11. Hvad som vidare tilldrog sig uppå Nattsjö gård
Kommentar
Kommentar
»Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.
Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.
Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).
Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).
En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.
Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.
Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 11. Hvad som [...] Nattsjö gård. Nionde avsnittet börjar, i HT lördagen den 14 juni 1856.
2 flödde flödade (provinsiellt).
12 otroget tvivlande.
34 posta hålla vakt.
47 spring hoppa.
50 Don Quixote [...] striden mot vinsäckarna anspelning på kapitel 35 i första delen av Cervantes Den snillrike riddaren Don Quijote av la Mancha.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 »Göran! –konsekvensändrat/normaliserat utropade nu den gamle Jack, i det han utbredde sina armar emot ynglingen – Göran – kan du förlåta mig? Kalla mig hvad du vill, säg att jag är en stock, en sten, en åsna, en lättrogen narr, säg allt hvad du vill, Göran, men förlåt mig att jag kunnat tänka så nedrigt om dig – jag som bordt försvara dig mot hela verldens förtal, ja, mot egna örons och ögons vittnesbörd! Kan du ej förlåta mig det, Göran, så – se här, du skall få upprättelse. Drag din sabel, jag drager min, vi skola slåss, vi båda, som älskat hvarandra så högt, och när jag stupar för din hand, skall jag ännu i döden säga: nedrigt har man ljugit på den bästa pojke, som ännu dragit en sabel ... Göran är oskyldig!»
2 Göran störtade i den gamle vännens armar. Hans unga tårar
flödde
, utan att han ens brydde sig om att dölja det, och blandade sig med den trumpne surmulne Jacks. En stund förgick, utan att någondera vidare förmådde yttra ett ord.
3 Till slut gjorde sig Jack helt sakta lös ur ynglingens hårdt slutna famn och sade med vek röst: »nu är det bra. Nu vet du att åtminstone en ärlig karl skall vittna för dig.»
|286|4 »Nu tror du mig?» sade Göran.
5 »Ja, nu tror jag dig. Låt oss nu tänka på utvägar att bevisa din oskuld.»
6 »Jack – sådant der kan endast bevisas med blod.»
7 »Nej, låt oss tänka efter. Vi måste skaffa bevis uppå, att du, den dagen man trodde sig hålla dig fången vid Anjala, var långt derifrån. Kan du det?»
8 »Jag kan det; men jag vill det icke.»
9 »Hvarföre icke?»
10 »För det att fläckar uppå en mans ära aldrig kunna aftvås med juridiska intyg. Medgif det, Jack; jag måste ha en annan upprättelse. Jag reser i morgon till lägret.»
11 »Man skall ej tro dig utan bevis.»konsekvensändrat/normaliserat
12 »Då återstår för mig i alla fall att utmana den förste, som smädar mig med ett
otroget
löje, och stupa för hans hand eller för fiendens. Lifvet har intet värde mera för mig. Du borde förstå, Jack, att jag vill dö och jag måste det.»konsekvensändrat/normaliserat
13 »Och du vill lemna Verna utan beskydd! Hennes far kan ännu engång martera henne till döds.»konsekvensändrat/normaliserat
14 »Just för Vernas skull kan jag ej mera lefva; för hennes skull, och för min ära. Ett enda af dessa skäl vore nog. Du skall beskydda henne, Jack! Jag vet att du gör det.»konsekvensändrat/normaliserat
15 »Finns intet medel för dig att lefva?»
16 »Intet, Jack, intet!»
17 »Den allmakts hand, som lade på Vernas läppar de första orden att förklara din oskuld, Göran, – kan ej den handen ännu bereda för dig ett medel, som ingen ibland oss ännu vet och ingen ens anat?»
18 »Nej, nej, det finns intet annat medel för mig, än att döda och dö!»
19 Och Göran stadnade i dyster tystnad framför den öppna spiseln, der de sista kolen, lemningar efter aftonens brasa, kastade öfver de närmaste föremålen ett sken, så ovisst och blekt, som ett döende hopp.
20 En stund förgick.
21 Då hördes från ett af de närgränsande rummen ett sakta rasslande ljud, likasom af en såg, som med ifver och brådska arbetar att afskära ett stycke träd.
22 »Hvad är det?» sade Jack.
23 »Det är kornknarrens hesa stämma derute på åkern»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Göran förströdd.
24 »Kornknarren i Augusti! Nej, det ljudet kom från kaptenens rum. Hör du? Nu är det tyst. Nu börjar det åter. Skola vi väcka din far?»
|287|25 »Beständigt vurmar du om spöken.»
26 »Varoriginal: War det spöken, som anföllo dig i skogen ett stenkast härifrån?»
27 »Ah – du har rätt! Vi måste väcka min far. Har du pistoler?»
28 »Två. Och du sjelf?»
29 »Två.»
30 »Det är bra. Låt oss sakta gå in.»
31 Vid dessa ord blåste Jack ut ljuset, och både öppnade så sakta som möjligt dörren till kaptenens rum. Lyckligtvis hade Rebecka smort låset, ty kaptenen var knarrig sjelf och tålde ej att dörrarna voro detsamma.
32 Kaptenen sof.
33 Kammaren var ett hörnrum på nedra bottnen.
34 Göran och Jack ställde sig att
posta
på hvardera sidan om fönstret mot trädgården, hvilket, liksom alla de öfriga var tillstängdt med starka luckor utifrån. Det var här man tydligt hörde ljudet af en flinkt arbetande sticksåg.
35 Några minuter förgingo under ljudlös tystnad.
36 Då hade sågen fullbordat sitt första arbete. Gångjernen voro kringskurna, och strax derpå kunde man, oaktadt nattens mörker, urskilja, huru ena luckan lyftades af och ett dunkelt rörligt föremål visade sig utanför fönsterrutan.
37 »Är det tid?» hviskade Jack i mörkret, liksom ihågkommande att Göran dock var hans förman.
38 »Ännu icke»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Göran.
39 Derpå hörde man rutan sakta klinga. Sannolikt hade man tryckt ut den med en beckad duk. Man hörde ett sakta rassel vid fönsterhakarna. Det var en hand, som sträcktes in genom den söndrade rutan och öppnade fönstret inifrån. En mensklig figur syntes i öppningen.
40 Denna figur tittade först helt varsamt in. När allt var tyst, fattade han troligen mod och klef helt varligt in uti rummet. Men i samma stund greps han i nacken af Jacks starka hand och kastades omkull, medan Göran kastade sin kappa öfver honom och hindrade honom att skrika.
41 Utanföre hördes nu ett sakta mummel. Sannolikt trodde man att kamraten snafvat och fallit vid inklifvandet. Men när allt åter blef tyst visade sig ånyo en annan figur uti fönstret, och bakom honom åter en tredje. Jack hade möda att fasthålla den förste fången, och Göran fick nu de öfriga på sin lott.
42 Han besinnade sig ej heller länge. Han hade dragit sin sabel, och för två förfärliga hugg störtade först den ene, sedan den andre af de sednast inkommande hufvudstupa ut i mörkret tillbaka.
|288|43 Nu blef både ute och inne larm och rörelse. Kaptenen vaknade, for med handen efter pistolerna, som alltid hängde ofvanför hans säng, ochoriginal: ech sköt på måfå mot fönstret. Pipande foro två kulor tätt förbi Jacks och Görans hufvuden och stadnade i väggen. Jack kunde ej låta bli en anspelning på fordna äfventyr. »Icke är det värdt att kapten sigtar på mig»,konsekvensändrat/normaliserat sade han; »kaptenkonsekvensändrat/normaliserat borde minnas af gammalt, att det icke träffar.»
44 Läsaren erinrar sig kanhända den mannens vilda lynne, som nu blef väckt utaf okände mäns strid i hans eget rum. Verkan deraf var sådan man bordt förutse. Alldeles utom sig af raseri, rusade kaptenen upp ur sängen, fattade den bekanta långa huggvärjan, som ej heller nånsin var långt borta, och högg blindt omkring sig. Jack och Göran kunde endast genom att kasta sig ned på golfvet undvika hans hugg. Derunder slapp den förste fången lös, störtade till fönstret och hoppade ut.
45 Oaktadt mörkret, blef kaptenen varse detta och, rådfrågande blott sitt raseri, hoppade han genast efter samma väg.
46 »Fördömda karl!»konsekvensändrat/normaliserat ropade Jack. »Hankonsekvensändrat/normaliserat hoppade ut, och hela svärmen är utanföre.»
47 Göran gick hastigt till fönstret. »Hvad ämnar du göra?»konsekvensändrat/normaliserat ropade Jack ånyo. »Varkonsekvensändrat/normaliserat icke galen och
spring
efter honom! Det kostar ditt lif.»
48 »Blif qvar, Jack!»konsekvensändrat/normaliserat svarade Göran hastigt. »Dukonsekvensändrat/normaliserat vill väl icke att jag skall öfvergifva min far.»
49 Och med dessa ord tog äfven han ett språng genom fönstret. Utan att länge besinna sig, sprang Jack efter honom.
50 Ute i trädgården sken den uppgående månen mellan de svarta regnmolnen på Vernas ljufliga rosor. Vid dess bleka sken, förblandadt med häckarnas skuggor, såg man nu ett vildt och besynnerligt uppträde. Kaptenen hade med sin förfärliga huggvärja störtat ned öfver de nattliga missdådarne, och de hade skingrats som agnar för hans haglande hugg. Man såg honom förfölja dem genom häckarna, lik en nattens demon, en annan
Don Quixote, lång, knotig och mager och, likasom den ryktbare riddaren i striden mot vinsäckarna
, klädd uti blotta skjortan. Lyckligtvis för dem, voro de nattlige gästerne flinke på fötterna. Kaptenen förföljde dem ända till trädgårdens mur, och några klättrade öfver muren.
51 Göran och Jack sprungo efter.
52 Då föll helt nära vid muren ett skott, och den hvita mannen med värjan stupade öfver häckens törnen.
53 Göran, yngre och vigare, hade nu försprång framför Jack och hann till stället tids nog, för att se en man förgäfves söka komma öfver murens och|289| häckens förenade höjd. När den flyende märkte sig ånyo förföljd och ur stånd att komma undan, stadnade han tvärt, drog värjan och högg in på Göran. I blinken parerade ynglingen hugget, och ett skarpt fäktande|3| uppstod. Det varade länge nog, ty främlingen förde, likasom Göran, sitt vapen med sällsynt skicklighet. Men det ovissa månskenet förvillade ögat och gjorde handen osäker. Blödande sjönk den främmande mannen till marken för Görans hugg.