9. Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar
Kommentar
Kommentar
»Stjernan i molnet» gick som följetong i Helsingfors Tidningar den 7 maj–14 juni och den 15 november–10 december 1856, i sjutton avsnitt. För utgivningshistorisk kommentar gemensam med »Vernas rosor», se kommentaren till den, stycke 1 f. En forskningsöversikt finns i inledningen.
Topelius började publicera resebreven »Söder om Östersjön» med intryck från vistelsen i Mellaneuropa den 24 september 1856. Han fortsatte med dem i nästan varje nummer till den 1 november och återupptog »Stjernan i molnet» den 15 november. Vid det laget hade han glömt detaljer i både »Vernas rosor» och försommarens avsnitt av »Stjernan i molnet»; inadvertenserna i den senare delen tyder på det.
Titeln »Vernas rosor» anknyter explicit till Verna, och »Stjernan i molnet» gör det indirekt (se kapitlet »Huru Vernas stjerna gick uti molnet»). Men liksom i Hertiginnan af Finland fokuserar berättelsen bara delvis på den kvinnliga huvudpersonen. Den stora frågan i »Stjernan i molnet» är undersåtarnas trohet eller svek i förhållande till regenten. Novellen framhåller upprepade gånger trofastheten i folkets djupa led (se särskilt kap. »Riddaren Jack på Anjala», stycke 2–26). Kornetten Jack beskrivs genomgående som ordkarg, men får i novellen fälla mångordiga domar över svekfulla officerare, och samtidigt demonstrera sin lojalitet mot Göran och kungen. Fördelen med ett folkligt språkrör motverkas, eller försvagas, av att hans utsagor är överdrivet retoriska eller sentimentala och ligger illa i hans mun (se kap. »Riddaren Jack på Anjala», »Spöke eller verklighet», och »Huru riddaren Göran förnam sin fläckade ära och ett icke anadt försvar»).
Det lätta anslaget i »Vernas rosor» saknas i »Stjernan i molnet». Berättaren understryker både officerarnas svek och soldaternas trohet med dubbla streck. Övertydligheten gäller också intrigen med bortbytta barn, dubbelgångare, svartsjukedramer och den lättsamme Görans förvandling till sentimental hjälte. Det är som om Topelius skrev för en ny publik som behövde starka effekter. Han var uppenbart medveten om att den växande läsekretsen hade breddats socialt, det framgår inte minst av att han börjar översätta och förklara franska uttryck och inslag (se kap. »Riddar Jacks audiens hos Gustaf III», fotnoterna till stycke 6 resp. 9).
En anpassning till läsekretsen kan ses i att ingenting – utom möjligen förvecklingarna i intrigen – torde ha utmanat genomsnittsläsaren, i synnerhet inte hjältinnan. Topelius hjältinnor efter Eva Merthen är under en lång tid väl anpassade till ett konventionellt kvinnoideal. I motsats till Eva Merthen som långt in i verket är handlingskraftig, talför och slagfärdig är Verna passiv, tyst och oskuldsfull (se t.ex. kap. »Huru Verna inträder i en ny verld», stycke 12). Hon är ett oskrivet blad, mera barn än kvinna, intuitiv och mottaglig: »Tala mera, Göran! Lär mig allting!». Motbilder till henne är modern och Rebecka, den ena erotiskt aktiv och den andra ful, gammal och påstridig.
Sentimentaliteten är påfallande för en senare läsare, t.ex. i det sista kapitlets sjukbäddsscen som utmynnar i bön och gråt. De samtida läsarna behöver inte ha uppfattat episoden så. Det är fullt möjligt att de levde in sig i handlingen, inte minst i oron och lättnaden; detta var en tid när de flesta hade suttit vid både sjukbäddar och dödsbäddar.
Matti Klinge visar i inledningen (stycke 49) att frågan om ett institut för undervisning av dövstumma var aktuell 1856. Topelius hade under resan i Mellaneuropa besökt ett institut för blinda och dövstumma i Dresden och publicerade en entusiastisk beskrivning av ungdomarnas framsteg i Helsingfors Tidningar den 1 november. Den kan, i kombination med skildringen av Verna, ses som ett exempel på hans förmåga att lyfta fram aktuella frågor i olika genrer för att påverka olika grupper av läsare.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik 9. Huru riddaren Göran [...] försvar. Sjunde avsnittet börjar, i HT lördagen den 31 maj 1856.
7 knystra knysta.
23 besticker förleder.
25 affär träffning (mindre strid).
34 »Det vet jag icke. Åttonde avsnittet börjar, i HT lördagen den 7 juni 1856.
36 satisfaktion upprättelse (för förolämpningen att ha blivit beskylld för förräderi).
46 sauverad räddad, efter fra. sauver.
Bibliografi
Maija Lehtonen, »Intertextualitet hos Topelius» 1990; »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995; »Topeliuksen romaanit ja novellit» 2002; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326; Valfrid Vasenius V, s. 176, 223
1 På Jack hade berättelse om Görans flykt den förträffliga verkan, att hans tungas band lossades och sanningen måste fram, koste hvad det kosta ville. Knappt hade Göran slutat, innan den gamle vännen med ånyo rynkade ögonbryn trädde helt nära till honom, såg honom skarpt i ansigtet och sade: »Allt det der som du säger – är det sannt?»
2 Göran studsade. »På sådana frågor»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »svararkonsekvensändrat/normaliserat man sin fiende med ett värjstygn och sin vän med vet hut!»
|3|3 »Med det svaret är jag ej nöjd, ty derpå beror mycket. Jag vill och måste veta om du är en man af heder eller en skurk.»
4 »Jack – visst är du min vän, men så begagnar du också din rättighet. Hvad är nu detta åter för dumheter? Jag har ju sagt dig hela historien om uniformen.»konsekvensändrat/normaliserat
5 »Bryr jag mig om din uniform? I hela armén talas ej om annat än om ditt förräderi. Göran – det talet har jag hört, och jag lefver ännu!»
|280|6 Göran bleknade. Han kunde ej svara ett ord. Han betraktade vännen med stela blickar.
7 »Ja, det har man sagt om dig»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Jack. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat har spjernat deremot som en dragon emot gatlopp; för mig var det mer än gatlopp, det gick mig på lifvet. I början slogs jag för den saken; jag var i stånd att hugga armar och ben af den som vågade
knystra
något ditåt. Men ve mig och dig, Göran, till slut begynte jag tvifla – jag som trodde så bergfast på dig! jag rasade mot mig sjelf och mot hela verlden, men hvad hjelpte det då mera! Från alla håll störtade det öfver mig. Fåglarna i träden qvittrade: Göran, din Göran är en förrädare! Och vallflickans visa i skogen och trumpeternas ljud och trummornas dån och knektarnes hviskningar, alla sade till mig desamma orden, som gjorde mitt hår grått och mitt hjerta förkolnadt: en förrädare är han, en usel förrädare är din Göran Roos!»
8 »Hvem har sagt det? Jag vill veta hvem som har sagt det!» utbrast Göran dåft och med sammanbitna tänder.
9 »Kanske du ville slåss med sagesmannen? Stackars Göran, det blir ett hårdt stycke arbete; du får då slåss med hela svenska armén!»
10 »Och på hvad grund?»
11 »För det att du förtroligt samtalat med en fånge i lägret. För det att dina egna dragoner sett dig i ryska lägret på mycket vänskaplig fot med fienden.»
12 »Det är sannt. Jag sade dig ju, att jag dref för ro skull med fången. Och vänskaplig var jag på det sätt jag nyss omtalat. Är det allt, Jack?»
13 »Ej på långt när. Du har i rysk uniform visiterat förposterna.»
14 »Aldrig!»
15 »Du togs för några dagar sedan till fånga af de våra vid Anjala, och vid det tillfället bar du också den fientliga uniformen.»
16 »Jag togs tillfånga af de våra?»
17 »Och rymde ur ditt fängelse nattetid, genom att hissa dig ned från ett fönster i tredje våningen.»konsekvensändrat/normaliserat
18 »Jag! Är du galen!»
19 »Göran – jag ville gifva mitt lif, för att kunna säga: du har rätt, jag är galen. Men flera hundrade af de våra ha sett dig. De kunna alla svära uppå att det var du.»konsekvensändrat/normaliserat
20 »Har också du sett mig,original: mig. Jack?»
21 »Nej. När jag kom till Anjala, hade du rymt natten förut. Vissa personer tycktes ej ogerna se det. Du hade medhåll, Göran. Du är ej sämre än mången annan. Och likväl – är det så, och tyvärr kan det ej vara an|281|norlunda – då är du ändock ... nej, jag har ej hjerta att säga hvad du är, Göran!»
22 »Jack ... se på mig! Ser jag ut som en förrädare, jag?» Och vid dessa ord glimmade något i Görans ögon.
23 »Jag vill ej se på dig, Göran, ty du
besticker
mitt förnuft. Bevisa mig, att allt detta är nedrigt förtal.»
24 »Tänk dig den möjligheten att jag vore oskyldig. Hvad skulle du svara i mitt ställe?»
25 »Jag skulle låta döda mig i fronten för min sqvadron vid första
affär
.»konsekvensändrat/normaliserat
26 »Det är bra. Tack skall du ha, du förstår mig dock något. Men innan det sker, måste jag ha en upprättelse; att börja med inför dig. Erkänn, att du är ett nöt, Jack! Hvad skulle jag göra der på den andra sidan?»
27 »Du hatar kungen.»
28 »Jag! Hvarföre duellerade jag i våras med löjtnant Zabern vid lifdragonerne?»
29 »För det att han kallade kungen en fransk komediant.»
30 »Jack – det är vidrigt, det kan du förstå, att försvara sig för sådant. Medan du säger mig ha blifvit fången vid Anjala, till och med ha rymt, irrade jag i landsflykt vid Saimas stränder, utan en koja att hvila uti, ofta utan en bit bröd att mätta mig med.»konsekvensändrat/normaliserat
31 »Om jag kunde tro dig! Om jag kunde straffa hundrade vittnens ögon och öron med lögn!»
32 »Vittnen! Icke vore det mig omöjligt att skaffa vittnen från gränsen, som intyga min dervaro. Men låt det der vara. Det finnes ett högre vittnesmål än hundrade ögon och hundrade öron. Jack, det vittnet skall du söka i hela mitt lif och uti densamma inre rösten som alltifrån början talat för mig i ditt hjerta. De skola säga dig: gamle Jack, du är lurad; din Göran kan vara en stor slyngel för resten, men hans heder är utan fläck!»
33 »Huru vill du då förklara allt detta?»
Avsnittet ingår i HT 7/6 1856:|2|34
»Det vet jag icke.
En besynnerlig förvexling måste ha ägt rum. Huru det tillgått, är mig en gåta. Men en sak är klar: jag har blifvit skymfad, och jag måste hafva upprättelse.»konsekvensändrat/normaliserat
35 »Af hvem?»
36 »Jag vet icke. Lika godt. Jag måste hafva
satisfaktion
. Jag rider till kungen.»konsekvensändrat/normaliserat
37 »Kungen har återvändt till Sverige.»
38 »Så far jag till Armfelt. Han är en ädling i botten. Han skall förstå mig.»
39 »General Meijerfelt har nu öfverbefälet.»
|282|40 »Så rider jag till Meijerfelt. Jag begär krigsrätt.»
41 »Krigsrätten skall döma dig fri.»
42 »Det hoppas jag.»
43 »Men armén skall likväl anse dig skyldig. Ty krigsrätten är sammansatt af män, bland hvilka de fleste frukta att kompromettera sina egna hemliga förbindelser med den motsatta sidan.»
44 »Oerhördt! Hvad bör jag då göra?»
45 »Låta skjuta dig, som sagdt, i första affär. Jag vet intet bättre.»
46 »Men Jack, – vore min ära
sauverad
med det?»
47 »Åtminstone vore ditt samvete det.»
48 »Mitt samvete är lugnt.»
49 »Hör han icke det, gamla isbjörn?»konsekvensändrat/normaliserat inföll Rebecka häftigt. »Hankonsekvensändrat/normaliserat måste väl nu förstå, att herr Göran är oskyldig.»
50 »Om jag kunde tro det!»konsekvensändrat/normaliserat återtog Jack. »Göran,konsekvensändrat/normaliserat Göran, jag ser ingen annan räddning för dig, än att en engel från himmelen nedstiger och säger till den förblindade och ondskefulla verlden: Göran är oskyldig!»
51 »Göran – är – oskyldig!» ljöd i detsamma en röst, så främmande, som hade man aldrig hört den förr, och likväl så bekant, som hade alla de närvarande kännt och älskat den länge. Denna röst var osäker och svag, såsom de första ljufva orden af ett jollrande barn, men likväl så full af en innerlig tillförsigt, som endast ungdomens kärlek och hängifvenhet kunna uttala den. Göran, Jack, Rebecka, alla sågo sig om med en bestörtning omöjlig att måla. Men ingen främmande syntes i rummet. Endast Verna, som redan länge dragit sig åt sidan, satt tyst uti skuggan längst borta i rummet och höll, såsom förr vid det mesta af samtalet, båda de mjuka händerna för sina öron – dessa små fint formade öron, dem himlen straffat med att kanhända för evigt stänga deras portar för toner och ljud.