sin oviga pels, bredde den öfver flickan, der hon låg utsträckt på isen, och gaf luft åt sin oförställda beundran med utropet: – Det var, tag mig (en lång rad), den värsta sakramentskade etterbölla till kosack jag någonsin sett!

170 Finnen och Svensken ha det gemensamma ordspråket: »Ei Jumala kiirettäoriginal: kürettä luonotspråk: finska»,konsekvensändrat/normaliserat – »Gud skop ingen hast.» Kampen om hästarnes lif varade goda tjugu minuter, innan skjutskarlen makligen anlände med folk och bomar. En häst uppfiskades död, två lefvande. Drifva afbidade icke slutet af bergningen, hvilket var förlåtligt, ty, med undantag af de röda kinderna, det rika mörka håret och den lilla bahytten af svart siden, var hela hennes person is. En ny häst med släde anskaffades för de resande, en annan för Froste och mig. Drifva föredrog att skida till staden; det var för en isbit det bästa medlet att töa.

171 – Nej, men hör nu, din ytterelementskade, attan förböflade kanalje trollpacka, – invände majoren med en rad af smekord efter sitt lynne, – behåll pelsen på!

172 – Brukar herrn skida i pels? – skrattade Drifva.

173 – Men så säg mig åtminstone hvem nitton miljoner svedda förladdningar, mjuka tjenare, jag har den äran att tacka för en gammal granadörs lif.

174 – Mitt namn är Blåsväder, – svarade Drifva med en nigning, enligt alla Remahls regler, medan hon slog|81| de isade skidorna mot hvarandra, för att bereda sig fotfäste. Nästa ögonblick var hon långt borta.

175 Detta var sista gången jag såg fröken Drifva i Uleåborg. Kort derefter flyttade mina föräldrar 70 mil derifrån till södra delen af landet, och när jag ville besöka min beundrade vän dagen före vår afresa, hade hon före mig lemnat staden. Man visste, att hon undkommit sitt kalla bad med en snufva, icke lifsfarligare, än den en annan liten mamsell ådrager sig genom ett kallt öfverplagg. Men man visste också något mer. Man visste, att hon icke lemnat staden i renpulka, såsom hon kommit dit; hon hade rest i majorens sällskap. Hvem var då denne tjocke major, som behagat placera sig i en hvirflande fors så enkom för att min vän Drifva skulle få sluta sin ryktbara sejour i Uleåborg på ett briljantare sätt, än med Olle Nötboms förtviflan? Några trodde sig veta, att majoren var enkling och rik; hvad var naturligare, än att han på fläcken skulle förlofva sig med sitt lifs räddarinna? Andra visste från säker hand, att besagde major var en gammal ungkarl och skulle testamentera åt Drifva sin stora förmögenhet. Eleverna i mamsell Wacklins pension funno detta för tarfligt. Den förmente majoren var i deras tanke ingen verklig major, – hvilken major har någonsin åkt med tre hästar ned i Merikoski? – han var påtagligen en grefve, en prins, en furste, kort sagdt ett incognito, hvilket en dag skulle demaskera sig som ett lysande fenomen. Man visste, att han samma dag uppsökt Drifva, ty hvilket blåsväder kunde dölja sig för ett fenomen, som reser incognito? Hvad han dervid behagat yttra, förblef en hemlighet, som icke hindrade pensionärerne att författa en röfvareroman, der hjelten, grefve Bore – han skulle hafva ett frostigt namn – på det mest underbara sätt blef försonad med menskligheten genom hjeltinnan, fröken Drifva. Jag vill påminna mig, att jag sett denna roman tryckt i en tidnings följetong.

176 Rätta förhållandet, som jag senare erfor, var icke fullt så romantiskt. Major Björn, en hederlig f. d. finsk militär, hade efter kriget öfverflyttat till Sverige, men känt sig dragen så nära gränsen som möjligt och köpt sig för gamla dagar en gård i Haaparanda. Enkling var han, deri hade man gissat rätt, äfven välbergad, om icke|82| rik, men att uppsöka nya flammor föll honom desto mindre in, då han ju hade fyra förut, nemligen två gifta döttrar borta och två ogifta hemma. Gamle majoren hade i Tavastland en bror, som han ändtligen ville se en gång, innan båda fått marschordres att uppbryta till högqvarteret; se der orsaken hvarför han med tre hästar kom spännande ned till Uleåborg. Vän af ett godt bord, förmodade han, att man i Tavastland hade lika ondt om renstekar, som man i Haaparanda hade öfverflöd derpå, och hade belastat sin släde så tungt med dessa läckerheter, att de hardt när dragit honom och hans räddarinna med sig i flodens djup. Ingenting var enklare, än att han i sitt ärliga hjertas tacksamhet uppsökte etterböllan, som duschat så käckt för hans skull, och när han vid detta möte upptäckte, att Drifvas fader, numera kapellanen och vicepastorn Kersantti, tjenat sig upp i hans kompani under kriget, var heller ingenting enklare, än att majoren i Drifvas sällskap uppsökte denne sin forne krigskamrat. Drifva sjelf hade fått nog af sin debyt i den finare societén, och Olle Nötboms förtviflan hade ändtligen så grundligt öfvertygat moster Lucia om omöjligheten att göra folk af ekorren, att besagda moster afsagt sig alla vidare fruktlösa försök. Afresan skedde således till ömsesidig belåtenhet: Uleåborg miste ett samtalsämne, och ödemarken fick åter sin rätta tillhörighet.

177 Här slutade all min kunskap om Drifvas vidare öden under en tid af 18 år. Jag hade tillbragt större delen af min ungdom dels i Schweiz, dels i Paris, lärt något, sett mycket och kanske glömt ännu mer. För mig var min vän Drifva numera blott en halfförgäten saga från en oskyldigare tid, när man ännu kunde beundra ekorrar. Och när, efter dessa 18 år, händelsen förde mig tillbaka till norra Finland, bekänner jag, att jag nästan glömt hennes tillvaro.

178 Jag hade med nöje antagit ett förslag af min slägting fru S. att i hennes sällskap göra en resa till Aavasaksa för att se midnattssolen. Fru S. tyckte icke om sjöresor, vi hade föredragit landvägen och åkte beqvämt i vagn de 16 milen från Uleåborg till Torneå. Resan skulle ha varit en af de angenämaste, om icke de många besvärliga färjställena varit förenade med fruktan och tidspillan. En vacker juniqväll hände oss dertill det miss|83|ödet, att våra skjutshästar skrämdes af en tjärmila och togo sig för att sträcka framåt i skenande galopp. Kusken sökte förgäfves hejda dem, och till råga på missödet brast ena tömmen. Icke ens en af de annars så förhatliga grindarne behagade denna gång ställa sig i vår väg. Vår oro var så mycket större, emedan man sagt oss, att vi snart åter hade att vänta ett färjställe. Vägen till ett sådant går alltid utför backe till flodstranden och stänges aldrig, hvarför vi sågo framför oss den mindre behagliga utsigten att med svindlande fart rusa rakt ned i floden.

179 I detta kritiska ögonblick mötte oss på vägen ett ensamt fruntimmer, åkande i schäs. Knappt varseblef hon vår belägenhet, innan hon stadnade, vände sin häst med schäsen tvärs öfver vägen och hoppade ned ur åkdonet. En minut derefter funno våra hästar vägen spärrad, men togo en ansats till venster, för att öfver diket flöja in på den bredvid liggande tallmon, då den okända med ett mod, en rådighet och en skicklighet, som väckte vår högsta förvåning, grep venstra hästen i grimman och lyckades så raskt hejda honom, att vagnen utan all fara varligt stjelpte uti det grunda diket.

180 Flåsande, löddriga och ännu darrande af fruktan, stadnade hästarne. Med den okändas tillhjelp kommo vi, något bleka, men med räddad krigsära, ur vagnen. Hennes första fråga var, om vi skadat oss. Icke det minsta, var svaret. – Det gläder mig, – sade hon. – Det hade kunnat gå värre; färjstället ligger knappt sexhundra steg härifrån. Litet skrämsel går öfver; vänta ett ögonblick, jag ser en källa här strax invid.

181 Med dessa ord sprang hon några steg in på mon, fann en bit näfver, improviserade en skål och bjöd oss strax derpå den delikataste dryck vatten jag någonsin kan påminna mig ha druckit i hela mitt lif. Vi hade nu återfått nog lugn att betyga vår bundsförvandt en välförtjent erkänsla. Fru S. presenterade sig; jag förblef namnlös som hennes slägting. Äfven den okända nämnde sitt namn, som var oss fullkomligt obekant, – fru X. Hon såg ut att vara föga öfver trettio år, var högvuxen och kraftigt byggd, med ett rikt mörkt hår upplagdt under den enkla halmhatten, bar halfvantar af lärft, en rutig bomullsklädning och en något sliten grå shavl såsom enda|84| skydd mot aftonkylan. Hennes häst var ett vackert djur, som hon smekte med synbar förkärlek; den ensitsiga schäsen nästan en lyxartikel i dessa aflägsna bygder.

182 Jag misstänkte vid första ögonkastet, att vi någonstädes hade sett hvarandra förut, och vissa vigilanta rörelser återkallade i min hågkomst ett barndomsminne. Men den person jag nu hade framför mig var betydligt fylligare, hon hade ingenting sjelfsvåldigt i sitt sätt, hon talade till oss ett vårdadt språk. Jag tvekade, om jag icke möjligen misstagit mig, när jag hörde henne säga till vår kusk på finska:

183 – Står han der rådlös! Profvar han icke sina tömmar, innan han begifver sig på väg? En tjärmila, säger han? Liksom man icke i denna årstid skulle åka förbi femtio tjärmilor! Men då stiger man af och leder hästarne förbi det farliga stället. Tag djuren vid tygeln och led dem med vagnen ur diket, men drumla icke, de äro vilda ännu. Jaså, går det icke? Det skall gå. Är han rädd, skall jag hjelpa honom.

184 Jag hade hört och sett nog. När vår beskyddarinna med samma djerfhet, samma skicklighet lyckats få hästarne och vagnen välbehållna på landsvägen, förstod jag, att hon icke kunde vara någon annan, än min forna beundrade vän fröken Drifva. Att hon icke igenkände mig, var förlåtligt; jag hade ju varit 12 år gammal, när vi sista gången sågo hvarandra på isen utanför Laanila.

185 – Skarfva nu tömmen, karl, medan jag håller hästarne, men gör en ordentlig knut! ... Se så, håller han? – Och hon profvade knuten. – Kör du min schäs, jag kör vagnen till färjan. Hvarken du eller hästarne äro att lita på.

186 Trots alla våra invändningar, sågo vi snart vår hurtiga vän på kusksätet, och hon rättfärdigade fullkomligt det förtroende hon redan ingifvit oss. När vi afstego vid färjan, sade hon till oss:

187 – Hvar ämna fruntimren tillbringa natten?

188 – På nästa gästgifveri.

189 – Om jag får bjuda ett tarfligt nattqvarter, skall det för mig vara ett rart nöje. Det är icke mer, än en qvart mil härifrån; tre rum; man behöfver ej mer denna årstid. Vi bo om vintrarne i staden, men vår läkare säger, att barnen behöfva landtluft.

|85|

190 – Tusen tack. Vi göra för mycket besvär.

191 – Alldeles intet. Min man är för tillfället bortrest, hans rum står till disposition, om icke möjligen något spår af hans tobakspipa skrämmer våra gäster på flykten.

192 – Men fru X. befann sig sjelf på en resa, som vi mot vår vilja afbrutit?

193 – Bagatell, jag åkte ut på ett par timmar för att bese ett nytt drällmönster. Här bor en skicklig väfverska i Peltola by.

194 Vårt krusande hade icke varit uppriktigt, vi mottogo inbjudningen med odeladt nöje. Inom mindre än en half timme befunno vi oss i en trifsam bondgård vid elfstranden och infördes i sommarbostaden, en sal, eller rättare stuga, med två kamrar och kök, allt högst enkelt, med otapetserade, hvitbilade väggar och landtlig möblering, men allt så väl skuradt, väl dammadt och intagande prydligt, som endast den bästa bland husmödrar kan ordna ett hem. Jag betraktade min värdinna med frågande blickar. Är det hon, som ordnat denna behagliga bostad, hon, som nyss med egen hand kört vår vagn?

195 Ja, det var hon, jag kunde ej mera tvifla derpå, när barnen framfördes till presentation. De voro icke mindre än sex, fem pojkar, en flicka. Att hålla en sådan skara på landet vid menskligt skick, säges vara ett svårlöst problem. Visst röjdes spår af strändernas gyttja på pojkarnes pjexor, visst såg man märken efter en nyss fallen knapp eller ett nyss rifvet hål; visst behöfdes en kamm för somliga ostyriga luggar, som tycktes så motspänstigt trotsa en uppvisning för främmande. Men problemet var löst på ett sätt, för hvilket ingen omsorgsfull mor behöft blygas. Om jag icke fann sediga, påklädda dockor, fann jag i stället frimodiga, ystra, vackra barn, som icke generade sig att klatscha ett duktigt slag i den främmandes hand, och jag erfor snart, att de visste sin skyldighet efter deras morfars metod.

196 – Front! – kommenderade modren. Alla sex, ända till den minsta pojken om 2 år, ställde sig i rad och stodo som tända ljus.

197 Stor presentation. – Detta är Gustaf, 12 år, tredje klassist. Kan stå på hufvudet som en äkta Romare. Jag slår vad, att du kan berätta oss hvad morot heter på latin?

|86|

198 – Daucusspråk: latin, – svarade gossen, utan att blinka.

199 – Sade jag icke det? Vidare: Karl Robert, 10 år, första klassist, stor hästkarl, virtuos i konsten att rida barbacka till brunnen. Vidare Knut, 8 år, bygger qvarnar i bäcken och ämnar blifva ingeniör ... Karin Maria, 6 år, studerar dansskola för en ekorre, som bor med henne, äter med henne och sofver med henne ... Alexander, 4 år, känner sig kallad att blifva trumslagare och går i lära hos en tam harunge ... Ändtligen Maximilian August, 2 år ... Nå, Max, tummen från munnen, stå rak på korfstickorna! ... Studerar första grunderna i den ädla konsten att rida käpphäst ... Se så, marsch, alla till kojs! Hvad? Säger ingen godnatt åt mamma?

200 Fronten upplöste sig och sprang i oordnade leder modren i famnen. Hon kysste dem med ett godt löje, slätande deras rebelliska hår, och efter en mer eller mindre krumbugtad knix för de främmande, voro alla försvunna.

201 – Karin behöfver ingen dansskola, hon är smidd af fjäderstål, – anmärkte jag.

202 – Nej, jag tror verkligen, att hennes nuvarande lärmästare öfverträffar herr Remahl, fastän han icke går så utåt med fötterna. Jag tänker, att man icke skall påklistra folkvett utvändigt; det är bättre att lefva sig in deri.

203 – Barnen se friska ut. Få de tillfälle att skida om vintern?

204 – Åh ja, snö ha vi nog och skare på vårarna. Skolan är en sträng buse, men ni skulle se dem en lofdag i backarna!

205 – Kunna de också lägga sig ned på isen och draga upp en major ur strömmen?

206 Fru X. betraktade mig förvånad. – Hvad menar ni? – frågade hon.

207 – Ingenting. Jag kom att tänka på ett litet äfventyr ... en ung person ... hennes namn, tror jag, var Blåsväder.

208 Fru X. sprang upp, fattade mina båda händer och drog mig till fönstret. De vackra bruna ögonen betraktade mig med en detektivs uppmärksamhet. – Nej, – sade hon med ett bryderi, som roade mig obeskrifligt, – jag vet verkligen icke ...

|87|

209 Jag burrade upp mitt hår öfver pannan, grep ett par glasögon, snörpte hop läpparna och sade högtidligt: Spangdang!

210 – Spik! Spik! Det är du, jag tänkte ju strax, att det kan icke vara någon annan, än Josefine Hemming! – Och hon svängde mig om med en uppriktighet, som nästan kom mina leder att knaka. – Lilla pyre, hvad du har vuxit lång, sedan du gret så erbarmligt på isen. Tutti du!

211 – Drifva du!

212 Och vi skrattade så hjertligt, att det blef nödigt upplysa min reskamrat, fru S., om orsaken till vår munterhet.

213 Under tiden dukades en landtlig thésexa, värd allt beröm. Ett så tjärnfärskt gult smör, ett så smakligt hembakadt bröd, en så superb lax i flera anrättningar måste öfverallt anses afundsvärda. Efter denna läckra supér drog sig fru S. tillbaka till värdens rum, som ställts till vår disposition, för väl vädradt, för att röja spåren af gammal tobaksrök. Och nu följde en stund af dessa förtroliga meddelanden, som få ett så lifligt intresse af barndomens minnen.

214 – Jag ser icke till din trogne slaf, som ville gå i forsen för dig, – började jag, efter att ha redogjort för mina senare öden.

215 – Froste? Åh, den har svalkat sig, han är skolmagister i Uleåborg och planterar med otroligt besvär en legion Romare i min Gustaf. Man kan på många sätt bevisa sin tillgifvenhet, till exempel med att servera plaggor åt sin forna flammas pojkar.

216 – Och dina öfriga gamla vänner? Jag menar de beskedliga menniskorna, som gjorde sig en så otrolig möda att förvandla dig till en fin dame.

217 – Och en så otacksam möda! Jag ber dig, Tutti, säg intet illa om dem, de ville mig väl på sitt sätt. Sådant vilddjur jag var, och hvilket bekymmer jag förorsakat min snälla moster Lucia! Ja, du, hon gaf mig förlorad och upptog efter mig en mera läraktig fosterdotter. Landshöfding Stjernschantz flyttade bort, landshöfding Lagerborg kom i hans ställe, men allt förblef moster ett inventarium i länestyrelsen. Det var nu en gång hennes lefnadsbestämmelse. Den kära gumman, jag tror verkli|88|gen, att det blef hennes död, när hon en vinter icke blef bjuden till landshöfdingens bal. Lyckligtvis hann hon få bjudningskortet en vecka efter balen; det hade förirrat sig, jag vet icke hvar, och moster gick nöjd att uppsöka sin förste gynnare, landshöfding Carnall.

218 – Och de andre olycklige, som åtogo sig förtroendet att dressera dig för sällskapslifvet, hvad blef det af dem?

219 – Jag känner ej herr Remahls senare öden, jag vet blott, att han fick två farliga medtäflerskor, fru Gellerstedt och mamsell Arppe. Om han lyckats eröfra Finland med sina battemanger, så fruktar jag, att han åter förlorat det. Min första lärarinna, som snart gifte sig, sjöng förmodligen Franzéns visa:

konsekvensändrat/normaliseratBarnet gråter, vaggan går,

Och klaveret hvilar.konsekvensändrat/normaliserat

221 Mamsell Hagtorn undkom lyckligt den gallfeber jag var nära att ådraga henne och knäppte ännu i många år sina elever med linealen på fingrarna.

222 – Och magister Spik?

223 – Hvarför upprör du mina ömma känslor? Han har avancerat till titulärråds värdighet. Fransyskan är nyttig till många ting.

224 – Och herr Westerlund?

225 – Riktigt, också en lärare, jag har honom att tacka för min flykt från folkvettsskolan. Han blef värdshusvärd och slutligen rådman i Uleåborg. Du mins den morgonen, när vi drogo major Björn ur forsen?

226 – Ja, mycket väl. Jag vill påminna mig, att det var du, icke vi.

227 – Nej, vi, ty du ökade forsens vatten med dina tårar. När jag återvände, hade moster Lucia om natten begrundat mitt sista bravurstycke i teatern och fattat det förståndiga beslutet att skicka mig hem till min far. Hvem var lycklig, om icke jag? Major Björn uppsökte mig; en hedersgubbe med sina befängda smekord! Han följde mig hem. Du vet kanske, att han varit min fars kompanichef ...

228 – Man berättade det.

|89|

229 – Nå, du må tro det blef muntert att höra de två gubbarne göra om 1808 års krig i vår fredliga prestgård, och jag behöfver ej tillägga, att fältmarskalken kom grundligt till korta. Nu hade majoren fyra egna döttrar, hvilka han i sin faderliga förtjusning brukade karessera med smeknamnen »kattan», »suggan», »kalfven» och »fålen». Icke nöjd med dessa fyra husdjur, bedyrade han, att »kosacken» skulle blifva hans femte, och kosacken var jag naturligtvis; det var en riktig rangtitel i bredd med de andra. Men då hvarken far eller jag hade lust att så utan vidare låna ut mig till Haaparandakonsekvensändrat/normaliserat, beslöts att majoren och far skulle byta på ett par år eller så. Nästa sommar sändes »kalfven» till oss och »kosacken» till Haaparanda. Jag inser nu, att det var ett lyckligt byte. Alla de fyra husdjuren voro uppfostrade af en förträfflig mor, som icke mera fanns till; enkla, okonstlade menniskor, och likväl med ett sällsynt mått af kunskap och sann bildning. »Kalfven» förstod att vårda och muntra min gamle far bättre, än hans egen dotter, och införde en helt annan ordning i vår förvildade prestgård. Jag åter gick i skola hos min jemnåriga »fålen» och hennes äldre systrar, som voro gifta i närheten. Ingen dressyr, intet klister; godt umgänge, goda böcker och lust att läsa; det gick af sig sjelf. Utan att veta huru, folkade jag mig under dessa två år så långt, som det var möjligt för min natur. Det är tarfligt nog, som du ser; vilden är manglad, men icke urtvättad. Alla kunna icke vara gjutna i samma smältdegel ... Far dog, jag gifte mig; nu vet du allt.

230 – Och huru ämnar du uppfostra din dotter? – frågade jag, varm af denna älskvärda uppriktighet.

231 – Icke som hennes mor blifvit uppfostrad, icke i ödemarken, icke på skidorna. Hon skall få lära, erfara, tänka; hon skall tämjas, men icke i bur. I den fria naturen skall en fri ande utveckla sig. Tro mig, af alla mina dårskaper återstår likväl något, som jag ville lemna i arf åt min dotter: friheten att vara sig sjelf, icke skrymta, icke hyckla; att böja sig under de jordlifvets band, som vårt samvete gillar och vårt förnuft erkänner, men skratta åt småtrasslet. Ja, förlåt mig, älskade moster Lucia, vänd dig ej i din graf: min dotter skall aldrig gå i herr Remahls dansskola.

|90|

232 Det var sent, och vi skulle tidigt fortsätta vår resa. Innan vi skildes, frågade min vän: –konsekvensändrat/normaliserat vill du ej se mina barn sofva?

233 Hon öppnade sakta dörren till barnkammaren. Der lågo de fyra yngsta, blommande, rödkindade, som mogna smultron. En stack fram sin fot utom täcket, en annan hade redan hunnit svänga sin lilla person med hufvudet der fötterna skulle haft sin lagliga plats. Modern jemkade med lätt och öm hand alla oordningar åter i skick, – denna samma mor, som jag sett gripa en skenande häst i tygeln.

234 – Hvar sofva dina äldsta gossar?

235 – Deras sofrum är salen, men när vi se gäster hos oss på qvällen, är det för dem ett kärt nöje att sofva i hövinden.

236 – Och du sjelf?

237 – Jag? I min ungdom sof jag mången sommarnatt i båten eller på hårda berget. Nu består jag mig lyxen af en bädd bredvid barnen.

238 – Och du har med sex barn icke städslat en barnsköterska?

239 – Nej, du; jag litar helst på mig sjelf. Skulle jag lemna mina barn i tjenarnes omvårdnad?

240 Jag tryckte min väns hand. Hade hon varit värre än en pojke, som man en gång sade om henne, och hade vilden ännu icke blifvit fullkomligt urtvättad, så var hon dock en mor, som kunde försaka sig sjelf.

241 Klockan sex följande morgon stod vagnen förspänd med sediga hästar. Vi hade tackat vår värdinna för den angenämaste gästfrihet och sutto redan i ekipaget, när jag hörde en af de äldre gossarne ropa: –konsekvensändrat/normaliserat Drifva!

242 – Hvem menar han? – frågade jag, förvånad att än en gång höra detta namn, som jag trodde här vara en hemlighet mellan ägarinnan och mig.

243 – Han ropar sin syster, – skrattade modren. – Gossarne gå att fånga ekorrar, och den lilla har fått förtroendet att bära deras smörgåsar till skogen. Jag vet ej hvar de uppsnappat namnet, förmodligen i Uleåborg. Karin bär det med resignation. Jag har sagt henne, att nog smälter en drifva, blott hon får se sin rätta vår.

244 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ja. Farväl!

|91|

245 – Nej, vänta ett ögonblick! Hur har karlen spännt för? Tömmarna äro ju trasslade i remtyget; på detta sätt blifva ni osams med första grindstolpe. Vara kusk och icke köra med ordentliga tömmar! Nej, stig icke ned, karl; jag skall hjelpa dig. Understår du dig att låta hästarne skena en gång till, så tänk på mig! ... Så, nu är det klart. Marsch, pannkaka.

 

 

1. *)Se på bocken!
2. *)Ett utrop af skadefröjd: det var rätt åt dig!