Avsnittet ingår i HT 2/10 1844:|1| |53|

Herminas Bekännelser.

I.

1 Nu vet jag hvad sorg är och hvad glädje är, nu känner jag dem båda så väl. Hvad jag förr ej anat, det blef mig på engång så himmelskt klart och efter den stunden var jag en annan än jag fordom var.

2 När jag var barn, var jag så glad. Jag kunde skratta mig sjuk när min kattunge spatserade i strumpor och skor, jag skrek af förtjusning öfver det förgyllda papperet kring en karamell. Men ofta gret jag öfver ingenting. Jag var så häftig, så lätt retad. Jag kastade min enda silfverpenning i sjön för det jag ej fick ge den åt en tiggarflicka och alla mina skrifböcker flögo i brasan för det man sade att jag skref krokiga B’n. Ett styggt barn var jag, ett ganska bortskämdt barn, ty man höll alldeles för mycket af mig der hemma.

3 Derpå kom en tid, när jag hvarken var liten eller stor. Leka kunde jag ej mer, ej heller sitta och vara förnuftig med de stora. Jag passade för hvarken stora eller små och jag skulle varit mycket häpen öfver mig sjelf, om jag ej den tiden läst så flitigt, fransyska, tyska, historie, geografi, mathematik, romaner, verser, korteligen allt möjligt, och dessutom christendom en timme i veckan. Ack, tänkte jag, om jag redan vore stor, som de andra, finge dansa på de stora balerna och kika från logen på spektaklerna! Ett sällt lif vore det.

4 Det gick ett år som det kunde, jag märkte att jag var stor, som de andra. Men icke derföre glad. Det hade blifvit så sällsamt inom mig, jag viste ej huru. All verlden var så fattig och tom för mig. Det som nyss var min glädje, det var blefvet så utan all betydelse nu, jag hade förlorat min glada ro och en längtan utan mål och namn hade fått makt öfver mig. Drömmande gick jag i salarna, der jag lekt och jollrat; der var allt sig likt ända till minsta pall, men jag sjelf var ej mer mig lik. Allt var mig så likgiltigt och jag kunde ej engång gråta öfver att jag var så ensam i verlden och att ingen förstod den tysta tomheten i mitt bröst.

|54|

5 Vid den tiden drömde jag att en hvit engel stod invid min bädd och bredde sina stora vackra vingar öfver mig. Han lutade sig ned öfver mig och sade: vill du följa mig hem till Gud? Ja så gerna! sade jag. Det|2| förekom mig så lätt och godt att få dö vid sexton år. Jag hade allt hvad lifvet äger godt och kärt, men ändå ville jag sofva under tufvan der min lilla syster sof. Jag visste ej hvarföre.

6 Tre veckor läste jag religion för en man, som talade vackra ord; deremellan läste jag annat för ombytes skull. En solklar pingstmorgon gick jag till Herrens heliga bord. Och jag gret mycket då, men af sällhet. Det hade på engång blifvit så varmt och så klart inom mitt bröst. All sorg, all oro, all trånad voro med ens förgätna; jag kände mig så stark och likväl så ödmjuk. Jag var lycklig och kärleksfull; jag beslöt så visst, att i all min tid blifva Guds goda barn och jag trodde så fast att så skulle ske. Fjerran som en dyster saga, stod bakom mig lifvets svarta synd, för hvilken jag skyggade tillbaka som för ett vidrigt vidunder och flydde, full af glad förtröstan, i Guds och de saliga englars öppnade famn.

7 När jag kom hem från kyrkan, öfverhöljde man mig med smekningar. Min mor och mina äldre systrar greto; de ville mig så väl. Derpå följde man mig i mitt rum; der doftade sköna neglikor och på toiletten lågo nya och glänsande gåfvor åt mig: en guldring, ett par juvelörhängen, ett klädningstyg af ljusrödt siden och ett album med pressade permar i svart och guld. Allt ville man granska, man höll juvelerna i dagen och ville att jag skulle beundra dem, man försökte om tyget skulle kläda mig. Det gjorde mig ondt och jag vände mig sorgsen bort. – Du håller ej mera utaf oss, sade de. – Ack jo; men gif mig en bibel. – Sådan fanns ej i huset, blott ett nya testament, inbundet i rödt marokin. Jag satte mig att läsa. Om aftonen bjöd man mig ut att åka. Det var harmonimusik ute och man spelte françaiser. Men hela den veckan sedan bad jag morgon och afton, ända till lördagen.

Avsnittet ingår i HT 5/10 1844:|2|

II.

8 Lördagen efter min första nattvardsgång sade min kloka mor till mig: »du är alltför dyster, mitt barn! Jag har ingenting emot att du är religiös, tvärtom, jag ser det rätt gerna. Men man bör vara det med förnuft. Man bör icke vara öfverdrifven. Vid din ställning i lifvet bör man njuta verldens oskyldiga nöjen, medan man är ung, och convenansen fordrar, att man visar sig ute.»

9 »Men, min mor, om man nu ej har frid i sitt hjerta, utan idel tomhet och en outsäglig längtan efter något bättre, som man icke äger, men som man ville gifva sitt lif för, om man ägde det; tror min mor det är roligt att|55| dansa då? Der går man bland de glada och bär en ödemark i sitt bröst, och den kan ingen göra ljuf igen, intet i verlden, allenast ...»konsekvensändrat/normaliserat

10 »Allenast?»original: »Allenast»?

|3|

11 »Christus.»

12 »Du lilla svärmerska! Slå dessa ödsliga tankar bort, mitt barn, de kläda rätt illa en liten söt flicka, som du. Jag skulle banna dig, om jag ej viste att sådant der går öfver, när man blir äldre och förståndigare och får en riktigare blick öfver lifvet. Kan du väl tro, att din mor, som håller så mycket af dig, ville neka dig att vara religiös, endast det sker med sans och ej leder till grubbel? Du med ditt goda hjerta, din ungdom, dina talenter, ditt lyckliga hem och ditt förr så glada lynne, hvad äger väl du att sörja öfver vid dina 16 år?»

13 »Min mor haroriginal: hade kanske rätt, jag borde ej vara otacksam för så mycket godt. Och likväl förekommer det mig, som hade jag felat mycket och borde blifva annorlunda i min innersta själ. Icke sant, min mor, jag borde blifva ny i hela min håg?»

14 »Visst har du dina fel, min goda Hermina, du som alla, det är mensklighetens gemensama lott. Sök derföre att blifva jemnare till ditt lynne, uppmärksamare och vänligare mot din omgifning och rätta dig efter din erfarna mors råd, du skall befinna dig väl deraf. Sedig, god och älskvärd, skall du vinna dina medmenniskors aktning, himlens välbehag och dina föräldrars kärlek hädanefter såsom allt härintills, och det bör vara dig nog för denna verlden och för den kommande.»

15 Min mor har kanske rätt, tänkte jag då, och de tysta manande rösterna i mitt hjertas djup, de tego så småningom, tills sällan någon hördes mer. Min älsta systers bröllopp inföll kort derpå; från bal till bal flög jag då och mitt hjerta slog fort och oroligt under valserna. Engång kom jag sent på morgonen, efter en genomdansad natt, i min lilla tysta kammare och kunde ej sofva. Oroligt flög min tanke mot de kommande dagar, min blick föll på det lilla nya testamentet i rödt marokin, jag beslöt att slå upp en vers, som kunde säga mitt öde och jag läste: »Och somt föll vid vägen och fåglarne under himmelen åto det upp.»

Avsnittet ingår i HT 16/10 1844:|2|

III.

16 Sextonårig stod jag i verlden utan mål för mina tusen tankar, utan ro för mitt hjertas längtan, utan sann frid och varaktig glädje i lifvet, sedan man smekande borttagit det stöd, vid hvilket jag ville fästa min ro i denna verlden och mitt hopp för den tillkommande. Någon gestalt måste likväl mina drömmar få och jag trodde mig slutligen ha funnit en.

|56|

17 Jag var ju så ung; huru kunde jag undgå att finna behag i nöjen och glans! Man höll så innerligt af mig, man bar mig på sina händer, man gjorde allt för att bereda mig glädje i lifvet. Hemma och ute smickrade man mig, man sade mig att jag var vacker och älskvärd, man spådde mig sällhet och kärlek öfverallt. Bannades jag för mina fel, så var det på lek, och strax derpå bad man om förlåtelse för det man bannat mig. Och jag var ju blott en svag flicka, jag måste ju blifva fåfäng, egenkär, anspråksfull. Likväl hade jag förställning nog att ej låta märka det; man kallade mig god och anspråkslös. O hvad man misstog sig!

18 Älskad och afundad, flög jag från nöje till nöje och återvann derunder en del af min fordna glädtighet. Balerna, stundom roliga, stundom tråkiga, upptogo mina tankar med toilettbekymmer, jag dansade gerna, eller trodde mig göra det. Jag sjöng på concerterna för sken skull i chörerna, jag excellerade i subrettroller på sällskapstheatrarna. Jag jollrade vid thébordet med inbilska ungherrar, jag tillegnade mig den goda tonens hjertlösa quickhet och toma frasmakeri. Men allt detta förmådde icke gifva mitt lif ett mål och fylla den oändliga tomheten inom mitt bröst. Ju gladare jag varit om dagen, desto sorgsnare var jag sedan på min tysta kammare, när hvilans timme kom. Efter genomvakade nätter kunde jag ej sofva, det outsägliga inom mig gaf mig ingen ro, jag lutade mitt hufvud mot kudden och gret. Då blef det åter bättre och tårarna föllo som en himmelsk dagg öfver mitt sjuka hjertas brännande ödemark.

19 Tidigt trodde jag mig veta hvad kärlek var. Ännu icke tolf år gammal, hade jag förälskat mig i en aktör, som var den sötaste Fridolin man ville se. En morgon förklarade jag högtidligen att jag ville bli aktris. Min mor skrattade. I detsamma gick min Fridolin förbi. Han, som var så vacker på scenen, så röd och hvit som hallon och mjölk, han såg i det klara dagsljuset blek och askfärgad ut, ja man kunde tydligen upptäcka att han var koppärrig. Jag häpnade grufligen och min böjelse för theatern var med ens förbi.

20 Vid tretton år bytte jag ögonkast med en kadett. Han var så smärt och vacker i sin tätt åtsittande uniform med de ljusblåa revererna. Jag koketterade hvad jag kunde och klädde mig i de färger, han berömde. Ofta dansade vi hemma hos oss efter pianot, alltid valsade han med mig sex eller åtta gånger på qvällen, och hvar gång fyra slag kring salongen. När han reste, skref han|3| en lång vers i mitt album och gaf mig en ritning, som föreställde en ridande Tscherkess, men till gengåfva gaf jag honom en blyertspenna med perlarbete. Sedan träffades vi aldrig mer.

|57|

21 Vid fjorton år såg jag ej ogerna en rödblommig Handelsexpedit med stora mustacher, stärkta manchetter, en utmärkt väl sittande frack och en stor kråsnål med oäkta stenar i chemisetten. Det var han som gaf mig en superb theaterkikare, sade att jag talte fransyska utmärkt väl och behandlade mig som en stor flicka. Men sedan blef han alltför näsvis och begärde en kyss af mig på ett slädparti. Jag märkte att han likväl höll mig för ett barn, och alltsedan kunde jag ej tåla honom.

22 Vid femton år fantiserade jag stundom om en af mina lärare i pensionen, men han var ... gift. Jag läste den tiden romaner utan allt val, och kärleksromaner helst af alla. En afton kom jag hem med »Amalia von Mansfeld» under kappan och när man morgonen derpå bar upp kaffet i mitt rum, brunno ljusen med långa vekar och jag hade knappt tid att hälla i grädden och mottaga hvetbrödet, emedan jag just befann mig midt i tredje delen af den förföriska boken.

23 Vid sexton år kom tomheten i mitt lif.

Avsnittet ingår i HT 19/10 1844:|3|

IV.

24 En kolmörk Novemberafton vid nattens inbrott hördes i staden den dåfva olycksbådande klangen af klockorna i tornet: elden var lös i gården invid mina föräldrars. Allt störtade till för att släcka och berga, man gjorde sitt yttersta, men utan framgång. Stormen rasade fruktansvärd och framdref gnistor och skyar af rök öfver vår gård, der vi, skrämda och förvirrade, med ängslig omtanke sökte begagna de få minuter vi ännu hade öfriga, innan allt stod i ljus låga äfven hos oss.

25 Jag skyndade ut med mina noter, mina ringar och mitt brefskrin, det enda jag hunnit berga. Lågan hotade att kasta sig öfver vårt hus nästintill. Då framstörtade tvenne okände ynglingar, den ena mörk, den andra blond. Den blonde klättrade som ett lodjur upp på taket af vårt hus och var den förste, som lyckades betäcka hela gafveln med brandseglet, hvarefter han fattade posto öfverst på åsen och oupphörligt begjöt seglet med de vattenmassor, man räckte honom. Den mörke öfvertog kommandot vid den största sprutan. På engång hördes ett anskri: »den döfva 90-årigakonsekvensändrat/normaliserat gumman i vindskammaren!» – »Hundra silfverrubel för ett menniskolif!» bjöd den mörke. Två sjömän försökte, men återvände snart; »det är omöjligt»,konsekvensändrat/normaliserat sade de; »trappan brinner».konsekvensändrat/normaliserat Den mörke fattade en lång brandkäx, reste den mot väggen, klängde upp och försvann genom det sönderslagna fönstret i vindskammaren. En minut förgick efter en annan och alla de kringståendes kinder voro snöbleka.

|58|

26 Sist blänkte ett klart sken, som snart åter skymdes af ett ofanteligt rökmoln; ett brak hördes: det var taket som störtade in. »Blef Fursten derinne?» hördes den blondes röst från takåsen af vårt hus. – »Fursten? Ja, med den unga raska herrn är det förbi!» – Den blonde reste sig häftigt upp på den slippriga åsen och halkade utföre .....

27 Men den mörke, som hoppat ut genom ett fönster åt bakgården, visade sig nu med den 90-årigakonsekvensändrat/normaliserat i sin famn. Den gamla var dock redan död. Hennes räddare hade brutit sin venstra arm. Den blonde var oskadd. Vådelden släcktes.

28 Men icke så i Herminas tysta barm. Från den stunden brann der en vådlig låga, enslig och gömd, men just derföre tärande, emedan den var af ingen känd. Alltid stod han för min själs ögon, denna stolta gestalt med det blixtrande ögat, det svedda mörklockiga håret, de förbrända kläderna, sådan han framträdde nyss undkommen ur lågorna, med den döda 90-årigakonsekvensändrat/normaliserat gumman i famnen. Till börden en Polack, reste han genom landet för nöjes skull, men hans armbrott qvarhöll honom längre än han ämnat. Snart stadnade han frivilligt. Hans besök i vårt hus blefvo dagliga. Det var något hos denna man, som måste fängsla en svärmande flicka. Redan hans första uppträdande var så ovanligt, så anslående för en romanesk fantasi. Och dertill kom den hemlighetsfulla slöja, som höljde hans stånd, öden och afsigter. Denne man var något mer än en afskedad gardeskapten, som han betitlades i passet. Man hviskade att han var af hög börd, ehuru den blonde ingenörofficern, som ledsagade honom, sedan ej ville vidhålla den förhastade titel, han nämnt vid eldsvådan. Rätta afsigten med Polackens hitkomst viste på orten ingen. Men Hermina började ana orsaken till hans dröjsmål äfven sedan armen var läkt: han älskade henne.

Avsnittet ingår i HT 23/10 1844:|2|

V.

29 Skiftande färg öfver lifvets taflor! Nya verldar i menniskobröst! En dag hade åter gjort Hermina till en annan; på en enda afton hade hon upplefvat så mycket, att hon kunde säga med Schillers flicka: »Ich habe genossen das irdische Glückspråk: tyska ...»konsekvensändrat/normaliserat

30 En morgon i November vaknade jag sent; solen strödde redan sina bleka rosor på skyarna i sydost. Jag klädde mig hastigt, tog min lilla tibetskappa och gick ut. Det var ännu skumt och litet frostigt; den första snön hade fallit i natt. Det var så friskt och lätt, hvarje fjät lemnade ett tydligt spår efter sig. Viken låg blank och lugn, den hade ej frusit ännu och dess mörka spegel stack bjert af mot de snöhvita stränderna. Jag såg mig omkring, som|59| om allt varit nytt. Mina ögon skymdes af objudna tårar, men genom tårarna syntes allt så ovant och hemlighetsfullt. Det var så vackert, när vemod var i hjertat och på marken frisk snö.

31 En afton i December var bal hos oss. Jag klädde mig omsorgsfullt och utsökt enkelt, ljusblå med en enda hvit ros i håret. Vi hade bjudit Honom, men det var osäkert om Han kunde komma, Hans arm var ej fullkomligt läkt ännu. Men ändtligen, ändtligen kom Han, vacker, men mycket blek och med armen i band. Det var första gången jag återsåg Honom sedan då om qvällen. Skygg och blyg, trots någon landsflicka, smög jag mig oförmärkt undan i innersta förmaket, och så hände, att jag ej blef presenterad, på samma gång som mina systrar. Men snart spelade musiken; jag märkte att Hans ögon följde mig och mina kinder brunno. Likväl förgick en stor del af aftonen, utan att Han tog ett steg för att börja bekantskapen. Och alla koketteriets konster, dem jag väl stundom på lek begagnat, hade jag glömt med ens; jag var sjåpig och förlägen och längtade att balen skulle bli slut, på samma gång som jag önskade att den skulle räcka sent in på morgonen.

32 Man spelade upp till cottillon och jag engagerades af den blonde ingenörofficern. Vi togo plats i ett hörn af salongen, och när jag såg mig om, stod tätt bakom min stol äfven Han. Med lätt fransysk artighet presenterad af den blonde, bugade Han sig kallt och förnämt, och efter ett likgiltigt »jag skattar mig lycklig, mademoisellespråk: franska, att göra en så älskvärd bekantskap!» rycktes jag bort af valsen, utan all vidare conversation den aftonen. Denna likgiltighet återgaf mig min säkra takt, min fåfänga var sårad och jag mottog ogenerad, som vanligt, den hyllning man egnade mig öfverallt, och hvari den blonde utmärkte sig framför alla. Mitt mod vexte så högt, att jag vågade framkasta en lätt fråga om den stolte främlingen. »Ni bör ej undra öfver hans slutna väsende»,konsekvensändrat/normaliserat sade den blonde. »När man, som han, har dödat en vän i duell ...»konsekvensändrat/normaliserat

33 »Det måtte vara rysligt. Och hvad föranledde duellen?»

34 »Man säger svartsjuka. Vår bekantskap är för öfrigt ej gammal. Vi träffades af en händelse i Warschau för en månad sedan, och när jag nämnde för honom min afsigt att besöka mina slägtingar i Finland, erbjöd han sig att göra sällskap, för att skingra sin sorg.»

35 »Ni känner då ej Furstens vidare planer?»

36 »De äro mig likaså obekanta, som den titel ni nämnde.»

37 »Ni har likväl kallat honom Furste?»

38 »Det kan jag ej påminna mig.»

39 »Är det ert alfvar?»

|60|

40 »Fullkomligt, mademoisellespråk: franska!»

41 Kort derefter återsåg jag Honom på en annan bal hos våra bekanta. Han såg friskare ut och Hans arm var läkt. »Mademoisellespråk: franska!» sade han på äkta pariser-fransyska, »ni har aldrig varit i Polen?» – »Aldrig, monsieurspråk: franska!»

42 »Och likväl liknar ni en person, för hvilken jag fordom intresserat mig, alldeles som vore ni hennes syster.»

43 Jag sade Honom, att min farmor varit dotter till en Polack i Svensk tjenst, vid namn ***. – »Store Gud,» sade Han, »detkonsekvensändrat/normaliserat är Lodoiskas familjenamn ... Men förlåt, mademoisellespråk: franska! Jag tänkte på ungdomsminnen. Ni|3| unnar mig kanske en galoppad?» – Och Han galopperade magnifikt.

44 Dagen derpå förnyade Han sitt besök hos oss och syntes gladare än förr. Oombedd satte Han sig till pianot och sjöng polska nationalsånger med den skönaste stämma jag nånsin hört. Aldrig förgäter jag dessa till hjertat gående sånger, hvilka Han sedan lärde mig med accompagnement af luta. Ty sedan kom Han ofta till oss. Och man underlät ej att bry mig. Men jag visade en så obekymrad uppsyn dervid och berömde Honom så ogeneradt, att man ej visste, hvad man skulle tro. Äfven min kloka mor och mina systrar voro betagna af den tjusande främlingen och höllo öfver Honom långa loftal. Endast min far såg Honom med ett misstroende, som vi alla funno högst obilligt. »Man vet ej så noga, hvad det kan vara för en karl»,konsekvensändrat/normaliserat sade han på sitt vanliga torra sätt.

45 »Men du är besynnerlig»,konsekvensändrat/normaliserat sade då min mor. »Hanskonsekvensändrat/normaliserat pass utvisar ju att han är en gardeskapten med Öfverste-Löjtnants afsked. Man behöfver ej mycken verldserfarenhet, för att i honom igenkänna en man af hög börd (man säger ju en Furste) ehuru han reser under ett anspråkslöst incognito. Dessutom skall han vara omätligt rik, och en så älskvärd, en så talentfull, en så menniskoälskande man!»

46 »Furste hit och Furste dit, jag har mina skäl och lyss ej på sladder.»

47 Det förtröt mig så att jag sprang ut.

Avsnittet ingår i HT 26/10 1844:|2|

VI.

48 Vi tillbragte julen i stillhet, men derefter började åter baler, soiréer, sällskapstheatrar, tableauer och mycket annat. All min förställning var ej tillräcklig att göra utsidan af mitt lynne lika, när Han deltog i nöjet och när Han var borta. Och äfven Han blef i samma mån kallare och högdragnare i sitt sätt mot andra, ju mer Han öppet visade sitt intresse för mig. Detta ådrog Honom många fiender och mig mycken afund och förtal. Ja tanterna gjorde min mor uppmärksam på vådan för mig och mitt|61| rykte, men förgäfves. För convenansen var min mor i stånd att uppoffra allt ... utom utsigterna på ett rikt och förnämt parti för sitt älskade barn. Hon varnade mig derföre att ute och i främmandes närvaro begå den minsta oförsigtighet, som kunnat röja mitt tycke; men hemma och i de förtroliga aftoncirklar inom familjen, i hvilka Fursten nästan alltid och min far nästan aldrig deltog, der befriades jag från hvarje tvång, tog lektioner på luta och mundtlig undervisning i italienskan samt lemnades ej sällan ensam med den farlige främlingen. Och hvad ondt kunde jag finna deri, när min mor tillät det? Trotsig af naturen, bekymrade jag mig föga om menniskors omdöme i allt, hvartill mitt samvete ej sade nej. Men för min mors skull spelade jag ute i verlden en roll, hvilken jag fann onödigt att fortsätta hemma.

49 Ofta talade vi i alfvarsama ämnen och alltid förstod Han att tjusa med den mångsidigaste bildning, förenad med det skarpaste omdöme. Det förekom mig ibland, som talade Han mer hänförande, än öfvertygande; men äfven i Hans satir framlyste så mycken värma för det ädla hos menniskan,original: mennniskan, att jag, som hittills endast hört småherrarna tala om baler och spektakler, misstrodde mig sjelf, när jag mer anade, än märkte egoism i hans åsigter. Jag liknade Honom än vid Eugene Aram, än vid Ernst Maltravers, och jag, som aldrig ägt någon öfvertygelse i lifvet, böjde mig villigt under Hans öfverlägsenhet. Blott i en punkt förskräcktes jag.

50 En dag under helgen uppstod disput om ett bibelspråk, hvilket citerats under predikan, och så hände att det lilla nya-testamentet i rödt marokin blef qvarglömdt på bordet i salongen. Fursten bladdrade deri. »Sköna saga om en odödlighet och en himmel med englar i skinande kläder!» sade Han nästan vemodigt.

51 »Och likväl en saga af den djupaste sanning!» invände jag.

52 »Javäl, en barnkammarsaga så vacker som någon annan om goda féer och ljusa elfvors dans i månskenet. Jag respekterar er tro, Hermina, ty ni är ett barn i oskuld. Men när ni blir äldre, skall den sköna drömmen fly från er, såvida ni sätter något värde på en öfvertygelse, som icke mera nöjer sig med den barnsliga tron.»

53 »Derifrån bevare mig Gud!»

54 »Ni bör ej anse mig för en gudlös fritänkare, ty jag tror på ett evigt ordnande förnuft inom verlden och menskligheten, ehuru jag ej kan skilja det från dessa båda såsom en personlighet för sig. Det är så lätt och beqvämt för mängden af menniskor att tro i godt mak på den gamla visan, tro allt och begripa intet. Men en öfvertygelse, som endast tror hvad den förnuftigt|62| begriper, den vinnes ej utan försakelse och inre strider. Äfven ni skall erfara det, Hermina!»

55 »Och är det ej lättast af allt, att tro intet och handla så som om ingen vedergällning funnes bortom detta lif?»

56 »Ni har rätt, det är kanske det lättaste i medgången, men det håller ej streck i olyckan och vid dödens anblick. I sådana pröfningar söker man sitt stöd antingen i fanatismen eller i öfvertygelsen. Och båda verka då lika välgörande. Endera måste väljas, och vår tid, då menniskoandens klippta vingar vexa och handlingens odödlighet är den enda som återstår, vår tid väljer öfvertygelsen.»

57 »Men huru mången tror ni kan forska sig till en annan öfvertygelse, än den christliga? Skola ej de flesta antaga motsatta åsigter på lika god tro, som de religiösa?»

58 »Menoriginal: »»Men min nådiga, tror ni då verkligen att mängden af menniskor äger någon religiös öfvertygelse? Inser ni ej, att de allraflesta bära christendomen som en påhängd skylt, ett skal utan kärna, en gråtmild moral, god nog att nytja till krycka i motgången, men utan värde när menniskan är i sitt riktiga esse i lifvet? Och hvad förlorar den, som bortkastar en sådan leksak?»

59 »Men hvad vinner då den, som bortkastar sin heliga barnatro, sin frid i lifvet och sitt hopp för det tillkommande, för att dyrka ett iskallt förnuft, som i all sin vishet ej kan förklara mig huru en blomma vexer?»

60 »Han vinner det, att vara sig sjelf nog.»

61 »En fåfänga, som ej kan upprätthållas ...»konsekvensändrat/normaliserat

62 I detta ögonblick afbrötos vi af min far, som inträdde. De båda herrarnes möte var ganska kallt och min vackra, farliga förnuftspredikant aflägsnade sig kort derefter.

VII.

63 Min är Han! Min, trots hela verlden! Smädar och förtalar mig än hela verlden för Hans skull, så är jag glad och aktar det intet, ty Han älskar mig. Säger mig än far och mor och syster och bror, att Han är ett vilddjur, så svarar jag att Han är en engel. Och tror Han än på ingen Gud, ingen försoning, ingen odödlighet, så älskade jag Honom evigt ändå och är så viss, att Han en dag skall tro som jag. Olyckan har gjort Honom hård, sorgen har gjort Honom bitter; kärleken skall godtgöra allt. Hvad aktar jagoriginal: jag, Hans rang och Hans rikedom! Hans kärlek är mig nog och för den vill jag lefva, för den vill jag gerna dö. Föräldrar, syskon, vänner, hem, fädernesland, lycka,|63| frid, sorglösa dagar, allt offrar jag för Hans skull med glädje och utan knot. Och är jag beredd att offra allt, hvem kan då skilja oss?

64 Så sade Hermina en dag till sig sjelf, när hennes far underrättade henne, att han, »på skäl, som tidsnog skulle nämnas, undanbett sig alla Furstens besök i vårt|3| hus och önskade att hans dotter ville anse denna bekantskap såsom fullkomligen bruten».konsekvensändrat/normaliserat – Men redan samma dag fann jag på min toilett följande billet på italienska:

65 »Hermina! Jag älskar er så som man aldrig älskar i detta frostiga land. Ert ägande eller er förlust gör mig till en gud eller ... motsatsen. Er far misskänner mig, jag får ej mera se er, er, som är mitt lifs lif. Men jag måste se er i qväll ... en timme före midnatt vid de löflösa lönnarna i er trädgård. Er fot skall frysa der, men ni skall der finna en man, som afgudar er och hvars hela lycka, och kanske lif, beror af ert samtycke till denna bön.»

66 Denna dag gick hän som en dröm. Jag stängde in mig på min kammare och sade mig må illa. Jag tillbakavisade hvarje vänlig tröst af min mor och mina syskon och öfverlade endast: om eller om icke. Å ena sidan varnade mitt samvete och mitt rykte; å andra sidan sade rösten af min allsmäktiga kärlek: gå! Och jag gick, tyst, obemärkt, men darrande för hvarje löf och så till sinnes, som gjorde jag grufligt illa ändå.

67 En mörk skugga syntes på den hvita snön, en man stödde sig mot muren, det var Han. – »Jag visste ni skulle komma, Hermina! Vi älska hvarandra; minuterna äro räknade, vill ni fly med mig i denna natt?»

68 »Ni flyr, o Gud! och hvart och hvarföre?»

69 »Fråga mig ej ... det är nog, innan solen går upp är jag långt härifrån. Vill ni följa mig i faror och kanske i nöd?»

70 Jag teg, och vinden for hemskt i grenarna.

71 »Dock nej ... ni skall ej säga en dag, att jag stal er frid. Blif quar ... lef lugn ... mig kallar mitt land ... En bön, mademoisellespråk: franska! Man har frånstulit mig ett vigtigt papper i rödt omslag. Detta papper befinner sig sedan i går i er fars händer. Återförskaffa mig det nu genast eller förstör det! Lofvar ni det? På ett hårstrå hänga frihet och lif.»

72 »Men förklara mig ...»konsekvensändrat/normaliserat

73 »Ja eller nej, mademoisellespråk: franska? Papperet ligger i nedersta lådan till venster i er fars chifonnier och igenkännes af de med blyertspenna påtecknade orden: Instructions et Notices surspråk: franska la Finlande. Jag väntar er åter om en half timme.»

74 Häpen öfver denna oförmodade vändning, lydde jag blott min bäfvan för den älskades fara. Jag vågade hvad jag aldrig tilltrott mig mod att våga,|64| jag tog nycklarna från det kända förvaringsrummet, gick in i arbetsrummet, öppnadeoriginal: öppnade, chifonnieren, borttog papperet ... men när jag återkom till trädgården var den mörka skuggan försvunnen från snön, Han var för evigt borta och på gatan hördes blott slamret af en förbigående patrull. Jag ilade upp på mitt rum, en obeskriflig ängslan fick makt öfver mig, jag öppnade de hemlighetsfulla papperen och läste med yttersta förvåning .....

Avsnittet ingår i HT 2/11 1844:|2|

VIII.

75 Papperen innehöllo hemliga instruktioner på fransyska språket jemte en promemoria med breda marginer och tättskrifna anteckningar. Oerfaren i affärer af denna art, förstod jag likväl så mycket, att dessa papper i orätta händer möjligen kunde blifva ägaren farliga. Men hvem målar mina känslor, när jag bland annat läste följande:

76 ... Tilloriginal: »Till vinnande af nödiga upplysningar, är derjemte oundgängligt, att Tit. på ett eller annat sätt förskaffar sig ett intimt umgänge i något af de förnämsta och inflytelserikaste husen, i hvilket afseende Tit. torde handla försigtigast uti att maskera sina verkliga afsigter under slöjan af en kärleksförbindelse eller dylikt. För öfrigt lemnas Tit. fullkomlig frihet att härutinnan handla enligt Tit. kända klokhet och erfarenhet, äfvensom Ingenör-Löjtnanten *** erhållit instruktioner att i allt ställa sig Tit. ordres till efterrättelseoriginal: efterrättelse» ...

77 Det började dagas på ett sätt jag icke väntat. Bland andra anteckningar af ägarens hand lästes följande:

78 NB.original: »NB. H. Exc. underrättas, att jag med framgång följt de mig benäget meddelade anvisningar, i det jag, genom ett imponerande uppträdande samt skickligt utspridda rykten, vunnit insteg i det genom sina vidsträckta relationer inflytelserika **ska huset och der, under sken af courtoisiespråk: franska, förstått inhämta en mängd vigtiga upplysningar. Löjtnant *** har äfven härutinnan varit mig behjelpligoriginal: behjelplig» ...

79 Jag hade läst nog och offrade med yttersta förbittring det ovärdiga papperet åt lågorna. Stoltheten upprätthöll i denna hårda pröfning mitt mod och jag undertryckte med våld de frambrytande tårarna. Men redan i nästa ögonblick gret jag häftigt och lutade mig mot min bädd utan sömn och ro intill sent på morgonen.

|65|

80 Följande dagen berättades i staden att främlingarne plötsligen voro försvunna. Den stränga räfst, min far anställde med anledning af de saknade papperen, bragte åtskillig annan trolöshet i dagen, som hade till följd att två af våra domestiker genast afskedades. Men ännu länge efteråt var min mor vid mycket retligt lynne i följd af sina felslagna förhoppningar och våra bekantas speord. Det var vid jultiden 1830 som solen gick ned öfver Herminas illusioner.

IX.

81 Tretton år derefter ... hur annorlunda var allting då!

82 Då satt Hermina om julaftonen långt borta ifrån sin födelsestad på en aflägsen prestgård. Vid hennes sida satt Benedict, hennes älskade make sedan 8 år; hennes lilla Victor red på käpphäst kring salen, Knut stafvade i sin nya bilderbok, Emerentia lekte med kattungen och Hermina, sin mors afbild, såg på henne med de allraklaraste blåa ögon och drog för första gången i lifvet sin lilla mun till ett smålöje. Det var en glad, en lycklig tafla, full af välsignelse och frid.

83 O huru villsama äro de vägar, på hvilka menniskorna söka sällheten i denna orons verld! Huru de med|3| brännande längtan förfölja detta spöke i de heta ungdomsdagar, på de försåtliga stigar, der ofärd lurar och ångern hvässer sin uddiga pil mot hjertats frid! Och Hermina hade törstat efter sällheten äfven hon, lik hvarje varelse, som bär ett hjerta i sitt bröst. Hon hade sökt den i fåfängan och nöjet, och hon fann den icke; i kärlekens första dröm, och hon blef bedragen; i konstens renaste njutningar, och äfven der fann hon ej ro. Idel tomhet fann hon under lifvets mest glänsande yta och midt i lyckans och rikedomens sköte kände hon sig fattig, förlorad, hopplös, drifvande kring på ett strandlöst haf af mörka tvifvel. Då kom till henne en yngling och sade: »du sörjer! Väl må du sörja öfver detta lif af flärd. Men om du kände den ovanskliga friden af trons lif i Gud, då skulle du framför allt annat söka det enda nödvändiga. Då skulle du öfvergifva ditt hjertas afgudar, och allt hvad du äger kärast, för Christi skull.»

84 »Jag skulle öfvergifva allt mitt käraste ...?»konsekvensändrat/normaliserat

85 »Ja, ty ingen skall älska en annan med det innersta af sin kärlek, utan endast Herren, den ende älskvärde. Om du begynner fästa dig i grunden vid något annat stöd, skall i samma mån mörker och fruktan börja samla sig omkring dig. Tröstlös, förfallen, osäll är du, om du håller dig vid Christus blott till en del. Men i samma stund du ärligt öfvergifver hvartenda annat stöd, skola frid, frihet och kraft gjuta sig omkringoriginal: omkrig ditt väsende och|66| då först skall du börja att rätt älska dina kära, varmt och med outsäglig glädje ...»konsekvensändrat/normaliserat*)Almqvist, Om Menniskans Stöd.

86 Och så gjorde jag, likväl icke jag, utan Guds ande. Då börjades smekningar och böner, att jag måtte vara religiös med sans och förnuft, förströ mitt dystra grubbel och ej skada mina ögon med den myckna läsningen. Det ville ej hjelpa, ty inom mig grydde ett nytt lifs morgon. Sedan kommo tårar och förmaningar, de strandade likaså. Sedan kommo häftiga uppträden, men jag var tålig och ödmjuk och led mycket. Slutligen kom ett maktspråk af min far: »låt flickan vara i fred, jag ser hon ärft hela sin mors envishet, men det går väl öfver».konsekvensändrat/normaliserat – Så lemnade man mig i ro. Men det gick ej öfver. Fyra år gingo så förbi, då ledsnade man att längre vänta slutet på min envishet och gaf mig bort åt den unge fattige presten, som engång bad mig vända om från afgudarna. »Stackars flicka, som fallit i den lismarens klor!» sade mina förra vänner. »Han förledde henne, för att komma åt hennes penningar.»

87 Men från föräldrahuset medtog jag endast en tarflig utstyrsel. Litet äga vi af denna jordens goda och känna oss likväl så rika. Stundom har jag tänkt tillbaka på dessa orons dagar, då jag rik, vacker, smickrad och älskad af alla, midt under lysande nöjen, i siden och juveler, kände mig så sorgsen, fridlös och tom i min innersta själ. Och jag har frågat mig, huru det är möjligt att vara så mycket, mycket lyckligare nu i denna tysta, aflägsna, ringa boning, i dessa enkla, hemväfda tyger ...? Och då har rösten i mitt inre tydligt sagt: förutan Gud och moderskärlek äger qvinnan ingen frid på jorden!

88 Nu vet jag hvad sorg är och hvad glädje är, nu känner jag dem båda så väl. Hvad jag förr ej anat, det blef mig på engång så himmelskt klart och från den stunden var jag en annan än jag fordom var.

 

 

1. *)Almqvist, Om Menniskans Stöd.