5. Huru draken, som vaktade slottet, kom hem och for illa med riddaren Jacques
Kommentar
Kommentar
»Vernas rosor» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 2 februari–22 mars 1856, i fjorton avsnitt. Manuskript finns inte. De tolv första kapitlen av fortsättningen »Stjernan i molnet» publicerades mellan den 7 maj och den 14 juni; de åtta senare mellan den 15 november och den 10 december. Topelius omarbetade senare »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; de utkom under den gemensamma titeln »Vernas rosor» i första delen av andra cykeln i Vinterqvällar 1881. Mot vanligheten aviserade Topelius följetongerna den 22 december 1855, när höstens följetong (»De blå» i Fältskärns berättelser) avslutades: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår. I stället skola här ingå tvenne originalnoveller: Vernas rosor och Stjernan i molnet.»
Ovanstående tyder på att Topelius hade tänkt publicera båda novellerna under vintern och våren, men krigsslutet ändrade hans planer. Freden efter Krimkriget slöts den 30 mars 1856 och Topelius började omedelbart planera en resa till Mellaneuropa, eftersom det hade blivit möjligt att få utrikespass. Han reste den 25 maj och var tillbaka i Helsingfors i september (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [293] och 303, Vasenius IV, s. 27). Det här förklarar i någon mån pausen på halvannan månad mellan slutet på »Vernas rosor» och början av »Stjernan i molnet», och Topelius bön om läsarinnornas tålamod i väntan på den (kap. »Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor», stycke 11). Han drog ut på pausen mellan följetongerna, men inledde i alla fall »Stjernan i molnet» före avresan för att sedan på hösten bara kunna spinna vidare på den. När han reste hade han fyra kapitel på lager, och när de hade gått i tryck fick läsarna veta att resten »nödgas vi spara till hösten» (kap. »Dubbelgångaren», stycke 19).
I »Vernas rosor» samsas saga, genreparodi och uppsluppen fars. Kontrasten till fjolårets följetong kunde inte vara större. Vårterminen 1855 utgjordes följetongen av den sjätte »berättelsen» i Fältskärns berättelser, »Majniemi slott», som utmynnar i de svåra missväxtåren på 1690-talet. Topelius ägnar två avsnitt i maj 1855 åt befolkningskatastrofen i både Sverige och Finland – ca 150 000 dog av svält och sjukdomar i Finland; det var nästan en tredjedel av landets befolkning som före nödåren ska ha uppgått till en halv miljon. Hösten 1855 ägnades följetongen Karl XII och »De blå» (karolinerna), från trontillträdet till nederlaget vid Poltava. Från heroisk tragedi kastades läsarna med »Vernas rosor» in i en sagolik rokokomiljö med en sovande hjältinna som en Törnrosa bakom både en mur och »en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor» (kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1). Å andra sidan kunde läsarna dra slutsatsen av Topelius anmärkning i december att »Flyktingen» inte kunde föreläggas censuren, och substitutet skulle representera något helt annat.
»Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig, och Topelius tidfäster den alldeles i början till »Juni månad år 1788» (kap. »Huru två riddare redo i skogen», stycke 2). Han gör några anspelningar på aktuella frågor, också på krigsförberedelserna – det är p.g.a. dem hjälten och hans vapendragare rör sig i trakten – men kriget och de historiska aktörerna har ingen som helst roll i novellen som utspelar sig under några dygn. Miljön, persongalleriet, intrigen och rentav det korta tidsspannet hör till sagan, riddarromanen och skräckromanen. Berättarens kommentarer, som ideligen avbryter handlingen eller strör in formaliserade artighetsfraser till »den gunstige läsaren», »den gunstbenägne läsaren», »de hulda damer» och »den älskvärda läsarinnan» hör också till en äldre romantradition som Topelius både anammar och driver med här.
Maija Lehtonen har behandlat blandningen av genrer och elementen av saga i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» (se inledningen, stycke 121). I »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995) studerar hon hur Topelius använder skräckromantiska berättargrepp och mönster, med talrika exempel ur »Vernas rosor». Hon uppmärksammar kontrasterna som förekommer i komposition och miljöskildring. I flera av Topelius verk lever man på herrgårdarna ett dubbelliv som avspeglas i huset; Lehtonen lyfter fram Nattsjö i »Vernas rosor» som det bästa exemplet. Motsatserna mellan ljus och mörker har en symbolisk betydelse. Verna vistas i de ljusa »behagliga» rummen i husets övre våning, men stängs in i ett fönsterlöst, gravliknande mörkt rum som straff. Hennes far kapten Mörk bor bakom fördragna gardiner i nedre våningen av huset. »Trappan är ett viktigt element i skräckromantikens byggnader», en väg till kunskap om hemligheter och det omedvetna, påpekar Maija Lehtonen (ibid., s. 13 ff.). Här kan tilläggas att den trånga trappan på Nattsjö utdöms av läkaren – förnuftets röst – som opraktisk och livsfarlig eftersom det inte går att röra sig obehindrat i den (kap. »Hvad som vidare tilldrog sig [...] prinsessans förtrollning», stycke 8).
Skräckromanens fasta persongalleri består av hjälten, hjältinnan, den onda kvinnan, skurken och bipersoner som stöder eller motarbetar huvudpersonerna. I »Vernas rosor» är Göran Ros hjälten, Verna hjältinnan och kapten Mörk skurken. Jack och doktor Ekströmer är hjältens medhjälpare; Rebecka förvandlas under berättelsen från motståndare till medhjälpare. Vernas döda mor, som förekommer i »berättelsen i berättelsen» har drag av den onda, eller åtminstone erotiskt farliga kvinnan. Den våldsamt svartsjuke Mörk är en tragisk skurk, medan Göran Ros närmast motsvarar en klichéartad hjälte – trots att hans roll framstår också i parodisk belysning (Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 17 ff.).
Konstellationen Göran Ros och Jakob-Jacques-Jack Peura varierar motivet herre och trogen tjänare som utgår från det arketypiska paret don Quijote och Sancho Panza. Topelius har använt motivet i novellen »Vargen» (1846) och i början av Fältskärns berättelser (1851), där parhästarna heter Bertelsköld och Larsson. Han återkommer till det med Lennart Croneld och korpral Durk i »Konungens handske» från 1863. I »Vernas rosor» finns uttryckliga anspelningar på »den tappre riddaren af Mancha» och »våra vandrande riddare» (Ros och Peura; t.ex. i kap. »Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet», stycke 1). Jack är i »Vernas rosor» en huvudsakligen komisk figur. Han tilldelas rollen som vandrande riddare, men uppför sig inte enligt genrekonventionen.
Maija Lehtonen konstaterar att de komiska effekterna uppstår genom tvära kast mellan det högstämda och det vardagliga och att berättaren här gärna understryker den komiska kontrasten mellan det romantiska och det realistiska, mellan ande och materia, ideal och verklighet. Den här kontrasten utgör grunden för pastischer och parodier, och för den romantiska ironin. Kontrasten i »Vernas rosor» mellan å ena sidan sagans och romanens mönster, å andra sidan berättelsens »verklighet» betonas genom att personerna inte motsvarar de förväntningar mönstret väcker (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58 ff.). Göran har visserligen en sentimental svada och citerar Schiller, men han drömmer om filbunkar. Sagans trollkarl, läkaren Ekströmer, är varken mystisk eller demonisk. Han äter, dricker, misshandlar klassikerna och har »icke en fés klingande glasharmonika», utan en skorrande röst (kap. »Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen», stycke 13).
Kapitlen utmynnar ofta i en cliffhanger och börjar med att berättaren vänder sig till läsaren. Tredje kapitlet slutar t.ex. med att »de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret», och det fjärde börjar: »Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde». Berättarens kommentarer är medvetet snusförnuftiga: »Man kan ej nog varna unga flickor» för att glömma stegen kvar efter att ha fällt ner den från sitt fönster. Kommentarerna bryter illusionen: först byggs en andlös spänning upp, för att punkteras av ett inskott av berättaren. När hjälten ska enlevera den sovande hjältinnan och nalkas hennes säng med förhängen av »fint musselin» avbryter berättaren sig: »i fall det fanns musselin den tiden».
Topelius behåller inte det lätta anslaget genomgående, utan hemfaller åt kraftig sentimentalitet. Den hör i och för sig också 1700-talet till, men de sentimentala partierna – som är särskilt påfallande i slutet – är inte pastisch. »Berättaren tar ofta sin historia på allvar» påpekar Maija Lehtonen (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 61). Se även forskningsöversikten i inledningen, stycke 122.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 5. Huru draken [...] Jacques. Femte avsnittet börjar, i HT lördagen den 16 februari 1856.
2 billigtvis rimligtvis.
3 en sjö af filbunke [...] en enda sked en folklig variant av Tantali kval: att hungra och törsta utan att nå det omgivande överflödet.
3 smörögat en smörklick.
5 amazon här: argbigga.
5 Meg Merillies eg. Meg Merrilies; person i Walter Scotts roman Guy Mannering or The Astrologer (1815). Maija Lehtonen noterar att Topelius här förutsätter att läsarna känner till romanen. Både i den och i »Vernas rosor» är häxan en skräckinjagande, men i grund och botten välvillig person som känner till hemligheten med det bortrövade barn som förekommer i båda verken (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 59).
5 kamlottskjortel kjol av glättat ylletyg.
5 tvetydig här: obestämd eller obestämbar.
6 tömskaft tyglar som används vid körning.
6 bläsen hästen (med en ljus strimma i pannan).
6 ragassande bråk, väsen.
10 munsjör skämtsamt: ’gunstig herre’.
10 en smula jern om foten fotboja.
12 vassera bevars! Vasserra tri förvrängning av vars herra tre (trä), korset.
12 såstången stång, avsedd för att bära större kärl som såar, lång nog att kunna bäras på axlarna av två personer.
12 pisken piskan.
12 vargskall drevjakt på varg.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
5. Huru draken, som vaktade slottet, kom hem och for illa med riddaren Jacques.
1 Så ungefär stodo nu sakerna, såsom det är skildradt i förra kapitlet af denna märkvärdiga historia, då en händelse inträffade, hvilken man hade allt möjligt skäl att vänta uti ett förtrolladt slott. Den gunstige läsaren behagade icke taga sig illa vid; men för att säga sanningen, så hände det verkligen att draken kom hem.
2 Emellertid, för att icke alldeles förgäta den hederlige och manhaftige riddaren Jacques, blir det nödvändigt att se till hvad han företog sig under den timma vidpass, som riddaren sankt Görans förstånd stod stilla i frontespicen af slottet. Jacques, eller – för att nyttja det vigare namnet – Jack, blef|212| stående en stund i samma ställning, der vi lemnade honom vid den brustna stegen under balkongen. Han glömde derunder icke att föra handen till örat, snyta sig på riddarevis – ty det finns ingenstädes omtaladt att någon vandrande riddare nyttjade näsduk – och för öfrigt göra allt hvad man i hans ställning billigtvis kunde begära, nemligen att då och då kasta trängtande blickar upp till den skönas fönster, under en suck vid åtanken på den väntade frukosten. Läsaren lärer likväl något bättre än han begripa hvarföre intet bord blef dukadt deruppe. När då Jack länge nog förgäfves räknat alla rutor i de tre öfra fönsterna, började han finna sin ställning tråkig och gick att se efter hästarna. När dessa befunnos på sin behöriga plats, gick Jack ånyo till balkongen, väntade tåligt åter en stund och begynte slutligen gäspa öfvermåttan. Till all lycka kom han att märka himmelens misstänkta utseende och fann för godt att söka sig en fristad emot det annalkande ovädret. I denna lofliga afsigt gjorde han en liten inspektionsresa inåt gården och fann slutligen en stallsdörr öppen. Der befanns en af de toma krubborna fylld med ren och gul halm, och den som ridit en natt utan hvila igenom skogen skall säkert finna det förlåtligt, att den trötte riddaren utan vidare omständigheter kastade sig ned på halmen och inom två minuter låg djupt försänkt i den ljufliga sömnens armar.
3 Ödet, eller kanske rättare hexorna, som alltid sammansvärja sig mot vandrande riddares nattero, hade likväl beslutit, att denna angenäma vederqvickelse icke länge skulle förunnas vår hederlige vän Jack. Orediga drömmar, foster af en fastande mage, gycklade för den gode riddarens inbillning. Än tyckte han sig rida genom en sjö af filbunke, hvars hvita vågor häfde sig ända upp under hans läppar; men såsnart han öppnade munnen, sjönko vågorna åter tillbaka. Än hade han framför sig ett ofanteligt grötfat, i hvilket smörögat lyste som en sol på firmamentet; men i hela den vida skapelsen var det icke möjligt att finna en enda sked. Än grep han efter en stor gul ost, som dinglade för hans ögon på osynliga trådar; men då runno honom i hågen Görans fantasier om det förtrollade slottet, osten förvandlades till en afskyvärd hexfysionomi, som naffsade efter hans hand med sina hvassa tänder, och två grofva bandhundstassar grepo honom omildt i kragen, hotande att med ens göra slut på hans ridderliga äfventyr ...
4 Med förfäran satte sig Jack upp i halmen, gnuggade ögonen och såg den sista delen af sina onda drömmar lifslefvande framför sig. Der stod hexan, lutad tätt öfver hans person, liksom ville hon uppsluka honom; bandhundstassarne, behörigen åtföljde af ett morrande gap, krafsade halmen omkring honom, och en arg stämma hördes ropa: »här är röfvaren!|213| Anders! Kajsa! Skaffa hit tåg för att binda honom! Och du Simon, hvar håller du hus, eländiga palsternacka? Brölloppsruset osar ännu i ditt hufvud, gamla öltratt, och här lemnar du mig ensam att sköta den banditen, som stulit sig in i stallet, för att plundra och mörda hela huset!»
5 Den nitiska person, som så tappert stod uppå husets bästa, var en temligen bedagad amazon, lång, knotig och ganska passande att i denna märkvärdiga historia motsvara den ryktbara hexan Meg Merillies. Hon var klädd i en svart kamlottskjortel, för närvarande dragen upp öfver hufvudet, medan en randig underkjol af tvetydig färg syntes bestämd att mottaga alla märken af ovädret. De nakna och magra armarna med deras uppvikta ärmar och de bara fötterna (ty strumpor och kängor bar hon i ett knyte) voro icke särdeles egnade att förhöja de personliga behagen hos den person, som ödet sändt att så föga gästfritt förverkliga riddarens drömmar.
6 Anders, en handfast dräng, och Kajsa, en liten knubbig ladugårdspiga, voro icke sena att infinna sig med ett par tömskaft, som i största hast surrades kring den arme Jacks händer och fötter, innan han ännu hade gjort sig reda för om han drömde eller vakade. Simon deremot, en liten krokig och flintskallig gubbe i kort jacka med stora messingsknappar, knäbyxor, svarta ullstrumpor och nedkippade skor,|3| gjorde sig ingen synnerlig brådska. »Jag kommer, jag kommer, kära Rebecka»,konsekvensändrat/normaliserat svarade han saktmodigt. »Hållkonsekvensändrat/normaliserat fast röfvaren, Anders! Släpp honom inte, Kajsa! Jag kan ju ej lemna den stackars bläsen, han har fått en sticka i foten och haltar så Gud sig förbarme. Hvad tro ni kapten säger, när han kommer hem och bläsen är halt? Jo jag menar det blir ett ragassande. Och våt är han, stackars kräk, en trasa är han, säger jag er, det blir aldrig mera folk utaf honom. Jag kommer, jag kommer, kära Rebecka! Puh, det är ju ett herrans väder ... käringen må väl ej ha hjerta att neka mig en sup ...»konsekvensändrat/normaliserat
7 Denna sista önskan uttalades i en betydligt lägre ton, som tillräckligt lät ana hvem som förde regementet i huset. Obillig syntes den icke, ty gubben liksom alla de andra, dröp af regn, som hade han varit doppad i sjön. Åskvädret hade brutit löst med ovanlig häftighet. Blixtarna korsade hvarandra tätt som svärdshugg, och slagregnet stod som spö uti backen. Men det oaktadt kunde gubben ej förmå sig att lemna bläsen med stickan i foten, ty i stallet var för mörkt för att utdraga den.
8 Jack hade undertiden, något för sent, kommit till full besinning och begynte med skäl känna sig förolämpad af ett sådant emottagande. »Hvad kommer åt menniskan? Är hon galen? Hör på, god’vänner, jag tror d–n rider er. Tycker ni att en röfvare skulle lagt sig att sofva i stallet? Släpp töm|214|skaftet, slyngel! Hut, käring! Anamma dig, pigmenniska, om du understår dig att surra fast mina händer! Så regera och anfäkta, eder skall hin hårde taga med hull och hår ....»konsekvensändrat/normaliserat
9 Nu var riddarens tålamod slut, och då var Jack icke god att göra med. Med en förtviflad ansträngning lyckades han rycka lös sina händer, sparka bort hunden, rappa drängen en örfil, knuffa omkull Rebecka och jaga pigan på flykten. Hela sällskapet var tvunget att retirera, och ganska sannolikt hade segern blifvit på rättvisans sida, derest icke amazonen, ej mindre tapper än riddaren, hade lyckats slå stallsdörren igen midtför hans näsa och utifrån bomma den stadigt till. Jack var nu fången; det hjelpte ej att han derinne bultade och lamenterade allt hvad han förmådde, icke så mycket för sin egen skull, som ej fastmer af den grundade fruktan, att hans älskade Göran skulle röna ett lika oblidt emottagande.
10 Rebecka, stolt öfver sin seger, blef honom icke svar skyldig utanför dörren. »Bulta nu, din rackare»,konsekvensändrat/normaliserat ropade hon. »Bultakonsekvensändrat/normaliserat på bara, nog håller bommen. Kanske kom han till slut i kurran, munsjör! Jo jo, icke är det så långt till länsman; en smula jern om foten skall göra gunstig herrn spak. Han tänkte väl göra ett godt kap, kan jag tro, medan allt folket var borta på bröllopp. Vi hade varit långt för detta tillbaka, om vi farit öfver sjön, men si det tordes vi ej göra för ovädret, och så måste vi rida och gå genom skogen. Till all lycka visste nog brölloppsfolket berätta om eder, ni rymmar-rackare, som deserterat från Lovisa och drifven omkring för att stjäla hästar och plundra i skogstorpen. Hvad sad’ jag, när vi sågo hästarna vid porten? Jo, sad’ jag, de der hästarna äro stulna, och rymmarne äro i gården. Fönster och dörrar äro bommade, sad’ jag; alltså ha kanaljerna ej sluppit in uti huset ännu. Lycka att flickungen sofver, sad’ jag. Låt oss söka i stallet, sad’ jag, ni skall få se att tjufstrykarne gömt sig. Men (och här tog Rebeckas ordflöde en vändning, som än mindre behagade Jack) hvad i all verlden säger jag! Så sannt jag här står, äro de två. Och hvart har den andra tagit vägen?»
11 »Skrik lagom, gamla trollpacka!»konsekvensändrat/normaliserat ropade Jack inifrån, för att leda gårdens polis uppå villspår. »Hvarkonsekvensändrat/normaliserat hade ni korpluckorna, när ni ej såg min kamrat, som sofver här uti andra krubban?»
12 »Si det ljuger den skälmen så lång han är!»konsekvensändrat/normaliserat svarade plågoanden utanföre. »Nejkonsekvensändrat/normaliserat vassera, icke lurar man en gammal katt med ett trådnystan. Han tänker få hjelp af den andra landstrykaren. Simon, din gamla pertsticka, jag säger dig, om du ej lemnar bläsen, slå de ihjäl oss. Tag du såstången, Anders tar bössan, Kajsa tar yxen, och jag tar pisken. Så sannt jag Rebecka heter, här skall bli vargskall kring hela gården!»