6. Huru riddar sankt Göran gömde sig för draken
Kommentar
Kommentar
»Vernas rosor» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 2 februari–22 mars 1856, i fjorton avsnitt. Manuskript finns inte. De tolv första kapitlen av fortsättningen »Stjernan i molnet» publicerades mellan den 7 maj och den 14 juni; de åtta senare mellan den 15 november och den 10 december. Topelius omarbetade senare »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; de utkom under den gemensamma titeln »Vernas rosor» i första delen av andra cykeln i Vinterqvällar 1881. Mot vanligheten aviserade Topelius följetongerna den 22 december 1855, när höstens följetong (»De blå» i Fältskärns berättelser) avslutades: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår. I stället skola här ingå tvenne originalnoveller: Vernas rosor och Stjernan i molnet.»
Ovanstående tyder på att Topelius hade tänkt publicera båda novellerna under vintern och våren, men krigsslutet ändrade hans planer. Freden efter Krimkriget slöts den 30 mars 1856 och Topelius började omedelbart planera en resa till Mellaneuropa, eftersom det hade blivit möjligt att få utrikespass. Han reste den 25 maj och var tillbaka i Helsingfors i september (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [293] och 303, Vasenius IV, s. 27). Det här förklarar i någon mån pausen på halvannan månad mellan slutet på »Vernas rosor» och början av »Stjernan i molnet», och Topelius bön om läsarinnornas tålamod i väntan på den (kap. »Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor», stycke 11). Han drog ut på pausen mellan följetongerna, men inledde i alla fall »Stjernan i molnet» före avresan för att sedan på hösten bara kunna spinna vidare på den. När han reste hade han fyra kapitel på lager, och när de hade gått i tryck fick läsarna veta att resten »nödgas vi spara till hösten» (kap. »Dubbelgångaren», stycke 19).
I »Vernas rosor» samsas saga, genreparodi och uppsluppen fars. Kontrasten till fjolårets följetong kunde inte vara större. Vårterminen 1855 utgjordes följetongen av den sjätte »berättelsen» i Fältskärns berättelser, »Majniemi slott», som utmynnar i de svåra missväxtåren på 1690-talet. Topelius ägnar två avsnitt i maj 1855 åt befolkningskatastrofen i både Sverige och Finland – ca 150 000 dog av svält och sjukdomar i Finland; det var nästan en tredjedel av landets befolkning som före nödåren ska ha uppgått till en halv miljon. Hösten 1855 ägnades följetongen Karl XII och »De blå» (karolinerna), från trontillträdet till nederlaget vid Poltava. Från heroisk tragedi kastades läsarna med »Vernas rosor» in i en sagolik rokokomiljö med en sovande hjältinna som en Törnrosa bakom både en mur och »en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor» (kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1). Å andra sidan kunde läsarna dra slutsatsen av Topelius anmärkning i december att »Flyktingen» inte kunde föreläggas censuren, och substitutet skulle representera något helt annat.
»Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig, och Topelius tidfäster den alldeles i början till »Juni månad år 1788» (kap. »Huru två riddare redo i skogen», stycke 2). Han gör några anspelningar på aktuella frågor, också på krigsförberedelserna – det är p.g.a. dem hjälten och hans vapendragare rör sig i trakten – men kriget och de historiska aktörerna har ingen som helst roll i novellen som utspelar sig under några dygn. Miljön, persongalleriet, intrigen och rentav det korta tidsspannet hör till sagan, riddarromanen och skräckromanen. Berättarens kommentarer, som ideligen avbryter handlingen eller strör in formaliserade artighetsfraser till »den gunstige läsaren», »den gunstbenägne läsaren», »de hulda damer» och »den älskvärda läsarinnan» hör också till en äldre romantradition som Topelius både anammar och driver med här.
Maija Lehtonen har behandlat blandningen av genrer och elementen av saga i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» (se inledningen, stycke 121). I »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995) studerar hon hur Topelius använder skräckromantiska berättargrepp och mönster, med talrika exempel ur »Vernas rosor». Hon uppmärksammar kontrasterna som förekommer i komposition och miljöskildring. I flera av Topelius verk lever man på herrgårdarna ett dubbelliv som avspeglas i huset; Lehtonen lyfter fram Nattsjö i »Vernas rosor» som det bästa exemplet. Motsatserna mellan ljus och mörker har en symbolisk betydelse. Verna vistas i de ljusa »behagliga» rummen i husets övre våning, men stängs in i ett fönsterlöst, gravliknande mörkt rum som straff. Hennes far kapten Mörk bor bakom fördragna gardiner i nedre våningen av huset. »Trappan är ett viktigt element i skräckromantikens byggnader», en väg till kunskap om hemligheter och det omedvetna, påpekar Maija Lehtonen (ibid., s. 13 ff.). Här kan tilläggas att den trånga trappan på Nattsjö utdöms av läkaren – förnuftets röst – som opraktisk och livsfarlig eftersom det inte går att röra sig obehindrat i den (kap. »Hvad som vidare tilldrog sig [...] prinsessans förtrollning», stycke 8).
Skräckromanens fasta persongalleri består av hjälten, hjältinnan, den onda kvinnan, skurken och bipersoner som stöder eller motarbetar huvudpersonerna. I »Vernas rosor» är Göran Ros hjälten, Verna hjältinnan och kapten Mörk skurken. Jack och doktor Ekströmer är hjältens medhjälpare; Rebecka förvandlas under berättelsen från motståndare till medhjälpare. Vernas döda mor, som förekommer i »berättelsen i berättelsen» har drag av den onda, eller åtminstone erotiskt farliga kvinnan. Den våldsamt svartsjuke Mörk är en tragisk skurk, medan Göran Ros närmast motsvarar en klichéartad hjälte – trots att hans roll framstår också i parodisk belysning (Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 17 ff.).
Konstellationen Göran Ros och Jakob-Jacques-Jack Peura varierar motivet herre och trogen tjänare som utgår från det arketypiska paret don Quijote och Sancho Panza. Topelius har använt motivet i novellen »Vargen» (1846) och i början av Fältskärns berättelser (1851), där parhästarna heter Bertelsköld och Larsson. Han återkommer till det med Lennart Croneld och korpral Durk i »Konungens handske» från 1863. I »Vernas rosor» finns uttryckliga anspelningar på »den tappre riddaren af Mancha» och »våra vandrande riddare» (Ros och Peura; t.ex. i kap. »Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet», stycke 1). Jack är i »Vernas rosor» en huvudsakligen komisk figur. Han tilldelas rollen som vandrande riddare, men uppför sig inte enligt genrekonventionen.
Maija Lehtonen konstaterar att de komiska effekterna uppstår genom tvära kast mellan det högstämda och det vardagliga och att berättaren här gärna understryker den komiska kontrasten mellan det romantiska och det realistiska, mellan ande och materia, ideal och verklighet. Den här kontrasten utgör grunden för pastischer och parodier, och för den romantiska ironin. Kontrasten i »Vernas rosor» mellan å ena sidan sagans och romanens mönster, å andra sidan berättelsens »verklighet» betonas genom att personerna inte motsvarar de förväntningar mönstret väcker (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58 ff.). Göran har visserligen en sentimental svada och citerar Schiller, men han drömmer om filbunkar. Sagans trollkarl, läkaren Ekströmer, är varken mystisk eller demonisk. Han äter, dricker, misshandlar klassikerna och har »icke en fés klingande glasharmonika», utan en skorrande röst (kap. »Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen», stycke 13).
Kapitlen utmynnar ofta i en cliffhanger och börjar med att berättaren vänder sig till läsaren. Tredje kapitlet slutar t.ex. med att »de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret», och det fjärde börjar: »Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde». Berättarens kommentarer är medvetet snusförnuftiga: »Man kan ej nog varna unga flickor» för att glömma stegen kvar efter att ha fällt ner den från sitt fönster. Kommentarerna bryter illusionen: först byggs en andlös spänning upp, för att punkteras av ett inskott av berättaren. När hjälten ska enlevera den sovande hjältinnan och nalkas hennes säng med förhängen av »fint musselin» avbryter berättaren sig: »i fall det fanns musselin den tiden».
Topelius behåller inte det lätta anslaget genomgående, utan hemfaller åt kraftig sentimentalitet. Den hör i och för sig också 1700-talet till, men de sentimentala partierna – som är särskilt påfallande i slutet – är inte pastisch. »Berättaren tar ofta sin historia på allvar» påpekar Maija Lehtonen (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 61). Se även forskningsöversikten i inledningen, stycke 122.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 6. Huru riddar sankt Göran [...] draken. Sjätte avsnittet börjar, i HT onsdagen den 20 februari 1856.
1 amo (lat.) jag älskar.
1 inhemsk egentligen vernaculus på latin.
1 hemfödd född och uppvuxen i någons hem, ofta om trälar och slavar födda i ägarens hem.
12 furiers furier, benämning på hämndgudinnorna i antikens Rom.
18 sin garderob här: sina kläder.
20 Argus Argos, i grekisk mytologi en jätte med god syn och många ögon.
20 vädrande »kristet blod» Citatet är ett stående uttryck i sagor där troll, jättar och odjur identifierar den oönskade lukten av människa.
20 hyggliga här använt ironiskt, med närmast motsatt innebörd.
20 personage här nedsättande: figur (jfr motsvarande betydelse hos fra. personnage).
22 explikation förklarande samtal.
25 mor folklig tilltalsform till äldre kvinna, ofta som här i kombination med hennes namn.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
6. Huru riddar sankt Göran gömde sig för draken.
1 Vi lemnade riddar Göran förvånad och betagen, när den unga flickan så hastigt fattade hans fråga och sade sitt namn. Något latin mindes Göran ännu från skoltiden, ty dålig var då ännu den kronans officer, som ej kunde konjugera amospråk: latin på originalspråket. Göran tvekade blott i namnets rätta öfversättning. Det Vernaspråk: latin, som säges om båda könen, betyder inhemsk, hemfödd, stundom också en hemfödd slaf. Men det Vernaspråk: latin, som säges blott om det mildare könet, betyder vårlig och till våren hörande, t. ex. Aura Vernaspråk: latin, en vårfläkt; och det är förunderligt, att ännu ingen lärd professor, omgifven af de gamle romares damm, fått det lyckliga infall att gifva sin dotter två namn, på engång så klassiska i deras språk, så sköna i deras betydelse och så musikaliska i deras tonfall. Göran kände sig genast böjd att godkänna den sednare öfversättningen, fastän Auraspråk: latin saknades. Ett mera vårligt väsende hade han ännu aldrig skådat bland menniskobarn. Men åter, när han tänkte på de tillbommade portarna, på flickans förvånande enslighet, huru hon ändock var en fånge uti sin boning och huru hon nödgades begagna stegens list, för att komma ut ur sitt fängelse – då föll det honom tungt i hågen, att ödets eller menniskors grymma ironi hade lagt i hennes namn den dubbla och tvetungade betydelsen af ett vårens barn och en hemfödd, vid hemmet för alltid bunden slafvinna.
2 Kanske ökade denna tanke än mera hans stigande hänförelse. Han glömde alldeles sin förra tvekan och tilltalade flickan så som man annars i lifvet talar förtroliga ord till ett älskadt väsende, som har ett öra för orden och ett svar på läpparna.
3 »Verna!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade han. »Hurukonsekvensändrat/normaliserat detta namn kan vara på engång så vackert och så sorgset. Jag känner att det utsäger ditt rätta väsende, fastän dess betydelse ännu ej är fullt klar för mig. Verna; – nu när jag vet ditt namn, kan jag säga dig öppet, att jag älskat dig ifrån första sekunden jag såg dig.»
4 Vid dessa ord föll en svart skugga af åskmolnen in genom fönsterna, och rummet blef nästan mörkt, men Göran märkte det icke.
5 »Verna!»konsekvensändrat/normaliserat sade han åter. »Jukonsekvensändrat/normaliserat oftare jag säger detta namn, desto djupare känner jag att det skall vexa in i mitt innersta hjerta. Jag vet ej hvarföre det förekommer mig liksom det redan förr varit knutet tillsamman med en del af min själ. Verna, älskar du mig?»
6 Just nu sken en stor gul blixt med solens ögonblickliga klarhet in genom fönsterna, och flickan spratt till. Göran märkte det knappt och upprepade samma ord:
|216|7 »Verna, älskar du mig?»
8 Den unga flickan förstod hans fråga i ögonblicket – och hvilken flicka skulle ej ha förstått den? Hennes svar var vältaligt. Hon såg på Göran med en blick, som ej kan beskrifvas. Derefter korsade hon båda händerna öfver bröstet, nedböjde hufvudet och rodnade starkt.
9 En hastig solblink genomträngde molnen och strålade på flickan en sällsam förklaring. Om det är sannt, att kärleken är sammansatt af den högsta fröjd och den djupaste smärta, så hade Göran båda för sina ögon. Verna som såg på honom med detta outsägliga ögonkast, det var Verna våren, Verna hoppet, som i höjden af sin sällhet tömde hela sin själs skönhet i en enda solblick. Hon åter, som böjde sitt hufvud och korsade sina armar öfver bröstet med nästan österländsk undergifvenhet, det var Verna slafvinnan, Verna fången, Verna sorgen, som i djupet af sin olycka ödmjuk och försakande nedslog sina ögon för honom, den frie och stolte ynglingen, hvars lycka och ära hon ansåg sig för ringa att dela. Hvilken underbar motsats i ett enda försvinnande ögonblick mellan sol och blixt!
10 Detta intryck grep Göran så mäktigt, att han förstummades. Tyst förde han Vernas hand till sina brännande läppar, likasom ville han säga: icke slafvinna, nej icke så, utan en jemnlike med det bästa och ädlaste på jorden och värd att dela dess högsta lycka! Det är jag, syndige, fallne yngling, som ej bör lyfta mina ögon till dig, du rena väsen, som står så högt öfver mig uti oskuldens majestät!
11 Hvarföre äro sällhet och skönhet på jorden blott en vingad sekund! Innan Görans känslor ännu funno ord, skakades hela huset af ett väldigt åskslag, rummet svartnade, blixt på blixt klöf himmelens hvalf, en stormby nedbröt häckar och gärden, störtregnet föll öfver tak och trädgård med ett smattrande ljud. Båda de unga skrämdes ur sina drömmar. Flickan smög sig rädd till ynglingens sida, och han omslöt henne stödande med sin arm, likasom ville han för henne trotsa elementernas raseri.
12 De gingo till fönstret. Dalen, höjderna, skogen, rosengården, hela den nyss så glänsande och fridfulla utsigten öfver det lugna nordiska sommarlandskapet var med ens förvandlad till en vildskön och dyster tafla af eld och mörker. Björkarnas gröna lockar flögo för vinden som furiers hår; den högsta furan på backen låg ända från toppen till roten klufven af ljungelden, och den lilla sorlande bäcken forsade som en förstörande störtflod genom den härjade dalen.
13 Då pekade Verna med oro åt den del af nejden, der hästarne stodo bundna nära vid trädgårdsporten. Göran följde henne med blicken och|217| såg invid porten fyra gestalter, en ridande och tre gående, som närmade sig porten. Läsaren gissar utan möda, att dessa fyra voro desamma, som kort derpå så omildt foro fram emot riddaren Jack. Den långa Rebecka red, men de öfriga gingo till fots.
14 Nu först kom Göran ihåg, att tre af hans bästa vänner, Jack och hästarne, voro derute i det hiskliga ovädret. Hans första tanke blef att gå ned och skaffa dem tak öfver hufvudet. Men knappt märkte Verna hans afsigt, innan hon med de lifligaste åtbörder höll honom qvar och sökte göra för honom begripligt, att en stor fara förestod både honom och henne, om de nykomne blefvo honom varse.
15 Göran var icke den, som brukade öfverge vänner i nöden. Men så bevekande voro Vernas böner, så tydligt hennes teckenspråk, att Göran slutligen till hälften lät öfvertala sig. Han beslöt dröja en stund ännu, för att upptäcka den rimliga eller orimliga orsaken till flickas rädsla.
16 Undertiden tilldrog sig det uppträde i och invid slottet, som är skildradt i föregående kapitel.original: kapittel. Derefter begynte, som läsaren minnes, Rebeckas »vargskall».konsekvensändrat/normaliserat
17 Först öppnades dörrar och fönsterluckor i nedra våningen. Det dröjde en god stund; kanske ombytte inqvisitionen torra kläder; kanske undersökte den noga om allt fanns i behåll. Göran märkte med förtjusning, att Verna lyssnade med örat tätt tryckt mot dörren till trappan. Slutligen måste hon hafva hört faran nalkas i den gamla Rebeckas person, som med tunga steg klef uppför trappan.
18 Nu fattade Verna Göran i armen och ledde honom förstoriginal: föst till den lilla bädden med dess förhängen af hvitbottnigt och ljusrödt kattun. Men der stadnade hon, betänkte sig, vände om och ledde ynglingen till en liten alkov, i hvilken hon förvarade sin garderob, och gömde honom der bakom klädningar och öfverplagg. Sedan sprang hon sjelf till bädden, kastade sig på den, neddrog förhängena och låtsade sofva. Göran väntade med förundran hvad komma skulle. Hans muntra lynne återkom. Det syntes honom blifva en förträffelig öfvergång från det sentimentala till det komiska.
19 Men han gissade blott till hälften rätt den gången.
20 Har du, käre läsare, om icke just alltid i verkligheten, så likväl i femtio romaner och komedier, läst om en gammal Argus, som lik en uggla, med två glasögon på den hopknipna näsan, vädrande »kristet blod», träder in i en ung flickas sofkammare, – då kan du ungefär göra dig en föreställning om den hyggliga personage, som nu öppnade Vernas dörr och mönstrade hennes rum med spejande blickar. Det var Rebecka sjelf. I samma stund|218| hade hon märkt den nedtagna cittran, tog den och synade den på alla sidor. Derefter gick hon till bädden, drog undan förhängena och betraktade flickan. Verna sof.
21 Men den gamla måste ha funnit det misstänkt, att flickan var klädd. Hon tog henne hårdt i armen och väckte henne. Verna spelade sin rol förträffligt och vaknade alldeles som en annan skulle ha vaknat i hennes ställe. O du medfödda qvinnolist! tänkte Göran, som leende tittade fram mellan kläderna i alkoven.
22 Derpå följde en explikation af frågor och svar, dem Göran icke begrep, af det naturliga skäl, att de å ömse sidor fördes med teckenspråk. Lyckligtvis hade gummans talföra mun ett oemotståndligt behof att ändock vara i någon verksamhet. Man hörde henne mumla följande kommentarier till det tysta teckenspråket:
23 »Jaså ... hon har varit uppe och väntat oss? Hon har haft ledsamt? Hon har blifvit hungrig? Hon har lekt med cittran? Hon har lagt sig ånyo och somnat? Det vore för besynnerligt. Så så, min dufva. Man narrar icke så lätt en gammal uf ... Hon smeker mig? Hon kallar mig sin kära Rebecka? Det är besynnerligt. Skulle hon verkligen ha haft ledsamt efter mig? Stackars barn! Att också lemna henne så länge allena, när tjufvar och röfvare äro i grannskapet! ...konsekvensändrat/normaliserat Är du hungrig? Fattiga varelse! icke är jag af sten. Vänta litet, jag skall hämta dig mat ...»konsekvensändrat/normaliserat
24 Så långt hade förhöret aflupit till ömsesidig tillfredsställelse och hade alla utsigter att lyckas, då en oförmodad upptäckt gjorde allt om intet.
25 Man hörde nemligen Anders, som var ställd på utpost i trädgården, ropa med hög röst: »mor Rebecka! mor Rebecka! Här är en stege, som går till frökens fönster! Tjufven måste helt säkert vara derinne i rummen!»