Avsnittet ingår i HT 6/4 1844:|2| |39|

Påsk-Äggen.

1 Bordet stod dukadt i stora salen på Lahdenkoski om påskaftonen. Den mjällhvita duken, de prydligt vikna serveterna, de blanka silfverskålarna, rätternas rara utseende, lutfisken, skinkan, gröten och det betäckta fatet med påskäggen, – allt vitnade om en förträfflig värdinnas hand. Och det var väl att så var. Ty Jägmästaren Severin, föröfrigt en hedersman, hade liten fallenhet att vara despot i sitt hus och räknade på ett godt bord i quäll, efter han bjudit ett par gamla krigskamrater, Major Mörk med son samt Kapten Stakel, på påskägg.

2 När herrarne stego från rökrummet ut i salen, såg man väl på gubbarna, att thoddy och gamla krigshistorier förhöjt färgen på deras kinder och lifvat deras språklåda; men att permitterade Löjtnanten Mörk funnit sig lyckligare vid ett par cigarrer och fem eller sex glas thé,original: the, det visste hvar och en, som sett honom tillbringa aftonen i angenäma samtal med husets äldsta dotter, den täcka Erika.

3 »Millioner granater!»konsekvensändrat/normaliserat dundrade Majoren, »detkonsekvensändrat/normaliserat är dock oerhördt, att tolf skurkar bryta sig ur häktet på en gång, och det på sjelfva långfredagsquällen!»

4 »Ett godt stycke äfventyr, ett litet krig i faggorna, min bror!»konsekvensändrat/normaliserat skrattade Jägmästaren. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat har emellertid, utan mina quinnors vetskap, låtit utdela jagtgevär åt drängarna i quäll. I morgon skola vi knipa rackarna, vår Herre kan ej tycka illa vara deröfver, fast det är påsk, ty hur säger katechesen: när stort nödfall ... etcetera. Regera dig, gamle Stakel, du ser vid allt detta så martialisk ut, som fordom vid Idensalmi. En liten genever skall göra dig till en fullkomlig berserk. Framåt marsch, mina herrar, attackeren bränvinsbordet, huggen in på osten, här får ej lemna sten på sten.»

5 »Vid min trasiga själ! –konsekvensändrat/normaliserat utbrast Kaptenen, som var en beryktad storätare, – jag vill lofva att äta mina egna galoscher stekta i smör under en|40| hungersnöd, om jag nånsin känt en mera fruktansvärd aptit, än nu, efter alla de Münchhauserier Mörken purrat i oss i quäll och vid åsynen af detta till sköfling lemnade bord.»

6 »Jag slår vad, att Stakel tilltror sig kunna inberga allt detta proviantförråd ensam»,konsekvensändrat/normaliserat skrattade Majoren.

7 »Icke just det»,konsekvensändrat/normaliserat sade Kaptenen utmanande. »Menkonsekvensändrat/normaliserat nog ville jag hålla min bästa jagt-tik mot ett halfankare jamajka, att jag skulle affärda det der betäckta fatet ensam och sedan dertill inlägga dubbelt så stadiga portioner, som någon af er andra.»

8 »Topp!»konsekvensändrat/normaliserat skrek Majoren. »Välförståendes,konsekvensändrat/normaliserat om värden och värdinnan ej ha något deremot.»

9 »För ingen del, mina herrar! tvärtom, det skall vara oss kärt»,konsekvensändrat/normaliserat sade Jägmästaren, i det han muntert aflyftade locket öfver de prydligt uppradade äggen. »Min hustru har ett väl försedt visthus och innan vi hunnit med skinkan, skola vi ha nya ägg på bordet.» – Jägmästarinnan förstod den betydelsefulla blick, som åtföljde dessa ord och som ungefärligen betydde: »mera ägg, min vän, om de ock skulle tagas från mån!»

10 Vi lemna emellertid det värda sällskapet och kaptenen, som stryker upp mustascherna, viker upp frackärmarna och bereder sig att soupera 40 ägg till förrätt. Vår berättelse för oss till kökskammaren, der den unga Erika, som ej var någon vän af tobakslukt och arracksånga, förbehållit sig att få vaka öfver köksbekymren under aftonmåltiden. Med förundran märkte hon en häpnad i den hastigt utkommande Jägmästarinnans ansigte. »Jag önskar alla påskägg vore der pepparn vexer, och alla storätande kaptener likaså! – suckade den bekymrade husmodren. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad tycks! Stakel, den vargen, tar sig för att äta upp mina ägg, mina enda, som jag hopsparat till denna afton, och din far, mitt barn, vill att en ny uppsättning genast skall anskaffas. Men hvarifrån nu taga dem så sent?»

11 »Kors det var tråkigt, men pappa får ej göras ledsen nu. Om vi skulle skicka till mjölnarens, de ha nog, blott det faller dem in att ge, de äro ogint folk. Än om jag skulle gå dit sjelf?»

12 »Hvad tänker du på! så sent om påskafton? Men det är sannt nog, att Severin är så granntyckt när han druckit litet. Skynda dig då, kära Rika, tag kappan väl om dig, så du ej förkyler dig, och bed Anders komma och lysa dig med lyktan.»

13 Det är mer än sannolikt, att om Jägmästarinnan vetat af fångarnes nyss hitrapporterade rymmande, hade hon aldrig tillåtit sin dotter den lilla promenaden, som likväl ej var längre än ett par bösshåll. Nu kände hon blott|41| den chimeriska farhågan för påsktrollen, men hon visste att flickan var rask och Anders pålitlig. Erika gick alltså, men drängen stod i brådskan ej att finna, och flickan vågade sig oförsagd helt ensam åstad.

14 Genaste vägen till mjölnarens stuga gick öfver en liten med glesa tallar bevuxen skogshympel, som skilde herrgården från strömmen, vid hvilken quarnen låg. Det kunde ej nekas, att det var en spökaktig väg om påsknatten. Vinden for så högtidlig och hemsk öfver trädtopparna, det susade och det suckade i de barriga grenarna, månskenet spelade i osäkra dagrar öfver nejden, snön glimmade blank under tallarnas dunkla grönska, de mörka stubbarna stucko bjert af mot drifvorna, strömmen brusade här och der i öppna forsar och quarnen mullrade tungt som en aflägsen åska. Nu var Erika på höjden af kullen, en drifvande sky for öfver månen, det blef allt på engång så svart, så ödsligt och midnattslikt, att en ofrivillig tanke på hexornas fladdrande kjolar, som påsknatten skymma stjernor och måne, for genom den raska flickans inbillning. Utan att veta hvarföre, satte hon af i fullt språng utför kullen nedåt strömmen, lik en dansande elfva, medan vinden lyfte hennes kappa och det uppslagna hvita hermelinsfodret spöklikt fladdrade. Kanske var det något annat, än toma fantasier, som bevingade hennes steg; ty när hon såg sig om, syntes stubbarna på kullen resa sig och ett dåft mummel hördes mellan tallarna.

15 Rödblommig af språnget, uppnådde Erika mjölnarstugan, som befanns försänkt i djup hvila, ty klockan var inemot tio. Efter många knackningar och böner, visade sig ändtligen en mensklig figur i så vårdslös toilett som möjligt; det befanns vara Lisa, mjölnarhustrun, som i första häpenheten signade och korsade sig för det förmodade påsktrollet. Något tryggad ändå af den tanken, att hon lagt tvenne halmstrån i kors framför dörren till fårhuset, medgaf hon en underhandling, som här billigt förbigås, men hvars resultat var, att Erika återvände med en korg ägg, likväl endast 39, ty Lisa bedyrade, att alla jemna tal leda till ofärd om påsknatten. Godt, tänkte Erika, Kapten lär väl den här gången nöja sig med ett mindre. Alla hennes böner att få en ledsagare på hemvägen voro likväl fruktlösa, ty far sof, hette det,|3| drängen var i quarnen och Lisa ville ej för alla herrgårdens skatter skicka ut någon af pojkarna i gapet på varulfvar, tomtar och troll denna natt.

Avsnittet ingår i HT 10/4 1844:|2|

16 En räddhåga, den hon ej kunde förklara, hade likväl fått makt öfver Erika. Hon beslöt att, med några minuters tidspillan, taga den vanliga körvägen kring kullen till herrgården, men derförinnan uppsöka mjölnardrängen Jonas i quarnen och anmoda honom att ledsaga sig hem, glad att ändå få en beskyddare, ehuru vidrig och svartmuskig Jonas än såg ut; han|42| var dock ej längesedan en af gårdens karlar och skulle säkert lyda kallelsen. – Snart var hon vid quarnen; huru vacker, men tillika huru hemsk var ej utsigten här! Den stora strömmen hade trängt sig ihop till en brusande fors, hvars obändiga fradga sällan kufvades under vinterns isboja. De branta stränderna skuggades af hundraåriga granar, mellan hvilkas mörka grenar det ilande vatnet sågs glimma i månskenet, medan quarnen nederst i sluttningen ödmjukt drack sin lilla andel af floden och blandade sitt lilla spinnrockssurr i de mäktiga vattenmassornas dån.

17 Erika kände rätt väl huruledes folktron och vidskepelsen låta hexor och onda andar välja quarnar till sina mötesplatser under illa beryktade nätter. Hon hade i sin barndom hört med största alfvar försäkras, att trollpackor på färden till blåkulla skärthorsdagsafton och på återfärden under påsknatten rasta i quarnar, huru mörksens furste der mottager och väger deras skatt af stulen ull samt knackar dem, som hafva för litet, med bessmanet i hufvudet och säger: »dubbadera! dubbadera!»*)Folksägen i Österbotten. Den besvärjelseform, hvarmed trollpackorna bereda sig till sina luftridter, lyder: »opp och neder och ingenstans veder!» – dervid de dock få noga akta sig att under flygten komma öfver någon kyrka eller kyrkogård, som drar dem ned. En hexa hade af misstag sagt: »opp och neder och allstans veder!» hvaraf följden blef, att hon under flygten slog mot hvarje knut och hvarje träd i hennes väg, så att hon jemmerligen krossades i små smulor. Det hade ju gårdsfogden sjelf sett och hört, när han i sina unga dagar en påsknatt hade mod att dölja sig bakom en spanmålslår i denna samma quarn ... Fåfängt ville Erika slå dessa vidskepliga minnen ur hågen; de runor, som ristas i det unga trädets bark, gro sedan i det vuxnas stam, och barnatron ligger dock quar som en mythisk fornverld i den mognade menniskans bröst. Skall man le åt Erika för det hon med en liten beklämning öfver hjertat inträdde i den dystra quarnen?

18 Der brusade vattenhjulet, kugghjulet knarrade, stenarna vände sig tungt, mjölet dammade, mörkt var der som i en säck och ingen lefvande fanns der nere, ej heller i lilla quarnkammarn.original: quarnkamarn. Månne Jonas är deruppe och ser efter tratten? tänkte Erika och ilade upp för trappan. »Jonas!» ropade hon. Ingen svarade, och alltför hemskt var det deruppe vid stenarna. Nu ville Erika hastigt åter nedstiga, då hon i detsama varseblef, att quarndörren förmörkades af en menniskogestalt. »Jonas?» sade hon frågande.

19 Men gestalten drog sig plötsligt tillbaka, utsigten genom dörren blef åter fri, och Erikas första steg på tröskeln hejdades af en högst oväntad anblick. Åtta eller tio mörka män nedstego en efter annan långs den trånga|43| stigen utför sluttningen, så långsamt och varligt, som onda samveten. Den främste, som nyss stått i quarndörren, syntes hejda de andra. »Jag hörde en quinnoröst ropa Jonas i quarnen»,konsekvensändrat/normaliserat hviskade mannen hörbart.

20 »Månn’ Sara söker mig?» hördes Jonas säga. »Låt oss se åt!» Hjertat for den unga äfventyrerskan från Lahdenkoski i halsgropen. Som en jagad hjort ilade hon uppför trappan igen och hukade sig ned i den mörkaste vrån. Till all lycka var man ej så noga med husvisitationen, och sedan Jonas några gånger skrikit på Sara, utan att knäpp eller kny hördes till svar, tog man för afgjordt, att mannen i dörren låtit skrämma sig af någon råttas pipande. »Du är ochoriginal: ock förblir en kruka, du Silaka Jaako!» hördes den gröfsta och myndigaste rösten ur hopen säga, – »du duger hvarken åt Gud eller f–n, ej mer än en rutten ströming. Stod du icke på gången i häktet och skälfde i alla leder, medan vi, d. v. s. jag, expedierade fångknekten, och täcktes påminna mig att det var långfredag. Förstår du ej, åsna, att det man är, det skall man vara fullt, engel eller d–l, endera. Du eländige tjuf, som är i stånd att roffa psalmboken af en ensam quinna på kyrkvägen och knifsticka din oväns hästar på betet, när natten är mörk, du tänker visst lipa dig till himmelen, för det du skyr att mörda och röfva i öppen strid för lif och bröd. Det säger jag dig, Silaka, hvarken i himmelen eller i h– finnes en hundkoja, som|3| ej är för god åt dig. Men derest du engång till, liksom nu igen, gör de andra klenmodiga med skrock, så skall jag knostra dig i små smulor. Stå på vakt vid dörren, karl, medan vi rådpläge i quarnkammarn.original: quarnkamarn. Ingen in eller ut, såvida du ej vill klämmas mellan kugghjulet.»

21 »Det är godt att säga för Muuri-Jussi»,konsekvensändrat/normaliserat mumlade utposten, sedan de andra dragit sig tillbaka. »Närkonsekvensändrat/normaliserat man har 12 eller 15 mord på sitt samvete, bryr man sig ej stort om ett mer eller mindre. Om jag så visst vore länsman, som jag är tjuf, jag skulle lära dig, du hedna hund! Rådpläga! Nej förpläga sig, det är meningen, ty jag vet att Jonas säljer mjöl för bränvin. Och mig låta de stå torrmundt i kölden bland gastar och sattyg!»

22 Nu visste Erika i hvilket sällskap hon så alldeles mot sin vilja befann sig, och denna upptäckt var ej en af de angenäma. Muuri Jussis namn var beryktadt vida omkring; man kunde fritt öfversätta det med murbräckan, ty honom höll ej den tjockaste mur, ej den tyngsta boja fördröjde hans flykt. Efterslagen för oupphörliga rån, ja mord och andra midnattsdåd, till hvilka han dock nästan aldrig kunde bindas, var han ofta gripen, belastad med enkom för honom smidda bojor af ofantlig tyngd, men förgäfves; en osynlig makt syntes gynna hans flykt. En sägen var om honom gängse, att han förskrifvit sig åt djefvulen för konsten att bräcka jern och bryta murar;|44| dock var ett vilkor, att sedan Muuri Jussi ätit nio menniskohjertan, skulle han vara fri sin förbindelse och jemngod karl med sjelfva den svarte. Åtta hade han redan ätit, då förbundsbrodren försåtligt öfvergaf honom och plötslig ofärd kom.

23 Erika var dock en flicka, ej under att hon hisnade. Men ofta hade Jägmästarinnan på skämt kallat henne »pappa sjelf i kjol».konsekvensändrat/normaliserat Ty då lyckan ej beskärt den gamle Severin någon son, hade han sin innerliga lust af att uppfostra sin dotter på sitt sätt, lära henne skjuta, rida, jaga, hejda lösa hästar m. m. men framför allt att, som han sade, »hafva hufvudet på rätta stället».konsekvensändrat/normaliserat Deremot vågade modren aldrig en invändning och var nöjd, när hon ändtligen utverkade så mycket att den halfförvildade flickan vid 15 år skickades i pension till staden, hvarifrån hon 3 år derefter återkom mycket mildare och quinligare, utan att hafva aflagt sitt förra beslutsama mod. Detta mod sattes nu på prof. Erikas belägenhet var sällsam, der hon stod ensam i den mörka quarnen, så nära de farligaste banditer. Men det som skrämer svaga naturer till döds, det lifvar de starka till handling och sans. Erika öfverlade, huru hon skulle komma ut. Ingen väg fanns utom genom dörren, ty fönstren eller gluggarne deruppe voro helt små. Väl hade hon kunnat fälla damluckan och våga den vådliga flykten på sidan om vattenhjulet, men det hade ofelbart väckt bofvarnes uppmärksamhet. Nu voro goda råd dyra.

24 Högljudda röster från quarnkammarnoriginal: quarnkamarn nådde Erikas öra. En ljusstrimma trängde upp genom golfvet, och det befanns, att ett stycke af golfplankan der var lösbrutet, så att man kunde både se och höra hvad som föregick i kammarnoriginal: kamarn derunder. Quarnens buller tvang bofvarna att tala högt och Erika lyssnade.

25 »Det var svagt bränvin»,konsekvensändrat/normaliserat sade en af sällskapet.

26 »Starkt nog, för att vara fångtraktamente»,konsekvensändrat/normaliserat begabbade Jonas.

27 »Hvad menar du med det?» röt Muuri Jussi.

28 »Jag menar endast, att jag i natt skall visa er Jägmästarens källare, der finns distilleradt och rhum och arrak och vin, många ankaren till sköflings.»

29 Ett flinande af allmän belåtenhet lät höra sig.

30 »Det sätter jag p för»,konsekvensändrat/normaliserat hördes åter anförarens dunderstämma. »Ären I från vettet, lymlar? Skola vi dricka oss plakata, för att sedan låta fånga och slagta oss som får? Silfver och gull, gevär och kläder må ni roffa i hastighet, det sticka vi snart undan hos Miekka i mon. Dessutom må hvar och en ta en butelj, den första han träffar på, men vid sitt lif ej smaka en tår, förr än han är i skogen. Jonas, ärliga själ, ämnar du förtjena ett par hundra riksdaler på Muuri Jussi? Svara, skurk!»

|45|

31 »Förtjena på dig! Är du så gammal bof och vet ej hvad det är att hämnas?original: hämmas? Se, jag är 5 och 30 år och jag hade för 20 år sedan en syster. Den glade Jägmästaren, då en snutfager Löjtnant, såg henne ... och för några år sedan dog hon på Sjählö hospital. Då tog jag tjenst på Lahdenkoski; jag körde ihjäl hästarna, jag tände eld på riorna med skörden uti, på skogen när sommaren var torr, ... och mycket annat. Sist blef jag bortkörd för en obetydlighet; jag tog skinnet af den bästa jagthunden och gjorde mig deraf en vintermössa. Sedan lurade jag på Jägmästaren i skogen; två gånger sköt jag bom på honom; han undrade hvad det var som slog ned löfven tätt invid hans hufvud. Härnäst ville jag passa på hans dotter, den fagra mön. Men det är bättre så här. Vi tända gården i natt, medan herrarna sofva djupast efter ruset. Jag kan lita på Sara, hon har stulit bränvin ur källarn åt drängarna, de ligga som döda i drängstugan. Klockan ½ 1 öppnar hon porten åt oss; tecknet är att jag klappar 3 gånger med händerna och hon svarar med 4. Derpå kasta vi en brinnande perta i höet på stallsskullen. Och resten vet du. Fruktar du ännu att jag skall förråda dig?»

32 »Frukta, du dumhufvud! Det rep är ej tvinnadt ännu och det jern ej smidt, för hvilket jag skulle frukta. Planen låter höra sig. Klockan half ett således.»

Avsnittet ingår i HT 13/4 1844:|2|

33 Början af detta bofvarnes samtal hade föga intresserat Erika, men slutet desto mer. Hon häpnade öfver den fara, hvari hennes föräldrar, hon sjelf och det kära Lahdenkoski sväfvade. Nu gällde att för hvad pris som helst komma ut. Men huru? Det var ej sannolikt, att utposten vid dörren skulle låta beveka sig hvarken af böner eller mutor, och Erika hade dessutom ej en kopek. Det återstod att försöka hans vidskeplighet. I öfra quarnen voro tre fönstergluggar, hvardera så stor, att en menniska jemt kunde sticka sitt hufvud derigenom. Det vestra af dessa s. k. fönster var utan glas och tillstoppadt med en gamal säck. Erika bortryckte denna, stack ut sitt hufvud och fann, att hon derifrån väl kunde höras, men ej ses af den vid quarndörren på södra sidan posterade Silaka-Jaako. Nu afpassade hon sin röst så, att den ej kunde höras af sällskapet i quarnkammarn,original: quarkamarn, men rätt väl af utposten, som till sin stora förundran hörde liksom ur luften följande ord sjungas på en gammal och trollsk melodi:

Silfveroriginal: »Silfwer och gull, silfver och gull

Har jag att fylla kyrkan full.

Jaako! Jaako! kom hit till strand!

Allt vill jag gifva uti din hand.original: hand.»

|46|

35 Bofven derute hisnade. Hans spökrädsla ville drifva honom in i quarnen till de andra, men Muuri-Jussis grymma hotelse afhöll honom. Man hade kunnat höra hans tänder skallra; men rösten fortfor:

Häroriginal: »Här är en sten med kors uppå;

Kasta ditt stål, skall du skatten få.

Här är kosteligt vin dertill,

Allt skall du få, hvad du äga vill!original: will!»

37 Antingen nu snikenheten eller kölden, som gjorde vinet lockande, eller öfvertygelsen, att hexeri ej biter på den som bär stål hos sig, gjorde Jaako efterhand modigare, men snart hörde Erika några smygande steg, som antydde, att utposten lät narra sig. Ännu engång upprepade hon sitt »silfver och gull»,konsekvensändrat/normaliserat vände derpå sin kappa afvig med hermelinerna utåt, ilade ned, fann passagen fri och var i en blink utom den farliga quarnens område, utan att engång hafva glömt sin lilla korg med äggen, anledningen till alla dessa upptäckter och äfventyr.

38 Medan nu Jaako med eldstålet i handen förgäfves letade efter stenen med korset uppå, fortsatte Erika sin snabba flykt genaste vägen tvärs öfver kullen, då åter anblicken af en mörk manlig gestalt mellan tallarna injagade henne ny fruktan och länkade hennes steg undvikande åt sidan. Men gestalten syntes icke böjd att låta henne undkomma. Äfven han satte sig snabbt i rörelse och förföljde den flyende. Det var en sällsam syn i den månljusa natten att se den mörka gestalten jaga den hvita, hvars fladdrande hermelinkappa gaf henne utseendet af en irrande skogsfru, sådana väl vandraren stundom möter på ensliga stigar nattetid. Snart märkte Erika likväl att hennes krafter af ansträngning och sinnesrörelse voro så medtagna, att hon ofelbart skulle upphinnas. Hon stadnade derföre tvärt, nedsatte sig på en sten och beslöt att i nödfall åter rädda sig med list. Förföljaren nalkades; det var dock ingen farligare man, än löjtnant Mörk, som fått ledsamt vid den långa soupern, tagit en bössa och gått ut under förevändningoriginal: förwändning att se åt om någon varg sågs till, men troligen heldre för att uppspana mera angenäma rof. Det är ovisst om icke Löjtnanten i början ansett Erika för en gycklande elfva, åtminstone tilltalade han henne i sådan ton.

39 »Skönaste prinsessa, antingen ert slott är beläget i den dunklaste skogens löfgrottor eller i flodens klaraste christall, hvad har förmått er att lemna er strålande boning och med er fot beröra dessa kulna drifvor en natt i April?»

|47|

40 »Det är ej tid att skämta nu, Herr Löjtnant»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Erika och reste sig upp. »En stor fara sväfvar öfver Lahdenkoski, som hotas af de från häktet förrymda bofvarnes angrepp kl. ½ 1 i natt. För Guds skull, hvad böre vi göra? Skynda till länsman i byn efter hjelp? Men dit är en god fjerndel och faran kunde komma förr än hjelpen, ty det är förräderi inom hus. Drängarne äro alla öfverlastade och tyvärr våra gamla herrar likaså. Att yppa faran för dem eller för min mor eller pigorna, voro endast att åstadkomma en ohjelplig förvirring. Ni och jag, Herr Löjtnant, måste åtaga oss att vara gårdens skyddande englar, ty annars är den förlorad.»

41 »Men huru har ni fått veta allt detta?»

42 »Det hinner berättas en annan gång. Det är så som jag sagt. Bofvarne äro åtta eller tio och den beryktade Muuri-Jussi anför dem. Förräderiet inom hus skall jag göra oskadligt. Men huru få bud till byn? Ty ni får ej lemna mig denna rysliga natt.»

43 »Det torde vara bäst – sade Löjtnanten eftersinnande – att jag genast afsänder min dränggosse på min egen snälla ridhäst med en billet till länsman. Men in|3|nan han hunnit morna sig och samla folk, lär det nog dra ut till kl. ½ 1, ty klockan är nu på slaget 11. Emellertid, tillåt mig ledsaga er hem, der man redan blifvit orolig för er, och under vägen kunna vidare planer uppgöras.»

44 Både för dottrens och mannens skull var den goda Jägmästarinnan redan utom sig af ängslan, då nu både flickan och äggen på engång anlände nästan lika välkomna. För att afböja vidare frågor, skyllde Erika på ett långt dröjsmål hos mjölnarens, samt frågade genast efter pigan Sara. Hon är sjuk, hette det, och har redan gått till hvila. Erika inträdde, försedd med en liten flaska och sked, i pigkammarnoriginal: pigkamarn innanför köket samt fann Sara ligga fullklädd på sängen.

45 »Huru är det med dig, goda Sara?» frågade Erika mildt.

46 »Jag har fasligt ondt under bröstet och mitt hufvud värker, men det går nog om bara jag får sofva.»

47 »Men det onda kan också ta till, om man ej botar det i god tid. Jag har några mycket goda droppar åt dig, se här!»

48 Synderskan täcktes ej neka, utan sväljde med en grimas de 20 droppar opium, Erika räckte henne med den mest deltagande min i verlden. »Sara är mycket sjuk»,konsekvensändrat/normaliserat sade Erika när hon åter inkom i köket; »hon kommer visst att yra i natt och får under ingen förevändning släppas ur rummet, kom ihåg det, ni andra!»

49 Emellertid sutto herrarna ännu i allsköns gamman vid bordet. Kaptenen hade vunnit sitt vad, dock ej utan stora ansträngningar och både|48| färglösa och rödlätta karafiners flitiga anlitande. Nu gungade den tappre frossaren stum och tankfull på sin stol och det syntes ganska tvifvelaktigt huru han skulle i en framtid resa sig upp från den. Jägmästaren och Majoren språkade om fordna tider, ej utan sin lilla stjerna hvardera. Tid efter annan vändes värdens blickar spanande mot dörren och allt mörkare blefvo hans ögonkast, ju längre det led. »Det var fördömda påskägg att dröja»,konsekvensändrat/normaliserat mumlade han; »menkonsekvensändrat/normaliserat min hustru känner min vilja.»

50 »Bagatell, min bror!»konsekvensändrat/normaliserat genmälte Majoren. »Vikonsekvensändrat/normaliserat äro ganska tillräckligt provianterade, magasinerna inrymma ej mer och jag tviflar på att vår vän Kaptenen har lust att spisa andra 40 till desert.»

51 »Hvad håller du?» mumlade Kaptenen i mustacherna.

52 »Nej, nej, det kan vara nog att hafva på sitt samvete 40 kycklingelif. Låtom oss fortsätta om den der vackra mjölnarflickan. Hvart tog hon vägen sedan?»

53 »Bah, hvad vet jag? Det var min första dumhet och kanske min största. Jag tågade med mitt regemente i fält och när jag återkom, var flickan försvunnen. Men hvar är min hustru? Hör hit någon!»

54 Jägmästarinnan inkom och med henne en jungfru, som bar äggen. »Nå ändtligen!» sade Jägmästaren buttert. »Men hvar är Erika och Löjtnanten? Kalla in det unga paret!»original: paret?»

55 Löjtnantenoriginal: »Löjtnanten och Erika inträdde.

56 »Sitten ned, mina barn»,konsekvensändrat/normaliserat sade jägmästaren upprymd. »Edrakonsekvensändrat/normaliserat fäder ha talat om er i quäll. Du, Adolf, är din fars enda son och du, Erika, mitt enda barn och ögonsten. Och edra fäder ha från ungdomen med hvarandra delat ljuft och ledt, strid och frid. Se, derföre bör det bli ett par af er båda, det skall gläda oss på gamla dagar. Du får en redlig och rask fästman, min dotter, och du, min kära Adolf, får, skam att säga, den bästa flicka på tio mils omkrets. Räcken hurtigt hvarandra handen, hvad stå ni och söken knappnålar? Framåt marsch! Omfamnen hvarann!»

57 »Min far! Min far! Klockan slår tolf!»

58 »Prat, ingen vidskepelse! En förlofning kan ske vid midnatt, så väl som ett bröllopp. Sätt dig, mitt barn, din far vill det. Hur var det med omfamningen? Ungt folk var ej så tillgjordt i mina fänriksår. Skock blixtrande granater, jag tror att både brud och brudgum darra på manchetten. Nå?»

59 »Min far! Min far! Klockan har slagit tolf!»

60 »Klockan är gjord för skomakare och skräddare. Nu skola vi språka en timme om er framtid, ni må gäspa aldrig så mycket. Först bör Adolf tjena upp sig till kapten. Sedan skola vi inreda den nya byggningen på Lahdenkoski ...»konsekvensändrat/normaliserat

|49|

61 »Bror är alltför god»,konsekvensändrat/normaliserat inföll Majoren.

62 »Min far! O Gud, min far! klockan är en quart på ett!»

63 »Tig, unge! Sedan tar Adolf afsked ...»konsekvensändrat/normaliserat

64 »Kapten mår illa!» afbröt Löjtnanten hastigt.

65 Allas ögon riktades på den slumrande storätaren, som var blefven så hvit som ett lärft och hickade förskräckligt. »För Stakel i säng»,konsekvensändrat/normaliserat befallte Jägmästaren, »detkonsekvensändrat/normaliserat vore ledsamt om vår matfriske vän skulle dö af indigestion. Men hvart togo de unga vägen?»

66 Erika och Löjtnanten hade försvunnit.

67 »St!»konsekvensändrat/normaliserat nickade Majoren, »ungdomenkonsekvensändrat/normaliserat afhandlar vissa ämnen heldre på tu man hand. Men låtom oss gå till hvila, jag känner mig så tung.»

68 »Jag ock»,konsekvensändrat/normaliserat gäspade värden. »Godkonsekvensändrat/normaliserat natt, bror!»

Avsnittet ingår i HT 17/4 1844:|1|

69 Erika skyndade ut i köket. Domestikerna hade gått till hvila, förutom den, som lyste herrarna till deras sofrum. Förräderskan Sara hade fåfängt kämpat mot söm|2|nen; jemna och djupa andedrag bevisade hennes oskadlighet. I hast kastade Erika hennes kläder på sig och knöt kring hufvudet Saras mest brukade blårutiga bomullshalsduk, som skymde ansigtet, skyndade derpå ut och fann Löjtnanten beväpnad på post vid den höga trappan. Klockan felade 6 minuter i half ett.

70 Den månljusa natten hade mörknat och tunga skyar sammandrogo sig åt vindsidan. Hemsk och klagande for stormen öfver trädgårdens löflösa aspar och slokbjörkar; forsens brus blandade deri sin dystra musik. Porten var stängd, men invid det höga planket stod ett stort vattenkar, från hvars rand man kunde bespeja nejden vidt omkring. Denna plats hade Erika förbehållit sig; förgäfves sökte Löjtnanten i flickans ansigte upptäcka en sinnesrörelse; han fann det blekt, det är sannt, men modigt, beslutsamt och fullkomligt lugnt. »Den flickan är född till en soldathustru»,konsekvensändrat/normaliserat tänkte han inom sig med varm beundran.

71 Vägguret inne i kökskammarnoriginal: kökskamarn hördes slå half ett. Skuggorna föllo nu så täta, att man på 20 stegs afstånd ej kunde särskilja trädstammar och menniskor. Ett brak hördes; det var en rotskadad asp, som blåste omkull i trädgården. Löjtnanten såg åter på klockan; den felade tre och tjugu minuter i ett.

72 Då hördes plötsligt ett hviskande tätt invid planket. Det klack i den lyssnande flickans hjerta.

73 »Silaka-Jaako – befallte rösten – stadnar här vid hörnet och Masalin fattar posto utanför porten. Vid minsta oråd göres larm. Du, Jonas, rör dig ej från min sida, så framt ditt lif är dig kärt. Inga jordens makter kunna rädda dig, skurk, om jag vädrar försåt. Än engång, kan du lita på Sara?»

|50|

74 »Som på mig sjelf.»

75 »Så gif då tecknet.»

76 Tre handklappningar hördes derpå och besvarades med fyra. Porten öppnades. Sju mörka gestalter inträdde försigtigt, Jonas i spetsen. »Allt bra?» frågade Jonas.

77 »Allt bra!» lydde svaret.

78 Då hördes steg i förstugan, Löjtnanten famlade ned för trappan, gnolande en dryckesvisa.

79 Jonas kände Muuri-Jussis jernhand gripa sin arm och grep i sin tur temmeligen omildt den förmenta Saras. »Hvad betyder det här?» hviskade han med af vrede darrande stämma.

80 »St!»konsekvensändrat/normaliserat hördes flickan svara, »detkonsekvensändrat/normaliserat är den supige Löjtnanten, som går öfver gården till sitt sofrum. Han har en försvarlig florshufva, det syns. Men här står källardörren öppen sedan jag hämtade bränvinet åt drängarna. Fort dit in! Om en half minut är allt säkert igen.»

81 »Vänta, jag vill ge honom knäppen!» hviskade Jonas.

82 »Tig!»konsekvensändrat/normaliserat sade anföraren, »härkonsekvensändrat/normaliserat befaller jag. Karlen är blixtfull och gör ingen skada. Men larm bör undvikas ännu. Fort in i källaren, tills han passerat.»

83 Med slingrande steg passerade Löjtnanten nära förbi, men i det ögonblick han var närmast källardörren, vände han om som en blixt, fattade dörren med all sin kraft, slog den igen och hade med Erikas tillhjelp skjutit den starka regeln före, innan de öfverraskade bofvarne hunno motsätta sig denna för dem så ytterst farliga manöver.

84 En hemsk tystnad följde på detta djerfva tag. Kort derpå hördes inne i källaren ett dåft slag, derpå ett förfärligt nödrop, sist ett tungt fall. Och allt var åter tyst.

85 Men icke länge. Snart föllo tunga stötar på dörrens inre sida; till all lycka motstod den massiva och starkt jernbeslagna furun. Med outtröttlig verksamhet sökte Löjtnanten och flickan å sin sida att med alla till hands varande plankor, sparrar och stockar fastare tillboma dörren utifrån, tills hjelp hunne anlända. Men en ny fara hotade. Utposterne hade hört larmet och ville skynda till hjelp, men funno porten åter stängd. Silaka-Jaako, feg som han alltid var, fann då rådligast att söka fria fältet, men Masalin, den starkaste och vildaste i bandet, näst Muuri-Jussi sjelf, klängde hurtigt öfver planket, fattade en påk och stod i begrepp att göra ett hastigt slut på Löjtnantens militäriska bana, då Erika kort och skarpt ropade honom vid namn från sidan. Ovillkorligt höll bofven inne med hugget, Löjtnanten|51| fick tid att draga sin sabel och parera. En skarp fäktning började mellan påk och sabel, mellan styrka och vighet. Mörkret tillät ej att värja huggen. Löjtnanten vek undan steg för steg, han hade fått flera döfvande slag öfver skullror och armar. Banditen kände en varm ström af blod fukta ärmarne på hans tröja. Förgrymmad bortkastade han påken och rusade med sin korta knif den unge Mörk på lifvet, men träffades derförinnan af ett väl måttadt sabelhugg tvärs öfver ansigtet och störtade sanslös till marken.

86 Allt våldsamare anfölls derunder källardörren inifrån; man hörde huggjern och filar användas, snart var det ena gångjernet förstördt, det andra kunde ej länge uthärda. Allt mera lossnade dörren i sina fogningar, Löjtnanten var urståndsatt att strida, och för att öka villervallan, hördes i förstugan Jägmästarinnans ängsliga röst fråga efter orsaken till bultandet och ropa Erika vid namn. Klockan slog ½ 2.

87 I denna sista stund, i denna yttersta nöd hördes hästtramp och bjällerklang på stora körvägen, porten slogs upp och länsmannen, åtföljd af tre eller fyra slädar med ett dussin raska byamän, körde in på gården. Det var hög tid, ty just hade det andra gångjernet lossnat på dörren, då länsmannens barska stämma förkunnade bofvarne, att de ägde gifva sig på nåd och onåd. En djup tystnad följde på detta tillkännagifvande; derpå hördes inifrån högljudda ordvexlingar, slag, förbannelser, derpå ett buller bland tunnor och buteljer. Länsmannen höll krigsråd, om man skulle angripa bofvarne i detta mörka källarsvalg; men såoriginal: stå stark var fruktan för den beryktade Muuri-Jussi, att alla byamännen tillstyrkte att invänta dagsljuset under noggrann bevakning af källardörren.

88 Så märkvärdiga tilldragelser måste ändtligen väcka larm i huset. Erika skyndade in för att lugna sin mor, domestikerna kommo i rörelse, de ännu halfrusiga drängarna öfvergjötos med kallt vatten och bragtes till förnuft samt beordrades att förstärka bevakningen, som förseddes med nödiga förfriskningar. Men gamla herrarna stördes ej i sin hvila, ej heller förräderskan i sitt opiirus.

89 Långsamt förflöto de två till tre timmar, som ännu återstodo af natten, och ifrån källaren förmärktes blott då och då ett otydligt buller. Ändtligen kl. 5 på morgonen beslöt man att angripa rofdjuren i deras kula. Manskapet ordnades och förseddes med gårdens jagtgevär, länsmannen, en groflemmad jätte, trädde i spetsen. Dörren bröts upp och man inträngde med nödig varsamhet. Källaren var murad af tegel och bestod af tre hvalf, som innanför hvarandra sträckte sig under charaktersbygnaden.|3| Det första hvalfvet befanns öfvergifvet. Blott i den djupaste vrån upptäcktes en död kropp,|52| som igenkändes tillhöra Jonas, ehuru hufvudet var förskräckligt krossadt. Dörren till det andra rummet öppnades utan motstånd; en stark spritlukt mötte de inträdande. Äfven här funnos tre döde ... dock snart befanns, att de stupat under ett omåttligt rus och nära nog drunknat i det kära bränvinet, ty många kullstjelpta ankarens innehåll hade utrunnit öfver golfvet. Sedan alltså två af bofvarne fallit, tre gripits under rus och en rymt, beräknades att ännu tre de farligaste, och bland dem den fruktade Muuri-Jussi, borde befinna sig i det tredje och innersta hvalfvet. En förnyad uppmaning att gifva sig besvarades blott af eko i det mörka hvalfvet. Lyktor hämtades, dörren som innanför var tillbomad, uppsprängdes, länsmannen inträdde gravitetiskoriginal: grawitetetisk och fann – rummet tomt. Fåfängt undersöktes hvarje vrå; fåglarna voro flugna. Förvånade hviskade redan byamännen sinsemellan om Muuri-Jussis kända förbund med den onde, då man ändtligen upptäckte, att ett i muren befindteligt draghål genom flera stenars lösbrytande var till den grad utvidgadt, att en menniska med knapp nöd kunde tränga derigenom. Förbittrad anställde länsmannen genast noggranna efterspaningar i trakten och, med ledning af Erikas utsago, lyckades man verkligen gripa två af skälmarne hos den omtalte »Mikku i mon»;konsekvensändrat/normaliserat men Muuri-Jussi var försvunnen; hans tid var ej kommen ännu, och nya illbragder på nattliga vägar vitnade snart, att skogsriddaren åter gick lös och ledig i vildmarkerna.

90 Kapten Stakel fanns om morgonen död i sin säng.

91 Pigan Saras förräderi förtegs för domstolen, och synderskan undslapp med ett plötsligt afsked från tjensten.

92 De fem fångarne förpassades åter till häktet.

93 Jonas och Masalin begrofvos i ovigd jord.

94 Silaka-Jaako greps och dömdes att slita spö för hästtjufnad.

95 Jägmästaren Severin och Major Mörk vaknade påskmorgonen ganska tunga i hufvudet och åhörde med yttersta förvåning och ej ringa förargelse de märkvärdiga bragder Löjtnanten och Erika, dem oåtsporda, haft mod att utföra. »Är det ej som jag sagt»,konsekvensändrat/normaliserat menade Jägmästarinnan, »vårkonsekvensändrat/normaliserat Erika är pappa sjelf i kjol!»

96 Blidkad svarade fadren dertill: »javäl, min gumma, flickan visat att hon brås på fädernet. Och äfven din Adolf, min gamle Mörk, tycks ej ha vanslägtats. Ja vi voro vilda bjessar i våra fänriksår. Gud välsigne er, mina barn, jag hoppas ni nu ha’n bättre tid att återtaga det gåriga samtalsämnet. Marsch, Adolf!»

97 Och Adolf lade sin domnade hand i Erikas varma. »Lefve påsk-äggen!» sade han.

 

 

1. *)Folksägen i Österbotten. Den besvärjelseform, hvarmed trollpackorna bereda sig till sina luftridter, lyder: »opp och neder och ingenstans veder!» – dervid de dock få noga akta sig att under flygten komma öfver någon kyrka eller kyrkogård, som drar dem ned. En hexa hade af misstag sagt: »opp och neder och allstans veder!» hvaraf följden blef, att hon under flygten slog mot hvarje knut och hvarje träd i hennes väg, så att hon jemmerligen krossades i små smulor.