Inledning

Läsekretsen

16 Den svenskspråkiga pressens potentiella läsekrets får man söka bland ståndspersonerna, inom det bildningsintresserade borgerskapet och bland de lägre tjänstemännen, anser Päiviö Tommila. Han uppskattar ståndspersonerna till 4 500 personer 1845 och till 6 000 femton år senare. Inklusive familjemedlemmar är det fråga om knappt 18 000 respektive 21 500 personer, lågt räknat. Städernas borgerskap, d.v.s. männen, uppgick 1860 till 3 600, varav Tommila uppskattar de bildningsintresserade till ett tusental. De lägre tjänstemännen utgjorde 2 300 personer 1860, med familjemedlemmar ca 7 000 – också det lågt räknat.19Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860, s. 110 f. Som ståndspersoner kategoriseras ämbetsmän, officerare, präster och lärare, läkare, apotekare, arkitekter, industriägare, godsägare och possessionater, studenter och t.o.m. skolelever – i gymnasier och elementarskolor. Till de lägre tjänstemännen räknas funktionärer vid tullen, underofficerare, poliser, kontorister och motsvarande. Tommila använder O. K. Kilpis detaljerade statistik över den yrkesverksamma befolkningen i Finland 1815–1875: Ammatissa toimiva väestö 1815/75 I–III 1913–1915. Tommila, som bygger på statistik om den yrkesverksamma befolkningen, kalkylerar med att den svenskspråkiga läsande publiken växte från 20 000 personer 1820 till 30 000 fyrtio år senare.20Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860, s. 112.

17 I en artikel från 1852 begrundar Topelius möjligheterna till avsättning för olika slags litteratur. Här nämner han de s.k. tidningsbolagen, som förekom både i städerna och på landsbygden och innebar att flera personer delade på en prenumeration – prenumerantkollektiv har Ingemar Oscarsson kallat företeelsen.21Ingemar Oscarsson, »Fortsättning följer». Följetong och fortsättningsroman i dagspressen till ca 1850 1980, s. 69. Topelius konstaterar att tidningarna har en förhållandevis stor publik, »ty två af dem hafva 1 200 till 1 400 köpare och – när man känner omfånget af socknarnas och städernas tidningsbolag – minst 12 à 14 000 läsare».22Topelius, »Den läsande allmänheten i Finland», HT 15–18/12 1852, citatet 18/12. Med de två tidningarna avses Finlands Allmänna Tidning och Helsingfors Tidningar, som detta år passerade FAT i upplaga (Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860, bil. II, s. 333). Han gör den väsentliga distinktionen mellan köpare och läsare också när han uppskattar att »strängt vetenskaplig litteratur» köps av 400 och läses av 1 000 personer – nästan hälften av dem studenter –, medan skönlitteraturen har 3 000 köpare och 20 000 läsare. Hela den läsande allmänheten beräknar han till 30 000 personer.23Här ingår både svensk- och finskspråkiga läsare. HT 18/12 1852; uppgiften att av 1 000 som läser vetenskaplig litteratur är 450 studenter i HT 15/12 1852.

18 Topelius reflekterar också över läsarnas sociala tillhörighet i artikeln. De svenskspråkiga tidningarna når »sällan lägre ned i samhället, än till klockaren på landet och handtverkaren i städerna».24Topelius, »Den läsande allmänheten i Finland», HT 18/12 1852; Tommila kommer till samma slutsatser. Det verkar ändå som om han,|XVII| åtminstone på 1840-talet, uppfattade sina potentiella läsare som en medelklasspublik med språkkunskaper och en viss beläsenhet. Om man inte vet att ’voyageur’ är resande är det svårt att uppfatta poängen när en polisbetjänt frågar efter »Herrns namn?» och upprepar svaret för säkerhets skull: »Vojasör, var det så?».25Se »Vedergällningens Dag», stycke 22. Utan en ganska omfattande beläsenhet i den nyare svenska litteraturen gick det inte att tillgodogöra sig Topelius litterära anspelningar av olika slag, inte minst stilpastischerna på i första hand Almqvist, men också på den populära författarinnan Wilhelmina Stålbergs mångordighet.26Almqvists inflytande: se nedan, om Conturteckningarna. Wilhelmina Stålbergs stil parodierar Topelius i »Salig Fänrikens Tofflor», stycke 122. Den här beläsenheten hade den kvinnliga medelklasspubliken och Topelius vände sig också medvetet till en kvinnlig läsekrets, ofta explicit till den. Matti Klinge, som understryker detta, betecknar kretsen av kvinnliga läsare som »allt större och allt mer betydelsefull».27Matti Klinge, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer 2000, s. 21.

19 Frågan inställer sig om Topelius inte definierade sina läsare för snävt socialt i artikeln 1852, åtminstone i fråga om den publik som tog del av den skönlitterära prosan. Läste inte de borgerliga familjernas tjänstefolk spännande eller rörande noveller ifall de fick en möjlighet till det? Dalin antydde redan 1734 att tjänarna läste Argus först.28Det färdiga numret »kommer […] hel wått i Drängars och Pigors Händer, som läsa hälften i Schneiders [boktryckaren] och hälften i sina Herrars och Fruers förstugor», Then Swänska Argus, utg. B. Hesselman och M. Lamm, andra delen 1914, s. 472. I en artikel i Helsingfors Morgonblad om romanläsningens vådor konstaterade signaturen Nastirich 1840, att tidens populära författare »äro en förtrogen bekantskap till och med för personer, hos hvilka man ej utan skäl kan befara en vacklande bokstavskunskap», och att August Lafontaines romaner redan tidigare lästes av »bondflickorna i Sibbo».29Nastirich – –., »Om Romaner», Helsingfors Morgonblad 23 och 26/3 1840, citaten 23/3. De populära författare som nämns i artikeln är Bulwer, Cooper, Spindler, Hugo, Scribe, Sand, Marryat och Paul de Kock. Artikeln är möjligen av Fabian Collan, som var redaktör för Helsingfors Morgonblad 1841–1844 och hade medverkat i tidningen redan tidigare. Pseudonymen Nastirich förekommer som författare till två korta följetonger, »En qväll i Palermo» 17 och 20/2 1840 och »Theori och Praktik 30/4–7/5 1840. Av kritiska artiklar i samtida svensk press att döma räknade man med att följetongerna hade en socialt bred läsekrets. »Feuilletonen» »är en afdelning beräknad för dels qvinnokönet af alla grader, […] dels sådana manspersoner, som sticka strumpor och läsa romaner, eller hänga i tambourerna», menade Svenska Minerva 1843.30Svenska Minerva 21/2 1843. Citatet återgivet efter Oscarsson, »Fortsättning följer» 1980, s. 69. Oscarsson attribuerar artikeln till J. C. Askelöf. Med »af alla grader» avses olika socialgrupper; jfr Svenska Biet där en insändare oroade sig över det fördärvliga inflytande följetongerna utövade på »våra hustrur, döttrar och – pigor» (23/2 1844; efter Oscarsson, ibid.). – Troligen drog Topelius med tiden liknande slutsatser om läsekretsens sammansättning. Medan han på 1840-talet strödde omkring sig franska fraser i novellerna, särskilt i »Trollkarlens Dotter», blev han återhållsammare längre fram och t.o.m. översatte uttryck på andra språk.

20 I de högre samhällsklasserna kan det inte ha varit många som avstod från att läsa Topelius, det framgår inte minst av brev. Under en av de universitets- och pressrelaterade kontroverserna med generalguvernören Berg försökte ministerstatssekreteraren och t.f. kanslern Alexander Armfelt avstyra obekväma artiklar, i ordalag som visar att han var bekant med de olika sidorna av Topelius produktion: »Det smärtar mig djupt att finna, det professoren Topelius, i stället för att använda sina verkligen vackra talenter på ett för honom sjelf och för fosterlandet nyttigt och hedrande sätt,|XVIII| bemödar sig att genom retsamma tidningsuppsatser framkalla och underhålla missnöje med regeringen […] .»31Alexander Armfelt–Gabriel Rein, vintern 1858, här citerat efter Vasenius IV, s. 82 f. Rein var universitetets rektor, och innehållet i brevet skulle meddelas Topelius konfidentiellt (ibid.). Också f.d. professorn i pedagogik, skalden och kyrkoherden Lars Stenbäck läste Topelius, det framgår av ett brev till teologieprofessorn Lille. Stenbäck räknade tydligen självklart med att även Lille läste Topelius då aktuella följetong.32Lars Stenbäck–Bengt Olof Lille 1867, brevet omnämns av Eliel Vest, som inte daterar det närmare, i Zachris Topelius 1905, s. 273.

Conturteckningar

31 Den nytillträdde redaktören Topelius började omedelbart pröva sig fram med genrer och deras mellanformer, med form, format och strukturer. Valfrid Vasenius och efter honom Paul Nyberg har framhållit att Helsingfors Tidningar framträdde som ett slags utvidgade Ephemerer, d.v.s. den handskrivna tidning som den tonårige Topelius skrev till vänkretsens glädje under ferierna 1834–1837.45Vasenius III, s. 35; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 72; Se även Topelius, Ephemerer. Zacharias Topelius första tidning 1834–1835, utg. av Carola Herberts och Laura Mattsson 2006. Tidningen cirkulerade bland halvdussinet familjer i Nykarleby och lästes både av Topelius jämnåriga och av de vuxna i familjerna. Det direkta tilltal av läsekretsen som den unge Topelius praktiserade i Ephemererna fortsatte han odla i Helsingfors Tidningar, med växande skicklighet. Redan|XXII| i slutet av januari 1842 påbörjade han sviten »Conturteckningar», som ingick med sju avsnitt 1842 och tre 1843 – varje avsnitt fördelas på ett till tre tidningsnummer. De enskilda delarna är i sig inte så märkliga, men Vasenius och senare Clas Zilliacus är ense om att Conturteckningarna är det novellistiskt mest betydande under Topelius första år som redaktör. Nyberg menar att Topelius med dem introducerar kåseriet i finsk press.46Vasenius III, s. 35; Zilliacus, »Till Löjtnant Leopold i Grusien. Tidningen som öppet brev» 1985, s. 130; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 172. I den meningen har han rätt, att Topelius första brev i den genre som senare kallades den leopoldinska anknyter till Conturteckningarna, våren 1842.47»Till Tit. Henrik om Theatern», HT 9/4 1842. Med tanke på uppsjön av genrer i de tio teckningarna är det riktigare att säga att Topelius introducerar kåseriet i dem, inte med dem. Innehållet i Conturteckningarna varierar mycket. Egentligen binds de enskilda delarna samman enbart av den gemensamma titeln och av de återkommande personerna, som inledningsvis får representera Topelius ambition med »en sammanhängande novellistisk skildring af vårt land».

32 Ramberättelsen är förlagd till en prästgård i landsorten och fyra unga vuxna eller halvvuxna syskon samtalar i den. Den äldste, Henrik, är sin fars adjunkt och den som oftast för ordet – det är också han som i början är Topelius språkrör och får skicka fingerade korrespondenser till tidningens redaktion. Systrarna Emma, Thilda och Marie bidrar huvudsakligen med stickrepliker och frågor, men får någon gång göra en större insats. Topelius vänkrets i Nykarleby bidrog med sina förnamn: Henrik Backman, dennes fästmö Marie Hammarin och systrarna Emilie och Mathilda Lindqvist.48Kopplingen till vänkretsen framgår av korrespondens, bl.a. Topelius−Emilie Lindqvist 10/4 1843. Topelius mantalsskrivne vän Henrik Backman var en gymnasiegången, charmfull och konjunkturkänslig handelsbokhållare som gjorde den ena Nykarlebyflickan efter den andra sin kur. I Conturteckningarna uppträder han i så många roller, med så olika egenskaper – från docerande storebror och glad student till pietistiskt anstruken grubblare och från rådig räddare till romantisk, ädelmodig älskare – att helhetsintrycket blir minst sagt brokigt. Det råder hur som helst ingen brist på uppslag och idéer, de trängs snarast och tar emellanåt ut varandra. Henrik Backmans oförmodade död sommaren 1842 bidrog sannolikt till att Topelius lät serien tyna av.

33 Conturteckningarnas ramberättelse med de diskuterande prästbarnen är en pedagogisk transponering av Almqvists aristokratiska krets i Törnrosens bok till biedermeiermiljön i en finsk småstad. Topelius ursprungliga avsikt med Conturteckningarna framgår av det första avsnittet: det gäller att göra kvinnliga tidningsläsare mera intresserade av allmänna frågor, i första hand politik – här i betydelsen samtidshistoria.49Topelius avsikter förefaller inte ha krönts med omedelbar framgång. Ett år senare rapporterar han från Helsingfors för fästmön i Nykarleby: »Något för unga flickor passande nytt vet jag ej att förtälja (ty politik bry de sig ej om)» Topelius−Emilie Lindqvist 31/3 1843. Inflytandet från Almqvist är starkt. Topelius förser de olika avsnitten med motton av Almqvist och stilen|XXIII| kan ibland betecknas som pastisch på dennes. Själva titeln Conturteckningar anspelar på Fredrika Bremers Teckningar utur hvardagslifvet.50Det första avsnittet 22/1 1842 innehåller en direkt anspelning på Teckningar utur hvardagslifvet; under samtalet visar sig »Madame Follette», försedd med en fotnot: »Läsaren torde erinra sig att kaffepannan kallades så i ’Hemmet’.» Topelius upprätthöll gärna en anspråkslös framtoning och det är i linje med den han betonar den enkla konturen i motsats till en teckning med skuggor, dagrar och utförda detaljer. Dessutom ansåg han att teckningen återger, den skapar inte.51Jfr Topelius nedan citerade brev (stycke 40) till systern där han å ena sidan framhåller Almqvists skapande geni, å den andra den utmärkta teckningen i verk av Sophie von Knorring och Fredrika Bremer. Topelius låter Henrik få idén att samtalsvis introducera aktuella frågor för fruntimmer, d.v.s. kvinnliga ståndspersoner: »låt se! Jag har alltid funnit Herr Hugo Löwenstjernas Akademi synnerligen treflig. Nu skulle det väl bli en himmelsvid skillnad mellan protokollisternas pennor, men – må göra!»52HT 22/1 1842. Om den himmelsvida skillnaden: Henrik saknar inledningsvis Richard Furumos mystiska och demoniska framtoning, men är lika utrymmeskrävande som han, på de andra personernas bekostnad.

34 Som helhet visar serien på flera av den unge Topelius ambitioner, uttalade eller icke uttalade, mer eller mindre sammantvinnade. Redan här finns dels ämnen och motiv, dels former som sedan återkommer genom författarskapet: Här behandlar Topelius aktuella frågor som pietismen och litteraturen men också allmogens tröghet, när det hade gällt att släcka en skogsbrand, och utdikningens negativa konsekvenser för landskapsbilden. Han beskriver både det finska landskapet och besök i prästgårdar, herrgårdar och bondgårdar, alla med pregnanta detaljer om invånarna och inredningen. De flyhänta och exakta beskrivningarna av mänskotyper och miljöer blir med tiden karakteriserande för Topelius berättarstil (se t.ex. »Kringelflickan», »Vargen» och »Salig Fänrikens Tofflor»). Här introducerar Topelius den fiktiva tidningskorrespondensen för läsekretsen och det likaså fiktiva brevet och ramberättelsen, som skapar illusionen av ett direkt tilltal.53Närmare om Topelius ramberättelser i inledningen till Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller. Han vänder sig också uttryckligen till de kvinnliga läsarna – hur de egentligen upptog Henrik-redaktörens ofta mästrande åsikter framgår inte.

Förutsättningar för författarskapet

35 När Topelius, troligen i slutet av november eller början av december 1841, hörde sig för om redaktörskapet för Helsingfors Tidningar visade han upp föredraget »Om Österbotten» som han hade hållit på nationens årsfest den 9 november. På den meriten ska tidningsägaren Wasenius ha anställt honom följande dag.54Vasenius II, s. 372. Föredraget var huvudnumret vid Österbottningarnas årsfest. Det var omsorgsfullt övertänkt och förberett, och renskrivet; ibid., s. 370 ff. Föredraget gav prov på Topelius kapacitet att skriva sakprosa, men skönlitterär prosa hade han inte prövat på annat än i de tidigare nämnda Ephemererna, som hade ett ytterligt begränsat format. Däremot var hans skönlitterära beläsenhet vidsträckt. Fadern, Zacharias Topelius d.ä., hade moraliska betänkligheter mot romanläsning, och olämplig litteratur konfiskerades i föräldrahemmet.55»Min far hade genom egen dyrköpt erfarenhet lärt sig frukta romanläsning för växande ungdom», säger Topelius i Självbiografiska anteckningar, och fortsätter om sig själv: »I föräldrarnes hus hade den lärgirige gossen blivit strängt övervakad och mången åtkommen bok utan misskund inläst i lådan.» (Topelius, Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg, 1922, s. 37). Topelius dikterade i själva verket anteckningarna, med början i Cannes vintern 1876 och fortsatte sedan under 1880-talet, men med långa uppehåll (Eva Topelius Acke i förordet, ibid.). Men Topelius d.y. fick tidigt möjlighet att sluka romaner på annat håll. Vid nyss fyllda elva började han i trivialskolan i Uleåborg, som han avverkade på drygt tre år. I Uleåborg bodde han hos|XXIV| farbrodern, läkaren Gustaf Toppelius. I samma stadsgård upprätthöll hans fastrar Greta och Lisette Toppelius ett kommersiellt lånebibliotek som omfattade tusentalet volymer, »av ett brokigt innehåll och till ⅔ romaner», berättar Topelius i de självbiografiska anteckningarna. Besöken hos fastrarna blev dagliga och vad han inte fick låna hem läste han på stället.

36 Jag läste otroligt mycket, jag slukade allt njutbart och allt onjutbart i dessa tusen volymer, först rövareromaner, sedan hela bråten av Lafontaine, Schopenhauer, Kotzebue och deras gelikar; därnäst Dalin, Leopold, Kellgren, och andra poeter, sedermera allt vad där fanns av historiskt innehåll ända till den torre Hallenbergs ännu torrare noter till Gustaf II Adolfs historia. Jag minns icke någon annan bok, som skulle ha motstått denna glupande läshunger än Youngs »Sömnlösa nätter»; de trotsade alla mina försök[.]56Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 37 f. August Friedrich von Kotzebue (1761–1819), dramatiker och författare till populära sentimentala romaner; August Heinrich Lafontaine (1758–1831), författare till populära schablonartade familjeromaner; Schopenhauer är Johanna Schopenhauer (1766–1838), författare till reseskildringar och romaner och mor till filosofen. Ett tiotal titlar av henne översattes till svenska på 1820-talet. Hallenbergs noter är Jonas Hallenbergs (1748–1834) Svea rikes historia under konung Gustaf Adolf den stores regering, utkommen i fem omfångsrika delar 1790–1796. Klinge karaktäriserar Lafontaine som »en småborgarnas författare» (Idyll och hot 2000, s. 52, jfr ovan, stycke 19.

37 Paul Nyberg kompletterar förteckningen med boktitlar och författarnamn: efter rövarromanerna kom indianböckerna och de historiska romanerna – översättningar av Coopers och Scotts romaner vällde ut på den svenska bokmarknaden på 1820-talet. Den mångskrivande G. H. Mellin började använda motiv ur den svenska historien, hans Blomman på Kinnekulle – med undertiteln novell – kom 1829. Bland kärleksromanerna nämner Nyberg Den unge Werthers lidanden, Bernardin de Saint-Pierres Paul et Virginie och Fouquets saga Undine, men därtill kommer antagligen en hel undervegetation av sentimentala kärleksromaner. Andra svenska författarnamn som förekommer är Lidner, Thorild, Wallenberg med Min son på galejan, Cederborg, Dahlgren, Livijn och Palmblad.57Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 68. Nyberg bygger på en »handskriven förteckning över böckerna i lånbiblioteket [som] tillhör boksamlingen på Kuddnäs», ibid., s. 625. De sistnämnda svenska författarna kallar han klassiker, men bortsett från Wallenberg var prosaisterna mer eller mindre samtida åren kring 1830. Också Fredrika Bremers Teckningar utur hvardagslifvet fanns i lånebilioteket, och Almqvists Hvad är kärlek och Parjumouff. Under studietiden följde Topelius uppmärksamt Almqvists författarskap, som utövade ett stort inflytande på honom. Sveriges litteratur på 1830- och 1840-talen läste han flitigt, utom de tidigare nämnda tillkom Sophie von Knorring, Emilie Flygare-Carlén och Marie-Sophie Schwartz, Crusenstolpe, von Braun, Blanche och den socialt engagerade Wetterbergh (Onkel Adam). I tonåren började han läsa Bulwer-Lytton och Scott, Eugène Sue och Hugo, och litet senare Dickens, George Sand, Alexander Dumas père och Paul de Kock.58Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 189. »Ingen enda av dem var obekant för Topelius, när han började sin bana som skönlitterär författare i Helsingfors Tidningar», understryker Nyberg (ibid.). Därtill kommer bl.a. Wilhelmina Stålberg, som Nyberg inte nämner. Om influenser från Eugène Sue och andra skildrare av urbant liv från societeten till slummen, se kommentaren till »Vedergällningens dag».

38 Dagboken, som Topelius började föra hösten 1832, innehåller många korta omnämnaden av böcker, oftast bara titeln eller författarnamnet: »Läste Telemach på säng» eller »Läste Adlerbeth på säng» – påfallande ofta läste Topelius i sängen. Våren 1836 inledde han en separat läsdagbok, där han noterade sina|XXV| intryck. Scott, som han senare gärna åberopade som förebild, förefaller inte att ha gjort något djupare intryck då. B. S. Ingemann karaktäriseras som en av allt att döma »talentfull författare, synnerligen i det egentl. historiska», men, fortsätter den unge Topelius: »I Romanen mera wårdslöshet, kanske härmning af W. Scott».59»Pantheon», april 1836, 244.135, pag. 9/177. Den numera helt negligerade Bulwer-Lytton är han däremot en stor beundare av, och de entusiastiska kommentarerna ger läsaren en inblick i hur uppburen Bulwer-Lytton var av sin samtid. »Jag har slutat Bulwers Eugen Aram. O hwilket djupt intryck gör icke denna rika mägtiga skildring af en af menskliga naturens märkwärdigaste anomalier!» säger Topelius i maj 1837. I oktober samma år anser han att Devereux är ett mindre lyckat verk av Bulwer-Lytton, »men äfven här röjer sig i vissa partier och portraiter det beundransvärda snille som i glänsande stil, i tids- och särdeles i charaktersskildringar icke bland nu lefvande romanförfattare äger sin like».60»Pantheon 1837», 244.135, pag. 12/[212] resp. 16/[216]. Av dagboken och läsdagboken framgår att Topelius läste på tyska och franska, men mest på svenska.61Om Topelius läste verk på originalspråket eller i översättning framgår indirekt, t.ex. genom att han uppger verktiteln på det aktuella språket, som i följande anteckning i läsdagboken: »Walter Scott, die Seeräuber [...] har några enligt Scotts maner wäl lyckade partier, bland hwilka må nämnas en hwalfiskjagt.» Slutomdömet om The Pirate – Topelius nämner också originaltiteln – blir dock att verket är ett »misslyckadt försök att gifva Romantisk färg åt gråsten, moras, och enkla och prosaiska menniskor» (1/3 1837; 244.135, pag. 11/211). Det var inte bara Scotts och Coopers romaner som utkom i svensk översättning; tyska och franska verk av populära författare översattes förvånansvärt snabbt till svenska redan i slutet av 1700-talet, men i synnerhet från 1810-talet framåt.62August Lafontaine blev redan tidigt översatt till svenska i stor skala. Margareta Björkman nämner att av Lafontaines 150 romaner översattes 71 till svenska, huvudsakligen mellan 1796 och 1810 (Läsarnas nöje 1992, s. 366 ff. med exempel på svensk reception av verken). Artiklar om läsesällskapen i Finland, av Carl Rudolf Gardberg och Olof Mustelin, meddelar summariska upplysningar om bokbeståndet (Gardberg 1938) eller så saknas skönlitteratur i beståndet (Mustelin 1949). Henrik Grönroos redovisning av boktitlar i bouppteckningsinstrument (1996) slutar redan vid 1809.

39 Gemensamt för de ovan nämnda författarna är att de har överlevt, åtminstone som namn. Till dem ska läggas de författarskap som har förmultnat i litteraturhistoriens bladkompost, och alla anonyma följetonger i de tidningar Topelius läste som skolpojke och student, både aktuella årgångar och äldre. Han var alltså väl försedd med både goda och avskräckande exempel inför den självpåtagna uppgiften att hålla Helsingfors Tidningar med aktuella originalnoveller, och var medveten om vilken inverkan läsningen hade på honom. Topelius säger på 1870-talet att det är möjligt »att den tidiga bekantskapen med så mycken och blandad litteratur bidrog att göra mig själv till skriftställare».63Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 38. Härtill kommer att han i mer än ett decennium hade varit en flitig brevskrivare och att han förde dagbok systematiskt mellan 1832 och 1840. Breven visar tydligt att han anpassade framställningen efter mottagaren. Det framgår t.ex. av ett brev från 1837 till den två år yngre systern; citatet belyser Topelius litterära preferenser samtidigt som det är ett tidigt exempel på hans välvilliga men docerande inställning till kvinnliga läsare.

40 Du studerar således les belles lettres. Det märks att vi äro slägt med hwarandra, – ehuru jag på sednare tider blifvit mycket granlaga med den litterära wälfägnaden, sedan jag lärt mig inse med huru mycken persilia den oftast kryddas. – Främst af alla Sv. orig. Roman. står Törnrosens bok, och vill du|XXVI| veta hwad det är för slag som man kallar: »skapande genie» så läs den boken. – Cousinerna etc. och Hwardags lifvet teckna åter mästerligt. – Jag känner likväl i luften med Doktor H. att de goda Cousinerna äro ibland temmeligen lättsinniga. – Men den söta Mlle Bremer! Hon bör och måste vara alla[s] grande favorite, ty något så hel[g]dagslikt, så englarent tittar upp ur hennes hwardagslif att man snarare vore frestad att kalla det helgdagslif. – Det är skada att jag icke läst Grannarne; du gjorde både Bl[anck] och mig rätt nyfikna.64Topelius–Sophie Topelius 28/5 1837; det är inte ett originalbrev utan en kladd, vilket förklarar de något kryptiska formuleringarna. Den mest omfattande korrespondensen på 1830-talet förde Topelius med modern och med Henrik Backman, men det är bara ett fåtal brev till vardera som har bevarats från denna tid. – Den Doktor H som Topelius nämner är av allt att döma C. A. Hagberg, som i Aftonbladet under signaturen H både pastischerade och kritiserade Cousinerna 31/3 1835 (Åsa Arping, Den anspråksfulla blygsamheten 2002, s. 105 ff.)

Arbetsmetoder

41 I dagböckerna återger Topelius ofta samtal med korta stickordsartade repliker, många gånger med citattecken bara i början och i slutet av ett replikskifte. De ger intryck av ett mnemotekniskt grepp, som hjälper författaren att återkalla situationer. Troligen upptäckte Topelius att repliker är användbara också med tanke på en större läsekrets. Novellerna innehåller nämligen påfallande ofta repliker och replikväxlingar som snabbt och effektivt presenterar personer och situationer för läsarna och för handlingen framåt. Greppet kan studeras t.ex. i novellerna »Påsk-Äggen» (1844), »Lindanserskan» (1845), »Vedergällningens Dag» (1846) och »Salig Fänrikens Tofflor» (1847).65Också Topelius mentor Runeberg använde sig gärna av repliker i sina noveller, se t.ex. »Lurendrejaren» (1833) eller »Eldsvådan» (1834), SS VII. Topelius honorerades inte per rad, annars kunde man misstänka honom för s.k. radskriveri. Men han kan ha använt sig av knepet att fördela korta repliker per rad, för att fylla ut tomrummet när censorn hade strukit en artikel.

42 Topelius användning av repliker i novellerna kan inte hänföras enbart till berättarekonomi. Hans utläggning om svenska romaner i citatet ovan är ett svar till systern Sophie som säger att hon »har läst så mycket romaner här i Stockholm eller rättare hört läsas så att jag blifvit rigtigt romanesk».66Sophie Topelius–Topelius 24/4 1837. Romaner och följetonger behövde inte läsas i ensamhet, de kunde lika väl uppläsas i sällskap. Topelius omtalar högläsning i familjen eller hos umgängesvännerna i dagboken.67T.ex. den 17 januari 1837: »I skymning las jag högt om monsieur Tardif som alltid sade mieux vaut tard que jamais och che va piano va sano och altid kom ¼ timme för sent.» Monsieur Tardif är titeln på en komedi av Eugène Scribe. Han visste hur publiken var sammansatt i familjekretsarna: av barn i olika åldrar och av ett par generationer vuxna med olika intressen och skillnader i åsikter och bildningsnivå. Det gällde att fånga intresset hos alla, och replikskiften gav extra liv åt framställningen och gjorde den lättare att läsa högt. – Topelius strör ofta in anekdoter i novellerna som inte verkar helt motiverade alla gånger. Han kan ha gjort det med tanke på de lyssnare som gillade handfast komik men inte nödvändigtvis uppskattade t.ex. lindanserskors uppträdanden eller romantiska utgjutelser.

43 Dagboken kunde också bidra med material, mer eller mindre direkt. Topelius bevittnade en eldsvåda i oktober 1839, och drygt tre år senare återanvänder han sin beskrivning i dagboken i en berättelse där eldsvådan förankrar|XXVII| historien i Helsingfors. Hans journalistiska talanger kommer mera till sin rätt i dagboksanteckningen; skildringar av eventuellt anlagda bränder hade inte passerat censuren.

45 Uppslagen sinade inte för Topelius, men han hade ibland uppenbart svårt att gripa sig arbetet an. Modern varnar honom upprepade gånger för »monsieur Tardif», d.v.s. för att skjuta upp arbetet och vara ute i sista minuten.68T.ex. »Monsieur Tardiff måste du aldeles afskeda eljest kan han göra dig stor förtret. Nå nu tycker du väl att Mamma predikat nog långt …» och: »fram för alt kör Tardiff på porten». Catharina Sofia Topelius–Topelius 1/1 1842 resp. 30/4 1843. En måndag morgon kl. 7 bekände han för fästmön att han inte visste »hvad jag skall sätta på tidningen i dag.»69Topelius−Emilie Lindqvist 7−8/5 1843. Tidningen utkom visserligen först vid middagstiden på onsdagen, men eftersom censorn skulle granska ett redan läst korrektur måste detta vara färdigt ett dygn innan tidningen förelåg tryckt.70Före 1847 räckte det med att lämna in ett korrektur hos censorn kvällen innan, d.v.s. 18 timmar innan tidningen skulle komma ut (Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 75). Från 1847 krävde censuren att avdrag av det rättade korrekturet av tidningsnumret skulle lämnas till censorn 24 timmar före utgivningen (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 171). Följetonger skulle företes censorerna som fullständig text i form av korrige|XXVIII|rade spaltkorrektur, men bl.a. korrespondens – i förening med inadvertenser i texten – visar att Topelius ofta producerade avsnitten efter hand.71Ett exempel på det är Topelius fråga till censorn J. M. af Tengström på en odaterad biljett om ett markerat parti av en följetong får införas, vilket visar att Tengström inte hade läst hela den ifrågavarande novellen (se kommentaren till »Vargen»).

46 Om Topelius rent konkreta arbetsmetoder berättar dottersonen Paul Nyberg att han vanligen satt och skrev långt in på natten vid ljuset av en eller två talgdankar. »Han ville inte utbyta dem mot de modernare stearinljusen, emedan han var road av den lilla omväxlingen att då och då med ljussaxen snoppa av veken på talgljusen. I det längsta höll han sig också till den gamla gåspennan, som han vant sig vid från barndomen. Slutligen utbytte han den dock mot stålpennan för den besvärliga och tidsödande formeringens skull.»72Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 240. Topelius kedjerökte, först pipa och sedan cigarretter, medan han skrev – han nämner att ungkarlsrummen i Pihlflycktska huset »vanligtvis äro helt dimdunkliga af tobaksrök».73Topelius–Emilie Lindqvist 7/2 1845.

Lokalisering och motiv

47 De tidigare nämnda Conturteckningarna har många motiv och behandlar flera frågor för dagen, men till någon skildring av Helsingfors kommer Topelius inte i dem. Över åren lyckas han lokalisera novellerna i stort sett över hela landet, även om det i flera fall mera är fråga om att nämna ortnamn än egentliga igenkännbara skildringar av städer eller landsbygd. Miljöerna i Nykarleby med omnejd kan Topelius levandegöra och gör det gärna, de förekommer i flera noveller, inte minst i Conturteckningarna (utan att staden nämns vid namn). Det är här orten karaktäriseras, precist och i få ord, med att man drar in röken från sin cigarr vid den ena tullporten och blåser ut den vid den andra. Det kan tillämpas på många småstäder men hade särskild relevans för Nykarleby, med 800 invånare under Topelius uppväxt.74Topelius, »Nya Contur-teckningar. 2. Miss Mary», HT 13/9 1843: »Jag har min lilla svaghet för cigarrer i fria luften, men när jag promenerar genom vår lilla stad, där det är förbjudet att röka, drager jag in min rök vid ena tullen och blåser ut den vid den andra.»

48 Att skildra Helsingfors beredde Topelius problem. Han inventerar dem i »Kringelflickan» (1843): staden är för ung för att ha specifika drag som skiljer den från andra städer och befolkningen är heterogen. Topelius räknar upp ämbetsmännen, militären, universitetskretsarna och borgerskapet. Hans jämförelseobjekt är tveklöst Nykarleby, där en grupp, handelsborgerskapet, dominerade staden. Nykarleby hade inte heller genomgått den snabba strukturomvandling Helsingfors kastades in i från 1812, när småstaden fick rang av huvudstad i storfurstendömet. Avsaknaden av ett karaktäristiskt folkliv i Helsingfors, ansåg Topelius, försvårade försöken att fånga det typiska i genremålning.75Topelius, »Kringelflickan», se stycke 1. Trots svårigheterna lyckas Topelius med den sociala lokaliseringen i »Kringelflickan». Han förmedlar folklivet och folkmyllret vid torgen i Helsingfors, och placerar kringelflickorna yrkesmässigt och socialt. Stadens geografi hanterar han med markörer som Senatstorget, salutorget|XXIX| och Aschanska huset (i västra hörnet av Norra Esplanaden och Unionsgatan). – Drygt tre år senare tar Topelius Helsingforsmiljön i användning på ett mycket aktivare sätt, när han i novellen »Vedergällningens Dag» (1846) ställer till med vilda jakter med istvostjik (hyrkusk) längs stadens gator och låter handlingen utspela sig både i de fina kvarteren nära Kaserntorget och på Skatudden som då var en kåkstadsdel.

49 Av de omkring 70 tidningsnovellerna är elva placerade i Österbotten och femton i Helsingfors. En – »Trollkarlens Dotter» – är förlagd till Lappland. Lokaliseringen av »Vargen» framgår av undertiteln »En berättelse från Tavastland». Handlingen i nio noveller (inklusive »Vargen») utspelas i inlandet, fem i Åbo eller sydvästra Finland, fem i Nyland och en i »södra delen af Viborgs län». I fem noveller, inklusive Hertiginnan af Finland, försiggår handlingen på flera orter och i fem är den förlagd antingen utomlands eller i mytiska landskap. Sexton noveller utspelas på ett geografiskt ospecificerat ställe i Finland, t.ex. en prästgård eller »Häradshöfdingebostället i X.» – i de här fallen är handlingen oftast av det slaget att den inte förutsätter något slag av geografisk lokalisering. Det kan vara fråga om stämningsmåleri, som i »En Bal och en Dröm» (1844), eller anekdoter, som påsknovellen »Amalias gåfva» från 1842, om en beräknande friare som avpolletteras.76Översikterna här och senare gäller novellerna i Helsingfors Tidningar och dem som Topelius skrev för andra tidningar eller i något enstaka fall för kalendrar, men inte Fältskärns berättelser. De andra, mer eller mindre harmlösa anekdoterna, uppgår till ett tiotal och handlar om bl.a. studenter som åker fastlag och skolpojkar som gör hyss i påsktid.

50 Det religiösa inslag, som senare i författarskapet kunde bli påfallande, för att inte säga påfrestande för det konstnärliga helhetsintrycket, är sparsamt företrätt i de tidiga novellerna. I »Conturteckningar VI» genomgår en ung präst en religiös kris med pietistiska förtecken, och en annan – övertygad pietist – genomför sin söndagspredikan med bravur.77I HT 28/9 och 1/10 1842. I »Herminas Bekännelser» är en ung flickas religiösa utveckling temat.

51 Topelius sade sig alltså ha ambitionen att ta upp aktuella frågor och skildra samtida seder, d.v.s. samtidens kulturhistoria. Mot den bakgrunden är det en smula roande att så många av novellerna har starka drag av skräckromantik och gott om övernaturliga inslag – även om många får en naturlig förklaring –, eller handlar om gruvliga brott. Ett tjugotal hör till den förra gruppen och ett tiotal till den senare. – Matti Klinge noterar föreställningen om särskilt kvinnorna i den välbärgade medelklassen, som i sin ombonade biedermeiermiljö läser om fasor, passioner och omvälvningar. Här passar Topelius in, hans privatliv är en borgerlig idyll, anser Klinge, men i verken förekommer »hot, passioner, mysterier och slutligen också föraningar om förstörelse».78Matti Klinge, Idyll och hot 2000, s. 12.|XXX| Motiven är genomgående i Topelius produktion. Här representeras de av »En Natt och en Morgon», »Påsk-Äggen», »Vedergällningens Dag» och »Salig Fänrikens Tofflor», men Topelius återkommer i t.ex. »Pastorsvalet i Aulango» (1867) till såväl de mystiska som de kriminella inslagen. Här odlar han motiv från både folkskrifterna och den äldre underhållningslitteraturen för de högre samhällsklasserna. Den renodlat skräckromantiska »Bruden» (1846) är en engångsföreteelse bland Topelius verk, och en rätt sen representant för sin genre. Men två år senare debuterade Viktor Rydberg med en skräckromantisk novell, »Vampyren», i Jönköpingsbladet.79Ingemar Oscarsson, »Fortsättning följer» 1980, s. 97.

52 Topelius var omgiven av kvinnor hela sitt liv, börjande med modern, systern, fastrarna, kusinerna och flickorna bland Nykarlebys borgerskap. Han hade rika möjligheter att jämföra och begrunda flickors uppfostran och bildningsgång, och han gjorde det också. Hans pedagogiska ambitioner med Helsingfors Tidningar gällde inte minst de kvinnliga läsarna, det framgår av den första Conturteckningen (se ovan, stycke 33). I novellerna behandlar han flera gånger flickuppfostran, ibland mer ingående än strukturen och formatet tål. Så sker t.ex. i »Kringelflickan». Tjugo år senare återkommer han mera ingående till ämnet i »Tant Mirabeau» (1863), och har däremellan tagit upp det i bl.a. »Herminas Bekännelser» och i »Fröken Drifva» (1860). Hans entusiasm för frågan får honom att docera, och han prioriterar genomgående kristendom framom lärdom. Religionen, praktiska kunskaper, beläsenhet i god litteratur, språkkunskaper och gärna odling av musikaliska eller konstnärliga anlag är den bildning han rekommenderar för Finlands mamseller.

53 I Topelius tidiga dikter, mellan 1841 och 1845, finns starka inslag av Kalevalapåverkan, inte minst metriskt, och av finsknationellt patos. I prosan är de finska inslagen sällsynta. Det finns egentligen bara två berättelser med tydligt finsk etnografisk prägel: »Huruledes Herr Henrik kuskade himlavagnen till Helsingfors» (1843) och »Den farliga Natten i Loftet» (1845). Därtill kommer »Lemminkäinens första Äfventyr» (HT 11/1 1845), där Topelius utvinner komiska effekter av att placera den mytiska Lemminkäinen i samtida 1840-talsmiljö. I »Lemminkäinens andra Äfventyr» (HT 13/12 1845) finns ett starkt drag av social indignation; en folkskara försvarar med författarens fulla sympati en man som är dömd för dråp på en brofogde – kronans lägsta ämbetsman – som »har procentat honom till tiggarstafven» och utnyttjat hans fästmö. I andra sammanhang har Topelius samma problem som de senare finlandssvenska författarna med att skildra en finskspråkig verklighet på svenska, även om han inte förefaller att ha reflekterat över det. Kanske lade han inte heller märke till diskrepansen mellan det föreställda folk han|XXXI| beskrev i dikterna och representanterna för folket i novellerna – ofta tröga, försumliga eller rentav kriminella.

Penningens makt

54 Guldets, penningens makt och korrumperande egenskaper förekommer så ofta som motiv hos Topelius att det snart sagt är tematiskt i hans prosa. Som Maija Lehtonen visar återkommer han till det bl.a. i resebreven »Söderom Östersjön» på 1850-talet, i den samtidiga novellen »Guldspöket» från 1857 – och i ännu högre grad i omarbetningen »Det gyllene spöket» för Vinterqvällar (1880). Guldets förbannelse framgår i Fältskärns berättelser – särskilt i fjärde cykeln – och i Planeternas skyddslingar (1886–1888), och slutligen i en betraktelse från 1895 som ingår i den postumt utgivna Blad ur min tänkebok.80Maija Lehtonen,»Mammonan valta. Eräs Topeliuksen teema» 1985, eller »Mammons makt. Ett tema hos Zachris Topelius» 1999. – Mest känd är dikten »Kommunismens vagga» (1884), där Topelius citerar Proudhons slagord »egendom är stöld». Resan på kontinenten 1856, med besök på börserna i Hamburg och Paris, hade gjort Topelius mera medveten om finansvärldens växande betydelse och inte minst om penningväsendets övergång till allt mer abstrakta former: från konkreta guld- och silvermynt till sedlar, växlar, obligationer o.s.v. Men han hade alltid varit medveten om pengarnas roll på gott och ont. Topelius hade sett kapitalismen i liten skala i Nykarleby, inte minst dess sårbarhet. I Helsingfors hade han nära beröring med ekonomiskt och kulturellt inflytelserika män. Hans arbetsgivare konsul Wasenius var en betydande faktor i Helsingfors ekonomiska liv, hans umgängesvän konsul Borgström var en annan. Särskilt Borgström och hans hustru hade filantropiska intressen och Wasenius var den första som tecknade aktier i det nya teaterhuset 1852.81Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 124.

55 I novellerna från 1840-talet löser pengar fortfarande problem och kan verka gott. Men flertalet rika karaktärer och alla som fikar efter pengar är åtminstone moraliskt korrumperade och ofta även i juridisk mening. Det är en hel rad ekonomiskt trängda situationer som Topelius målar upp. Både unga män och äldre lever över sina tillgångar, bl.a. i »Dubbelmannen» (1842), »En Natt och en Morgon» (1843), »Vargen» (1846) och i den ovanligt belärande »Kalkylerna» (1848). Spelskulder och tvångsmässigt spel förekommer i »Vedergällningens Dag» (1846). På 1850-talet blir Topelius åsikt om pengar allt mer pessimistisk. Han ser guldet som människans avgud och som destruktiv kraft.

56 »Simeon Levis resa till Finland» (1860) handlar i stor utsträckning om pengar, och här kolliderar Topelius relativt nyligen inhämtade uppfattning om kapitalismen och finansmännen som världens herrar med hans ambitioner för Finland. Det Finland av år 1900 han målar upp är ett industrialiserat samhälle med organiserade arbetare och olika slag av korporationer på alla nivåer. Det|XXXII| är ett utpräglat utbildningssamhälle och huvudstaden Helsingfors har ett rikt utbud av teatrar och museer – allt byggt med hjälp av pengar, men Topelius säger inte ett ord om var de kommer ifrån. Hans ambivalens kan ha bidragit till att han inte slutförde »Simeon Levis resa till Finland».

57 Schackrandet med unga kvinnor behandlades gärna på scenen, från Molière till Scribe, och Topelius tar flera gånger upp ämnet i novellerna – antingen så att beräknande friare med dåliga affärer är ute efter fädernas förmögenheter eller så att fäder vill rädda ekonomin genom att gifta bort döttrarna. Olika varianter av det första fallet förekommer i »Amalias Gåfva» (1842), »Maskeraden» (1844) och »Lilla Miljon» (1854). »Lindanserskan» (1845) bjuds ut av cirkusdirektören åt borgmästaren i staden där de uppträder, och i »En spritterny Händelse» (1846) erbjuder en ämbetsman sin dotter åt en bekant som är 40 år äldre än flickan, för att täcka en kassabalans. Här faller de ovälkomna friarna på eget grepp och kvinnorna får den de vill ha. Undantagen är den purunga lindanserskan som i novellen från 1845 går sin död till mötes och den rika flickan i »Lilla Miljon», som till sist blir utfattig men nöjd med sin lott – eller åtminstone inte missnöjd.

58 I »Uppbördsskrifvaren» (1846) försöker titelpersonen tvinga en ung kvinna till äktenskap genom hot att försätta hennes far i konkurs. I »Den gamla Rocken» (1842) blir en fattig friare först avvisad, men sedan tagen till nåder efter att ha räddat sin blivande svärfars egendom. I den sista Conturteckningen (1843) lovar en ung kvinna att gifta sig för att trygga sina föräldrars ålderdom ekonomiskt, trots att hon älskar en annan man. Motsvarande populärlitterärt schablonmässiga ädelmod kunde uppträda också i verkligheten: inför sin hotande konkurs ansåg rådmannen Isak Lindqvist det korrekt att förklara dotterns fästman Zacharias Topelius fri från förbindelsen, om han så önskade.82Topelius–Emilie Lindqvist 6, 7/3 1843: »I sin grannlagenhet trodde sig gubben böra förklara mig fri från min förbindelse, om jag ville – store Gud!» Topelius avböjde, inte utan stolthet över sin oegennyttighet. En genomgång av de ekonomiska motiven i hans noveller måste omfatta också hans egna motiv. Rollen som familjeförsörjare, från 1846, förstärkte hans personliga ekonomiska intressen i förhållande till Helsingfors Tidningar som helhet och till novellistiken.

59 Det har tidigare framgått att Topelius på egen begäran fick lönen bunden till tidningens upplaga från 1843, vilket ledde till att lönen steg hela 1840-talet, 1845 undantaget, från 375 silverrubel till 714. Upplagan ökade under samma period från 850 till 1 086 ex. På 1850-talet växte upplagan från 1 184 ex (1850) över 1 785 (1855) till 2 356 ex (1860). Löneutvecklingen på 1850-talet gick från 972 silverrubel 1850 till 1 261 år 1855, varefter lönen fördubblades till 2 500 under Topelius sista år som redaktör.83Uppgifterna bygger på Topelius bokföring (Kontoböcker, 244.41) och på Tommilas sammanställning över löneutvecklingen (Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 36) och hans uppgifter om upplagorna (ibid., bil. III:6, s. 342 f.). (Här måste ändå påpekas att rubelns|XXXIII| dittills stabila värde försämrades i samband med Krimkriget.) På 1850-talet förekom löneminskningar tre gånger, utan att upplagan sjönk, vilket åtminstone 1854 och 1857 torde ha berott på att tidningsägaren honorerade annan redaktionell arbetskraft – Topelius betalade dock själv sin semestervikarie och redaktionella utgifter, som prenumerationer på halvdussinet utländska tidningar.84Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 38. Hans professorslön var 1 000 silverrubel på 1850-talet, också den på årsnivå. Merparten av Topelius inkomster kom alltså från tidningen. När det journalistiska värvet började tynga honom skrev han till modern våren 1857 att han kunde »hålla ut till årets slut, och sedan […] lemnar jag tidningen i yngre händer och skrifver bara följetong deruti».85Topelius–Catharina Sofia Topelius 4/5 1857. När Topelius senare förhandlade med Albert Bonnier om honorar uppgav han att av årslönen från HT på 1850-talet mellan 800 och 1 000 rubel silver utgjorde honorar för följetongen (Topelius–Bonnier 30/4 1869). Uppgiften förefaller tilltagen i överkant, åtminstone för början av decenniet, mot bakgrunden av att lönen 1850 var 972 silverrubel och 1851 1 125. Han var uppenbart medveten om att hans medverkan som novellist var en trumf för vilken tidning som helst, och skulle honoreras generöst.

60 På 1860-talet fortsatte Topelius att medverka med noveller i olika tidningar, för att i någon mån balansera inkomstbortfallet efter 1860 (när han alltså slutade som redaktör). I Helsingfors Tidningar ingick Fältskärns berättelser (in på 1866) och »Tant Mirabeau» (1863), och i Nya Dagligt Allehanda »Toma hjertan» (1862) och »Konungens handske» (1863). Svenska Familj-Journalen fick »Hangös öga» (1867) och »Drottning Sofia Magdalenas örhängen» (1869). Topelius började också medverka i Bonniers kalender Svea. När Helsingfors Tidningar köptes av Helsingfors Dagblad i slutet av 1866 ville Topelius inte medverka i Dagbladet som han ansåg för liberalt. Men han förband sig att inte medverka i någon annan Helsingforstidning under 1867. För att kompensera det uteblivna honoraret från Helsingfors Tidningar måste han »taga sin skada igen», och medverkade därför i Åbo Underrättelser med bl.a. »Pastorsvalet i Aulango».86Topelius till än så länge oidentifierad person i oktober 1866, citerat efter Vasenius IV, s. 184 f. – Vasenius uppger inte adressaten. Topelius författade alltså flitigt, inte minst om girighet och besatthet av pengar, för att försörja sin förhållandevis dyra familj.87Hustrun och den nästäldsta dottern var sjukliga, och familjen reste bl.a. till Marstrand för att de skulle återvinna hälsan. P.g.a. dotterns sjuklighet togs hon och den yngsta ur skolan för att läsa privat. De vistades också i Stockholm för att gå på kurser och få läkarvård.

Typer och miljöer

61 Personerna i Topelius noveller är oftast typer, av två skäl. Den uppenbara orsaken är tidningens begränsade format, som styrde omfattningen av följetongerna och inte medgav någon fördjupning eller utveckling av karaktärerna. Minst lika viktigt är det att minnas Topelius målsättning, att göra Helsingfors Tidningar till en »sammanhängande novellistisk skildring af vårt land och våra seder och idéer». Hans ambition var att fånga det typiska, inte det specifika. Därför beklagar han sig också över att Helsingfors saknade ett karaktäristiskt folkliv och att det försvårade försöken att fånga det typiska i genremålningar.

62 Topelius hade förmånen att växa upp i en privilegierad familj i ett litet samhälle där strukturerna var lätta att genomskåda, och han hade tidigt en|XXXIV| vaken blick för det typiska. Knappt nittonårig reflekterar han över olika grupperingar i Nykarleby:

63 Bland annat befanns wår lilla stad äga 5 noga skiljda och sinsemellan rangsjuka societéer. – 1. noblessen, köpmännerna, embets d:o och en del skepparfruar – den minst småagtiga af alla, som alltid är fallet i sådana relationer. – 2. Skepparfruarna, mycket på sin kant. – 3. Handtwerkarne, de förmögnare, de afundsjukaste, mest tillgjorda af alla. – 4. Sjömännerna och deras quinfolk, hwartill höra flere af de såk. jungfrurna. och 5. drängar och pigor, så i staden som nära i granskapet. – Alla dessa bilda egna cotterier och gillen, som alla sträfwa att sjelfva höja sig till classen ofvan men hindra classerna nedom att upstiga. – Sådan är en småstadswerld.88Dagboken, 5/1 1837.

64 Topelius är också i fortsättningen skicklig på att identifiera grupper och typer. Hans intresse för gruppdynamik framgår av replikväxlingarna i novellerna, med »Salig Fänrikens Tofflor» som gott exempel.

65 Persongalleriet i novellerna får alltså betraktas som ett typgalleri. Unga kvinnor är veka drömmerskor med hjärtesorger eller påfallande hurtiga och sportiga. De simmar och de löper som hindar i oländig terräng. Men de är inte bara snabbfotade utan också snabbtänkta. Matti Klinge framhåller att flickor och kvinnor ofta representerar initiativrikedom och smidighet, i motsats till kantiga pojkar.89Klinge, Idyll och hot 2000, s. 26 f. Topelius kontrasterar gärna intelligenta unga kvinnor mot trögtänkta eller omdömeslösa män – unga som gamla –, t.ex. i »Maskeraden», »Påsk-Äggen» (båda från 1844), »En spritterny Händelse» (1846), »Kalkylerna» (1848), »Gamla Baron på Rautakylä» (1849) och Hertiginnan af Finland (1850). R. F. von Willebrand noterar också att den unga kvinnan i Topelius noveller är »skälmsk och liflig, käck ända till öfverdåd, och ofta långt gången i idrott [...] derjemte har hon ett mildt sinnelag och förnekar icke den sanna kvinligheten äfven i dess längst drifna fordringar».90R. F. von Willebrand, »Topelius såsom novellförfattare. Fältskärns berättelser – Vinterkvällar» 1884, s. 178. Iakttagelsen är generellt giltig även om artikeln behandlar Fältskärns berättelser och novellerna i Vinterqvällar. Vuxna kvinnor är antingen moderliga, omtänksamma och vänliga, eller misstänksamma, ogenerösa, skvallriga och elaka.91Kvinnor blir påfallande tidigt gamla i Topelius noveller, i »Maskeraden» (1844) förekommer t.ex. »en gammal ogift moster, en den gladaste själ om sina åtta och fyratio», d.v.s. 48. Men uppfattningen är tidstypisk och beror säkert till någon del på författarens relativa ungdom.

66 Novellerna innehåller påfallande många porträtt av medelålders män som är rena nidbilder (i t.ex. »Påsk-Äggen» och »En spritterny Händelse»). Man frågar sig om det är den unga och engagerade generationens protest mot den föregåendes påstådda flegma. Flertalet medelålders eller äldre män är ändå sympatiskt skildrade. De är barska men har vanligen ett gott hjärta under den sträva ytan och den ofta slitna rocken. De röker, de spottar inte i glaset utan har tvärtom vad Topelius kallar ett gott fall, och de svär – inte överdrivet|XXXV| mycket, men så att det ger en viss trovärdighet åt snabbt skisserade avdankade militärer, häradsskrivare och allmogemän.92Svärandet upphör senare; Topelius redigerade, »retoucherade» sade han själv, Fältskärns berättelser inför den av Carl Larsson illustrerade upplagan på 1880-talet och ersatte bl.a. »rider dig d–n» med »rider dig Kajsa Varg» (Pia Forssell, »Fältskärns förvandlingar. Romanens väg från följetong till textkritisk utgåva» 2009, s. 128 f.). De schematiska dragen hos unga män av den rätta sorten är öppenhet, rättframhet och hurtighet. Illasinnade män är överdrivet eleganta och kruserliga i framtoning och uppträdande, om de är herrskap. Hör de till underklassen framgår skurkaktigheten redan av utseendet. Topelius har trots det en påfallande sympati för sina bovar. R. F. von Willebrand gör en riktig iakttagelse när han påpekar att Topelius sällan kan besluta sig för att straffa sina skurkar som de förtjänar, utan låter dem antingen gå fria eller omkomma genom olyckshändelse.93R. F. von Willebrand, »Topelius såsom novellförfattare» 1884, s. 176. Både de rövarromaner som Topelius slukade i tioårsåldern och senare lektyr har tydligen avsatt spår. Det är inte så att han idealiserar brottslingarna – den mystiske Göran Mörtin i »Vedergällningens Dag» är det närmaste Topelius kommer en ädel rövare i novellerna – men han är fascinerad av dem och antyder psykologiska förklaringar till kriminaliteten, t.ex. känslokalla eller släpphänta mödrar.94Topelius fascination inför brottslingar framgår redan i en anteckning daterad 3/10 1836, där han temperamentsfullt sågar Sues novell Crao: »Råsk. – Slutet är mord som vanligt, början hat och afund, intrigen simpel, charaktererna wårdslösa, utom mördarens, hvilkens historia kan anses som den enda lyckade teckningen i detta lilla råsk» (244.135, pag. 11/179). Hans tidiga förtjusning i såväl rövargestalter som t.ex. Bulwer-Lyttons sammansatta hjältar av typen Eugene Aram kommer dels till synes i form av typer i verkens persongalleri, dels i form av litterära referenser, som i sin tur belyser novellkaraktärernas utveckling och grad av mognad.95I »Herminas Bekännelser» (1844) får den naiva titelpersonen jämföra sin förälskelse »än vid Eugene Aram, än vid Ernst Maltravers» (stycke 49), vilket för den belästa publiken avslöjade hennes blåögdhet. I barnpjäsen »Rinaldo Rinaldini» (1858) skolstrejkar barnen efter att ha slukat rövarromaner.

67 Miljöskildringen i Helsingforsnovellerna »Kringelflickan» och »Vedergällningens Dag» och i Nykarlebynovellen »Lindanserskan» har Topelius ägnat särskild omsorg. När det gäller interiörer är han mest övertygande i skildringen av prästgårdar och herrgårdar. I »Vargen» ger han en detaljerad beskrivning av den solida inredningen i prästgårdens sal, som helt speglar det gamla prästparet. På motsvarande sätt ger den vräkiga lyxen i rådet Rengels hem (»En spritterny Händelse») en bild av sin ägare. I »Salig Fänrikens Tofflor» är det inte så mycket detaljerna i inredningen utan verksamheten i hemmet och dynamiken mellan släktingarna som skapar miljön. Från det nära förflutna i novellerna – t.ex. 1810-talet i »En Natt och en Morgon» (1843), 1820-talet i »Lindanserskan» (1845) och 1830-talet i »Herminas bekännelser» (1844) – går Topelius bakåt i tiden, till 1780-talet i »Häradshöfdingen» (1846) och 1740-talet i Hertiginnan af Finland (1850), och bygger ut den historiska och den kulturhistoriska skildringen, med allt bredare penseldrag.

68 I artikeln »Publishing Novels», om den franska tidningsföljetongen på 1830-talet, tar Lucienne Frappier-Mazur upp typiska drag i följetongen som genre: jämfört med romantikens mera exklusiva vitterhet framhäver den populära följetongen spänning och dramatik, den är sentimental eller skräckromantisk och den använder sig av historien. Följetongerna undviker långa|XXXVI| förklaringar till förmån för dialog och handling, och berättelsen slutar lyckligt, eller åtminstone i förvissningen att tillvaron är trygg och stabil.96It highlighted the suspense and drama, historical background, or sentimental and gothic variations of Romantic fiction but discarded its metaphysical questioning, and poetic innovations, avoided lengthy descriptions, was heavy on dialogue and action, and subjected the plot, if not always to the ending of the popular formula, at least to a reassuring conclusion in an orderly world. (Lucienne Frappier-Mazur, »Publishing Novels» 1994, s. 696 f.). Beskrivningen kunde gälla Topelius följetonger. Många av dem är tillkomna i all hast, för att fylla tidningsnumret, men många ger charmfulla och ibland avslöjande inblickar i borgerliga miljöer i 1840-talets och 1850-talets Finland. Inte minst visar de på tidens smak. Topelius skötte följetongen i Helsingfors Tidningar i nitton år och lyckades i stort sett leva upp till sin föresats att skildra Finland novellistiskt. Han använder sig av romantik, skräckromantik, kriminalitet, burlesk, exotism, eskapism, av historien och av samtidens helg och vardag. Samtidsskildringarna har i dag blivit kulturhistoria. För läsare på 2000-talet är det ofta småsakerna, detaljerna, som fascinerar mera än intrigen och persongalleriet. Topelius förtjusning i de konkreta detaljerna är övertygande och ger senare läsare en känsla av att komma 1800-talets vardag och fest nära. Novellerna blir tittskåp i ord, som förmedlar ögonblicksbilder av vad 1800-talets medelklass gjorde och tyckte, hur de roade sig och framförallt vad som förtjuste och förskräckte dem vid kvällens högläsning.

Samtida reception

70 Exemplen på samtida reception är något slumpmässiga och i huvudsak baserade på privata brev. Topelius mor kommer då och då med någon kritisk kommentar till novellerna. I februari 1843 anser hon att »din kringelflickas första hälft var fasligt vidlyftig du skall ej börja som Cygneus at bli långtrådig och tråkig».97Catharina Sofia Topelius–Topelius 4/2 1843, med karaktäristisk, d.v.s. sparsam interpunktion. För »Kringelflickan», se novellen.

71 »En Natt och en Morgon», publicerad i november 1843, mystifierade läsarna. Topelius fästmö undrade över den eventuella verklighetsbakgrunden, och andra läsare hade tydligen tagit den för given. En något magsur insändarskribent i Åbo Tidningar uttrycker nämligen sin förargelse över att inte|XXXVII| veta »hvad man skall tänka om det hela», och konkluderar att man inte »får gäcka sanningens språk eller dess lyssnare». Tidningens redaktion uppträdde till Topelius försvar i en fotnot: »Att den af insändaren klandrade artikeln i H:fors Tidningar är författad i novellform och såsom sådan ej har anspråk på att vara en sannsaga, är temligen säkert; och svårt torde det blifva för insändaren att uppsöka en tidning, der utom dagens nyheter, en afdelning för smärre berättelser äfven utom verklighetens område, ej skulle förekomma.»98»Välbetänkt», ÅT 30/12 1843. Långt senare, när »Pastorsvalet i Aulango» hade börjat gå som följetong i Åbo Underrättelser 1867, reagerade Lars Stenbäck på de mystifierande inslagen med en viss irritation: »Apropos, så har Topelius åter börjat med en vidskeplig historia! Månne han verkligen tror på trolleri och spöken? Hvarför skall det alltid vara med?»99Lars Stenbäck–Bengt Olof Lille 1867, citerat efter Eliel Vest, som inte daterar brevet närmare, Zachris Topelius 1905, s. 273. Stenbäck ställer frågan i ett brev till Bengt Olof Lille – de två herrarna och Topelius samarbetade 1868 i en psalmbokskommittté.

72 Pietari Hannikainen, redaktör för Kanawa, Sanansaattaja Wiipurista, kritiserade kraftigt novellerna i Helsingfors Tidningar och Morgonbladet 1847. Hannikainen anser att de över lag saknar nationellt intresse och såväl lyftning som tyngd, och nämner uttryckligen »Häradshöfdingen» och »Uppbördsskrifvaren». När Hannikainen här beklagar att det inte finns författare i Finland som skulle skapa verk i klass med Axel och Valborg, Maria Stuart och Wallenstein skjuter kritiken onekligen över målet.100[Pietari Hannikainen], »Kaunis-kirjallisuuden tilaisuus Suomessa» och »Missä on kotoinen romaani- ja novelli-kirjallisuus löytävä aineensa?», Kanawa 13 resp. 20/10 1847. »Häradshöfdingen», se Topelius, Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, ZTS V, s. 169–194; »Uppbördsskrifvaren» ingick i HT i fem avsnitt, 27/6–18/7 1846. Bland efterföljansvärda författare nämner Hannikainen också Bulwer(-Lytton) och Sue. Topelius, som ger ett utförligt och oklanderligt referat av artiklarna, ger i princip Hannikainen rätt, men anser att denne har negligerat existerande värdefull litteratur på både finska och svenska, för att ensidigt kritisera det »obetydliga» »novellskrifveriet i tidningarna». Med den anspråkslöshet Topelius fann för gott att odla i dessa sammanhang säger han sig vara förundrad över att se »flyktiga utkast rubricerade som ’skön literatur’ och som sådan kriticerad». Han tar udden av kritiken i fortsättningen: »Sannerligen gör man icke dessa stundens hastverk […] en alltför stor ära, genom att skärskåda dem i linie med snillets mogna skapelser (Kanava nämnde ju Maria Stuart etc.!), ämnade för framtid och efterverld.»101[Topelius], »Skön Literatur i Finland», HT 3/11 1847.

73 I åtminstone ett fall agerade Helsingfors Tidningars censor, J. M. af Tengström, recensent. Topelius hade frågat om ett avsnitt av en novell, på bifogat korrektur, kunde införas i tidningen och af Tengström svarade, föga uppmuntrande, på samma biljett: »Stycket kan icke strykas – men ingalunda pryder det sin plats i en städad el. hyfsad tidning. Frestelsen att införa stycket borde icke vara stor!»102Topelius–J. M. af Tengström–Topelius, odaterat, i början av 1846 – följetongen i HT 17/1–11/2 1846. Topelius kallar novellen »Herr Lars», det är fråga om »Vargen», där hjälten heter Lars (se novellen samt kommentaren). Också vanliga läsare kunde höra av sig, frustrerade över avbrott i följetongerna eller alltför korta avsnitt. Topelius svägerska Augusta Lybeck skriver till sin syster vårvintern 1849: »Vi äro grufligt nyfikna på|XXXVIII| Gamla baron. Säg åt Z., att nog [visst] får det räcka länge, bara det kommer mycket i gången, men inte en liten stump.»103Augusta Lybeck–Emilie Topelius, citerat efter Vasenius V, s. 171. »Gamla Baron på Rautakylä» i HT 10/1–11/4 1849, i sammanlagt 22 avsnitt. – Det mest påtagliga tecknet på läsarnas intresse är ju antalet prenumeranter, som med undantag för ett par år var i konstant stigande under Topelius nitton år som redaktör.

74 »Topelius såsom novellförfattare. Fältskärns berättelser – Vinterkvällar» är titeln på R. F. von Willebrands omfattande artikel om Topelius prosaverk; den trycktes i Finsk Tidskrift 1884. Artikeln föranleddes av att de två första cyklerna av Vinterqvällar hade utkommit 1880–1883 och den av Carl Larsson illustrerade och av författaren reviderade upplagan av Fältskärns berättelser utkom 1883–1884. Här noteras den delen av framställningen som har relevans också för de tidigare novellversionerna. – Finsk Tidskrift var ett språkrör för 80-talsrealismen och svenskheten, och det är mot den bakgrunden man ska läsa von Willebrands formuleringar, som ibland är maliciöst överseende på ett påfallande sätt. – von Willebrand konstaterar att Topelius är idealist, vilket är naturligt eftersom idealismen var rådande under Topelius formbara år. Skaldens idealism förbinds med hans lyriska begåvning, som von Willebrand anser typisk för hela författarskapet, också prosan. När Topelius skapar anlitar han hellre sin egen känslovärld än vad som lever och rör sig omkring honom, menar von Willebrand. I likhet med Dumas, Eugène Sue och andra började Topelius sin »novellistiska verksamhet» »utan spår af estetiska yrkanden, men med klart medvetande af företrädena hos den romantiska metoden, understödd af god fantasi och poetisk stil».104R. F. von Willebrand, »Topelius såsom novellförfattare» 1884, s. 166 f. Med romantisk metod menas här prioritering av historiska motiv, behandlade med känsla och fantasi (ibid., s. 166). von Willebrand noterar att de icke-historiska novellerna är producerade för tidningens »dagliga behof», och därför inte ska bedömas enligt sträng måttstock. Publiceringsformen bidrar till en viss »löslighet i kompositionen» och till Topelius vana att avbryta »berättelsens tråd» och tala om något annat under ett par kapitel, för att bygga upp spänningen. Motiven saknar intresse, menar von Willebrand, men framhåller trots allt att Topelius också under ogynnsamma förhållanden har förmått bibehålla »sin berättande talangs glänsande egenskaper».105R. F. von Willebrand, »Topelius såsom novellförfattare» 1884, s. 175. Jämsides med berättartalangen lyfter von Willebrand med rätta fram Topelius »utomordentliga välde öfver språket», och konstaterar att han i det avseendet »beklagligtvis aldrig har haft några rivaler» i Finland.106R. F. von Willebrand, »Topelius såsom novellförfattare» 1884, s. 186.

75 Till Topelius 70-årsdag utkom en hyllningsskrift, på 46 sidor i stort format. I översikten »Zachris Topelius som tidningsman» lyfter Emil Nervander fram läsarintresset för mängden små, till Helsingfors lokaliserade, »ej sällan rätt mystiska berättelser» där publiken kunde läsa om lokala förhållanden och om sig själv. Han nämner några längre berättelser »på inhemsk grund»: »Trollkarlens dotter», »Salig Fänrikens Tofflor, »Gamla Baron på Rautakylä»|XXXIX| och »Hertiginnan af Finland», och drar slutsatsen att med »en sådan för sin tids läsare mästerligt afpassad novellafdelning tillvann sig ’Helsingfors Tidningar’ naturligtvis en år för år större spridning». Bladets inflytande i stort och smått gjorde sig allt mera märkbart, fortsätter Nervander.107Emil Nervander, »Zachris Topelius som tidningsman» 1888, s. 39 f. Valfrid Vasenius åstadkom en koncis introduktion till Topelius författarskap i samma jubileumspublikation. Utan att nämna enskilda verk noterar han att kulturhistoriska inslag i början får stå tillbaka för ovanliga och intresseväckande tilldragelser. På 1840-talet är innehållet i vad Vasenius kallar »skizzer» lika brokigt som i August Blanches »Bilder ur verkligheten».108»Bilder ur verkligheten» publicerades i Illustrerad Tidning 1863–1865 och innehåller de berättelser som senare utkom under titlarna Hyrkuskens berättelser, En prestmans anteckningar, En skådespelares äfventyr och Strödda anteckningar. Här finns »brottmålshistorier, skolpojksstreck, studentputs, reseäfventyr, skildringar af original ur olika samhällsklasser, upptåg föranledda af gamla bruk, t. ex. sådana som afse att uppdaga ’den tillkommandes’ namn, berättelser om rivaler som öfverlista hvarandra […] Slutligen anträffas äfven åtskilliga spådoms- och spökhistorier, de sistnämnda dock merendels med naturlig förklaring i slutet».109Vasenius, »Ur ett lif i sång och saga» 1888, s. 12.

Levnadsteckningarna

76 Topelius har blivit föremål för flera levnadsteckningar. Den första är Eliel Vests Zachris Topelius. En biografisk studie som utkom 1905 på Söderströms förlag, på finska 1906 på Werner Söderströms förlag. Valfrid Vasenius Zacharias Topelius – hans lif och skaldegärning I–VI utkom 1912–1930 (de tre första delarna på Edlunds förlag och de följande på Schildts, del I–V också på Bonniers). A. J. Sarlins Zacharias Topelius. Elämä ja toiminta utgavs i finska folkupplysningssällskapets serie levnadsteckningar 1917. Sarlin nämner ytterst kortfattat de noveller som ingår i Vinterqvällar, inga andra. Selma Lagerlöfs Zachris Topelius. Utveckling och mognad utkom 1920. Paul Nybergs Zachris Topelius. En biografisk skildring kom på Söderströms 1949.

77 Vest var läroverkslärare i Vasa och författare till bl.a. förhållandevis populärt skrivna och mycket fosterländska biografier över sina österbottniska landsmän Runeberg (1902), Snellman (1904–1905) och Topelius. Levnadsteckningen är habilt gjord och ytterst välvillig, men Vest är så förläst på Runeberg och Snellman att han kan sakna sinne för Topelius egenart som publicist. Ibland gör han sig skyldig till formuleringsmissar som undergräver läsarens förtroende.110Som exempel kan följande anföras: »Vackert sjunger han manlighetens oförfärade kamp mot våld och fördärf i marschen för Helsingfors Frivilliga Brandkår vid dess stiftelse 1866» (Vest, Zachris Topelius 1905, s. 330).

78 Litteraturhistorikern Vasenius var son till Helsingfors Tidningars ägare G. O. Wasenius och hade av Topelius själv fått uppdraget att utgiva Samlade skrifter och författa en biografi.111Vasenius fick disponera manuskriptmaterialet med ensamrätt så länge arbetet med biografin pågick, vilket troligen är anledningen till att Vest inte hade tillgång till primärmaterial. Vasenius, född 1848, var i grunden en idealist av renaste vatten, men bekände sig metodiskt till positivismen. Han tog avstånd från den filosofiska estetikens litteraturtolkning och krävde|XL| objektivitet i litteraturvetenskapen, som skulle förklara – inte bedöma och inte värdera.112Vasenius I, »Inledning», s. 6 och 8. Han betonade författarpersonlighetens förhållande till sin tid och sin omgivning, vilket ledde till att levnadsteckningen präglas av »en stor kulturhistorisk omfattning, som i synnerhet framträder i Topeliusbiografins vida skildring av ett helt tidevarv», för att citera Gunnar Castréns finkänsliga formulering.113Gunnar Castrén, »Valfrid Vasenius», 1928, s. 154; det är fråga om en nekrolog över Vasenius. Castrén summerar svagheterna i biografin: bristen på överskådlighet, tankeupprepningarna, den onödiga bredden, och sist men inte minst »den fullkomliga frånvaron av all kritisk belysning, som gör skaldens bild mindre klar och levande än om den tecknats med både dagrar och skuggor».114Gunnar Castrén, »Valfrid Vasenius», 1928, s. 155.

79 Levnadsteckningens sex delar omfattar sammanlagt 3 200 sidor. Tredje delen uppmärksammar särskilt Topelius insatser som tidningsman och den fjärde hans föreläsningar. Den femte delen utkom 1927 och här ägnar Vasenius, sent omsider, en avdelning på knappt 200 sidor huvudsakligen åt Topelius skönlitterära prosa. Flera av verken har han visserligen nämnt tidigare, enskilt eller i uppräkningar, och ger ofta omfattande referat av dem. Vasenius arbetsmetod går nämligen ut på att sammanställa ofta utförliga citat ur Topelius dagböcker, brev och olika verk – vilket i flera fall är belysande – men han analyserar inte verken. Liksom Vest och Nyberg söker han förebilder, mer i verkligheten än i litteraturen. Det här leder till förmodanden om modeller, som ibland inskränker sig till blotta antagandet att en modell har existerat, vilket ter sig rätt poänglöst. Om den f.d. hovdamen Ebba Reutercrona i »Gamla baron på Rautakylä» anser Vasenius t.ex. att det »förefaller mycket antagligt att Topelius äfven här tecknat efter lefvande modell, då han senare ger ännu en omformning af den gustavianska hofdamen: tant Mirabeau».115Vasenius V, s. 182.

80 Paul Nyberg var Topelius dotterson och hade utgivit hans dagböcker och Självbiografiska anteckningar omkring 1920. Den levnadsteckning han utkom med 1949 profilerar sig markant i förhållande till Vasenius, det gäller både författarambitionen och förlagsprodukten. Verket skulle vara mera koncentrerat än Vasenius; förlagen hade beställt en volym, avsedd för en »bred publik». »Djuplodningar» i psykologiskt, religiöst eller litteraturhistoriskt avseende ingår inte, säger Nyberg i förordet – en markering i förhållande till Vasenius. Nyberg strävar efter att behandla »verkens historia» och vill inte följa Vasenius »princip att avhålla sig från negativ kritik», utan refererar samtida kritik, med den textkritiskt och bokhistoriskt moderna motiveringen att den tillhör verkens historia.116Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 6 (Företal) – verket hade beställts av Söderströms förlag och Werner Söderström OY, på finska utkom det 1950, i översättning av Lauri Hirvensalo och Elina Vaara.

81 I motsats till Vasenius tvekar Nyberg alltså inte att avge också generellt kritiska omdömen om Topelius verk, han framhåller t.ex. att novellerna är »menlösa och obetydliga i början» och blir med tiden längre och inne|XLI|hållsrikare, »utan att dock på länge uppnå någon hög litterär kvalitet».117Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 188. Nybergs kritiska grepp är dock påfallande schematiskt applicerat: han dömer ut de noveller som inte senare tas in i Vinterqvällar. Vasenius dömer inte ut någonting, men indirekt kan en värdering spåras i att han understryker att Topelius med tiden ställde större krav på sig själv som novellförfattare och refererar till verken i Vinterqvällar som »noveller som författaren ansett värdiga att omtryckas i bokform».118Vasenius V, s. 163 om större krav, och s. [180] citatet. Vest, Vasenius och Nyberg ställer genomgående de historiska novellerna högre än samtidsnovellerna och verk med naturskildringar och en fosterländsk anstrykning framom verk utan.

82 Kanske är det Vasenius beundran för skalden Topelius som bereder honom svårigheter att uppskatta novellisten. Han anser att Topelius berättande diktning, prosan, skiljer sig »ganska bestämt» från den lyriska, och att den förra bottnar i »den intresserade åskådningen af den yttre världen, med hvilken han dock kände sig stå i oupphörlig sympatisk växelverkan». Det är tydligt att Vasenius inte tillskriver den yttre världen lika stor betydelse som Topelius inre världar. Han saknar blick för värdet i Topelius samtidsskildringar, möjligen för att de stod honom för nära tidsmässigt – detta gäller också R. F. von Willebrand, född 1858. Vasenius säger att Topelius »själv insåg, att hans samtids lifsformer icke erbjödo tillräckligt värdiga ämnen för en berättarkonst med högre syften». Då uppstår frågan vilka dessa högre syften är, och om Topelius »insåg» samtidens bristfällighet eller om det är Vasenius åsikt. Den »sedeskildring», d.v.s. de kulturhistoriska inslagen, som Vasenius uppskattar i de historiska novellerna upptäcker han inte i samtidsnovellerna, utan menar – på tal om Leopoldinerbreven – att Topelius »icke drar sig för att annotera småsaker».119Vasenius V, s. 142 f., s. 166 och s. 143. Eftersom det är så många noveller som Paul Nyberg låter bli att över huvud nämna kan man dra slutsatsen att också han förhåller sig en smula generat till samtidsnovellerna.

83 Selma Lagerlöf invaldes i Svenska Akademien 1914 och fick inför Topeliusjubileet 1918 uppdraget att skriva en minnesteckning. I den delvis okonventionella Zachris Topelius. Utveckling och mognad (1920) berättar hon i sagans form hur G. O. Wasenius anställde Topelius som redaktör.120Paul Nyberg förhåller sig kallsinnigt till detta parti av levnadsteckningen, men hans slutomdöme är att »det, som inte är riktigt sant, stundom kan vara sannare än sanningen själv» (Nyberg, »Selma Lagerlöf och Zachris Topelius 1947, s. 425). Fiktionen ger henne möjlighet att förtäta hans program, som när hon låter Wasenius otåligt utbrista: »’Herrn vill visst göra en skolmoster av min gamla skvallerbytta’», och Topelius får replikera: »’Visst inte, herr konsul, jag ville snarare göra henne till trädgårdsmästare för att lära finnarna att skapa om sitt land till en rosengård.’»121Selma Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 183. Helsingfors Tidningar kallades skvallerrådinnan, jfr ovan. Programmet präglade småningom allt vad han skrev, säger Selma Lagerlöf, och antar att Topelius på det här sättet blev van vid att sällan dikta för diktens egen skull. »Han var folkuppfostrare, då han diktade, och|XLII| diktare, då han uppfostrade», konkluderar hon – med insikt om egenarten i Topelius författarskap.122Selma Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 202.

Litteraturhistoriska översiktsverk

84 Eftersom många av Topelius noveller i Helsingfors Tidningar inte trycktes om är det föga förvånande att litteraturhistoriker från Schück & Warburg framåt fokuserar på Fältskärns berättelser och uppmärksammar de mindre omfångsrika verken enbart i den form dessa får i Vinterqvällar. Karl Warburg noterar i alla fall att Topelius novellistik inleds i Helsingfors Tidningar »med en mängd små skisser av det mest olikartade innehåll».123Karl Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:1 1915, s. 470. Otto Sylwan ägnar såväl lyrikern som prosaisten Topelius en presentation i Svenska litteraturens historia. Han drar upp en linje: skisserna som Topelius, efter mönster av svenska författare som August Blanche, publicerar i sin tidning övergår till historiska noveller. Topelius har också »prövat samtida motiv», men de historiska berättelserna »äro givetvis hans egentliga insats», framhåller Sylwan.124Otto Sylwan, Svenska litteraturens historia II 1919, s. 509 och 511 (citatet).

85 Ruth Hedvall konstaterar i Finlands svenska litteratur (1917) att tidningarna på 1840-talet i allmänhet hade en mera skönlitterär karaktär än senare, och att Topelius därför hade »rätt goda förutsättningar» att lyckas i sitt värv. Hon uppehåller sig vid de historiska novellerna och framhåller att de inte är stillastående stämningsbilder, utan att författarens fabuleringsförmåga är enastående i svensk litteratur. Ofta, anser Ruth Hedvall, är händelserna för osannolika och effekterna för starka. Hon fortsätter, estetiskt moraliserande, att Topelius var verksam under sensationsromanernas förlovade tid, »och så högt än Topelii prosaarbeten i allmänhet stå över tidens äventyrsromaner, har han inte undgått att i någon mån taga intryck av dem». Av Topelius samtidsnoveller präglas de flesta av romantik, Ruth Hedvall placerar ordet inom citattecken och avser spänning, spöken och andra fantastiska drag.125Ruth Hedvall, Finlands svenska litteratur 1917, s. 202, 205 och 209.

86 Här kan nämnas, i kronologisk ordning, de i sammanhanget utförliga presentationer av Topelius som Arvid Hultin och Gunnar Castrén skrev för andra resp. tredje upplagan av Nordisk familjebok, 1919 och 1933. Hultin nämner »smärre skisser» som handlar om brottmålshistorier, skolpojksstreck, studentskämt, reseäventyr, spådoms- och spökhistorier.126Här återger Hultin ordagrant Vasenius formuleringar i artikeln 1888, jfr not 93. Det mystiska, det romantiska och det historiska har redan här invävts i varandra på ett sätt, som är karaktäristiskt för Topelius och som gjorde läsningen av hans berättelser så spännande för publiken, »att hvarje nytt nummer af Helsingfors Tidningar afbidades med otålighet».127Arvid Hultin, artikeln Topelius, Zakarias, Nordisk familjebok, andra uppl., band 29, sp. 355. Castrén framhåller att Topelius var en ypperlig journalist, som skrev snabbt och ledigt och kunde fånga allmänhetens uppmärksamhet. Topelius mängder av noveller och längre berättelser, vid sidan|XLIII| av de historiska, är oftast starkt romantiska och spännande, men »de bästa äro dock de, i vilka han ger mer realistiska bilder av livet i Finland» – Castrén exemplifierar med »Fröken Drifva» och »Vincent Vågbrytaren».128Gunnar Castrén, artikeln Topelius, Zachris, Nordisk familjebok, tredje uppl., band 19, sp. 451 f.

87 Viljo Tarkiainen noterar i Suomalaisen kirjallisuuden historia (1934) Topelius stora inflytande på finsk litteratur. Han beskriver Topelius som en senfödd romantiker av renaste vatten, en oskuldsfull och känslig barnasjäl – dock begåvad med en livlig fantasi och en lätt löpande penna vars »tidvis skapande talang» utvecklades snabbt genom arbetet med Helsingfors Tidningar. Tarkiainen nämner enbart de historiska novellerna som en beståndsdel i vad han karaktäriserar som Topelius sällsynt mångsidiga men litterärt ojämna författarskap.129Viljo Tarkiainen, Suomalaisen kirjallisuuden historia 1934, s. 134 f.; »tidvis skapande talang»: tuokiollisesti luova kyky.

88 I Ny illustrerad svensk litteraturhistoria ser Gunnar Tideström Topelius œuvre i Helsingfors Tidningar i ett sammanhang och uppfattar hans ambitioner: »Topelius hade journalistisk talang och förstod att med moderna kåserier, med fingerade brev, småberättelser osv. stegra publikens intresse för allmänna och dagsaktuella frågor; sociala, litterära, religiösa och t. o. m. utrikespolitiska.»130Gunnar Tideström, avsnittet »Topelius» i kapitlet »Runeberg och den finlandssvenska litteraturen» 1967, s. 490. Erik Ekelund placerar i Finlands svenska litteratur 2 in Fältskärns berättelser i 1800-talets historism och traditionen efter Walter Scott, resten av Topelius prosa reducerar han närmast till spaltfyllnad: »När materialet till Fältskärns berättelser tröt, publicerade Topelius i sin tidning mindre berättelser med tema ur Finlands historia, men också med motiv från nutiden [läs: samtiden] och t.o.m. från framtiden.» Därmed avser Ekelund »Simeon Levis resa till Finland», som han också kort refererar, med betonande av Topelius utvecklingsoptimism. De tidiga novellerna nämner Ekelund inte, men konstaterar att berättelserna från 1850- och 1860-talen återspeglar det sociala och ekonomiska brytningsskede som rådde när de tillkom. Överhuvud har Topelius samtidsskildringar ett stort kultur- och lokalhistoriskt värde, understryker Ekelund.131Erik Ekelund, Finlands svenska litteratur 2 1969, s. 192 och 196 f., citatet s. 195.

89 Erik Ekelund presenterar Topelius även i Suomen kirjallisuus III (1964). I samma serie ingår en del ägnad åt de litterära genrerna i Finlands litteratur. Där behandlar Pekka Tarkka novellen och tangerar också Topelius och hans dragning till skräckromantiken. Den finska novellistiken präglas intill 1800-talets slut av utvikningar och av en romantiserande odifferentierad framställning, med Topelius som dominerande förebild, menar Tarkka. Topelius medgav visserligen slarv och brist på sammanhang i sin berättarstil, men bättrade sig inte utan försvarade sina verk genom att åberopa tidningsmannens ständiga tidspress, konstaterar Tarkka med en kombination av snellmansk och nykritisk arrogans.132Pekka Tarkka, »Novelli» 1970, s. 73. Tarkka framhåller att novellistiken i Finland i första hand hade brittiska förebilder – Scott i Topelius fall – och att den engelskspråkiga kortprosan utvecklades först i ett senare skede (ibid.); han avser då den modernistiska novellen.

90 I Den svenska litteraturen lyfter Bengt Holmqvist fram Topelius mångsidighet som lyriker, sagoförfattare, journalist och upphovsman till »en lång rad historiska noveller och romaner». Topelius visste att förena ett livfullt berättande och intrigspinnande »med en kompakt, ehuru icke oförnumstig kunskapsförmedling» – det sista avser främst Fältskärns berättelser.133Bengt Holmqvist, »Runeberg och romantiken i Finland» 1989, s. 136. George C. Schoolfield betecknar Topelius berättelser från 1840-talet som oförargliga och lätt sensationsbetonade, och som övningar inför Hertiginnan af Finland. Av de senare samtidsnovellerna nämner han bl.a. »Guldspöket» och »Pastorsvalet i Aulango», där Topelius kritiserar ekonomiska oegentligheter och korruption inom prästerskapet.134George C. Schoolfield,»National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 337. I Finlands svenska litteraturhistoria understryker Johan Wrede Topelius förtjänster som journalistisk förnyare, men förbigår helt den tidiga novellistiken och samtidsnovellerna.135Johan Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, avsnittet »Journalisten Topelius – energisk, elegant och moralisk», s. 320 f. Wrede medverkar med i stort sett motsvarande artikel också i Suomen kirjallisuushistoria 1. Där betonar han att Topelius »ohämmat» använder sig av följetongsmässigt spänningsskapande drag i verken – med exempel ur Vinterqvällar.136Wrede, »Zacharias Topelius – kansallishistorioitsija» 1999, s. 260.

Senare reception

91 Topelius prosa har uppmärksammats mera av historiker än av litteraturforskare under de senaste decennierna. Ett lysande undantag är Maija Lehtonens omfattande serie artiklar, där hon behandlar motiv, miljöskildring, intertextuella drag m.m. i Topelius noveller. Serien inleds av essän om det gamla huset som miljö i Vinterqvällar, »Vanha talo. Talvi-iltain tarinoiden miljöö» (1984) och fortsätter följande år med den finska versionen av »Mammons makt. Ett tema hos Zachris Topelius», på svenska 1999. Dessa och »’Tidens rätta väsende är evig ungdom’. Om tiden i Topelius’ berättelser» (1987) ingår i festskrifterna till resp. Kai Laitinen, Sigbrit Swahn och Harry Järv. »Naturen och människan hos Topelius» publicerades på tyska 1991, på svenska 1997. I Historiska och litteraturhistoriska studier utkom »Intertextualitet i Topelius’ berättelser» (1990), »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» (1995), »Brasaftnar i vindskammaren. Fältskärns gestalt och ramberättelsen i Fältskärns berättelser» (1997), »Tant Mirabeau» (1998), »Topelius reser i Europa» (1998) och »Cirkusprinsessans förvandlingar. Topelius novell ’Lindanserskan’» (2003). Den senaste artikeln är »Deux images de la Laponie chez Z. Topelius» (2009), om »Trollkarlens dotter» och sagan »Sampo Lappelill».

92 Maija Lehtonen behandlar oftast novellerna i Vinterqvällar, men hon är inte bara medveten om att följetongsversionen existerar och ofta skiljer sig anmärkningsvärt från den senare publiceringen, hon går också in på skillna|XLV|derna, mest ingående i artikeln om »Lindanserskan». Artiklarna är rika på iakttagelser och uppslag som är relevanta för Topelius prosa överlag. Den som till äventyrs tror sig ha upptäckt något nytt hos Topelius märker i de flesta fall att Maija Lehtonen redan har noterat det.

93 Matti Klinge har i olika sammanhang behandlat Topelius som historiker, som student och universitetsman, och som författare, påverkare och skildrare av sin samtid. Till minnesåret 1998 utkom han med en monografi om Topelius som 2000 publicerades i svensk översättning: Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer. Klinge nämner bara undantagsvis noveller som inte ingår i Vinterqvällar, men placerar Topelius författarskap mot bakgrunden av samtida, i synnerhet franska historiker och skönlitterära författare. Han tillskriver Topelius framgångar det faktum att denne lyckades tillgodose kraven på såväl samhällsengagemang och historisk konkretion som familjecentrerad borgerlighet och sentimentalitet.137Klinge, Idyll och hot 2000, s. 53.

94 Nils Erik Forsgård uppmärksammar i avhandlingen I det femte inseglets tecken. En studie i den åldrande Zacharias Topelius livs- och historiefilosofi (1998) i första hand senare verk, av de här utgivna novellerna är det bara »Simeon Levis resa till Finland» han tar upp, som en antisemitisk traktat. Jukka Sarjala behandlar i Salonkien aaveet (2007) verk av Topelius, av Fredrik Berndtson och Axel Ingelius som tidiga exempel på skräckromantik i Finlands litteratur. Monografin är en modern introduktion till skräckromantiken för en finskspråkig publik. Sarjala uppmärksammar ett tjugotal av Topelius noveller. Han studerar »En Natt och en Morgon», »Bruden», »Vargen» och »Salig Fänrikens Tofflor» mera ingående och gör goda iakttagelser om dem.

Grundtexter

99 Grundtexter för denna utgåva är exemplaren av Helsingfors Tidningar återgivna i den elektroniska resursen Finskt Historiskt Tidningsbibliotek, som upprätthålls av Nationalbiblioteket.7http://digi.lib.helsinki.fi/sanomalehti/secure/browse.html?action=year&id=1457-439X&name=Helsingfors%20Tidningar (14/1 2012). PDF-filerna har OCR-behandlats och konverterats från frakturstil till antikva. Första kollationering av texterna har skett mot exemplar i inbundna årgångar i Svenska litteratursällskapets bibliotek (1842, 1847–1848), i Museiverkets bibliotek (1845–1846) och i Åbo Akademis bibliotek (1843–1844, 1849–1860).8Svenska litteratursällskapets årgångar ingår i olika samlingar: Runebergsbiblioteket, Jörgensenska samlingen och Topeliussamlingen. Museiverkets exemplar har tillhört Topelius bibliotek, årgången för 1846 bär hans namnteckning. Av årgångarna i Åbo Akademis bibliotek har flera tillhört Finska Hushållningssällskapet (1843–1844, 1849, 1852–1854). Av de övriga har årgångarna 1851 och 1856 ingått i Gymnasisternes i Borgå Bibliotek, 1857 och 1859 har tillhört Åbo Lyceum och de fyra resterande olika privatpersoner. Texterna har kollationerats en andra gång mot en uppsättning i Nationalbibliotekets ägo som tidigare har tillhört Helsingfors stadsbibliotek. Där enskilda nummer har saknats i denna uppsättning har avsnitten kollationerats mot Kungl. bibliotekets exemplar.

Textetablering

100 Vid textetableringen har uppenbara sättningsfel eller tryckfel i grundtexten korrigerats. Däremot har få ingrepp gjorts i ortografin. Det är föga förvånande att den är inkonsekvent, eftersom verken har tillkommit inte bara under lång tid, utan under en period när stavningen fortfarande inte var strikt reglerad. En försvenskning och tilltagande likriktning av ortografin pågick, och tecken på detta kan ses också i Helsingfors Tidningar. Stavningen varierar inte enbart över tid, utan t.o.m. i enskilda noveller. Det här tyder på att varken redaktören Topelius eller tryckeriernas faktorer fäste tillräcklig uppmärksamhet på ortografin. Eftersom manuskripten inte existerar kan den påfallande inkonsekventa stavningen i trycken inte med säkerhet tillskrivas författaren, men inte heller sättaren. Därför återges stavningen i trycken, utom i några fall där avvikande stavning av ett ord uppträder lokalt avgränsat, eller med en stavning som Topelius annars inte använde. I dessa fall räknar utgivaren med att trycket återger sättarens stavning, eller en lapsus av honom.

101 I novellen »Påsk-Äggen» förekommer bestämd form av ordet kammare åtta gånger, varav sju stavas ’kamarn’. Detta har ändrats till kammarn. I de elva övriga novellerna finns sammanlagt ca hundra belägg på kammare med böjningsformer och alla stavas med två m. Ett motsvarande fall är ’ochså’, som stavas så fyra gånger i novellen »Salig Fänrikens Tofflor», på ett avsnitt kortare än en sida. Dessa ställen, och sex andra förekomster i hela materialet, är ändrade till ’också’, som förekommer över 150 gånger i grundtexterna.

102 ’Alldrig’ förekom som stavningsvariant långt in på på 1800-talet, bl.a. hos författarna Almqvist, Cederborgh (Ottar Tralling) och Runeberg.9Jfr beläggen i SAOB. Topelius använder både alldrig och aldrig i dagböckerna 1832–1840, med dominans för den senare formen.10Beläggen för alldrig är 56 och för aldrig 120. Sökningen har gjorts i dagböckerna för 1832–1834 och 1837–1840. I novellerna stavas aldrig så i 67 fall av 68; den enda förekomsten av ’alldrig’ finns i »En Natt och en Morgon», tillsammans med sju förekomster av ’aldrig’. Händelserna i novellen utspelas 1813 och den i sammanhanget avvikande stavningen finns i en replik av den kvinnliga huvudpersonen. Det är inte uteslutet att Topelius har eftersträvat en aningen ålderdomlig prägel och medvetet, men inte konsekvent, använt ’alldrig’. Stavningen återges i utgåvan.

103 Ordet tvenne stavar Topelius två gånger med ä i sin dagbok, i mitten av 1830-talet. Alla andra förekomster, de är långt över 600, stavar han med e. Det enda belägget i novellerna på tvänne, från 1846, kan inte anses representera Topelius stavning och har ändrats till tvenne.11Tvänne förekommer 4/10 1833 och 14/7 1837 i dagböckerna och en gång i »Vedergällningens Dag» 1846. I utgåvan av noveller finns 55 belägg på tvenne, i utgåvan Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller 42 belägg, i 880 brev från Topelius 46 belägg, i dagböckerna 89 och i föreläsningarna 404 belägg. I brev och dagböcker alternerar tvenne och twenne, med övervikt för tvenne i breven och twenne i dagböckerna. Formen ’upptäckt(e)’ förekommer 23 gånger i novellerna, medan det finns endast ett belägg för ’upptäkten’ (i »Simeon Levis resa till Finland») – detta har ändrats till upptäckten. I novellen »Lindanserskan» förekommer ’meniskor’, som återger talspråksuttal, en gång – men inte i en replik. Stavningen ’meniskor’ har här ändrats till ’menniskor’, som annars används konsekvent (med 14 belägg i novellen och 90 i utgåvans tolv noveller).

104 Ordformer har ändrats på sju ställen, oftast gäller det verbens tempusformer. I grundtexten till »Herminas Bekännelser» finns ett replikskifte mellan mor och dotter: »[…] hvad äger väl du att sörja öfver vid dina 16 år?» »Min mor hade kanske rätt, jag borde ej vara otacksam för så mycket godt. Och likväl förekommer det mig, […]», där grundtextens preteritumform ’hade’ har ändrats till ’har’.

105 I »En Natt och en Morgon» har den bristfälliga kongruensen i grundtexten ändrats, från »luftens rena och friska kyla, hvilka fortfarit allt sedan begrafningen» till »[…] kyla, hvilken […]». Grundtexten till »Vedergällningens Dag» innehåller satsen »under all den villervalla sågs vid eldskenet från ugnarna …». Frasen »all den» + substantiv i grundform fortsätter i alla andra förekomster hos Topelius med en bestämning (all den villervalla, som rådde …), medan frasen »all denna» fortsätter med substativet i grundform: »all denna herrlighet». I »Vedergällningens Dag» har stället ändrats till »under all denna villervalla …».

106 Kommateringen har ändrats på sexton ställen. Det gäller främst komplettering av kommatecken i uppräkningar eller vid inskott i meningar. Så har t.ex. »luft- ång- och vattenbad» ändrats till »luft-, […]» (»Simeon Levis resa till Finland»). När den kvinnliga huvudpersonen i »En Natt och en Morgon» säger till den manliga: »Du har kallat mig Benedict, ej med ord, utan med din själs innersta önskan.» har detta ändrats till »Du har kallat mig, Benedict, […]». Uppenbart missvisande kommatering har justerats, t.ex. i »Simeon Levis resa till Finland», där järnvägen Helsingfors–Tavastehus karaktäriseras med »som på sin tid ansågs för ett halft underverk och som verkligen, är i sin föråldrade genre, ett dugligt arbete». Detta är i utgåvan ändrat till »[…] som verkligen är, i sin föråldrade genre, […]».

107 Slutpunkt i mening har lagts till på femton ställen. Varken grundtext eller kollationeringsexemplar visar i dessa fall något spår av punkter, men däremot ett tomrum där punkten bör finnas.

108 I novellen »Vargen» kallas adjunkten herr Lars, av såväl prästgårdsdrängen som berättaren. På tre ställen i texten, där författaren omtalar adjunkten, förekommer Herr inne i meningar. Eftersom Topelius använder herr vid omtal och oftast också vid tilltal av personer, har utgivaren uppfattat de tre förekomsterna av Herr som lapsusar av sättaren och ändrat till herr. (Andra exempel på omotiverade Herr vid omtal än dessa tre i »Vargen» finns inte i de här utgivna novellerna.) Ordet paletot förekommer frekvent i »Vedergällningens Dag», på åtta ställen i formen paletot’n och fyra paletotn. De senare har försetts med elisionstecken: paletot’n.

109 I inslagen på finska har korrigeringar inte gjorts, utom i ett fall (i »En Natt och en Morgon») där grundtextens Erkkinpojka har ersatts med Erkinpojka, eftersom denna något mer korrekta form återfinns också i grundtexten, några rader senare.

110 De egentliga sättningsfelen är typiska. Det är fråga om utelämnade bokstäver: främligen pro främlingen eller änner pro känner; utbytta bokstäver: krinaelflicka pro kringelflicka eller mördaten pro mördaren; felvända typer: tnmult pro tumult; dubblerade stavelser: föreställniningar pro föreställningar eller överhoppade stavelser: oskämdheter pro oförskämdheter. De här och motsvarande fall har korrigerats.

111 Där varians mellan grundtexten och kollationeringsexemplaren förmodligen beror på slitna typer eller svagt tryck beaktas den inte. Tidningsläggen innehåller hundratals fall där diakritiska tecken är osynliga i grundtexten men syns i någotdera kollationeringsexemplaret eller vice versa (t.ex. pa i stället för på, over i stället för över). Dessa fall har korrigerats stillatigande.

Språkliga särdrag

112 Topelius gör sig då och då skyldig till förbiseenden, som att en person byter namn mellan början och slutet av en följetong. Dessa textställen ändras inte, men kommenteras. Hans språk är ända från början både ledigt och korrekt, särskilt i jämförelse med samtida tidningsprosa i Finland. I allmänhet är språket lättillgängligt också för sentida läsare. Topelius kan visserligen använda ordformer, som nu förefaller avvikande, men var helt gångbara i mitten av 1800-talet. Exempel på sådana är träd, för trä, d.v.s. virke, samt pluralformerna resultater och ärender. Sammanskrivningar, som allravackraste, allsingen, förroskull – eller särskrivningar: ägande rätten, famns djupa var Topelius inte ensam om.

113 Ett anmärkningsvärt särdrag är den ordföljd som då och då förekommer i novellerna. Topelius placerar olika slag av adverbial på ett mindre vanligt sätt. Några exempel på detta är: … endast späda barnakinder bleknade i förtid bort … (s. 156, 21–22; 1846); … vinden, som slog mot väggen en lossnad lucka … (s. 115, 25; 1846) och Man rådde din tjenare i Vasa att taga vägen genom det inre af landet … (s. 237; 1860).

114 För alla iakttagelser om ortografin gäller reservationen att stavningen kan vara sättarens och inte Topelius, men i allmänhet är den troligen hans. Bara ett par detaljer noteras här: böjningsformer av adjektiv på -sam stavas i början av perioden 1843–1860 med två m: aktsammare, beställsamma, språksamma, vågsamma, våldsamma. Från mitten av 1840-talet förekommer dubbeltecknat m bara sporadiskt. Det helt dominerande skrivsättet är med ett m: afundsama, brydsama, retsama, sedesama o.s.v. Troligen följer Topelius här den grundregel som C. J. L. Almqvist formulerade i sin länge använda rättstavningslära: »alla ord, som innehålla böjningar, sammansättningar eller härledningar af grundstafvelsen, tecknas på samma sätt, som denna».12Svensk rättstafnings-lära [...] af C. J. L. Almqvist, här citerad efter tolfte upplagan 1855, s. 12. Den första upplagan utkom 1829. Det är inte känt om Topelius använde Almqvists rättstavningslära men det är sannolikt. Han kunde ha gjort det redan när han skrev uppsatser för Runeberg 1832–1833 och i början av studietiden, eller som lärare i svenska vid Helsingfors Lyceum 1846–1850. – Almqvist exemplifierar inte med något böjt ord på -sam, men dubbeltecknar själv m-ljudet i ’ensamma’, i den löpande texten i rättskrivningsläran. Damm och lamm stavas dam och lam, enligt regeln att dubbelt m-ljudet i slutet av ord och stavelser inte får dubbeltecknas.13A. F. Dalin, Ordbok öfver svenska språket 1850, s. 309.

115 K-ljudet stavas i Helsingfors Tidningar i början av 1840-talet övervägande med qv i ord som qvinna, beqväm m.fl., därefter överväger stavningen qu från hösten 1845 till våren 1846. Från september 1846 är stavningen qv konsekvent genomförd. Samtidigt började Topelius undervisa i svenska och historia i privatläroverket Helsingfors lyceum. Högst antagligt hade han förberett sig genom att studera Almqvists rättstavningslära och börjat tillämpa regeln där att k-ljudet »tecknas alltid med q framför v-ljudet», både i undervisningen och i tidningen.14Almqvist citerad efter första upplagan 1829, s. 19.

116 En sammanställning i ett anteckningshäfte visar att Topelius strävade efter att göra stavningen mera svensk.15Topeliussamlingen 244.136, pag. 22. Den odaterade listan är antagligen från 1850, av närliggande anteckningar att döma.

Tryckvarians

118 I de här utgivna tolv novellerna har bara två fall upptäckts där Topelius under pågående tryckning har ändrat ordalydelsen. Båda finns i början av »Trollkarlens Dotter». I grundtexten och i exemplaret för första kollationeringen står det: »Och om tvenne varelser föddes för hvarandra, den ena i ettdera af polarländerna i den eviga kölden, och den andra under tropikernas glödande sol, under skuggan af dadelpalmen och pisangen, – de skulle ej finna friden, innan de funnit hvarandra.» (stycke 6), medan det i exemplaret som användes för den andra kollationeringsomgången står maniocträdet (brödfruktträdet), i stället för pisangen (bananträdet). I samma novell, stycke 11, säger Topelius i grundtexten och i exemplaret för första kollationeringen att Maanselkä »med sina nyckfulla kullar instänger tusende sjöar, hvilka icke alltid finna ett utlopp och sörjande fördunsta till oanseliga träsk». I det andra kollationeringsexemplaret står det lekfulla kullar.

119 Med all sannolikhet är det i texten i det andra kollationeringsexemplaret som Topelius har ändrat ordvalen. Detta har alltså tryckts före grundtextexemplaret och exemplaret som har använts för första omgången kollationering. I det första fallet, där Topelius byter ut maniocträdet mot pisangen, förstärker han kontrasten mellan tropikerna och mindre fruktbara regioner. I det karga Lappland, där novellen utspelar sig, kunde man inte ens bedriva jordbruk, medan en vanlig nordisk fördomsfull uppfattning går ut på att invånarna i tropikerna lättjefullt väntar på att frukten – maten – ska falla ner från träden. Brödfrukten måste tillagas, men bananen kan oftast ätas direkt och utbytet förstärker därför den kontrast mellan nord och syd som Topelius ville illustrera.

120 I det andra fallet har Topelius bytt ut ordet lekfulla mot nyckfulla, från »lekfulla kullar instänger tusende sjöar, hvilka icke alltid finna ett utlopp och sörjande fördunsta till oanseliga träsk» till »nyckfulla kullar instänger tusende sjöar, hvilka icke alltid finna ett utlopp och sörjande fördunsta till oanseliga träsk». Ändringen gör meningen mera logisk.

Typografisk normalisering

121 En viss typografisk normalisering görs i utgåvan. Den mest påfallande är att originaltryckens frakturstil ersätts med antikva, vilket medför en del andra justeringar: frakturens ß ersätts med ss och w med v, utom i namn som också annars skrivs med W (t.ex. Wiborg), eller i främmande ord (t.ex. shawl). Spärrad stil i tidningsläggen ersätts med kursiv. Inslag av antikva i frakturtext ersätts också med kursiv, på ordnivå men inte på bokstavsnivå. Andra typografiska normaliseringar gäller textflöde, markering av citat, placeringen av skiljetecken i samband med citat och sättning av sifferuppgifter.

122 Typografiska citattecken (”) återges med gåsögon (»). Citat i citat anges med enkla citattecken (’). Citattecken före blockcitat eller verser satta med indrag i originaltrycken återges inte. Saknade citattecken och tankstreck i repliker, oftast före och efter inskjuten anföringssats, har kompletterats stillatigande. Uppenbara sättningsfel i fråga om citattecken listas däremot i förteckningen nedan. Det är fråga om lösryckt placerade tecken.

123 Den inbördes ordningen mellan citattecken, tankstreck och skiljetecken har normaliserats enligt nuvarande praxis. Det gäller i första hand repliker och anföringssatser, där kommatecknet som avskiljer repliken från anföringssatsen ofta, men inte genomgående, är placerat före citattecknet i originaltrycket: »Vi läste boken,» sade Lisa ändras till »Vi läste boken», sade Lisa. I originaltrycken placeras punkt i repliker oftast efter citattecknet (»Sommaren var så vacker».), vilket ändras till »Sommaren var så vacker.» Tre punkter (…) placeras innanför avslutande citattecken om de logiskt hör till repliken. »En sådan oförskämdhet» … ändras till »En sådan oförskämdhet …»

124 Originaltryckens indrag efter rubrik eller vid nytt avsnitt återges inte.

125 När Topelius började med kapitelindelning av följetongerna sattes rubrikerna med fet eller med fet och spärrad brödstil i Helsingfors Tidningar. Kapitelrubrikerna återges i utgåvan med kursiv stil och något större punktstorlek.16Brödstilen i den tryckta utgåvan är 10,85 pt och rubrikerna 11,5 pt.

126 Sifferuppgifter större än 999 har normaliserats till 1 000 (i stället för 1,000 eller 1000). Mellanrum mellan hela tal och bråktal har avlägsnats stillatigande (7 ¾ → 7¾). Mellanrum har stillatigande lagts till i klockslag med bråktal (½1 → ½ 1) Kombinationer av siffror och ord har normaliserats till formen 1700-talet (i stället för 1700 talet eller 1700talet).

127 Mellanrum mellan bokstäver och mellan bokstäver och skiljetecken eller mellan skiljetecken har avlägsnats stillatigande (gäst er → gäster och: sade han . → sade han.)

128 I frakturstil används inte accenter. Ord i originaltrycken som a, ideer och the har i utgåvan försetts med accent: à, idéer, thé. Tillagda accenter har inte listats, men nog sådana fall där accenten har flyttats eller ändrats. I några fall har sättaren i fraktursatsen infogat accentförsedda bokstäver i antikva (vilka här har kursiverats), som i »Lindanserskan»: Entrée: prémiere – det senare har ändrats till première. Orden återges i utgåvan med rak stil genomgående.

Utgivarens ändringar gentemot grundtexten

129 [position i den tryckta utgåvan: 4, 35 | text i ZTS: ditt. | ← | text i HT: ditt]

130 I den digitala utgåvan: välj Utgivarändringar i Visningsalternativ. Utgivarens ändringar visas då gråtonade.

Kringelflickan

En Natt och en Morgon

Påsk-Äggen

Herminas Bekännelser

Trollkarlens Dotter

Lindanserskan

Vargen

En spritterny Händelse

Bruden

Vedergällningens Dag

Salig Fänrikens Tofflor

Simeon Levis resa till Finland år 5 870 efter verldens skapelse, efter de kristnes tideräkning det 1 900:de