4. Huru riddar sankt Göran funderade på prinsessans förtrollning

Avsnittet ingår i HT 13/2 1856:|2|

4. Huru riddar sankt Göran funderade på prinsessans förtrollning.

1 Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde och följa riddar sankt Göran genom fönstret in i den förtrollade prinsessans gemak.

2 Det borde väl höra till sagan, att här tala om en djup kammare i berget, eller åtminstone om ett grufveligen högt torn med starka jerngaller för de små fönsterna. Men något sådant stod icke till att finna. Tvärtom steg man ifrån balkongen rakt in uti en ganska ljus och vacker kammare med två fönster utåt trädgården och ett annat rum utanföre med två fönster mot gården. Tredje rummet med det tredje fönstret mot trädgården var läst, och fjerde rummet i frontespicen bestod af trappan till nedra våningen. Det blir kanske nödigt att ihågkomma denna inredning framdeles.

3 Morgonsolen sken nu in ifrån gårdssidan och kastade ett ganska rödt sken öfver alla föremål. Ty fastän morgonen ännu var rodnande skön, hade svarta moln uppstigit vid horizonten och betäckte redan inemot halfva himmelens hvalf. En välbekant dyster susning hördes ifrån de mörka furorna i den nära skogen och bebådade omisskänneligt, att ovädret icke mera var långt borta.

4 Lyckliga unga, de märkte intet, de stodo ännu i det första rosenröda morgonskimret af ungdom och kärlek. Den unga flickan mottog sin gäst|207| med ett så blidt och oskyldigt småleende, att det syntes Göran som hade han aldrig sett ett sådant löje förr. Det var sol deri, som skalden säger, men icke en brännande sol – en sådan som nu gick upp under svarta moln, – utan snarare den milda återglansen af solsken i en speglande källa. Hon strålade af glädje, när hon åter räckte Göran handen och bad honom med en vink af handen sätta sig i den lilla soffan med öfverdrag af ljusrödt kattun. Men sjelf satte hon sig på en pall vid hans fötter och såg uppå honom – såg beständigt och såg ånyo med lycksaliga ögonkast, likasom fågeln från tufvan betraktar en grönskande björk i våren.

5 Hvem kan förtycka Göran, att han såg på flickan tillbaka med nästan likaså klara ögon? Visst var der uti hans blickar mera eld än solsken; han rådde ej för det, han var en yngling, och han var tjugu år. Men så litet liknade detta alla hans förra kärleksäfventyr, att han icke ett ögonblick mera tänkte på det förunderliga uti att nu befinna sig uti en ung flickas sofkammare, inbjuden af henne sjelf den rakaste och intressantaste af alla vägar, den genom fönstret. Man säger att oskuldens blick kan afväpna sjelfva tigern. Och Göran var ingen tiger. Han var en något lättsinnig ung krigare, likasom den tidens och alla tiders unge riddare hade för sed att vara; hvilket de ansågo för en deras stånd tillkommande obestridelig rättighet. Men vare det sagdt till Görans beröm, att han hade det bästa hjerta i verlden, och han skulle icke för priset af millioner flickors kyssar haft samvete att förråda en ung varelse, som med en så barnslig förtrolighet, utan skymt af misstanke eller bryderi, bjöd honom in uti helgedomen af hennes innersta boning.

6 Derföre såg han endast på flickan tillbaka och såg med en blick, som nästan blef fuktig af tårar, ty det syntes honom som visste han icke rätt, om detta blida väsende, som ödet så plötsligen kastat i hans väg, vore för honom en syster eller en älskarinna. Och Göran hade af de sednare haft många; men aldrig hade han förr haft en syster att älska.

7 Det är svårt att säga hvad Göran tänkte vid allt detta. Troligast är att han tänkte alldeles ingenting, såsom man gör när man är lycklig.

8 Det gick en känsla igenom honom, liksom hade de båda varit bekanta för längesedan och älskat hvarandra redan då. Detta intryck blef för honom så mäktigt och så klart, att han begynte tala till flickan såsom man annars aldrig talar till en, hvilken man ser för första gången.

9 Han tog hennes hand ånyo och sade: »när du ser på mig så der, är det rätt förunderligt vackert. Jag vet icke hvem du är, och du vet knappast hvem jag är. Jag kommer rakt ifrån skogen såsom en himmelens fågel, och hvem har sagt dig, att jag icke är en röfvare, som vill stjäla din frid? Jag finner dig här,|208| likasom händelsen låter en blomma vexa på ängen der vandrarens fot går fram, och hvem har sagt dig, att ej denna fot skall förtrampa dig i detsamma han går dig förbi? Du helsar mig under tystnad och förbinder under tystnad min panna och bjuder mig tigande in till dig. Dina ord och ditt hjerta äro för mig likasom osagda tankar och en tillsluten bok; och hvem har sagt mig, att detta outsägliga icke är en gycklande dröm eller en fin förställning? Men jag tror uppå dig; ja ja, du kan också tro uppå mig. Jag vet ej engång ditt namn, och likväl förekommer det mig som kunde jag aldrig säga till dig något annat än du. Men så säg då, hvarför svarar du mig icke?»

10 Flickan fortfor att se på honom. Göran blef nu varse att hon såg på hans läppar. En rysning gick igenom hans nerver. Han vågade knappt utsäga den tanke, som föll honom in.

11 »Store Gud»,konsekvensändrat/normaliserat utropade han. »Ärkonsekvensändrat/normaliserat det då möjligt att detta hulda väsende är dömdt till en evig tystnad! Älskade, dyra flicka, säg mig ett enda ord, som skingrar denna grufliga tanke. Låt mig icke hädiskt anklaga försynen för den grymmaste orättvisa emot ett af dess skapelses skönaste mästerverk. Säg mig ett enda litet ord, det minsta, det fattigaste ord, som låter mig veta ändock att du hör!»

12 Flickan fortfor att med någon oro betrakta honom. Intet ord kom öfver hennes läppar, men de små hvita händerna gjorde allehanda rörelser, likasom det teckenspråk, hvilket de olyckliga begagna, dem naturen alltifrån födelsen nekat hörselns och talets himmelska gåfvor.

13 Åter ilade en rysning igenom Görans nerver. Han såg sig omkring uti rummet med en hastig blick. Hans sista hopp var att der finna ett musikaliskt instrument, som kunde beslå hans fruktan med lögn. En ingifvelse sade honom, att om icke denna unga flicka var straffad med den stora olyckan af en fullkomlig döfhet, måste hon känna musikens herrliga konst. Hela hennes väsen var ju idel musik.

14 Till sin outsägliga glädje såg han en cittra hänga på väggen. Han nedtog den med nästan darrande hand. Han lade den i hennes famn. Med blicken mera än med ord sade han till henne: spela!

15 Hon smålog godt och litet förlägen. Hon begynte knäppa på cittran. Handen var icke ovan vid greppen. Man såg att det icke var första gången som hennes fingrar lekte öfver strängarna. Men ... men! Cittran var alldeles ostämd; hvarje sträng ljöd i dissonans mot den andra. Och flickan märkte det icke. Hon fortfor att spela, och denna älskliga hand, danad af himlen för de skönaste harmonier, lyckades endast att ifrån cittrans strängar framkalla skärande missljud.

|209|

16 Göran rördes ända till tårar. Han fattade cittran, stämde den och sjöng med vacker, men sväfvande röst en visa för ögonblicket:

Hör du rosornas tal,

När vinden i häcken susar?

O, så lindra det qval

Mig skrämmer och mig förtjusar!

Rosorna be:

Sjung och le!

O, så älska och sjung som de!

Hör du vaktelens sång,

Som qvittrar i björkens krona?

Låt din stämma engång

I morgonrodnaden tona!

Fåglarna be:

Sjung och le!

O, så älska och sjung som de!

Hör du kärlekens röst,

Som hviskar invid din sida?

O, bekänn vid dess bröst,

Att du kan älska och lida!

Englarna be:

Sjung och le!

O, så älska och sjung som de!

20 Göran bortlade cittran. Med hvilket hopp, hvilkenoriginal: hwilten fruktan hade han ej under sången försökt att läsa i flickans drag en enda skymt af tonernas makt, ett enda litet tecken, som röjde att hon hörde hans visa och förstod dess genomskinliga mening! Men nej –|3| denna enda skymt uteblef; detta enda tecken fanns icke. Hon hade som förr betraktat hans läppar, betraktat hans händer, – hon hade med uppmärksamhet följt de vexlande uttrycken i hans ansigte; de hade i samma sekund återspeglats i hennes mimik – men hört honom hade hon icke, derom måste nu Göran känna sig fullkomligt öfvertygad. Den olyckliga sanningen stod framför honom i hela dess smärta. »Rättvisa himmel, –konsekvensändrat/normaliserat sade han med låg röst, likasom för att ej ändå blifva hörd – detta arma barn är blomma, men icke fågel – doft, men icke|210| ton – måleri och skulptur, men icke musik! Hvilket öde, att vara så ung, så skön, så full af behag, godhet och oskuld, och med allt detta vara endast – en döfstum flicka!»

21 Vid dessa ord kunde Göran ej längre hejda utbrottet af sin smärtfulla öfverraskning. Han kysste den fina hvita handen – vände sig bort och gret.

22 Hvar finns ett språk så vältaligt som tårarnas! Den unga flickan förstod honom genast. I stället att svara som förr med att återspegla hans egna känslor, stod hon upp med ett leende af oefterhärmligt behag. Hon fattade hans arm, vände honom åter om, såg honom i ansigtet med en klar blick och sade med låg, men tydlig stämma det enda ordet: »bror!»

23 Göran spratt till, likasom skidlöparen på Lapplands ödsliga tundror, när han i natt och snöstorm, långt ifrån menniskors boningar, plötsligen hör en mensklig stämma ropa helt nära hans namn. »Säg om det ännu!»konsekvensändrat/normaliserat utropade ynglingen med glädjens hänförelse. »Sägkonsekvensändrat/normaliserat om detta enda ord, som återför dig till lycka och lif och som straffar min olycksfulla tanke sjufaldt med lögn. Detta samma ordet, hur var det, säg!»

24 »Bror!» sade flickan ånyooriginal: anyo med en min af triumf, likasom ville hon säga: ser du, jag visste nog att du bedömde mig orätt! Men hon uttalade ordet på ett alldeles eget sätt. Vokalen var ganska ren, men konsonanterne voro otydliga, isynnerhet r. Det föreföll Göran som hörde han rösten och uttalet af ett litet barn. Han stadnade ånyo i en underbar tvekan. Han visste i sanning ej mera hvad han skulle tro.

25 Flickan blef utom sig af glädje öfver den lyckliga effekt, som det enda ordet frambragte. Hon hoppade upp, gick till sin byrå och framdrog sina små dyrbarheter, för att roa sin gäst. Än var det en tafla, som hon troligen målat sjelf; än en bok med bilder för barn; än en botanik med plancher; än en ring med små diamanter; än en kråsnål i form af en ros. Göran var för grannlaga, för att icke visa sig road och förvånad, och det tycktes göra hans unga värdinna lycklig. Men beständigt kommo samma tvekande frågor tillbaka uti hans själ: hör hon mig? förstår hon mig? Talar hon? Är hon stum? Men det enda ordet likväl ...»konsekvensändrat/normaliserat

26 Nu hämtade flickan fram en dyrbarhet, som säkerligen var hennes käraste, ty hon vidrörde den nästan med andakt. Det var en fin guldkjed med en vidhängande medaljong, och på denna såg man bilden af ett ungt och intagande fruntimmer i den klädsel som brukades då för tjugu år tillbaka. Likheten med flickan sjelf var omisskännelig. Men äfven den förutan hade bildens drag ett förunderligt älskligt tycke, som anslog Göran, utan att han visste hvarföre. Han betraktade den länge och med synbart intresse.

|211|

27 Det tillvann honom ännu mera ägarinnans bifall. Hon betraktade än bilden, än Göran, fattade åter hans hand och sade det enda ordet: »mamma!»

28 Således hennes mor. Men huru förklara dessa sällsama, enstaka, barnsliga och barnsligt uttalade ord? Ännu ett försök, tänkte Göran. Kan hon uttala en brors och en mors namn, så borde hon också kunna säga mig sitt eget.

29 Han kysste medaljongen och återlemnade den. »Säg mig»,konsekvensändrat/normaliserat sade han med så uttrycksfulla gester han kunde ihågkomma, »sägkonsekvensändrat/normaliserat mig, hvad heter då du? Allting i naturen kan jag nämna vid namn, alla vexter, alla stenar, alla djur, blommorna i din trädgård och fåglarna i din skog. Dig allena kan jag ej nämna ännu – dig, som är mig kärare och vackrare än de alla. Om jag kallar dig min första och enda verkliga kärlek, så är det sannt; du är det. Om jag nämner dig skogarnas ros och ödemarkernas skönaste perla, så vet jag att jag sagt rätt, ty du är det, och det är visst. Om jag kallar dig den finaste, luftigaste bild, som någon pensel frambragt på duken och någon mejsel huggit i marmorn, så har jag åter sagt ut en del af ditt väsen, ty sådan är du, jag vet det. Du är för mig så bekant, som hade vi vuxit ur samma rot, och likväl är du för mig en gåta, hvars inre jag icke förstår och hvars väsen uti dess helhet sväfvar för mig uti dunst och dimma. Älskade, allt detta blir bättre, när jag får veta ditt namn, ty då har jag ett ord, som fattar hela ditt väsen i sig. Derföre, säg mig, ditt namn ... förstår du mig? ditt namn, ditt eget ljufvaste namn! ...»konsekvensändrat/normaliserat

30 Flickan betraktade honom med en stor blå blick, nickade derpå till tecken att hon förstått honom och svarade: »Verna!»

31 »Verna!» upprepade Göran drömmande.