7. Huru riddar sankt Göran stridde med draken
Kommentar
Kommentar
»Vernas rosor» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 2 februari–22 mars 1856, i fjorton avsnitt. Manuskript finns inte. De tolv första kapitlen av fortsättningen »Stjernan i molnet» publicerades mellan den 7 maj och den 14 juni; de åtta senare mellan den 15 november och den 10 december. Topelius omarbetade senare »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»; de utkom under den gemensamma titeln »Vernas rosor» i första delen av andra cykeln i Vinterqvällar 1881. Mot vanligheten aviserade Topelius följetongerna den 22 december 1855, när höstens följetong (»De blå» i Fältskärns berättelser) avslutades: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår. I stället skola här ingå tvenne originalnoveller: Vernas rosor och Stjernan i molnet.»
Ovanstående tyder på att Topelius hade tänkt publicera båda novellerna under vintern och våren, men krigsslutet ändrade hans planer. Freden efter Krimkriget slöts den 30 mars 1856 och Topelius började omedelbart planera en resa till Mellaneuropa, eftersom det hade blivit möjligt att få utrikespass. Han reste den 25 maj och var tillbaka i Helsingfors i september (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [293] och 303, Vasenius IV, s. 27). Det här förklarar i någon mån pausen på halvannan månad mellan slutet på »Vernas rosor» och början av »Stjernan i molnet», och Topelius bön om läsarinnornas tålamod i väntan på den (kap. »Huru läsaren förundrar sig öfver Vernas rosor», stycke 11). Han drog ut på pausen mellan följetongerna, men inledde i alla fall »Stjernan i molnet» före avresan för att sedan på hösten bara kunna spinna vidare på den. När han reste hade han fyra kapitel på lager, och när de hade gått i tryck fick läsarna veta att resten »nödgas vi spara till hösten» (kap. »Dubbelgångaren», stycke 19).
I »Vernas rosor» samsas saga, genreparodi och uppsluppen fars. Kontrasten till fjolårets följetong kunde inte vara större. Vårterminen 1855 utgjordes följetongen av den sjätte »berättelsen» i Fältskärns berättelser, »Majniemi slott», som utmynnar i de svåra missväxtåren på 1690-talet. Topelius ägnar två avsnitt i maj 1855 åt befolkningskatastrofen i både Sverige och Finland – ca 150 000 dog av svält och sjukdomar i Finland; det var nästan en tredjedel av landets befolkning som före nödåren ska ha uppgått till en halv miljon. Hösten 1855 ägnades följetongen Karl XII och »De blå» (karolinerna), från trontillträdet till nederlaget vid Poltava. Från heroisk tragedi kastades läsarna med »Vernas rosor» in i en sagolik rokokomiljö med en sovande hjältinna som en Törnrosa bakom både en mur och »en tät, hög och ogenomtränglig häck af enkla törnrosor» (kap. »Huru riddarne kommo till ett förtrolladt slott», stycke 1). Å andra sidan kunde läsarna dra slutsatsen av Topelius anmärkning i december att »Flyktingen» inte kunde föreläggas censuren, och substitutet skulle representera något helt annat.
»Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig, och Topelius tidfäster den alldeles i början till »Juni månad år 1788» (kap. »Huru två riddare redo i skogen», stycke 2). Han gör några anspelningar på aktuella frågor, också på krigsförberedelserna – det är p.g.a. dem hjälten och hans vapendragare rör sig i trakten – men kriget och de historiska aktörerna har ingen som helst roll i novellen som utspelar sig under några dygn. Miljön, persongalleriet, intrigen och rentav det korta tidsspannet hör till sagan, riddarromanen och skräckromanen. Berättarens kommentarer, som ideligen avbryter handlingen eller strör in formaliserade artighetsfraser till »den gunstige läsaren», »den gunstbenägne läsaren», »de hulda damer» och »den älskvärda läsarinnan» hör också till en äldre romantradition som Topelius både anammar och driver med här.
Maija Lehtonen har behandlat blandningen av genrer och elementen av saga i »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» (se inledningen, stycke 121). I »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995) studerar hon hur Topelius använder skräckromantiska berättargrepp och mönster, med talrika exempel ur »Vernas rosor». Hon uppmärksammar kontrasterna som förekommer i komposition och miljöskildring. I flera av Topelius verk lever man på herrgårdarna ett dubbelliv som avspeglas i huset; Lehtonen lyfter fram Nattsjö i »Vernas rosor» som det bästa exemplet. Motsatserna mellan ljus och mörker har en symbolisk betydelse. Verna vistas i de ljusa »behagliga» rummen i husets övre våning, men stängs in i ett fönsterlöst, gravliknande mörkt rum som straff. Hennes far kapten Mörk bor bakom fördragna gardiner i nedre våningen av huset. »Trappan är ett viktigt element i skräckromantikens byggnader», en väg till kunskap om hemligheter och det omedvetna, påpekar Maija Lehtonen (ibid., s. 13 ff.). Här kan tilläggas att den trånga trappan på Nattsjö utdöms av läkaren – förnuftets röst – som opraktisk och livsfarlig eftersom det inte går att röra sig obehindrat i den (kap. »Hvad som vidare tilldrog sig [...] prinsessans förtrollning», stycke 8).
Skräckromanens fasta persongalleri består av hjälten, hjältinnan, den onda kvinnan, skurken och bipersoner som stöder eller motarbetar huvudpersonerna. I »Vernas rosor» är Göran Ros hjälten, Verna hjältinnan och kapten Mörk skurken. Jack och doktor Ekströmer är hjältens medhjälpare; Rebecka förvandlas under berättelsen från motståndare till medhjälpare. Vernas döda mor, som förekommer i »berättelsen i berättelsen» har drag av den onda, eller åtminstone erotiskt farliga kvinnan. Den våldsamt svartsjuke Mörk är en tragisk skurk, medan Göran Ros närmast motsvarar en klichéartad hjälte – trots att hans roll framstår också i parodisk belysning (Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 17 ff.).
Konstellationen Göran Ros och Jakob-Jacques-Jack Peura varierar motivet herre och trogen tjänare som utgår från det arketypiska paret don Quijote och Sancho Panza. Topelius har använt motivet i novellen »Vargen» (1846) och i början av Fältskärns berättelser (1851), där parhästarna heter Bertelsköld och Larsson. Han återkommer till det med Lennart Croneld och korpral Durk i »Konungens handske» från 1863. I »Vernas rosor» finns uttryckliga anspelningar på »den tappre riddaren af Mancha» och »våra vandrande riddare» (Ros och Peura; t.ex. i kap. »Huruledes riddar sankt Göran drog ut att bestorma det förtrollade slottet», stycke 1). Jack är i »Vernas rosor» en huvudsakligen komisk figur. Han tilldelas rollen som vandrande riddare, men uppför sig inte enligt genrekonventionen.
Maija Lehtonen konstaterar att de komiska effekterna uppstår genom tvära kast mellan det högstämda och det vardagliga och att berättaren här gärna understryker den komiska kontrasten mellan det romantiska och det realistiska, mellan ande och materia, ideal och verklighet. Den här kontrasten utgör grunden för pastischer och parodier, och för den romantiska ironin. Kontrasten i »Vernas rosor» mellan å ena sidan sagans och romanens mönster, å andra sidan berättelsens »verklighet» betonas genom att personerna inte motsvarar de förväntningar mönstret väcker (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58 ff.). Göran har visserligen en sentimental svada och citerar Schiller, men han drömmer om filbunkar. Sagans trollkarl, läkaren Ekströmer, är varken mystisk eller demonisk. Han äter, dricker, misshandlar klassikerna och har »icke en fés klingande glasharmonika», utan en skorrande röst (kap. »Huru jätten, som ägde slottet, kom hem och förgrymmades högeligen», stycke 13).
Kapitlen utmynnar ofta i en cliffhanger och börjar med att berättaren vänder sig till läsaren. Tredje kapitlet slutar t.ex. med att »de båda unga försvunno skrattande in genom fönstret», och det fjärde börjar: »Med den gunstige läsarens tillåtelse vilja vi nu tillsvidare lemna riddaren Jacques åt sitt öde». Berättarens kommentarer är medvetet snusförnuftiga: »Man kan ej nog varna unga flickor» för att glömma stegen kvar efter att ha fällt ner den från sitt fönster. Kommentarerna bryter illusionen: först byggs en andlös spänning upp, för att punkteras av ett inskott av berättaren. När hjälten ska enlevera den sovande hjältinnan och nalkas hennes säng med förhängen av »fint musselin» avbryter berättaren sig: »i fall det fanns musselin den tiden».
Topelius behåller inte det lätta anslaget genomgående, utan hemfaller åt kraftig sentimentalitet. Den hör i och för sig också 1700-talet till, men de sentimentala partierna – som är särskilt påfallande i slutet – är inte pastisch. »Berättaren tar ofta sin historia på allvar» påpekar Maija Lehtonen (»Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 61). Se även forskningsöversikten i inledningen, stycke 122.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 7. Huru riddar sankt Göran [...] med draken. Sjunde avsnittet börjar, i HT lördagen den 23 februari 1856.
Rubrik stridde formavariant av stred; lexikografen Dalin uppger (1853) i första hand svag böjning (stridde), i andra hand stark (stred).
2 basilisk grymt fabeldjur, en blandning av tupp och drake.
2 arghet ondska.
2 filfras järv, känd för glupskhet.
3 en telegraf [...] elektriska stötar Den anakronistiska metaforen var ytterst aktuell 1856: den elektriska telegrafen utvecklades på 1840- och 1850-talet och en linje mellan Helsingfors och S:t Petersburg fanns sedan 1855.
7 Görans mössa [...] bakom en stol Berättaren låter sig ryckas med till den grad att han glömmer att en officer inte bär mössa.
9 Hekate,Tisiphone och Megära I grekisk mytologi beskyddar Hekate svartkonsten, medan Tisifone och Megaira är hämndgudinnor.
9 Det kom öfver honom en känsla, [...] den lilla runda armen utaf ett mördadt barn Maija Lehtonen kallar textstället »en grotesk liknelse, som har till syfte att uttrycka överraskning och fasa» när hon använder det för att visa hur stämningen växlar och ljusa och mörka scener följer på varandra i skräckromantiska verk (»Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 14).
15 Ragata eller Ursula eller Barbara Sammanställningen troligen p.g.a. ljudlikheten (r-ljudet) och de avskräckande betydelserna: Ursula, från lat. ursus, björn, och Barbara ytterst från grek. barbar, en som talar ett obegripligt språk.
18 genius genie, ande som representerar det bästa, eller som här det sämsta hos människan.
21 Jag är dessutom en man [...] orätt och öfvervåld. Textstället och fotnoten visar hur berättaren ironiserar över hjälten (Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius berättelser» 1990, s. 58). Överhuvud är Görans hela utbrott mot Rebecka (stycke 13–30) föga förenligt med rollen som riddare.
25 disputera här: ifrågasätta.
25 mönsterrullorna förteckning över manskapet vid en trupp, t.ex. ett regemente.
29 mutter Jfr krögerskan mutter på Tuppen hos Bellman; signalerar försonligare inställning till Rebecka än benämningen »hexa» tidigare.
29 kalkon anspelar sannolikt på kalkonens rykte som lättretlig och argsint.
Fotnot Läsaren igenkänner [...] vår hjelte sankt Göran. Se tidigare kommentar.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
7. Huru riddar sankt Göran stridde med draken.
1 Man kan ej nog varna unga flickor, som nedfälla en stege från deras kammarfönster, att ingalunda lemna stegen qvar, sedan den uppfyllt sitt ändamål. Måtte de af denna lärorika historia inhämta, hvilka förskräckliga följder en sådan oförsvarlig uraktlåtenhet kan medföra, och måtte de beständigt erinra sig den förtrollade prinsessans öde, hvilken för en dylik försummelse var hardt nära att uppslukas af en den grymmaste drake, som den nyare historien vet omtala.
2 För att återkomma till berättelsen, så var det tyvärr blott alltför visst att stegen var upptäckt, och denna nyhet förfelade icke sin ögonblickliga verkan på Rebeckas långa och magra ansigte. Likasom den förvillade vand|219|raren, i det ögonblick han tror sig hafva utsigten fri, plötsligen ser framför sig en ful basilisk, som stänger för honom vägen till räddning, så hajade Verna tillbaka för sin fångvakterskas blick, hvari all verldens arghet tydligen målade sig. »Jaså!»konsekvensändrat/normaliserat ropade hexan, glömsk af sitt teckenspråk, med gäll röst och uppdragna ögonbryn. »Jasåkonsekvensändrat/normaliserat ... du har bedragit mig! Du har mottagit en främmande! Du har gömt en bandit och en rackare i ditt rum! Men är du galen, flicka! I mer än femton år har jag vaktat dig som man vaktar en vargunge i en jernbur. Icke rår jag för det; jag måste ju göra det, otacksama! Har jag ej gifvit dig mat och kläder till öfverflöd? Har jag någonsin sparat på att låta dig styra ut dig sjelf och ditt rum med allehanda grannlåt, som kostat riksdaler alnen? Har jag ej låtit dig följa din vurm för rosor och skräpblommor af alla slag? Har jag ej låtit dig vara ute alla dagar under min uppsigt i trädgården? Allt har jag gifvit dig och tillåtit dig, utom det omöjliga, som jag ej fick och ej kunde tillåta dig. Ja, jag har hållit af dig, du otyg, du orm, du listiga kattunge! Jag har älskat dig mer än mina egna barn, ifall jag haft några, och för din skull har jag stängt mig från verlden och ej varit med min fot utom gården på femton år, innan detta olycksaliga brölloppet kom, och kunde jag säga nej åt min enda systers enda barn, som stod brud? Och nu lönar du mig så, du brännässla, du filfras, du trolösa roffågelunge med dufvan i dina ögon och höken uti ditt hjerta! ...»konsekvensändrat/normaliserat
3 Här måste Rebecka ett ögonblick hämta andan, och troligen inbillade hon sig att hon gret, ty hon torkade flera gånger ögonen med förklädssnibben. Men derefter begynte hon ånyo, om möjligt än desperatare, i det hon på engång talade och tecknade likasom en telegraf, der orden ögonblickligen öfversättas i elektriska stötar. »Du har gömt honom, säger jag dig! Hvar har du gömt honom? Hur har du gömt honom? Hvem har lärt dig sådana konster? Himmelens under! I femton år har den orma-affödan ej sett någon annan karl, än far sin och presten, som är åttio år, och Simon och den rödhårige Anders – och ändock flyger hon i famnen på den förste röfvare som kommer från skogen! Hvem har lärt dig det? Och hvar har du honom? Och hvad har han stulit? Visa mig på stunden hvar du gömt honom, annars ...»konsekvensändrat/normaliserat
4 Och det sista ordet beledsagades af en så uttrycksfull pantomim, att Göran, som lyssnade med spänd nyfikenhet, i hopp att få veta något mera om den underbara flickan, redan var färdig att springa fram ur sitt gömställe. Men Rebeckas långa ordflöde hade gifvit Verna tid att hämta sig från den första förskräckelsen, och Göran såg med förvåning hennes fintliga försök att ännu engång leda hexan på villspår.
|220|5 Verna låtsade i början icke alls förstå hvarom fråga var. Derefter läste man i hennes lifliga ansigte först häpnad, sedan förundran, sedan ånger. Hon tecknade att hon väl begått ett stort fel, men icke ett sådant, för hvilket hon misstänktes. Hon ledde Rebecka till balkongen – regnet hade nu upphört – och förklarade med en tydlighet, som sjelfva Göran begrep, huru hon haft ledsamt allena och gjort sig en stege, för att komma ned i trädgården, emedan dörrarna voro stängda. Der hade hon sett en karl, som vid hennes anblick flydde till skogen och qvarlemnade hästarna. Men sjelf hade Verna blifvit skrämd, flytt uppför stegen, som brast i brådskan, och sedan somnat uti sin ensamhet.
6 Göran kände sig mycket böjd att, liksom nyss Rebecka, fråga: men hvem i all verlden har lärt dig detta? Var detta att ljuga, så var det åtminstone ett nödvärn. Hvar finns en flicka, nog engel att ej en enda gång i sitt lif ha uppoffrat sanningen för att rädda sin älskling?
7 Rebecka återvände till hälften öfvertygad. Åter ljusnade utsigterna, och åter skulle de plötsligt förmörkas af en olycklig tillfällighet. Rebecka var färdig att gå och på andra håll fortsätta sina efterspaningar, då ödet, som alltid är afundsamt emot älskandes lycka, fogade så fatalt, att hon blef varse Görans mössa, som qvarlåg nedfallen bakom en stol.
8 Nu skulle man sett en två gånger bedragen Argus i hela dess prakt! Den uppbragta qvinnan sprutade eld. Hon fattade mössan och gnuggade den mellan sina händer, likasom ville hon slita den uti stycken. »Bra, bra!»konsekvensändrat/normaliserat skrek hon. »Försökkonsekvensändrat/normaliserat att tämja lokattens ungar! Stäng in dem! Svält ut dem! Ryck bort deras tänder! – de skola nog bita dig ändå, när de en dag blifvit stora! Jag har alltid sagt det: äpplet faller ej långt från trädet. Din mor var ... men behöfver jag säga dig hvad din mor var? Du värdiga dotter till den trolösaste af alla qvinnor, – blif hvad hon blef! Lef som hon lefde! Dö som hon dog! Men skyll icke mig; jag har gjort hvad jag kunnat, och nu kan jag ej mera. Det är förbi med dig ... femton års möda! Allt förbi!»
9 Så otroligt det låter för oss, som härtills sett den långa Rebecka ej utan framgång täfla med Hekate, Tisiphone och Megära tillsammantagna, måste dock Göran bekänna, att furiernas medtäflerska i den stunden väckte mera fruktan än löje. Det låg ett så förfärande allvar, en så sönderslitande sanning i hennes gåtlika ord, att de nödvändigt måste leda tanken på stora och dystra familjehemligheter, begrafna med omsorg för verldens ögon. Det kom öfver honom en känsla, ungefär liknande den som en vandrare erfar, när han midt i en förtjusande trädgård plötsligt ser framsticka ur mullen den lilla runda armen utaf ett mördadt barn.
|221|10 Verna stod slagen. Icke en min, icke ett tecken förrådde någon vidare afsigt att neka till verkligheten. Åter korsade hon armarna öfver bröstet och nedböjde hufvudet ... Verna slafvinnan stod åter för Görans ögon.
11 Det står icke antecknadt i denna historia om långa Rebecka verkligen gret, men visst är, att hon åter torkade ögonen med förklädssnibben och med en nästan bedjande åtbörd tecknade, att hon ville veta röfvarens gömställe. Verna skakade på hufvudet och tecknade tillbaka, att man förr skulle döda henne, än hon förrådde flyktingens fristad.
12 Då vaknade åter furielynnet hos den ondsinta qvinnan. Innan Göran ens förstod hennes mening, hade hon fattat Verna i armen, uppläst dörren till|3| sidorummet mot trädgårdssidan, skjutit den bestörta flickan in uti rummet och derpå stängt dörren till. Allt detta var gjordt inom mindre tid än vi här beskrifva det.
13 Men knappt var det också gjordt, innan Göran med fem eller sex långa steg stod midt i rummet framför den förvånade Rebecka. »Hvad vågar ni göra, gamla trollpacka?»konsekvensändrat/normaliserat utbrast han med uppretad stämma. »Skämskonsekvensändrat/normaliserat ni icke att förolämpa och misshandla ett oskyldigt barn, hvars enda brott är att ha gifvit förvillade resande en fristad mot ovädret?»
14 Visst väntade Göran den gången att få svar på tal. Men han bedrog sig. Rebecka betraktade honom med en blick så lång, så bestört, att hennes tunga glömde att göra tjenst, och hon liknade snarare en menniska, hvars förstånd står stilla vid den oväntade synen af ett spöke på ljusa dagen.
15 »Det fägnar mig att ni verkligen tycks skämmas för ert beteende»,konsekvensändrat/normaliserat återtog Göran med något lugnare ton. »Tillkonsekvensändrat/normaliserat tack för det skall jag säga er, att jag hvarken är en röfvare eller en bandit, utan bär en så ärlig klinga som någon annan bra karl i konglig majestäts och kronans tjenst. Men hvad är det för en arrest, der ni stänger in er fröken? Vet ni väl, madam Ragata eller Ursula eller Barbara, hvad f–n ni må heta, att jag alldeles inte ämnar tillåta en piga vara så oförskämd mot sitt husbondefolk, och med eller utan ert tillstånd ämnar jag i kongl. majestäts och kronans namn både nu och framdeles befria er fånge från vidare misshandlingar.»
16 Vid dessa ord hade Göran ryckt nyckeln ur Rebeckas hand och läste upp dörren till sidorummet, utan att hon försökte att hindra det. Hvilken syn! När dagern föll in genom den öppnade dörren, såg Göran ett litet rum, svartklädt från golf till tak, med dess enda fönster så noga betäckt af tjocka tillslutna luckor på insidan, att icke en enda ljusstråle fick bana sig väg derigenom. Ett litet bord framför fönstret var rummets enda möbel, och på|222| det stod en dödskalle. På golfvet var utbredd en gammal halmkärfve, och på den hade Verna kastat sig ned med ansigtet emot golfvet.
17 »Verna, älskade, kom ut till frihet och lif!»konsekvensändrat/normaliserat ljöd Görans röst genom dörren. »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat skall detta betyda? Rättvisa himmel, hvem är den afgrundsande, som uppfunnit för dig detta rysliga fängelse? Kom – ej en sekund mera! Detta är mer än ett fängelse – det är en graf!»
18 Med halft våld ryckte han flickan från halmbädden. Skrämd och viljelös lät hon sig ledas. Först när hon åter kom ut i den ljusa sofkammaren, vågade hon upplyfta sina ögon, och när de mötte Görans fasta och manliga blick, syntes hon åter fatta mod, men smög sig tätt till hans sida, likasom fruktade hon, att ställets onda genius ännu engång skulle blifva både honom och henne öfvermäktig.
19 Nu kokade blodet i den unge krigarens ådror, och han vände sig till Rebecka med af vrede darrande stämma. »Eländiga hexa, hvad har du vågat göra? Se denna flicka, så ung, så skön, så olycklig! Hvad har hon gjort dig, omenniska, att du vågar behandla henne så, som ingen lag och ingen domare vågar behandla den gröfsta förbrytare? Är det så som jag fruktar, att hörselns gåfva är henne förnekad, då måste ju sol och ljus vara hennes själs glädje, af hvilken hon lefver. Och det har du, nedriga, beräknat med en grymhet, för hvilken jag ej har ett namn. Du stänger henne i mörker, henne hvars hela väsen är ljus! Du omger henne med sorgens dystraste svärta – henne, som är skapad för glädjen och behaget! Och henne, hvars själ måste längta efter lif och sällhet – henne omger du, eländiga bödel, med dödens fasor!»
20 Rebecka fortfor att betrakta Göran med oafvänd blick. Hon hörde knappt hvad han sade. Något helt annat tycktes ha fått makt öfver hennes tankar. Slutligen sade hon med en ton, som skulle blifva trottsig, men blef förlägen: »hvad heter herrn? Hvem är herrn?»
21 »Hvem jag är?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade Göran föraktligt. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat är en man, som kastar oförskämda gamla käringar på dörren, något fortare än de kommit in. Jag är en man, som bär värja i kungens tjenst, men också i nödfall en käpp, för att lära vissa näsvisa personer respekt. Jag är dessutom en man, som ej tål orätt och öfvervåld.*)Läsaren igenkänner häri de vandrande riddarnes deviser och grundsatser. Ej för ro skull titulera vi vår hjelte sankt Göran. För resten är jag officer, som ni ser.»
22 »Men ert namn?» fortfor Rebecka än mera förlägen.
23 »Jag har sagt er nådiga fröken mitt namn. Ah, det är sannt, hon har kanske ej hört mig. Jag är ryttmästaren Ros, och min kamrat dernere är|223| kornetten Peuronius. Artighet mot artighet, madam! Hvad heter er herre, och hvad heter stället?»
24 »Ros? ... Ros!»konsekvensändrat/normaliserat genmälde Rebecka vresigt. »Detkonsekvensändrat/normaliserat är ej sannt. Herrn heter ej Ros. Det vore för märkvärdigt, om herrn skulle heta Ros ...»konsekvensändrat/normaliserat
25 Göran, som aldrig hade långt efter löjet, kände en ryckning i de späda bruna mustacherna. »Hvad f–n, käring, vill ni disputera mitt namn? Res till Lovisa och studera mönsterrullorna, jag vet ej bättre råd. Hör ni ej, jag frågar hos hvem jag har den äran att nu befinna mig? Tycker ni ej att det är tillräckligt höfligt frågadt?»
26 Nu blef Rebecka otålig. »Herrn må heta ros eller liljekonvalje, så får jag be herrn gå på stunden sin väg. Jemmer och elände, hvilket spektakel herrn ställt till! Om kapten visste det, skulle han slå armar och ben af herrn.»
27 »Kapten? Jaså, hvad är det för en kapten, som tar emot sina gäster så hyggligt?»
28 »Det är detsamma. Så mycket kan jag säga herrn, att här icke på femton år varit en främmande menniska, och vill herrn vara den första, så bli vi två om den saken. Vill herrn gå, eller hvad?»
29 Och Rebecka ställde sig med armarna i sidan trottsigt framför honom. Göran begynte gapskratta. »Se så, mutter, det är bra för er att ni beter er som en kalkon, ni kan ju reta en sten att skratta. Gå nu och skaffa oss något att äta. Säg till åt kornetten att han för hästarne i stallet och sedan kommer upp till mig. Adjö med er, mutter!»
30 Och dermed tog han den morrande Rebecka i båda axlarna, vände henne hurtigt omkring och sköt henne ut genom dörren.