Salig Fänrikens Tofflor
Kommentar
Kommentar
»Salig Fänrikens Tofflor. En berättelse» ingick i HT den 9–23 juni och den 29 september–23 oktober 1847, i tolv avsnitt. Novellen har inte tryckts om, trots att Topelius tänkte ta med den både i de samlade skrifter han planerade 1871 (Topelius–Bonnier 12/6 1871) och i Vinterqvällar. Han gjorde omfattande bearbetningar i en bevarad avskrift och beklagar sig i ett av sina sista brev till Bonnier, 14/9 1897, över att trycket i Vinterqvällar slukar manuskript: »Två foliosidor mscr på en liten oktavsida tryck! […] Därför framletade jag bland högar af gammalt en längre novell från 1847, ’Salig fänrikens tofflor’, hvilken på sin tid ansågs läsbar och rolig. Jag retoucherade; fåfäng tidspillan! Tofflorna blefvo för vår tid onjutbara.»
Topelius formuleringar i brevet till Bonnier, och liknande i Självbiografiska anteckningar, har antagligen bidragit till att Vasenius och Nyberg inte just uppmärksammar »Salig Fänrikens Tofflor». Vasenius nämner att Topelius i novellen vänder sig polemiskt mot förståndsmänskornas självklokhet, som förnekar allt vad den inte begriper. Novellens berättare och huvudperson Pehr Karbin får representera det självgoda förnuftet (Vasenius V, s. 290). Nyberg noterar »Salig Fänrikens Tofflor» en passant och kallar den »en lång rätt spännande berättelse av obetydligt innehåll» (Zachris Topelius 1949, s. 196).
Jukka Sarjala har företagit en nyare läsning av »Salig Fänrikens Tofflor». Han tar fasta på de påstått övernaturliga företeelserna som ett mellanmänskligt fenomen, ständigt närvarande i relationer och spänningar mellan personerna. Han betonar att i de högreståndsmiljöer och -släkter som Topelius skildrar värnar man om hemligheter, och att den oro som individen upplever inför det oförklarliga också gör honom delaktig i gruppens föreställningar, traditioner och samtalsämnen (Salonkien aaveet 2007, s. 107).
Sarjala noterar att Topelius både skriver om de finländska ståndspersonerna och skriver för dem (ibid., s. 104 f.). Han anser att miljön i »Salig Fänrikens Tofflor» är representativ för den tidiga finska skräckromantiken och att den avspeglar biedermeierepokens anspråkslöshet och den borgerliga livsföringens jämna gång. Mot detta kontrasterar spökandet och mystiken kring arvet efter fänriken. Sarjala finner det betecknande att respekterade symboler för fänrikens verksamhet, som vapen och medaljer, inte får någon uppmärksamhet – den riktas i stället mot de slitna tofflorna som symboliserar hemtrevnaden och isoleringen från omvärlden (ibid., s. 111 f.). Gåtan med tofflorna antar tvångsmässiga proportioner för Pehr Karbin, vilket möjligen får illustrera hur svårt det är att stå ut med osäkerhet för personer som tror att världen är rationell (ibid., s. 112 f.). Tolkningarna är inte genomgående odiskutabla, men däremot är det lätt att hålla med Sarjala när han konstaterar att Topelius skräckromantiska medel är effektiva när de kombineras med den hemtrevliga och trygga miljön och med spänningarna mellan släktingarna. Han noterar att det inte enbart är spökandet som får dem ur balans, utan också frågan om arvet, som de skiftar innan de vet om det över huvud existerar (ibid.).
Sarjala observerar att berättarsituationen bildar ett slags ramberättelse som lyfter fram spökhistoriernas underhållande funktion. Ett exempel på detta ser han i den unge man som vill lära sig konsten att buktala, eller »tala i magen» som Topelius uttrycker det, för att kunna bidra till underhållningen. Det vore »en liten angenäm förströelse om vinterqvällarna, att tillställa ett stycke spökeri i sängkammarvrårna» (stycke 166; Sarjala, Salonkien aaveet, s. 69). Sarjala förmodar att »Salig Fänrikens Tofflor» utspelas i Tavastland, eftersom herrgårdsnamnet Lahdentaka förekommer norr om Tavastehus (ibid., s. 115). Att miljön är tavastländsk är sannolikt, men eftersom Topelius eftersträvade det typiska, inte det specifika, är det inte troligt att han ville anknyta till en specifik miljö. Det Lahdentaka som Topelius omnämner i Finland framställdt i teckningar (ZTS XII, s. 241) är dessutom ett stort gods med medeltida anor, i motsats till novellens relativt anspråkslösa herrgård.
Bortsett från spökeriernas underhållningsvärde och det moraliska missnöje Topelius ägnar Pehr Karbins rationalism är det familjelivet och familjemönstren på Lahdentaka som han uppmärksammar, grundligt och omsorgsfullt, och försörjningsvillkoren. De små detaljupplysningarna i novellen samlar sig till en sociologisk studie av en högreståndsfamilj i inlandet. Familjefadern, majoren, är död och familjen på Lahdentaka består av majorskan, hennes tre döttrar och hennes ogifta och av allt att döma litet äldre svägerska Grete Charlotte. Denna framstår som hushållets klippa och kunskapsförmedlare, med behov av att markera sin ställning som familjemedlem, inte tjänstefolk (stycke 15 och 32). Majorsfamiljen är adlig (dottern omtalas som »landsfröken», stycke 121). Även om huset betecknas som rikt (stycke 120) är herrgården liten – rättaren kommunicerar direkt med ägarinnan (stycke 110) och döttrarna måste placeras på äktenskapsmarknaden (stycke 47). Den äldstas giftermål med en ofrälse possessionat är en mesallians (stycke 121); bruden och hennes mor tröstar sig med att han är lätt att styra (stycke 140), välbärgad och bosatt i närheten (stycke 1). Det sista var inte oväsentligt.
Familjebegreppet är tänjbart, med oförsörjda släktingar (Grete Charlotte) och klienter (fänriken) inneboende. Familjen omfattar också de tre systrarnas kusin Pehr Karbin, som tillbringar sina permissioner på Lahdentaka. Karbin är tydligen föräldralös och obemedlad – i annat fall hade han sannolikt varit kadett och fått sin utbildning vid Finska kadettkåren i Fredrikshamn. Fattiga officerssöner som tog värvning vid Finska gardet blev fänrikar på fyra år, eller bara två om de var adliga, och därefter låg karriären öppen för dem (Torsten Ekman, Finska gardet 1812–1905 2006, s. 58; August Schauman, Från sex årtionden i Finland 1922, s. 14). Possessionaten Gröns roll är att vara nolla. Han är inte bara lindrigt begåvad, utan också komiskt vulgärt uppklädd (stycke 138). Synpunkter på fördelarna med beskedliga äkta män hade Topelius anlagt redan några år tidigare, när fästmöns syster hade en välbärgad beundrare: »Nog [Visst] komme Thilda i lyckliga yttre omständigheter och kanske ej så olyckliga inre, ty mannen ser ut att wara både godhjertad och eftergifwande och Thilda skulle ta wäldet i huset som en dans» (Topelius−Emilie Lindqvist 10−11/12 1843).
»Salig Fänrikens Tofflor» är den första följetong som Topelius började på våren och fortsatte på hösten. Han förekommer klagomål över sommaruppehållet i inledningen till höstens första avsnitt, den 29 september (stycke 117−118). I följande nummer finns den uppsluppna skildringen av bröllopet på Lahdentaka och avsnittet slutar med en cliffhanger, om anakronismen tillåts: »Alla sågo sig om.» (stycke 163) – fortsättningen lät vänta på sig en vecka. Topelius bygger upp en olidlig spänning; dubbelnumret däremellan upptas av inlånat material: en berömmande anmälan av Almqvists Fria Fantasier för Pianoforte, ur Figaro, och en nästan fyra sidor lång insänd artikel om förbättrade förhållanden i norska fängelser.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik Salig om avliden person, enligt uppfattningen att denne befinner sig bland de saliga hos Gud.
1 stickbågen ram där man spänner upp tyg som ska stickas, d.v.s. förses med söm.
1 stickade brudtäckeVid täckstickning hade man tygstyckena, både framsidan och frånsidan, uppspända i stickbågen och fyllde på med stoppning. För att hålla den på plats sydde man igenom stoppning och tyg så att ett rut- eller annat mönster bildades. För att få mönstret jämnt och prydligt förde man kritad tråd över tyget (jfr stycke 6), överloppskritan avsatte diskreta stödlinjer för de syende och var lätt att borsta bort.
1 förelysas Lysningen, motsvarande hindersprövning, skedde tre söndagar i följd i samband med gudstjänsten i brudens församling.
1 possessionaten godsägaren.
2 Karbinett handeldvapen, motsvarande geväret men något kortare och lättare; passar utmärkt som soldatnamn.
3 inpraktisera dig smyga dig in.
3 alla karlar borde vara bannlysta Att sy brudtäcke var en uteslutande kvinnlig sysselsättning.
3 impertinens respektlöshet, näsvishet.
3 artig god.
3 disputerar ifrågasätter.
4 orim början på ordet orimligheter.
6 kritade tråd för att knäppa rutorna på täcket Jfr komm. till stycke 1 ovan.
7 stickande storm rasande storm (sjöterm).
7 mistade miste.
8 kyttlandet den odlingsmark som man får genom att bränna vegetation och underliggande torv, ett slags svedjebruk på torvmarker.
8 släppa det i linda lägga det i träda, d.v.s. låta marken bli gräsbevuxen.
10 gäckas skämta.
10 det är tutal det råder delade meningar.
15 förtala mig försäga mig.
15 klack det klack det till.
17 uniformssurtout långa uniformsöverrock.
17 skenbarligen tydligt, klart.
23 »Nå då ... » Andra avsnittet börjar, i HT lördagen den 12 juni 1847.
23 toilett klädsel.
23 ruskig risig, rufsig.
23 becksömsstöflorna stövlar där sulan är fastsydd med becktråd; beck, en restprodukt vid tjärkokning som gör tråden stark och vattentålig.
23 becksömmare becksömsstövlar.
23 buldan grovt tyg av lin, jute eller hampa, ofta använt till säckar men även till kläder.
23 sål-läder tjockt läder för tillverkning av skosulor.
30 en katholik sin helgonabild. Topelius försitter inte en möjlighet att framställa helgondyrkan i en löjeväckande dager.
31 underbart märkvärdigt.
34 smula eld handskas ovarsamt med elden så att gnistor sprids.
36 sluppit in lyckats ta sig in.
38 under 88 års krig [...] mutor Officerskårens besticklighet och bristande lojalitet under Gustav III:s krig behandlar Topelius med ogillande också i »Häradshöfdingen» samma år, samt senare i »Stjernan i molnet» (1856) och »Konungens handske» (1863).
38 kungen Gustav III.
38 slapp slapp undan.
38 stackare tiggare, fattiglapp.
38 kom han på slarf kom han på obestånd.
38 proposition förslag.
44 Allt har sin tid [...] har också sticka täcke sin tid Predikaren 3: »Alla ting hafva sin tid» o.s.v.
44 få vi se till får vi undersöka det.
45 »Men» – fortfor ... Tredje avsnittet börjar, i HT onsdagen den 16 juni 1847.
46 junkare officersaspiranter.
48 Ryssinna ryska. Formen användes allmänt i Finland.
48 brunnsbalerna [...] det metet kunde löna sig bättre Helsingfors besöktes på somrarna under 1840-talet av den ryska medelklassen som drack brunn och roade sig med bl.a. baler på Brunnshuset, i Brunnsparken.
49 lifgardets finska skarpskyttebataljon värvad truppenhet från 1812, med detta namn från 1831; stationerad i Helsingfors.
49 gäspning [...] strax på eftermiddagen bokstavligen efter middagen, huvudmålet åts tidigt, ofta vid 14-tiden.
49 sommarläger i Tsarskoje Selo årliga sommarövningar för de ryska gardestrupperna, eg. i Krasnoje Selo invid Tsarskoje Selo, sydväst om S:t Petersburg (Torsten Ekman, Finska gardet 1812–1905 2006, s. 147).
52 stupade vid Valkiala Vid Uttis i Valkeala besegrade svenska trupper under Gustav III:s befäl de ryska i en mindre drabbning 28/6 1789.
52 Rosa väntar tills Pehr blir kapten åtminstone På mindre än en kaptenslön ansågs man tydligen inte kunna försörja en familj; något enstaka undantag kommenterades av Topelius i brev till fästmön. Jfr »Bruden», där brudgummen är kapten, och »Påsk-Äggen» där löjtnanten förutsätts bli det innan det kan bli tal om bröllop.
54 epåletter och silfver på kragenEpåletter hörde inte till underofficersunifomen.
56 blystift blyertsstift.
56 »Finland framställdt i teckningar» Ett stort upplagt bildverk med litografier på basis av finska konstnärers – även några amatörers – teckningar och med omfattande text av Topelius, utkom i häftesemission 1845–1852. Finland framställdt i teckningar, ZTS XII 2011.
57 eller hvad befalls? inte sant?
61 gå uppdaga visa sig.
62 Fältväbel den högsta underofficersgraden på 1800-talet.
65 träffa påträffa.
67 med allone helt och hållet, alldeles.
76 ammsagor amsagor, orimliga berättelser.
81 vantrons förvänd tro.
81 för aldrig stat gör aldrig väsen av sig.
86 Fruntimmerna damerna.
88 »Hör mig ... Fjärde avsnittet börjar, i HT lördagen den 19 juni 1847.
88 klädsatslåda antingen fack i klädkista eller hela kistan.
88 läsa upp låsa upp.
88 konstiga sinnrika.
88 konstlås invecklad låsanordning.
94 upptäckande avslöjande.
99 häpenhet fasa.
101 resoneradt trots förståndsmässigt motstånd.
103 karaktersbyggnader huvudbyggnader på herrgårdar och motsvarande.
103 tvefaldt brutet tak mansardtak, med dubbelt fall.
103 amöblemanget möblemanget.
103 lodbössor finkalibriga framladdningsgevär för kulor.
103 hirschfängare lång jaktkniv eller kort (jakt)svärd med parerstång, även använd som bajonett.
104 upptäcka avslöja.
104 pappersrimsor pappersremsor.
104 trädytan träytan.
104 hvita limningen vita färgen.
104 att kammaren läkt in att det läckt in i kammaren.
105 Pehr Karbin hade ... Femte avsnittet börjar, i HT onsdagen den 23 juni 1847.
105 styggare mer motbjudande, fulare.
109 rara ovanliga.
110 husbondedrängen rättaren
110 otidiga oförskämda.
110 arglistiga illsluga.
113 en fyrkett öre.
113 Ergo (lat.) alltså.
113 knäfveln djävuln.
Rubrik Salig Fänrikens Tofflor. Sednare delen. Sjätte avsnittet börjar, i HT onsdagen den 29 september 1847.
117 numror nummer, starkt vardaglig form.
117 orsaken [...] blott kan anas, ej omtalas. Topelius anspelar på censuren (Vasenius V, s. 172).
117 gordisk knut [...] afhuggas Det sades om knuten i Zeustemplet i Gordion att den som kan lösa upp knuten blir härskare över Asien, varpå Alexander den store högg av den med svärd.
118 vanlig utmärkt kampanj När bataljonen återvände till Helsingfors innehöll tidningarna notiser i stil med denna från 1846: »H. M. Kejsaren har […] behagat förklara […] Nådigt välbehag för den ordning och det goda skick, hvari Bataljonen vid anställd vaktparad, mönstring och linie-exercis befunnits» (HT 29/8 1846).
119 romantiska berättelse romaneska berättelse, äventyrsberättelse.
120 hofrättsherrar från Åbo [...] sågpatroner från Savolaks Topelius fördelar gästerna yrkesmässigt och geografiskt representativt: det fanns en hovrätt i Åbo, gott om ämbetsmän i Helsingfors, kommerseråd i Österbottens kuststäder som bedrev livlig sjöfart, och sågar i Savolax.
120 mamseller och fröknar unga kvinnor av borgerlig resp. adlig familj.
120 legio oräkneliga.
121 landsfröken landsortsfröken.
122 Wilhelmina Stålbergs snillrika penna Wilhelmina Stålberg (1803–1872) var en produktiv författarinna till populära noveller och romaner, t.ex. Major Müllers döttrar som utkom 1845. Uppräkningen (stycke 122) driver med hennes ordrika stil.
122 kaffebrännande kafferostande.
122 smickfulla smockfulla.
123 i tiden på sin tid.
123 effekterna sakerna.
123 fänghålet i äldre eldvapen: hål som leder elden till laddningen.
124 hvitlimmades och stänktes målades först vita och stänkmålades sedan med färg, vilket gav ett oregelbundet mönster av prickar.
125 behagade nedlät sig (parodiskt).
125 långslängs.
126 lärftlinnetyg.
126 7 eller 8 skålpund omkring 3 kg, ett skålpund motsvarar ca 425 gram.
127 »Victoria!» (lat.) Seger! Victoria är segergudinnan i romersk mytologi.
128 sexstyfrar bancoskillingar, svensk myntvalör.
129 martialiska krigiska.
130 specieriksdalrar silverriksdalrar.
132 ursinnigt galet.
134 millefoliiblommor blommor av rölleka, Achillea millefolium.
134 försatta uppblandade.
135 turska bönor turkiska bönor, d.v.s. störbönor.
138 Tre dagar efter ... Sjunde avsnittet börjar, i HT lördagen den 2 oktober 1847.
138 storrutig hvit sidenklädning av tyg med invävt mönster, jacquardmönster.
138 halsvalk halsduksvalk, halsduk med stoppning.
138 ros rosett.
138 utsydda broderier Utsydda betyder också broderade. Tautologin understryker att brudgummen inte är sparsmakat elegant i framtoningen.
139 Som natt och dag [...] var han. Travesti på »Som vår och höst dem båda man såg bredvid varann, /Hon var den friska våren, den kulna höst var han» (Tegnér, Frithiofs saga, »Frithiof kommer till Kung Ring», vers 3–4). På 1840-talet kände »alla» till Frithiofs saga och kunde dikterna utantill.
140 Salig biskopen må förlåta Esaias Tegnér, biskop i Växjö, hade dött den 2 november 1846; Topelius hade tidigare (stycke 41) tidfäst följetongen till 1845.
140 lam lamm.
140 en beskedlig karl [...] milda hand? Jfr ovan.
141 flor tunna (klännings)tyger.
141 löjtnanterne spelade lejon [...] elefanter avser löjtnanternas förmodade vana vid sällskapslivet och magistrarnas motsvarande ovana.
141 applikatyren det höga läget på instrumenten.
141 påträngande massa åskådare Det var ett folknöje att begapa bröllopsfestligheter, i synnerhet bruden. Topelius hade själv varit med om det, och berättar i dagboken (mars 1839): »i tambourn stodo creti och pleti och sågo på bruden».
141 dragfulla dragiga.
141 armstakar ljusstakar.
141 soupern serverades kl. 2 om natten Det var etikettsenligt med supé på småtimmarna vid stora fester med dans, t.ex. vid promotionsbalerna 1840.
142 Berglund och Sjögren och Nyman och Petterson Topelius har försett kuskarna i den av andra detaljer att döma finska trakten med svenska namn. Det är möjligt att det avspeglade förhållandena. Kusken hade en särställning bland herrgårdarnas tjänstefolk, han var högst avlönad av den personliga betjäningen, bar uniform i arbetet, stod ofta herrskapet närmare än resten av tjänstefolket och kunde företräda sin arbetsgivare (jfr Alexandra Ramsay, »Herrskap och tjänstefolk på Sarvlax under Viktor Magnus och Hulda von Borns tid» 2010, s. 116, 122 f.).
142 giggar höga, tvåhjuliga åkdon med fjädring.
142 kalescher fyrhjuliga åkdon med fjädring och kuskbock.
142 dansstöflor stövlar för inomhusbruk.
142 glacéhandskar handskar av tunt vitgarvat skinn som behandlats så att ytan är glansig.
142 fotsacken (det fodrade) lädertäcket som skyddar åkandes fötter och ben mot köld och väta.
142 voityr av fr. voiture, fordon.
143 ansenliga betydande, framstående.
143 bivuakeraslå läger.
144 uppstapplade uppstaplade, stavningsvariant.
146 regulier likformig.
146 Morpheus drömmens gud i grekisk mytologi.
147 Madera madeira.
148 tamme Herkules eufemism för ta mig fan.
148 pro primo (lat.) för det första.
148 pro secundo (lat.) för det andra.
150 pikante spetsige.
151 hvaba? eller hur; kortform av hvad behagas.
152 »’Voi voi [...] pitkä’, sade fordomdags L–g (fi.) oj så tiden känns lång; talesättet har inte gått att belägga.
155 rhinoceros (lat.) noshörning.
160 schlafrock nattrock.
164 Alla de åtta ... Åttonde avsnittet börjar, i HT lördagen den 9 oktober 1847.
167 rummelkurre festprisse.
168 min gamla herre min tidigare arbetsgivare.
168 Anjala förbundet en sammansvärjning av officerare mot Gustav III under kriget 1788.
170 Öhmanska arfvet i Ryssland Av tidningsnotiser framgår att köpmansänkan Elisabeth Öhman hade avlidit och efterlämnat 30 000 silverrubel, som skulle tillfalla kronan om inga släktingar gjorde anspråk på arvet (se Morgonbladet 2/8 1847).
174 blackgröna blekgröna, urblekt gröna.
180 säll här: berusad.
191 probablare mer sannolikt.
198 ohemula grundlösa.
200 Det är, besitta mig, komikt det är, ta mig fan, komiskt.
205 romantiskt här: mystiskt som i en äventyrsroman.
205 En riktig romaunt!en riktigt fantastisk historia.
207 knyser ej ordet knystar inte ett ord.
211 Puder lögn.
214 mina blifvande epåletter Epåletter bars av officerare, Karbin får sina först när han blir fänrik.
215 Silentium! (lat.) Tystnad.
216 tryckfel förteckningen över tryckfel, errata.
226 försupna druckna.
234 Brölloppsvefvan på Lahdentaka ... Nionde avsnittet börjar, i HT onsdagen den 13 oktober 1847.
234 statsvagn praktvagn.
234 efterräkningar kontrollräkningar, man räknade bordssilvret m.m.
235 Lunkentus’ sjumilsstöflar Lunkentus är den omåttligt långa titelpersonen i en svensk folkbok från 1700-talet, han kunde ta sju mil långa steg med sina stövlar.
235 tillgång händelseförlopp.
235 belog han skrattade han åt.
236 mystisk besynnerlig.
236 få någon spaning på få någon vetskap om, få syn på.
237 besagde skog den omnämnda skogen.
237 Espartero Troligen efter Baldomero Espartero (omkr. 1792–1879), framgångsrik spansk militär och mindre framgångsrik politiker; 1847 befann han sig i landsflykt i England. Topelius dikt »Baldomero Espartero» är från 1844, se Ljungblommor, ZTS I, s. 31 och Carola Herberts kommentar, ibid., s. 337.
238 vara grå på vara ovänligt sinnad mot.
238 orkulle kull orrar.
239 flöjtat ljugit, narrats.
240 dunkla mörka, d.v.s. oskurade. Jfr interiören och herrskapets ogenerade sätt att stövla in i allmogehem med Runebergs femton år äldre artikel »Några ord om nejderna, folklynnet och lefnadssättet i Saarijärvi Socken» (Runeberg, Samlade skrifter VIII:2).
251 »Jag skall säga er ... Tionde avsnittet börjar, i HT lördagen den 16 oktober 1847.
257 laukkurysse rysk eller östkarelsk gårdfarihandlare; laukku (fi.) avser ränseln eller motsvarande som han hade varorna i.
257 danglandes vankandes.
259 Ändtligen slutligen.
267 Minst fyra gånger [...] lunkade af Om Topelius framställning av allmogen, se inledningen.
267 porcellinssnuggan porslinspipan.
267 på engång plötsligt.
270 glötade rörde, rotade.
276 fjerndel fjärdedels gammal svensk mil, ca 2,7 km.
278 lidande vägvinnande.
282 pieksor pjäxor, snörda skodon – i motsats till stövlar – och vanliga i Finland.
282 mäster master (dialektalt).
289 pata fast fiskeanordning som består av stängsel, pålar eller liknande, i synnerhet för fångst av lax och sik.
289 lispund ett lispund är 20 skålpund och motsvarar ca 8,5 kg.
293 puttar pölar, vattenpussar.
296 herrfolk herrskap, möjligen i anslutning till fi. herrasväki (väki: folk).
296 guldspänne i mössan studentlyran.
296 böllflugor spyflugor.
297 Ändtligen, efter så många mödor ... Elfte avsnittet börjar, i HT onsdagen den 20 oktober 1847.
297 helst åtminstone (finlandism).
300 svensk stil äldre handstil med förlaga i frakturstilen, i motsats till den moderna »engelska stilen» med ursprung i humanistskriften.
301 Dispositionen anordningen.
303 nedgrafna nedgrävda.
303 Tantalus Tantalus (grek. Tantalos), som dömd av gudarna till hunger och törst står bland fruktträd i en sjö, men grenar och vatten viker undan när han försöker nå dem.
303 gitta kunna.
304 girs gärs.
305 rafistulation noggrann undersökning.
306 väggsmedens timmermannens, d.v.s. en skalbagge vars larver lever på virke.
307 kabbalistiska här: obegripliga.
308 genomkrassades rensades.
308 konstigt skickligt.
308 förblekta bleknade.
309 nygirig nyfiken.
311 Carl Muskött, Löjtnant Jfr kommentaren till soldatnamnet Karbin, stycke 2. Musköten är ett skjutvapen av äldre modell än karbinen, och Carl Muskött är två generationer äldre än Pehr Karbin.
311 sex för hundrade sex procent.
313 Medan Pehr ... Tolfte avsnittet börjar, i HT lördagen den 23 oktober 1847.
313 att det ej skickligen kan att det ej lämpar sig att.
313 roman kärlekshistoria. Jfr komm. till stycke 205 ovan.
313 för trängselns skull i Helsingfors Tidningar Topelius beklagar sig ofta över bristen på utrymme i tidningen, men detta är första gången det sker i en följetong. Jfr inledningen.
314 afund illvilja.
315 sitt undanstuckna mammon sina undangömda rikedomar.
316 emellertid under denna tid.
318 påhittande påträffande.
319 fruntimmerskonseljen konseljen här: sammanträdet.
320 toffelregemente vanligen om kombinationen viljestark hustru och undergiven äkta man.
321 fäderne och möderne arv efter far resp. mor.
321 tarfliga nödtorftiga.
323 silfret, som Pehr kan få rätt många sköna epåletter för Jfr komm. till stycke 54 ovan.
332 mellanskåf mellanrum, pauser.
Bibliografi
Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 196; Sarjala, Salonkien aaveet 2007, passim; Vasenius V, s. 172 f., 290 f.; VI, s. 311; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 125
Enoriginal: (En berättelse.original: berättelse).
1 »Men jag säger dig, att det är som jag säger», sade Ebba Lovisa half-ond och såg icke alls upp från
stickbågen
, der hon satt i sängkammaren på Lahdentaka och 
stickade brudtäcke
åt syster Agathe Sophie, som nästa söndag skulle 
förelysas
med den rike 
possessionaten
Gröhn, herre till Karisoja och Vandala just i granskapet.
2 »Och jag säger dig, att det är bara ideligt tokprat och skrock», sade Pehr
Karbin
, som satt temligen makligt lutad i en länstol bakom Ebbas rygg och skalade äpplen, som det hette för hushållets räkning, men som det tycktes, för sin egen.
3 »Men min kära Pehr», sade faster Grete Charlotte, som satt midt emot Ebba och stickade likaledes; »min kära Pehr, om du tagit dig den friheten att
inpraktisera dig
hit, derifrån jag föreställer mig att 
alla karlar borde vara bannlysta
, och om vi varit nog släpphändta att tillåta dig en slik 
impertinens
, så hoppas jag du åtminstone är så 
artig
, att du ej 
disputerar
solklara sanningar, för det du ej kan ta i dem med händerna.»konsekvensändrat/normaliserat
|4|4 »Åh bevars, min lilla söta faster, solklara sanningar! Månntro icke hellre säckmörka
orim
– jag ville säga otroligheter? Att det skulle gå af och an här i vindskammarn ofvanför oss, som varit stängd och obebodd i mer än elfva år, nej se det får jag ej i mitt hufvud, faster och Ebba Lovisa må nu ha hört det sju och sjutton gånger. Jag undrar just, hvem som skulle företa sig en så kuslig promenad.»konsekvensändrat/normaliserat
5 »Detoriginal: » Det kan vara detsamma», inföll Ebba stucken, »alltnogkonsekvensändrat/normaliserat att det går deruppe med tunga tydliga steg alltemellanåt, det kan både faster och Anne Marie Björkman och Thilda Rosén intyga, och dessutom Rosa här och allt tjenstefolket, och mamma och Agathe Sophie skulle intyga detsamma, om de ej vore bortresta till Karisoja. Är det ej så? Aj nu stack jag mig i fingret och det rådde du för.»konsekvensändrat/normaliserat
|189|6 »Det är som Ebba säger», intonerade nu med en mun fastern midtemot och de båda nämnda flickorna vid andra ändan af stickbågen, och tillochmed den lilla elfvaåriga Rosa, som satt och
kritade tråd för att knäppa rutorna på täcket
, instämde med sin lilla näbbiga röst: »ja visst är det så att salig fänrikenoriginal: fänricken går deruppe, när det skall bli fult väder.»konsekvensändrat/normaliserat
7 »Jaså, nå då måste jag väl tro, när Ebba har så många vitnen på sin sida. Men hvad är det Rosa säger? Kan väl salig fänriken, som dog för elfva år sen, ha fått så underliga griller på sig i grafven, att han ger sig att spå väder? Sannt nog minns jag, att han i lifstiden var den störste väderspåman i hela landet och när jag var pojke, sade han engång åt mig och Pekkala Jonas: det är ej värdt att ni sätter ut krok i qväll, för i morgon får ni ej upp dem. Det var ändå en den allravackraste sommarafton, och vi brydde oss ej om varningen, men hvad hände? Om natten uppstod en
stickande storm
, som varade tre fulla dygn, och vi 
mistade
våra krokar.»konsekvensändrat/normaliserat
8 »Det var ändå ej så underligt», inföll fastern. »Men engång var salig bror Gustaf mycket villrådig om han skulle så det stora
kyttlandet
vid Karis mossan eller 
släppa det i linda
. Låt bli med såningen, sade fänriken, för jag skall säga Majorn att nästa år får man knappast utsädet igen af rågåkrarna; jag har mina märken att det kommer att frysa totalt mellan den 8:de och 11:te Augusti. Och det var om hösten han spådde det, och salig bror Gustaf släppte kyttan i linda, och deri gjorde han klokt, ty sommarn derpå frös rågen nästan totalt natten mot den 11:te Augusti, men kornet stod sig någorlunda.»konsekvensändrat/normaliserat
9 »Nå och nu går fänriken igen och spår oväder och nattfroster?» frågade litet spefullt Pehr Karbin.
10 »Hvem har just påstått det?» menade faster Grete Charlotte. »Men sanningen att säga, min kära Pehr, så skall man ej
gäckas
med sådana saker. Det ges mycket här i verlden, som man ej kan förklara och likväl får lof att beskedligt tro. Hvad säger du om spökerierna på Anjala? Nå nå, jag vet att 
det är tutal
om den saken, men om du sett hvad jag sett ...»konsekvensändrat/normaliserat
11 »Nå för all del, bästa faster, hvad har faster sett?»
12 »När jag rätt besinnar mig, så får det bli osagdt.»konsekvensändrat/normaliserat
13 »Men så berätta då, faster, berätta då!» inföll nu Rosa, der hon satt på pallen och hade blifvit helt hvit om näsan af krita.
14 »Ja det måste vi nödvändigt höra», intonerade chorus.
15 »Hvad jag sett? Nå jag kan väl säga er det, efter jag engång kom att
förtala mig
. En dag, det var i Oktober månad precis ett år innan salig fänriken dog, gick jag på aftonen upp på vinden utan lykta för att hämta ned knäcke|190|bröd till qvällsvarden, ty vi hade främmande och pigorna hade fullt upp att syssla dernere. På vinden var det stickmörkt, som ni väl kan föreställa er, men en enda fin besynnerlig ljusstrimma sken der genom mörkret, och i förstone 
klack det
i bröstet på mig, innan jag begrep att strimman kom från en springa i salig fänrikens kammardörr. Så brådt jag hade, kunde jag ej låta bli att ... jaha, jag ...»original: ...
16 »Jaha, faster tittade, det förstås. Och då?»
17 »Då såg jag fänriken stå klädd, som han brukade, i sin gamla
uniformssurtout
och sin hvita nattmössa framför det svarta skrifbordet, på hvilket brunno, alldeles emot hans vana, tvenne ljus. Och hvad menar ni han gjorde? Jo det såg jag 
skenbarligen
, han betraktade med en så djup, jag må säga en så religiös vördnad ...»
18 »Nå?»
19 »...... sina gamla tofflor!»
20 »Ingenting annat?»
21 »Nej ingenting annat. Ni känner ju alla de der gamla otäcka tofflorna?»
22 »Inte jag åtminstone»,konsekvensändrat/normaliserat sade sanningsenligt Pehr Karbin.
Avsnittet ingår i HT 12/6 1847:|2|23
»Nå då
skall jag säga dig, huru det hänger ihop med tofflorna», fortfor faster Grete Charlotte. »Salig fänriken var, med alla sina goda egenskaper, en man som just icke särdeles vårdade sin 
toilett
. Jag får säga att han ibland såg temligen 
ruskig
ut i sin slitna uniformsrock och med de der otäcka 
becksömsstöflorna
, hvilka han burit sedan kriget och aldrig drog af sig, hvarken natt eller dag. När då dessa 
becksömmare
, femti gånger lappade, ej kunde lappas mera, hittade salig fänriken på att låta göra åt sig ett par tofflor af brunt 
buldan
(ty han ville ha varmt om fötterna); men för att de skulle hålla evärdeligen, lät han sula dem med det tjockaste, styfvaste 
sål-läder
han kunde åtkomma. Man kan föreställa sig huru det dunkade här ofvanför, när han gick af och ann på sitt kammargolf. Dunk! dunk! så här let det ....»konsekvensändrat/normaliserat
24 »St!» afbröt hastigt Ebba Lovisa. »Hörde ni något?»
25 »Nej», svarade alla, något förundrade.
26 »Jag tyckte mig precis höra någon gå deruppe.»
27 »Det blir säkert fult väder», inföll Pehr försmädligt.
28 »Den här gången lärer Ebba hört miste», fortfor fastern. »Men för att återkomma till tofflorna, så gick fänriken med dem sina tjugu år åtminstone dagligen och de stå ännu qvar under hans säng alltsedan han dog.»konsekvensändrat/normaliserat
29 »Kors hvad faster är gammal, som kan minnas det», inföll helt apropos lilla Rosa, som hade godt räkenhufvud och funderade ut, att efter det var|191| elfva år sedan fänriken dog och han begagnat tofflorna i tjugu, så måste 31 år ha förflutit sedan de gjordes nya.
30 »Var tyst, din näbbgädda, och låt mig tala till slut. Nåväl, just desamma ruskiga och eländiga tofflorna stod nu salig fänriken och betraktade så innerligt och andäktigt den der omtalda gången, alldeles som
en katholik sin helgonabild.
Och hvem vet, hvad jag ännu fått se, der jag stod bakom springan, om icke en häftig nysning påkommit mig i detsamma, hvaröfver fänriken blef så häpen, att han i ögonblicket släckte båda ljusen.»konsekvensändrat/normaliserat
31 »Men så hade faster också
underbart
god tid att stå der och titta, medan främmandet väntade på knäckebröd», anmärkte den alltid spefulle Pehr Karbin.
32 »Jag skall säga dig, min kära Pehr, att min tid rådde jag sjelf om då som nu, och afbryter ni mig engång till, så får ni inte höra det värsta, som kommer till sist.»konsekvensändrat/normaliserat
33 »Men, faster, det måste, det måste vi få höra.»konsekvensändrat/normaliserat
34 »Nå ja, men ni låter mig ju ej få tala till punkt. Det här skedde nu ett år före fänrikens död och precis på dagen ett år efter hans frånfälle, – hvilket, som ni vet, skedde mycket hastigt, så att han en morgon fanns död i sin säng – precis ett år derefter råkade jag åter gå utan lykta upp på vinden om aftonen, ty bror Gustaf var ofantligt rädd att man skulle
smula eld
, tillochmed fast man hade lykta. Jag vet ej huru det kom sig att jag just råkade tänka på salig fänriken, men hur menar ni jag blir till mods, när jag kastar ögonen på hans kammardörr och ser precis samma ljusstrimma som förra gången, klar och besynnerlig, tränga ut i den kolmörka vinden! Hvad måste jag tänka, när jag skenbarligen visste, att sedan den dagen salig gubben begrofs, ingen dödlig själ ...»konsekvensändrat/normaliserat
35 »Jag har ansett själarna för odödliga, men faster är af annan mening», hviskade Pehr i Ebbas öra.
36 »...
sluppit in
i hans kammare. Den gången lät jag, sanningen att säga, bli att titta och skyndade mig åter utför trapporna det fortaste jag kunde. Härutaf kan du likväl se, min herr Pehr, du och ni alla, att mycket här i verlden passerar, hvilket man fåfängt skulle bjuda till att förklara, och det är orsaken, hvarföre jag för min del ej vill neka till, att man ju emellanåt hört salig fänriken gå här ofvanföre, fast det är länge sedan han dog.»konsekvensändrat/normaliserat
37 »Åhå», suckade Pehr med tillgjord rädsla, »jag måtte säga att jag riktigt ryser. Jag får bestämt ingen blund i mina ögon i natt. Så att der verkligen ingen dödlig själ varit i fänrikens kammare sen han dog? Då måtte det ha varit fänrikens själ, som tände på tvenneoriginal: twennne talgljus för att lysa faster utför|192| vindstrapporna. En kuriös gubbe var det. Skada att jag var barn den tiden, och dessutom var jag i skolan när han dog. Man sade ju att han var rik; faster fick väl ärfva honom?»
38 »Jag? katten fick ärfva honom och inte jag. Nog gick det ryktet att han var stenrik, och man troddeoriginal: trode sig också veta huru han blifvit det. Förstås, icke på oärligt sätt men ändå så, att den rikedomen ingen välsignelse hade. Kort sagdt, man sade att han
under 88 års krig fått ofantliga mutor
af ... nå alltnog, jag vet ej, men något spratt lär han ha spelt 
kungen
,original: kuugen, ty kort derefter fick han afsked på grått papper, och tackade sin lycka att han 
slapp
med det. Men som en 
stackare
lefde han, nändes aldrig bestå sig kläder och mat, mer än just det allranödvändigaste, och när han blef gammal, 
kom han på slarf
, fattig man, tills bror Gustaf tog honom att bo till oss här uppe i vindskammaren, der han lefde i fyra och tjugu år, och sex och åttatio var han när han dog. Men ingenting hade bror Gustaf för det, och det hade jag sagt honom förut. Ty huru vi än sökte i salig fänrikens gömor, fanns der icke en skilling penningar, och hvad hans skräpiga lösören beträffar, som mest bestodo i metkrokar, rostiga pistoler och dylikt, så hade han tagit af bror Gustaf det underliga löfte, att hela boet deruppe i vindskammaren skulle få stå orubbadt i elfva år efter hans död. Huru bror Gustaf kunde vara enfaldig nog att gå in på en så orimlig 
proposition
, är mig i denna stund obegripligt. Men det vissa är att kammaren står i alldeles samma skick ännu, som på salig fänrikens begrafningsdag.»konsekvensändrat/normaliserat
39 »Och hvilken datum var det han dog?»
40 »Den 13 September 1834.»konsekvensändrat/normaliserat
41 »Men kära faster, det är ju i dag den 13 September 1845 och således på spiken elfva år sen.»konsekvensändrat/normaliserat
42 »Se på, ja minsann du har rätt. I morgondag skall det unkna rummet vädras och de gamla paltorna kastas på backen. Kammaren behöfs nödvändigt för våra ungkarlsresande till Agathe Sophies bröllopp.»konsekvensändrat/normaliserat
43 »Men kunna vi ej nu genast gå dit upp?»
|3|44 »
Allt har sin tid, min kära Pehr, således har också sticka täcke sin tid
, och det göra vi i dag. I morgon 
få vi se till
.»konsekvensändrat/normaliserat
Avsnittet ingår i HT 16/6 1847:|3|45
»Men» – fortfor
Pehr Karbin, som i dag just tycktes ha föresatt sig att retas med faster Grete Charlotte – »efter vi således ännu i dag ha rådrum att öfverlägga om salig fänrikens qvarlåtenskap, hvilken faster i morgon ämnar disponera på ett mindre lämpligt sätt, så föreslår jag, att vi i godo dela rofvet, för att undvika framtida processer. Jag tar för min del pistolerna, och som jag förmodar att der finns krut och kulor med, så tar jag|193| också dem. Utan tvifvel finns der någon gammal värja utan slida, och den testamenteras åt faster, för att användas i hushållet som eldgaffel.»konsekvensändrat/normaliserat
46 »Och för att tukta näsvisa
junkare
med.»konsekvensändrat/normaliserat
47 »Hvad metkrokarna angår, hoppas jag kusin Ebba icke försmår dessa oskyldiga, men verksama medel att uppmetaoriginal: upp meta rika possessionater med, när fisket här på orten ser ut att blifva lika gynnsamt, som det varit nyss.»konsekvensändrat/normaliserat
|4|48 »Jag tackar rätt mycket för gåfvan, men anhåller att kusin Pehr sjelf ville kasta ut sina krokar för någon rik
Ryssinna
på 
brunnsbalerna i Helsingfors, det metet kunde löna sig bättre
.»konsekvensändrat/normaliserat
49 »Verkligen? Jag är förtjust, min lilla kusin, öfver att du anser mig så oemotståndelig. Jag är väl icke för ro skull heller junkare vid
lifgardets finska skarpskyttebataljon
. Men ack – ack!»– och Pehrs tillämnade suck förvandlades i en uttrycksfull 
gäspning, ty det var strax på eftermiddagen
– »ack, de sköna brunnsbalernas tid förnöta vi på våra 
sommarläger i Tsarskoje Selo
, och den korta permissionstid vi efter lägret ha lyckan utverka oss, förnöta vi med att sticka brudtäcken, skala äpplen och berätta spökhistorier. Men apropos, det är sannt, vi ha ännu ej disponerat om salig fänrikens tofflor. Månne icke lilla Rosa skulle med nöje motta dem såsom en present, i hvilken hon kunde värdigt visa sig på nästa barndans annandag jul?»
50 »Fy hvad du är otäck»,konsekvensändrat/normaliserat var Rosas svar.
51 »Nå då få vi väl ge tofflorna åt gamla Jonas för att utställas som kråkskrämma i hamplandet nästa vår.»konsekvensändrat/normaliserat
52 »När jag rätt besinnar mig», anmärkte nu faster, »så lära i alla fall Rosa och du få nappas om arfvet. Rosa blef född tre månader innan salig fänriken dog och sjelf stod han fadder åt henne och jollrade med henne, huru hon skulle bli hans arfvinge, den gamle narrn! Hvarföre jag icke alls förundrar mig, att man icke hör fänriken gå deruppe annars än när Rosa är inne. Du åter, min kära Pehr, lärer väl ändock vara salig gubbens närmaste slägting, efter din far, min och bror Gustafs halfbror, första gången var gift med mamsell Penzelia, hvars far, krigsrådet Penzelius, hade en syster, Sophie Penzelia, som andra gången var gift med salig fänrikens enda bror, som
stupade vid Valkiala
. Blir det således process om qvarlåtenskapen, så vet jag ej bättre råd, än att 
Rosa väntar tills Pehr blir kapten åtminstone
, och derpå gifter ni er, det blir rätt lagom ålder, efter Pehr är bara åtta år äldre.»konsekvensändrat/normaliserat
53 »Men jag vill inte ha Pehr till man, nej visst inte», inföll Rosa med en släng på nacken.
54 »Ah söta du, det vill du visst, bara Pehr får
epåletter och silfver på kragen
», försäkrade fastern.
|194|55 »Och jag vill inte ha en brud, som är så krithvit om näsan som en snögubbe», inföll Pehr skrattande.
56 Sällskapet blef nu vid allmänt muntert lynne, emedan kaffebrickan i detsamma anlände, kring stickbågen grupperade sig en treflig tablå och stor skada var det, att Pehr Karbin ej hade sitt
blystift
tillhands, han skulle då kunnat lemna några upplysande bidrag till 
»Finland framställdt i teckningar»
.
57 »Skönaste kusin Ebba Lovisa!» utbrast nu Pehr Karbin med låtsad hänryckning, »detta kaffe är gudomligt,
eller hvad befalls?
Mitt hjerta säger mig att vi måste försonas, och jag svär vid denna kaffekopp ...»konsekvensändrat/normaliserat
58 »Nej var så god och låt bli med det,»konsekvensändrat/normaliserat inföll Ebba, »jag är allsingen vän af svordomar. Och hvad ditt hjerta beträffar, så ... du känner historien om förra fänrikens hjerta. Jag har emellertid beslutit att sluta fred endast på ett enda vilkor.»original: wilkor»
59 »Och detta vilkor, min sköna fiende?»
60 »Är att du högtidligen förklarar och erkänner, att salig fänriken går här ofvanföre; hvarom icke, så förbinder du dig att bevisa, det vi sagt osannt.»konsekvensändrat/normaliserat
61 »Nåväl, så hören då, aktningsvärda fastrar, sköna täckstickerskor och hulda kaffekoppar, min högtidliga bekännelse! Jag erkänner och förklarar, att icke allenast salig fänriken häruppe, utan alla verldens fänrikar, lefvande och döde, födde och ofödde, äro af mig oförhindrade att, om de så behaga,
gå uppdaga
. Jag lofvar och förklarar, att derest den oskattbara lyckan skulle förunnas mig, att blifva vitne till en dylik promenad, enkannerligen här ofvanför våra hufvuden, jag då skall med nöje deri deltaga, icke undandragande mig att när som helst, och huru som helst, efter ett sådant fenomen, begifva mig upp i sagde vindskammare och der qvarblifva huru länge som helst, dock med vilkor att icke undertiden ställas på svältkur.»konsekvensändrat/normaliserat
62 »
Fältväbel
Pehr Karbin!» sade Ebba med en theaterdrottnings hela värdighet, »vi antaga er förklaring som bindande och ålägga eder alltså att nästföljande natt kl. 12 begifva eder upp i vindskammaren här ofvanför och der qvardröja till kl. 6 på morgonen, då ni har att vänta aflösning.»konsekvensändrat/normaliserat
63 »Men Ebba, kors kära du, det går aldrig an», utropade med en mun faster Grete Charlotte och de båda äldre flickorna vid stickbågen.
64 »Hvarför icke det? De elfva åren äro ju nu tilländalupna och hvad jag föreslagit, det måtte väl ej anses vara för mycket fordradt af en krigare.»konsekvensändrat/normaliserat
65 »Men besinna, kära Ebba, den unkna källarluft, som måste råda i en kammare, hvilken ej blifvit öppnad på elfva år. Tänk om der till på köpet är en sådan eldfängd luft, som man stundom säges
träffa
ned i djupa grufvor! Hela huset kunde sprängas i luften!»
|195|66 Pehr, som redan en stund sett mycket försmädelig ut, började nu skratta. »Det vore minsann skada på det vackra Lahdentaka», utbrast han, »och på fänrikens promenader dessutom, hvilka väl då finge lof att upphöra. Men dertill lärer det väl ej gå, och källarluften kunde väl förflyga, om man öppnade fönster och dörrar en stund förut. Likväl ber jag få göra den anmärkning, att min nådiga kusin här förgätit mina vilkor, för att ostörd få tänka på sina egna. Jag har väl ställt mig till hennes disposition, men endast i det fall, att jag hade lyckan med egna öron höra fänriken gå häruppe. Och sannolikt lär den lyckan ej falla på min lott, eller hvad befalls?»
67 »Pehr har rätt»,konsekvensändrat/normaliserat invände faster Grete Charlotte, som skenbarligen ej var särdeles nöjd med Ebbas äfventyrliga projekt. »Det är ocksåoriginal: ochså bra längesedan fänriken hördes gå här sist, och troligen sluta hans vandringar nu
med allone
, sedan de besynnerliga elfva åren ärooriginal: äeo förlidna, hvarunder han ej kunnat glömma sin gamla boning.»konsekvensändrat/normaliserat
68 »Eller slutar han gå af pur förargelse, att icke mera göra den effekt som förr.»konsekvensändrat/normaliserat
69 »Gäckas du inte nu igen?»
70 »Nej,original: Nej jag förmodar bara. Och om han i denna stund ... om han i denna stund skulle höras gå här, så skulle jag gå upp och fråga honom ...»konsekvensändrat/normaliserat
71 »Nå hvarföre säger du ej ut?»
72 »... jag skulle fråga honom, om det är anständigt, att en aflidens själ promenerar i buldanstofflor.»konsekvensändrat/normaliserat
73 »Pehr, Pehr, smäda icke!»
74 »Jag skulle fråga honom, om det passar sig för en krigare att skrämma gaml....»konsekvensändrat/normaliserat
75 »Men hvad går åt dig, Pehr, du blir ju blodröd!»
76 »Nej, faster, det är omöjligt, det är skrock, det är galenskap, jag hörde miste. Men så är det när man sitter|5| länge och hör på
ammsagor
. Ja, jag säger ännu engång, jag skulle fråga den gunstig herrn der i tofflorna ...»konsekvensändrat/normaliserat
77 »Se så nu går det deruppe!» hviskade Ebba.
78 »Jag har hört det redan i fem minuter», hviskade fastern, »men jag ville ingenting säga.»konsekvensändrat/normaliserat
79 »Jag också»,original: ochså» anmärkte Thilda Rosén.
80 »Och jag också»,original: ochså», inföll Marie Björkman.
81 »Och jag också»,original: ochså», tillade Pehr med ett leende, som skulle föreställa hån men i sjelfva verket liknade den grimas man gör när man biter i ett surt äpple. Nyss högröd, hade han i hast blifvit så hvit, som hans solbrända kinder kunde blifva. Så stor är
vantrons
makt öfver sjelfva trotset. Ingen|196|ting slår hastigare om än öfvermod, och intet förråderoriginal: föråder mera en vacklande öfvertygelse, än ett affekteradt hån. Den fasta öfvertygelsen är lugn, tolerant; den ler inom läpparna och 
för aldrig stat
. Pehr Karbin hade, som man lätt kan föreställa sig, hvarken tro eller otro; han hade endast den andefattiga jargon i tankar och talesätt, som är så vanlig bland nutidens unge män, och han lät fördenskull öfverrumpla sig af en svaghet, för hvilken han blygdes.
82 »Misstar jag mig ej, eller har Pehr verkeligen kommit på andra tankar?» frågade Ebba ej utan skadeglädje.
83 »Ännu ger jag mig inte fången», genmälde den tillfrågade, under synbart bemödande att återvinna fattningen.original: fattningen »Låt oss höra nogare.»konsekvensändrat/normaliserat
84 Det blef nu allmän tystnad, och man hörde tydeligen afmätta, långsamma, tunga steg, likasom af en gående i vindskammaren ofvanför, men detta ljud hade ingenting knarrande eller skarpt, det var fastmer som om någon gått deruppe i strumpfötterna, hvarföre man stundom ej hörde stegen, när det pratades i sängkammaren.
85 »Kan det ej vara någon, som hugger ved på gården?» frågade Pehr, men man kunde se på honom, att han icke sjelf trodde på denna svaga undflykt.
86
Fruntimmerna
blinkade åt hvarandra och smålogo.
87 »Nej det här måste jag ha reda på»,konsekvensändrat/normaliserat återtog den i trångmål komne Pehr, efter att åter ha lyssnat en stund. »Detoriginal: ’Det är bestämdt något bedrägeri under det här; det har någon smugit sig upp i kammaren, för att drifva gäck med oss.» Och Pehr gjorde min af att rusa ut.
Avsnittet ingår i HT 19/6 1847:|2|88
»Hör mig
, min kära Pehr, och öfverila dig inte», anmärkte faster Grete Charlotte med mycket lugn. »Låt oss först se åt, om vindskammarnyckeln ligger qvar i min 
klädsatslåda
, der den legat orörd i många herrans år. Jo riktigt, här är nyckeln. Och att ingen annan nyckel kan 
läsa upp
dörren der, det bör du finna af dess 
konstiga
inrättning. Det hörde nemligen till salig fänrikens egenheter att aldrig släppa någon in i sin kammare annars än då han sjelf var med, och fördenskull lät han sjelf insätta ett 
konstlås
i dörren, på det han kunde vara trygg.»konsekvensändrat/normaliserat
89 Pehr Karbin tvekade en stund.
90 Gåendet deruppe fortfor.
91 Plötsligt ryckte Pehr nyckeln ur den häpna fasterns händer och skyndadeoriginal: skyudade uppför vindstrapporna. Lika hastigt satt nyckeln i låset och Pehr vred uppå.
92 Men låset, vant att i elfva år ej besväras af nycklars skrammel, nekade tvärt all entrée. Pehr, som annars ej var klen i händerna, vred så att fingrarna|197| hvitnade, men förgäfves. Låset var förrostadt och salig fänriken fick den gången promenera i fred utan påhelsningar.
93 Misslynt lutade Pehr sitt hufvud emot kammardörren, för att lyssna. Icke knäpp eller kny hördes derinifrån. Misslynt vandrade han åter ned. Gåendet sades undertiden hafva upphört och sällskapets goda lynne, skrämdt för ett ögonblick, hade fullkomligt återvändt.
94 Undertiden hade också matmor i huset, majorskan, samt syster Agathe Sophie, bruden, hemkommit från Karisoja. Hela spökeriet vändes till begabberi öfver Pehr, och denne, som inom sig storligen misstänkte, att man i samråd spelade honom ett spratt, beslöt att icke försumma något tillfälle till bedrägeriets
upptäckande
. Han förskaffade sig derföre i tysthet en fjäder och litet matolja, samt lyckades obemärkt smyga sig upp och smörja låset, i mening att sedan utan hinder och dröjsmål skynda dit upp, så snart minsta tecken till gående der förmärktes. För detta ändamål höll Pehr jemväl en lykta i beredskap, sedan det efterhand blifvit mörkt.
95 Emellertid led aftonen och intet vidare gående hördes af. Efter qvällsvarden envisades flickorna att fortfara med täckstickningen, »efter nu bara helt, helt litet var qvar», och som artig kavaljer höll Pehr dem sällskap.
96 Så inbröt under muntra samtal midnatten.
97 Pehr drog då upp sitt ur och anmärkte med sin vanliga gäckande ton »att salig fänriken, om han annars var mån om sin reputation som ett punktligt och rättskaffens spöke, väl nu borde låta höra af sig.»konsekvensändrat/normaliserat
98 Knappt hade han yttrat dessa ord, innan gåendet deruppe åter började, och nu mycket hårdare och fortare än förr, likasom ginge någon med mycken brådska eller stor ängslan fram och tillbaka öfver vindskammargolfvet.
99 Pehr såg på det öfriga sällskapet, i den hemliga förmodan, att upptäcka i deras miner illa dolda leenden och förstulet samråd, men han bedrog sig. Allas uppsyn visade en omisskännelig
häpenhet
, en räddsla, frammanad af tiden på dygnet och uppjagad af tusende vidskepliga föreställningar, från hvilka ingen, icke ens Pehr sjelf, var i botten fri. Oviss hvad han skulle tänka, samlade fältväbeln hela sitt trottsiga krigaremod och ilade, utan att någon hade tid att hindra honom, med sin lykta och sin nyckel uppför trapporna till vindskammaren.
100 Utan att lyssna, utan att dröja, satte Pehr nyckeln i låset, och se! nu lät det tala med sig. Dörren gick upp.
101 En unken källarluft slog den inträdande till mötes, och dess inverkan blef genast synbar på ljuslågen i lyktan, som började brinna matt och snart hotade att tyna af alldeles. Pehr stadnade på tröskeln med en blandad käns|198|la af ofrivillig häpnad och
resoneradt trots
. Så vidt han kunde se, fanns ingen lefvande varelse i kammaren.
102 Och likväl hörde han det nyss förut gå deruppe.
103 Vindskammaren var ett högt och stort rum, sådana man ofta träffar i
karaktersbyggnader
från förra seklet på landsbygderna – dessa hus med 
tvefaldt brutet tak
och ofantliga vindar, der man har godt tillfälle att beundra byggmästarens slöseri med dimensioner och furutimmer.|3| Lyktan kastade ett ovisst och flämtande sken öfver det torftiga, nästan eländiga 
amöblemanget
i detta rum – två stolar, en tältsäng, en liten byrå af mörk masur med lutande klaff samt ett ovanlig stort svart skrifbord med lådor på ömse sidor. Närmast bredvid byrån hängde på väggen en omålad hylla i två afdelningar. På den öfre sågos tre eller fyra gamla böcker och på den undra voro huggjern, borrar, filar och andra verktyg i temmelig ordning uppradade. Ofvanför sängen hängde tvenne 
lodbössor
, två par pistoler, en värja, en 
hirschfängare
och en dolk.
104 Pehr hade under denna hastiga öfversigt af rummet hunnit öfvertyga sig, att ingen vandrare der var att
upptäcka
. Nyfikenheten, känslan att stå i ett rum, der sedan elfva år ingen mensklig varelse satt sin fot, kom honom nästan att glömma det bedrägeri han trodde sig vilja upptäcka. En iakttagelse var dock tillräcklig att förvandla den första nyfikenheten till en känsla af rysning och otrefnad. Han rörde med sin hand mot väggen: ett mjukt och klibbigt ämne kom handen att slinta. Pehr lyste nu närmare med lyktan: väggen var öfverdragenoriginal: öfwer dragen med tjockt grönt, fuktigt mögel, som fullkomligt uppblött de smala 
pappersrimsor
, hvarmed springorna varit öfverklistrade. Pehr lyste på stolarna: de voro höljda med samma vidriga ämne; på sängen, på böckerna: de voro likaså af möglet betäckta; uppå sjelfva 
trädytan
af möblerna hade dam och mögel i tjocka lager samlat sig, och vapnen på väggen syntes förtärda af rost. Sjelfva golfvet var slipprigt af samma orsak och på insidan af fönsterrutorna hade lägrat sig ett grått täcke. Kastade man en blick åt taket, var det ej svårt att förklara detta kammarens utseende. Stora bruna fläckar på den ursprungligt 
hvita limningen
utvisade 
att kammaren läkt in
och att den ständiga stora fuktigheten sålunda måste hafva alstrat ett rikt mögel. Det föreföll Pehr emellertid rätt kusligt; han tyckte sig stå i ett på sekler icke öppnadt grifthvalf.
Avsnittet ingår i HT 23/6 1847:|2|105
Pehr Karbin hade
emellertid tillräckligen hunnit öfvertyga sig, att ingen fanns i kammaren och ämnade återvända, då ett föremål, som framstack under den halfförmultnade sängen, ådrog sig hela hans uppmärksamhet. Knappt räckte lyktans slocknande sken till att upplysa de besynnerliga per|199|sedlaroriginal: pesedlar Pehr nu framdrog eller rättare med foten framskuffade, ty han ansåg sina fingrar för goda att vidröra dessa motbjudande föremål. Det var salig fänrikens tofflor, han kunde ej tvifla derpå, men han måste tillstå för sig sjelf, att dessa oformliga, tunga och mögliga plagg med större skäl kunde tagas för galoscher gjorda åt en elefant. Faster Grete Charlottes beskrifning har redan gifvit läsaren en föreställning om de i sitt slag märkvärdiga tofflorna, och vi tillägga blott, att mögel, fukt och dam gjort dem ännu mycket tyngre och 
styggare
, än de voro för elfva år sen, då fänriken gick i dem.
106 Pehr fick nu den idén att han skulle retas med lilla Rosa och skicka henne tofflorna, väl emballerade, till present. Han såg sig derföre om efter något att bära dem uppå och fann slutligen en värja stå bredvid kakelugnen. Med mycken varsamhet trädde han nu tofflorna innanför hvarandra och sedan på värjan samt bar dem på detta sätt ut ur kammaren, som han noga läste. Men då han nere i farstun hörde fruntimmerna hviska sinsemellan, instack han tofflorna i en liten skrubb, hvars dörr vette åt vindstrappan.
107 Pehr var rätt nyfiken att höra, om Ebba Lovisaoriginal: EbbaLovisa skulle stå fast vid projektet att bädda sin trottsige kusin uppe i vindskammaren. Men långt derifrån, var hon den första att förklara hela förslaget som en dårskap och enträget afråda Pehr från att sofva deruppe. Pehr visste ej hvad han skulle tro. Alla fruntimmerna voro synbart uppskrämda och lilla Rosa mest af alla; de hade beslutit att icke sofva i sängkammaren denna natt, och Pehr skulle ha förorsakat dem en dödlig ångest genom att stå fast vid Eb|3|bas förra projekt – något hvartill han dessutom ej hade särdeles lust sjelf, om man får säga sanningen. Och derföre – om ursäkt, högtärade läsare som väntat eder en den allrarysligaste spöknatt uppe i den graflika vindskammaren! – derföre begaf det sig nu helt enkelt så, att Pehr, likasom det öfriga sällskapet, sof sin natt i god ro dernere, utan att man mera hörde något besynnerligt gående derofvanifrån.
108 Deremot inkom faster Grete Charlotte, som alltid var tidigast i rörelse, morgonen derpå med mycken häpnad in till majorskan och berättade att det troligen varit tjufvar på vinden i natt. Pigorna hade hört det springa med stor ifver upp och ned för vindstrapporna och i den lilla skrubben, der man vanligen förvarade qvastar och damborstar, hade hörts ett släpande och pustande, likasom någon velat draga med sig en tung kropp och icke förmått. Denna underrättelse satte hela huset i rörelse. Man undersökte vind och skrubb med största noggrannhet, men ingenting sågs vara bortkommet.
|200|109 Pehr hade emellertid i god tid bortpraktiserat salig fänrikens tofflor och fört dem till drängstugan, der han i tysthet roade sig att hopslå en liten låda, för att deri emballera den
rara
presenten. Emellertid blef han så ofta störd, att lådan ej den dagen hann blifva färdig, utan qvarstod, jemte tofflorna öfver följande natt under en säng i drängstugan.
110 Morgonen derefter inkom
husbondedrängen
med skrämd uppsyn till majorskan och inrapporterade, att drängstugan under natten varit föremål för allehanda 
otidiga
upptåg, såsom bultande och skrapande och annat oväsende innan och utanför, och förmodade drängen att illasinnadt folk velat utspeja om drängarna voro vakna, för att mot gården utföraoriginal: gårutföra några 
arglistiga
plundringsplaner.
111 Berättelsen om dessa uppträdenoriginal: uppräden väckte ny uppståndelse på det annars så fredliga Lahdentaka. Man tog för afgjordt att gården var omgifven af banditer, och man beslöt att taga sina försigtighetsmått. Pehr Karbin beordrades först att anställa en rekognoscering i trakten.
112 Denna ledde emellertid till platt intet resultat. Vidt och bredt kring Lahdentaka gård hade icke på långliga tider en stöld föröfvats, än mindre ett rån begåtts och till nattligt ofog fanns icke det ringaste spår. Pehr föll då på den naturliga förmodan, att alltsamman varit ett upptåg af ett par öfverdådiga sällar bland gårdens egna drängar, och begaf sig i vredesmod till drängstugan för att anställa förhör.
113 Knappt hade Pehr kastat en blick kring rummet, innan han erinrade sig salig fänrikens tofflor, dem han i går på aftonen, jemte sin halffärdiga låda, gömt under en af sängarna. Det skulle äga en psychologisk märkvärdighet, att följa de föreställningar,original: föreställniningar, som vid denna erinran uppstodo i Pehr Karbins nittonåriga fältväbelshufvud. Skulle man väl tro, att han, tviflaren, hånaren, trottsaren, i sitt sinne började göra följande öfverslag: »Det var ena sakramenskade tofflor. Det vete f– huru det hänger ihop med dem. Först stänger der i många herrans år en gammal girigbuk in sig bakom konstlås. Alla menniskor säga att han är stenrik, men ingen finner
en fyrk
efter hans död. 
Ergospråk: latin
, sad’ far min, – penningarna måste vara gömda. Nå vidare: den gamle gnidaren förordnar, att hans kammare skall stå orörd i elfva år efter hans död. Ergospråk: latin – penningarna måste vara gömda i kammaren. Och sedan? Sedan har fänriken låtit göra sig ett par vidunder i skepnad af tofflor, och dessa tofflor betraktar han i sin ensamhet med ’enkonsekvensändrat/normaliserat religiös vördnad’konsekvensändrat/normaliserat, som faster Grete Charlotte behagade uttrycka sig. Vidare, så länge tofflorna stå uppe i kammaren, spökar och går det der oupphörligen, säga käringarna. Men knappt har jag på min värjspets burit de otäcka plaggen i qvastkammaren vid trappan,|201| innan der uppstår ett gräseligt oväsende. Vi jaga som narrar efter tjufvar: jag bär tofflorna i drängstugan: vips är oväsendet der – der! Det är kuriöst, ja det är tamme tusan konstbesynnerligt! Jag ger alla banditer 
knäfveln
, här är något annat å färde. När jag lägger allt tillsamman, så – ergospråk: latin: salig fänrikens penningar äro gömda i tofflorna! Det vore väl ändå f–!»
114 Denna föreställning grep så plötsligt Pehr Karbin, att han darrade på handen, när han sträckte armen under sängen, för att framtaga lådan med tofflorna. Men hvem målar hans undran, hans harm, när salig fänrikens tofflor voro – borta!
115 Ingen kunde om dem gifva ringaste upplysning.
116 Och härmed slutas berättelsens första del; den andra har Pehr Karbin lofvat skicka från lägret vid Tsarskoje Selo.
Avsnittet ingår i HT 29/9 1847:|4|Sednare delen.
117 Understundom händer i tidningarna, att en berättelse, som allaredan uttänjt sin trassliga härfva genom en hel hoper
numror
, plötsligen afklippes – att tråden tappas bort, att man ej får reda på ändan, och så står man der. Hedervärde läsare och ömsinta läsarinnor äro gemenligen med slika afklippningar högst missbelåtna. De förlora sig i gissningar huru det skulle gått till slut och hvad orsaken månde vara till berättelsens skeppsbrott. Det händer ock verkligen att 
orsaken stundom är mystisk nog och blott kan anas, ej omtalas
. En annan gång åter kan orsaken enkelt vara den, att härfvan intrasslat sig till en 
gordisk knut, som blott med svärd kan afhuggas
. Så går det.
118 Med den lärorika och förträffliga berättelsen om Salig Fänrikens Tofflor är det ett helt annat fall. Sagesmannen, som förtäljt oss denna aktningsvärda historia, Junkaren vid Lifgardets Finska Skarpskyttebataljon, manhaftige Fältväbeln Herr Pehr Karbin – hvilken dock blygsamt omtalar sig sjelf såsom en tredje person – såg sig i våras så strängt ockuperad af exercis, vaktgöring och målskjutning, att berättelsens ström då måste för tillfället uppdämmas. Kort derpå afreste bataljonen, som bekant är, till öfningslägret vid Tsarskoje Selo och återkom, efter
vanlig utmärkt kampanj
, nu inemot hösten, hvarföre Fältväbeln nu ock förklarat sig villig att med särdeles nöje vara till tjenst, hvad sednare delen af Fänrikens, eller rättare hans tofflors, historia anbelangar.
119 För den eller de läsare, som besväras af kort minne, må alltså erinras, huruledes förra delen af denna
romantiska berättelse
slöt vid den mystiska|202| punkt, der salig fänrikens tofflor på ett högst oförklarligt sätt försvunno ur drängstugan på Lahdentaka egendom, just i det ögonblick Pehr Karbin begynnte ana, att fänrikens hela förmögenhet låg i dem begrafven. Så mycket större skäl hade Fältväbeln att anställa stränga efterspaningar, men man tör påminna sig, att allt tillsvidare misslyckades i den vägen.
120 En vecka efter dessa uppträden, spökerier eller hvad man vill kalla dem, skedde stora tillrustningar på Lahdentaka. Agathe Sophies bröllop firades med possessionaten Carl Grön, – hvilken skada, att herrn till Karisoja och Vandala icke skaffat sig en mera klingande titel! Majorskan på Lahdentaka hade nogsamt insett det bekymmersama häri, men som det i lysningen hette »ädle och högaktade», gaf hon sig till tåls, i förmodan att »Oeconomie-Directeurs» titeln ej länge kunde uteblifva. Nu stökades som sagdt var, till bröllopp, och gäster bjödos från alla fyra väderstrecken:
hofrättsherrar från Åbo och statsråder från Helsingfors, kommerseråder från Österbotten och sågpatroner från Savolaks
, löjtnanter och magistrar utan all ända, tanter, 
mamseller och fröknar
legio
. Slägten var nemligen vidlyftig och huset rikt; ett sådant bröllopp hade man förr ej sett i den landsändan – det var målet för majorskans hemliga ärelystnad.
121 Och likväl gällde det bara en possessionat och en liten
landsfröken
.
122 Det blefve en hel roman, väl värd
Wilhelmina Stålbergs snillrika penna
, att omtala allt det bakande och bryggande, det tvättande och strykande, det sopande och skurande, det gnidande, borstande, fejande, slagtande, fräsande, kokande, stekande, syltande, pepprande, sockrande, af|5|redande, förvällande, gräddande, stötande, malande, skifvande, vispande, skärande, hackande, korfstoppande och 
kaffebrännande
, som den tiden skedde på Lahdentaka. Det var om hösten, i slutet på September, och alla visthus voro 
smickfulla
. Det gällde således, hvad undfägnaden angick, endast tillredningen; men gård och byggnader behöfde med månget dagsverke behörigen tillpyntas, ty de voro gamla och hade råkat i förfall sedan salig majorens tid.
123 När således husesyn gick i alla vinklar och vrår, befanns äfven, att fänrikensoriginal: fänkrikens vindskammare, hvilken man bestämt till kasern för ungkarlsinqvarteringenoriginal: unkarlsinqwarteringen till bröllopet, behöfde en grundelig reparation. Inseendet häröfver förbehöll sig Pehr Karbin, som var själen i alla tillrustningar, der kraft och fyndighet i lika grad behöfdes. Föga mindre hemsk nu vid dager, än förra gången vid lyktans sken, liknade vindskammaren mera en källare eller ett grifthvalf, än ett
i tiden
fashionabelt ungkarlsrum. Luften derinne var rensad genom ett spelande drag; men det klibbiga möglet på tak och väggar|203| syntes vid dagsljus än vidrigare, de af rost och mal förtärda 
effekterna
i rummet än vederstyggligare. Pehr undersökte pistolerna, som allt hängde qvar öfver salig fänrikens säng. De voro laddade, men 
fänghålet
totalt igenrostadt. Den gamle mannen hade således varit lifrädd? Månne icke hellre tjufrädd? Han måste då ha rufvat som draken öfver en dold skatt.
124 Väggarna blef man snart i ordning med. De öfverklistrades med gamla tidningar,
hvitlimmades och stänktes
. Det gick åtminstone fort, men den som hade goda ögon kunde genom lim och stänkning läsa på väggen nyheter och verser. Värre var det med golf och tak, som båda voro murkna på de ställen der det läkt. Det blef då nödvändigt att uttaga några förruttnade tiljor, för att ersätta dem med nya.
125 Pehr Karbin hade sina funderingar. Han hade i största tysthet haft ögonen öppna vid väggarnas reparation, men som de varit utan tapeter, kunde rimligtvis ingenting vara i dem förborgadt. Likaså
behagade
Pehr med egen hand uppbryta golftiljorna, medan arbetarne voro nedgångna för att äta middag. Denna undersökning syntes blifva mera vinstgifvande. I fyllningen under första tiljan, som med den lätthet upprycktes, att man kunde tro den ha varit rubbad ofta förut, märktes en ihålighet af ett par knytnäfvars storlek, liksom hade der en påse varit gömd, men åter borttagen. Denna omständighet syntes Pehr kuriös. Han gaf sig den mödan att upprifva fyllningen 
långs
hela tiljans sträckning, men lönlös blef honom den mödan. Kunde man ha undersökt kammaren efter fänrikens död och plundrat hans skatt? Nej nej, då hade man ej qvarlemnat tofflorna, och der fanns dock det mesta, om icke allt, derom var Pehr fullkomligt öfvertygad.
126 Pehr fortsatte derefter med att uppbryta en annan, en tredje, en fjerde tilja. Under alla funnos likabeskaffade tomrum, som under den första. Sådant kunde påtagligen ej ha skett af en slump. Ändtligen under femte tiljan, precis i en dylik ihålighet grep Fältväbelns forskande hand i ett rundt och hårdt föremål. Det var en påse af
lärft
! en tung påse! Ehuru föga större än tvenne knytnäfvar vägde den åtminstone 
7 eller 8 skålpund
. Mynt fanns deri, man kunde känna det utanpå.
127
»Victoriaspråk: latin!»
jublade Pehr Karbin och skyndade att, innan arbetarne återvände, afskära det halfmurkna segelgarn, hvarmed påsen var sammanknuten.
128 En stor mängd kopparslantar rullade ut öfver det gamla skrifbordet. Skatten bestod för det mesta af
sexstyfrar
, samt och synnerligen alldeles gröna af erg.
129 Pehr Karbins
martialiska
näsa förlängdes åtminstone en tum.
|204|130 »Detkonsekvensändrat/normaliserat här är då ett h–s bländverk»,konsekvensändrat/normaliserat utropade han. »Attkonsekvensändrat/normaliserat gömma sexstyfrar under golftiljorna! Åhå min gubbe, den som gömmer sina kopparslantar så väl, gömmer säkert ännu bättre sina
specieriksdalrar
.»konsekvensändrat/normaliserat
131 Med förnyad ifver fortsattes nu undersökningen. Ingen tilja lemnades orubbad, ingen bit af fyllningen oantastad. Slutligen kröp ur det hemlighetsfulla gömstället ännu en påse fram, en större! Men o ve! den var lätt – lätt som fjäder. Nästan hemsk i hågen afslet Fältväbeln segelgarnen. Ett helt förråd af torkade krusmyntor utbredde sig för hans ögon. »Skockkonsekvensändrat/normaliserat tunnor tusan!»konsekvensändrat/normaliserat röt fältväbeln. »Djefvulenkonsekvensändrat/normaliserat har förvandlat den gamle gnidarens penningar till torra löf!»konsekvensändrat/normaliserat
132 »Nej»,konsekvensändrat/normaliserat upprepade Pehr ännu engång – ty han kunde omöjligen få i sitt hufvud, att icke något åtminstone skulle belöna hans forskaremöda – »Nej,konsekvensändrat/normaliserat det är omöjligt, det är
ursinnigt
att gömma slikt och ej något af mera inre värde!»konsekvensändrat/normaliserat Och dermed genomstökade han ännu engång vinklar och hörn.
133 Se, då framkommo ytterligare fyra påsar, gömda i samma hörn. De sågo märkvärdiga ut, man kunde ej misstaga sig derpå, och tung var den första Pehr fick tag uti, tung som bly! Intet under, ty den innehöll – blyhagel!
134 De öfriga påsarna utbredde sitt innanmäte i dagen och befunnos innehålla: 1)
millefoliiblommor
, helt litet 
försatta
med malört;
135 2) torkade
turska bönor
;
136 3) hampfrö.
137 Pehr Karbin slängde dem ifrån sig med raseri.
Avsnittet ingår i HT 2/10 1847:|2|138
Tre dagar efter
Pehr Karbins misslyckade skattgräfveri i vindskammaren stod bröllopet på Lahdentaka. Att det var öfvermåttan ståteligt, det förstås, men ack! vår penna är alltför svag för att skildra all denna herrlighet som sig borde. Så mycket må endast nämnas, att all undfägnad, likasom för öfrigt hela sällskapsnöjet, var af stadig, massiv finsk sort, att brud och brudgum sågo trefliga och nöjda ut; att bruden bar 
storrutig hvit sidenklädning
, myrtenkrona och tyllslöja; brudgummen svart frack och benkläder, hvit 
halsvalk
med ofantelig 
ros
och likaledes hvit sidenväst med 
utsydda broderier
och den massiva guldkeden framstickande ur fickan. Således:
Hon var den ljusa dagen; den mörka natt var han.original: han.»
140
Salig biskopen må förlåta
den lilla ändringen. Det mörker man kunde upptäcka hos possessionaten Carl Grön satt väl egentligen utanpå fracken, ty till sin inre menniska var han ett 
lam
, 
en beskedlig karl; men en viss skym|205|ning sträckte sig dock till den possessionatliga öfra våningen, och i denna skymning trifdes ingen så bra, som possessionaten sjelf. Hvem kan dock svära uppå, att icke bruden, den sköna Agathe Sophie, och hennes mamma majorskan rätt gerna sågo sig fästade vid en »beskedlig», en »hygglig» man och måg, som utan knot såg husets spira halka ur sin milda hand?
Det säkra är, att familjens anleten skeno af belåtenhet, och att Agathe Sophie icke lät märka en enda mulen knyck, när den förtjuste brudgumen efter vigseln tryckte på hennes läppar en smällkyss af så ljudeligt slag, att den hördes från salen ända in i innersta förmaket.
141 Det faller af sig sjelft, att fruarna frasade i siden och flickorna i
flor
; att herrarna delade sin afton jemnt mellan salen och rökrummena; att 
löjtnanterne spelade lejon och magistrarna elefanter
; att musiken, bestående af tre fioler, klarinett och basfiol, steg i 
applikatyren
ju längre det led på aftonen; att dörrarna till dansrummet stodo ständigt öppna för den 
påträngande massa åskådare
, som visade sig, hufvud vid hufvud, i farstun; att kavalierer och mammor omsorgsfullt varnade flickorna för »att ej sitta och förkyla sig i draget»; att bruden hvarje halftimma måste ute i den 
dragfulla
farstun stiga på en stol och, belyst af brudtärnornas 
armstakar
, vända sig ett hvarf omkring, för att låta beundra sig på alla sidor; att dervid hördes månget beundrans rop, men att ingen brydde sig om brudgummen, som blygsamt småleende stod nere på golfvet och »på fleres begäran» vände sig omkring, han också; att 
soupern serverades kl. 2 om natten
och att borden dignade under gödda kalfvars och kalkoners mängd; att vinerna voro starka, men talen tyvärr desto svagare, emedan den till talare utsedde marskalken besvärades af hosta hvar gång han skulle börja; att man dansade efter maten till kl. 6 på morgonen och att brud och brudgum slutligen dansades ut af de ogifta, men in af de gifta, på|3| den fason, att de arma misshandlade nygifta af trötthet höllo på att digna till golfvet.
142 Ändtligen tystnade musiken och spelmännen, som länge med tillslutna ögon skött sitt vigtiga kall, lyftade nu de tunga ögonlocken, för att se åt, hvad som varoriginal: hwar på färde, när stråkarne stadnade i deras händer. Sällskapet befann sig i upplösningstillstånd, sal och tambur sågo ut som ett verkligt chaos af nigande och bugande gestalter, lyktor, kappor, galoscher, kuskar, pigor och hundrackor; det ropades på
Berglund och Sjögren och Nyman och Petterson
; 
giggar
och 
kalescher
åkte fram – ty på landet åker man gentilt – kavalierer i 
dansstöflor
och 
glacéhandskar
trippade på tå i smutsen vid trappan och fastknäppte 
fotsacken
kring sina flammor, sju till åtta kusiner instoppades i hvarje 
voityr
och klatsch, så bar det af. Kl. närmare sju voro|206| alla resta som skulle, men på Lahdentaka hade åtminstone 30 kära vänner och slägtingar bjudits att stadna qvar.
143 Gifta herrskaper samt andra äldre och
ansenliga
främmande bäddades då i de många rummen på nedra botten; men ungdomen fick, efter enkel landssed, 
bivuakera
i vindskamrarna. Alltså bereddes i norra vindskammarn – annars brukad till klädkammare (bruden hade också der blifvit klädd), men dock försedd med eldstad, äfven den, – 8 flickor i syskonsäng. Midtemot på andra sidan vinden i fänrikens fordna kammare fingo likaledes 8 ungkarlar broderligen dela säng och säte att hvila ut efter dagens mödor.
144 »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat skall fältväbeln göra med de der?»konsekvensändrat/normaliserat frågade gamla hushållerskan, när Pehr Karbin utan vidare omständigheter bemäktigade sig några buteljer och dito glas från de i kökskammaren
uppstapplade
qvarlefvorna af soupern.
145 »Försvarakonsekvensändrat/normaliserat mig och de mina mot salig fänriken, ifall han skulle företaga sig att hålla oss sällskap i natt»,konsekvensändrat/normaliserat svarade skrattande den muntre gardesjunkaren.
146 Ungkarlskasernen i södra vindskammaren – i den norra våga vi ej titta – erbjöd en på sitt sätt pittoresk anblick. Fyra bäddars svällande dun hade i sitt sköte mottagit de modige salongshjeltarne, parvis, två i hvarje. Pehr med sin rika uppfinningsförmåga hade ställt dessa fyra bäddar i
regulier
fyrkant, nätt och jemt med passage emellan hörnen. Midt i fyrkanten stod ett ansenligt bord så ställdt, att bäddarnas invånare endast behöfde utsträcka handen, för att från bordet förse sig med pipor, cigarrer, porter, öl, vin eller – källvatten, allt efter smak. Man kan föreställa sig, att detta arrangement applauderades. Det blef mellan de fyra bäddarna en qvartett, som icke var af de ängsliga, och 
Morpheus
, nyss så pockande i sina pretentioner, flydde ännu länge för det skallande skämt och skratt, som ljöd från alla sidorna af den lefnadslustiga fyrkanten.
147 »Jagkonsekvensändrat/normaliserat håller vad om 10 buteljer Dryspråk: engelska-
Madera
– sade Löjtnant Hammar, i det han med välbehag påtände en nyss stoppad pipa – att Strömfelt der har gjort sin förklaring i qväll för Thilda Rosén; se bara hur den förälskade syndaren bligar dit ut åt vinden till, liksom ville han se tvärsigenom två kammardörrar in till kasernen här midt emot.»konsekvensändrat/normaliserat
148 »Ochkonsekvensändrat/normaliserat jag håller lika mycket för motsatsen»,konsekvensändrat/normaliserat genmälte Candidaten Ling i andra sängen. »Detkonsekvensändrat/normaliserat är,
tamme Herkules
en sanning, att Strömfelt slukade i sig en hel kalkon vid qvällsvarden, och 
pro primo
är man ej så glupsk när man är kär; 
pro secundo
...»konsekvensändrat/normaliserat
|207|149 »Tigkonsekvensändrat/normaliserat du med den saken»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Strömfelt. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat såg dig äta äppelkräm och tortor så att fracken sprack upp på ryggen på dig.»konsekvensändrat/normaliserat
150 »Prokonsekvensändrat/normaliserat secundo bevisar just det att Strömfelt fått aptit på kalkon; jag har alltid prisat hans smak vis-à-visoriginal: vis-a-vis fruntimmer»,konsekvensändrat/normaliserat afbröt honom den
pikante
Hammar.
151 »Okonsekvensändrat/normaliserat – oho!»konsekvensändrat/normaliserat gäspade Fänrik Sporre, »detkonsekvensändrat/normaliserat är förb. länge sedan jag varit kär. Utslitet kapitel,
hvaba?
»konsekvensändrat/normaliserat
152
»’konsekvensändrat/normaliseratVoi voi, kuin aika on ollut pitkäspråk: finska’,konsekvensändrat/normaliserat sade fordomdags L–g
, när han ej på tre qvällar slagits med gesällerna. Sporrn var då riktigt uppsporrad i qväll; han dansade polka ännu på gården vid Gyllenkranska kaleschen, men jag tiger af anständighet med den upptäckt han sedan gjorde på sina stöflor.»konsekvensändrat/normaliserat
153 »Hörpå,konsekvensändrat/normaliserat go’herrar, huru många äro vi?»konsekvensändrat/normaliserat
154 »Åttakonsekvensändrat/normaliserat och en half, utom buteljerna, ty jag räknar endast dem som äro fulla.»konsekvensändrat/normaliserat
155 »Räknarkonsekvensändrat/normaliserat du oss eller buteljerna, din
rhinoceros
?»konsekvensändrat/normaliserat
156 »Oss,konsekvensändrat/normaliserat det förstås.»konsekvensändrat/normaliserat
157 »Ochkonsekvensändrat/normaliserat hvem skulle då den halfva vara?»konsekvensändrat/normaliserat
158 »Saligkonsekvensändrat/normaliserat fänriken; ty eftersom han är en själ utan kropp, räknar jag honom endast för en half.»konsekvensändrat/normaliserat
159 »Saligkonsekvensändrat/normaliserat fänriken, hvem är det?»konsekvensändrat/normaliserat
160 »Dukonsekvensändrat/normaliserat har således ej äran känna honom? Salig fänriken är vår värd på stället, den rättmätige husbonden i denna gentila vindskammare. Det är han som här rufvar på sina specieriksdalrar och understundom promenerar här öfver golfvet i
schlafrock
och buldanstofflor. Fråga Karbin.»konsekvensändrat/normaliserat
161 »Såkonsekvensändrat/normaliserat är det»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Karbin.
162 »Förkonsekvensändrat/normaliserat tusan! vi sofva då i ett förtrolladt slott, det var charmant. Här måste drickas brorskål med andeverlden. Skål, gamle farbror!»konsekvensändrat/normaliserat
163 Alla sågo sig om.
Avsnittet ingår i HT 9/10 1847:|2|164
Alla de åtta
kammarherrarne sågo sig om, ty det förekom dem, som hade de från ett hörn af vindskammaren hört ett besynnerligt läte, likt en gammal menniskas qvidande på sjuksängen.
165 Platt ingenting ovanligt lät se sig i hörnet.
166 De åtta sågo nu åter på hvarandra och, liksom efter öfverenskommelse, utbrusto alla i ett gapskratt.original: gapskratt »Härkonsekvensändrat/normaliserat börjar på att bli trefligt»,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte Hammar. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat slår vad att Strömfelt kan tala i magen. Hvar f– har du lärt dig den konsten? Det måste du, tamme tusan, lära mig. Jag har ett par gamla mostrar derhemma, som äro högst intresserade af spökhistorier, och det|208| vore, min själ, en liten angenäm förströelse om vinterqvällarna, att tillställa ett stycke spökeri i sängkammarvråarna.»konsekvensändrat/normaliserat
167 »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat var han för en gammal
rummelkurre
, den der fänriken?»konsekvensändrat/normaliserat frågade unge Murin, son till häradsskrifvarenoriginal: häradskrifwaren af samma namn.
168 »Präktigkonsekvensändrat/normaliserat rummelkurre»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Ling. »Enkonsekvensändrat/normaliserat gnidare var han, snål som hin håle, och inte bjöd han ett glas vatten engång, när man kom till honom, berättade
min gamla herre
. Sjelf lefde han som en usling på nåder, och ändå glunkades att han var stenrik, till följd af stora mutor, som han snott i sig vid 
Anjala förbundet
. Ingen fick en fyrk efter honom och nu går han igen i schlafrock och buldanstofflor och bjuder ut arfvet. Skall det vara, så säg ej nej.»konsekvensändrat/normaliserat
169 »Jagkonsekvensändrat/normaliserat har ingenting deremot»,konsekvensändrat/normaliserat menade Strömfelt.
170 »Varkonsekvensändrat/normaliserat du nöjd med det stora
Öhmanska arfvet i Ryssland
»,konsekvensändrat/normaliserat grinade Hammar. »Nikonsekvensändrat/normaliserat bör veta, go’herrar, att Strömfelt är en af spekulanterne, för det hans fars farmor skall ha varit bekant med en fru, som farit till Ryssland och hetat Öhman. Olyckligtvis lära omkring 30 arfvingar hysa grundade förhoppningar ...»konsekvensändrat/normaliserat
171 »Såkonsekvensändrat/normaliserat du pratar i nattmössan!»konsekvensändrat/normaliserat
172 »Menkonsekvensändrat/normaliserat apropos af tofflor»,konsekvensändrat/normaliserat inföll Murin, »såkonsekvensändrat/normaliserat såg jag på hitresan från Hietois en kostelig kråkskrämma. Nära invid ett torp på Nilsiä skogen hängde på gärdsgårdsstörarne tvenne ofantliga tofflor af brunt buldan med grofva sålläders sulor, och rundtomkring sutto på de öfriga störarne väl ett dussin skator, som till tofflornas ära uppstämde en den vedervärdigaste skrattsymfoni, utan att likväl våga närma sig de fruktansvärda föremålen på tre alnars distans.»konsekvensändrat/normaliserat
173 »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat färg hade tofflorna innantill?»konsekvensändrat/normaliserat frågade Karbin, som dittills, alldeles mot sin vana, suttit fundersam och tyst.
174 »Hvemkonsekvensändrat/normaliserat kan så noga beskrifva allt skräp, som man ser på landsvägen. Jag tycker mig ändå minnas, att de voro
blackgröna
.»konsekvensändrat/normaliserat
175 »Detkonsekvensändrat/normaliserat slår in»,konsekvensändrat/normaliserat sade Karbin liksom för sig sjelf.
176 »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat slår in?»konsekvensändrat/normaliserat
177 »Attkonsekvensändrat/normaliserat du blir din fars efterträdare i tjensten. När man, som du, visar att man har ögon i skallen, så ... Skål, bror!»konsekvensändrat/normaliserat
178 »Sekonsekvensändrat/normaliserat Sporren, som fallit i Morphei armar!»konsekvensändrat/normaliserat
179 »Hällkonsekvensändrat/normaliserat i honom ett glas portvin!»konsekvensändrat/normaliserat
180 »Tjenare,konsekvensändrat/normaliserat bror Sporre! Sällskapet har äran dricka dig till, under det vördsama hopp, att äfven ditt namn måtte gå till efterverlden med det anständiga epithetet ’saligkonsekvensändrat/normaliserat fänriken’,konsekvensändrat/normaliserat ty nog ser du nu
säll
ut åtminstone.»konsekvensändrat/normaliserat
|209|181 »Dragkonsekvensändrat/normaliserat åt fanders!»konsekvensändrat/normaliserat
182 »konsekvensändrat/normaliseratNon, monsieurspråk: franska, här slipper ingen utan att dricka sitt glas i botten. Sällskapet utber sig att få dricka ’saligkonsekvensändrat/normaliserat fänriken’konsekvensändrat/normaliserat till.»konsekvensändrat/normaliserat
183 »Hokonsekvensändrat/normaliserat ho ho, hi hi hi!»konsekvensändrat/normaliserat skrattade det i vrån.
184 »Varkonsekvensändrat/normaliserat det du nu igen, Strömfelt?»konsekvensändrat/normaliserat
185 »Jag?konsekvensändrat/normaliserat vet hut!»konsekvensändrat/normaliserat
186 »Visstkonsekvensändrat/normaliserat var det du som skrattade.»konsekvensändrat/normaliserat
187 »Sågkonsekvensändrat/normaliserat du inte, din best, att jag drack?»konsekvensändrat/normaliserat
188 »Dåkonsekvensändrat/normaliserat var det Hammar, för någon skrattade.»konsekvensändrat/normaliserat
189 »Detkonsekvensändrat/normaliserat var säkert du sjelf.»konsekvensändrat/normaliserat
190 »Hörpå,konsekvensändrat/normaliserat go’herrar, antingen äro vi fulla eller ock finns här i rummet flera personer än vi.»konsekvensändrat/normaliserat
191 »Detkonsekvensändrat/normaliserat förra är mycket
probablare
, än det sednare.»konsekvensändrat/normaliserat
192 »Menkonsekvensändrat/normaliserat jag är färdig att hålla tio år af mitt lif mot en lappad galosch uppå att någon skrattade här.»konsekvensändrat/normaliserat
193 »Tänk,konsekvensändrat/normaliserat gode herrar, om det vore flickorna ....»konsekvensändrat/normaliserat
194 »Flickorna?»konsekvensändrat/normaliserat
195 »Jakonsekvensändrat/normaliserat flickorna från norra vindskammarn, som företagit sig att drifva gäck med vårt hjeltemod.»konsekvensändrat/normaliserat
196 »Prat!konsekvensändrat/normaliserat Stig upp och se åt på vinden.»konsekvensändrat/normaliserat
197 »Nejkonsekvensändrat/normaliserat så tamme f– jag det ids.»konsekvensändrat/normaliserat
198 »Detkonsekvensändrat/normaliserat är också bra
ohemula
tillmälen mot våra sköna och sedesama grannar.original: granar. Men vet ni hvad?»konsekvensändrat/normaliserat
199 »Nå,konsekvensändrat/normaliserat sjung ut!»konsekvensändrat/normaliserat
200 »
Detkonsekvensändrat/normaliserat är, besitta mig, komikt
. Jag har legat här för mig sjelf och räknat huru många vi äro, och jag får oss till nio.»konsekvensändrat/normaliserat
201 »Nio!konsekvensändrat/normaliserat hahaha! nio!»konsekvensändrat/normaliserat
202 »Dukonsekvensändrat/normaliserat är då full som en kaja, det märks.»konsekvensändrat/normaliserat
203 »Detkonsekvensändrat/normaliserat är väl möjligt, men icke desto mindre bli vi nio, jag må då börja med Ling och sluta med Murin, eller tvärtom.»konsekvensändrat/normaliserat
204 »Bravo!konsekvensändrat/normaliserat det stiger. För en stund sedan vore vi åtta och en half, salig fänrikens själ inberäknad. Nu äro vi nio; alltså har själen fått kropp och halfvan är hel.»konsekvensändrat/normaliserat
205 »Utmärktkonsekvensändrat/normaliserat
romantiskt
, det här! 
En riktig romauntspråk: franska!
»konsekvensändrat/normaliserat
206 »Apropos,konsekvensändrat/normaliserat hvem af detta aktningsvärda sällskap är nyktrast? Med förbehåll, att ingen ljuger på sig sjelf.»konsekvensändrat/normaliserat
207 »Karbin!konsekvensändrat/normaliserat Karbin! Han
knyser ej ordet
.»konsekvensändrat/normaliserat
208 »Detkonsekvensändrat/normaliserat borde bevisa, att jag druckit mest af alla.»konsekvensändrat/normaliserat
|210|209 »Nejkonsekvensändrat/normaliserat pass! Den anmärkningen smakade af resonnement och källvatten. Karbin är nyktrast. Karbin skall på sällskapets vägnar, nemligen på de åtta kändas, föreslå en skål för den okände nionde, med anhållan att han ville med oss tömma detta glas och tillåta oss att få kalla honom farbror.»konsekvensändrat/normaliserat
210 »Härkonsekvensändrat/normaliserat finns ej flera än 8 glas. Åtminstone hämtade jag ej flera»,konsekvensändrat/normaliserat sade Pehr Karbin dröjande.
211 »
Puder
,konsekvensändrat/normaliserat min gosse! Ett, två, tre, – nio glas!»konsekvensändrat/normaliserat
212 »Detkonsekvensändrat/normaliserat nionde har någon haft i fickan med sig.»konsekvensändrat/normaliserat
213 »Fagrakonsekvensändrat/normaliserat ord. Det syns du har väntat främmande.»konsekvensändrat/normaliserat
214 »Jagkonsekvensändrat/normaliserat svär vid
mina blifvande epåletter
...»konsekvensändrat/normaliserat
215 »Svärakonsekvensändrat/normaliserat hit och svära dit; se så, vi vänta på talet.
Silentium!språk: latin
sade den odödlige romerska talaren Sokrates.»konsekvensändrat/normaliserat
216 »Men,konsekvensändrat/normaliserat mina herrar, i morgon är ock en dag och vi böre hämta krafter till frukosten. Jag är så sömnig, som om jag genomläst tre akademiska afhandlingar, inberäknadt titelblad och
tryckfel
.»konsekvensändrat/normaliserat
217 »Blygsamhetkonsekvensändrat/normaliserat kläder ungdomen, min kära fältväbel, men vi ha nu nog af fraser. Till saken då!»konsekvensändrat/normaliserat
218 »Jagkonsekvensändrat/normaliserat dricker inte den skåln, det kan du göra sjelf.»konsekvensändrat/normaliserat
219 »Hvad!konsekvensändrat/normaliserat jag tror du är mörkrädd.»konsekvensändrat/normaliserat
|3|220 »Karbinkonsekvensändrat/normaliserat är rädd, hahaha! Låt oss gå och låna åt honom en kjortel af flickorna der.»konsekvensändrat/normaliserat
221 I Pehr Karbins något bleka ansigte vexlade muskelspelet. »Ja»,konsekvensändrat/normaliserat sade han slutligen tvekande, – »jakonsekvensändrat/normaliserat jag är rädd, jag är hvad ni vill, bara jag slipper er.»konsekvensändrat/normaliserat
222 Vid dessa ord reste sig löjtnant Hammar att sitta i sängen. Hans spefulla min hade i hast blifvit bister. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat tar er till vitne, go’herrar,»konsekvensändrat/normaliserat sade han, »attkonsekvensändrat/normaliserat det är första gången jag träffat en kruka, en käring under en finsk soldats ärliga uniform.»konsekvensändrat/normaliserat
223 Pehr Karbin sprang vid dessa ord upp ur bädden.
224 »Dukonsekvensändrat/normaliserat är galen, Hammar; tag tillbaka de orden!»konsekvensändrat/normaliserat
225 »Ja,konsekvensändrat/normaliserat såvida du dricker skålen; ej annars.»konsekvensändrat/normaliserat
226 »Nåvälkonsekvensändrat/normaliserat då, ni galgfåglar! Jag och alla dessa sju
försupna
pojkar dricka den nionde till. Jag Pehr Karbin, junkare och fältväbel vid lifgardets finska skarpskyttebataljon samt med dessa sju bolsterlejon och punschreservoirer dricker den niondes välgångsskål, med anhållan att han ville tömma detta glas med oss och tillåta oss, såsom okunnige om hans titel och värdighet, för framtiden få kalla honom farbror!»konsekvensändrat/normaliserat
227 »Hihihi,konsekvensändrat/normaliserat hohoho!»konsekvensändrat/normaliserat skrattade det i hörnet.
|211|228 I samma ögonblick kullstjelptes det fyllda nionde glaset.
229 Alla sprungo upp ur bäddarne, med undantag af Strömfelt och Sporre, som snarkade djupt.
230 »Lyskonsekvensändrat/normaliserat hit med ljuset! Fort ut på vinden! Det der var flickorna! Jag tror hin är lös!»konsekvensändrat/normaliserat – sådana voro de utrop, hvarmed de unge herrarne skyndade upp för att undersöka orsaken till det besynnerliga lätet i hörnet. Det var redan full dager på morgonen, men som rullgardinerna voro fällda, täflade i rummet en grå skymning med ljusskenet. Det lystes i alla vrår och ut på vinden sprang man barfota i schlafrockarna; möss och råttor uppskrämdes ur sina gömställen, men intet ovanligt förmärktes. Temligen flata stodo herrarne der.
231 Karbin kunde ej återhålla ett: »jagkonsekvensändrat/normaliserat sade ju det der».konsekvensändrat/normaliserat
232 »Fykonsekvensändrat/normaliserat sjutton tusan, att du ännu täcks tala om käringskrock. Jag vill låta steka mig som en svamp, om icke här varit någon gömd, för att drifva gäck med oss. Aha! tyst litet, mina herrar! sch! sch!»konsekvensändrat/normaliserat
233 Hammar hade vid dessa ord sett dagen skina genom en springa ofvanför dörrposten till norra vindskammarn, der flickorna lågo. Vig som en katt, klängde han sig upp till springan och tittade ... ja, så säger denna sannfärdiga berättelse: Hammar tittade ... Snart såg man hans panna ljusna. Näsvise löjtnant! Om flickorna vetat! ...
Avsnittet ingår i HT 13/10 1847:|2|234
Brölloppsvefvan på Lahdentaka
var förbi. Sedan man dansat tvenne dagar och nätter å rad samt på den tredje intagit en grundelig afskedsfrukost, som icke slöts förr än kl. 4 e. m., hade samteliga qvarblifne resande med många tacksägelser aftroppat, sjelfva det unga nygifta paret hade i en för tillfället upplakerad 
statsvagn
från Gustaf den tredjes tid begifvit sig till Karisoja, och tomhet och tystnad, afbrutna endast af skurningar och tvätter, sopningar och 
efterräkningar
, trädde i stället för det glada sorlet i brölloppsgården. Fruntimmerna hade fullt upp att syssla med ruinernas undanstökande och Pehr Karbin, sålunda sig sjelf lemnad, hade god tid att anställa hvarjehanda betraktelser öfver verldens gång och salig fänrikens tofflor.
235 Den unge fältväbeln hade, som man väl märkt, sina anlag för detta slags fritänkeri i frågan om spöken och skrock, som vanligtvis paraderar i nutidens ordböcker under de vackra namnen upplysning och fördomsfrihet. Likaså gerna, hade han menat, kunde man tro på
Lunkentus’ sjumilsstöflar
och 40 mil långa troll, som på gengångare och spökande fänrikar. De sista veckorna och dagarna hade likväl kommit hans frimodighet att vackla. Ju mera han eftersinnade och sammanlade hvad han hört och sett om fänri|212|ken och hans tofflor, desto svårare hade han att värja sig för tanken på en öfvernaturlig 
tillgång
härvid. Hundrade gånger 
belog han
sig sjelf och sökte att stämpla hvarje ertappad tanke ditåt som skrock och käringprat, men förgäfves. Det korthus, bygdt på den lösa sanden af en antagen jargon, hvilket han kallade sin öfvertygelse, blåste oupphörligt omkull vid påstöten af den vidskepelse, som är så djupt rotad i menniskolynnet och blott kan besegras af en verklig bildning, icke af den skenfagra ytlighet, som vanligen prunkar med detta namn. Pehr Karbin var ett talande bevis härpå. Han hade icke nu först blifvit en skrockfull man; det var blott den tunna skorpan af fritänkeri, som blifvit rubbad af några till utseendet oförklarliga händelser och låtit hans rätta för vantron värnlösa väsende framstå i sin sanning.
236 Händelsen med de åttas qvartett uppe i vindskammaren om brölloppsnatten var och blef för fältväbeln oförklarlig. De öfriga unga herrarne hade samtliga stadnat i den tron, att någon gömt sig ute på vinden för att gäcka dem och att denne spefågel, – antingen flicka eller ej – lyckats komma obemärkt undan. Pehr var af andra tankar. Han hade redan märkt, att det icke stod rätt till vis-à-visoriginal: vis-a-vis salig fänriken, och han läste full sanning i flickornas förvånade miner, när man följande morgon drog på den strängen, att det varit de, som tillställt upptåget. Han gick derföre något
mystisk
till mods, oviss hvad han egentligen skulle tro. Men sjelfva denna ovisshet hade något lockande. Han kunde icke vända sina tankar från fänriken och hans qvarlåtenskap, samt beslöt derföre att företaga ett jagtparti åt Nilsiä skogen till, i den dubbla afsigt att förströ sig under tomheten på Lahdentaka och att, om möjligt, söka 
få någon spaning på
fänrikens försvunna tofflor.
237 Läsaren torde nemligen erinra sig, att unge Murin lösligen omtalat ett par kuriösa tofflor, dem han sett hänga på gärdsgårdsstörarne vid ett torp i
besagde skog
. Pehr Karbin kunde väl ej begripa huru och hvarföre fänrikens tofflor skulle blifvit förda till denna besynnerliga hedersplats närmare en mil från Lahdentaka, men på beskrifning kunde det ej gerna vara några andra än de sökta. Alltså tog nu fältväbeln jagtbössan på axeln, skjutväskan vid sidan och sin jagthund, den trogne 
Espartero
, i följe samt marcherade tidigt en måndagsmorgon kl. 5 genom pil-alléernaoriginal: pil-alleerna ut genom Lahdentaka grind.
238 Det var en vacker höstmorgon. Löfträden stodo nu i sin mest lysande skrud med de många olika färgskiftningarna mellan grönt, gult och rödt, skogen doftade och fåglarne sjöngo – ty äfven hösten har sin doft och sin fågelsång, fastän de förbises för det poetiska krimskramset om våren. Man|213| får ej vara orättvis mot hösten. Den|3| som i städerna uttråkats af gatsmutsen och en evigt plaskande takdropp, må ha sina skäl att
vara grå på
höstetiden. Men hvem helst som i September, Oktober, November, på jagt eller fiske med stark kropp och friskt sinne, ströfvat kring skog och mark, på sjö och strand, han skall hysa andra tankar om den så illa beryktade årstiden; han skall kunna förtälja om naturens odödliga behag äfven då, om nöjen och upptåg fullt ut jemförliga med sommarns vekliga förlustelser. Pehr Karbin var af det sednare slaget. Han mätte landsvägen med raska militäriska steg, lät väl då och då förleda sig af Esparteros vädrande i skogsbrynet att sigta på en fågel eller en ekorre i grantopparna, ja han fällde ock derunder en tjäder och sköt bom på en 
orkulle
, men mest gick han rakt fram och hade sålunda vid pass kl. 8 hunnit till det af Murin beskrifna torpet i Nilsiä skogen.
239 Pehroriginal: Per betraktade nu uppmärksamt environgerna. Der fanns verkligen vid torpet en liten ärtertäppa inhägnad med en halfförfallen gärdsgård, men på störarne der var ingenting ovanligt att se. »Skullekonsekvensändrat/normaliserat min kära Murin ha
flöjtat
en smula?»konsekvensändrat/normaliserat tänkte Pehr vid sig sjelf. »Menkonsekvensändrat/normaliserat nej! huru kunde hans sömniga fantasi kopiera fänrikens tofflor?»konsekvensändrat/normaliserat
240 Alltså trädde Pehr Karbin in genom den låga dörren i torpstugan. Det inre af denna var icke särdeles inbjudande. Spånor lågo kringströdda på det temligen
dunkla
golfvet, blandade med blår af några linkärfvar, som värdinnan i huset just höll uppå att häckla närmast den ansenliga gråstenshäll, som utgjorde rummets spis. Mesta intresse i Pehrs ögon hade dock en hylla, fullradad med fyra eller fem filbunkar, hvaraf den unge fältväbeln ock utan synnerligt krus anhöll att få en till frukost, ty jagt och promenader gifva, som hvar man vet, en förträffelig apptit.
241 Sällskaplig och icke alls högdragen, så fältväbel han var, språkade Pehr med det okonstlade folket hvarjehanda. Det gaf honom småningom anledning att fråga, om ärterna varit mycket gifvande i år.
242 »Åkonsekvensändrat/normaliserat jo men»,konsekvensändrat/normaliserat svarade torparhustrun.
243 »Menkonsekvensändrat/normaliserat sparfvar och skator göra er väl mycket ofog?»konsekvensändrat/normaliserat
244 »Jakonsekvensändrat/normaliserat Gudnåde så visst, det göra de nog.»konsekvensändrat/normaliserat
245 »Nikonsekvensändrat/normaliserat bruka väl då någon sorts anstalter att skrämma bort dem? Till exempel något att hänga på gärdsgårdsstörarna?»konsekvensändrat/normaliserat
246 »Visst,konsekvensändrat/normaliserat visst, allt huru det faller sig.»konsekvensändrat/normaliserat
247 »Kanhändakonsekvensändrat/normaliserat gamla skoplagg eller sådant?»konsekvensändrat/normaliserat
248 »Detkonsekvensändrat/normaliserat kan väl hända»,konsekvensändrat/normaliserat svarade hustrun, och den förlägna blick hon dervid kastade på sin man, som satt och snickrade på bänken invid, undföll icke Pehr.
|214|249 »Kanhändakonsekvensändrat/normaliserat också emellanåt bruna buldanstofflor, fodrade med grönt?»konsekvensändrat/normaliserat fortfor Pehr, i det han fixerade det äkta paret.
250 Båda sågo i golfvet och svarade ej.
Avsnittet ingår i HT 16/10 1847:|2|251
»Jagkonsekvensändrat/normaliserat skall säga er
hur det är»,konsekvensändrat/normaliserat återtog fältväbeln. »Förkonsekvensändrat/normaliserat en vecka sedan har man stulit ett par tofflor från Lahdentaka. De äro gamla, det är sannt, men majorskan vill ej att det skall stjälas för en knappnåls värde i hennes hus. Tofflorna måste skaffas till rätta; vittnen kunna intyga att de hängt här på edra gärdsgårdsstörar, och derest ni icke genast gören redo för dem, få ni länsman att göra med. Förstår ni nu?»konsekvensändrat/normaliserat
252 »Nådigkonsekvensändrat/normaliserat herr genral!»konsekvensändrat/normaliserat började torparen ....
253 »Jagkonsekvensändrat/normaliserat afstår genrals titeln, men inte tofflorna.»konsekvensändrat/normaliserat
254 »...konsekvensändrat/normaliserat Se det är på det sättet, skall jag säga nådig genraln, att nog är det så, att tossorna funnits här. Men si stulit ha vi dem inte, vi äro ärligt och fattigt folk, och ville vi stjäla, skulle vi inte äta den der sorten, si genraln ...»konsekvensändrat/normaliserat
255 Pehr såg på den framräckta brödbiten. Den var bakad af bark med hälften mjöl.
256 »Nåkonsekvensändrat/normaliserat det är bra, min vän. Men tofflorna?»konsekvensändrat/normaliserat
257 »Jo med tofflorna, si, är det så, att dem kom en
laukkuspråk: finskarysse
häromdagen 
danglandes
på ryggen med och frågade, om jag ej ville köpa det som skulle föra lycka till gården. Hå, mente jag, det vore ej så galet, det. Här skall du få ett par tossor för en rubel, sad’ han. Häng dem utanför huset, så kommer dit hvarken tjuf, eld eller fattigdom. Nå bra, sad’ jag, der har du tjugu kopek för tossorna. Tvi dina 20 kopek, sad’ han; men ändtligen så pruta’ han. Jag till att hänga tossorna på gärdsgården, men jemmer! nådig genraln skall tro, att sedan fick vi ej ro hvarken dag eller natt. Om icke der samlades femtio skator, så visst som en, kring de olyckliga skoplaggen, och de skrattade obarmhertigt, de skrattade och höllo ett regemente natt och dag ...»konsekvensändrat/normaliserat
258 »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat för slag? Skrattade skoplaggen?»konsekvensändrat/normaliserat
259 »Hå,konsekvensändrat/normaliserat jag menar skatorna. Det var som om hin håle farit uti dem, alltsen jag hängde ut tossorna.
Ändtligen
sade jag åt mor: det står ej rätt till, sad’ jag, med de der skoplaggen vi köpt. Kunde väl tro det, sad’ mor, det är aldrig värdt att goda kristna befatta sig med trolltyg. Månntro jag tar och gräfver ned dem i kärret? sad’ jag. Gör du så, de är’ ej bättre värda, sad’ mor.»konsekvensändrat/normaliserat
260 »Hvad!konsekvensändrat/normaliserat ni må väl ej ha gräft ned dem?»konsekvensändrat/normaliserat
261 »Jakonsekvensändrat/normaliserat huru då? Visst gjorde jag det.»konsekvensändrat/normaliserat
262 »Sekonsekvensändrat/normaliserat så för attan tunnor tusan, der ha vi det. Jag tror djefvulen har sitt spel med de der skoplaggen.»konsekvensändrat/normaliserat
|215|263 »Detkonsekvensändrat/normaliserat är just hvad jag också tror, vet genraln.»konsekvensändrat/normaliserat
264 »Närkonsekvensändrat/normaliserat gick ni i er dumhet och gräfde dit dem?»konsekvensändrat/normaliserat
265 »Jakonsekvensändrat/normaliserat när ja? Jag menar det var i förrgår.»konsekvensändrat/normaliserat
266 »Nikonsekvensändrat/normaliserat måste genast följa med mig och se åt om de skulle finnas qvar. Drickspengar bestås, om de hittas, i annat fall står ni er slätt. Der har ni för filbunken.»konsekvensändrat/normaliserat
267
Minst fyra gånger tog sig torparen på det väl bekanta stället bakom öronen, som Finnens högra hand så gerna besöker i hvarje brydsam stund. Efter att sålunda ha moget begrundat saken, stoppat och påtändt 
porcellinssnuggan
med det korta krökta läderskaftet samt försett sig med en spade, förklarade sig vår gode torpare ändtligen färdig, och man lunkade af
inåt skogen. Löfven rasslade kring vandrarnes fötter; slingrande gick en gångstig mellan snår och tufvor, förbi stora mossbevuxna stenar och halfmultnade kullfallna träd. Slutligen kändes att marken blef sank, man nödgades hoppa från tufva till tufva och torparen förklarade att »här ungefär borde det vara». Länge blef dock allt sökande utan resultat, tills 
på engång
ett bestörtningens utrop af torparen kom Pehr att se sig om.
268 »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat står på?»konsekvensändrat/normaliserat frågade fältväbeln.
269 »Tossornakonsekvensändrat/normaliserat äro uppgräfna. Här har någon varit efter mig.»konsekvensändrat/normaliserat
270 Pehr skyndade att öfvertyga sig om förhållandet. En liten grop med friska märken efter spadtag syntes på ett af de mindre sanka ställena. Vatten fyllde dess nedra del. Man
glötade
deri, men ingenting fanns. Emellertid bedyrade torparen att det var precis på detta ställe han nedgräft tofflorna.
271 »Hvemkonsekvensändrat/normaliserat kan ha varit här sen dess?»konsekvensändrat/normaliserat frågade Pehr misstroget.
272 »Intekonsekvensändrat/normaliserat vet jag, om inte skattgräfvaren.»konsekvensändrat/normaliserat
273 »Skattgräfvaren?konsekvensändrat/normaliserat hvem är det?»konsekvensändrat/normaliserat
274 »Haistilakonsekvensändrat/normaliserat Pekka der borta vid sundet; han äflas med skattgräfveri. Jag menar han lurat ut mig.»konsekvensändrat/normaliserat
275 »Ärkonsekvensändrat/normaliserat det långt till hans stuga?»konsekvensändrat/normaliserat
276 »Enkonsekvensändrat/normaliserat
fjerndel
vid pass.»konsekvensändrat/normaliserat
277 »Låtkonsekvensändrat/normaliserat oss genast gå dit.»konsekvensändrat/normaliserat
278 Sagdt och gjordt. Med jemna, men
lidande
steg marscherade fältväbeln och torparen fram mot Haistila sund, der skattgräfvaren bodde. Det dröjde ej länge, så voro de der. En pojke satt på backen vid stranden och täljde åt sig en vattenqvarn.
279 »Ärkonsekvensändrat/normaliserat far hemma?»konsekvensändrat/normaliserat
280 »Nej,konsekvensändrat/normaliserat han gick för en stund sedan till byn.»konsekvensändrat/normaliserat
|216|281 »Harkonsekvensändrat/normaliserat du sett om far kommit hem från skogen med ett par stora skor?»konsekvensändrat/normaliserat frågade torparen. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat hade väl lust att köpa dem jag.»konsekvensändrat/normaliserat
282 »Jo»,konsekvensändrat/normaliserat sade pojken, »ikonsekvensändrat/normaliserat förrgår om aftonen kom han med ett par stora stora
pieksor
hängande på spadskaftet, de voro alldeles våta och så hängde han dem framför ugnen att torka. När de blifvit torra och far var på fiske, tog Jaska och försökte om de kunde flyta i sundet. Vi satte 
mäster
på dem och läto dem segla. Men far gaf oss stryk när han kom hem.»konsekvensändrat/normaliserat
283 »Nåkonsekvensändrat/normaliserat ni tog väl upp dem igen?»konsekvensändrat/normaliserat
284 »Nej,konsekvensändrat/normaliserat far hade ökstocken, och så foro de bort med strömmen åt mjölnarens till.»konsekvensändrat/normaliserat
285 »Anfäktakonsekvensändrat/normaliserat och besitta! Låt oss gå till mjölnaren.»konsekvensändrat/normaliserat
286 Ett par bösshåll nedanom Pekkas boning låg qvarnen, och strax ofvanför på stranden stod mjölnarens stuga. Fältväbeln och hans följeslagare stego dristeligen in och funno mjölnaren sysselsatt med att hvässa en skomakarknif. »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat är det ni har för er, kära far?»konsekvensändrat/normaliserat frågade Pehr efter de första helsningarna.
287 »Jagkonsekvensändrat/normaliserat ämnar bara skära till litet sål-läder, för att halfsula mina becksömsstöflar.»konsekvensändrat/normaliserat
288 »Hvadkonsekvensändrat/normaliserat har ni betalt för sållädret i sta’n?»konsekvensändrat/normaliserat
289 »Detkonsekvensändrat/normaliserat här är bara gammalt skräp, kära herre! När jag itillagt av utgivaren dag på morgonen vitjade min lilla
pata
i qvarnforsen, hvad menar ni jag fick för sorts fisk? Jo en gammal sko, som väl snarare är gjord åt en jätte, än en menniska, ty den väger åtminstone ett godt 
lispund
. Jag tänker nu endast skära mig en bit af sulan.»konsekvensändrat/normaliserat
290 Och dermed framtog mjölnaren ett föremål, som Pehr med någon svårighet igenkände för att vara salig fänrikens ena toffel, och gjorde min af att skära den i stycken.
291 »Väntakonsekvensändrat/normaliserat litet, kära far!»konsekvensändrat/normaliserat utropade Pehr. »Nikonsekvensändrat/normaliserat kan så gerna sälja den der rara persedeln åt mig.»konsekvensändrat/normaliserat
|3|292 »Hihihi»,konsekvensändrat/normaliserat skrattade mjölnaren. »Säljakonsekvensändrat/normaliserat den der?»konsekvensändrat/normaliserat
293 »Jakonsekvensändrat/normaliserat ser ni, det är på det viset, att jag är hvad man brukar kalla en insektsamlare, det vill säga en som gräfver i
puttar
och stubbar efter underliga ting. En sådan der insekt har jag ännu inte råkat uppå. Jag betalar er 75 kopek för den.»konsekvensändrat/normaliserat
294 »Nåkonsekvensändrat/normaliserat hjertans gerna, här har ni rariteten. Skall det inte vara mer af den sorten? Der bakom knuten ligger en hel hög med ruttna trädkrakar och annat, som kommit flytande i qvarndammen.»konsekvensändrat/normaliserat
295 »Tackkonsekvensändrat/normaliserat tack, kära far, jag skall vid tillfälle se åt. Emellertid, om ni skulle|217| uppfiska maken till den här skon, så har ni lika mycket att påräkna för den. Här är sedelhackan. Farväl med er!»konsekvensändrat/normaliserat
296 »Farväl,konsekvensändrat/normaliserat farväl!»konsekvensändrat/normaliserat ropade mjölnaren efter de bortgående och gnuggade händerna af förnöjelse. »Detkonsekvensändrat/normaliserat är då visst, att
herrfolk
understundom bära sig åt som vore de ej rätt kloka. I somras gick här en ung herre med 
guldspänne i mössan
och slog omkring sig i gräset med en håf, och derpå stack han alla 
böllflugor
han fick på nålar. Det var ock en i-säck-samlare, kan tro! Månne den här tänker sticka skotrasan på en stoppnål, hihihi!»konsekvensändrat/normaliserat
Avsnittet ingår i HT 20/10 1847:|2|297
Ändtligen, efter så många mödor
, var fältväbeln Pehr Karbin åter i besittning af salig fänrikens toffel – tyvärr den ena blott, men han kunde skatta sig lycklig att äga 
helst
den. Har denna historia i någon ringa mån lyckats vinna uppmärksamhet, så slå vi vad, att läsaren är lika nyfiken som vår manhaftige fältväbel sjelf att erfara, hvad toffeln egentligen innehöll.
298 Det var icke utan en viss liten hjertklappning Pehr Karbin såg toffeln ligga framför sig på det bekanta svarta skrifbordet i fänrikens vindskammare, ett offer för den redan lyftade sprättknifven. Helt allena skred Pehr till verket. En mystisk tystnad rådde i kammaren. Med möda genomträngde knifvens egg det sega, fuktiga, vidriga tyg, som utgjorde den öfra delen af toffelns personlighet. Detta tyg framtedde intet annat ovanligt, än sig sjelf. Den mest noggranna undersökning blef der utan resultat.
299 Med redan vacklande förhoppningar skred Pehr till en ny anatomisk obduktion af toffelns undre partier. Dessa|3| funnos bestå af fyrdubbla sulor, en af buldan, en af näfver, en af vaxduk och den understa af groft sul-läder. Det enda märkvärdiga, som här upptäcktes, var en hopviken papperslapp, inlagd mellan näfret och vaxduken. Fyndet var ringa, det är sannt, men – hvem vet!
300 Hastigt uppvecklade Pehr denna lapp och läste i nästan urblekt
svensk stil
följande:
301 N:o 2. Tretusen specie i P. Tretusen specie i A A A. Tretusen specie i V U F 2. Tjugu riksdaler i koppar samt handkassan i G T T 5, 6, 9, 10.
Dispositionen
i S S L L 2.
302 Temligen förbluffad stod fältväbeln der.
303 Meningen af det skrifna var i hufvudsaken tydlig nog. Salig mannen – man kunde ej misstaga sig derom – hade i detta sällsama förvaringsrum nedlagt förteckningen öfver sina undangömda, kanhända
nedgrafna
penningar. Men derföre blefvo arfvingarne ej särdeles klokare. Att de antecknade initialerna utmärkte gömställena, syntes högst troligt. Men hvilken dödlig kunde utgrunda, hvad P, hvad AAA och de öfriga hemlighetsfulla|218| kråkfötterna betydde? Pehr Karbin tyckte sig, en annan 
Tantalus
, stå hungrande och törstande midt i en hög af specieriksdalrar, utan att af dem 
gitta
röra en enda fyrk.
304 Och dessutom – N:o 2. O ve! Hvem kunde numera tvifla uppå, att icke en dylik förteckning, kanske rikare, kanske begripligare, låg begrafven i den andra toffeln? Och denna låg förlorad till gyckel för
girs
och gädda i Haistila sund! Pehr Karbin stampade i golfvet af otålighet, lik en instängd fåle, som genom stallsgluggen snusar dofterna af en saftgrön äng.
305 I denna brydsama ovisshet uppgick likväl småningom en stråle af ljus i fältväbelns mörka förstånd. För femte eller sjette gången genomläste han lappen och stadnade fundersam vid orden »Tjugu riksdaler i koppar samt handkassan i GTT 5, 6, 9, 10». »Passpå,»konsekvensändrat/normaliserat tänkte han, »detkonsekvensändrat/normaliserat vore ej fult om denna spottstyfversannotation skulle leda mig på trafven med tusentalen! Tjugu riksdaler i koppar! det var ungefär innehållet af påsen med sexstyfverslantarna, som jag fann här under golftiljorna. Och handkassan? aha min gubbe! jag kommer nu ihåg att några tomrum efter borttagna påsar funnos under somliga af tiljorna. Låt se! det slår in på ziffran. GTT kan ej betyda annat än golftiljorna, räknade i ordning från vestra väggen. Kopparn fanns qvar, men handkassan hade gubben vackert plockat af tills den tog slut. Der ha vi alltså en post. Men resten? Här måste anställas en
rafistulation
, hvars make den gamle gnidaren ej kunnat föreställa sig.»konsekvensändrat/normaliserat
306 Pehr Karbin fann sig nu befogad att marschera raka vägen till majorskan och faster Grete Charlotte samt under tysthetslöfte gifva dem del af allt hvad han visste och icke visste. Som man kan föreställa sig, gjorde hans berättelse en oerhörd sensation. Familjeråd hölls på stället och efter mogen öfverläggning beslöts att anställa den strängaste räfst i fänrikens vindskammare samt hvarken skona råttornas fridlystaoriginal: fridlystna boningar eller
väggsmedens
förborgade verkstäder.
307 Penningarnes upptäckande intresserade väl Pehr Karbin ganska nära, ty, som man erinrar sig, var han fänrikens ende kände och laglige arfvinge, ehuru denna förmån ej utan grund kunde bestridas honom af lilla Rosa, som af fänriken, sin guffar, fått mundtligt löfte på all hans qvarlåtenskap, – en sak, som likväl, i brist på ojäfviga vitnen, syntes mer än qvistig att utreda inför domstolen, ifall den kom så långt. Men mer än speciedalrarne brydde den omnämnda »dispositionen» fältväbelns unga hufvud. »SSLL 2», så lydde den
kabbalistiska
anteckningen. Kunde väl detta syfta på spiseln? på spjället? på sängen? på skrifbordet? på skjutgevären? på sabeln? Tusen saker funnos, som alla började med S. Emellertid, sedan man|219| förgäfves bråkat med theorin, skred man till praktiken d. ä. man begynte, med tillhjelp af en trogen dräng, att anställa ett förstörelseverk i den nyss upputsade vindskammaren.
308 Först kom turen till möbler och lösören, enkannerligen allt, hvars namn började med S. Utan framgång
genomkrassades
skjutgevären, uppsprättades sabelslidan, söndertogs och genomborrades sängen (ehuru fältväbeln haft sitt lilla hopp på orden Säng Stolpen Lägre Listen 2). Skrifbordet återstod ännu, och med hemligt nöje fann Pehr, att bokstäfverna läto hoplägga sig till Svarta Skrifbordet Lönn-Lådan 2. Nu gällde då att upptäcka lönnlådorna. Utan förskoning togs bordet sönder, först fötterna, sedan lådorna, slutligen skifvan. Och se! verkeligen fann man i denna tvenne lönnlådor, på högst 
konstigt
sätt förborgade. Deras innehåll kom i dagen och befanns utgöra 1) en liten bundt 
förblekta
bref; 2) en medaljon med inneliggande blond hårlock; 3) en löjtnantsfullmakt; 4) en ordensstjerna med band, samt 5) ett försegladt konvolut, hvilket sista låg ensamt i venstra lönnlådan.
309 Medan fruntimmerna med oförställd nyfikenhet bemäktigade sig brefven och småsakerna, tog Pehr, icke mindre
nygirig
, konvolutet i ögnasigte. Detta, som var försegladt med fänrikens sigill, bar utanskriften: Till min okände arfvinge. »Hanskonsekvensändrat/normaliserat okände arfvinge?»konsekvensändrat/normaliserat upprepade Pehr. »Dettakonsekvensändrat/normaliserat kan icke vara någon annan än jag. Upp med sigillet då!»konsekvensändrat/normaliserat
310 Ej utan möda hopstafvades nu följande:original: följande
311 Disposition.original: »Disposition. Jag
Carl Muskött, Löjtnant
vid *** infanteri och Riddare af ** ordens tredje klasskonsekvensändrat/normaliserat – för tusan! afbröt här fältväbeln, det har ju ingen vetat, att salig fänriken var löjtnant och riddare – förklararkonsekvensändrat/normaliserat härmedelst min yttersta vilja vara, att all min efterlemnade kontanta egendom, utgörande 18 000konsekvensändrat/normaliserat (adertontusende) specieriksdaler i fullgodt silfvermynt och fördelad i sex poster, hvardera på skilda ställen förvarade, skall tillfalla den eller de, som, med eller utan begagnande af min särskildt förvarade anvisning, lyckas samma poster, en eller flera, i dagen bringa; börande dock den, som sålunda deraf delaktig blir, alltintill femtionde årsdagen af min död utbetala räntan af de funna penningarne, 
sex för hundrade
, till fattige och förtjente militärers understöd. Som med mitt namns underskrift och mitt sigill härhos till fullo bekräftas. Lahdentaka gård i *** den 26 Januari 1828.
312 Carl Muskött.original: Muskött.»
Avsnittet ingår i HT 23/10 1847:|4||220|313
Medan Pehr
Karbins hela uppmärksamhet togs i anspråk af den sällsama testamentariska dispositionen, törhända den enda i sitt slag, hade de i högra lönnlådan upptäckta brefven låtit fruntimmerna kasta en blick bakom den hemlighetsfulla slöja, som hvilade öfver salig fänrikens militäriska bana. Fältväbel Karbin, som meddelat oss denna historia, beklagar emellertid rätt mycket, att det egenteligen intressantaste i fänrikens lif: hans deltagande i 1788 års händelser, hans löjtnantsfullmakt, hvaraf ingen visste, hans likaså okända ordensstjerna, ja sjelfva åtkomsten af hans för den tiden betydliga förmögenhet, samt och synnerligen är af den natur, 
att det ej skickligen kan
offentliggöras, nu åtminstone. Äfven tillägger Hr Karbin, att en hel liten 
roman
är förknippad med den i lådan funna medaljongen med den blonda hårlocken; men hellre än att bortskämma en god historie med att återgifva den i stympad korthet, som här skulle ske, 
för trängselns skull i Helsingfors Tidningar
, vill Hr Karbin hålla densamma i reserv för ett i framtiden möjligen inträffande bättre utrymme.
314 Så mycket blott kan ur brefven yppas, att det kuriösa påhittet med dispositionen för ingen del härrör af en tillfällig nyck hos fänriken eller af illmarig
afund
mot efterkommande. Man har all anledning att tro, det den gamle mannen tagit detta steg med mogen öfverläggning. Det syntes på allt, att han, som trodde sig vara utan närmare blodsförvandter och troligen sett många ej särdeles uppbyggliga prof på aflägsnare arfvingars rofgirighet och otack, när det gällde att slå vantarne på ett välförsedt sterbhus, velat på detta sätt, – genom att undangöma sina penningar och skriftligen skänka dem åt den förste, som genom slump eller klokhet lyckats påfinna dem – på sätt och vis göra sin förmögenhet till en sorts lotteri samtoriginal: amt underställa den hvad man i fordna tider skulle kallat en »Guds dom». Man kan väl ej gerna anse ett slikt förfarande synnerligen efterdömeligt, ej ens klokt, enär fänriken utan tvifvel, genom att testamentera sin rikedom till välgörande och nyttiga stiftelser, kunnat uträtta mycket godt, ja göra sitt minne välsignadt för en hel efterverld; men saken finner dock häri en naturlig förklaringsgrund och Hr Karbin har ansett sig vara fänrikens minne skyldig att nämna detta.
315 Emellertid var, så när som på tjugu riksdaler i koppar, hela skatten ännu förborgad, och så länge kunde man ej anse sig rikare blefven genom de funna papperslapparna. Pehr Karbin och fruntimmerna på Lahdentaka gjorde derföre hvad hvarochen annan skulle gjort i deras ställe, de lemnade fänrikens biografi åt sitt öde och slogo sig på skattgräfveri. De vände bokstafligen upp och ned på hela vindskammaren och, för att tala kort och|221| begripligt, så funno de slutligen tvenne poster af de sex, hvari fänriken fördelat
sitt undanstuckna mammon
.
316 Tretusen silfverriksdalrar med Gustaf III:s bild uppå, inlagde i tre ansenliga påsar, funnos på ett konstigt sätt inlagde i kakelugnspipan (P, som det hette i anvisningen). Det hade utan tvifvel kostat fänriken otroligt besvär, att uttaga en del af muren, deri bilda en ihålighet stor nog att inrymma påsarna, och sedan återfylla det uttagna, så att intet märktes. Ej underligt om han
emellertid
satte konstlås för dörren!
317 Tretusen andra specieriksdalrar funnos på lika sätt inpassade i väggen under fönstret 2 (V U F 2) och kommo i dagen endast och allenast genom Pehr Karbins fyndiga uträkningar, i det han gaf akt uppå att den funna »lönnlådan 2» var den andra, då man räknade från sängplatsen, hvaraf han drog den slutsats, att F 2 måste beteckna andra fönstret, från sängen räknadt. Detta var likväl allt hvad man fann; med 6 000konsekvensändrat/normaliserat Gustaver i silfver, utgörande i landets mynt något öfver 6 000konsekvensändrat/normaliserat Rub. Silfver, fick man vara nöjd.
318 För en novellskrifvare vore väl ingenting lättare och angenämare, än att vidare följa de undersökningar man anställde öfverallt på Lahdentaka, ej allenast i fänrikens rum, der icke ens väggarna lemnades oantastade, utan i alla vinklar och vrår på vinden, under takåsen, i källaren, i trädgården, ja i åkrar och skogsmarker, dit fänriken någon gång synts vandra ut på morgonqvistarna. Men som det skedde allt förgäfves, så är derom ingenting vidare att säga, om man vill hålla sig till sanningen. Summan är den, att man till dato funnit platt ingenting mer än det redan funna och, hvad som var det värsta, att man knappt kan hoppas att finna något, ty när man icke gittat utgrunda hvad A A A betydde, som stod i den funna anvisningen, lärer man så mycket mindre smickra sig med några förhoppningar om de öfriga fyra posternas
påhittande
utan anvisning. Och toffeln N:o 2 – ja den var sin kos.
319 Således hade man nu 6 000konsekvensändrat/normaliserat blanka silfverriksdalrar, hvarken mer eller mindre tillsvidare. Men hvem dessa 6 000konsekvensändrat/normaliserat rätteligen borde tillhöra – Pehr eller lilla Rosa – se det var en knut, som tycktes genera vederbörande. Pehr Karbin läste hvarjehanda om den saken i tanternas miner, och som han var en öppen och genomärlig man, ville han för ingen del, att hans slägtingar skulle anse sig genom honom förfördelade. Alltså tog han tillfället i akt en vacker afton, dagen innan hans utgående permission kallade honom bort från Lahdentaka, och yttrade följande|5| uppriktiga ord till den kring thébordetoriginal: thebordet församlade
fruntimmerskonseljen
:
|222|320 »Kärakonsekvensändrat/normaliserat tanter och kusiner, här ha vi nu på det trefliga, fast litet spökfarliga Lahdentaka dag ut och dag in bråkat våra hufvuden med salig fänrikens tofflor. Jag må säga, att allt sedan brölloppet har här varit ett ordentligt
toffelregemente
. Inga miner, kära bror Grön! du vet bäst att toffeln har sin stora nytta. Salig fänrikens tofflor ha nu förärat oss 6 000konsekvensändrat/normaliserat silfverriksdalrar; men hvem skola dessa tillfalla? mig som närmaste blodsförvandt eller Rosa som testators gudotter och gullgris? Säg, min lilla docka, menar du att vi börja process om den saken? Måntro vi ej på fullt allvar dela jemnt om jemnt både hvad vi nu hittat och hvad vi framdeles kunna hitta uppå?»konsekvensändrat/normaliserat
321 »Men,konsekvensändrat/normaliserat kära Pehr,»konsekvensändrat/normaliserat inföll nu majorskan med en min, som sade motsatsen af hvad honoriginal: han yttrade, »detkonsekvensändrat/normaliserat kan väl ingen begära, att du skall uppoffra din lagliga rätt för Rosas skull. Salig fänriken fällde visst ett ord om flickan och arfvet, men du vet väl, att vi ej kunna grunda några anspråk derpå, och Rosa skall, som jag hoppas, af
fäderne och möderne
ha sitt 
tarfliga
bröd i framtiden.»konsekvensändrat/normaliserat
322 »Detkonsekvensändrat/normaliserat tviflar jag inte på, min goda faster, men som nu ej är frågan om juridiska bevis för Rosas rätt, utan blott om fänrikens goda afsigt för henne, efter han trodde sig vara utan slägtingar, så anser jag bäst och ärligast att vi dela. Och dermed punkt, kära faster!»konsekvensändrat/normaliserat
323 »Skada!konsekvensändrat/normaliserat stor skada på
silfret, som Pehr kan få rätt många sköna epåletter för
»,konsekvensändrat/normaliserat inföll Ebba Lovisa. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat vet likväl ett medel att förlikas om den saken, utan att dela. Pehr är nu 20 år och Rosa fyllde här om dagen 12. Då bli väl Rosa och Pehrs kaptensfullmakt på samma gång färdiga, och ingenting är naturligare, än att de gifta sig med hvarandra.»konsekvensändrat/normaliserat
324 »Topp!»konsekvensändrat/normaliserat svarade Pehr. »Villkonsekvensändrat/normaliserat du bli min brud, du der?»konsekvensändrat/normaliserat
325 »Åkonsekvensändrat/normaliserat nej»,konsekvensändrat/normaliserat sade Rosa och kröp bakom mammas stol.
326 »Denkonsekvensändrat/normaliserat der korgen med silfver uti hinner allt omarbetas till en krona. Sörj inte du för det, Rosa. Nästa gång fänriken spökar här, blir det till vårt bröllopp.»konsekvensändrat/normaliserat
327 Pehr hade knappt yttrat dessa ord, innan det åter började gå i vindskammarn ofvanför, långsamt och afmätt, alldeles som förut.
328 Alla sågo på hvarandra. Endast Rosa stod bakom stolen och småflinade för sig sjelf.
329 »Nejkonsekvensändrat/normaliserat Rosa, nu kan det vara slut med de der upptågen»,konsekvensändrat/normaliserat bannade modren. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat har länge anat huru det hänger ihop med det der, och nu, mitt barn, får du vackert bekänna, att det varit du och icke fänriken, som hela tiden spökat deruppe.»konsekvensändrat/normaliserat
330 »Rosa!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade ytterst förvånad Pehr Karbin.
|223|331 »Rosa!»konsekvensändrat/normaliserat inföllo de öfriga. »Hurukonsekvensändrat/normaliserat är det möjligt?»konsekvensändrat/normaliserat
332 »Jokonsekvensändrat/normaliserat så här!»konsekvensändrat/normaliserat skrattade den yra flickan med skalken i båda ögonvrårna. Och derpå tog hon ett ljus från bordet,original: bordet ställde det ned på golfvet och framsträckte bredvid det sin lilla fot, af hvilken hon skjutit kängan bort och från hvilken hon nu drog äfven bomullsstrumpan. Man såg henne då lägga högra stortån öfver de öfriga och knäppa med den mot golfvet med vissa
mellanskåf
. Det dämpade ljud, som häraf frambragtes, var så förvillande likt en gåendes steg på afstånd, att den som, med inbillningen lifvad af spökhistorier,original: spökhihorier, ej gaf nogare akt, ganska naturligt ansåg ljudet komma uppifrån vindskammaren.
333 »Detkonsekvensändrat/normaliserat var då tusan knäflar till flicka»,konsekvensändrat/normaliserat utbrast Pehr, som ej kunde komma från sin förvåning. »Närkonsekvensändrat/normaliserat allt går omkring, var det väl du också, som spökade uppe i vindskammaren om brölloppsnatten.»konsekvensändrat/normaliserat
334 »Jakonsekvensändrat/normaliserat visst»,konsekvensändrat/normaliserat skrattade Rosa. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat kunde ej sofva, utan smög mig ut från norra vindskammaren och lyssnade på er genom den öppna lilla gluggen mellan vinden och garderoben, till hvilken dörrn stod öppen från ert rum. Och så skrämde jag en löjtnant, en fältväbel och sex små herrar till på köpet.»konsekvensändrat/normaliserat
335 »Jokonsekvensändrat/normaliserat jo»,konsekvensändrat/normaliserat suckade Pehr med komiskt allvar, »såkonsekvensändrat/normaliserat gick det med den spökhistorien och så lär det väl gå med alla. Men ändå – afbröt han sig sjelf – ändå mitt herrskap, så tamme tusan jag vet hvad jag skall tänka om salig fänrikens tofflor ....»konsekvensändrat/normaliserat