Avsnittet ingår i HT 23/4 1845:|2| |67|

Trollkarlens Dotter.

I.

1 I den yttersta norden är köld och död. Sex månaders blodröda midnattssolar förmå ej smälta den eviga snön. Tindrande stjernor och sprakande norrsken, som upplysa den halfåriga natten, förmå ingen värma gifva. Här klappar intet menniskohjerta, här vexer intet grönt strå och ingen späd blomma sträcker törstande sin kalk mot ljuset. Blott stundom höjer den oformliga hvalen sin tunga kropp öfver hafsytan och den hvita björnen luffsar betänksam fram öfver isbergen.

2 Under dessa ismassor ligger en förgången verld begrafven. När solen stundom upptinar isbergens kanter, blottas för dagen den ofantliga kroppen af ett infruset mammouth-djur, ur hvars sida björnar och roffåglar under åratal slita sin föda i stora stycken.

3 Och åter i den yttersta södern har den dödskalla frosten, för hvilken qvicksilfret stelnar som takdroppen i en finsk marsnatt, hopat fjällar af is och fält af snö, hvilkas gränser intet öga mäter. Här svallar icke ens verldshafvet, förgäfves tär det på isbergens undre kanter, de ligga fasta och orörliga; den varmblodiga hvalen stöter mot|3| dem sitt kolossala hufvud; vildgåsen söker förgäfves en öppen fläck för att snappa ett yngel af småfisk, jorden är ett lik och Decembersolen kastar sin bleka rodnad på dess hvita svepduk.

4 I dessa båda trakter af jorden äro hvarje hopp och känsla döda. Aldrig grönskar der våren, aldrig längtar der kärleken. Det ena årtusendet efter det andra, bidar naturen en mild solstråle för att vakna till lif; men seklerna gå liknöjda förbi och lemna allt som förr.

5 Och likväl – om tvenne varelser föddes för hvarandra, den ena i den yttersta norden, den andra i den aflägsnaste södern, – de skulle ej hafva någon ro på jorden, innan de funnit hvarandra.

6 Och om tvenne varelser föddes för hvarandra, den ena i ettdera af polarländerna i den eviga kölden, och den andra under tropikernas glödande sol,|68| under skuggan af dadelpalmen och pisangen, – de skulle ej finna friden, innan de funnit hvarandra.

7 Och om tvenne varelser föddes för hvarandra, den ena i torparkojan och den vildaste ödemark och den andra i konungaborgen och civilisationens mest lysande kretsar, – de skulle ej trifvas rätt i lifvet, innan de funnit hvarandra.

8 Ty den store anden utsänder själarne parvis att omklädas med kroppar af stoft. Två och två nedstiga de till jorden och byta dervid hjertan, så att hvar och en af dem sedan känner något främmande i sitt bröst och omedvetet söker återfinna sitt eget, hos den syskonsjäl, åt hvilken han bortgifvit sitt innersta. Och det lyckas några få, när den store anden låtit dem födas i hvarandras närhet, eller när de, efter långt sökande, finna hvarandra der de minst förmodat. Men de vida vägnar flesta födas långt ifrån hvarandra, i andra trakter och under andra himmelsstreck, ja stundom i alldeles motsatta delar af jorden, så att den ena har middag när den andra har midnatt och den ena skälfver i vinterköld när den andra försmäktar i sommarqualm. Sådana väsenden äro dömda till ständig splittring och ofrid med sig sjelfva, emedan de ej återfinna den helhet, efter hvilken de ständigt törsta och sucka. Ofta tro de sig hafva funnit sin syskonsjäl och göra då val, dem de sedan betala med ett helt lifs bitterhet. Än oftare förfalla de i liknöjdhet och egoism och tro sig ha funnit sällheten, emedan de begrafvit sin innersta längtan i djup glömska; men dem tär matken i de tysta ögonblick, de ledas vid lifvet och tråna efter något, för hvilket de intet namn veta. Då kasta de sig öfver jordens goda och rycka deraf åt sig så mycket de förmå; men sällheten slingrar som en ål ur deras händer, i siden och guld, vid pokalen och det kräsligaste bord, äro de fattige, oförnöjde, olycklige, det främmande hjertat har ingen frid i deras bröst och de gå bort från jorden utan att ha funnit den lycka, efter hvilken de fikat och hungrat sitt lif igenom.

9 Men ingen af dessa är så djupt att beklaga, som den, hvilken engång i verldens yttersta hörn, många hundrade mil från sin födelsebygd fann sin själs drömda maka, och likväl vände sig bort från henne och gick att söka sällheten annorstädes. Sitter han än i purpur och krona, hör han verlden prisa sitt namn och ett stort och mäktigt folk lyder hans vink och bud, så gifvas måhända ögonblick, när han hellre stode på det ensliga snöfältet borta i den yttersta norden, gömd för verldens blickar, gömd och glömd af alla, utom af en, – af den, som han engång så grymt förskjutit.

10 Läsare, vill du höra en historie om trollkarlens dotter?

Avsnittet ingår i HT 26/4 1845:|3||69|

II.

11 Skandinaviens ryggrad, det frihetsstolta Norges besjungna fjällar bugta sig i norden af landet alltmera åt öster och nedsända slutligen mot söder Maanselkä, den i början nakna och vilda fjälljungfrun, som, ju längre hon nedstiger in i Suomispråk: finskalandet, allt mera omsorgsfullt bekläder sina granitlemmar med evigt grönskande barrskog och med sina nyckfulla kullar instänger tusende sjöar, hvilka icke alltid finna ett utlopp och sörjande fördunsta till oanseliga träsk. Lik Amerikas Cordillerer, bildar norrska fjällryggen en långsträckt vattendelare, som mot öster utsänder vida flera och mäktigare floder, än mot vester. Ju mera fjällen kröka sig mot öster, desto mera draga sig flodfårorna i norr och söder, till slutligen vid den bergsknut, der Maanselkä utgår, floderna skära polcirkeln, parallelt med meridianerna. På finska sidan åter tillockar sig Bottenhafvet strömmarna från öster till vester; dock är det eget, att likasom floderna på svenska sidan af hafsviken äga en bestämd dragning åt söder, röja de finska motsvarande en lika bestämd dragning åt norr.

12 Många och vattenrika äro elfvarna, som uttömma sig på hjessan af Bottniska viken, der hafssältan fördenskull är nästan omärklig, när icke uthållande sunnan uppdrifver bittrare vågor från Östersjön.original: östersjön. Dessa elfvar genomlöpa från fjällen till kusten långsträckta bergdalar, starkt skogbevuxna och ganska bördiga. Kornet skördas på nionde veckan efter sådden. Men hvassa som knifsuddar, smyga sig nordanvindarne genom fjällen och åkerbruket upphör norr om Muonioniska. Vår, sommar och höst äro sammanträngda inom 4 månader; snön bortgår i Juni och faller åter i början af September.

13 Dagjemningsstormarna rasa i slutet af Mars 1795. Himlen är svartgrå, dimmig, hotande. Snön hvirflar i moln öfver slätterna. Blåsten förtar andedrägten. Allt lefvande söker skygd; varglon hukar sig ned i klyftorna, räfven söker sin kula och filfrasen inslår sina spetsiga klor i den skrofliga barken af en lummig tall.

14 I nejden af Karessuando, der Muoniojoki börjar bugta starkt åt öster, visa sig på elfven tre slädar, mödosamt stretande fram genom ovädret och de hopade drifvorna. Den annars ljuslätta marsqvällen är vorden dyster och mörk; vägarne äro spårlösa; de låga husen vid elfstränderne insnögade och oigenkänneliga; hästarne digna af trötthet och hvitt lödder betäcker fimmerstängerna.

15 En stund framskrider tåget; derpå stadnar det. »Perkelespråk: finska!» svär en röst från den främsta slädan; en knubbig pojke i pels af fårskinn och patalakkispråk: finska af siberiska lamskinn nedspringer i drifvan; fimmerstången är afbruten.|70| Skadan hjelpes, men förnyas efter tio steg. En man i lappskor och lifrock af räfskinn nedhoppar från den efterföljande slädan, snafvar tjugu gånger i den djupa snön och uppnår ändtligen den främsta slädan.

16 »konsekvensändrat/normaliseratSacre nomme, monseigneur, nous sommes perdus!språk: franska»konsekvensändrat/normaliserat

17 »konsekvensändrat/normaliseratTais toi, François,språk: franska»konsekvensändrat/normaliserat befaller en röst från slädan, »konsekvensändrat/normaliseratet assiste à ce garçon là.original: la. Il n’y aoriginal: n’ya nul risque à cela.språk: franska»konsekvensändrat/normaliserat

18 »konsekvensändrat/normaliseratMaudit pays!språk: franska»konsekvensändrat/normaliserat mumlar betjenten, i det han ånyo tumlar i drifvan. Men fimmerstången står ej att hjelpa. Den tredje slädan upphinner de andra. En röst från denna frågar på finska, om någon gård finns i närheten.

19 Pojken i fårakläderna skrufvar mössan på venstra örat, för pelsärmen med en van rörelse till näsan, tar derpå hästen om nosen tills den frustar, och genmäler slutligen med mycket lugn: »ei näy olevanspråk: finska».konsekvensändrat/normaliserat

20 Herremannen, som kan finska, utfar i en mängd eder och harmsna utrop, lutar sig derpå vördnadsfullt intill den främsta slädan och föreslår på tyska att man skall ombyta fimmerstänger från ett af de andra åkdonen; man skulle söka komma upp på stranden af elfven, der man utan långt sökande borde finna någon koja till nattherberge. »Ovädret tilltar fruktansvärdt»,konsekvensändrat/normaliserat tillade han, »ochkonsekvensändrat/normaliserat innan kort skall det blifva omöjligt att taga ett enda steg framåt.» Ombytet sker och man söker ett uppfartsställe, men förgäfves. För tredje gången stadna hästarne och fås ej ur fläcken. Tjockt mörker, snöyra och storm göra de resandes läge äfventyrligt.

21 »konsekvensändrat/normaliseratNous sommes perdus!språk: franska»konsekvensändrat/normaliserat höres åter den förra rösten. »konsekvensändrat/normaliseratMiserable pays! maudit pays! oh mon Dieu! diable m’emporte!språk: franska»konsekvensändrat/normaliserat

22 Herremannen i främsta slädan uppstiger och trycker en specieriksdaler i skjutspojkens hand. Denne bär stora hårda handskar af hundskinn och fäller myntet i drifvan. Men liksom hade han förstått meningen, uppklifver han långsamt på elfbranten, åtföljd af den gifmilde herrn. En lång stund speja deras ögon förgäfves kring nejden; de se ej många famnar framför sig och blåsten är så våldsam, att de måste fasthålla sig i enrisbuskarna. »Ei tästä päästä tänä yönäspråk: finska»,konsekvensändrat/normaliserat menar pojken slutligen. Främlingen synes förstå honom och bereder sig att tillbringa natten i slädan.

23 Då uppreser sig tätt invid dem en gestalt, hvilken de hittills tagit för en öfversnögad stubbe. Han vinkar dem att följa sig.

Avsnittet ingår i HT 7/5 1845:|2|

III.

24 Främlingen betraktade närmare den sällsama gestalt, hvilken så plötsligt uppträdde som en vän i nöden. Här i snö-öknarna, stormen och mörkret hade man ock rätt att vänta mindre vanliga syner. Det var sannolikt, att|71| gestalten en lång stund befunnit sig tätt invid de vandrande, som tagit honom för en öfversnögad stubbe. Så mycket natten tillät dem att urskilja, var skepnaden föga öfver två alnar lång, från hufvud till fot insvept i skinn och jemnbred till hela sin figur. Under den tättåtsittande hufvudbetäckningen glimmade ett par ögon som eldkol i natten och högra handen vinkade betydelsefullt bortåt skogen. Det var en af dessa sagornas dvärgar, på hvilka forntiden var så rik, och hvilka så listigt plägade locka irrande vandrare in i sina klyftor, för att der offra deras blod till mörka makters välbehag.

25 Främlingen var två och tjugu år, hans mod hade bestått månget farligt äfventyr, äfven detta hade för honom ett visst intresse och vid sin barm bar han ju de två skönt arbetade terzeroler, hvilka följde honom på alla hans resor i södern och i norden. Han återsände skjutsgossen till slädarna för att tillkalla François och följde gestaltens vink i hopp att i närheten finna en koja, dit han sedan kunde låta afhämta sina följeslagare.

26 Vägen var högst oländig, full af stenar, gröpper, stubbar, tufvor och drifvor. Framföre rörde sig lätt den lilla gestalten, tätt bakom sträfvade mödosamt främlingen, François stretade under tusende utrop af diable! diable!språk: franska i hans spår och mellan de tre vandrarne vexlades intet ord. Snart hade man passerat den smala dal, genom hvilken elfven flöt, ett lågt fjäll följde derpå och på fjället syntes några spridda tallar och dvärgbjörkar hota vandrarne med än tätare skuggor, än snöyran på slätten. Här kunde François ej längre styra sig. »För himlens skull, nådige herre, icke ett steg längre! Här tar verlden slut och djefvulen vill locka oss öfver dess gränser in i sin afgrund.»

27 Främlingen gjorde plötsligt halt. Stället syntes honom så hemskt, att han icke kände någon böjelse, att längre fortsätta vandringen. Knappt märkte hans ledsagare detta, innan han med lifliga åtbörder och obegripliga häftiga ord pekade på en oansenlig koja vid foten af en fjällbrant, så djupt insnögad, att endast några ur den låga skorstenen framträngande gnistor här läto ana en menniskoboning. Hastigt borrade gestalten en öppning i drifvorna och försvann genom den, som hade han sjunkit under jorden. I Torneå och Muonioniska hade man förberedt främlingen på detta slags boningar, i hvilka dörren är så låg att man på händer och fötter måste krypa dit in. Men denna ingång syntes honom snarare lik ett björnide, än menniskors tillflyktsort; skulle han nedstiga deruti? Hvem sade honom, att icke försåtet lockat honom till en röfvarekula, vid hvars ingång han i sin nedhukade och värnlösa ställning skulle träffas af rofgiriga banditers mördarehugg? Nej, ensam ville han icke utsätta sig för en sådan fara, dertill var likväl hans karakter för beräknande och lugn; – redan stod han i begrepp|72| att skyndsamt återvända för att hitkalla sina följeslagare, då plötsligen en klar och välljudande qvinnoröst genom den trånga öppningen tillropade honom:

28 »Citoyen Louis Philippe d’Orleans, entrez sans peur!språk: franska»

29 Mrspråk: franska François Etienne Collin Guillemotkonsekvensändrat/normaliserat, kammartjenare hos H. K. H. Hertigen af Orleans, täcktes nedkasta sig på den lappska drifvan och omfatta sin herres knän. »Ah, monseigneur!språk: franska» suckade han bevekligt, »ni har så ofta förebrått mig, att jag hvarken tror på Gud eller djefvulen; nu ser jag, man måste resa till verldens ända, för att lära sig det, men ni har rätt, här höra vi djefvulens högstegna stämma ropa er vid namn.»

30 »Monseigneur le Duc Louis Philippe d’Orleans,språk: franska» ljöd åter samma klangfulla röst, »entrez sans peur!språk: franska»

31 »Vid himlen, det är oförklarligt, ... denna röst och detta språk i denna ohyggliga vrå af verlden! Hvilket melodiskt välljud i klangen af denna stämma! Hennes tilltal synes stiga i titulaturen; jag vill bida ännu ett anrop, måhända det erbjuder någon ny variation.»

32 »Pour la dernière fois, Sire, je vous implore, entrez sans peur et sauvez un roi et le bonheur à la France!språk: franska»

33 Hertigen af Orleans, dåförtiden fransk emigrant och vorden skollärare i Reichenau, trängde med häftighet ge|3|nom den smala ingången in i hyddan. Efter honom följde på alla fyra Mrspråk: franska François, som under vägen hann genomläsa tre och ett fjerdedels pater nosterspråk: latin, utom diverse avespråk: latin för yttermera säkerhets skull.

34 Man inträdde. Förgäfves ville främlingarne uppresa sig. Kojan höll i höjd från golfvet till kroppåsen icke öfver 5 fot och föga mer än 12 quadratfot i areal. Detta trånga utrymme inskränktes ytterligare af en ansenlig häll af gråsten, som i ena hörnet bildade eldstaden, på hvilken grof tallved sprakade. Skorstensröret till denna improviserade spisel var ganska kort och höjde sig obetydligt öfver taket, hvarföre vinden ofta indref rök och gnistor i rummet och jagade eldstadens hungrande lågor emot de varelser, hvilka i denna eländiga boning sökt sin tillflykt undan den yttersta nordens dödande köld. Tvenne högst enkla bäddar, en bänk, en stol, en kista och ett slags bord med en granithäll till skifva utgjorde de enda beqvämligheterna i denna koja, som för öfrigt vitnade om en renlighet, hvilken man hvarken väntat eller var van att finna i denna aflägsna trakt.

35 Hertigen – vi vilja kalla honom så, ehuru revolutionen då förnekat denna ärfda titel, hvilken här borde vara känd endast af hans följeslagare Grefve Montjoyekonsekvensändrat/normaliserat och kammartjenaren Guillemotkonsekvensändrat/normaliserat, – sökte med spanande|73| öga upptäcka den sällsama varelse, som så eget tilltalat honom på hans fäderneslands språk och vid hans rätta namn. Men här förlorade sig all gissningsförmåga. Invid eldstaden stod den skinnklädde dverg, som hitkallat vandrarne, – en oansenlig gubbe om 60 till 70 år, torr och skrumpen med spelande kloka ögon, hvilka af eldskenet färgades med en egen uttrycksfull och, som Guillemot tyckte, i sanning demonisk glans. Föröfrigt upptäcktes vid första ögonkastet en katt och en björnunge i systerlig endrägt sträckande sig på en framför elden utbredd renhud.

36 Den gamle mannen syntes ej särdeles förlägen för sina gäster. Långsamt pekade han på bänken, mumlade några otydliga ord och stoppade derpå i godt mak en kort pipsnugga, hvars rökmoln innan kort gjorde ettoriginal: en oangenämt intryck på de båda Fransmännens luktorganer.

37 »Om jag ej redan hade tillräckliga skäl att tro oss inqvarterade hos Belsebub» – menade Mrspråk: franska Guillemot – »så vore denna infernaliska rök bevis nog att öfvertyga den värste kättare ...»konsekvensändrat/normaliserat

38 »Min vän,» sade Hertigen på fransyska med en genomträngande blick på den besynnerliga värden, »då ni tyckes känna ej mindre mitt språk, än mitt namn, vill ni utan tvifvel ha den godheten upplysa, hvilken oväntad och sällsam bekantskap jag har den förmån göra i er, som omöjligt kan vara den ni synes och den er boning tyckes utvisa.»

39 Den gamle skakade på hufvudet och lät åter höra några obegripliga ord.

40 »Ännu aldrig»,konsekvensändrat/normaliserat inföll Guillemot, »har jag hört att djefvulen funnit för godt att göra någon klok på sitt stånd och slägtregister; men mig tyckes att den karlen är precis hvad han ser ut att vara, nemligen Lucifer, eller till det minsta hans general-vikarie i denna förtjusande nejd.»

41 »Håll din mun, slyngel! Jag frågar er, min käre värd, med hvem jag egentligen har nöjet tala, emedan på ert svar beror, om jag och mina följeslagare kunnaoriginal: kuuna besvära er med att dröja här öfver denna stormiga natt.»original: natt.

42 »Min far Tuisko är blott en fattig nybyggare i Karesuando och ber Hans Kongliga Höghet Hertigen af Orleans vara välkommen till denna ringa koja»,konsekvensändrat/normaliserat ljöd åter samma klangfulla röst, som tjusat främlingarnes öra vid ingången.

43 Häpna vänder sig Fransmännen åt det håll, hvarifrån rösten hördes komma. I detsamma jagade ett vindkast röken tillbaka genom den låga skorstenen och eldslågorna sträckte sina hungriga tungor långt in i rummet.

Avsnittet ingår i HT 10/5 1845:|1||74|

IV.

44 Det vore svårt att beskrifva det blandade uttryck af häpnad och nyfikenhet, som målade sig i Fransmännens lifliga drag, i det de stirrade mot den punkt, hvarifrån den klara genomträngande rösten kom. Hertigen väntade sig den angenäma anblicken af en civiliserad fransyska, genom någon sällsam nyck af ödet hitkastad i denna aflägsna ödemark. Guillemots inbillning nöjde sig icke dermed; halfförgätna barnsagor spökade i hans minne och han ansträngde sig att genom röken upptäcka den vidunderliga skepnaden af en sirén eller åtminstone den af en fé i strålande guld och glimmande ädelstenar.

45 Ändtligen skingrade sig röken och man varseblef en alkov, som i det lilla rummet bildades af eldstaden å ena och väggen å andra sidan, i det ett par afhuggna friska granar åt denna i allmogens stugor ofta skräpiga plats|2| gaf ett behag, som bjert stack af mot kojans öfriga simpla inredning. I denna alkov, som ej var större, än att en eller högst tvenne personer der fingo utrymme, visade sig en ung flicka, att döma efter det yttre, hvarken fransyska eller fé, – ty hennes drägt var af vanligt finskt ylle med den välkända breda randningen i mörkblått och rödt – men i alla fall en sällsam företeelse här. Vi lemne derhän huru mycket häraf man bör tillskrifva den bjerta kontrasten mot alla omgifningar; men aldrig erinrade sig Hertigen hafva sett en mera bländande hvithet i Tuilleriernas salonger, aldrig mera glänsande mörka ögon, aldrig en skönare kastanjefärg på mjuka lockar hos damerna i den lysande Louvren. Öfver hela det unga ansigtet hvilade en obeskriflig klarhet, ett mildt, nästan svårmodigt tycke, en blandad färg af mörkblå sorg och ljusröd glädje, det mest intagande, det oförgätligaste behag.

46 H. K. H. Hertigen af Orleans helsade invånarinnan i en koja i Karesuando med en bugning lika artig, som den H. K. H. skulle egnat en prinsessa af blodet.

47 »Monseigneur!språk: franska» fortfor flickan på samma lediga fransyska, »vikonsekvensändrat/normaliserat hafva länge väntat er. När ni i går kl. 8 och 10 minuter f. m. lemnade Muonioniska, yttrade min far sin ledsnad deröfver att ni ville tillryggalägga hela vägen hit med hästar. Hästar, Monseigneurspråk: franska, passa icke mera för dessa trakter; de härda ej ut i drifvorna, de fordra banade vägar, och äro vid denna tid på året svaga och uthungrade. Ni har ännu ej pröfvat våra renar, Monseigneurspråk: franska; ni känner ej hvilken frisk glädje det är att vid stjernljus och norrsken ila fram öfver glimmande snöslätter; skada att ni försummat det; i morgon inträffar töväder; med otrolig hastighet blifva moarna ofarbara och elfvarna osäkra i strömdragen. Ni har försummat ett herrligt nöje, Monseigneurspråk: franska!»

|75|

48 »F–n till nöje att bryta halsen af sig med ett vilddjur i redet»,konsekvensändrat/normaliserat mumlade Guillemot.

49 »Er far skulle känt timman och minuten för min afresa i går? I sanning, Mademoisellespråk: franska ...»konsekvensändrat/normaliserat

50 »I qväll kl. ¾ till 8 sade min far; jag vill gå ut att vänta den högborne främlingen vid elfstranden. Hans fimmerstänger skola afbrytas i drifvorna, ovädret skall öfverraska honom och snön begrafva honom; det vore skada för din moders land, Toini, sade min far.»

51 »Mademoisellespråk: franska, edra ord uppfylla mig med förvåning och ert förutseende vill jag ej söka förklara. Men ni påminner mig mina reskamrater, hvilka jag nästan förgätit och hvilka skulle afundas mig denna varma brasa och ert sällskap, om de icke mera sannolikt sväfvade i oro och fruktan för mitt öde.»

52 »Jag vill om dem fråga min far, Monseigneurspråk: franska!»

53 Gubben bortlade snuggan och begaf sig ut ur kojan.

54 »Min far gick att uppsöka edra reskamrater, Monseigneurspråk: franska!»

55 »Huru, ni vet ej deras öde, ni som kan förutse så mycket annat?»

56 »Toini vet ingenting, Monseigneurspråk: franska! Toini är blott en fattig och okunnig flicka. Hon säger blott hvad hennes far säger och hennes far säger blott hvad hans haltiaspråk: finska säger.»

57 »Er far besitter då öfvernaturliga kunskaper?»

58 »Hm ... min far är en vis man.»

59 »Hvarföre skyggar er blick så misstroget vid min fråga? Är det något ondt i ert land att vara en vis man?»original: wisman?»

60 »O nej, vi akta visdomen högt, mycket högt, Monseigneurspråk: franska! Våra gamla sånger kalla den gudars goda gåfva, för hvilken det är ensamt värdt att lefva.»

61 »Och likväl ... har kanske afund förföljt er far?»

62 »O nej, han är aktad och fruktad af alla, utom af en ... det är den svarta presten i Enontekis, som stundom kommer hit upp. Han förbannar min far in i yttersta mörksens mörker, han dref oss från vårt hemman i Rovaniemi, han hotar oss med fängelse och smädelig död, blott för det min far är ...»konsekvensändrat/normaliserat

63 »Blott för det er far är ...?»konsekvensändrat/normaliserat

64 »En tietäjäspråk: finska.»

65 »Och hvad är då en tietäjäspråk: finska, sköna flicka?»

66 »Det vill jag säga er. En tietäjäspråk: finska är en vis man. En tietäjäspråk: finska är en mäktig man, som kan många ord och förstår använda dem. En tietäjäspråk: finska är de stora andarnes vän, som bo i hafvet, i strömmarna, ofvan molnen och på fjällar|76|nas högsta toppar. En tietäjäspråk: finska är den som förstår att »falla i klyftan»konsekvensändrat/normaliserat*)»Langetaspråk: finska loveenspråk: finska»,original: loveeen,» falla i exstas., och åt hvilken haltiaspråk: finska, skyddsanden, säger allting. En tietäjäspråk: finska kan göra menniskor godt och ondt, bota sjukdomar, besvärja andar, förutsäga tillkommande ting och skaffa tillrätta stulet gods. En tietäjäspråk: finska är en stor man, Monseigneurspråk: franska!»

67 »Allt detta kan och vet då er far?»

68 »Ja, Monseigneurspråk: franska! Jag vet, ni tror mig icke, ty alla herremän äro otrogna, alla herremän äro gudlösa försmädliga menniskor. Men det är detsama. Min far kan vida flera och mäktigare ord, än Matti Kallanvaara i Kemi, som de sednare åren blifvit så ryktbar, och min far låter ej narra sig, som han. Min far kan linda kyrkoandarna omkring sitt minsta finger och alla maahisetspråk: finska frukta honom. Min far behöfver ej bränvin för att ’varakonsekvensändrat/normaliserat hos sin skyddsande’;konsekvensändrat/normaliserat ej heller gör han det för pengar. Ni skulle ha sett honom i går på aftonen, när han förutsade er ankomst; det var underliga, förskräckliga ord han sade då, och några gömde jag i minnet för att säga honom dem när han vaknade, ty sjelf mins han dem ej.»

69 »En sällsam man är er far, och det sällsamaste af allt, Mademoisellespråk: franska, är att han är er far.»

70 »Toini är icke hans födda dotter, Monseigneurspråk: franska!»

71 »Det sade mig min aning genast. En så älskvärd blomma kan icke uppspira i en så ohygglig ödemark.»

72 »Prins, smäda icke ödemarken! Smäda icke fjällens enslighet och skogarnes tystnad. Vet, att vi tre månader af året läsa nätterna igenom utan ljus och att vi ej ville bortbyta våra vintrars norrsken mot ert lands tunga decemberdimmor. Här är det kallt, men ännu aldrig har mitt hjerta frusit ofvanför polcirkeln. Jag känner ert Frankrike, det var ocksåoriginal: ochså mitt Frankrike ... fordom. Det är ett skönt land, ett välsignadt land! O huru mörkröda outsägliga rosor jag plockat af häckarna i Versailles! Men icke sannt, det finns ej uppå jorden en ljufligare, friskare doft, än den stilla trädgården vid ursulinerklostret i Montmartre. I en af bokarna der står: Antoinette.»

73 »Är det möjligt? ni skulle vara ....»konsekvensändrat/normaliserat

74 »Likväl ... Monseigneurspråk: franska! Ni ville kanske inbilla mig, att under denna sköna lyckliga himmel bor idel kärlek och sällhet. Jag skall säga er, hvad der bor. Der bor dödligt hat och svart förräderi. Ah, der bor trolöshet och åter trolöshet. Tusen gånger hellre i öknen, tusen gån|3|ger hellre långt bort i den eviga isen, än der! Derföre är ödemarken så sublim, emedan den är så trogen, så odödligt sig lik. Icke sannt, Monseigneurspråk: franska: hellre en stilla frid|77| midt i vilda snön, än ett brustet hjerta under den blåa glansen af söderns stjernor!»

75 »Underbara flicka, hvem är ni?»

76 »Det skulle roa Ers Höghet att veta hvem jag är?»

77 »Jag besvär er ...»konsekvensändrat/normaliserat

78 »Ha ha ha, min far är den eviga juden och tvåtusen år gammal så när som på ett par små sekler, men jag är ännu icke fyllda trehundrade ......»konsekvensändrat/normaliserat

Avsnittet ingår i HT 14/5 1845:|2|

V.

79 Hertigen fixerade flickan. »Är hon vansinnig?» tänkte han.

80 Men Guillemot närmade sig försigtigt och hviskade: »Der hör Monseigneurspråk: franska. Hvad var det jag sade! Mort de ma viespråk: franska, vi göre klokast att i tid retirera från detta djeflanäste; hvarom icke, hoppas jag att morgonsolen finner oss förvandlade till björnar eller åtminstone nog djupt insomnade med vridna halsar och ögonen i nacken.»

81 »Hvad pratar du för enfaldigt snack?»

82 »Ingen skall säga om mig, att jag ej är en lika inpiskad philosoph, som la Harpe’skonsekvensändrat/normaliserat barberare, hvilken bedyrade, att ehuru han var endast en simpel karl, trodde han lika litet på Gud, som trots någon förnäm herre. Men jag vet ej hvaraf det kommer sig, jag har likväl en viss respekt för djefvulen, isynnerhet då han uppträder i fruntimmersskepnad. Den nättaste fot omskapar sig för min inbillning till en hästhof och de skönaste ögon få en viss blyglans, något arsenikaktigt, som säger mig att saken är sjuk. Här luktar svafvel, Monseigneurspråk: franska!»

83 »Du är en narr. Men här kommer vår värd.»

84 I detsama visade sig i dörren den gamle Tuisko’s gestalt, efter sig dragande grefven af Montjoye, som med oförställd förvåning och tillfredsställelse här återfann sin höge följeslagare. »Välkommen, min grefve!» sade hertigen; »ni finner mig inqvarterad hos en trollkarl och en fé. Hvilken lycka, att poesin slösar något af sitt behag på denna ruskiga verklighet! Men hvar har ni våra reskamrater?»

85 Grefven berättade huruledes man frånspänt hästarne, qvarlemnat åkdon och effekter i snön samt herbergerat det öfriga sällskapet i en koja på andra sidan elfven. Undertiden tillredde Toini en enkel anrättning af renkött och torkad fisk, som smakade gästerna förträffligt. Mrspråk: franska Guillemot lät ej otydligt förstå, det han ej vore obenägen att åtnöja sig med mjölk i stället för det vinförråd, man qvarlemnat i slädan. Leende hämtade värdinnan en kruka frusen mjölk, värmde den lindrigt öfver elden, upplyfte sedan|78| den lossnade isklimpen medelst en i den fastfrusen sticka och bjöd åt den hungrige. Ett fi donc!språk: franska var den enda tacksamhet hon rönte derföre.

86 »Sköna Toini»,konsekvensändrat/normaliserat yttrade hertigen efter den enkla måltiden, »näst er egen historie, vet jag i detta ögonblick intet, som skulle mera intressera mig, än att se er far, den vise tietäjäspråk: finska, falla i klyftan, som ni behagat uttrycka er och hvilket vi på vårt språk skulle återgifva med att råka i hänryckning. Utan tvifvel skådar er far under sådana ögonblick både i det förflutna och det tillkommande, och om båda önskade jag några upplysningar.»

87 »Ja min unga vän,» inföll grefven, »kan er far till en början säga oss hvilka vi äro, så tro vi sedan allt.»

88 »Jag vill be min far derom,» svarade Toini, »menoriginal: ’men det vet jag förut, att han ogerna gör det blott för att tillfredsställa främlingars nyfikenhet. O mina herrar, det är icke en leksak, att bortdö från denna sinneverld och sända sin själ så fri som en fågel under skyn att spana förborgade ting. Det är ingen komedi på theatre français, varen öfvertygade derom.»

89 »Kan denna börs beveka er far, så ...»konsekvensändrat/normaliserat

90 »Behåll ert guld, ädle grefve, min far aktar det ringa.»

91 Af det långa och lifliga samtal, som derpå följde mellan far och dotter, förstodo främlingarne intet. Ändtligen syntes Toini lyckas i sin öfvertalning. Den gamle Tuisko reste sig högtidligt upp och vinkade åt den resande att taga plats på bänken tätt invid väggen, medan han sjelf framsteg midt på golfvet framför eldstaden.

|3|

92 »Först»,konsekvensändrat/normaliserat tolkade Toini, »fordrar min far att I skolen bortlägga allt jern och stål, som I bären hos eder.»

93 »För himlens skull, behåll edra vapen!» hviskade Guillemot.

94 »Skäms du ej, kruka, att frukta denna dverglika gubbe och denna unga flicka. Här äro mina terzeroler, min pennknif, mitt eldstål. Geschwindtspråk: tyska grefve!»

95 Gubben tog alla effekterna och nedlade dem under en lucka i golfvet, gjorde sig derpå beredd att börja, men hejdade sig plötsligt och syntes orolig.

96 »Grefven bär ännu stål hos sig»,konsekvensändrat/normaliserat tolkade Toini.

97 Något förlägen framtog den tilltalade en utmärkt fint arbetad dolk, som han bar i bröstfickan af sin vida öfverrock.

98 »Den herrn bär ock stål hos sig.»

99 »Jag?» stammade Guillemot.

100 »Hvad, slyngel!» inföll hertigen. »Fort fram dermed!»

101 Häpen framdrog betjenten en korkskruf ur sin vestficka.

|79|

102 »Hvad har du gjort med korkskrufven, du?»

103 »Jag ... jag ... har begagnat den till tandpetare.»

104 »Må vara för denna gång; men misstag dig ej härnäst om dina tänder och mina cognacsbuteljer, begriper du!»

105 Gubben begynte en långsam melankolisk sång.

106 »Välan, hvad fordren I?» tolkade Toini åter. »Äroriginal: åter.» Är någon af eder ’krossad’konsekvensändrat/normaliserat vid färden öfver nedsnöade kyrkogårdar, eller lider han af onde trollmäns ’påsatta’konsekvensändrat/normaliserat sjukdomar? Har jorden, vatnet, elden eller luften, eller någonting som i dem röres och hafver sin varelse gjort eder mehn, så sägen! Viljen I förgöra edra fiender, vore de än på tusende mils afstånd, så sägen! Viljen I hjelpa edra vänner ur nöd, så sägen, om de ock vore vid jordens ända! Viljen I veta de ting, som varit, eller de ting som äro, eller de som komma skola, så sägen! Viljen I förkofra edra egodelar eller göra eder resa lyckosam eller värja eder mot glosögde lappars trollskott, så sägen det och döljen intet! Ty starka ord lärde mig min fader, gudastammande mäktiga ursprungsord, för hvilka Hiisis fästen remna, kopparportarna skälfva intill grunden och skogens toppar buga sig som vass i vind. Jag känner verldens begynnelse, och eldens upphof, och jernets födelse, och myrans tysta vägar genom de vissnade barren på tallmoarna. Grafgårdsandarna höra min röst, skogens gyllne björn går i vida kretsar rundt kring min boning och vågar icke nalkas den kopparomgärdade. Smärtorna lyda mitt bud, jag förbannar dem djupt in i plågornas berg, nio famnar in i den lefverfärgade stenen, der fasan byggt sitt bo och ångesten sitt näste. Derföre må de fjerranlände säga sin önskan,original: önskan de i gyllne södern fostrade icke tvifla. Vishet skall flöda ur sanka kärret och fjällarnas snöstorm förtälja ord, för hvilka söderns fåglar nedslå sina vingar som vingskjuten and om hösten på stranden af Tana.»

107 »Vise man, jag har en moder och hon är sjuk. France är hennes namn. Onde läkare hafva fört henne nära döden. Må du säga mig hvad utgång hennes sjukdom får.»

Avsnittet ingår i HT 17/5 1845:|2|

VI.

108 I det gamla manuskript, hvarur vi hämtat denna märkvärdiga historie, följer nu en mängd underbara och hemska trollsånger, af hvilka några – för att nämna t. ex. eldens och jernets födelse – sedermera äro upptagna i Kalevala, andra deremot för våra samlare okända. Den gamle trollkarlens afmätta, långsama, melankoliska sång blef efterhand snabbare, uttrycksfullare, hans åtbörder lifligare, hans ögon alltmera sällsamt skimrande, hela hans gestalt tycktes höja sig och vexa ut, en främmande ande syntes få makt|80| öfver honom, och icke ens de högborne bildade fransmännen, som i början med ett till hälften doldt leende betraktade den lille mannens underliga beteende, kunde afvärja en ofrivillig rysning, när följande vilda strofer flödade öfver mannens skummande läppar och omedelbart derefter på prosa öfversattes af Toinis mjuka, men sväfvande röst:

109 »...konsekvensändrat/normaliserat I fjerran hör jag den betrycktas vånda, den svårt sårades jemmerrop intränga i jordens innandöme och uppstiga genom de smidda hvalfven intill nionde himmelen. Jordens afsky, hvem födde dig? Smärta, hvem fostrade dig? Väl vet jag din stam, din moder känner jag ganska väl. Ormens ettertunga slickade jernet, blod flöt af den förbannade och jernet rostade i qval. Rosten filade Louhi mot hårda klippan, klippan sprängdes af ångest och nöd, källor af gift strömmade ut ur den, deraf drack Louhi sitt onda rus och födde dig i hatets och jemrens natt. Dig gaf elden sin sveda, luften sin frost och hafvet och jorden sin tunga förbannelse. Deraf, du blodhund, ditt upphof, du igel, din ilska. Lefver och lunga suger du ut, hjertat sveder du, gjuter i ådrorna smältande jern. Men nu befaller jag dig att vika, bjuder dig att krypa som orm på din buk. Till Rutjaforsens eldhvirflar, till Hiisis djeflaborg, till Kalmas dödskalle-åker förvisar jag dig. Gack till de ilskefulle trollmän i öster och norr, rif deras hjertan i stycken och mätta din hunger. Smula fjällen till grus och utdrick hafvets sälta, att din törst må svalkas, din brånad släckas. Ty mig måste du höra, mig den starke, att ej mitt ord må ljunga ned öfver dig och sopa dig spårlöst bort från alla väsendens verld ....»konsekvensändrat/normaliserat

110 Ju längre Tuisko inkom i sången, desto vildare blef hans röst, desto mera förvridna hans åtbörder. Han stampade med fötterna, han slog omkring sig med händerna, hans hår reste sig, hans ögon visade hvitan, hans mun fraggade, hans anletsdrag förvredos, hela hans kropp skakades af konvulsiviska ryckningar och slutligen sjönk han ihop till sin förra gestalt, ja än mindre, än dverglikare, liksom när larven drar sig tillsamman på det vissnade löfvet, krymper ihop till en klump och dör. Innan kort låg den mäktige mannen som ett nystan på golfvet, orörlig och känslolös, och endast stundom rörde sig de blåhvita läpparna till sällsama ljud, hvilka ingen annan än Toinis fina öra kunde tyda och urskilja.

111 »Nå prisade vare helgonen!» utbrast Guillemot med lättadt hjerta, »ändtligen har djefvulen fått sitt. Jag kunde väl tro, att den der fräsande Belsebub skulle så länge pösa och åbäka sig, tills han sprack. Här har jag suttit med hjertat i halsgropen och väntat hvar signade stund att den mauvais sujetspråk: franska skulle hoppa på mig och gastkrama min kristeliga person. Men,|81| med förlof, Monseig|3|neurspråk: franska, månne vi ej vräka honom ut i drifvan efter han nu ändå engång är faren till sin herre och mästare?»

112 »Är du icke en oförskämd person, som så djerfs yttra dig om vår gästfrie värd! Har du aldrig sett dessa insekter, som ställa sig döda när någon fara nalkas, men hastigt åter quickna vid? Vågar du vidröra denne skendöde.»

113 »Om Monseigneurspråk: franska tillåter mig, vill jag taga uti honom med hårtången ...»konsekvensändrat/normaliserat

114 »Tig, hans läppar röra sig ...»konsekvensändrat/normaliserat

115 »Jag ser» – lydde Toinis öfversättning med stundom långa afbrott – »jag ser ett land i grönska och skönhet. Lummiga skogar, höga berg och fruktbara slätter utbreda sig för mina ögon. Stolta städer resa sig vid floderna – men floderna äro purpurröda – bäckarna äro röda – källorna äro röda – rök omhöljer palatsen – menskorna blöda – ha! jag ser en konung utan hufvud – en drottning utan hufvud – kronor i gatsmutsen – ormar i diademerna – furstelik i kalkgrafvarna – tiggare på thronen och konungasöner i armod – Jag hör ett brus – är det hafvets? – är svarta massors rop – Jag hör ett dån – är det åskans? – det går ur de svarta eldrör – Jag ser härar anrycka som hvälfvande hafsvågor – blixtar ljunga, svärd glimma – Jag ser en smärt yngling – hans gestalt klarnar – han vexer, han vexer öfver hoparna – han krossar dem – faller han? – nej han står – ah, han är blodig, men stolt och stor – gamle män nalkas honom vördnadsfullt – han sätter sig på thronen bekransad med eklöf – ve! han upptager diademet ur gatsmutsen, han ser ej ormen deri – den slingrar sig om hans hals, den biter sig in i hans hjerta – stor är han; ett snöras öfver folken – han framrullar som ett thordön – jorden brinner, hafvet blodas, skyarna blixtra – länderna vexla gestalt – nu går thordönet nordanut – ha, det upplöser sig i duggregn af blodsdroppar och likmaskar – förfärliga örnar brottas i skyn – dagen förmörkas af deras vingar – askgråa gamar segla i luften – ufvar skräna i klyftorna – den största örnen faller, faller i bugtig bana som en slocknad eldkula – de hacka hans ögon ut – de stänga honom i en klippa – der gnager ormen hans hjerta – nu slök han den sista, sista biten ... Jag ser det gröna landet, de blodröda floderna blåna igen – det är betäckt af örnens affallna fjädrar – deraf göra de nye männen skrifpennor och skrifva, skrifva ... men qualm ligger i luften – åskan går – thronen knakar – den gråhårige nedstörtas baklänges – den yngre uppstiger – han är det – han i kojan – han som lyssnar – han bär en amulet vid sitt bröst – mot den förslöas mördarnes dolkar och kulor – ödet sparar honom för verldens fred – och att de nye männen må länge skrifva med örnfjädrarne – ändtligen klipper ljungelden honom tvärs af|82| – och åter blodas skyn – och den lille pilten på thronen svänger sin trädsabel och ... och luften förmörkas af ofantliga korpars ramsvarta vingar ......»konsekvensändrat/normaliserat

Avsnittet ingår i HT 28/5 1845:|2|

VII.original: VI.

116 Tre veckor efter den sednast beskrifna natt, hvars äfventyr voro af den art, att de icke så lätt glömdes, finne vi de höge resande ännu quar i Karesuando. Menföret hade hindrat resans fortsättande. Grefven af Montjoye svor i tysthet hela raden af nobla eder igenom, medan Mrspråk: franska Guillemot icke var så nogräknad, om ett och annat diable m’emporte!språk: franska kom till hans herres öron. Prinsen var den ende, som småleende såg sina följeslagares otålighet. »Finner ni ej denna nejd behaglig på sitt sätt?» sade han. »Vi vilja afbida islossningen, den kan ej länge dröja.» – Men inom sig önskade prinsen, att den ännu måtte dröja något.

117 »Det tror jag nog»,konsekvensändrat/normaliserat mumlade Guillemot i skägget. »Monseigneurspråk: franskaoriginal: Monseigneur äger sina höga kungliga förfäders hela verldsbekanta beundran för det vackra könet. Hvilken olycksstjerna har nu ock skickat hit till verldens ända så blixtrande ögon, som denna trollpackas, denna Toini, om hvilken jag, med respekt sagdt, tar mig friheten tänka hvarjehanda? Det sitter en satunge i den flickans ögonvrår; vore jag ej philosoph, ville jag svärja på att hon förhexat min herre med en kärleksdryck. Alltsedan den infama natten, då den gamle belsebub låg blixtsternfull och pratade för oss sina dumheter, har Monseigneurspråk: franska varit ofantligt kär i flickan. Bittida och sent hedrar han det usla kyffet med sina besök. Hon har lärt honom köra renar och gå på skidor; jag frågar billigt, hvad han skall göra med dessa talenter i Frankrike? Gudskelof att det nu säges vara för sent att ringa björnar, annars kunde jag väl upplefva den dag, då en lappsk nalle lade sina ramar i en Bourbons glacéhandskar. I går skulle man jaga loar, men fick man några månne? Hvad vet jag? En vacker dag skall den sköna flickan förvandla sig till en varulf och vi andra kanhända till filfrasar. Jag tackar för den äran, ehuru Jean Jacques, som aldrig varit i lappmarken, i rätt sköna fraser uppmanar oss att ’gåkonsekvensändrat/normaliserat till skogen och blifva menniskor’.konsekvensändrat/normaliserat Och det olycksaligaste af allt är att cognaken tog slut för en vecka sedan.»

118 Emellertid hade man flyttat till en beqvämare boning, men Guillemot hade rätt: hans herre föredrog ofta den låga kojan och den lilla alkoven med de ständigt friska doftande granarna, – ännu oftare, och icke ensam, det i vårsolen glimmande fjället.

119 En klar qväll i April såg vandraren från stranden af Muonio vesterut på det låga fjället tvenne gestalter i skimret mellan de glesa granarna. När|83| solen sken bländande rätt emellan dem, syntes gestalterna mer än menskligt höga, skarpt kantade, lik halfgenomskinliga bilder, målade på den blåa duken af aftonhimlen. Skugglika skredo de långsamt förbi, och vandraren, som såg dem försvinna i klyftorna, tog dem måhända för gengående hamnar af Kalevas jätteslägte eller för ett nyckfullt bländverk af granarnas skuggor och solens skimmer i aftonskyn.

120 Ättlingen af det an- och bragdrika konungahus, som i åttahundrade år beherrskat Europas mest ridderliga folk, satte sig på klippan i ödemarken vid den fattiga finska flickans sida och sade med talande ögon: »Jag älskar dig!»

121 »Min nådige furste skämtar med sin tjenarinna.»

122 »Men»konsekvensändrat/normaliserat – fortfor prinsen – »älskar du mig tillbaka, min vilddufva?»

|3|

123 »Min nådige furste vet det väl: jag älskar er!»

124 »Hvarföre kallar du mig alltid din nådige furste? Se, Toini, just derföre tviflar jag stundom. När finner en furste kärlek i ödemarken?»

125 »Ack om jag vågade säga er det, min prins! Jag har sett er i hela glansen af er börd. Ni är mig känd och kär sedan mer än tolf år tillbaka.»

126 »Drömmer du, barn? Ah, din historie är hemlighetsfull. Sist när jag brann af nyfikenhet att erfara något om dina öden, slog du bort frågan med ett skämt, som nära kom mig att tvifla om ditt förstånd.»

127 »Min historie är en olycklig flyende flickas, monseigneurspråk: franska, och min mor förmanade mig att icke gifva den till pris åt nyfikenheten. Vi föddes dock nära hvarandra, ack!»

128 »Du är fransyska, Toini, det sade mig genast ditt språk, och än mer, du är parisiska, det sade mig din rena accent. Du nämnde engång ett namn: Antoinette, tror jag.»

129 »Det var mitt. Jag kallades efter drottningen, emedan ...»konsekvensändrat/normaliserat

130 »Emedan? Säg, dyra! jag brinner af otålighet.»

131 »....konsekvensändrat/normaliserat emedan drottningen bar mig till dopet.»

132 »Store Gud! hvem finner jag väl under denna grofva drägt, i denna vilda ödemark? Öde, din lek är grym.»

133 »Men grymmare äro likväl menniskorna, min prins! Min mor var hoffröken hos drottningen; hon var skön, min mor, ni skulle sett hennes bländande hvithet och detta obeskrifliga uttryck af noblesse, hvilket man endast finner hos den gamla adeln i Normandie! En prins af blodet älskade den sköna fröken, min mor älskade honom tillbaka och ack! min mor var svag. En dag sade prinsen till henne: ’Adelaide,konsekvensändrat/normaliserat vår kärleks hemlighet är upptäckt. För din egen skull måste du gifta dig; jag har utsettoriginal: utsettt Vicomte|84| d’Arraskonsekvensändrat/normaliserat till din man. Drottningen är derom underrättad; i dag ecclateras din förlofning; men vår kärlek fortfar.’konsekvensändrat/normaliserat – Ack, monseigneurspråk: franska, Vicomten var en gammal rouéspråk: franska om sina 60; min mor dånade; men få veckor derefter var hon hans maka.»

Avsnittet ingår i HT 31/5 1845:|2|

VIII.

134 »Din mor var då olycklig?» frågade prinsen ömt.

135 »Ack ja Monseigneurspråk: franska, såsom man måste vara vid sidan af en hjertlös make. Till hennes ljufva glädje föddes jag. Men kort derefter mulnade min mors öde åter. Prinsen begärde som förr hennes kärlek. »Aldrig,» sade min mor föraktligt, »aldrig så länge jag är en annans maka.» Då skref den stolte prinsen till henne blott dessa ord: Mon amour ou mon vengeance?språk: franska Min mor flydde, ty ack, Vicomten hopspann ett svart förräderi.»

136 »Ja ja, jag kände denne Arras.konsekvensändrat/normaliserat Vidare.»

137 »Långt flydde ej min mor. Abbedissan i ursulinerklostret vid Montmartre var hennes nära anförvandt. Hon dolde oss sju hela år. Der under de stilla bokarna vexte jag i frid. Än aldrig hade jag varit utom trädgårdens höga murar, då en af systrarna en dag gick ut på sjukbesök. ’Okonsekvensändrat/normaliserat låt mig följa med!’konsekvensändrat/normaliserat bad jag och smekte. Hon lät beveka sig. Det var en lust, ah det var en glädje, men ändå skrämde mig det stora menskohvimlet. Jag mins det som i går, hur hastigt massorna delade sig, när fyra ryttare sprängde fram. Och ni var en bland dem, min prins! Det blåste något, vinden tog er hatt|3| och förde den till mina fötter. Ni var en tioårig gosse då, men artigt sade ni merci!språk: franska när jag med häpnad räckte hatten åt er åter. Då red en annan utaf ryttarena fram och såg på mig så underligt och frågade min nunna hvad jag hette och hvarifrån jag var. Hon sade honom hvad hon visste. Så gingo vi igen; men dagen derpå fick min mor en billet med samma hotande ord: mon amour ou mon vengeance?språk: franska Då blef min mor så blek som döden och hastigt flydde vi till Havre. Här skref min mor till sina anförvanter, men innan hon fick svar, kom åter en billet med svart sigill och samma förskräckliga ord: mon amour ou mon vengeance?språk: franska»

138 »Afskyvärdt. Gömde din mor dessa billetter?»

139 »Ni skall få se dem. Då sade min mor: ’Antoinette,konsekvensändrat/normaliserat vi måste fly rätt långt; i Frankrike blommar för oss ingen lycka mer. Vi gå på Guds försyn till hamnen och stiga på det första seglande skepp, som bjuder oss en fristad.’konsekvensändrat/normaliserat En redlig och ej mycket frågvis skeppare beviljade vår bön och några veckor derefter voro vi i ett land, hvars namn vi aldrig hört förut, – i Finland, Monseigneurspråk: franska, i Uleåborg.»

|85|

140 »Ah! men billetterna, billetterna?»

141 »De förföljde oss ej hit till gränsen af den eviga snön. Här bodde vi, af ingen kända, några år, här vann den gamle Tuisko min mors förtroende med sina spådomar. Min mor var svag – som jag.»

142 »Då spådde han visst något märkeligt?»

143 »Jag borde kanske ej berätta det. Han spådde mig en lysande förbindelse, mer hög, än den med någon man i detta land.»

144 »Och om han spådde sannt? Du rodnar, hvad?»

145 »Men tvenne ord, så sade han, voro min lyckas fiender.»

146 »Billetterna, o Gud!»

147 »Hvarföre tänker ni så ständigt på dem? Nåväl ... min dyra moder sofver sedan fyra år i Uleå kyrkogård. Hvart skulle jag vända mig, jag arma barn? Kom och bida din lycka, sade Tuisko – jag ryste, men jag följde, och har alltsedan gömt min längtan här i ödemarkens snö.»

148 »O Toini, ljufvaste, gråt vid mitt hjerta ut! Se, du skall följa mig igen till din moders land, vill du ej det? Gif mig ett prof utaf din kärlek än, då tror jag fast på den.»

149 »Tag denna medaljong, min prins! Den är min moders arf, min största skatt. I den är fattadt in ett stycke af det äkta korset. Så länge ni bär den vid ert hjerta, skola ej eld, ej vatten, ej luft, ej mördares dolkar och kulor skada er.»

150 »Godt, barn, för din skull vill jag bära den så länge jag lefver. Och sen ännu en kyss, du dyra, medan jag än kan kyssa dig utan synd. O Gud! billetterna?»

151 »Hur sällsamt blek ni är, min dyre prins! Se här, jag bär dem ständigt hos mig och i dem en lock af min moders hår. Kom bort ur skuggan hit i aftonsolens sken vid sista strålens skimmer ....»konsekvensändrat/normaliserat

152 »Ha afgrunds bländverk! ... Det är ju min faders stil!» ...

---

153 Om de höga resandes vidare färd mot norden är annorstädes omförmäldt. Mrspråk: franska Marmierkonsekvensändrat/normaliserat, som 1840 passerade samma vägar, berättar, att folket ännu vet förtälja, huruledes Grefven af Montjoyekonsekvensändrat/normaliserat ständigt tilltalade sin reskamrat med blottadt hufvud och ständigt lät bädda åt sig på golfvet, när det fanns blott en enda säng i bondstugorna. I Havöesund uppreste fransyska nordpolsexpeditionen sin konungs byst af bronz.

154 Hvad anbelangar trollkarlen och hans dotter, vet ingen något om deras vidare öden; – de synas hafva utan spår försvunnit. En enda bland lefvande|86|, säger man, kunde möjligen om dem lemna någon upplysning. Det är en nybyggare i Karesuando, nu 49 år gammal. Kanske finnas de, som vore intresserade af att se den mannen. Hvem kan så noga veta?

 

 

1. *)»Langetaspråk: finska loveenspråk: finska»,original: loveeen,» falla i exstas.