11. Huru trollkarlen råkade i en stor frestelse och hvad som vidare tilldrog sig i det förtrollade slottet
Kommentar
Kommentar
»Vernas rosor» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 2 februari–22 mars 1856, i fjorton avsnitt. Manuskript finns inte. De tolv första kapitlen av fortsättningen »Stjernan i molnet» publicerades mellan den 7 maj och den 14 juni; de åtta senare mellan den 15 november och den 10 december. Topelius omarbetade senare »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; de utkom under den gemensamma titeln »Vernas rosor» i första delen av andra cykeln i Vinterqvällar 1881. Mot vanligheten aviserade Topelius följetongerna den 22 december 1855, när höstens följetong (»De blå» i Fältskärns berättelser) avslutades: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår. I stället skola här ingå tvenne originalnoveller: Vernas rosor och Stjernan i molnet.»
Ovanstående tyder på att Topelius hade tänkt publicera båda novellerna under vintern och våren, men krigsslutet ändrade hans planer. Freden efter Krimkriget slöts den 30 mars 1856 och Topelius började omedelbart planera en resa till Mellaneuropa, eftersom det hade blivit möjligt att få utrikespass. Han reste den 25 maj och var tillbaka i Helsingfors i september (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [293] och 303, Vasenius IV, s. 27). Det här förklarar i någon mån pausen på halvannan månad mellan slutet på »Vernas rosor» och början av »Stjernan i molnet», och Topelius bön om läsarinnornas tålamod i väntan på den (kap. »Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor», stycke 11). Han drog ut på pausen mellan följetongerna, men inledde i alla fall »Stjernan i molnet» före avresan för att sedan på hösten bara kunna spinna vidare på den. När han reste hade han fyra kapitel på lager, och när de hade gått i tryck fick läsarna veta att resten »nödgas vi spara till hösten» (kap. »Dubbelgångaren», stycke 19).
I »Vernas rosor» samsas saga, genreparodi och uppsluppen fars. Kontrasten till fjolårets följetong kunde inte vara större. Vårterminen 1855 utgjordes följetongen av den sjätte »berättelsen» i Fältskärns berättelser, »Majniemi slott», som utmynnar i de svåra missväxtåren på 1690-talet. Topelius ägnar två avsnitt i maj 1855 åt befolkningskatastrofen i både Sverige och Finland – ca 150 000 dog av svält och sjukdomar i Finland; det var nästan en tredjedel av landets befolkning som före nödåren ska ha uppgått till en halv miljon. Hösten 1855 ägnades följetongen Karl XII och »De blå» (karolinerna), från trontillträdet till nederlaget vid Poltava. Från heroisk tragedi kastades läsarna med »Vernas rosor» in i en sagolik rokokomiljö med en sovande hjältinna som en Törnrosa bakom både en mur och »en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor» (kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1). Å andra sidan kunde läsarna dra slutsatsen av Topelius anmärkning i december att »Flyktingen» inte kunde föreläggas censuren, och substitutet skulle representera något helt annat.
»Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig, och Topelius tidfäster den alldeles i början till »Juni månad år 1788» (kap. »Huru två riddare redo i skogen», stycke 2). Han gör några anspelningar på aktuella frågor, också på krigsförberedelserna – det är p.g.a. dem hjälten och hans vapendragare rör sig i trakten – men kriget och de historiska aktörerna har ingen som helst roll i novellen som utspelar sig under några dygn. Miljön, persongalleriet, intrigen och rentav det korta tidsspannet hör till sagan, riddarromanen och skräckromanen. Berättarens kommentarer, som ideligen avbryter handlingen eller strör in formaliserade artighetsfraser till »den gunstige läsaren», »den gunstbenägne läsaren», »de hulda damer» och »den älskvärda läsarinnan» hör också till en äldre romantradition som Topelius både anammar och driver med här.
Maija Lehtonen har behandlat blandningen av genrer och elementen av saga i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» (se inledningen, stycke 121). I »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995) studerar hon hur Topelius använder skräckromantiska berättargrepp och mönster, med talrika exempel ur »Vernas rosor». Hon uppmärksammar kontrasterna som förekommer i komposition och miljöskildring. I flera av Topelius verk lever man på herrgårdarna ett dubbelliv som avspeglas i huset; Lehtonen lyfter fram Nattsjö i »Vernas rosor» som det bästa exemplet. Motsatserna mellan ljus och mörker har en symbolisk betydelse. Verna vistas i de ljusa »behagliga» rummen i husets övre våning, men stängs in i ett fönsterlöst, gravliknande mörkt rum som straff. Hennes far kapten Mörk bor bakom fördragna gardiner i nedre våningen av huset. »Trappan är ett viktigt element i skräckromantikens byggnader», en väg till kunskap om hemligheter och det omedvetna, påpekar Maija Lehtonen (ibid., s. 13 ff.). Här kan tilläggas att den trånga trappan på Nattsjö utdöms av läkaren – förnuftets röst – som opraktisk och livsfarlig eftersom det inte går att röra sig obehindrat i den (kap. »Hvad som vidare tilldrog sig [...] prinsessans förtrollning», stycke 8).
Skräckromanens fasta persongalleri består av hjälten, hjältinnan, den onda kvinnan, skurken och bipersoner som stöder eller motarbetar huvudpersonerna. I »Vernas rosor» är Göran Ros hjälten, Verna hjältinnan och kapten Mörk skurken. Jack och doktor Ekströmer är hjältens medhjälpare; Rebecka förvandlas under berättelsen från motståndare till medhjälpare. Vernas döda mor, som förekommer i »berättelsen i berättelsen» har drag av den onda, eller åtminstone erotiskt farliga kvinnan. Den våldsamt svartsjuke Mörk är en tragisk skurk, medan Göran Ros närmast motsvarar en klichéartad hjälte – trots att hans roll framstår också i parodisk belysning (Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 17 ff.).
Konstellationen Göran Ros och Jakob-Jacques-Jack Peura varierar motivet herre och trogen tjänare som utgår från det arketypiska paret don Quijote och Sancho Panza. Topelius har använt motivet i novellen »Vargen» (1846) och i början av Fältskärns berättelser (1851), där parhästarna heter Bertelsköld och Larsson. Han återkommer till det med Lennart Croneld och korpral Durk i »Konungens handske» från 1863. I »Vernas rosor» finns uttryckliga anspelningar på »den tappre riddaren af Mancha» och »våra vandrande riddare» (Ros och Peura; t.ex. i kap. »Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet», stycke 1). Jack är i »Vernas rosor» en huvudsakligen komisk figur. Han tilldelas rollen som vandrande riddare, men uppför sig inte enligt genrekonventionen.
Maija Lehtonen konstaterar att de komiska effekterna uppstår genom tvära kast mellan det högstämda och det vardagliga och att berättaren här gärna understryker den komiska kontrasten mellan det romantiska och det realistiska, mellan ande och materia, ideal och verklighet. Den här kontrasten utgör grunden för pastischer och parodier, och för den romantiska ironin. Kontrasten i »Vernas rosor» mellan å ena sidan sagans och romanens mönster, å andra sidan berättelsens »verklighet» betonas genom att personerna inte motsvarar de förväntningar mönstret väcker (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58 ff.). Göran har visserligen en sentimental svada och citerar Schiller, men han drömmer om filbunkar. Sagans trollkarl, läkaren Ekströmer, är varken mystisk eller demonisk. Han äter, dricker, misshandlar klassikerna och har »icke en fés klingande glasharmonika», utan en skorrande röst (kap. »Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen», stycke 13).
Kapitlen utmynnar ofta i en cliffhanger och börjar med att berättaren vänder sig till läsaren. Tredje kapitlet slutar t.ex. med att »de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret», och det fjärde börjar: »Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde». Berättarens kommentarer är medvetet snusförnuftiga: »Man kan ej nog varna unga flickor» för att glömma stegen kvar efter att ha fällt ner den från sitt fönster. Kommentarerna bryter illusionen: först byggs en andlös spänning upp, för att punkteras av ett inskott av berättaren. När hjälten ska enlevera den sovande hjältinnan och nalkas hennes säng med förhängen av »fint musselin» avbryter berättaren sig: »i fall det fanns musselin den tiden».
Topelius behåller inte det lätta anslaget genomgående, utan hemfaller åt kraftig sentimentalitet. Den hör i och för sig också 1700-talet till, men de sentimentala partierna – som är särskilt påfallande i slutet – är inte pastisch. »Berättaren tar ofta sin historia på allvar» påpekar Maija Lehtonen (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 61). Se även forskningsöversikten i inledningen, stycke 122.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 11. Huru trollkarlen [...] slottet. Elfte avsnittet börjar, i HT lördagen den 8 mars 1856.
2 nosologiska patologiska.
2 nosografiska sjukdomsbeskrivande.
2 inkast invändningar, anmärkningar.
2 vederfående tillfrisknande.
6 cedamus naturæ (lat.) vi måste foga oss efter naturen.
8 imaginera er föreställa er, inbilla er.
15 skrymta hyckla.
24 Nu nös jag på det. Talesätt, nysningen bekräftar att det som sades förut är sant.
25 äta på portör äta mat som hämtats på värdshusen i mathämtare, en sorts matlåda.
25 hållstugor rum på hållskjutsstationerna där resenärerna och skjutsbönderna väntade, på kusk och hästar resp. passagerare.
26 ograverad inte intecknad.
28 Herkules’ skiljeväg Herkules vägskäl, där han möter fru Lusta och fru Dygd som lockar honom åt var sitt håll; Xenofons myt tolkades självständigt på svenska av Georg Stiernhielm, och Hercules (1658) blev den svenska skaldekonstens portalverk; Topelius hade redan i tonåren läst Stiernhielm.
28 den blinde Amor kärleksguden i romersk mytologi; liksom den grekiska Eros beväpnad med pilar och båge sades han skjuta sina pilar i blindo.
28 vetenskapens ugglevålnad Vetenskapens beskyddarinna är Minerva med ugglan.
28 Lukas här: narr.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 Det samtal emellan doktorn och gamla Rebecka, hvilket finnes antecknadt i förra kapitlet af denna berättelse, hade ungefärligen hunnit till sin intressantaste vändpunkt, då det afbröts utaf en ringning ifrån kaptenens rum. Rebecka skyndade ut, och den gode doktorn lemnades allena med sina betraktelser.
2 Utan tvifvel vore det märkeligt och upplysande, att med en invigds säkerhet kunna följa det medicinska tvifvel, de fysiologiska, psykologiska,
nosologiska
, 
nosografiska
, diagnostiska, therapeutiska och alla möjliga -iska 
inkast
, som med anledning af Rebeckas uppgifter uppstodo hos den|237| hedervärde och vidterfarne ledamoten af Åbo och Upsala fakulteter. Men då sannolikt är, att alla dessa inkast, obundna af nödvändigheten att göra sig begripliga för dödlige utaf vanlig sort, rörde sig hit och dit uti vetenskapens mystiska termer och labyrinter, så lärer läsaren tillsvidare få nöja sig med den försäkran, att den lärde doktorn beslöt på det noggrannaste »examinera subjektet», för att derpå grunda en bestämdare öfvertygelse om arten af Vernas tillstånd och förhoppningarne om hennes 
vederfående
.
3 Detta beslut hann nätt och jemnt mogna, då doktorn blef inkallad till gårdsherren, kapten Mörk, i denna historia bekant under namn utaf jätten.original: jetten.
4 Kaptenen var nu i en mycket lugnare sinnesstämning, än när vi sednast träffade honom, och satt halfklädd och halfliggande på en svart skinnsoffa uti det halfdunkla rummet, der dagern med möda fick smyga sig in mellan ett par tjocka mörka gardiner. Doktorn gjorde genast den anmärkning, att rummets hela utseende var tungt, dystert, melankoliskt och mörkt. Hans första omsorg blef derföre att föreskrifva luft och ljus, som två oundvikliga vilkor för den sjukes återställande.
5 Men deraf ville kaptenen intet veta. I stället vände han genast samtalet på Verna och frågade med en egen skarp och forskande blick, om doktorn ansåge henne sjuk eller frisk.
6 »Utan tvifvel»,konsekvensändrat/normaliserat var svaret, »liderkonsekvensändrat/normaliserat hon af en svår och långvarig döfhet, men om den kan kureras beror uppå dess orsak och beskaffenhet. Är der en organisk missbildning eller en paralysi, en förlamning i hörselnerven, så är all konst förgäfves:
cedamus naturæspråk: latin
, min bästa kapten. Deremot, om, som jag i det längsta vill hoppas, det onda skulle ha uppkommit af tillfälliga orsaker – jag har botat en trosspojke, som varit döf i sju år efter en örfil, som han fick utaf löjtnant Hammar vid Åbolänningarne – ett riktigt hammarslag! ni kände kanske löjtnant Hammar? – och alltså och fördenskull ...»konsekvensändrat/normaliserat
7 »Det är icke det jag menar»,konsekvensändrat/normaliserat afbröt honom kaptenen otåligt. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat frågar, om ni anser hennes tillstånd vara naturligt eller tillgjordt?»
8 »Huru?»konsekvensändrat/normaliserat utbrast doktorn förvånad. »Tillgjordt?konsekvensändrat/normaliserat Min bästa kapten, kan ni ens
imaginera er
...?»
9 »Jag förstår. Ni har då icke märkt något. Jag hade ej heller märkt något på länge, fastän hon är min dotter. Men nyligen ... det var en natt ... jag kunde ej sofva ... och då märkte jag något.»
10 »Och hvad märkte ni då?»
11 »Hvad jag märkte? Ingenting, jag försäkrar er, alldeles ingenting. Hon är ju mitt barn, herr doktor!»
12 »Ni hörde henne tala, var det ej så?»
|238|13 »Så? Ni vet det redan? Nå ja, efter ni vet det, så skall jag tillstå för er, att jag verkligen hörde henne tala. Då sade jag till mig sjelf: hon brås på sin mor. Förstå mig rätt: hon kunde brås på sin mor. Den der tystnaden är förställning, sade jag till mig sjelf – förställning i femton år! Hon talar så bra som ni och jag.»
14 »Åh fanken, en sådan filur!»
15 »Tillfälligtvis hade jag hört er berömmas såsom en skicklig läkare. Då sade jag åter till mig sjelf: jag vill hitkalla Ekströmer, han skall demaskera henne. Ack, doktor ... jag har sett sådana der qvinnoögon
skrymta
förut! Ni skall demaskera henne, ni skall göra all vidare förställning omöjlig. Doktor ... Vill ni ha min dotter?»
16 »Hvad befalls?»
17 »Vill ni ha min dotter?»
18 »Min bästa kapten, eroriginal: en fråga är så oväntad, så smickrande ... jag vet ej huru jag skall ...»konsekvensändrat/normaliserat
19 »Verna är en klok flicka ... bara för klok för mig ... men icke för er, doktor! Skön är hon och god ... ja, ni kan tro mig, rätt god! Enda barnet, doktor! Temlig förmögenhet, och jag ... icke håller jag ut i århundraden. Tag henne, doktor ... gift er med henne!»
20 »Men hon sjelf skulle kanske ...»konsekvensändrat/normaliserat
21 »Hvad? Ni är en man och talar om en qvinnas vilja! Och ni tror, att min dotter skulle våga hysa en annan mening, än sin faders! Tag henne, säger jag, hon är er.»
22 »Godt, herr kapten. Jag tackar er för ert hedrande anbud. Jag hoppas göra mig värdig eroriginal: en godhet. Men tillåt mig påminna er, att ni sjelf har högsta behof af några timmars stärkande sömn.»
23 »I paradiset få vi sofva, herr doktor. Gå till Verna ... tag henne ... säg henne: din far förlåter dig att du är din mors dotter!»
24 Med dessa ord vände sig kapten Mörk åt väggen och låtsade vilja sofva. Doktor Ekströmer gjorde alls ingen min att hindra honom derifrån, utan makade sig helt sakteligen sin kos, i det han upptog gulddosan, som han fått af Gustaf III, tog en rätt ansenlig pris, upplät sin mun och sade: »karlen är galen. Här är ingenting att göra. Pttsii!
Nu nös jag på det.
»
25 »Jag vill gå till flickan»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han för sig sjelf, i det han genast satte beslutet i verket och steg uppför trapporna. »Nogakonsekvensändrat/normaliserat öfvervägdt, är det icke för bittida för mig att ändtligen gifta mig. Man kunde då ändtligen få en ordentlig middag hemma. Det blir fördömdt tråkigt i längden att
äta på portör
, och hvad äro våra värdshus här i Finland? Gästgifvargårdar, 
håll|239|stugor
– knappt en soppa som duger äta! Positospråk: latin att jag lyckas kurera subjektet? ...konsekvensändrat/normaliserat Får gå, jag gifter mig med den unga menniskan!»
26 »Men hvarföre bjuder man så enträget ut henne? Skulle hon verkligen vara ett intrikat stycke? Förställning? Åter en fix idé, en monomaniaspråk: latin. Omöjligt. Flickan ärfver egendomen. Skulle den vara intecknad? Jag måste höra mig före. Är den
ograverad
, så ser jag ej hvad som skulle hindra mig ...»konsekvensändrat/normaliserat
27 »Men min hederlige förträfflige Göran Ros? Skulle han vara kär i flickan? Och skulle hon vara betagen i de ljusbruna mustacherna? Aj aj, min kära Ekströmer, jag fruktar att här äro ugglororiginal: ugglor, i mossen. Se dig väl före. För allt i verlden ville jag ej göra den hederlige gossen något emot.»
28 Dessa den gode doktorns hemliga rådslag upptogo jemnt så mycken tid, som behöfdes för att efter en god frukost pusta uppför besvärliga trappor. Men ju närmare doktorn nalkades målet, desto obeslutsamare blef han. Hvem har ej, som han, någon gång i sitt lif stått på
Herkules’
skiljeväg, anfäktad af frestelserna på ena och försakelsen på andra sidan? »Tag henne!» hviskade på engång fåfängan, skönheten och penningen. »Låt bli med det!» skrek vänskapen, något hes för tillfället. »Men ett så intressant kasus!» inföll 
den blinde Amor
försåtligt, i det han framstack sitt lilla hufvud bakom 
vetenskapens ugglevålnad
. Lyckligtvis märktes hans list af förnuftet, som råkade igenkänna den lilla guden på fjärilvingarna. »När har man sett en läkare gifta sig med ett kasus?» skrek förnuftet med basröst i doktorns öra. »Vasserra, det ser man alla dagar!» bedyrade penningen, fåfängan och skönheten alla med en mun. »Undersök först!» sade betänksamheten med prudentlig min. »Rädda flickan från hennes galne far!» hviskade åter Amor bakom ädelmodets mask. »Gör det, men gif henne åt den som hon med rätta tillkommer!» afbröt honom det verkliga ädelmodet och ryckte masken af den lille förrädaren. »Och du, gamle farbror, skulle bli rival med unge riddar sankt Göran!» inföll löjet litet uppsluppet. »Ack du gamle 
Lukas
!» skrattade löjets griniga syster, det försmädliga åtlöjet, och fåfängan, som gick öfver till löjenas parti, dröjde icke att tillägga: »hela svenska armén skulle skratta åt dig, kära Ekströmer!»
29 Löjet, åtlöjet och fåfängan gjorde slag uti saken, såsom de ofta göra här i verlden. »Hvad tusan tänker jag på!» utropade doktorn i det muntraste lynne och inträdde, försonad med sitt öde, till Verna.