10. Huruledes draken bigtade för trollkarlen en del af den förtrollade prinsessans hemlighet
Kommentar
Kommentar
»Vernas rosor» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 2 februari–22 mars 1856, i fjorton avsnitt. Manuskript finns inte. De tolv första kapitlen av fortsättningen »Stjernan i molnet» publicerades mellan den 7 maj och den 14 juni; de åtta senare mellan den 15 november och den 10 december. Topelius omarbetade senare »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; de utkom under den gemensamma titeln »Vernas rosor» i första delen av andra cykeln i Vinterqvällar 1881. Mot vanligheten aviserade Topelius följetongerna den 22 december 1855, när höstens följetong (»De blå» i Fältskärns berättelser) avslutades: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår. I stället skola här ingå tvenne originalnoveller: Vernas rosor och Stjernan i molnet.»
Ovanstående tyder på att Topelius hade tänkt publicera båda novellerna under vintern och våren, men krigsslutet ändrade hans planer. Freden efter Krimkriget slöts den 30 mars 1856 och Topelius började omedelbart planera en resa till Mellaneuropa, eftersom det hade blivit möjligt att få utrikespass. Han reste den 25 maj och var tillbaka i Helsingfors i september (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [293] och 303, Vasenius IV, s. 27). Det här förklarar i någon mån pausen på halvannan månad mellan slutet på »Vernas rosor» och början av »Stjernan i molnet», och Topelius bön om läsarinnornas tålamod i väntan på den (kap. »Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor», stycke 11). Han drog ut på pausen mellan följetongerna, men inledde i alla fall »Stjernan i molnet» före avresan för att sedan på hösten bara kunna spinna vidare på den. När han reste hade han fyra kapitel på lager, och när de hade gått i tryck fick läsarna veta att resten »nödgas vi spara till hösten» (kap. »Dubbelgångaren», stycke 19).
I »Vernas rosor» samsas saga, genreparodi och uppsluppen fars. Kontrasten till fjolårets följetong kunde inte vara större. Vårterminen 1855 utgjordes följetongen av den sjätte »berättelsen» i Fältskärns berättelser, »Majniemi slott», som utmynnar i de svåra missväxtåren på 1690-talet. Topelius ägnar två avsnitt i maj 1855 åt befolkningskatastrofen i både Sverige och Finland – ca 150 000 dog av svält och sjukdomar i Finland; det var nästan en tredjedel av landets befolkning som före nödåren ska ha uppgått till en halv miljon. Hösten 1855 ägnades följetongen Karl XII och »De blå» (karolinerna), från trontillträdet till nederlaget vid Poltava. Från heroisk tragedi kastades läsarna med »Vernas rosor» in i en sagolik rokokomiljö med en sovande hjältinna som en Törnrosa bakom både en mur och »en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor» (kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1). Å andra sidan kunde läsarna dra slutsatsen av Topelius anmärkning i december att »Flyktingen» inte kunde föreläggas censuren, och substitutet skulle representera något helt annat.
»Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig, och Topelius tidfäster den alldeles i början till »Juni månad år 1788» (kap. »Huru två riddare redo i skogen», stycke 2). Han gör några anspelningar på aktuella frågor, också på krigsförberedelserna – det är p.g.a. dem hjälten och hans vapendragare rör sig i trakten – men kriget och de historiska aktörerna har ingen som helst roll i novellen som utspelar sig under några dygn. Miljön, persongalleriet, intrigen och rentav det korta tidsspannet hör till sagan, riddarromanen och skräckromanen. Berättarens kommentarer, som ideligen avbryter handlingen eller strör in formaliserade artighetsfraser till »den gunstige läsaren», »den gunstbenägne läsaren», »de hulda damer» och »den älskvärda läsarinnan» hör också till en äldre romantradition som Topelius både anammar och driver med här.
Maija Lehtonen har behandlat blandningen av genrer och elementen av saga i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» (se inledningen, stycke 121). I »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995) studerar hon hur Topelius använder skräckromantiska berättargrepp och mönster, med talrika exempel ur »Vernas rosor». Hon uppmärksammar kontrasterna som förekommer i komposition och miljöskildring. I flera av Topelius verk lever man på herrgårdarna ett dubbelliv som avspeglas i huset; Lehtonen lyfter fram Nattsjö i »Vernas rosor» som det bästa exemplet. Motsatserna mellan ljus och mörker har en symbolisk betydelse. Verna vistas i de ljusa »behagliga» rummen i husets övre våning, men stängs in i ett fönsterlöst, gravliknande mörkt rum som straff. Hennes far kapten Mörk bor bakom fördragna gardiner i nedre våningen av huset. »Trappan är ett viktigt element i skräckromantikens byggnader», en väg till kunskap om hemligheter och det omedvetna, påpekar Maija Lehtonen (ibid., s. 13 ff.). Här kan tilläggas att den trånga trappan på Nattsjö utdöms av läkaren – förnuftets röst – som opraktisk och livsfarlig eftersom det inte går att röra sig obehindrat i den (kap. »Hvad som vidare tilldrog sig [...] prinsessans förtrollning», stycke 8).
Skräckromanens fasta persongalleri består av hjälten, hjältinnan, den onda kvinnan, skurken och bipersoner som stöder eller motarbetar huvudpersonerna. I »Vernas rosor» är Göran Ros hjälten, Verna hjältinnan och kapten Mörk skurken. Jack och doktor Ekströmer är hjältens medhjälpare; Rebecka förvandlas under berättelsen från motståndare till medhjälpare. Vernas döda mor, som förekommer i »berättelsen i berättelsen» har drag av den onda, eller åtminstone erotiskt farliga kvinnan. Den våldsamt svartsjuke Mörk är en tragisk skurk, medan Göran Ros närmast motsvarar en klichéartad hjälte – trots att hans roll framstår också i parodisk belysning (Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 17 ff.).
Konstellationen Göran Ros och Jakob-Jacques-Jack Peura varierar motivet herre och trogen tjänare som utgår från det arketypiska paret don Quijote och Sancho Panza. Topelius har använt motivet i novellen »Vargen» (1846) och i början av Fältskärns berättelser (1851), där parhästarna heter Bertelsköld och Larsson. Han återkommer till det med Lennart Croneld och korpral Durk i »Konungens handske» från 1863. I »Vernas rosor» finns uttryckliga anspelningar på »den tappre riddaren af Mancha» och »våra vandrande riddare» (Ros och Peura; t.ex. i kap. »Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet», stycke 1). Jack är i »Vernas rosor» en huvudsakligen komisk figur. Han tilldelas rollen som vandrande riddare, men uppför sig inte enligt genrekonventionen.
Maija Lehtonen konstaterar att de komiska effekterna uppstår genom tvära kast mellan det högstämda och det vardagliga och att berättaren här gärna understryker den komiska kontrasten mellan det romantiska och det realistiska, mellan ande och materia, ideal och verklighet. Den här kontrasten utgör grunden för pastischer och parodier, och för den romantiska ironin. Kontrasten i »Vernas rosor» mellan å ena sidan sagans och romanens mönster, å andra sidan berättelsens »verklighet» betonas genom att personerna inte motsvarar de förväntningar mönstret väcker (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58 ff.). Göran har visserligen en sentimental svada och citerar Schiller, men han drömmer om filbunkar. Sagans trollkarl, läkaren Ekströmer, är varken mystisk eller demonisk. Han äter, dricker, misshandlar klassikerna och har »icke en fés klingande glasharmonika», utan en skorrande röst (kap. »Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen», stycke 13).
Kapitlen utmynnar ofta i en cliffhanger och börjar med att berättaren vänder sig till läsaren. Tredje kapitlet slutar t.ex. med att »de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret», och det fjärde börjar: »Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde». Berättarens kommentarer är medvetet snusförnuftiga: »Man kan ej nog varna unga flickor» för att glömma stegen kvar efter att ha fällt ner den från sitt fönster. Kommentarerna bryter illusionen: först byggs en andlös spänning upp, för att punkteras av ett inskott av berättaren. När hjälten ska enlevera den sovande hjältinnan och nalkas hennes säng med förhängen av »fint musselin» avbryter berättaren sig: »i fall det fanns musselin den tiden».
Topelius behåller inte det lätta anslaget genomgående, utan hemfaller åt kraftig sentimentalitet. Den hör i och för sig också 1700-talet till, men de sentimentala partierna – som är särskilt påfallande i slutet – är inte pastisch. »Berättaren tar ofta sin historia på allvar» påpekar Maija Lehtonen (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 61). Se även forskningsöversikten i inledningen, stycke 122.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 10. Huruledes draken [...] hemlighet. Tionde avsnittet börjar, i HT onsdagen den 5 mars 1856.
1 gunstbenägne välvilliga.
7 congestionen abnorma tillströmningen av blod (till kroppsdel eller organ).
8–9 »Fröken [...] namnet Om kapten Mörk hade varit adlig hade Rebecka kunnat referera till hans dotter som fröken; eftersom han inte var det skulle hon tituleras mamsell, som läkaren gör medan han både frågar ut Rebecka och tillrättavisar henne.
11 Halmstad Halmstadslax var ett begrepp inte bara på 1800-talet utan redan på 1700-talet, SAOB har belägg från 1770-talet.
13 Malmens källare anrikt värdshus på Myntgatan i Stockholm. Topelius kunde ha läst om det i Hemliga handlingar, hörande till Sveriges historia efter konung Gustaf III:s anträde till regeringen (tre delar, 1821–1825) som han ägde.
37 ett subjekt en person.
39 Sapperment kraftuttryck, ombildning av »sakrament».
45 somnambul sömngångare.
45 mesmerismen animala magnetismen, den kraft som enligt den tyska läkaren Franz Anton Mesmer (1734–1815) genomströmmade kosmos och påverkade den mänskliga organismen (se ZTS IV, Noveller, kommentaren till »En natt och en morgon»).
47 topp överenskommet.
47 rangerad aktad, ordentlig, i goda omständigheter.
60 fåniga sinnessvaga.
62 kopporna!» smittkopporna.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 I fall den
gunstbenägne
läsaren händelsevis skulle ha funnit föregående kapiteloriginal: kapittel nog grymt för en liten oskyldig historia om ett förtrolladt slott här uppe i höga norden, så bedja vi honom allenast kasta en blick på trollkarlen doktor Ekströmer, der han en knapp timma efter katastrofen sitter helt lugn och frimodig uti salen af nedra våningen med ett välförsedt frukostbord framför sig, bestående af genever, graf lax med förlorade ägg, smultron och grädde, stekta kycklingar med hjortronoriginal: hjorton och gurkor samt en butelj delikat portvin, och så hoppas vi, att alla rusiga hågkomster af jättensoriginal: jettens galenskaper skola lemna rum för den glada sympathi, hvilken också läsaren – det slå vi vad om – måste hysa för en sådan anblick i lifvet. Vi kunna dervid endast hjerteligen beklaga, att våra gode vänner, riddarne Göran och Jack, som under loppet af denna berättelse upplefvat så många äfventyr på fastande mage, ej fingo vara med om den gladare sidan af saken, utan sannolikt nu som bäst ånyo irra omkring i den öde trakten, sökande förgäfves en torparekoja, som möjligen kunde bjuda dem de två delikatesserna bondost och filbunke.
2 Doktorn hade icke förgäfves en hel natt ridit igenom ödemarkerna. Sedan han tömt laxkarotten, gjort rent hus uti smultronfatet och gräddsnäckan samt förpassat tre eller fyra kycklingar till deras bestämmelseort, begynte han känna sig böjd att betrakta både det framfarna, närvarande och tillkommande i en mildare dager. Han ihällde med filosofiskt lugn sitt fjerde vinglas, vände sig till den inträdande Rebecka, öppnade sin mun, talade och sade:
|233|3 »Sofver patienten?»
4 Rebecka såg på honom utan att svara.
5 »Sofver er herre?» upprepade doktorn.
6 »Jag tror att han svettas», var svaret.
7 »Det är bra. Det bevisar att
congestionen
åt hjernan skall aflöpa utan svårare följder. Och lilla mamsell i öfra våningen?»
8
»Fröken ger sig till tåls.»original: tåls?”
9 »Hör på, min bästa madam – och doktorn strök sig med servietten om munnen – jag skulle tro, att kapten Mörk ej vore en adelsman, att döma af namnet
. Men kanske jag misstager mig. Eller huru, min kära madam?»
10 Rebecka svarade intet. Men hon gick ej heller. Hon väntade för att afduka bordet, i det hennes hvassa ögonkast likasom frågade: har du ej ätit nog, snålvarg?
11 Doktorn var icke oerfaren i det husliga lifvets diplomatiska finter. »Jag ville säga, att ni har en alldeles förträfflig lax, min bästa madam! Kan han vara fångad vid Anjala? På min ära, jag har ej ätit bättre i
Halmstad
. Och smultronen sedan? Delikata!»
12 Rebecka teg.
13 »Hvad kycklingarna angår, för tusan, jag har ej ätit fetare kycklingar på
Malmens källare
. De smälta ordentligt i munnen. Eget hönshus, ej sannt? Er skål, madam! Portvinet har ni bestämdt från kungens egen källare. Men säg mig, min aktningsvärda vän, huru hin håken har ni burit er åt att få ett sådant portvin här på ... på ... ja, ta mig tusan jag vet ens hvad stället heter. Hvaba?»
14 »Nattsjö», var det lakoniska svaret.
15 »Nattsjö? Kapten Mörk på Nattsjö? Jag måste bekänna, min kära vän, att det ges vissa förunderliga öfverensstämmelser här i lifvet. Således Nattsjö?original: Nattsjo? Nå gerna för mig, isynnerhet midsommartiden vid ett förträffligt frukostbord. Men om höstarna måste här vara något ruskigt, icke sannt? Jag beklagar er, min hederliga vän. Er kapten tycks icke alltid vara vid det bästa lynne? Förmodligen stora olyckor i yngre år?»
16 »Stora olyckor? Ja ... herrn kan ha rätt.»
17 »Ja ja, man blir ej för ro skull så der liksom litet besynnerlig. Man flyttar ej af ett infall midt i ödemarken. Hvar bodde er kapten förrän han flyttade hit?»
18 »Jag vet inte.»
19 »Hvaba? Men den der Rothstein som var en kapare ... och det der som hände för tjugu år sedan? Det der måste ni veta? Hur sa’?»
|234|20 »Jag vet inte.»
21 »Jaså, tag ej illa opp, min hedersvän! Apropos utaf kycklingar – jag kan ej förglömma edra kycklingar, jag skall berömma dem för hela kungliga svenska armén. Ni föder väl dem med hafregröt och potatesmjöl? Ursäkta att jag frågar, men är det möjligt, att ni gifvit dem sönderhackade pomeransskal?»
22 Rebecka smålog – frostigt som en februaridag, men ändå ett godt tecken. »Det har aldrig fallit mig in», svarade hon.
23 »Men hvarföre ej tillstå sanningen? Ni har bestämdt brukat det nya franska sättet med kycklingar. Liksom jag ej skulle känna på den delikata steken att ni gifvit dem pomeransskal! Ah – jag förstår, det är kanske den unga fröken som matat dem? Vore jag femton år yngre, skulle jag fria till henne bara för det att hon haft en så förträfflig lärarinna som ni uti kok-konsten och hönskulturen.»
24 »Är herrn ungkarl, så fria på bara. Icke vore det mig emot. Så sluppe jag ...»konsekvensändrat/normaliserat
|3|25 »Hvad sluppe ni?»
26 »Ingenting.»
27 »Jag skall verkligen tänka på den saken. Bara ej den stackars flickan vore döfstum ...»konsekvensändrat/normaliserat
28 »Döfstum? Hvem har sagt det?»
29 »Hvaba? Således menar ni att hon verkligen hör?»
30 »Det har jag icke sagt.»
31 »Men så menar ni då att hon talar?»
32 »Det har jag ej heller sagt.»
33 »Men om hon ej hör och ej talar, så är hon ju döfstum?»
34 »Åhnej, det är hon visst inte.»
35 »Det var mig en kuriös kasus! Men om hon ej hör och ej talar och ej är döfstum, hvad hin håken är hon då? Det vore jag nyfiken att veta.»
36 »Hvad kallar herrn att vara döfstum?»
37 »Det kallar jag
ett subjekt
, som af en eller annan orsak födes utan hörsel och följaktligen ej kan lära sig tala.»
38 »Nå ja – herrn kan tryggt fria till Verna, icke är hon döfstum mer än jag.»
39 »
Sapperment
! Mitt förstånd står stilla.»
40 »Det gör ingenting. Fria på bara.»
41 »Men kan ni bevisa hvad ni säger?»
42 »Hvad för bevis? Har herrn ej hört henne tala?»
|235|43 »Ja, besitta, ni har rätt. Hon har sagt två ord.»
44 »Nej, tre talar hon. Det ena är mamma. Det andra är bror. Det tredje är Verna. Tre ord, är det ej bevis nog, att hon icke kan vara döfstum? Fria på bara.»
45 »Hör på, min hedersmadam, efter ni tycks vara en klok och förståndig menniska och dessutom en gammal vän i huset, så vill jag ej dölja för er, att kapten Mörk sökte upp mig i Borgå för att bedja mig komma och bota hans dotter. Det är sannt, han talade något oklart – si så der litet besynnerligt – och ville ej ro ut med mer än halfva sanningen. Men så mycket trodde jag mig förstå, att hans dotter var ett slags
somnambul
– hur skall jag uttrycka mig? Ni har kanske ej hört talas om 
mesmerismen
?»
46 »Nej, det kan herrn lita på.»
47 »Nå ja, jag är läkare, min kära madam, och efter jag för ögonblicket hade tid och det syntes mig blifva ett intressant kasus, så sade jag:
topp
, herr kapten, bara jag i öfvermorgon kan vara tillbaka! Det skall jag sörja för, sade han, och så redo vi åstad. Men du gode himmel, hvilken ridt öfver stockar och stenar! Nå, det är detsamma, alltnog, jag väntar mig finna en somnambul och finner en ... ja, hvad för en? Flickan behagar mig, jag är en 
rangerad
ungkarl i min bästa ålder, knappast 45 år, och kan jag bota henne, så friar jag på fläcken. Men ser ni, för att jag skall kunna bota henne, så är det alldeles nödvändigt att ni säger mig hvad hon egentligen är och huru hon blifvit så der. Förstår ni mig?»
48 »Ja, om så är, så kan jag väl säga herrn det som jag annars aldrig skulle ha sagt. Gammal tand kan också hållas för gammal tunga.»
49 »Jag tror er, jag tror er, min bästa madam! Men för att komma till saken, så hur var det ni sade? Subjektet, flickan menar jag, hör och hör icke, talar och talar icke, är döf och icke döf, stum och icke stum? Var det ej så, hvaba?»
50 »Kanhända. Något ditåt. Har ni ej märkt, att hon uttalar de tre orden med en egen sorts röst, likasom man skulle höra ett litet barn?»
51 »Ja verkligen ... jag tyckte mig märka något sådant.»
52 »Nå, deri är hela gåtan. Gissar ni ej?»
53 »Det var sjelfvaste hin! Ännu begriper jag ingenting.»
54 »Nå, så skall jag säga herrn, att Verna föddes så frisk och sund och med så goda öron som ni och jag. Hon var det allra snällaste barn, och när hon var ett år gammal, sade hon redan mamma, – ty hon hade en mor – men för fadren var hon rädd och kunde aldrig förmå sig att säga till honom det ord som en far så gerna hör. Efter det första ordet blef ett stillestånd uti|236| språklådan, så att nära ett halft år förgick, utan att flickan lärde sig flera ord. Jag tror det är så med de flesta barn.»
55 »Kan vara, kan vara. Nå, och sedan?»
56 »Sedan lärde hon hastigt de två orden bror – ty hon hade en bror – och Verna, som vi stafvade för henne, och nu gladde vi oss åt att hon snart skulle tala, såsom barnen göra i deras allra ljufligaste tid. Ack, hon var så söt, det stackars barnet (här torkade Rebecka åter ögonen med förklädssnibben) och vioriginal: iw höllo alla så mycket utaf henne. Då med ens ...»konsekvensändrat/normaliserat
57 »Då med ens ...?»
58 »Hon blef sjuk, herr doktor. Och så miste hon hörseln. Och så lärde hon sig aldrig mer än de tre orden. Och säkert skulle hon ha glömt dem också, om jag ej beständigt stafvat dem för henne, medan hon var liten, ty det gjorde mig ändå så godt att höra henne säga dem. Hon såg på mina läppar, och så sade hon efter det hon kunde förut. Men ingenting annat kunde hon lära sig. Vi måste teckna allt annat åt henne.»
59 »Hm – hm – hm – jag vet i sanning ej hvad jag skall säga, min bästa madam! Det der är ett kasus – det vill säga, det är det första i min praktik. Men det måste då ha varit en mycket svår och besynnerlig sjukdom, det der?»
60 »Det var det visst, herr doktor! Det var en mordengel, som den tiden gick öfver hela verlden och går ännu och dödar många millioner, men sparar andra som lytta eller lama eller blinda eller döfva eller
fåniga
till ett lif af bara elände. Det märkvärdiga var, att flickan ej fick ett enda ärr uti ansigtet.»
61 »Hm – det var således ...?»
62 »Ja, herr doktor, det var
kopporna
!»