Till Våren
Kommentar
Kommentar
Dikten publicerades i Helsingfors Tidningar 29/4 1857. Den återges av Enckell (Topelius 1970).
När dikten framlades för censorn hade sista strofen följande lydelse:
Jag vet så månget hjärta,
som slog i blommor ren,
som du i färger bjärta,
och som har vissnat sen.
Blef hoppet då oss gifvet
att fly så snart förbi?
En tår är hela lifvet
med litet solsken i.
Dikten godkändes som sådan, men inför tryckningen ändrade Topelius sista strofen.
»Till Våren» trycktes på kejsar Alexander II:s födelsedag. Kejsaren hade tillträtt 1855 och med utlovade reformer väckt nytt hopp om större frihet och lättnader i censuren. Den 30 april 1856 hade Topelius publicerat »Islossningen i Uleå elf» (se ZTS I) som avspeglar en framtidsoptimism. Ett år senare kunde man konstatera att förväntningarna inte fullt hade infriats (om detta, se Vasenius IV, s. 61–68). Den reviderade strofen i »Till Våren» ger tydligare uttryck för en besvikelse över oinfriade löften än den tidigare versionen.
I ett brev till modern Sofia den 4 maj 1857 skriver Topelius: »Händelsen fogade att några verser ’Till Våren’ kommo i Hfors Tidn. på kejsarens födelsedag; och strax läste gen. Berg mellan raderna att dessa verser voro mot kejsaren, har jag ryktesvis hört, men icke har någon skrapa vankats ännu. Jag håller för mycket af vår milde Alexander, för att beskylla honom för hvad hans tjenare kunna dumma sig.»
Reaktionen kom ett par månader senare. Åtal väcktes i juli – men inte mot Topelius, utan mot Finska litteratursällskapet där tidningen trycktes. Den som ansvarade för att censurförfattningen efterlevdes var tryckeriföreståndaren, Lewin, som i december dömdes till 25 rubels böter medan litteratursällskapet friades.
Jfr Topelius brev till ministerstatssekreteraren Alexander Armfelt i St Petersburg där han klagar över censuren: »Men när man slutligen äfven velat inlägga en förgripelig mening i den obetydligaste vårvisa, hvilken haft det missödet att utkomma på en hög födelsedag – så vädjar jag till Eders Excellens’ egna upphöjda tänkesätt med den förklaring, att jag är ur stånd till en låghet. Jag är ur stånd att med förtäckta ord angripa en monark, som jag skall älska och ära till min lefnads slut och hvars höga föredöme framkallat detta hopp om reformer, hvilket ofta kan vara obetänkt, men aldrig brottsligt.» (21/2 1858).
Se följande dikt, »Berättelse om en fjäril och ett nattfly».
Bibliografi
Topelius, 120 dikter 1970, s. 176 ff.; Föräldrakorrespondens, ZTS XX:2, ZT–ST 4/5 1857; Vasenius IV, s. 67 ff., 83 f.
Till Våren.
Hvi kom du tidigt redan
Med sippor i din hatt
Och lät dem vissna sedan
I frostig vinternatt?
5Hvi lät du klart i höjden
Den glada lärkan slå
Och lofvade oss fröjden
Och gaf den ej ändå?
|4|De tidigt hvässta plogar
10I månget hungerns hem,
De guld och gröna skogar,
Hvad gjorde du af dem?
De länge gömda segel,
Som längta ut igen,
15Hvi slöt du hafvets spegel
För dem i bojor än?
O Vår för all vår bidan,
O Vår för allt vårt hopp,
Hör du den tysta qvidan,
20Som står ur natten opp?
Hur mycket att förskona,
Hur mången stelnad tår
Att torka och försona,
Har icke du, o Vår!
25Är du en vinter, – närma
Dig då i vinterdrägt,
Men ljug ej sol och värma
För svikna blommors slägt!
Låt skymma eller daga;
30Vårt öde bära vi;
Men vilja ej bedraga
Och ej bedragna bli.