10. Hvem som talade till Görans försvar

10. Hvem som talade till Görans försvar.

1 »Store Gud! –konsekvensändrat/normaliserat sade Göran efter en stunds tystnad och häftigt upprörd; – om jag någonsin skulle ha hört Verna tala mer än de tre orden, som hon ärft från sin späda barndom, skulle jag vågat tro, att det var hon som talade.»

2 »Omöjligt!»konsekvensändrat/normaliserat sade Rebecka. »Allkonsekvensändrat/normaliserat hennes läkedom har bara gjort henne värre, och om den tjenat till något, har skrämseln i afton gjort den om intet.»

3 »Icke var det hon»,konsekvensändrat/normaliserat sade Jack med ett vidskepligt allvar, som vid ett annat tillfälle lätt kunnat utsätta honom för löje. »Ickekonsekvensändrat/normaliserat var det hon! Det var något annat. Jag har tyckt hela aftonen, att här icke står rätt till uppå Nattsjö.|283| Någon har talat till ditt försvar; men om den rösten kom från himmelen eller afgrunden, lemnar jag osagdt.»

4 »Jack, så talar endast en god ande. Har icke den rösten gått ur ett menniskobröst, så har den gått från en engels läppar. Verna – var det du, den första på jorden, den enda på jorden, som aldrig tviflat på mig, – var det du, som nu med de orden hugsvalat mitt hjerta? Så säg dem ännu engång! Säg dem, såsom du engång sade mig, när jag bad dig, det enda ordet bror. Intet ord förrän nu har mildare och ljufvare rört vid min själs strängar.»

5 Och dervid gick ynglingen fram till Verna, ledde henne vid handen mera i ljusskenet och betraktade henne med en bedjande blick.

6 Verna såg på honom tillbaka, darrade sakta, och man såg att hennes läppar rördes. Men länge kom öfver dem ej ett enda ljud.

7 Åter sade Göran: »Om jag sjunger för dig den visan jag engång sjöng, – Verna, lofvar du mig då att säga de orden om igen?»

8 Flickan böjde sitt hufvud med ett jakande tecken. Och Göran sjöng:

Höroriginal: ”Hör du rosornas tal,

När vinden i häcken susar?

O, så lindra det qval

Mig skrämmer och mig förtjusaroriginal: förtjusar” &c.*)Vernas rosor, H. T. N:o 13.

10 Han sjöng blott en enda vers, men Verna lyssnade derpå med ett lycksaligt uttryck, som man aldrig sett hos henne förr. Läsaren, som följt denna berättelses gång, skall utan tvifvel förstå, hvarföre Göran och alla med undran, nästan med häpnad märkte att Verna lyssnade.

11 Den lycksaliga, strålande, öfverjordiska sällhet, som i denna stund gjöts öfver Vernas drag såsom morgonrodnadens sken öfver hennes rosor i trädgården, kom Göran att glömma all den bitterhet, som så nyss hade uppfyllt hans hjerta. Det förekom honom, som om Verna nästan insög tonerna, såsom en blomma, vuxen bakom kammarens mörka gardiner, med vällust insuger ljusets strålar, när hon första gången flyttas ut i det fria till sol och vår.

12 Göran fortfor derföre att sjunga och sjöng alla de tre verserna med sin friska och manliga röst. Och ju längre han sjöng, desto djupare tycktes tonerna tränga in uti flickans själ. De tjusade henne så förunderligt ljuft, att hela hennes väsende syntes upplöst i dem, och slutligen begynte hon|284| gråta, länge och innerligt; men icke häftigt, såsom ofta annars, utan såsom ungdom och godhet gråta, när hjertat är fullt och alla dess känslor flöda likasom källor öfver en bädd af grönska.

13 Göran kysste tyst sin syster på kinden och vinkade sakta åt Rebecka, att föra Verna upp till hennes rum och blifva der qvar med henne. »Tala icke med henne!» hviskade han strängt i den gamlas öron, och när Rebecka misslynt öppnade sin mun för att fråga ett »hvarföre», tillade Göran åter hviskande: »är ni försigtig och lyder mitt råd – hör ni, jag vill det! – då skall ni snart få en rik belöning. På er försigtighet beror nu allt.»konsekvensändrat/normaliserat

14 Vid dessa ord tryckte Göran till afsked Vernas hand och lyste henne och den gamla uppför trapporna.

15 »Jag ryser, när jag betänker, huru obetänksama vi redan varit»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, återkommen till Jack. »Skonakonsekvensändrat/normaliserat|3| vi ej dessa känsliga nyväckta nerfver, så skola de ännu en gång, och då för evigt, förlamas. Anar du ej redan den stora förändring, som i månader blifvit förberedd och som i qväll nått sin fullbordan? För första gången sedan långa år ha ljud och tal gjort ett intryck på Vernas nerfver. I allt sådant är hon ju än ett barn. I stället att nära denna första hörsel med sakta och milda harmonier, likasom en modersmjölk för det späda sinnet, ha vi sårat hennes första intryck med groft tal, med häftiga röster, med utrop, ja – jag blyges att säga det – med svordomar! Det är icke broderligt, icke faderligt, det är grymt.»

16 »Och du tror då?»

17 »Jag vet det. Verna hör!»

18 »Och de ord vi nyss hörde?»

19 »Vernas ord! Hon hör! Hon talar! Jack, du är en gammal genomhederlig stock. Om du ej vore en stock, skulle du förstå, hvad det vill säga att höra, när man icke hört förut, och tala, när man icke talat förut. Man har lefvat utan hälften af sin tillvaro, och man har fått denna omistliga, denna saknade hälft tillbaka. Man har gått som en främling på jorden; rundtomkring har herrskat den eviga tystnaden, likasom i en verld af skuggor, och menniskorna hafva gått förbi såsom stumma och hemlighetsfulla väsenden, obegripliga, obegripna, känslolösa, egoistiska, grymma. Och då har man, anande och svärmiskt dragit sig inom sig sjelf, som snäckan i sitt hus, och betraktat verlden med häpna eller likgiltiga blickar; syn, känsel och lukt äro skärpta till en finhet, som andra knappt kunna föreställa sig, men om ljud, om ton, om tal har man ingen erfarenhet. Då, Jack – tänk dig ett sådant ögonblick! – då sjunker han sakta bort, den dunkla mur, som legat mellan verlden och oss, mellan vår tillvaro och andras, mellan aningarnas|285| och tankarnas lif inom oss och det yttre lifvet, som härtills brusat okändt förbi oss med sina välljud och sina missljud. O att de första ljud, som i den stunden nå till vårt öra, vore sköna himmelska ljud, – vore musikens ädlaste toner eller kärlekens ömmaste hviskningar! Då skulle vi fatta, att denna härtills okända verld ej är så hård och så grym, som den synts oss förut; vi skulle lära oss hastigt att älska den och att lefva i den och att hafva förtroende för menniskorna, våra bröder. Men om de första ljuden, som nå våra vaknade sinnen, äro smärtans utrop, vredens förbannelser, hatets, sorgens, olyckans suckar ... då Jack, hvilken tanke skola vi göra oss om denna verld, som störtar med ens öfver oss med alla sina lidelser! Såg du ej mer än engång i qväll, huru Verna betäckte sina öron med händerna? Arma barn!»

20 »Hon skall bli lycklig nu, Göran!»

21 »Gifve Gud, att hon blefve det. Jag – jag måste numera fly henne för alltid!»

22 »Du, som är hennes bror!»

23 »Ja – jag, som är hennes bror. Mins du hvad jag sade dig engång uti skogen på vår marsch till Abborfors? Så länge ännu något saknas hos Verna, skall jag känna mig starkare genom pligten att vara för henne en bror. Men den dag, då ingenting mera saknas i hennes skönhet, den dagen skall jag skjuta mig en kula för pannan, Jack .... och den dagen är kommen!»

 

 

1. *)Vernas rosor, H. T. N:o 13.