12. Dubbelgångaren

Lästext

12. Dubbelgångaren.

1 Emellertid hade gårdsfolket vaknat af larmet. Rebecka och Simon, åtföljde af drängen, kommo med lyktor ut i trädgården. Missdådarne hade flytt. Till och med sina sårade hade de bortsläpat. Endast två män lågo blödande uppå sandgången. Den ene var kaptenen; den andre var främlingen, som fallit för Göran.

2 Men Göran hade lemnat honom strax derpå och skyndat till sin far. Ömt upplyftade han den vilde mannens hufvud på sitt knä och frågade huru han var sårad.

3 Kaptenen stirrade på honom med förvirrade ögonkast. »Rör mig icke!»konsekvensändrat/normaliserat sade han häftigt. »Rörkonsekvensändrat/normaliserat mig icke, lemma start vanbörding kommentar , du som kallar dig min son! Det är du, som har skjutit mig.»

4 »Månskenet bedrog er, min far! Det var jag, som skyndade till er hjelp och som fällde er fiende.»konsekvensändrat/normaliserat

5 »Du? Jag kände dig tydligt, jag såg ditt ansigte vid blixten utaf pistolen. Min egen son har gifvit mig döden.»konsekvensändrat/normaliserat

6 Göran svarade icke. Han tänkte vid sig sjelf på fadrens många mörka inbillningar. Men då hans åsyn tycktes uppreta den sårade, drog sig Göran tillbaka och lemnade kaptenen uti Rebeckas vård.

7 Derefter gick han till fremlingen, som ett stycke derifrån hade släpat sig fram till muren och ännu med dignande krafter sökte att komma öfver den. Göran tog honom hårdt i armen. »Hit med lyktan!»konsekvensändrat/normaliserat ropade han. »Dennekonsekvensändrat/normaliserat är chefen för hela bandet. Jag vill se den mannen, som så djerft har vågat störa nattens frid i detta ensliga hem.»konsekvensändrat/normaliserat

8 »Låt mig fly!»konsekvensändrat/normaliserat bad den fremmande. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat är ingen röfvare, och jag lofvar dig att icke mera komma tillbaka.»konsekvensändrat/normaliserat

9 Vid denna röst studsade Göran, ty det förekom honom som hörde han sig sjelf tala. Inbillning! tänkte han strax derpå. »Om du ej är en röfvare»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »hvarförekonsekvensändrat/normaliserat bröt du dig in i vår gård om natten?»

10 »För det att jag såg en flicka här. Jag har sett många flickor. Men en sådan har jag aldrigoriginal: alldrig sett förrän här. Ditt guld behöfde jag icke. Jag kan säga|290| dig det, ty du är en tapper man: när du slåss, är det som om jag skulle slåss, och när du talar, är det som om jag skulle tala. Det var flickan jag ville äga.»konsekvensändrat/normaliserat

11 »Eländige!»konsekvensändrat/normaliserat utbrast Göran förbittrad. »Vernakonsekvensändrat/normaliserat ville du röfva, och du visste ej att förr skulle du taga mitt lif. Lykta hit! Jag vill se den mannen, som ville stjäla Verna bland hennes rosor.»konsekvensändrat/normaliserat

12 »Låt migoriginal: mid fly»,konsekvensändrat/normaliserat sade främlingen åter med dyster stämma. »Detkonsekvensändrat/normaliserat är bättre för oss att vi aldrig sett hvarandra. Vi kunna då mötas en dag i verlden utan att hata hvarandra.»

13 I detsamma stod Simon med lyktan bredvid dem och höll den högre, så att ljusskenet föll uppå bådas ansigten. Detta sken var hastigt, kort, men tillräckligt för att slå alla tre med en förvåning, som tiden, stället och nattens öfverståndna äfventyr stegrade ända till häpnad.

14 Simon lemma start fällde kommentar lyktan till marken, tog till fötter och skrek öfverljudt: »spöken! spöken!»

15 Främlingen vände sig bort, likasom hade han delat den gamle tjenarens förskräckelse.original: förskäckelse.

16 Göran hajade häftigt till och utropade:original: utropade. »Detoriginal: Det är jag sjelf!»

17 När han återhemtade sig från sin förvåning, hade främlingen uppnått porten och försvunnit i skogen. Göran förföljde honom icke.

18 Men nu skingrades himmelens mörka skyar, augustinattens älskliga månsken utbredde sig öfver den grönskande nejden, och Vernas stjerna gick klar och strålande fram utur molnet.

19 Sednare delen af berättelsen »Stjernan i molnet» nödgas vi spara till hösten.

Kommentar

»Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.

Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.

Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).

Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).

En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.

Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.

Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.

Punktkommentarer

3 vanbörding person som har vanhedrat sin släkt, sitt ursprung.

14 fällde här: tappade.

14 öfverljudt högljutt.

Bibliografi

Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223

Lästext