9. Hvad som vidare tilldrog sig mellan jätten, trollkarlen och riddar sankt Göran samt huru trollkarlen föresatte sig att taga reda på prinsessans förtrollning
Kommentar
Kommentar
»Vernas rosor» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 2 februari–22 mars 1856, i fjorton avsnitt. Manuskript finns inte. De tolv första kapitlen av fortsättningen »Stjernan i molnet» publicerades mellan den 7 maj och den 14 juni; de åtta senare mellan den 15 november och den 10 december. Topelius omarbetade senare »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; de utkom under den gemensamma titeln »Vernas rosor» i första delen av andra cykeln i Vinterqvällar 1881. Mot vanligheten aviserade Topelius följetongerna den 22 december 1855, när höstens följetong (»De blå» i Fältskärns berättelser) avslutades: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår. I stället skola här ingå tvenne originalnoveller: Vernas rosor och Stjernan i molnet.»
Ovanstående tyder på att Topelius hade tänkt publicera båda novellerna under vintern och våren, men krigsslutet ändrade hans planer. Freden efter Krimkriget slöts den 30 mars 1856 och Topelius började omedelbart planera en resa till Mellaneuropa, eftersom det hade blivit möjligt att få utrikespass. Han reste den 25 maj och var tillbaka i Helsingfors i september (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [293] och 303, Vasenius IV, s. 27). Det här förklarar i någon mån pausen på halvannan månad mellan slutet på »Vernas rosor» och början av »Stjernan i molnet», och Topelius bön om läsarinnornas tålamod i väntan på den (kap. »Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor», stycke 11). Han drog ut på pausen mellan följetongerna, men inledde i alla fall »Stjernan i molnet» före avresan för att sedan på hösten bara kunna spinna vidare på den. När han reste hade han fyra kapitel på lager, och när de hade gått i tryck fick läsarna veta att resten »nödgas vi spara till hösten» (kap. »Dubbelgångaren», stycke 19).
I »Vernas rosor» samsas saga, genreparodi och uppsluppen fars. Kontrasten till fjolårets följetong kunde inte vara större. Vårterminen 1855 utgjordes följetongen av den sjätte »berättelsen» i Fältskärns berättelser, »Majniemi slott», som utmynnar i de svåra missväxtåren på 1690-talet. Topelius ägnar två avsnitt i maj 1855 åt befolkningskatastrofen i både Sverige och Finland – ca 150 000 dog av svält och sjukdomar i Finland; det var nästan en tredjedel av landets befolkning som före nödåren ska ha uppgått till en halv miljon. Hösten 1855 ägnades följetongen Karl XII och »De blå» (karolinerna), från trontillträdet till nederlaget vid Poltava. Från heroisk tragedi kastades läsarna med »Vernas rosor» in i en sagolik rokokomiljö med en sovande hjältinna som en Törnrosa bakom både en mur och »en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor» (kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1). Å andra sidan kunde läsarna dra slutsatsen av Topelius anmärkning i december att »Flyktingen» inte kunde föreläggas censuren, och substitutet skulle representera något helt annat.
»Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig, och Topelius tidfäster den alldeles i början till »Juni månad år 1788» (kap. »Huru två riddare redo i skogen», stycke 2). Han gör några anspelningar på aktuella frågor, också på krigsförberedelserna – det är p.g.a. dem hjälten och hans vapendragare rör sig i trakten – men kriget och de historiska aktörerna har ingen som helst roll i novellen som utspelar sig under några dygn. Miljön, persongalleriet, intrigen och rentav det korta tidsspannet hör till sagan, riddarromanen och skräckromanen. Berättarens kommentarer, som ideligen avbryter handlingen eller strör in formaliserade artighetsfraser till »den gunstige läsaren», »den gunstbenägne läsaren», »de hulda damer» och »den älskvärda läsarinnan» hör också till en äldre romantradition som Topelius både anammar och driver med här.
Maija Lehtonen har behandlat blandningen av genrer och elementen av saga i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» (se inledningen, stycke 121). I »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995) studerar hon hur Topelius använder skräckromantiska berättargrepp och mönster, med talrika exempel ur »Vernas rosor». Hon uppmärksammar kontrasterna som förekommer i komposition och miljöskildring. I flera av Topelius verk lever man på herrgårdarna ett dubbelliv som avspeglas i huset; Lehtonen lyfter fram Nattsjö i »Vernas rosor» som det bästa exemplet. Motsatserna mellan ljus och mörker har en symbolisk betydelse. Verna vistas i de ljusa »behagliga» rummen i husets övre våning, men stängs in i ett fönsterlöst, gravliknande mörkt rum som straff. Hennes far kapten Mörk bor bakom fördragna gardiner i nedre våningen av huset. »Trappan är ett viktigt element i skräckromantikens byggnader», en väg till kunskap om hemligheter och det omedvetna, påpekar Maija Lehtonen (ibid., s. 13 ff.). Här kan tilläggas att den trånga trappan på Nattsjö utdöms av läkaren – förnuftets röst – som opraktisk och livsfarlig eftersom det inte går att röra sig obehindrat i den (kap. »Hvad som vidare tilldrog sig [...] prinsessans förtrollning», stycke 8).
Skräckromanens fasta persongalleri består av hjälten, hjältinnan, den onda kvinnan, skurken och bipersoner som stöder eller motarbetar huvudpersonerna. I »Vernas rosor» är Göran Ros hjälten, Verna hjältinnan och kapten Mörk skurken. Jack och doktor Ekströmer är hjältens medhjälpare; Rebecka förvandlas under berättelsen från motståndare till medhjälpare. Vernas döda mor, som förekommer i »berättelsen i berättelsen» har drag av den onda, eller åtminstone erotiskt farliga kvinnan. Den våldsamt svartsjuke Mörk är en tragisk skurk, medan Göran Ros närmast motsvarar en klichéartad hjälte – trots att hans roll framstår också i parodisk belysning (Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 17 ff.).
Konstellationen Göran Ros och Jakob-Jacques-Jack Peura varierar motivet herre och trogen tjänare som utgår från det arketypiska paret don Quijote och Sancho Panza. Topelius har använt motivet i novellen »Vargen» (1846) och i början av Fältskärns berättelser (1851), där parhästarna heter Bertelsköld och Larsson. Han återkommer till det med Lennart Croneld och korpral Durk i »Konungens handske» från 1863. I »Vernas rosor» finns uttryckliga anspelningar på »den tappre riddaren af Mancha» och »våra vandrande riddare» (Ros och Peura; t.ex. i kap. »Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet», stycke 1). Jack är i »Vernas rosor» en huvudsakligen komisk figur. Han tilldelas rollen som vandrande riddare, men uppför sig inte enligt genrekonventionen.
Maija Lehtonen konstaterar att de komiska effekterna uppstår genom tvära kast mellan det högstämda och det vardagliga och att berättaren här gärna understryker den komiska kontrasten mellan det romantiska och det realistiska, mellan ande och materia, ideal och verklighet. Den här kontrasten utgör grunden för pastischer och parodier, och för den romantiska ironin. Kontrasten i »Vernas rosor» mellan å ena sidan sagans och romanens mönster, å andra sidan berättelsens »verklighet» betonas genom att personerna inte motsvarar de förväntningar mönstret väcker (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58 ff.). Göran har visserligen en sentimental svada och citerar Schiller, men han drömmer om filbunkar. Sagans trollkarl, läkaren Ekströmer, är varken mystisk eller demonisk. Han äter, dricker, misshandlar klassikerna och har »icke en fés klingande glasharmonika», utan en skorrande röst (kap. »Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen», stycke 13).
Kapitlen utmynnar ofta i en cliffhanger och börjar med att berättaren vänder sig till läsaren. Tredje kapitlet slutar t.ex. med att »de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret», och det fjärde börjar: »Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde». Berättarens kommentarer är medvetet snusförnuftiga: »Man kan ej nog varna unga flickor» för att glömma stegen kvar efter att ha fällt ner den från sitt fönster. Kommentarerna bryter illusionen: först byggs en andlös spänning upp, för att punkteras av ett inskott av berättaren. När hjälten ska enlevera den sovande hjältinnan och nalkas hennes säng med förhängen av »fint musselin» avbryter berättaren sig: »i fall det fanns musselin den tiden».
Topelius behåller inte det lätta anslaget genomgående, utan hemfaller åt kraftig sentimentalitet. Den hör i och för sig också 1700-talet till, men de sentimentala partierna – som är särskilt påfallande i slutet – är inte pastisch. »Berättaren tar ofta sin historia på allvar» påpekar Maija Lehtonen (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 61). Se även forskningsöversikten i inledningen, stycke 122.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 9. Hvad som vidare [...] förtrollning. Nionde avsnittet börjar, i HT lördagen den 1 mars 1856.
1 kastellan borgfogde; Topelius driver med riddarromanerna.
8 Posito (lat.) låt mig anta.
8 Perdu (fra.) (det är) förlorat.
8 asphyxia asfyxi; kvävning, syrebrist i hjärnan.
11 fanatism överspändhet.
15 delirium galenskap.
22 spring hoppa.
35 kapare sjörövare; eg. fartyg som anfaller (fiendens) handelsfartyg.
39 monomania (läkarlatin) sinnessjukdom som beror på fix idé (mord-, förföljelsemani) (Ekbohrn, Förklaringar öfver 60,000 främmande ord och namn 1904).
42 Hvaba? kortform av hvad behagas, vad för slags, hur sa?
44 casus (lat.) fall.
45 qvestionera utfråga, förhöra.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 När jätten, åtföljd af trollkarlen – ty så kunna vi med skäl benämna den undergörande doktor, som kallats att bota prinsessans förtrollning – när jätten, säga vi, blef varse det besynnerliga skick, i hvilket han emottogs af sin slottsfogde och
kastellan
, den gamle Simon, anade han genast oråd och rusade uppför trapporna med en hastighet, som den pustande doktorn såg sig ur stånd att efterfölja. Dervid fogade ödet så förunderligt, att han just i öfre trappan möttes af Rebecka, som i samma stund blifvit kringvänd och utskjuten af Göran från Vernas kamrar.
2 Historien förmäler icke hvad som för resten vid detta möte tilldrog sig, men följden var den, att kaptenen strax derpå tog två trappsteg i sender och inträdde i Vernas yttre rum, åtföljd af Rebecka och något sednare äfven af doktorn. Här stodo således fem af denna berättelses sex eller sju hufvud|228|personer som fientliga makter emot hvarandra, nemligen jätten, prinsessan, trollkarlen, draken och riddar sankt Göran.
3 Verna och Göran väntade helt säkert icke ett sådant besök. Flickan hade, i glädjen öfver den första och oväntade triumf hon upplefvat öfver sin fruktade fångvakterska, nästan nedfallit för Görans fötter och betraktade honom med en blick så full af beundran, så varm af tacksamhet, att den röjde tillräckligt, huru hon ansåg honom nära nog som ett högre väsen, sändt af en blid gudamakt att befria henne från en hel lefnads grymma slafveri. Men Göran hade dragit undan sin hand, som hon i sin hänryckning velat kyssa, och i stället, upplyftande henne, omfattat henne med sin högra arm och betraktade henne nu med en tjuguårig kärleks outsägliga värme. Det är ljuft för qvinnan att luta sig emot den starka manliga arm, som beskyddar henne mot lifvets faror. Men det är ej mindre skönt för en kraftfull man att trottsa för sin älskling en hel verld och se henne så förtroendefull luta sig emot honom, liksom ville hon säga: om än jorden svigtar under mina fötter – du svigtar icke, och aldrig, aldrig skall du svika min kärlek!
4 Just i den stunden inträdde jätten.
5 Det hade varit något för en målares pensel! Tag på ena sidan allt det sköna, ljufva, varma och oskuldsfulla, som kärleken blandar i lifvets brokiga färgspel – tag sedan på andra sidan allt det bittra, iskalla, död och förderf bringande, som hatet och hämden inkasta likt åskor i lifvets solsken – och du skall kanske göra dig en svag föreställning om situationen mellan de två grupperna i dörren och inne i rummen. Ty i dörren stadnade jätten likasom spikad vid tröskeln. En förunderlig bestörtning syntes ha gripit honom, men ingen häftighet, ingen våldsam rörelse målade sig i hans drag. Snarare kunde man säga att en iskall frost förstelnat hans leder. Han såg på de unga likasom döden ser uppå lifvet och likasom snöberget med sin molnhöljda hjessa betraktar blommor och vår i dalen under dess fötter.
6 Verna, ehuru vänd åt trädgårdssidan, var den första, som med naturbarnets instinkt kände farans åska i luften. Hon vände sina blickar skygg emot dörren, och när hon blef varse den långe svarte mannen, betogs hon af en känsla, som förlamade hennes nerver. Hon flydde icke, hon bortvände ej sina ögon; hon blef stående i samma ställning, blek, orörlig, och en knappt märkbar darrning var det enda som förrådde det plötsliga intrycket af jättens inträde.
7 Göran erfor en alldeles olik känsla. Vi gjorde honom orätt, om vi benämnde den fruktan; men han kände en ovanlig förlägenhet, likasom|229| hade han blifvit ertappad i orätta värf, och han afbidade likaså stum som de andra hvad vidare komma skulle.
8 Stumhetens förtrollning, som förlamade orden på allas läppar, bröts först genom den antågande doktorns röst uti trappan. »Tillåt mig säga er, min bästa kapten, att ni byggt edra trappor bra olämpliga.
Positospråk: latin
– uff, dessa fördömda trappor! – positospråk: latin, säger jag, att elden kommer lös, hvart ville ni taga vägen i denna infama krokiga korkskruf, som ni – ursäkta min uppriktighet! – kallar en trappa till öfra våningen? Ponera att ett skåp eller en byrå, eller en säng, som ni vill flytta, faller i trappan och stänger utgången. 
Perduspråk: franska
, min kapten, bestämdt perduspråk: franska. Ni stryker på fläcken med utaf 
asphyxiaspråk: latin
!»
9 På dessa ord följde en kort tystnad, som afbröts af ett eget slags knäppning. Det var jätten, som mekaniskt, kanske utan att tänka derpå, uppdrog hanen på den pistol han ännu bar laddad i bältet.
10 Görans öra, vant vid sådana ljud, begrep dess betydelse genast. Det återgaf honom mod och målföre. Höfligt, men bestämdt och med handen på värjfästet närmade han sig den inträdande och sade med en kall bugning: »Jag förmodar att jag har äran tala till ägaren af detta hus. Mitt namn är Ros, ryttmästare vid kgl. majestäts nyländska dragoner. Jag och min kamrat ha sett oss tvungne att anlita er gästfrihet, emedan vi ridit vilse i skogen. Min uniform torde intyga, att jag hvarken är röfvare eller tjuf, som er hushållerska haft den artigheten titulera mig, och derföre – tillåt mig erinra, att pistolen är alldeles öfverflödig.»
11 Nu trädde kaptenen in uti rummet, fixerade Göran och sade med en blick, som ljungade en nästan vansinnig
fanatism
: »ni heter ej Ros. Ni heter Rothstein. Ni har kommit hit för att förleda min dotter. Men innan det sker, är ni död.»
12 »Min herre»,konsekvensändrat/normaliserat sade Göran, bestört mot sin vilja, »jagkonsekvensändrat/normaliserat vet ej hvad som kan gifva er anledning ...»konsekvensändrat/normaliserat
13 Kaptenen höjde pistolen, men utan tvifvel ihågkom han att fängkrutet var vått, ty strax derpå kastade han ut den genom fönstret, så att rutorna klingade. I stället drog han ånyo den långa förfärliga huggvärjan.
14 Göran var ej sen att draga sabeln till motvärn. Men Verna kastade sig framför honom, höll hans armar och sade ånyo med samma obeskrifliga uttryck det enda ordet: »bror!»
15 Doktorns stämma hördes i dörren, der Rebecka bemödade sig att stänga vägen för honom. »Hvad vill det säga? Släpp in mig, käring! Bort, säger jag! Är qvinnan galen? Är hela huset besatt med
delirium
?»
|230|16 Och med en ansenlig puff banade sig doktorn slutligen inträde i rummet.
17 Kaptenen tvekade. Den stöt, som skulle genomborra ynglingen, måste först träffa hans dotter.
18 »Doktor Ekströmer!» utropade Göran, utan att våga vända sin blick från motståndarens hotande värjspets.
19 »Ros! Min glade förträfflige Ros!» utropade doktorn i sin tur. »Menkonsekvensändrat/normaliserat hur hin har du kommit hit, min hedersgosse? Och hvad skall detta betyda? Tillåt mig säga er, herr kapten, att ni är i dag vid ett förb. dåligt lynne. Var god och stick in pliten. Jag ansvarar för gossen som för min egen son.»
20 Men kaptenen, långtifrån att hejdas, blef allt vildare. »Bort,original: wildare”. Bort, jag skall döda honom! Doktor, ni känner honom? Jag känner honom något, jag också. Vet ni väl, att det var han, som ... Och det tror ni jag skulle ha glömt! Det var ju i går ... nej, det var i förrgår ... nej, det var ... ah, olycklige, det var för tjugu år sedan! Och nu kommer han åter, för att ... Bort, säger jag, bort! En af oss måste falla!»
21 Och med ett vildt löje riktade han mot Göran ett förfärligt hugg, som denne med största ansträngning parerade. Verna sjönk afdånad till golfvet.
22 »För ditt lif, Göran,
spring
ut genom fönstret, karlen är vansinnig!» hviskade doktorn.
23 »Men Verna?»
24 »Var lugn, jag lemnar henne ej!»
25 »Min heder ...»konsekvensändrat/normaliserat
26 »Pojke, om du ej springer, sker här ett mord. Vill du slåss med en galning?»
27 »Doktor, jag lemnar i er vård det dyraste jag äger ...»konsekvensändrat/normaliserat
28 »Ut med dig, ut!»
29 Dessa hastiga ord vexlades under förnyade rasande utfall af den vilde kaptenen. Göran hade nog klokhet att inse vådan af en strid på lif och död utan|3| sans och utan ändamål. Begagnande sig af sin vighet, drog han sig fäktande till balkongdörren, sprang ut genom den och derifrån med ett enda hopp ned ibland rosorna uti trädgården.
30 Kaptenen stadnade på balkongen. Hans anblick var förfärlig. Hans ögon stirrade. Hans händer knötos krampaktigt kring värjfästet. »Han har undkommit mig ... ännu engång har han undkommit mig!» voro de enda ord, som gingo öfver hans läppar.
31 Doktorn ville försöka att lugna den ursinnige. Men Rebecka höll honom tillbaka. »Säg ingenting»,konsekvensändrat/normaliserat sade hon kärft; »detkonsekvensändrat/normaliserat der förstår jag bättre.|231| Jag sade ju, att hans onda lynne skulle komma tillbaka. Men så vild har jag ej på länge sett honom.»
32 Derpå trädde hon bakom kaptenen, klappade honom på axeln och sade med kall och bestämd ton: »Rothstein är död!»
33 Ögonblickligen vände sig den svarte mannen om och såg henne forskande i ögonen. »Ja»,konsekvensändrat/normaliserat upprepade hon, »Rothsteinkonsekvensändrat/normaliserat är död. Jag har ju sagt er det så många gånger förut.»
34 »Men han var här ... jag har sett honom!» svarade kaptenen med tvekande röst.
35 »Ni bedrog er. Det var en likhet blott. Rothstein är död. Han stupade för tio år sedan i Vestindien mot en engelsk
kapare
.»
36 »Besynnerligt!»konsekvensändrat/normaliserat fortfor kaptenen, märkbart lugnare. »Ochkonsekvensändrat/normaliserat jag tyckte likväl att jag såg honom så tydligt som jag ser dig.»
37 »Det är som jag säger. Nu skall kapten på stunden lägga sig. Jag vet hvad det följer på sådana upptåg. Och dessutom ridten i natt i regnet. Kapten får hålla sig stilla i minst tre dagar.»
38 Med dessa ord ledde hon den nyss så fruktansvärde mannen utan möda till trappan och nedra våningen. Hans öfverretade nerver hade hastigt åter förslappats, hans långa och magra gestalt hade sjunkit ihop, och han lät sig godvilligt ledas likasom en stapplande sjukling, i det han med nästan klagande stämma beständigt upprepade: »Besynnerligt! Besynnerligt! Och jag trodde likväl att jag såg honom framför mig!»
39 Under tiden lyckades doktorn att återkalla Verna till lifvet. Hennes skygga blickar sökte Göran och frågade hans öde med vältalig tystnad. Den förträfflige doktorn gjorde allt för att lugna henne och tecknade att ynglingen flytt genom trädgården. »Stackars barn!»konsekvensändrat/normaliserat sade han godsint till sig sjelf. »Attkonsekvensändrat/normaliserat ha en galen far ... ja, det är intet tvifvel, att ju karlen lider af
monomaniaspråk: latin
i 
original: i en högst utvecklad potens – och att sjelf vara döf och stum – för att icke säga döfstum – stackars barn!»
40 Och dervid framtog han ur sin djupa vestficka några karameller, med hvilka han alltid gick försedd, för att trösta gråtande barn och tillvinna sig deras vänskap, när »stygga doktorn» skulle utrycka en tand eller gifva dem bäska droppar.
41 Verna förstod honom – hon var ju ett barn – och tog karamellerna tacksamt. Men derunder utsträckte hon sina armar mot trädgården och sade ännu engång det enda ordet: »bror!»
42 Den gode doktorn hade under stridsbullret ej hört hennes förra uttryck. Om stenen talat vid hans fot, om granen sjungit vid hans sida, om|232| hela vetenskapens system ramlat ned öfver hans hufvud, hade man ej sett en större förvåning måla sig i hans ansigte. »Bror!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade han. »
Hvaba?konsekvensändrat/normaliserat
Hur var det?»
43 »Verna!» sade flickan ånyo. Kanske tydde hon orätt hans förvånadeoriginal: förwånande min.
44 »Ta mig tusan talar ej flickungen! Och fadren, som sade mig ... Aha, det var således också en monomaniaspråk: latin! Men å andra sidan ... Jag måste tillstå, att ett sådant
casusspråk: latin
både theoretiskt och praktiskt synes mig vara en abnormitet. Kanske kan käringen lemna mig något ljus ...»konsekvensändrat/normaliserat
45 Rebecka hade emellertid kommit tillbaka, för att taga vård om flickan. Doktorn föresatte sig att, i vetenskapens intresse, på det strängaste
qvestionera
henne om »detta abnorma casusspråk: latin», och resultatet af hans efterforskningar skola vi kanske få veta i nästa kapitel.original: kapittel.