5 Kapitlet. Huru häradshöfding Löf sätter sig att hvila på sina lagrar och har otur i frieri
Kommentar
Kommentar
»Häradshöfdingen. Romantisk berättelse i flera kapitel» ingick i HT 21/11 1846–20/1 1847, i åtta avsnitt. Manuskriptet har inte bevarats och novellen har inte tryckts om. Topelius avslutade alltid följetongerna före årsskiftet, och det var inte heller denna gång hans avsikt att låta »Häradshöfdingen» fortsätta in i januari, utan det berodde på censuren. Inför publiceringen av fjärde kapitlet meddelade censorn J. M. af Tengström den 16 december att »Löfvens hjeltebragd [är] af den för Ryssarne sårande beskaffenhet, att den icke kan införas», med mindre, tillade han, att censurkommittén enhälligt förordar publicering (citerat efter Topelius »Helsingfors Tidningars krönika», 244.136, pag. 17; korrespondensen har inte bevarats). Censurkommittén upptäckte ingenting anstötligt i berättelsen, fortsätter Topelius, utan ansåg den »menlös alltigenom», men för att inte gå censorn Tengströms ära för när »måste den på sju ställen dels ändras, dels utstrykas, med tillägg om ryssarnes tapperhet» (ibid.). Efter en paus på drygt två veckor ingick det fjärde kapitlet 2/1, det femte 9/1 och det sjätte och sista 20/1 1847.
De tillägg om ryssarnas tapperhet som Topelius nämner är förmodligen de som finns inströdda ikap. 4: »Vid Valkiala stod nu den 29 April en ganska het och blodig affär, der man å ömse sidor slogs med mycken tapperhet och manspillan» (stycke 3), »Jag sade att man slogs bra, både Svensk, Finne och Ryss, och sannt var det.» (stycke 6), »All Ryssarnes tapperhet blef onyttig för den svåra lokalens skull.» (stycke 7) och »när fienden hämdlysten och oförskräckt» (stycke 7).
Tidigare hade Topelius på sin höjd delat in novellerna i numrerade avsnitt (»Herminas Bekännelser», »Trollkarlens Dotter» och »Lindanserskan», alla från 1844 och 1845), men här inför han regelrätta, refererande kapitelrubriker i naiv stil. Den refererande karaktären ansluter sig till då praktiserade litterära konventioner, medan naiviteten följer tonen i följetongen. Se inledningen om det historiska motivet och om berättarfiktionen i »Häradshöfdingen», stycke 42 f. och 69 resp. 56 f.
Det är inte bara berättarfiktion och historiskt motiv som Topelius introducerar i »Häradshöfdingen», han använder namnskicket på ett för honom nytt sätt. Tidigare har personerna varit helt utan släktnamn eller fått dem markerade med asterisker, eller försetts med uppenbart fiktiva namn. I »Häradshöfdingen» strör Topelius ut släktnamn som – med ett undantag – inte är knutna till historiska personer, men däremot ofta är autentiska. Vid sidan av namnen på de historiska personerna – Gustav III och några officerare – förekommer ett tiotal släktnamn i följetongen, särskilt i slutet av novellen, i den lätt farsartade beskrivningen av huvudpersonens misslyckade friarfärder landet runt. På grund av sammanhanget kan man inte utesluta att det är en mild drift med det omfattande släktregistret Genealogia Sursilliana, som var aktuellt då.
Den norrbottniske storbonden Erik Angerman, med binamnet Sursill (ca 1550), hade flera döttrar som gifte sig i Österbotten. Redan på 1600-talet noterades att en påfallande stor del av prästerskapet och borgerskapet i Österbotten härstammade från dem, och en förteckning över ättlingarna gjordes upp. På 1700-talet tog biskop Mennander initiativ till komplettering och tryckning, men det var komministern Alcenius i Kalajoki (i norra Österbotten) som ägnade tjugo år åt att ytterligare komplettera och sammanställa verket. Alcenius blev färdig med manuskriptet 1847, men verket utkom först 1850. Topelius kände väl till projektet. Han hade puffat för utgåvan redan 1844. Presentationen hade den vitsigt allittererande rubriken »’Sju Systrar Sursillars’ Slägtregister» (HT 6/3 1844).
Av släktnamnen i novellen förekom Peron och Waselius på 1700-talet, men finns inte i det sursillska släktregistret. Det gör däremot Possén, Rislachius och Wilander. Dessutom nämns en häradsskrivare Lööf, utan vare sig förnamn eller levnadsår – men gift med Sursillättlingen i nionde led Anna Jacobsdotter Neuman (Genealogia Sursilliana 1850, s. 275).
Hösten 1846 korresponderade Alcenius med Topelius. Breven (Alcenius–Topelius 15/9 1846 och 28/1 1847, Topelius–Alcenius 11/12 1846) har inte bevarats, men är noterade i Topelius brevdiarium. Rytmen i korrespondensen och uppgiften om att Alcenius första brev inte kom med posten utan med en resande tyder på att Topelius utöver brevet fick material som han kanske ombads kontrollera – och kunde bekanta sig med. Namnen han använder representerar komministersläkter utan aktiva företrädare på 1840-talet. Spåren efter den historiske Lööf rinner snabbt ut i sanden. Det fanns alltså en historisk bakgrund som Topelius kunde kittla läsarnas nyfikenhet med, men inga ättlingar som behövde känna sig personligen utpekade – jfr fotnoten om häradshövdingarna som en representativ yrkeskår bland andra i skönlitteraturen.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 5 Kapitlet I HT lördagen 9/1 1847.
1 merbemälde ofta förut nämnde.
1 Gustaf III:s tid [...] Bugala Det är fråga om den s.k. pastoratshandeln. Kungen utnämnde kyrkoherdarna i de regala pastoraten, och under några år på 1780-talet tog statssekreteraren Schröderheim emot mutor för att rekommendera sökanden: den utnämnda kyrkoherden fick betala lösen för sin pastorsfullmakt. Adliga personer kunde vara innehavare av patronatsrätt, i patronella pastorat utövade patronus stort inflytande på valet av kyrkoherde; det är alltså inte helt klart vad berättaren Nybom avser här. Också Franzén hade tagit upp pastoratshandeln, i Audiensen, eller Lappskan i Kungsträdgården (1836). Både Bock och Bugala troligen fiktiva; en prästsläkt Bock fanns, men i Ingermanland, i slutet av 1700-talet.
2 venstervridet avigt.
3 sin paryr sina kläder.
3 projekterade föreslog.
3 kruserlighet krusande, krumbuktande.
3 lam lamm.
4 freden i Verälä [...] som det varit pro Värälä, den 14 augusti 1790. Gränserna förändrades inte jämfört med fredsslutet 1743.
4 fattig stackars.
4 uppresan resan norrut.
4 Sen minä aina [...] sitä (fi.) Det har jag alltid anat, men far trodde det aldrig.
4 Den [...] hofrätten i Vasa Hovrätten i Vasa hade inrättats 1776.
4 tjensteklunsar tjänstefel. Kluns i betydelsen fel, misstag förekommer i svenskan i Finland (SAOB har ex. av Topelius).
6 dragonpunsch blandning av olika tyska vita viner, champagne, arrak, varmt vatten och socker.
6 Ämmäkoski (fi.) Strid fors vid Kajana; Topelius förklarar namnet på vattenfallet Ämmä »käringen, så kalladt för sitt oafbrutna väldiga larm» i Finland framställdt i teckningar (ZTS XII, kap. »Österbotten», stycke 87).
6 rhumankaret romankaret; ett ankare motsvarar 39,25 liter. Senare forskning (Marketta Tamminen, »Herrasväen keittiö ja ruokapöytä» 2007, s. 199) uppger att rom från Västindien importerades till Finland från 1787; SAOB har ett belägg på romankare från 1833.
6 tingsherrarne troligen de juridiska biträden som vid tingen anlitades av käranden och svaranden.
6 Paldamoprostens Paldamo (fi. Paltamo), socken norr om Kajana.
6 snäckan den lilla släden.
7 storstöflor stöflor, parallellform till stövlar.
7 kronofogden statstjänstemannen som inom ett område handhade vissa polisiära uppgifter och uppbörden av kronoskatt (skatt till staten).
7 Possén Namnet var förankrat i norra Österbotten, i Uleåborg.
7 täckslädorna kurslädarna, täckta med ett slags sufflett.
7 alarm och häpnad uppståndelse och överraskning.
7 det oeldade förmaket förmaket, där man tog emot gäster, var inte uppvärmt i vardagslag.
7 mellanskof mellanrum, paus.
7 pass här: nej!
7 trubbiga tvära.
7 Thé bestods icke den tiden Kaffe, te och kakao förekom i Finland sedan början av 1700-talet, teet möjligen något tidigare; i praktiken när importen kom i gång efter stora nordiska kriget (Marketta Tamminen, »Herrasväen keittiö ja ruokapöytä» 2007, s. 201). Jfr Hertiginnan af Finland (s. 88) där teet beskrivs som en nyhet på 1740-talet.
7 inkrumpen inkrupen.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 191; Vasenius V, s. 167 ff.
5 Kapitlet. Huru häradshöfding Löf sätter sig att hvila på sina lagrar och har otur i frieri.
1 Nu kunde väl mången tycka, att det borde vara slut med historien om Lars Löf, sedan merbemälde vår vän så oförmodadt kommit sig upp på domaresätet. Att han klifvit dit med armstyrka, det bör ej förundra någon, som vet huru bastant han var öfver-hufvud-taget. Dessutom var väl Löf den förste, som blifvit häradshöfding för det han slagit ihjäl folk; man kan säga att han var en riktig huggare till jurist. Jag håller också före, att det är sak samma huru man kommer sig till en syssla, blott att man har den, ty det är många krokar i långdansen. Förstås att jag talar om Gustaf III:s tid, då skägglöse piltar kommo sig till pastorater, för det en vacker grefvinna lade sig ut för dem, såsom fallet var med prosten Bock i Bugala. Således: Lars Löf var häradshöfding med domsaga och dermed punkt. Jag tycker det är nog.
2 Men berättelsen är icke slut för det. Icke har man uppnått all mensklig fullkomlighet för det man blifvit häradshöfding. Och till, när man, som Lars Löf, blifvit det med högra armen lam, tör mången tänka, att man beter sig venstervridet. Och visst har det sina sidor.
3 Det var vid midsommartiden 1790 Löf utskrefs som frisk från lazarettet. Mager var han som en afbarkad gran, armen låg för ankar i en svart halsduk och långs högra kinden hade den fatala bajonetten ristat sin eviga åminnelse, ungefär som olycklige älskare bruka göra i barken af en asp. Löf kände sig likasom litet skroflig till sinnes, när han såg sig i spegeln, ty han hade allt en viss svaghet för sitt vackra utseende och sin paryr. Men derpå var nu ej tid att tänka: han hade ju domsaga. Domsaga! Ah, man skulle ha sett huru de fordne kamraterne krusade och huru fältkommissarien Österman projekterade brorskål, ty han tog för afgjordt att Löf var kungens förklaradeoriginal: förklara e gunstling och väl med tiden kunde bli lagman. Derpå|189| tänkte den beskedlige Löf icke det bittersta. Han förundrade sig endast öfver menniskornas ovanliga vänlighet och kruserlighet; stridsluften hade alldeles öfvergifvit honom, han var ett lam, som hans lynne bjöd, och för hans yrke var väl det till slut det bästa.
4 Kriget hade emellertid sin öfvergång och brusade förbi som ett åskväder. Ännu samma år slöts freden i Verälä och allt blef som det varit, med undantag af de dödskjutna, de lemlästade och annars tilltygade, om hvilka i fredsslutet icke nämndes ett ord. Löf, fattig karl, begaf sig nu på väg till Kajana och passerade på uppresan Raumo, derifrån han medtog sin gamla mor, som gret åtminstone sju förkläden fulla, först öfver sonens förlorade arm, sedan öfver respengarne som kungen gifvit och sist och mest öfver den oförlikneliga heder och den kungliga nåd|5| och upphöjelse, som vederfarits hennes käre Lars. Sen minä aina aavistanutspråk: finska, menade gumman, mutta ei koska isä uskonnut sitäspråk: finska. Och derpå tillträdde Löf sin domsaga, och som han hade lycka i allting, gick det så väl, att han fick sig till biträde en gammal skrifvare vid namn Tingelin, en karl med det yppersta hufvud och den ärligaste själ och som derjemte hade lagbok och domaregöromål på sina fem fingrar, när han var nykter; skada bara att det hände så sällan. Ärenderna gingo sin gång, stundom på rätt, stundom på sned, allt efter som Tingelin var klarare eller mörkare i öfra våningen, ty Löf fortfor att uppfylla sin lefnads bestämmelse: att skrifva rent, ehuru det numera skedde med venstra handen. Den då ännu helt unga hofrätten i Vasa, som nog kände både Löf och tillgången vid hans befordran, såg länge genom fingrarna med de formfel och tjensteklunsar, hvilka tid efter annan förspordes från Kajana, och nöjde sig med att gifva nog tydliga vinkar, när det befanns att häradshöfdingen plumpat för groft i protokollerna.
5 Så förgingo vid pass fem år, och Löfven hade sluppit temligen helskinnad, då från helt annat håll, än kongl. hofrätten, ett moln uppsteg, som hotade att störa hans behagliga ro. Detta moln var hans mor.
6 Det hade nemligen ej undfallit gumman Löfs moderliga skarpsynthet, att Tingelins droppar och thoddyglas de sednare åren småningom förledt hennes kära Lars mer än just nyttigt var både för honom och domsagan. Väl märktes aldrig något spiritusos i Löfs kopparhjerna; han hade varit karl att tömma en så dragonpunsch och likväl stå kapprak i en båt under farten utför Ämmäkoski. Men hvad gumman lade märke till, det var rhumuppköpen på Kajana marknad, och dessa blefvo större år från år. En dag – det var just efter en marknad, när gumman med häpnad sett det ena rhumankaret efter det andra inlyftas i huset – trädde hon in till Löf och förklarade kort|190| och godt att det nu vore tid för honom att gifta sig; hon blefve för gammal för att styra och ställa om ett stort hus; han sjelf stode på god väg att bli en suput, som Tingelin, och ett alltför gudlöst lefverne förde tingsherrarne. Korteligen, fru behöfdes i huset och den ville hon, modren, bespara honom mödan att välja: Paldamoprostens äldsta dotter Susanna hade funnit behag för hennes ögon och nästa söndagseftermiddag borde Lars spänna Polle för snäckan och fara att fria.
7 Modren hade alltid haft stort välde öfver den fromsinte häradshöfdingen, och så begaf det sig nu, att han lät öfverrumpla sig. Med tungt hjerta for han åstad, ty han visste nog med sig att han icke var talare, och fruntimmer hade han alltid beundrat på behörig distans. Det var en sprängkall Februaridag kaffetiden på eftermiddagen, då Löf åkte in till prostgården, klädd i storstöflor och vargskinnspels. Han visste icke, stackars karl, att han råkade komma på en dag, då ungdomen i huset, fyra flickor och fem ungherrar, var bjuden på danslekar till kronofogden Possén; kära mor hade lagat sin Lars i så god tid tillvägs, att drängarna på prostgården just utdrogo täckslädorna för att spänna i åt mamsellerna. Ej under att i gården blef alarm och häpnad, när häradshöfdingen körde in; prosten sof middag, prostinnan klädde flickorna, ungdomen hade fullt opp att syssla. En piga införde gästen i det oeldade förmaket, det dugde, bevars, ej sämre rum, och der bjöd man honom tre kopparoriginal: kopar kaffe med fem minuters mellanskof. Löf drack och frös och drack åter; men när han tänkte på sitt ärende, svettades han. Ändtligen kom prosten och började tala om ägotvister; slutligen kom ock prostinnan och förde talet på marknaden. Ungherrarne reste af de. Flickorna åter, som tittade genom nyckelhålet, hoppades i det längsta att Löf endast haft något embetsärende och skulle fara sin väg, men allt led tiden och Löf satt orörlig på karmstolen vid förmaksdörren. Slutligen skickades pigan att be prostinnan ut, och hela den unga skaran anfäktade gumman i kökskammaren med böner att ändå få fara till Posséns och lemna häradshöfdingen qvar att prata om processer och kaffepriser bäst han lyste. Men dertill sade prostinnan pass,original: pass. hon var slug nog att ana rätta afsigten med besöket, och flickorna måste bli hemma, så sura miner de gjorde. Ganska trubbiga introppade nu den ena efter den andra i förmaket, och enstafviga ord fick den arma Löf på alla håll. Men så var icke heller han mångstafvig, och på det sättet blef aftonen odödligt lång. Thé bestods icke den tiden, men i stället en grundelig qvällsvard kl. 9, och Löf fick sin plats bredvid Malin, den andra långa och magra dottern i huset; hvar och en annan än Löf skulle ha förstått meningen. Men Löf begrep icke annat än ordres, och|191| styrde kursen på Susanna. Förspillda voro alla vinkar och inviter att slå på annan bog, och när han ändtligen, så godt som med vargskinnspelsen på, kom fram med ärendet, befanns det, att Susanna allaredan lofvat lyckliggöra komminister Waselius med sin hand. Nu trodde sig prostinnan böra komma den blyge friaren till hjelp och lät förstå, att en slägtskap med kusin Löf ändå vore henne mycket kär, att Malin vore en utmärkt huslig flicka och annat mer; men allt för döfva öron. Löf hade för länge kännt sig på sjufamns vatten här i huset, för att icke göra pinan kort, och medan prostinnan ännu prisade sin Malin, satt friaren redan i snäckan, inkrumpen i sin vargskinnspels, gaf Polle en snärt och kuskade af med föresats att icke så snart igen begifva sig ut på friarebestyr.