4 Kapitlet. Huruledes häradshöfding Löf betedde sig tappert i krig och belönades med en domsaga

Avsnittet ingår i HT 2/1 1847:|1||184|

4 Kapitlet. Huruledes häradshöfding Löf betedde sig tappert i krig och belönades med en domsaga.

1 Den natten kungen i egen hög person gick ärender till kommissariatet, – något som blott kan ske om natten före|2| en stormning – kom sedan ingen blund i Löfvens stora ögon. Hvad månne Hans Majestät menade med att han skulle se till vid tillfälle? tänkte Löf. Det är en elak vana hos de stora att inte låta de små (Löfven var ett hufvud längre än kungen) tala till punkt. För att emellertid ej skrifva hufvudet af mig, är det bäst jag ändrar alla små kungliga kkk till stora K. – Så sagdt ochoriginal: o h gjordt. Löfven skref nu så att svetten lackade och på slaget 8 var den sista afskriften komplett, men af en viss besynnerlig instinkt grep Löfven nu för första gången i sitt lif till en osanning och besvarade Östermans fråga, om någon fått se afskrifterna, med ett sträft nej. Derpå gick saken sin gång, som vi sett, de sammansvurne togo munnen full med granna ord, kungen teg och begaf sig sin kos till Sverige, underhandlingar öppnades med fienden och d. 12 Aug. 1788 fick Löfven, såsom en bepröfvad fäderneslandsvän, den äran att renskrifva den vida beryktade Anjalaförbundsakten. Härmed trodde nu mången saken vara slut. Men de misstogo sig. Kungen var icke den som lät huttla med sig. Ännu på hösten reste han till Dalarna, vann allmogen på sin sida, sammankallade en riksdag till vintern, genomdref Säkerhetsakten, och i Mars 1789 befunno sig Anjalaherrarne i godt förvar på Fredrikshof, hvarifrån Hästesko icke utgick förrän till stupstocken. Hvad Österman beträffar, kände han väl stundom åt om hufvudet satt qvar på hans axlar, men som ondt krut ej lätt förgås, så axlade han sig så mästerligt, att han gick kuppfri den gången och fick blott ta sig om näsan med de utlofvade lefveranserna.

2 När det började se knagligt ut med förbundets affärer, retades de öfriga skrifvarne med Löf och sade: du har just ställt vackert till för dig, när du skref förbundsakten. Nu tror kungen att du på köpet författat den, och det minsta blir att du hissas upp i den högsta tall i Tavastland, androm till varnagel. – Löf blef icke rätt väl till mods vid dessa förespeglingar; men hvad hände! En vacker dag kommer Österman helt förbluffad och räcker honom en häradshöfdingefullmakt, tilläggande att denna utmärkelse skett på konungens egenhändiga befallning och med afseende på Löfs trohet och nit för Kongl. Maj:t och riket. Då skall man tro att folk gjorde stora ögon och de största gjorde Löfven sjelf. Ty hvarken han eller någon annan kunde begripa hvarutinnan Löf haft tillfälle att visa Kongl. Maj:t ett så utmärkt nit. Passpå! skämtade dock kamraterne: du skall få se att kungen gjort dig till häradshöfding endast för att kunna hänga dig med desto större högtidlighet.

|185|

3 Emellertid började kriget ånyo med fördubblad ifver och lyckan vände sig än med, än mot Svenskarne. I April 1790 öfverkom Gustaf III till Finland och begaf sig till S:t Michel,original: S:t Mickel, der Öfverste Armfelt just stod i begrepp att gå löst på fienden. Partakoski och Kärnäkoski blefvo den 15:de i samma månad tagne från Ryssarne och Konungen reste derpå hasteligen till Borgå samt vidare österut åt gränsen till. Vid Valkiala stod nu den 29 April en ganska het och blodig affär, der man å ömse sidor slogs med mycken tapperhet och manspillan, dock så, att fienden slutligen nödgades vika och lemna vapen, tross och magasiner i sticket. Till denna utgång bidrog väsendteligen häradshöfding Lars Löf.

4 Löf! utropade jag med högsta förundran.

5 Som jag säger, Lars Löf. Oaktadt han var blefven häradshöfding, fann han sig icke förnedrad af att följa armén som fältskrifvare, väl besinnande att titel utan tjenst icke är stort bättre än ett brödstycke måladt på papper. När det i den friska vårmorgonen började gå hett till i granskapet och gevärsknallarna piffade och paffade i skogsdungen, och här och der en förflugen kula pipande dansade fram mot byn, der kommissariatetoriginal: kommissaritet för tillfället uppslagit sina bopålar, kände vår vän Löf en besynnerlig hjertklappning i sitt breda bröst och den annars fredlige mannens håg började svälla af sällsamt kurage. I skrifrummet stod en förglömd huggare utan slida. Utan att just veta hvarföre, grep Löf i huggaren, gömde den under sin frisöfverrock och begaf sig ut för att åskåda slaget. – Till venster om byn låg en liten bergsklack, glest bevuxen med tall och enrisbuskar. Dit styrde Löf i all tysthet sin väg, i hopp att der ha en öfversigt af affärens gång. Här fann han en kamrat, Maths Poronen, f. d. Savolaks jägare, men på gamla dagar sockenskomakare och nu stadd i samma ärende som Löf, nemligen att betrakta slaget. Poronen hade medtagit två lodbössor och ammunition, ty hvem vet? tänkte han.

6 På sidan om kullen var en sumpmark så sank, att häst och karl kunde sjunka derin öfver öronen, och på sumpen befanns en kavelbro af björkstammar, hvilken man troligen begagnat till skogskörslor. Men Löf brydde sig nu ganska litet om kärr och björkar; desto ifrigare betraktade han slaget, nedanför passet. Jag sade att man slogs bra, både Svensk, Finne och Ryss, och sannt var det. Stedingkoriginal: Stedingh var en annan karl han, än sedermera den fete Klingspor, hvilken satt och drack thoddy i NyCarleby under Oravais slag och mottog den ena adjutanten dammigare och blodigare än den andre, tills han slutligen fick det nöjet att kommendera sitt favoritkommando: retirera! Löfven och hans kamrat stodo der heta om öronen och sökte genom|186| krutröken urskilja om de blågula eller de grönröda uniformerna hade öfvertaget: men det var icke så lätt, ty gevär och kanoner talte samma tungomål. Hiuj! kom en sexpundig kula susande och pipande genom luften och slog ned i bergsklacken, så att skärfvorna flögo Löf om öronen. Nå nå, tänkte Löf och drog sig ett stycke åt sidan, men som han der ej hade god synvidd, jemkade han sig öfver kavelbron och stod just i begrepp att klifva upp på en stor sten på andra sidan om sumpen, då han varseblef en liten trupp infanteri hukande och smygande närma sig stället. Genast drog han sig tillbaka öfver bron, men fattade vid dess slut posto bakom en alnstjock tall och vinkade till sig Poronen, som, obekymrad om kulorna, qvarstod på kullen. Hvad ha de der i sinnet, efter de huka så der bakom buskarna? frågade Löf. – Kas Helsinkispråk: finska! hviskade Poronen, det är fienden som ämnar besätta höjden här och beskjuta de våra i flanken. Lyckas det, så viettiin suorasti vihillespråk: finska. Voj voj, jos mä nyt täss’ olisimme muutamia miehiä, eihän sittä sillan yllitte pääsäis’ ej hengikin. Tairakos Riivari ampuaspråk: finska? – Jo men, sade Löf, som var ganska flink fågelskytt. – Noh perkelespråk: finska, fortfor Poronen, då skall »Riivarispråk: finska» stå bakom tallen och knäcka hvarenda käft som vågar sig öfver bron, och jag skall sätta mig här bakom stenen och ladda, för jag har dålig syn.

7 Löf stod ännu villrådig och jag tror mest att hjertat klack en smula i honom, men i detsamma hade fienden närmat sig bron och Poronen ryckte honom förtvifladt i roc|3|ken. Nu var ej tid till vidlyftiga funderingar, snart hade Löf lagt an mot tallstammen och paff! der låg den förste som beträdde bron. Fienden studsade och såg sig omkring, men vågade ej skjuta, för att ej väcka Svenskarnes uppmärksamhet. Den sårade bars unnan och försöket förnyades. Paff! der låg den andre och paff! der tumlade den tredje. Nu är att märka, att bron var så smal, att knappt två kunde passera deröfver i bredd. All Ryssarnes tapperhet blef onyttig för den svåra lokalens skull. Hvarochen af de främste, som föll, stängde med sin kropp vägen för de efterföljande och soldaterne, som fruktade att falla i ett bakhåll, stadnade oupphörligt för att se sig omkring. Just denna trängsel och obeslutsamhet gåfvo Poronen rådrum att ladda och Löf, som alltmera lifvades, sköt i skocken, tills bösspiporna blefvo heta, och hvarje kula fann sin säkra man. Ändtligenoriginal: Äntligen fann fienden att detta icke bar sig; en del försökte gå på sidan om bron, men insjönko genast under armarna. Andra förbittrades öfver sina kamraters fall och började gifva eld på den mordiske skytten bakom tallen. Snart smattrade skotten allt tätare, kulorna haglade som ärter kring Löf, och slogo in i tallen, hvars bark ordentligen yrde omkring honom, hvar gång trädet träffades. En kula tog hans mössa, en annan rispade hans arm, en tredje gaf honom|187| en kontusion på kinden, men högröd med gnistrande ögon stod han qvar och fortsatte sitt mordiska arbete, utan att låta sig bekomma. Allt närmare framträngde fienden,original: fienden allt tätare blef kulregnet kring den raske sektern och just i det vådligaste ögonblicket, när fienden hämdlysten och oförskräckt upphunnit brons ända på tio stegs afstånd från Löf, ropade Poronen bakom stenen: tag till fötters, Riivarispråk: finska, ammunitionen är slut!

8 Men i det ögonblicket var Löf ett lejon, och det ärliga finska mannamodet, som dittills hos honom slumrat under skrifvareyrkets vekliga ro, behöfde blott en gnista för att uppflamma till förakt för en säker död. Hvad gjorde nu Löf, den dumme, den tafatte, Löf lejonharen, som kamraterne i smyg benämnde honom, han som icke troddes duga till rekryt engång? Med en rådighet, som man aldrig skulle ha väntat, ropade han åt Poronen att för brinnkära lifvet hasta efter undsättning; sjelf ville han försvara passet så länge han kunde. Och derpå framdrog han huggaren och störtade på fienden just i det ögonblick denne var på vägen att passera bron och få fast mark under fötterna.

9 Jag har förut nämnt, att Löf var en man om fulla sex fot och fyra tum, bredaxlad och muskelstark som en björn, trotts allt sitt skrifvande, icke just af de vigaste, men seg och ihärdig som en äkta Finne. From var han till lynnet, som ett barn, men ursinnig när han retades till vrede. Ingenting kan heller förliknas vid det raseri, med hvilket han nu, förbittrad af den mordiska striden, rusade fienden på lifvet. Den förste han mötte föll i ögonblicket och stängde passagen för de öfriga. Medan de främste studsade för det oväntade försvaret, trängde de efterföljande otåligt på och kommenderande officeren framförde sitt folk med yttersta häftighet. Ändtligen träffades den tappre häradshöfdingen af en kula i högra axeln, en annan krossade hans högra arm, ett bajonettstygn upprispade hans kind, mattad af blodförlust och ansträngning dignade han ned på knäna och ....

10 Och sen då? ropade jag, när Nybom hämtade andan.

11 Sen hade det ganska säkert varit slut både med Lars Löf och min historia, om icke just i sista stunden ett kompani af Åbo läns regemente visat sig på höjden tätt invid, ditkommenderadt när man hörde skjutandet, redan innan Poronen hann fram. Nu gaf fienden allt hopp förloradt att vidare forcera passet och höjden, reträtt kommenderades och verkställdes, och svenska arménoriginal: armen vann ett slag, som väl ofelbart varit förloradt, om fienden fått besätta höjden och taga den i flanken.

12 Hvad Löf beträffar, återfördes han illa tilltygad till högqvarteret, der han förbands och småningom hämtade sig. Ryktet om hans modiga bedrift blef|188| kunnigt i hela armén och kom jemväl till kungens öron. Gustaf III besökte Löf personligen på lazarettet, skakade hans venstra hand och sade med det egna intagande sätt, som tillvann honom så mångas tillgifvenhet: Ni har missförstått er kallelse, min kära Löf; ni har egnat er åt pennan, men naturen har bestämt er till soldat. Skada att det nu är för sent, då, som man sagt mig, er högra arm är lam för lifstiden. Svärdsorden kan jag icke gifva er, men mottag likväl min kungliga bevågenhet och Kajana domsaga, som från detta ögonblick icke mera är ledig!

13 Derpå gick kungen med en nådig nick och alla tyckte det vara litet särdeles att förlora en arm och vinna en domsaga.