12. Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet
Kommentar
Kommentar
»Vernas rosor» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 2 februari–22 mars 1856, i fjorton avsnitt. Manuskript finns inte. De tolv första kapitlen av fortsättningen »Stjernan i molnet» publicerades mellan den 7 maj och den 14 juni; de åtta senare mellan den 15 november och den 10 december. Topelius omarbetade senare »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; de utkom under den gemensamma titeln »Vernas rosor» i första delen av andra cykeln i Vinterqvällar 1881. Mot vanligheten aviserade Topelius följetongerna den 22 december 1855, när höstens följetong (»De blå» i Fältskärns berättelser) avslutades: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår. I stället skola här ingå tvenne originalnoveller: Vernas rosor och Stjernan i molnet.»
Ovanstående tyder på att Topelius hade tänkt publicera båda novellerna under vintern och våren, men krigsslutet ändrade hans planer. Freden efter Krimkriget slöts den 30 mars 1856 och Topelius började omedelbart planera en resa till Mellaneuropa, eftersom det hade blivit möjligt att få utrikespass. Han reste den 25 maj och var tillbaka i Helsingfors i september (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [293] och 303, Vasenius IV, s. 27). Det här förklarar i någon mån pausen på halvannan månad mellan slutet på »Vernas rosor» och början av »Stjernan i molnet», och Topelius bön om läsarinnornas tålamod i väntan på den (kap. »Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor», stycke 11). Han drog ut på pausen mellan följetongerna, men inledde i alla fall »Stjernan i molnet» före avresan för att sedan på hösten bara kunna spinna vidare på den. När han reste hade han fyra kapitel på lager, och när de hade gått i tryck fick läsarna veta att resten »nödgas vi spara till hösten» (kap. »Dubbelgångaren», stycke 19).
I »Vernas rosor» samsas saga, genreparodi och uppsluppen fars. Kontrasten till fjolårets följetong kunde inte vara större. Vårterminen 1855 utgjordes följetongen av den sjätte »berättelsen» i Fältskärns berättelser, »Majniemi slott», som utmynnar i de svåra missväxtåren på 1690-talet. Topelius ägnar två avsnitt i maj 1855 åt befolkningskatastrofen i både Sverige och Finland – ca 150 000 dog av svält och sjukdomar i Finland; det var nästan en tredjedel av landets befolkning som före nödåren ska ha uppgått till en halv miljon. Hösten 1855 ägnades följetongen Karl XII och »De blå» (karolinerna), från trontillträdet till nederlaget vid Poltava. Från heroisk tragedi kastades läsarna med »Vernas rosor» in i en sagolik rokokomiljö med en sovande hjältinna som en Törnrosa bakom både en mur och »en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor» (kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1). Å andra sidan kunde läsarna dra slutsatsen av Topelius anmärkning i december att »Flyktingen» inte kunde föreläggas censuren, och substitutet skulle representera något helt annat.
»Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig, och Topelius tidfäster den alldeles i början till »Juni månad år 1788» (kap. »Huru två riddare redo i skogen», stycke 2). Han gör några anspelningar på aktuella frågor, också på krigsförberedelserna – det är p.g.a. dem hjälten och hans vapendragare rör sig i trakten – men kriget och de historiska aktörerna har ingen som helst roll i novellen som utspelar sig under några dygn. Miljön, persongalleriet, intrigen och rentav det korta tidsspannet hör till sagan, riddarromanen och skräckromanen. Berättarens kommentarer, som ideligen avbryter handlingen eller strör in formaliserade artighetsfraser till »den gunstige läsaren», »den gunstbenägne läsaren», »de hulda damer» och »den älskvärda läsarinnan» hör också till en äldre romantradition som Topelius både anammar och driver med här.
Maija Lehtonen har behandlat blandningen av genrer och elementen av saga i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» (se inledningen, stycke 121). I »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995) studerar hon hur Topelius använder skräckromantiska berättargrepp och mönster, med talrika exempel ur »Vernas rosor». Hon uppmärksammar kontrasterna som förekommer i komposition och miljöskildring. I flera av Topelius verk lever man på herrgårdarna ett dubbelliv som avspeglas i huset; Lehtonen lyfter fram Nattsjö i »Vernas rosor» som det bästa exemplet. Motsatserna mellan ljus och mörker har en symbolisk betydelse. Verna vistas i de ljusa »behagliga» rummen i husets övre våning, men stängs in i ett fönsterlöst, gravliknande mörkt rum som straff. Hennes far kapten Mörk bor bakom fördragna gardiner i nedre våningen av huset. »Trappan är ett viktigt element i skräckromantikens byggnader», en väg till kunskap om hemligheter och det omedvetna, påpekar Maija Lehtonen (ibid., s. 13 ff.). Här kan tilläggas att den trånga trappan på Nattsjö utdöms av läkaren – förnuftets röst – som opraktisk och livsfarlig eftersom det inte går att röra sig obehindrat i den (kap. »Hvad som vidare tilldrog sig [...] prinsessans förtrollning», stycke 8).
Skräckromanens fasta persongalleri består av hjälten, hjältinnan, den onda kvinnan, skurken och bipersoner som stöder eller motarbetar huvudpersonerna. I »Vernas rosor» är Göran Ros hjälten, Verna hjältinnan och kapten Mörk skurken. Jack och doktor Ekströmer är hjältens medhjälpare; Rebecka förvandlas under berättelsen från motståndare till medhjälpare. Vernas döda mor, som förekommer i »berättelsen i berättelsen» har drag av den onda, eller åtminstone erotiskt farliga kvinnan. Den våldsamt svartsjuke Mörk är en tragisk skurk, medan Göran Ros närmast motsvarar en klichéartad hjälte – trots att hans roll framstår också i parodisk belysning (Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 17 ff.).
Konstellationen Göran Ros och Jakob-Jacques-Jack Peura varierar motivet herre och trogen tjänare som utgår från det arketypiska paret don Quijote och Sancho Panza. Topelius har använt motivet i novellen »Vargen» (1846) och i början av Fältskärns berättelser (1851), där parhästarna heter Bertelsköld och Larsson. Han återkommer till det med Lennart Croneld och korpral Durk i »Konungens handske» från 1863. I »Vernas rosor» finns uttryckliga anspelningar på »den tappre riddaren af Mancha» och »våra vandrande riddare» (Ros och Peura; t.ex. i kap. »Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet», stycke 1). Jack är i »Vernas rosor» en huvudsakligen komisk figur. Han tilldelas rollen som vandrande riddare, men uppför sig inte enligt genrekonventionen.
Maija Lehtonen konstaterar att de komiska effekterna uppstår genom tvära kast mellan det högstämda och det vardagliga och att berättaren här gärna understryker den komiska kontrasten mellan det romantiska och det realistiska, mellan ande och materia, ideal och verklighet. Den här kontrasten utgör grunden för pastischer och parodier, och för den romantiska ironin. Kontrasten i »Vernas rosor» mellan å ena sidan sagans och romanens mönster, å andra sidan berättelsens »verklighet» betonas genom att personerna inte motsvarar de förväntningar mönstret väcker (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58 ff.). Göran har visserligen en sentimental svada och citerar Schiller, men han drömmer om filbunkar. Sagans trollkarl, läkaren Ekströmer, är varken mystisk eller demonisk. Han äter, dricker, misshandlar klassikerna och har »icke en fés klingande glasharmonika», utan en skorrande röst (kap. »Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen», stycke 13).
Kapitlen utmynnar ofta i en cliffhanger och börjar med att berättaren vänder sig till läsaren. Tredje kapitlet slutar t.ex. med att »de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret», och det fjärde börjar: »Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde». Berättarens kommentarer är medvetet snusförnuftiga: »Man kan ej nog varna unga flickor» för att glömma stegen kvar efter att ha fällt ner den från sitt fönster. Kommentarerna bryter illusionen: först byggs en andlös spänning upp, för att punkteras av ett inskott av berättaren. När hjälten ska enlevera den sovande hjältinnan och nalkas hennes säng med förhängen av »fint musselin» avbryter berättaren sig: »i fall det fanns musselin den tiden».
Topelius behåller inte det lätta anslaget genomgående, utan hemfaller åt kraftig sentimentalitet. Den hör i och för sig också 1700-talet till, men de sentimentala partierna – som är särskilt påfallande i slutet – är inte pastisch. »Berättaren tar ofta sin historia på allvar» påpekar Maija Lehtonen (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 61). Se även forskningsöversikten i inledningen, stycke 122.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 12. Huruledes riddar [...] slottet. Tolfte avsnittet börjar, i HT lördagen den 15 mars 1856.
1 kapell kapellförsamling (som inte var en självständig socken).
1 trakassera här: krångla, bråka.
1 riddaren af Mancha Don Quijote, Cervantes Den snillrike riddaren Don Quijote de la Mancha (orig. 1605, 1615; svensk övers. av J. M. Stjernstolpe 1818–1819).
1 späkningar [...] Toledo Avser möjligen Don Quijotes äventyr i Sierra Morena.
1 Dulcinea bondflickan Dulcinea som don Quijote i Cervantes roman uppvaktar i tron att hon är en förnäm adelsdam. Hösten 1852 hade Topelius låtit Bertel Bertelsköld i Fältskärns berättelser jämföra sig med riddaren av la Mancha och Regina von Emmeritz med Dulcinea, liknelsen förefaller i båda fallen långsökt.
1 käpprapp som delades ut till de oefterrättliga rekryterna.
2 Phebus kört sitt gyllene spann [...] himmelens fäste Foibos, Febus, Phoebus, binamn på solguden Apollon som körde solens gyllene vagn från soluppgång till solnedgång.
2 Morpheus i grekisk mytologi en bevingad sömngud.
3 Hugg [...] Bast och Bult här: namn på soldater. Namnen (rygg)Bast och Bult (drummel) antyder att de har fått sin del av käpprappen ovan.
3 ordres (fra.) order.
3 Lappträsk socken i östra Nyland.
12 qvinnorån [...] Miste lif sitt Livsstraff för kvinnorov utdömdes om mannen »häfdade» kvinnan mot hennes vilja, i annat fall dömdes han till böter och fängelse (1734 års lag, Missgiernings Balk XXII).
32 omvänder något ålderdomlig imperativform, andra person pluralis.
33 eröfras på vikingavis I föredraget »Om qvinnan hos de skandinaviska och finska folken i forntiden» (1850, s. 321) uttrycker Topelius sig mindre kategoriskt: »Aldrig var det allmän sed, men ofta hände dock, att man röfvade sin blifvande hustru från fädernehemmet nattetid och med våld».
38 sparlakan sängomhänge.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 Det är hög tid att lugna alla de hulda damer, som oroa sig öfver de båda vandrande riddarnes öde, med den försäkran, att de – neml. riddarne – befinna sig efter omständigheterna väl, så väl, som man kan befinna sig, sedan man genomvakat en natt af fastor, mödor och förargelser – sedan man ytterligare fått rida en mil öfver ängar och skogsmarker – sedan man trakterats med barkbröd, stekta rofvor och källvatten i en torparestuga – sedan man ändtligen uppnått sin bestämmelse i ett litet
kapell
vid namn Artsjö – sedan man, utvakad och utsliten, fått 
trakassera
med oefterrättlige rekryter och tjockhufvade underofficerare – och sedan man ändtligen, efter alla dessa en vandrande riddares besvärligheter, hugnats med en ätbar middag, en mugg drickbart öl och en temligen sofbar säng hos länsmannen på orten. Ifall den hulda läsarinnan någonsin med ett deltagande hjerta följt den tappre 
riddaren af Mancha
uppå hans irrfärder, så skall hon kanske vid allt detta erinra sig hans 
späkningar uti bergstrakterna vid Toledo
; men skillnaden var, att denna ridderskapets blomma icke förglömde att tänka på sin 
Dulcinea
, medan han gäspade och fastade, då deremot våra vandrande riddare slutligen tänkte allenast på smörgåsar, mjölgröt, 
käpprapp
och middagslur.
2 Emellertid hade den dagen förgått, som vi sågo randas så äfventyrligt i skogen vid Nattsjö, och ännu engång hade
Phebus kört sitt gyllene spann både upp och ned öfver himmelens fäste
. Kort sagdt, tjenst och rekryter hade qvarhållit båda riddarne två dagar i Artsjö, hvarefter kommandot slutligen befanns färdigt att afgå till sitt kompani i Lovisa. Riddarne hade nu sofvit ut, och den lille Amor underlät ej att titta med sitt lockiga hufvud in genom hjertats dörr, som den flydde 
Morpheus
lemnat på glänt.
3 »Gör dig i ordning, Jack»,konsekvensändrat/normaliserat sade Göran den andra dagen om aftonen till sin bepröfvade vän. »
Huggkonsekvensändrat/normaliserat har 
ordres
att vara i morgon afton med kommandot i 
Lappträsk
och vänta oss der. Men Bast och Bult
följa oss åt.»
4 »Skall ske», svarade Jack mekaniskt. Han var ej van att resonnera öfver förmäns befallningar. Likväl uppspärrade han nu sina stora grå ögon, betraktade Göran och tillade: »tänker du rida dit i natt?»
5 »Ja, det tänker jag», svarade Göran torrt.
6 »Jag trodde du skulle ha nog af sist»,konsekvensändrat/normaliserat genmälde vännen buttert. »Aktakonsekvensändrat/normaliserat dig, Göran! Den svarte kaptenen står i förbund med f–n.»
7 Göran smålog och gick att se efter hästarna.
8 Qvällen var mild, och på den följde en lugn och vacker, men litet mulen natt. De två riddarne, som denna gång hade hvar sin vapendragare efter sig,|241| redo tyste på skogsvägarne. Bult och Bast voro hemma från trakten och kunde derföre visa genvägar dubbelt kortare än dem, på hvilka riddarne tillryggalagt sin mödosama ridt för två dygn sedan till Artsjö. Emellertid var klockan mellan 1 och 2 på morgonen, då det tysta tåget nalkades höjderna, som skymde utsigten öfver Nattsjö gård.
9 Nu gjordes halt, och man höll ett krigsråd. Värsta bekymret gjorde bandhunden, som otvifvelaktigt skulle höra häst-trampet och röja planen i förtid. Man beslöt derföre att afstiga redan på höjden ett godt stycke från gården och lemna hästarna under Bults vård, tilldess att han finge signal att närma sig. De tre öfrige skulle gå till gården, Bast skulle med godo eller ondo tysta hunden, medan Göran och Jack utförde det egentliga vågstycket.
10 »Men hvad tänker du göra?» puttradeoriginal: göra? ”puttrade Jack, som var föga belåten med hela företaget.
11 »Befria Verna – det är ju klart som dagen»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Göran med ungdomens sjelfförtroende.
12 »Men sådant är ju inbrott och
qvinnorån, och vet du hvad lagen säger derom? Miste lif sitt
...»
13 »Detoriginal: Det är möjligt. Men om jag icke befriar Verna, så dödar odjuret henne. Nu först faller mig något in. Jack ... vänd om och rid din väg. Eller gå till höjden och laga att du ingenting hör eller ser.»
14 »Jag vända om? Hvarföre det?»
15 »Resonnerar du? Vänd om, säger jag!»
16 »Har jag någonsin förr öfvergifvit dig, Göran?»
17 »Nej, min redlige Jack, men nu vill jag det.»
18 »Myteri, ryttmästare! Jag går ej ur fläcken.»
19 »Jack ... när jag var fyra år gammal ...»
20 »Fann jag dig ensam och gråtande på gatan i Helsingfors ...»
21 »Du forskade förgäfves efter mina föräldrar ...»
22 »Och du visste blott, att din mor ofta gråtit, att du var rädd för din far, att du byggt dammar i en bäck, att en flintskallig man farit lång väg med dig och öfvergifvit dig ...»original: ...
23 »Derpå upptog du mig som egen son, och jag höll af dig som en far och en bror, och du stod i gunst hos generalen och skaffade mig befordran, så att jag till slut gick om dig i tjensten ...»
24 »Det var din sak. Rådde jag för att höga och låga höllo af dig? Och jag ... jag sträfvar ej högre. Jag duger ej till öfverbefäl. Men du skall bli general, Göran!»
25 »Jack ... och nu skulle jag störta dig i olycka!»
|242|26 »Låt bli med det här, så är allt ogjordt.»
27 »Jag kan ju ej. Jag vet att han dödar henne!»
28 »Nå, så följas vi åt.»
29 »Ännu engång ... jag ber dig, Jack!»
30 »Hör på, Göran! Hvad tror du jag skulle ha att lefva för, om du ginge i ofärd och jag skulle ha öfvergifvit dig?»
31 Göran svarade icke. Hans ögon voro fuktiga. Han tryckte endast den trogne vännens hand.
32 »Höger
omvänder
eder! Marsch!»
33 Och de välbekanta kommandoorden lotsade sig den gången hurtigare än någonsin fram mellan den ärlige gamle kornettens tjocka mustacher. Jack hade i hast blifvit vid ypperligt lynne och ansträngde sig under den återbegynta marschen ända till ett oerhördt raljeri om den blifvande »lilla frun»,konsekvensändrat/normaliserat som nu skulle
eröfras på vikingavis
.
34 Man nalkades gården. Det var en så herrlig natt, som endast norden består sig vid midsommartid. En tunn dimma steg ifrån bäcken. En florslik skugga af molnen omtöcknade kullar och dalar, der vindarna sofvo i blomstersängar. Alla Vernas rosor doftade ljufligt i trädgården och spridde kring hela nejden en vällukt så fridfull, så ljuf, att Göran frågadeoriginal: frägade sig med en känsla af tvekan: hvarföre vill du i denna sköna blomstergård störa oskuldens hvila och nattens ro?
35 Men i nästa ögonblick hade han redan kastat kring gallret af balkongen ett starkt rep, på hvilket han klängde sig upp, medan Jack stod nedanföre på post, beredd att i nödfall följa honom. Ännu hade man ej hört bandhunden, men just i samma stund Göran uppnått balkongen, begynte den vaksame väktaren häftigt skälla.
36 »För ditt lif, Göran, skynda dig; hunden väcker upp hela huset!»konsekvensändrat/normaliserat hviskade Jack. »Anfäktakonsekvensändrat/normaliserat och regera, Bast får ej besten att tiga!»
37 Göran hade passerat den vägen förut och märkt att fönsterposterna torkat ihop, så att man med en strumpsticka kunde peta upp hakarna utifrån. På detta medel var han beredd, och det lyckades. Inom mindre än två minuter stod han inne i Vernas rum.
38 Det var skymning i rummet, så att man blott dunkelt kunde urskilja föremålen. Allt syntes oförändradt sedan i förrgår. Der voro de ju, den ljus|3|röda soffan, de smärta stolarna, de lätta gardinerna och borta i hörnet mot gårdsrummet den lilla bädden med dess
sparlakan
af fint musselin – i fall det fanns musselin den tiden. En egen känsla betog vår Göran. Hans hjerta klappade så hårdt, att han tyckte sig höra dess slag.
|243|39 Hunden fortfor att skälla med en ursinnig häftighet, som gaf tillkänna att han fått öga på Bast. Ingen tid var att tveka, och likväl tvekade Göran. Han tyckte sig se det lätta täcket höjas af Vernas andedrägt. Han tyckte sig höra dess sakta sus, likasom nattvindens stilla fläkt i en ljusgrön björk. Men hon sof – djupt, lugnt, utan aning om faran, såsom oskulden sofver i lifvets stormar.
40 »Verna!»konsekvensändrat/normaliserat hviskade ynglingen. »Verna,konsekvensändrat/normaliserat stig upp, det är jag, som kommit att rädda dig!»
41 Verna sof.
42 »Skynda dig!»konsekvensändrat/normaliserat hviskade ynglingen åter, högre och otåligare. »Kom,konsekvensändrat/normaliserat svep shawlen omkring dig, medan jag söker din kappa. Skynda dig, man skall förfölja oss, men var icke rädd, vi ha goda hästar, och innan solen går upp, äro vi långt härifrån.»
43 Verna sof.
44 »Ack, jag dumhufvud!»konsekvensändrat/normaliserat sade Göran strax derpå till sig sjelf. »Honkonsekvensändrat/normaliserat hör ju mig icke. Verna! Verna, stig upp och fly!»
45 Och nu vågade han hvad han troligen annars aldrig vågat – ty den älskades sömn är helig för den första kärlekens öga. Göran lade sin hand uppå flickans panna och upprepade orden: »Verna, kom, låt oss fly!»
46 I samma sekund uppslog den sofvande sina ögon och betraktade ynglingen med den första bestörtningens tvekan. Utan att förlora tiden med förklaringar, skyndade Göran till alkoven i yttre rummet och framsökte Vernas kappa, som dolt honom, medan han der fann i förrgår ett gömställe. Hans korta frånvaro begagnade Verna förträffligt, för att ej nödgas rodna, när Göran återvände med kappan.
47 Men dyrbara minuter hade redan förlorats. Med hundskallet på gården blandades redan menniskors skrik och bullret af ett förtvifladt handgemäng. Antingen Jack eller Bast, eller båda, hade fått uppbära första motståndet, och det var i så måtto en lycka, att man trodde sig förfölja tjufvar dernere, utan att ana den värre stölden deruppe.
48 Raskt svepte Göran kappan kring Verna, fattade henne om lifvet och bar henne till balkongen, för att derifrån hissa sig ned utför repet med sin dyrbara börda. Hvilken syn! När han ville klänga sig ned, fann han repet afskuret!
49 Icke en minut var att bortgifva. Göran skyndade åter in, för att söka någonting, hvarmed han kunde hissa sig ned med det kära rofvet. Ny bestörtning! Mot honom trädde i rummet en besynnerlig hvit figur, i hvilken Göran hade all möda att igenkänna – förskräcks icke, o läsarinna! – denna besynnerliga hvita figur var ...
50 Men det få vi veta i nästa kapitel.