Omslag

Kommentar

»Häradshöfdingen. Romantisk berättelse i flera kapitel» ingick i HT 21/11 1846–20/1 1847, i åtta avsnitt. Manuskriptet har inte bevarats och novellen har inte tryckts om. Topelius avslutade alltid följetongerna före årsskiftet, och det var inte heller denna gång hans avsikt att låta »Häradshöfdingen» fortsätta in i januari, utan det berodde på censuren. Inför publiceringen av fjärde kapitlet meddelade censorn J. M. af Tengström den 16 december att »Löfvens hjeltebragd [är] af den för Ryssarne sårande beskaffenhet, att den icke kan införas», med mindre, tillade han, att censurkommittén enhälligt förordar publicering (citerat efter Topelius »Helsingfors Tidningars krönika», 244.136, pag. 17; korrespondensen har inte bevarats). Censurkommittén upptäckte ingenting anstötligt i berättelsen, fortsätter Topelius, utan ansåg den »menlös alltigenom», men för att inte gå censorn Tengströms ära för när »måste den på sju ställen dels ändras, dels utstrykas, med tillägg om ryssarnes tapperhet» (ibid.). Efter en paus på drygt två veckor ingick det fjärde kapitlet 2/1, det femte 9/1 och det sjätte och sista 20/1 1847.

De tillägg om ryssarnas tapperhet som Topelius nämner är förmodligen de som finns inströdda ikap. 4: »Vid Valkiala stod nu den 29 April en ganska het och blodig affär, der man å ömse sidor slogs med mycken tapperhet och manspillan» (stycke 3), »Jag sade att man slogs bra, både Svensk, Finne och Ryss, och sannt var det.» (stycke 6), »All Ryssarnes tapperhet blef onyttig för den svåra lokalens skull.» (stycke 7) och »när fienden hämdlysten och oförskräckt» (stycke 7).

Tidigare hade Topelius på sin höjd delat in novellerna i numrerade avsnitt (»Herminas Bekännelser», »Trollkarlens Dotter» och »Lindanserskan», alla från 1844 och 1845), men här inför han regelrätta, refererande kapitelrubriker i naiv stil. Den refererande karaktären ansluter sig till då praktiserade litterära konventioner, medan naiviteten följer tonen i följetongen. Se inledningen om det historiska motivet och om berättarfiktionen i »Häradshöfdingen», stycke 42 f. och 69 resp. 56 f.

Det är inte bara berättarfiktion och historiskt motiv som Topelius introducerar i »Häradshöfdingen», han använder namnskicket på ett för honom nytt sätt. Tidigare har personerna varit helt utan släktnamn eller fått dem markerade med asterisker, eller försetts med uppenbart fiktiva namn. I »Häradshöfdingen» strör Topelius ut släktnamn som – med ett undantag – inte är knutna till historiska personer, men däremot ofta är autentiska. Vid sidan av namnen på de historiska personerna – Gustav III och några officerare – förekommer ett tiotal släktnamn i följetongen, särskilt i slutet av novellen, i den lätt farsartade beskrivningen av huvudpersonens misslyckade friarfärder landet runt. På grund av sammanhanget kan man inte utesluta att det är en mild drift med det omfattande släktregistret Genealogia Sursilliana, som var aktuellt då.

Den norrbottniske storbonden Erik Angerman, med binamnet Sursill (ca 1550), hade flera döttrar som gifte sig i Österbotten. Redan på 1600-talet noterades att en påfallande stor del av prästerskapet och borgerskapet i Österbotten härstammade från dem, och en förteckning över ättlingarna gjordes upp. På 1700-talet tog biskop Mennander initiativ till komplettering och tryckning, men det var komministern Alcenius i Kalajoki (i norra Österbotten) som ägnade tjugo år åt att ytterligare komplettera och sammanställa verket. Alcenius blev färdig med manuskriptet 1847, men verket utkom först 1850. Topelius kände väl till projektet. Han hade puffat för utgåvan redan 1844. Presentationen hade den vitsigt allittererande rubriken »’Sju Systrar Sursillars’ Slägtregister» (HT 6/3 1844).

Av släktnamnen i novellen förekom Peron och Waselius på 1700-talet, men finns inte i det sursillska släktregistret. Det gör däremot Possén, Rislachius och Wilander. Dessutom nämns en häradsskrivare Lööf, utan vare sig förnamn eller levnadsår – men gift med Sursillättlingen i nionde led Anna Jacobsdotter Neuman (Genealogia Sursilliana 1850, s. 275).

Hösten 1846 korresponderade Alcenius med Topelius. Breven (Alcenius–Topelius 15/9 1846 och 28/1 1847, Topelius–Alcenius 11/12 1846) har inte bevarats, men är noterade i Topelius brevdiarium. Rytmen i korrespondensen och uppgiften om att Alcenius första brev inte kom med posten utan med en resande tyder på att Topelius utöver brevet fick material som han kanske ombads kontrollera – och kunde bekanta sig med. Namnen han använder representerar komministersläkter utan aktiva företrädare på 1840-talet. Spåren efter den historiske Lööf rinner snabbt ut i sanden. Det fanns alltså en historisk bakgrund som Topelius kunde kittla läsarnas nyfikenhet med, men inga ättlingar som behövde känna sig personligen utpekade – jfr fotnoten om häradshövdingarna som en representativ yrkeskår bland andra i skönlitteraturen.

 

Bibliografi

Maija Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 90; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 191; Vasenius V, s. 167 ff.