Berättelse om en fjäril och ett nattfly
Kommentar
Kommentar
Dikten finns som manuskript, daterad endast med årtal, 1857. Här kommenterar Topelius i fabelns form de politiska tolkningar hans vårdikt hade väckt (se föregående dikt, »Till Våren»).
Nio år senare publicerades dikten i Helsingfors Tidningar (15/11 1866) med titeln »Fjäriln med horn och klöfvar. (Censurflykting från H:fors Tidningar 1857, när man ville se något högst förgripligt i verser ’till Våren’, tryckta den 29 April.)» Ordalydelsen i övrigt är densamma.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
6 karlavulen vuxen.
Berättelse öfOm en fjäril och ett nattfly.x)När man i ville finna högförräderi uti några verser om »Våren», tryckta den 29 April 1857.
Han flög en dag i den vackra Våren,
Att suga doften och kyssa tåren
Från gröna gräset och blomsterkalken,
Och ingen brydde sig om den skalken.
5Men efter våren var något kulen
Och fjäriln ej var nog karlavulen,
Tog han sig före att litet träta
På vårn, som tycktes sin sol förgäta.
Och sådant händer visst alla dagar.
10Men i en vrå af de gröna hagar,
Der satt ett nattfly, som ej fördrager
Att fjärlar tycka om sol och dager.
Nattflyet flög till ett lejon. »Herre,
Säg, har man nånsin hört något värre?
15Hör hvilket skrän! Kan det någon gläda?
Man vågar eder, herr lejon, smäda!
Och skogens konung gick ut att skåda
Hvad larm, som satte hans makt i våda,
Men fann ej annat, som fara bringar,
20Än suset utblott af en fjärils vingar.
Då skrek vårt nattfly med nit alltmera:
Att sådant ofog skall här passera!
DenMärk hvilken gadd! Han vårt välde röfvar:
Den besten har ju båd horn och klöfvar!
25Nu är den mening väl icke mångas,
Att fjärlar bruka med lejon stångas;
Men somdå ett nattfly ej kan se miste,
Så lydde domen, som hvar man visste:
|125|Enär en fjäril med horn och klöfvar
30Förgripit sig mot ett lejon, pröfvar
Skogsrådet rättvist, att han skall klippas,
På det slikt ofog må framgent slippas.
Dock som han torde bli svår att fånga
Och det är utredt, att luftens ånga
35Behjelplig var att hans vingar bruka,
Skall luften stoppas uti en kruka.
– Sagdt o. Och belagdt. Nu manman fången i krukan stoppar
Och hvarje läcka man noga stoppar.
Ogörligt! Luften kan ingenär svår att tvinga,
40Den läker ut genom minsta springa.
Det blef ett surrande högstså besvärligt,
Att rådet svettades högst förfärligt;
Man trDet sads att hål man på krukan stuckit,
Men så befanns det, att krukan spruckit.
45Hvad var att göra? Hvem kan väl orka
Ett universum på flaskor korka?
Som saken icke var af de lätta,
Blef sens moralen utaf allt detta:
När man härnäst i sin vishet pröfvar
50Att någon fjäril har horn och klöfvar,
Må fågelfri man den narrn förklara
Och låta himmelens väder vara.
1857.