Inledning

Det kristna kärleksimperativet

12 Planeternas skyddslingar är starkt präglad av en religiös tematik. Anna-Kaisa Inkala som har studerat romanen ur teologiskt perspektiv konstaterar att bibelsynen har ett solitt lutherskt fundament och bygger på de lutherska bekännelseskrifterna, framför allt stora och lilla katekesen samt Augsburgska bekännelsen och dess apologi.27Inkala, Uskonnot, aatteet ja Jumalan rakkaus 2012, s. 71, 123; Inkalas exempel är legio. I centrum står frågan om kärleken till Gud och människor.28Ibid., s. 275. Topelius har själv framhållit temats betydelse: i ett brev till systern Johanna Sofia Schalin under slutfasen av arbetet med romanen i augusti 1888 uppger han att verkets »grundtanke» är »ingen annan, än Pauli sköna ord om kärleken i 1 Cor. 13».29Topelius–Johanna Sofia Schalin 3/8 1888 (NB Coll. 309.6). Kapitlet i Första Korinthierbrevet är Paulus berömda beskrivning av kärleken som bl.a. tålig och mild, inte avundsam, inte självisk, inte uppblåst, och den största i trefalden tro, hopp och kärlek (anspelningar på bibelstället finns i romanens tredje del, III:490, 1425). Både intrigen och skildringen av karaktärerna i romanen får sin drivkraft ur kärlekstemat. Som tidigare i författarskapet arbetar Topelius med motsatspar, och här uppställer han själviskheten och kriget som motpoler till kärleken (se t.ex. III:1425).30Inkala, Uskonnot, aatteet ja Jumalan rakkaus 2012, s. 223.

13 Utgångspunkten för skildringen av romanens tre huvudpersoner är tidevarvets tro att stjärnornas och planeternas ställning i förhållande till varandra vid en människas födelse inverkar på hennes anlag. Natten när Hagar, Bennu och Kristina kommer till världen inträffar en konjunktion som stjärntydaren och prästen Sigfrid Forsius tolkar: »Herre, haf vakt om de barn, som födas i denna natten! De varda stora i gåfvor och skina som ljus, men råka i mycken frestelse och kunna slockna i mörker» (I:34). Den största av de gåvor Hagar och Kristina har tilldelats är hög intelligens, medan Bennu är handlingskraftig och orädd. Men de har också stora brister: de känner varken kärleken, sig själva eller Gud.

14 Trions innersta väsen förkroppsligas av en stjärna som i tur och ordning uppenbarar sig för dem i mystiska, andliga upplevelser. Stjärnan förklarar sig vara »ett utflöde af den Allsmäktiges kraft» utsänd att beskydda de tre. Den betonar att den är »gifven hans kraft, men icke hans kärlek» och uppmanar skyddslingarna att söka sig själva och kärleken i Gud. Utan kärlek är människan nämligen halv (III:985). Den varnar Bennu för att hämnd är en dödssynd mot kärleken, Hagar för att makt är missbruk och Kristina för att kraft utan kärlek endast kan förstöra (I:1238, II:57, II:1540). Genom stjärnans uppenbarelser sammanvävs sökandet efter identitet med sökandet efter kärleken och Gud.

15 Gemensamt för de tre huvudpersonerna är att de är religiöst indifferenta, åtminstone i något skede av livet. Både Bennu och Hagar förlorar barndomens |XIX|lutherska tro i tonåren: Bennu i kriget i Tyskland och genom upplevelser av övergivenhet (t.ex. I:583, II:910), Hagar genom de intellektuella studierna (I:522, II:783, jfr II:1389–1391). För Bennu spelar konfessioner ingen roll. Han låter sig döpas på nytt – till katolik med namnet Urban efter påven – av nunnor som vårdar honom efter slaget om Neunburg, och han bedyrar lättvindigt sin beredskap att bli lutheran igen för att kunna återta sin plats i den svenska härens led (I:1080–1115, II:585–593). Efter att ha förälskat sig i Rachel, Ruben Zevis ögonsten och brorsons dotter, uppträder han som jude (II:1463). Hagar uppvisar en liknande nonchalans mot trosbekännelser och förkunnar i romanens tredje del att hon är cartesian, »upphöjd öfver alla religioner» (III:446, 589–590). Hon tror på sig själv och i Descartes efterföljd på förnuftet som det enda medlet till säker kunskap. Därför kan hon utan vidare uppträda som jude eller muslim när det främjar hennes strävan att bli jämlik med Kristina (jfr III:1054–1055). Kristinas inställning till tro är snarlik Hagars. Som omyndig 15-åring är hon fortfarande övertygad lutheran med en stark avsky för katolicism, men också generellt för människors byte av trosbekännelse (II:295, 589–597). Senare antyder Hagar att drottningen liksom hon är cartesian, och Kristina själv förklarar att »alla religioner äro lika goda, blott man följer sin öfvertygelse» (III:446, 1022, se även 1395).

16 Den tro som romanen förfäktar är den lutherska, och kärlekssynen den kristna med utgångspunkt i evangeliernas tudelade kärleksimperativ: »Du skall älska din Herra Gud, af allt ditt hjerta, och af all din själ, och af alla dina krafter, och af all din håg, och din nästa som dig sjelf» (Luk. 10:27, även Matt. 22:37–39).31Ibid., s. 214; bibelcitat här och i fortsättningen ur Bibeln eller den Heliga Skrift, innehållande Gamla och Nya Testamentets canoniska böcker 1847. De tre huvudpersonerna avspeglar olika aspekter av detta kärleksbud, och deras förmåga att efterkomma budet avtecknar sig i deras öden.

17 Bennu älskar inte sig själv, än mindre någon annan människa eller Gud, och söker därför döden i strid – t.ex. åtar han sig frivilligt ett självmordsuppdrag vid försvaret av Neunburg (I:840–849). Han finner visserligen den romantiska kärleken genom Rachel, men han är präglad av kriget och oförmögen till medmänsklig kärlek i vidare mening. Han kan inte heller förlåta, och trots stjärnans varning hämnas han sin och Hagars mor med ett våldsdåd. Bennus mänskliga låghet understryks av att han därpå dödas av en dvärg, »spenslig och svag som ett barn» (III:1293).

18 Alla tre drivs av själviska motiv, men draget går djupast hos Kristina. I framställningen är hon en person som älskar sig själv, men inte sin nästa som sig själv, för att inte tala om Gud över allt. Den kristna kärleken i evangeliernas mening är hon inte kapabel till eftersom hon är oförmögen till underkastelse. Berättaren säger att det är ett misstag att tro att Kristina inte kunde älska någon eller något annat än sig själv: »Hon kunde högakta, värdera, beundra, |XX|älska, ja, ända till blindhet älska den ene eller andre, som hon ansåg värdig sin aktning eller sin kärlek, [...] endast med det vilkor, att detta något eller någon var henne underlägset» (II:184). Hennes försök till vänskap med gunstlingarna misslyckades på grund av att »vänskapen, likasom kärleken, fordrar ömsesidig försakelse», konstaterar berättaren. »Kristina begärde en försakelse, som hon ej ville gifva» (III:862). En villkorslös, ömsesidig kärlek har hon upplevt endast i barndomen (III:991). Nyckeln till hennes »gåtfulla personlighet» sägs å ena sidan vara att hon inte tålde någon rival (II:184, se även III:241), å den andra en strävan efter självtillräcklighet förenad med högfärd: »att vilja vara allt, känna allt, förmå allt» (III:815).

19 Själviskheten och oviljan att underkasta sig någon, varken människa eller Gud, framställs i romanen som de yttersta skälen till Kristinas konversion till katolicismen. Stjärnan frågar henne varför hon söker sig i sig själv, varför hon söker sin egen ära i »vishetens ord och fromhetens lärdomar, vapnens seger och rikets välmakt», och varför hon inte prisar Gud genom att göra många lyckliga (II:1540). Med en anspelning på Jesus ord i Matteusevangeliet 10:39 – »Hwilken som finner sitt lif, han skall borttappa det; och hwilken som borttappar sitt lif, för min skull, han skall finna det» – uppmanar stjärnan Kristina att ödmjukt tjäna mänskligheten i Kristus efterföljd. Samma tankegångar upprepas senare i samtalet med hennes tidigare informator, biskopen Johannes Matthiæ. Han uppmanar henne att ödmjukt tjäna i »Jesu Kristi kärlek». Han påminner henne om kärleksbudet, »summan af lagen», och påpekar att Jesus tvådde sina lärjungars fötter. Sådana »pigsysslor» är dock under Kristinas värdighet och hon fördömer den lutherska kyrkan som en »tyrann för tanken». Berättaren klargör att Kristina inte förstod »det stora budet om kärleken; hon betraktade det som en tankefråga, ej som en lifsmakt» (III:1107–1113). Den katolska kyrkans ombud, jesuiten Guemes, accepterar däremot drottningens uppfattning av kärleksbudet: att »utöfva kärlekens verk i stort» genom att t.ex. gynna vetenskap och konst, och att »älska det stora, det upphöjda, det dygdiga, det nyttiga» utan att behöva »befatta sig med goda gerningar i smått». Som katolik är hon fri att tillämpa både kärleksbudet och andra moralbud efter sin egen »upplysta och sant kristliga öfvertygelse», så länge hon till det yttre iakttar kyrkans föreskrifter (III:1129–1138).

20 Romanens negativa bild av Kristina och den katolska kyrkan, i synnerhet av jesuitorden, framgår av drottningens och paterns köpslående om villkoren för Kristinas konversion till katolicismen. Den katolska läran om frälsning genom gärningar ställs här mot den lutherska som säger att människan kan bli frälst endast genom tron på Kristus. För biskop Matthiæ är goda gärningar |XXI|en naturlig följd av den troendes kärlek till Gud, medan Guemes och Kristina ser gärningarna som ett medel till personlig vinning.32Inkala, Uskonnot, aatteet ja Jumalan rakkaus 2012, s. 219 f., 222 f.

21 Liksom Kristina är Hagar självisk och förlitar sig bara på sig själv. Hon följer ändå stjärnans uppmaning och reflekterar över såväl sitt eget som Kristinas och Bennus förhållande till kärleken (II:1412–1416). Som den minderåriga sultanens gemål i Turkiet finner hon den osjälviska kärleken till nästan: hon älskar honom mer än sig själv och uppoffrar sig för honom när hon avstår från makten och flyr Konstantinopel för att inte vålla hans undergång (III:1364–1374). Tillbaka i Finland hör hon sin tidigare lärare, sedermera fältprästen Petrus Luth predika om kärlekens bud, och ber honom visa vägen till »den kärlek, som är förmer än all kunskap och som aldrig förgås». Han underkänner kärleken till barnet-sultanen, som hon har offrat allt för, men utan att få frid. Med en parafras på Matteusevangeliet 10:37 där Jesus yttrar en variant av det kristna kärleksimperativet – »Hwilken som älskar fader och moder mer än mig, han är mig icke wärd; och hwilken som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke wärd» – försöker Luth överbevisa Hagar om att hennes jordiska, själviska kärlek inte är en kristens kärlek eftersom hon inte älskar Gud över allt annat. Han förklarar att hon måste avstå från kärleken till sultanen för att kunna säga: »Kristus är mitt lif!» Först då kan Gud ta emot henne (III:1425–1451). Med Luths övertygelse artikuleras romanens uppfattning att det är genom Kristus människan finner kärleken till Gud.33Ibid., s. 224 f.

22 Hagar vägrar acceptera Luths lära och vänder sig om för att gå. Då visar stjärnan sig för henne i en ordlös sekvens som läsaren tar del av genom Petrus Luths ögon. Hon kämpar emot en övermäktig kraft och skiner samtidigt i en »oförklarlig glans». Genom att dels dölja innehållet i stjärnans budskap för läsaren, dels låta Hagar genomstrålas av ljus gestaltar Topelius omvändelsen som en mystisk, övernaturlig upplevelse. Stjärnan bryter hennes själviskhet och stolthet, och får henne att underkasta sig Kristus och viga sitt fortsatta liv åt honom (III:1452–1459, 1467).34Ibid., s. 225 f.

23 Den religiösa tematiken i Planeternas skyddslingar kan ställas i samband med dels den äldre Topelius religiositet, dels det samtida religiösa samhällsklimatet.35Nils Erik Forsgård anser att Topelius religiösa livshållning blev djupare och mer nyanslös och hans läsning av Bibeln mer dogmatisk från slutet av 1860-talet (I det femte inseglets tecken 1998, s. 58). Sekulariseringen och ifrågasättandet av religionen var inga nya företeelser i Finland på 1880-talet. Kritik av den traditionella kristendomen hade förekommit i de bildade klasserna sedan 1840-talet, och under årtiondena blev den såväl skarpare som mer utbredd. Deltagandet i kyrkliga sammankomster började sjunka i städerna på 1860- och 1870-talet och mot slutet av seklet också på landsbygden där majoriteten av folket fortfarande var |XXII|bosatt.36Mikko Juva, Valtiokirkosta kansankirkoksi 1960, s. [9]; Simo Heininen & Markku Heikkilä, Suomen kirkkohistoria 1996, s. 209. I bakgrunden ligger det paradigmskifte från idealism till empirism som ägde rum inom filosofi, litteratur, konst och naturvetenskap i Europa under senare delen av 1800-talet. Inom litteraturen och konsten framträdde nyorienteringen som realism och naturalism, inom naturvetenskaperna som darwinism och positivism. Utvecklingsläran och tron på naturvetenskaperna som grundval för den moderna världsuppfattningen gav upphov till en ny livsåskådning som framhävde det inomvärldsliga och stod i konflikt med kyrkans och religionens traditionella lärouppfattningar.37Eino Murtorinne, Finlands kyrkohistoria 3 2000, s. 215 ff.; se även Mikko Juva, Rajuilman alla 1956, s. 11–25.

24 I Finland fick den nya livsåskådningen fäste i de unga, bildade kretsarna på 1870- och 1880-talet. Till allmänhetens kännedom kom uppfattningarna framför allt genom den serie av bejublade föredrag som den svenska publicisten Carl von Bergen höll om »framtidens kristendom» för fullsatta auditorier i Helsingfors i april och maj 1884. von Bergen framhöll att kristendomen måste reformeras för att bli förenlig med den moderna naturvetenskapliga världsbilden. Det innebar bl.a. ett förnekande av sådana kyrkans grundsanningar som stred mot vetenskapen och förnuftet, t.ex. treenigheten. Hans angrepp mot kyrkans dogmtro fick stor uppmärksamhet och gav anledning till livlig polemik i pressen. Topelius åhörde inte föredragen men tog del av innehållet genom tidningarnas referat och medverkade med en »Protest» undertecknad av »Medlemmar af den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland» i Morgonbladet den 3 maj 1884. Som idealist var han av uppfattningen att naturvetenskaperna har syftet att lära människan känna Gud: »Vi förklara påståendet, att kyrkans kristendom skulle vara oförenlig med vetenskap, bildning och tänkande uppfattning, fullkomligt ogrundadt.» Den lutherska kyrkan skulle fortsättningsvis »mottaga vetenskapens hjelpmedel, under förbehåll dock, att denna icke uppreser sig emot bibelns Kristus». Topelius ansåg att »utan Kristus, Guds Son, finns ingen kyrka mer, endast systemer».38[Topelius], »Protest», Morgonbladet 3/5 1884. von Bergens föredrag var en bidragande orsak till att den kristna, konservativa tidningen Finland grundades. Det var i den Planeternas skyddslingar gick som följetong 1886–1888.39Murtorinne, Finlands kyrkohistoria 3 2000, s. 217 f.; Juva, Valtiokirkosta kansankirkoksi 1960, s. 12 ff., 25 ff.; E. N. Tigerstedt, Det religiösa problemet i modern finlandssvensk litteratur 1939, s. 64–68; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [504]–507; Inkala, Uskonnot, aatteet ja Jumalan rakkaus 2012, s. 41 ff.

25 Anna-Kaisa Inkala anser att de religiösa uppfattningar som romanen förfäktar ansluter sig främst till den traditionella kristendomen och den samtida kyrkliga teologin i Finland. Verkets kristna åskådning kan tolkas som ett tendentiöst försvar av kristendomen mot andra världsåskådningar. Samtidigt finns det en kluvenhet i romanen: å ena sidan ställer den sig bakom de kyrkligt konservativas uppfattningar och stöder kampen mot sekulariseringen, å andra sidan omfattar den delar av kyrkokritiken i samhället.40Inkala, Uskonnot, aatteet ja Jumalan rakkaus 2012, s. 42, 44.

26 Under 1880-talet kritiserades kyrkan också för att många präster var skeptiska eller avoga till decenniets ideella reformrörelser – kvinnorörelsen, |XXIII|nykterhetsrörelsen och den wrightska arbetarrörelsen.41Den wrightska arbetarrörelsen, efter grundaren, fabrikören Viktor Julius von Wright (1856–1934), verkade på icke-socialistisk grund (Max Engman, »arbetarrörelsen», Uppslagsverket Finland). Till exempel motsatte sig biskop Gustaf Johansson, som var förgrundsgestalt för den kyrkliga oppositionen mot kvinnorörelsen, förslaget vid lantdagen 1885 om att ge kvinnor rätt att studera vid universitetet. Hans negativa inställning till kvinnoemancipationen bottnade i den beckianska teologin (efter tysken Johann Tobias Beck, 1804–1878) som från och med 1860-talet hade fått stort inflytande på den finländska teologin och särskilt under seklets sista årtionden fick en central ställning inom kyrkan. Som biblicistiskt orienterad teologi betraktade den Bibeln som enda rättesnöre för troslivet och det mänskliga samlivet, och förbigick traditionen och bekännelsen.42Murtorinne, Finlands kyrkohistoria 3 2000, s. 238 f., 247 f. Se även ibid., s. 249 ff.; Heininen & Heikkilä, Suomen kirkkohistoria 1996, s. 196–203 och Geert Sentzkes studie om Becks inflytande i Finland, Die Theologie Johann Tobias Becks und ihr Einfluss in Finnland II 1957. Fastän de teologiska uppfattningarna i Planeternas skyddslingar har gemensamma drag med beckianismen (bl.a. eskatologin) skiljer sig romanen starkt från den i synen på kvinnofrågan (se avsnittet »Kvinnans rätt till bildning» nedan).43Inkala, Uskonnot, aatteet ja Jumalan rakkaus 2012, s. 40.

27 Religionsfriheten var ett centralt stridsämne på 1880-talet. Kyrkolagen från 1869, som endast gällde den evangelisk-lutherska kyrkans medlemmar, gav visserligen medlemmarna rätt att träda ut ur kyrkan, men religionsfriheten innebar endast frihet att välja trossamfund, inte att helt och hållet stanna utanför eller grunda nya religiösa samfund, vilket de frisinnade kretsarna krävde. I praktiken var det inte heller möjligt att byta trossamfund eftersom det saknades borgerlig lagstiftning för proceduren.

28 Försöken att utvidga religionsfriheten genom en dissenterlag misslyckades på 1870-talet och ledde till en långvarig spänning mellan prästerskapet och de liberala. Tvisten skärptes på 1880-talet när ytterligare ett försök till dissenterlag misslyckades vid lantdagen 1882 och de liberala kretsarnas förslag att avskaffa nattvarden som villkor för lysning till äktenskap avslogs 1885. Samtidigt fick de liberalas krav på förnyad religionslagstiftning och fullständig religionsfrihet uppbackning från de tre självständiga dissenterrörelserna som hade etablerat sig i landet: baptismen, metodismen och den s.k. frikyrkligheten (i Finland ursprungligen benämning endast på den verksamhet som 1889 organiserades till »Fria Missionen», från 1921 uppdelad i det svenskspråkiga Fria Missionsförbundet och den finskspråkiga Suomen Vapaakirkko, Frikyrkan i Finland).44P. W. Lindahl, Källflöden 1939, s. 9, 149, 221, 225 f.; Murtorinne, Finlands kyrkohistoria 3 2000, s. 224. Rörelserna slöt upp bakom kyrkan i vissa frågor, såsom i kampen mot sekulariseringen, men kritiserade den t.ex. i flera kyrkopolitiska och moraliska frågor. Den frikyrkliga rörelsen ifrågasatte bl.a. kyrkans statsbundenhet och prästerskapets privilegierade ställning (jfr II:649–652). En starkt begränsad dissenterlag som gällde endast protestantiska dissenter godkändes vid lantdagen (våren) 1888 och stadfästes i november 1889. Lagen gav inte rätt till konfessionslöshet, men det var möjligt att med vissa begränsningar |XXIV|träda ut ur den evangelisk-lutherska kyrkan och ansluta sig till något annat protestantiskt trossamfund, samt att grunda egna kyrkosamfund.45Murtorinne, Finlands kyrkohistoria 3 2000, s. 222–225, 251 ff.; Heininen & Heikkilä, Suomen kirkkohistoria 1996, s. 184 f., 204–207; se även Immo Nokkalas avhandling om nattvardstvånget i Finland, Ehtoollispakkokysymys Suomessa 1818–1910 1986.

29 I Planeternas skyddslingar kan man tolka dels karakteristiken av trettioåriga kriget, dels Hagars trosbekännelse i romanens slut som kommentarer till frågan om religionsfrihet. Trettioåriga kriget var i synnerhet i början ett religionskrig mellan protestanter och katoliker, men både i Planeternas skyddslingar och i Fältskärns berättelser betonar Topelius att svenskarna och finnarna inte stred för protestantismen i sig, utan, som överste Gordon förklarar för Niemand (Bennu), för att »hvarje folk må vandra i sin Guds namn och icke vara domare öfver andras samveten», samt för »menniskors samvetsfrid» (I:836).46Jfr Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. 77 f. Detta kan avse var och ens rätt att bekänna sig till antingen valfri religion eller mer inskränkt, och i sammanhanget mer troligt, valfritt kristet trossamfund. Anna-Kaisa Inkala har noterat att det finns ett inslag av ekumenik i den religiösa hållningen i romanens avslutning, samtidigt som romanen förfäktar den lutherska kristendomen. Den tro som Hagar omfattar är reformationstidens lutherdom som Petrus Luth företräder. Den framhäver betydelsen av kärleken till Gud och tron på Kristus.47Inkala, Uskonnot, aatteet ja Jumalan rakkaus 2012, s. 226 f., 231 f. När predikanten beskriver Kristinas omvändelse som ett steg från ljus till mörker och Hagars som ett från mörker till ljus, uppmanar Hagar honom att inte döma, utan hellre be för alla som »famla med ovissa steg mot evigt ljus»:

30 Edra kyrkor strida om bokstafven och glömma, att anden är en. Jag tillhör hvarken eder lutherska eller någon annan synlig kyrka; jag tillhör den osynliga, allmänneliga kyrkan, hvars herre och hufvud är Kristus allena. (III:1467)

31 Det centrala är med andra ord inte tillhörigheten till ett enskilt trossamfund, utan den kristna gemenskapen och tron på Kristus. I sammanhanget är det väsentligt att notera dels Hagars sista replik i romanen, att hon hädanefter skall gå varthelst »Guds kärlek kallar mig att tjena hans rike», dels den avslutande upplysningen om att hon senare i livet känts igen bland de »barmhertiga systrarna» vid den katolska prästen Vincent de Pauls mentalsjukhus La Salpêtrière i Paris (III:1515–1516, se kommentaren till textstället). Ur det här perspektivet får romanens kärlekstema en ny innebörd: det kan tolkas som att kärleken till Gud är den förenande kraft som kan förmå kristna att överbrygga sina meningsskiljaktigheter och finna samförstånd över trossamfundens gränser.48Ibid., s. 231 f. Bland andra har Maija Lehtonen uppmärksammat att också i »Pastorsvalet i Aulango» (följetong i Åbo Underrättelser 1867) uppställer Topelius den »osynliga, allmänneliga kyrkan» som motsats till statskyrkan, som han låter novellens unga präst kritisera (Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002, s. 216).

32 Den överraskande försonliga religiösa hållningen mot slutet av romanen kan vara ett resultat av ekumeniska influenser som Topelius fick på världskonferensen ordnad av Kristliga föreningen av unga män (KFUM) i Stockholm i |XXV|augusti 1888, d.v.s. samtidigt som han slutförde romanens sista del. I Topelius religiösa tänkande hade ekumeniken av allt att döma en viktig roll – året därpå var han med om att grunda KFUM-föreningen i Helsingfors.49Inkala, Uskonnot, aatteet ja Jumalan rakkaus 2012, s. 45, 275 f.; Juva, Valtiokirkosta kansankirkoksi 1960, s. 228 f.

Kriget, judarna och tidernas ände

33 Den religiösa tematiken i Planeternas skyddslingar har ytterligare en dimension: ett kristet-eskatologiskt tema som kretsar kring föreställningen om Kristi återkomst (parusi) och den yttersta domen som historiens slutmål. Temat introduceras i romanens prolog »Vulgata», där berättaren lyfter fram föreställningen om tidernas ände genom att hänvisa till de apokalyptiska motiven i Hesekiels bok och framför allt Uppenbarelseboken.

34 I prologen, ett slags ramberättelse som inte återupptas senare i romanen, erinrar sig berättaren hur han som ung skolgosse fascinerades av illustrationerna i en gammal latinsk bibel, i synnerhet illustrationerna av de sex första inseglen som bryts och de fyra apokalyptiska ryttarna som träder fram i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel. Han säger sig då ha insett att ryttaren på den röda hästen är en symbol för kriget, men inte att kriget »kunde vara en straffdom», och förebrår sitt unga naiva jag för att förhärliga det (I:8–10). Prologen får därefter karaktären av intensiv stridsskrift mot kriget – som företeelse, »den menskliga lidelsen, ordnad i massor» – som fostrare av »hjeltar och segervinnare» – som folkets väckare ur deras »dåsiga dvala» – och mot all glorifiering av det. Den kritiska hållningen framgår också av de realistiska inslagen i romanens beskrivningar av trettioåriga krigets strider, i vars utkanter Topelius låter ryttaren på den röda hästen uppträda och belåtet beskåda sitt förödande verk (t.ex. I:1214, III:706–719).

35 Topelius gestaltning av kriget i romanen och de resonemang han för om det har å ena sidan tolkats som ett samtidsaktuellt pacifistiskt ställningstagande. Fredsrörelsen växte nämligen fram under senare delen av 1800-talet, delvis till följd av de många väpnade konflikterna, inte minst på Balkan och i Sudan på 1870- och 1880-talet. Dessutom bidrog krigskorrespondenterna till att omforma uppfattningarna om krigets verklighet.50Matti Klinge, Idyll och hot 2000, s. 344 ff.; Juhani Niemi, Kullervosta rauhan erakkoon 1980, s. 74, 77. Å andra sidan framhåller romanen kriget som ett outplånligt »faktum i verldshistorien», ett mänsklighetens gissel så länge det finns två människor på jorden.51Jfr Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. 77. Berättaren slår fast att »folkrätten och fredsligorna» möjligen kan minska men »aldrig upphäfva krigets elände». Ryttaren på den röda hästen kommer att fortsätta rida till tidernas ände, och först då skall kriget upphöra och den eviga freden inträda. Paradoxalt nog påminner berättaren om att ett vapen, varje gång det dras för att »försvara en evighetstanke eller en hög idé, som för oss närmare |XXVI|slutändamålet», dras »som en protest mot kriget, ej som ett intyg för dess berättigande». Därför har kriget »intet annat förnuftigt mål än att förneka sig sjelf» (I:13–15, 19).

36 Under berättelsens gång avslutas trettioåriga kriget genom westfaliska freden 1648, och Kristinas fredssträvande statskonst lyfts fram (III:323, 1399). I slutet av romanen återknyter Topelius ändå till prologens tanke om det ständiga kriget och befäster därmed verkets eskatologiska stämning. Berättaren konstaterar att det »korta fredslugnet» var åter förbi 1655 efter att Kristinas efterträdare, Karl X Gustav, hade dragit i fält mot Polen. Fältprästen Petrus Luth predikar ur Uppenbarelseboken om ärkeängeln Mikaels strid med draken och ur Jesajas bok om profetens vision om en framtida lyckotid när kriget skall vara utplånat. Och romanens sista meningar upprepar sinnebilden av ryttaren på den röda hästen som fortfar att rida mot tidernas ände (III:1422, 1516).

37 Nils Erik Forsgård som har studerat Topelius historiefilosofiska tänkande från och med 1860-talet anser att Planeternas skyddslingar uttrycker den äldre Topelius kristet-eskatologiska historiesyn där millennarism (kiliasm) förenas med en »providentiell antisemitism».52Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 208. Föreställningen om ett framtida fridsrike, ett tusenårsrike, i anslutning till Jesu återkomst visar sig i Topelius skriftställeri redan på 1870-talet. Tanken förekommer i bl.a. bibelkonkordansen »Anteckningar ur och om Den Heliga Skrift» och föreläsningarna, där Topelius i september 1870 gör gällande att »civilisationen» måste genomsyras av den kristna världsåskådningen, »som i hela sin grundtanke förnekar kriget», för att kriget skall bli avskaffat. Det kommer inte att ske förrän i det tusenåriga riket, förmodar han. Också i den postumt utgivna Blad ur min tänkebok (1898) och i det ur tänkeboken uteslutna kapitlet »Kriget» framför Topelius tanken om att kriget upphör först i tusenårsriket.53Mauri Noro, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968, s. 107; Topelius, Föreläsningar i geografi och historia, ZTS XV, 29/9 1870; Topelius, »Anteckningar ur och om Den Heliga Skrift» (NB Coll. 244.145, s. 22) och Topelius, Blad ur min tänkebok 1898, s. 45–52. Manuskriptet till »Kriget», daterat 23/4 1895, ingår i ett manuskript till Blad ur min tänkebok (NB Coll. 244.106, s. 563–[566]).

38 Även om Topelius uppenbart omfattade millennaristiska tankegångar när Planeternas skyddslingar kom till bör man observera att föreställningen om ett tusenårigt fridsrike på jorden mellan Jesu återkomst och den yttersta domen inte explicit ingår i verkets eskatologi.54Denna variant av föreställningen om tusenårsriket, som Forsgård anser att Topelius närmast ansluter sig till, kallas premillennarism (I det femte inseglets tecken 1998, s. 58; se även Göran Gunner, När tiden tar slut 1996, s. 22 ff.). Med tanke på Anna-Kaisa Inkalas konstaterande att bibelsynen i Planeternas skyddslingar grundar sig på de lutherska bekännelseskrifterna (se ovan) är det anmärkningsvärt att den Augsburgska trosbekännelsen tar avstånd från millennarism (se trosartikel XVII, Svenska kyrkans bekännelseskrifter 1985, s. 62; Gunner 1996, s. 40 f.). På sin höjd kan anspelningar på tusenårsriket skönjas i berättarens parafras på Jesaja 11:6–9 i prologen, »den tid, när en gång hjorden skall beta vid lejonets sida och barnet sticka sin hand i en huggorms hål» (I:14), och i Petrus Luths ovan nämnda predikan. I Planeternas skyddslingar formulerar Topelius ingen klar syn på händelserna vid och efter tidernas ände, förutom att den markerar krigets definitiva slut. Däremot tematiserar han förutsättningar för den.

39 Som Forsgård har noterat förbinder Topelius i romanen det judiska folket till eskatologin. I Topelius tänkande hade judarna en central roll i världshist|XXVII|orien: Jesu återkomst och tidernas ände skall föregås av judarnas kollektiva omvändelse till kristendomen och deras återvändande till det heliga landet.55Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 9, 58, 60, 65 ff., 209, 236. Judarnas världshistoriska uppgift var enligt Topelius kristet-hegelianska uppfattning providentiell, d.v.s. bestämd av försynen, och således en fråga om tid snarare än möjlighet. Denna uppfattning skymtar redan i romanens prolog när berättaren först framhåller att den eviga freden förutsätter att »’Herrens kunskap uppfyller allt land, såsom vatten betäcker hafvet’» (jfr Jes. 11:9), alltså en värld där kristendomen är allenarådande, och sedan fortsätter med att vädja: »För oss dit, Ande, som styr verlden» (I:14, jfr I:521). Uppfattningen tar dock sitt främsta uttryck i gestaltningen av juden Ruben Zevi och intrigen som kretsar kring hans plan att återupprätta Israels välde i Palestina.56Med Israel avses det samlade judiska folket, inte någon statsbildning. Han använder den makt penningverksamheten har gett honom till att främja drömmen om att återföra det judiska folket till det heliga landet och ge det herravälde över världen: »de yttersta tiderna nalkas med stora steg, när Israel skall återvända från sin förskingring bland hedningarne och lägga alla jordens folk under Davids spira», klargör Zevi för Benjamin (III:565). Också Hagar yttrar tanken om en förbindelse mellan judarna och tidernas ände när hon på den unge sultanens fråga om varför hon vill att han skall ge det heliga landet åt judarna, svarar: »när judarne återfått sitt land, stundar verldens ände, när de trogne få ingå i Guds paradis» (III:1167).

40 Mot slutet av romanen ser Zevis dröm ut att gå i uppfyllelse. Han har köpt besittningen av det heliga landet av det Osmanska riket och tagit kontroll över Jerusalem. Han oroar sig dock över att så få av världens förskingrade judar har hörsammat hans kallelse att återvända. Zevi ber till Gud att ge honom ett tecken på att Herren vill uppfylla sitt löfte om upprättelse för det judiska folket. Då träder en kristen eremit fram och förklarar:

41 Ännu är Mose förbannelse icke borttagen. Ännu är hedningarnes fullhet icke inkommen i Guds kyrka. Ännu hänger täckelset för dina ögon, så att du icke ser Getsemane vid dina fötter och förnimmer återljudet af ditt folks rop: »Hans blod komme öfver oss och våra barn!» ... Gå, förblindade! Intet grönt skott spirar ännu ur ditt folks törnen. Budbärarnes fotsteg genljuda i berget. Si, Antikrist står för portarne och skall varda dig öfvermäktig, tilldess att hans tid är ute och allt varder underlagdt Herrens Krist. (III:1250)

42 Samtidigt anländer bud om att Messias står vid en av stadens portar och fordrar inträde – det är fråga om Sabbatai Zevi (1626–1676), en historisk person som uppträdde som judarnas Messias från 1648 och samlade många |XXVIII|anhängare.57Se Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 221 f. I romanen är han Ruben Zevis brorson. Budet får penningfursten att inse att han har haft fel utgångspunkt för förverkligandet av sin dröm, han har »glömt upprättaren, glömt den ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk» (III:1253). Han rider iväg och möter Sabbatai, men övertygas inte om att brorsonen är sänd av Gud och förklarar honom som en bedragare, en falsk Messias. Detta provocerar Sabbatais anhängare och en strid bryter ut. Ruben Zevi tillfångatas och bekänner sin dårskap, att ha velat »gå Guds rådslut i förväg och upprätta Israels folk utan Messias», innan han dödas av sina trosfränder (III:1303–1304). Sabbatais styre över Jerusalem blir inte längre än Zevis – han förjagas snart från den heliga staden av osmanerna och berättas i en fotnot ha omvänt sig till islam senare i livet (III:1305).

43 Ruben Zevis öde är, liksom Benjamins öde, symboliskt. Zevis död förorsakas av en falsk Messias, en Antikrist, som förkroppsligar judarnas förnekande av Kristus, för att han inte tror på denna Messias. Tolkar man Zevi som en personifikation av det judiska folket sammanfattar eremitens budskap Topelius syn på judarnas tillstånd: deras diaspora kommer att fortfara och de kommer inte att få en egen Messias förrän de erkänner Kristus som Messias.58Ibid., s. 232 ff.; se även Inkala, Uskonnot, aatteet ja Jumalan rakkaus 2012, s. 121.

44 Eskatologiska tankegångar låg i tiden under senare delen av 1800-talet och förekom också hos prästerskapet i Finland på 1880-talet. Orsaken låg delvis i den allmäneuropeiska ideologiska utvecklingen som satte tron på kyrkans sanningar på prov.59Juva, Valtiokirkosta kansankirkoksi 1960, s. 288 f.; Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 63; se även ovan. Också den s.k. judefrågan, d.v.s. frågan om judarnas ställning i samhället, var aktuell runtom i Europa, inklusive Finland, under Topelius samtid. Föreställningen om judarnas allmänna omvändelse före tidernas ände var i sig gammal: den fanns hos millennaristiska rörelser i England på 1600-talet och har sitt ursprung i tolkningar av ett flertal bibelställen, bl.a. Romarbrevet 11:25–26.60Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 58; se även Göran Gunner, När tiden tar slut 1996, s. 44 f.

45 Topelius uppfattningar om tidernas ände influerades av den omfattande kristet-eskatologiska litteraturen som utkom i hans samtid. Han var bekant med åtminstone Den biblisk-kristliga läran om de yttersta tingen (1879) av den finländska professorn i dogmatik Axel Fredrik Granfelt, Den sista tidens tecken och Kristi återkomst (1869) av den tyska teologen Heinrich Wilhelm Rinck och Bibliska studier (I–II, 1878–1879) av den schweiziska teologen Frédéric Godet. Dessa verk ingick i Topelius boksamling, och han hänvisar t.ex. till Rinck i bibelkonkordansen »Anteckningar ur och om Den Heliga Skrift» (1870) och till Godet i Blad ur min tänkebok (1898).61Museiverkets förteckning över böcker som Topelius ägde; Topelius, »Anteckningar ur och om Den Heliga Skrift» (NB Coll. 244.145, s. 22) och Blad ur min tänkebok 1898, s. 51. För en mer utförlig redogörelse över samtida verk som kan ha format Topelius syn på tidernas ände, se Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 65–72.

46 Med stöd i Topelius korrespondens med vännen och teologen Carl Gustaf von Essen, som var beckian, och systern Johanna Sofia Schalin har Nils Erik |XXIX|Forsgård visat hur Topelius omkring 1885–1886 omfattade en tanke om att han levde nära de yttersta tiderna. Topelius menade dock att det inte var hans utan hans barns generation som skulle få se tecknen gå i uppfyllelse, framför allt uppleva judarnas omvändelse till kristendomen. Han väntade att Antikrist skulle uppenbara sig och att denne skulle – som Godet gör gällande – vara jude.62Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 208 f., 234; Topelius–Carl Gustaf von Essen 28/2 1885 (NB Coll. 244.77); Topelius–Johanna Sofia Schalin 15/4 1886 (NB Coll. 309.6). Anna-Kaisa Inkala påpekar att romanens avslutning, där det sägs att det »enda man vet» är att ryttaren på den röda hästen fortsätter att rida (III:1516), tyder på att Topelius några år senare inte längre ansåg det möjligt att förutspå tidpunkten för tidernas ände. Ett knappt årtionde senare uppmanar han i Blad ur min tänkebok till tålmodig andlig väntan och vaka, fastän Kristi återkomst skulle dröja »tiotusende år».63Inkala, Uskonnot, aatteet ja Jumalan rakkaus 2012, s. 111; Topelius, Blad ur min tänkebok 1898, s. 46 ff. Kapitlet om det tusenåriga riket i Blad ur min tänkebok är daterat 13/2 1895.

47 Forsgård framhåller att Planeternas skyddslingar bör läsas som Topelius skönlitterära inlägg i den samtida jude- och missionsfrågan och att romanen introducerar en »kristet-teleologisk slutlösning på judefrågan».64Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 208 f. De i Finland bosatta judarnas rättigheter och ställning debatterades i offentligheten sedan 1870-talet, och från slutet av årtiondet pågick ett kristet missionsarbete bland judarna i Finland. Vid lantdagen föreslog Leo Mechelin 1872 att i landet permanent bosatta judar skulle få rätt att idka borgerlig verksamhet, vilket i praktiken hade inneburit att bevilja dem medborgerliga rättigheter. Förslaget väckte motstånd och avslogs. Man hänvisade bl.a. till att kristna dissenter även saknade medborgerliga rättigheter och befarade att en sådan lag kunde leda till en stor invandring av »dåliga» judar från Ryssland, vilket uppfattades som ett hot mot den finska kulturen och ekonomin. Detta var ett vanligt argument också på 1880-talet, när både förslag om att utvisa judarna från Finland och förslag om att bevilja dem medborgarskap framlades vid lantdagen. En av de mest enträgna pådrivarna av en judekritisk linje var Agathon Meurman, som hörde till initiativtagarna till tidningen Finland och var dess huvudredaktör 1886–1888 när Planeternas skyddslingar gick som följetong i tidningen.65Teuvo Laitila, Uskonto, isänmaa ja antisemitismi 2014, s. 43 f., 48–67, 81 ff., 86 f. Om Agathon Meurmans religiöst och nationalistiskt motiverade negativa inställning till judar, se Esko Jossas avhandling Agathon Meurman – suomalaisuusliikkeen uskonto- ja kirkkopoliitikko 1863–1899 1990, s. 135–146. Forsgård konstaterar att Finland förespråkade en »otvetydig antisemitisk politik» och anser att också Topelius inställning till judarna som kollektiv var antisemitisk.66I begreppet antisemitism inlägger Forsgård »alla former av fiendskap, sekulariserad såväl som religiöst motiverad, riktad mot det judiska folket som kollektiv och individer» (I det femte inseglets tecken 1998, s. 43). Hans antisemitism är inte explicit rasistisk, utan en förening av en traditionell religiös antisemitism och en modernt präglad politisk antisemitism, där det judiska folket framför allt ses som ett främmande element i en nationsbyggande process.67Ibid., s. 9–12, 42 f., 190, 207. Liksom en del av motståndarna till Mechelins förslag i judefrågan vid lantdagen 1872 ansåg Topelius att de östeuropeiska judarna skulle utgöra ett hot mot det finska folket om de fick medborgerliga rättigheter i landet (ibid., s. 131 f.; Topelius, Finlands krönika 2004, s. 262).

48 Topelius historiefilosofiskt motiverade antisemitism är framträdande i Planeternas skyddslingar, men synen på judarna i romanen är, liksom överlag hos Topelius, mer ambivalent än ensidigt negativ, bedömer Forsgård.68Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 15, 56. Å ena sidan framställer Topelius genom gestaltningen av Hagar, Bennu och i |XXX|synnerhet Ruben Zevi judarna som ett rastlöst, stolt, kosmopolitiskt (icke-fosterländskt) och materialistiskt (girigt) folk, inställt på att skaffa herravälde över världen. Å andra sidan uttrycker romanen Topelius uppfattning om att judarna hade en speciell roll i den kristna frälsningshistorien.69Ibid., s. 230–233. Uppfattningen om att judarna konspirerade för att uppnå världsherravälde var utbredd bland den västerländska intelligentian på 1800-talet och förekommer t.ex. hos Snellman redan 1841 (ibid., s. 69; Laitila, Uskonto, isänmaa ja antisemitismi 2014, s. 76). Den åtskillnad Topelius gjorde mellan de västeuropeiska (välbärgade) judarna och de östeuropeiska (fattiga, obildade) judarna återfinns också i romanen (I:895).70Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 56.

49 Forsgårds betecknande av Topelius som antisemit och Planeternas skyddslingar som präglad av antisemitisk retorik har fått mothugg av flera forskare. Maija Lehtonen anser att i romanens kontext, d.v.s. i en närläsning av romanen, framstår porträttet av Ruben Zevi inte som negativt, utan han är en tragisk karaktär som väcker sympati och till och med respekt. Varken Zevi eller de andra centrala gestalterna skildras svartvitt. Han är en av få personer i romanen som kan känna kärlek, åtminstone till sin familj och sitt folk. Som litterär gestalt återgår han ytterst på den judiske procentaren Shylock i Shakespeares The Merchant of Venice (1600) – en urtyp för juden och hans misslyckade emancipation i den europeiska litteraturen, med många borgerliga varianter i 1800-talslitteraturen. Därtill noterar Lehtonen att berättaren i Planeternas skyddslingar lyfter fram fördomarna mot judarna och de ogrundade, sekellånga förföljelserna som de har utsatts för, och att judarnas bankirverksamhet framställs som ett slags självförsvar mot deras fiender (jfr I:887–891). Hagars och Bennus kringflackande liv, som Forsgård tolkar som kritik av judarnas rotlösa natur, beror inte på deras eget val, och varken deras fostermor Dordej eller den lärde Sigfrid Forsius ringaktar tvillingarna för deras judiska härkomst.71Lehtonen, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002, s. 205–208; Lehtonen hänvisar till Hans Mayers Aussenseiter (1975) beträffande Shylock-gestalter i den europeiska litteraturen.

50 Anna-Kaisa Inkala betonar att synen på judarna och judendomen i romanen är mångbottnad och grundar sig i första hand på Bibeln och den lutherska läran. Liksom Lehtonen poängterar hon att Zevi har flera positiva drag: han överger varken sin dotter Ruth eller barnbarnen Hagar och Bennu för att de blivit döpta, och i romanens slut förödmjukar han sig i stället för att hålla fast vid stoltheten.72Inkala, Uskonnot, aatteet ja Jumalan rakkaus 2012, s. 99 f., 131–134, 269. Att beteckna Topelius som antisemit gör inte rättvisa åt hans tänkande anser Teuvo Laitila i ett övergripande verk om den offentliga judefientligheten i Finland fram till 1940-talet. För Topelius var sekulariseringen ett större hot än det judiska folket och han gjorde heller ingen entydig koppling mellan de två. I Planeternas skyddslingar finns visserligen en negativ inställning till judar, men den manifesterar sig i en form som vanligen inte utgör tecken på judefientlighet, utan snarare taktlöshet eller övertro.73Laitila, Uskonto, isänmaa ja antisemitismi 2014, s. 75 ff. Laitila anser det missvisande att tala om all negativ inställning till judar som antisemitism och använder en tredelad skala: judefientlighet (juutalaisvastaisuus), judehat (juutalaisviha) och antisemitism, där antisemitism betecknar en omfattande och grov form av judefientlighet och judehat. Det finska judehatet under 1800-talet och början av 1900-talet kom framför allt till uttryck på individnivå, och antisemitism kan man tala om bara i enstaka fall, framhåller han (ibid., s. 8 f., s. 229). Också Jari Koponen har behandlat frågan om Topelius och antisemitismen; på basis av den negativa bilden av judar i novellen »Simeon Levis resa till Finland» (följetong i Helsingfors Tidningar 1860; ZTS IV) anser Koponen att Topelius inte kan kallas för antisemit (Topelius ja tulevaisuus 1998, s. 36 f.). Som Gösta Attorps påpekar är romangestalten Zevi präglad av Topelius fascination för det mystiska – och mytiska kunde man tillägga, med tanke på sammanställningen av Zevi och »den vandrande juden» Ahasverus (se del II, kap. 10), |XXXI|en litterär gestalt som har sitt ursprung i medeltida legender och förekommer som motiv hos många europeiska författare på 1800-talet.74Gösta Attorps, Ungdomsskeppen 1944, s. 105; om »den vandrande juden», se Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 181–195.

Kvinnans rätt till bildning

51 Planeternas skyddslingar anknyter till en av 1800-talets livligaste och mest infekterade debatter, nämligen frågan om kvinnans ställning i samhället, äktenskapet och familjen. Könsrollerna, flickors uppfostran och kvinnors bildning samt utbildning diskuterades åtminstone från och med 1840-talet. Som ung redaktör engagerade sig Topelius i debatten redan då.75Se Pia Forssells kommentar till novellen »Kringelflickan» i Noveller, ZTS IV, s. 284 f.; se även Matti Klinge, Krig, kvinnor, konst 1997, s. 108 f., 114, 116 f. I Sverige utlöstes könsrollsdebatten på 1840-talet av C. J. L. Almqvists äktenskapskritiska roman Det går an (1839). På 1860- och 1870-talet förbättrades visserligen kvinnors rättsliga ställning i Finland i vissa avseenden, men de flesta av samhällets portar förblev alltjämt stängda för dem. Hemmet, kyrkan och sällskapslivet var fortfarande de tre domäner som ansågs nog för kvinnan. Under det moderna genombrottet på 1880-talet aktualiserades debatten om kvinnans frihet och jämställdhet mellan könen också i Finland efter att Henrik Ibsens familjedrama Et Dukkehjem (1879) sattes upp i Helsingfors 1880. Till de centrala frågorna hörde kvinnans roll i äktenskapet och dubbelmoralen kring föräktenskapliga sexuella förbindelser. I den finländska litteraturen behandlades äktenskaps- och sedlighetsproblematiken bl.a. av Minna Canth, som framhöll den kvinnliga bildningens betydelse för kvinnors emancipation.76Juva, Valtiokirkosta kansankirkoksi 1960, s. 113–116; Päivi Lappalainen, Koti, kansa ja maailman tahraava lika 2000, s. 159 f., 180–186. Om den vetenskapliga människobilden, naturalismen och gestaltningen av könsroller i Minna Canths verk, se Minna Maijalas avhandling Passion vallassa (2008). I Planeternas skyddslingar aktualiseras de samtida könsrollsfrågorna framför allt genom Hagars bildningsgång och Kristinas diskussioner om äktenskapet och kärleken.

52 Hagar växer upp i enkla, fattiga förhållanden men är intellektuellt begåvad och törstar efter lärdom. Hon lär sig självmant läsa vid fem års ålder, och vid tio kan hon såväl Bibeln, psalmboken som katekesen utantill. När fostermodern Dordej tar henne till prästgården i Karis för att låna »sådana kristliga böcker, som lära ett rätt förstånd af skriften», ter sig tanken befängd för kyrkoherden Petrus Tavia eftersom Hagar är flicka. Han anser att det är lärdom nog för henne att »sköta korna, baka bröd och skura golf» och att kvinnors begär efter ett »godt förstånd» är »djefvulens påfund». Sin syn på kvinnans roll och ställning i förhållande till mannen motiverar han med att hänvisa till Bibeln: »En qvinna skall tjena, vara sin man underdånig och uppföda sina barn i tukt och förmaning. En qvinna skall vara Sara och icke Eva» (I:189–201; se även kommentaren till textstället). Denna uppfattning överför Topelius från berättelsens 1600-tal till sitt samtida 1800-tal genom att låta berättaren konstatera: »Långt efter Hagars och Dordejs tid hade fäderneslandet intet annat svar på vetandets törst i ett qvinnohjerta än det urgamla, jernhårda, obevekliga: hvad behöfver hon veta?» (I:222).

53 Tulltjänstemannen Lydik Larsson, som var närvarande vid Hagars och Bennus dop, hjälper Hagar på lärdomens väg. Han tar med henne till egendomen Turholm och ger henne nya kläder och böcker att läsa. Han anlitar den unge studenten Petrus Luth för att lära henne aritmetik. Hon vill också lära sig latin, men där vägrar Luth att undervisa henne eftersom han anser att det är med latinet som med prästkragen: »lag säger, att honom kommer icke en qvinna vid» (I:297). Romanen låter förstå att det på 1600-talet endast var kvinnor av högre stånd som hade möjlighet att erhålla det slags bildning som inkluderade kunskaper i de klassiska språken. Detta illustreras av att riksrådsdottern Wendela Skytte och den unga, ännu omyndiga drottning Kristina nämns som Sveriges enda latinkunniga kvinnor.77Jfr Marianne Alenius, »Kvinnor är inte människor» 1993, s. 211 f. och »Om alla slags berömvärda kvinnopersoner» 1993, s. 221, 230 ff. Vidden av stånds- och könsfördomarna accentueras av omständigheterna när Hagar äntligen får lära sig latin: dels sker det i smyg, dels undervisas hon av en avsigkommen och psykiskt sjuk lärare med öknamnet Cannabis (I:297–301, 322–340).

54 Senare följer Hagar som 15–16-åring med faddern, den fördomsfria hovrättspresidenten Jöns Kurck, och dennes familj till Stockholm. Där läser hon grekiska med Wendela Skyttes dotter Hillevi Kyle hos den senares morfar riksrådet Johan Skytte. Kristina, som kommer för att rådgöra med riksrådet, imponeras av flickornas kunskaper, och samtalet med Skytte glider in på frågan om nyttan med kvinnors lärdom och specifikt vilken framtid morfadern tänkt sig för Hillevi. I Skyttes ögon ändrar Hillevis bildning inte på någonting: det gäller fortfarande att gifta bort henne med en bra man. Lärdomen ser han som en prydnad och, med hänvisning till Paulus ord i Första Korinthierbrevet 11:7, kvinnan som »mannens ära». Detta ger Kristina tillfälle att påpeka att Luthers översättning av bibelstället är felaktig. Det heter egentligen »’qvinnan är mannens doxa’, hans anseende hos andra, godt eller ondt. Men det kan också öfversättas: hans omdöme, hans inbillning, hans förväntan» (II:401–402). I kvinnors lärdom ser Kristina potential – en möjlighet att gagna riket – och när hon blir myndig vill hon därför med Skyttes hjälp inrätta flickskolor i landet.

55 Topelius utgår från bibelstället i Första Korinthierbrevet och det grekiska ordet doxa när han behandlar romanens tema om kvinnans bildning. I det följande kapitlet, som har rubriken »Doxa», låter han Kristina och Hagar diskutera ordet. Kristina framhåller att översättningen ’ära’ i den latinska bibeln (vulgata) och i Luthers bibelöversättning »har blifvit ditkastad såsom en gyllene mantel att skyla en slafvinnas kedjor. Paulus har ej kunnat mena någonting annat, än att en hustrus rykte återfaller på mannen, ehvad det är godt eller ondt» (II:423–427). Matti Klinge har påpekat att Topelius använder |XXXIII|bibelstället för att visa att Bibeln inte tog ställning mot kvinnan. De som motsatte sig kvinnans emancipation använde ofta Bibelns ord som argument.78Klinge, Idyll och hot 2000, s. 347; se även Juva, Valtiokirkosta kansankirkoksi 1960, s. 114 f. Till exempel hävdade biskopen Gustaf Johansson, influerad av den biblicistiska beckianismen, 1885 att kvinnorörelsen strävade efter att rubba den av Gud utstakade skillnaden mellan man och kvinna och de positioner Gud placerat dem i. Han såg den rådande patriarkaliska familje- och samhällsordningen som skapad av Gud, och därför utgjorde kvinnoemancipationen enligt Johansson ett uppror mot Guds ordning. Merparten av prästerskapet delade Johanssons uppfattning.79Murtorinne, Finlands kyrkohistoria 3 2000, s. 247 f.; Juva, Valtiokirkosta kansankirkoksi 1960, s. 118 ff. I Planeternas skyddslingar är det möjligt att i prästen Petrus Tavias biblicistiskt motiverade avvisande inställning till kvinnlig bildning se en pendang till prästerskapets negativa hållning gentemot kvinnorörelsen på 1880-talet.

56 Topelius kämpade för kvinnors rätt till bildning redan på 1870-talet. På universitetet förhöll man sig i allmänhet positivt till kvinnors studier. Som rektor tog Topelius 1878 initiativet till ett förslag om att bevilja kvinnor samma studierättigheter som män. Konsistoriet och vicekanslern lämnade förslaget till kejsaren, men denne dröjde med ett beslut i fyra år och gav slutligen avslag. Det enda sättet för kvinnor att vinna inträde vid universitetet var att fortsättningsvis ansöka om kejserlig dispens, vilket hade varit möjligt sedan 1870. Få kvinnor gjorde dock det och på 1870-talet var det ingen självklarhet att dispenserna beviljades. När Emma Irene Åström, som hade beviljats dispens 1871, promoverades till Finlands första kvinnliga filosofie magister 1882 harangerade Topelius henne med en dikt där han hyllar henne för att ha trotsat könsfördomarna, som klavbinder kvinnan vid hemmet, och uppmuntrar andra vetgiriga kvinnor – »kätterskor mot gammal häfd i staten» – att följa i hennes spår.80Topelius, Nya blad och Ljung, ZTS II, s. 242 f.; se även Herberts kommentar till dikten på s. 522 f. Från 1885 var kvinnliga studenter kontinuerligt inskrivna vid universitetet, och från 1890 underlättades dispensförfarandet i och med att universitetets vicekansler fick tillstånd att bevilja studierätt. Trots det ökade antalet kvinnliga studenter markant först efter 1901 när kvinnors rätt till universitetsstudier blev lagstadgad.81Klinge, »Landets hjärta – fosterlandets hopp» 1989, s. 591 ff. och »Traditionalism och radikalism» 1989, s. 648. Antalet immatrikulerade kvinnliga studenter växte från 268 under perioden 1897–1899 till 800 under perioden 1906–1908. Till det ökade antalet kvinnliga studenter bidrog förutom avskaffandet av dispenstvånget de »talrika samskolor och ’fortbildningsläroverk vid fruntimmersskolor’» som inrättades vid sekelskiftet (John Strömberg, »Studentantalet i tillväxt 1870–1917» 1989, s. 774 f.).

57 Frågan om kvinnors rätt till bildning var alltså inte avgjord – åtminstone inte definitivt – när Planeternas skyddslingar ursprungligen utkom mellan 1886 och 1889, och därför utgör romanen utan tvekan ett ställningstagande för en höjning av den kvinnliga bildningsnivån i åttiotalets debatt om kvinnans emancipation. Nils Erik Forsgård och Johan Wrede har dock noterat att Topelius gynnsamma inställning och uppriktiga engagemang i frågan inte var utan förbehåll. Bägge betonar att Topelius i romanen också varnar för att kunskap och lärdom kan föra en bort från Gud och tron.82Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 229; Johan Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 329 f. Romanens |XXXIV|främsta varnande exempel är Hagar och, framför allt, Kristina som företräder en rationell och självisk människotyp.

58 Topelius gestaltar Hagar inte bara som boklärd och intelligent, utan också som upprorisk, okuvlig, självmedveten och målinriktad. Som tidigare konstaterats förlorar hon barndomens lutherska tro genom kritiska bokstudier och söker sin identitet. Hon är självständig och avfärdar den romantiska kärleken och äktenskapet eftersom hon inte vill bli trälbunden. Den påtvingade alliansen med den minderåriga sultanen gör hon till ett redskap för att uppnå en maktställning som är jämbördig med Kristinas. Maija Lehtonen har uppmärksammat Hagar som en modern kvinnotyp och ställt frågan om något i Hagars person förebådar »den nya kvinnan» i sekelskiftets litteratur.83Lehtonen, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002, s. 209. Det finns utan tvekan stora likheter.84Jfr Karin Johannisson om begreppet »den nya kvinnan»: »Hon förhåller sig fri till traditioner och patriarkala maktordningar, försvär sig hellre åt yrke eller sin konst än åt hustru- och modersrollen. Hon söker en egen identitet, ett eget värde och ett självständigt liv» (Den sårade divan 2015, s. 33). Begreppet började redan på 1890-talet att användas om den nya kvinnotyp som trädde fram i den europeiska litteraturen mot slutet av seklet. I början av 1900-talet blev »den nya kvinnan» en ofta förekommande gestalt framför allt i böcker skrivna av kvinnor (Ebba Witt-Brattström, »Det stora könskriget» 1996, s. 56). Hagar faller dock inte långt från en kvinnotyp som är karakteristisk för Topelius berättelser: den starka, vanligen intelligenta, förnuftiga och initiativrika flickan eller kvinnan som anpassar sig till det patriarkala samhället utan att låta sig förtryckas av sin man. Senast med äktenskapet går hon in i en traditionell roll som moder eller vårdarinna.85Karakteristiken efter Maija Lehtonen, »Cirkusprinsessans förvandlingar» 2003, s. 67 och Pia Forssell, avsnittet »Konflikter och harmonisering» i inledningen till Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. XXIII f.; se även Forssells inledning till Noveller, ZTS IV, s. XXXIV. Den roll som Topelius slutligen tilldelar Hagar är inte mindre traditionell – hon finner en fast grund för livet i tron och viger sitt liv åt att tjäna Gud.

59 Wrede har framhållit att Topelius ansluter sig till ett tidstypiskt tänkesätt som med kampen för kvinnors rätt till bildning inte syftade att göra kvinnan jämbördig med mannen, utan främja hennes förutsättningar att komplettera och förädla mannens verk.86Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 330. Det bör påpekas att Wrede åtminstone delvis stöder sig på ett resonemang om kvinnlig bildning som en ung Topelius för i en recension i Helsingfors Tidningar 7/10 1848. Se även Maija Lehtonen, »Cirkusprinsessans förvandlingar» 2003, s. 67 f. Topelius är, om man vill använda den något anakronistiska beteckningen, en utpräglad särartsfeminist, konstaterar Pia Forssell.87Forssells avsnitt »Konflikter och harmonisering» i inledningen till Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. XXIV. Att Topelius inte omfattade tanken om fullständig kvinnlig emancipation och jämställdhet mellan könen skymtar fram i Planeternas skyddslingar i Kristinas samtal om könsroller, kärleken mellan man och kvinna och de förväntningar som ställs på henne om att ingå äktenskap och ge riket en tronarvinge. Kristina framställs i romanen som en stark kritiker av kraven på den traditionella kvinnorollen och förespråkare för kvinnlig frihet, medan både hennes samtalspartner och berättaren företräder konservativare åsikter.

60 När Kristina biktar sig för sin tidigare informator, biskopen Johannes Matthiæ, och berättar om sin tvekan att gifta sig, frågar hon sig varför en kvinna skall ge sig helt i en mans våld. Hon önskar att hon »vore född i en annan tid, när den ena hälften af menniskoslägtet aldrig mer förtrycker den andra». Hon är speciellt bekymrad över hur hon som regerande drottning skall kunna vara sin man – en undersåte – underdånig. Matthiæ hänvisar först till Bibeln, där hustrur uppmanas att underordna sig sina män på samma sätt som Sara, »en drottnings vederlike och stammoder för ett folk», var |XXXV|underdånig sin man, patriarken Abraham (1 Pet. 3:6). Men när Kristina påvisar det vanskliga i att åberopa Bibeln i frågan – Abraham hade trots allt flera hustrur och den kristna traditionen känner ingen sådan »lag» – svarar Matthiæ att äktenskapet är instiftat av Gud »för inbördes hjelp, icke för den starkes förtryck mot den svaga. Och den lydnad, som frivilligt framgår af kärleken, är intet förtryck». Matthiæ, som i romanen framställs som ett slags moralisk kompass i motsats till Kristina, omfattar tydligt en kvinnosyn där kvinnan utgör mannens komplement: »Hon är skapad till sin faders dotter, sin broders syster, sin mans hustru och sina barns moder», förklarar han. Rollfördelningen i äktenskapet och familjen försvarar han med att den lydnad som utgår från kärlek inte är förnedrande, utan upphöjande (II:318–324). Tanken har ett uppenbart samband med det kristna kärleksbudet i romanen (jfr avsnittet »Det kristna kärleksimperativet» ovan).

61 Kristinas tankar om kärleken mellan man och kvinna och könsrollerna framträder ännu klarare i två senare samtal med kusinen, pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne. Medan denna har en traditionell syn på kärleken och enligt Kristina begär »namnam» av den, begär Kristina något mer: »jag begär att vara mig sjelf i en annan» (II:1507). Maria Eufrosyne anser att kärlek är att »kunna gifva sig åt en annan med hela sitt hjerta». Kristina invänder att man aldrig skall ge bort sig helt, utan behålla sig själv:

62 Äro vi födda till träldom, vi? Skall en man råda öfver oss till kropp och själ, så att intet annat af oss återstår, än pigan, som sköter hans hushåll, smekungen, som gör honom nöje på lediga stunder, barnsköterskan, som föder, ammar och kläder hans afkomma, såframt hon ej dör för den?

63 Kärleken så som Maria Eufrosyne förstår den är »ett oting och en förnedring», menar Kristina. Drottningen ser kärleken som »ett kontrakt mellan två, hvilka ömsom gifva och få, med vilkor att behålla sig sjelfva». Hon föredrar »ett fritt förbund eller intet» och ringaktar de kvinnor som likt kusinen söker lyckan i man, äktenskap och barn: »Famla efter en drömbild, bortskänka sig för ett smekord, träla i herretjenst, dö för att gifva lifvet åt nya trälinnor, detta är hvad I kallen kärlek» (III:229–233). Ändå är det Maria Eufrosyne som får sista ordet i meningsutbytet. Med historiens facit i hand dömer berättaren nämligen i hennes favör när han konstaterar att det äktenskap som Maria Eufrosyne med drottningens goda minne ingick med greve Magnus Gabriel De la Gardie resulterade i en förbindelse som blev »så lycklig, som lyckans ostadighet tillät»:

64 Furstinnan Marie Eufrosyne, den svaga, den eftergifvande, den så föga begåfvade, hon visste likväl något, som den snillrika drottningen, hennes syskonbarn, icke visste. Hennes definition på kärleken öfverlefde Kristinas och Kristina sjelf. (III:252)88Maria Eufrosyne och Magnus Gabriel De la Gardie fick elva barn, varav tre ännu levde 1689 när Kristina dog ogift och barnlös.

Berättande och historiesyn

65 Topelius har i huvudsak förlitat sig på beprövade litterära grepp och tekniker när han konstruerade Planeternas skyddslingar som historisk roman. Han bygger den historiska berättelsen på arvet efter Walter Scott och på den gedigna erfarenhet i genren som han hade samlat på sig i 40 års tid.89Om Scott som förebild för Topelius historiska fiktionsprosa, se Köhlers avsnitt »Topelius och romanen» och »Fältskärns berättelser som historisk roman» i inledningen till Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. XXX–XLVIII. Därför skiljer sig romanens form på det stora hela inte från Fältskärns berättelser eller Topelius senare historiska noveller. En egentlig ramberättelse saknas visserligen, men det finns en prolog som inrättar ett slags ramfiktion. Berättaren ger sig själv till känna både där och längre fram, och då och då apostroferar han läsaren (t.ex. I:20, II:122). Topelius varvar en fantasifull intrig – med inslag av romantik och äventyr – med tidsmålningar, faktafyllda historiska upplysningar och historiefilosofiska resonemang, ibland framförda i docerande stil.90Det historiska stoffet är väl integrerat med det fiktiva speciellt i romanens två första delar. I den tredje delen är tidsmålningen ställvis mer självständig. Med hjälp av notapparaten och i synnerhet dess källhänvisningar underbygger han romanens historiska trovärdighet.

66 Liksom i Fältskärns berättelser strävar Topelius efter att ge en helhetsbild av samhället under den historiska period som romanen omspänner. Han ägnar militärhistorien och den politiska historien en betydande del av berättelsen, men också socialhistorien och särskilt kulturhistorien får sin beskärda del. Till exempel beskriver han genom Hagars och Bennus första fosterföräldrar Thomas och Dordej hur fattiga torpares tillvaro såg ut i Finland på 1600-talet och hur det avlägsna kriget i Tyskland påverkade även dem (I:131–132). Grundandet och invigningen av akademin i Åbo samt utgivningen av den första finska bibelöversättningen är höjdpunkter i den finska 1600-talshistorien som Topelius naturligtvis utnyttjar i handlingen. Bland de många kulturhistoriska inslagen ingår även ett panorama över pfalzgreven Karl Gustavs Öland, en skildring av det adliga bröllopet mellan Kristinas hovjungfru Görvel Sparre och Krister Horn, och en redogörelse för ceremonielet vid riksmötet där Kristina förkunnade sin tronavsägelse (III:919–923, 1201–1219). En del av inslagen är delvis anakronistiska och återspeglar seder och bruk på 1800-talet snarare än berättelsens 1600-tal. Till dem hör inslaget av svamp i festmåltiden på Åke Totts gård Lavila och beskrivningen av julfirandet i familjen Kurcks hem (I:431, II:835; se kommentarerna till textställena, här och här).

67 Topelius har ofta kritiserats för att hans gestalter är typer. Sådana förekommer också i Planeternas skyddslingar, även om flera av romanfigurerna, i synnerhet Ruben Zevi, Kristina och Hagar, är psykologiskt flerdimensionella och därför sällsynta i Topelius persongalleri. Korpralen Taavi, som hemma i Finland munvigt berättar om sina krigserfarenheter för potentiella rekryter och i Tyskland räddar Bennus arm från kallbrand då fältskären föreskriver amputering (I:460–466, 1248–1259), är ett karakteristiskt exempel på en typ i romanen. I honom förenas bilden av å ena sidan den hårda finska krigaren, å den andra den finska, folkliga botaren (en återkommande figur hos Topelius, uppfattas ofta som trollkunnig till följd av sina färdigheter i läkekonsten).91Jfr Tobias, Brita Smeds och »Mora från Östanlid» (Ester Larsson) i Fältskärns berättelser (nionde, tolfte respektive femtonde berättelsen, ZTS VII, s. 682, 1133 f., 1357, 1363 f.) och Penttula Lisu i den omarbetade versionen av »Lindanserskan» i Vinterqvällar II:2 1882, s. 144, 159. Se även Maija Lehtonen, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002, s. 204 f. och »Cirkusprinsessans förvandlingar» 2003, s. 57. Taavis folkliga sätt att prata, med en sådan förvrängning av namn att berättaren nödgas förse texten med noter för att den inte skall vara obegriplig, är ett komiskt stilgrepp besläktat med dragonen Burchards rotvälska och kapten Larssons latinska floskler i Fältskärns berättelser. Greppet med särpräglade karaktärer och bifigurer som präglas av humor har inspirerats av Scott.92Köhlers avsnitt »Kulturhistoriska inslag» i inledningen till ZTS VII, s. XLI f. För övrigt om typer i Topelius fiktionsprosa, se Pia Forssells inledning till Noveller, ZTS IV, avsnittet »Typer och miljöer», s. XXXIII ff.

68 Topelius återanvände gärna teman och motiv, och Planeternas skyddslingar är inget undantag. De i Fältskärns berättelser centrala temana ståndsmotsättning och fosterländskhet är perifera men inte helt frånvarande i romanen. Den åldrige biskopen Johannes Rudbeckius varnar Kristina för den allt starkare adeln och ett aristokratiskt styrelseskick som i Polen. Rudbeckius är, liksom den samtida (fiktiva) »bondekungen» Aron Bertila i Fältskärns berättelser, en anhängare av enväldet och tanken att regenten skall förlita sig på folket, inte de makthungriga »herrarne» (III:293).93Jfr Topelius, Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. 84. Motsättningen mellan adeln och de lägre stånden tar konkreta former i berättelsen när Topelius lyfter fram »de lägre folkklassernas» missnöjesyttringar mot aristokratin i slutskedet av Kristinas regering 1653 (III:908).

69 Ett särskilt motiv hos Topelius som är förknippat med motsättningen mellan stånden och som återkommer i Planeternas skyddslingar är konflikten mellan börd och egna förtjänster som mått på en människas anseende och duglighet. Både Bennu och Hagar lider av att anses ha en tvivelaktig härkomst – inte nog med att deras biologiska föräldrar länge är okända, som barn misstänks de vara romer, »tattareungar», och ringaktas för det till och med av fosterföräldrarna (t.ex. I:134, 364).94Genom att Hagar och Bennu beskrivs som »tattarebarn» i början av romanen accentueras deras utanförskap, samtidigt som bipersonernas nedvärderande inställning till dem åskådliggör fördomarna mot folkgruppen. Om gestaltningen av romer hos Topelius utgående från Boken om Vårt Land (1875; se Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 303) och två av hans verk för barn, sagan »Skyddsengeln» och pjäsen »Rinaldo Rinaldini eller Röfvarbandet» (Läsning för barn 1 1865), se Viola Parente-Čapková, »A Domestic Other. The Role of the Roma Literary Characters in the Process of Constructing Finnishness» 2011, s. 8 f., 13 ff. Se även Topelius föreläsningar 5/12 1871 och 12/2 1872 (ZTS XV) samt Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 131 om Topelius syn på romerna i förhållande till det finska folket. Också senare är det ett problem i synnerhet för Hagar att inte kunna redogöra för sina familjeband (II:532–546). Ännu på 1800-talet, »när den egna förtjensten mer och mer träder fram som den ende rätte mätaren af personligt värde, fortfar ett aktadt namn att vara det rikaste arf en man eller qvinna efterlemnar åt sina barn», konstaterar berättaren. Om 1600-talets förhållanden förklarar han att seklet var så »genomträngdt |XXXVIII|af bördstraditionen, att äfven den högsta adeln, som numera bar slägtnamn, fortfor att tillägga fadrens dopnamn till sonens eller dotterns». Namnlösa var ärelösa, och lägst av alla var sådana oäkta barn som till dopnamnet inte ens kunde foga moderns namn (I:580). I Fältskärns berättelser är det Aron Bertila som uttrycker Topelius åsikt att en människas förtjänst skall vara hennes enda »sköldemärke»,95Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. 203. i Planeternas skyddslingar är det juden Zevi. När Jöns Kurck uppmanar Zevi att ge tvillingarna ett aktat namn för att det dels löser deras invecklade arvsfråga, dels uppväger »många egodelar», frågar juden: »Hvad är ett namn, som gifves och fås, mot ett namn, som göres?» (II:765–766). Zevis syn på frågan, som han nämner som sitt folks syn, går stick i stäv med »bördstraditionens». Detta är ytterligare ett exempel på att Topelius hade positiva uppfattningar om det judiska folket.

70 I romanen återkommer Topelius till sin käpphäst att systematiskt lyfta fram Finland och finnarnas insats i Sveriges historia. På samma sätt som i den stora romansviten gör han det genom att uppmärksamma den finska samhällsutvecklingens milstolpar, såsom grundandet av Åbo akademi, och betydande finska personligheter som lämnat avtryck på historien, i första hand som kuggar i det svenska militär- eller ämbetsmannamaskineriet. Här kan nämnas bl.a. de finskbördiga riksrådena Åke Tott och Jöns Kurck, den ena fältmarskalk, den andra ståthållare och hovrättspresident, samt generalmajoren Erik Slang, Neunburgs tappre försvarare. En märkbar skillnad från Fältskärns berättelser är att Topelius här inte överbetonar de finska soldaternas insatser i den svenska krigshären under trettioåriga kriget.

71 Planeternas skyddslingar rör sig dock inte bara längs upptrampade stigar, Topelius förnyar sig också i flera avseenden som författare. Framför allt framlägger han nya perspektiv på kriget och uppvisar en förändrad historiesyn jämfört med Fältskärns berättelser.

72 De realistiska inslagen i skildringen av krig hör till de mest slående i romanen. Topelius visar här om och om igen på krigets råhet och förödande verkan. Dels beskriver han med en okarakteristisk skärpa och detaljrikedom de omänskliga gärningar som utfördes under trettioåriga kriget och den förödelse som kriget orsakade. Dels har han i handlingen infört exempel på krigets fruktansvärda realiteter, såsom både avsiktligt och oavsiktligt dödande av civilbefolkningen och plundring av egendom och lik (I:801–802, 823–824, 877, 1147, III:62). Samtidigt ger Topelius en mångfacetterad bild av fältlivet och krigets materiella villkor. Han omnämner de prostituerade som följde härarna och lyfter fram de tyska soldaternas bruk att ha hustru och barn med sig i fält. Soldathustrurna hushållade för sina män och deltog i plundring. Av de finska |XXXIX|och svenska soldaterna var det endast officerarna som vanligen åtföljdes av hustru, men inte barn, uppger han (I:1148, III:3–4). Ett återkommande motiv i anslutning till krigföringen är pengar. Topelius betonar krigslyckans avhängighet av finansiering och visar hur många krigare, i synnerhet legoknektarna som i huvudsak var tyskar, men aldrig svenskar eller finnar, stred för »sold och byte» snarare än högre ideal (I:953, III:103, 139–143). Den ökade realismen i romanens gestaltning av krig har ett samband med det sena 1800-talets litterära strömningar. Johan Wrede har i annat sammanhang gjort gällande att Topelius måste ha »insett slagkraften i naturalismens direkta och avslöjande stil» och därför inte tvekade att själv tillämpa dess teknik, trots att han av moraliska skäl motsatte sig den.96Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 329. Som exempel anför Wrede diktsviten »Motiv» (1884) ur Ljung (1889; se Topelius, Nya blad och Ljung, ZTS II, s. 284–289; se även Herberts inledning till utgåvan, s. XXXVII ff.). Många av de krigsscener Topelius målar upp i oförskönande bilder i Planeternas skyddslingar förefaller påverkade av denna stil – idealiseringen av kriget, krigaren och krigsskildringarna som är påtaglig i hans tidigare historiska berättelser är här så gott som frånvarande. Romanen är ändå fast förankrad i romantikens litterära tradition, vilket framgår inte minst av handlingens sällsamma sammanträffanden, fantastiska händelser och inslag av mystik.97Till exempel skulle en protagonist i ett naturalistiskt verk inte mot alla odds undgå att stupa i fält så som Bennu gör (jfr Riikka Rossi, Särkyvä arki 2009, s. 164 f.).

73 Romanen har uppfattats som präglad av en mörk världsbild och en pessimistisk historiesyn till följd av den eskatologiska stämningen, karakteristiken av kriget och huvudpersonernas utveckling. Maija Lehtonen noterar att tiden inte spelar samma helande och förnyande roll som i Fältskärns berättelser: romanen omspänner endast en generation och huvudpersonerna Kristina, Hagar och Bennu är barnlösa. Tiden får närmast en cyklisk karaktär genom beskrivningen av kriget som ständigt återkommande. Den kyliga världsbilden avtecknar sig även i huvudpersonerna, vars problem är att inte kunna älska.98Maija Lehtonen, »’Tidens rätta väsende är evig ungdom.’ Om tiden i Topelius’ berättelser» 1987, s. 372 ff.

74 Kontrasten är påtaglig till Fältskärns berättelser som kännetecknas av den yngre Topelius framtidsoptimism och där han ger uttryck för en dialektisk historiesyn.99Se Köhlers avsnitt »En dialektisk historiesyn» i inledningen till ZTS VII, s. XXXIV f. Ändå är historiesynen i Planeternas skyddslingar inte ensidigt pessimistisk eller regressiv. Liksom i den stora romansviten framhåller Topelius här att den historiska utvecklingen styrs av försynen. Generellt sett är denna utveckling progressiv – Topelius påminner om att »bottenbjelkarne i historiens mausolé öfver förgångna tider» är »verldsstyrelsen, folken och utvecklingens lagar»: »Utan verldsplan finnes intet förnuft i tillvarons virrvarr; utan folk inga regenter; utan utveckling kaos» (II:350). Världshistorien går mot ett slut som i Topelius kristet-eskatologiska tänkande har positiva förtecken: det inbegriper kristendomens seger och judarnas konversion till kristendomen. Som Anna-Kaisa Inkala påpekar förknippas ingen ångest eller rädsla med föreställningen om tidernas ände eftersom tanken utgår från tron |XL|på en älskvärd och nådig Gud som leder människan dit.100Inkala, Uskonnot, aatteet ja Jumalan rakkaus 2012, s. 104. Uppfattningen om historien som en i grunden progressiv rörelse framgår även av textställen där berättelsens 1600-tal ställs mot Topelius eget sekel. Den idylliska landskapsmålningen av platsen där slagen vid Breitenfeld utkämpades 1631 och 1642 är karakteristisk: »i våra dagar» går en järnväg där och »[l]andtgårdar, boskapshjordar, grönskande trädgårdar och åkertegar» utbreder sig över fältet, uppger berättaren (I:1211). En liknande dubbelexponering av platsen för ett historiskt slagfält finns i Fältskärns berättelser.101Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. 615. I en direkt jämförelse mellan tidevarven i ett annat kapitel bedömer berättaren att 1600-talet, oavsett dess »glimmande ljuspunkter» och »gladare mellanstunder», framstår som »ogenomträngligt mörkt», »dystert allvarligt» och »groft tillyxadt» för en 1800-talsmänniska. Han tillstår dock att 1800-talet inte heller är alltför tilltalande – en 1600-talsmänniska skulle antagligen inte vilja flytta dit om hon fick chansen (I:673).

75 Den delvis pessimistiska, delvis optimistiska synen på historien i Planeternas skyddslingar återspeglar den äldre Topelius cykliska historieuppfattning där, med Matti Klinges ord, »allt återvänder, men i en högre, mer utvecklad form».102Klinge, Idyll och hot 2000, s. [256]. Topelius formulerade den här historiesynen explicit i essän »Det providentiela i verldshistorien» året efter att Planeternas skyddslingar hade utkommit i bokform, 1890. I essän gör han gällande att världshistorien följer en förnuftig världsplan och att den rör sig framåt i en spiral, inte i en cirkel.103Topelius, »Det providentiela i verldshistorien», Academica, ZTS XVI.

Planeternas skyddslingar i följetongsformat 1886–1888

Första delen 1886

97 Det finns inga anteckningar i Topelius skriftliga kvarlåtenskap om hur han fick idén till Planeternas skyddslingar, men beslutet att påbörja en ny historisk berättelse tycks han ha fattat 1885. Syftet var, som han skriver till Albert Bonnier den 1 oktober, att gynna spridningen av tidningen Finland, vars grundande han hade engagerat sig i. Topelius tanke var att novellen skulle börja i januari 1886 och gå som följetong i både Finland och en Stockholmstidning, helst den likaledes konservativa Nya Dagligt Allehanda.123Topelius–Bonnier 1/10 1885. I svarsbrevet rådde Bonnier Topelius till parallellutgivning i tidningarna för att undvika »olofligt aftryckande på annat håll».124Bonnier–Topelius 8/10 1885.

98 Topelius hustru Emilie dog den 14 november 1885 och det ledde till att följetongerna sköts upp. Topelius meddelade redaktionen för Nya Dagligt Allehanda i mitten av december att förlusten »icke lemnat tid och tankar öfriga för några arbeten». Han hoppades kunna påbörja arbetet efter jul och leverera större delen av manuskriptet i början eller mitten av mars 1886. I samma brev uppgav han att handlingen utspelar sig i Tyskland, Sverige och Finland under Kristinas regeringstid, och att han inte på förhand kunde avgöra omfånget – skulle det bli »längre än 8 à 10 ark, är sannolikt, att jag fördelar det i en cykel af tre berättelser, som hvardera bilda ett i någon mån afslutadt helt för sig».125Jfr Fältskärns berättelser (ZTS VII) som likaledes är indelad i cykler om tre berättelser. Om Nya Dagligt Allehanda ville trycka novellen lovade Topelius att sända manuskript för sex nummer åt gången varje vecka med början i mars. Beträffande honorar föreslog han en »medelväg» mellan 100 kronor per ark, som han hade fått för novellerna »Toma hjertan» (1862) och »Kungens handske» (1863), och 200 kronor per ark, som han fått för »Ungdomsdrömmar» (1879).126Novellerna hade gått som följetonger i Nya Dagligt Allehanda och ingår i utgåvan Noveller och kortprosa (ZTS VI), under utgivning. Topelius fann ett lägre arvode rimligt eftersom novellen skulle publiceras i två tidningar samtidigt.127Topelius–Nya Dagligt Allehanda (NDA) 18/12 1885 (KB Autografsamlingen, Finland). Nya Dagligt Allehanda arvoderade 150 kronor arket för första delen.128Topelius diarieanteckning i oktober 1886 (NB Coll. 244.139). I december 1885 hade Bonnier uppmanat Topelius att kräva en ordentlig ersättning av Nya Dagligt Allehanda eftersom följetongen skulle inverka på spridningen av en framtida bokupplaga. Han föreslog att honoraret skulle räknas per följetongsspalt i stället för tryckark, och att Topelius borde få 10 kronor, eller minst 8, för en typisk spalt om 40 rader (Bonnier–Topelius 15/12 1885).

99 Vid denna tid hade Topelius av allt att döma kontakt också med redaktionen för Finland – i diariet för december 1885 har han antecknat: »Novell lofvad åt Finland och N.Dagl.Alleh., mars 85 [pro 86].»129NB Coll. 244.139.

100 Det förefaller som om Topelius fortfarande inte hade kommit i gång med novellen i januari 1886. Han uppgav för Bonnier att manuskript inte kan avgå förrän i mars »emedan, förutom stilleståndet i alla arbeten, äfven förstudierna fordra tid».130Topelius–Bonnier 22/1 1886. Men den sista februari kunde han underrätta |XLVIII|Finlands huvudredaktör Agathon Meurman att han fått till stånd 50 sidor i kvartsformat. Arbetet hade varit påfrestande och »kostat förnyadt stökande i halfglömda historiska källor». »En småsak, ett datum, ett förnamn m.m. kan, som du vet stundom upptaga en half eller en hel dag. Vänta likväl ej något af prima qvalitet, tvärtom», fortsatte Topelius, som kände sig tyngd av »förhastade löften». Han siktade ändå på att leverera manuskript i mars, så att följetongen skulle kunna börja den 30 mars eller den 2 april och pågå upp till två månader. »Titeln fås till qvartalsannons.» Om honoraret konstaterade Topelius att han nöjer sig med vad som »förut betalats åt pennor af andra rangen, möjligen resulterande till ett års belopp af mina aktier». Nya Dagligt Allehanda skulle däremot få »blodigare räkning och ingår derpå».131Topelius–Agathon Meurman 28/2 1886 (NB Coll. 244.85). Med »qvartalsannons» avser Topelius annonsering av följetongen i tidningen ett antal dagar före nästa kvartal. Prenumerationer på Finland kunde köpas månads- och kvartalsvis. Beträffande honoraret menar Topelius förmodligen att det till sin storlek kunde motsvara det garantibelopp som han hade tecknat. Finland var förlustbringande från starten och varje år beroende av bidrag från garanterna, som Topelius hörde till. Då tidningen grundades i oktober 1884 tecknade han en garanti på 500 mk (Lars Landgren, »Finland» 1988, s. 76; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 507). Tack vare det större svenska honoraret fick Topelius en skälig ersättning för arbetet och kunde dessutom stöda Finland ekonomiskt; kostnadsfördelningen var motiverad också med tanke på att Nya Dagligt Allehanda var en betydligt större tidning.132Nya Dagligt Allehanda hade ca 3 500 postprenumerationer i januari 1885 och enligt interna uppgifter en totalupplaga på ca 23 000 exemplar. I slutet av 1880-talet var upplagan uppskattningsvis 8 000 exemplar (Jarl Torbacke, Allehanda skepnader 2005, s. 137 f.). Finland hade en upplaga på ca 1 850 exemplar mellan 1886 och 1890 (Landgren, »Finland» 1988, s. 77).

101 Följande dag, den 1 mars, har Topelius i dagskrönikan antecknat: »Novellen sitter hårdt.»133NB Coll. 244.139.

102 Från den 17 mars annonserades följetongen upprepade gånger i Finland med titeln »Planeternas skyddslingar» och karakteristiken »Berättelse från Gustaf II Adolfs och Drottning Kristinas tid».134Finland 17/3–1/4 1886. I annonsen 17/3 lyder karakteristiken enbart »Berättelse från Gustaf II Adolfs tid». Starten meddelades först till den 1 april, men preciserades småningom till den 2. Annonser om följetongen i Finland ingick även i många andra finländska tidningar i slutet av mars, inklusive finskspråkiga.135Se t.ex. Hämeen Sanomat 19/3, Åbo Underrättelser 20/3 och Wasabladet 27/3 1886. I Sverige annonserades Nya Dagligt Allehandas följetong, med utlovad start i april, i flera tidningar under sista veckan i mars.136Se t.ex. Nya Dagligt Allehanda 22/3–1/4, Aftonbladet 24/3 och Göteborgs-Posten 26/3 1886.

103 Agathon Meurman skickade det första avdraget till Topelius för korrekturläsning den 19 mars,137Agathon Meurman–Topelius 19/3 1886 (NB Coll. 244.39). och den 2 april började följetongen med undertiteln »Novell» i Finland. Där gick den i 47 avsnitt till den 15 juli, och alternerade hela tiden med en annan följetong.138Olga Cantacuzène-Altieris (troligen 1843–1929) Snöblomman; originalet Fleur de neige hade utkommit i bokform 1885. Det förklarade redaktionen med tidningens betydligt större följetongsformat än det i Nya Dagligt Allehanda.139Notis i Finland 7/4 1886. Den svenska tidningen utkom vid denna tid i två upplagor: huvudupplagan (»stora upplagan»), som var en aftontidning, och »lilla upplagan», som ursprungligen hade riktats enbart till landsorten, men var tillgänglig även i Stockholm som morgontidning på 1880-talet.140Bernhard Lundstedt, Sveriges periodiska litteratur II 1896, s. 114 [post 340]. »Planeternas skyddslingar» gick som följetong i båda upplagorna av Nya Dagligt Allehanda; den kom dock i gång först närmare mitten av april på grund av att tidningens föregående följetong drog ut på tiden.141Notiser i Nya Dagligt Allehanda 1/4 och 12/4 1886. I lilla upplagan inleddes novellen den 12 april och gick i 51 avsnitt till den 26 juni.142Eftersom alla nummer av lilla upplagan av Nya Dagligt Allehanda inte har varit tillgängliga för utgivaren baserar sig antalet avsnitt i upplagan (här och i fortsättningen) på arkantalet enligt arksignaturerna i följetongen. I huvudtidningen ingick den mellan den 13 april och den 26 juni i 44 avsnitt. Den hann ifatt Finland i början av |XLIX|maj och låg därefter före i publiceringen (se diagram 1). Utgivningsfrekvensen tyder på att tidningarna erhöll egna kopior av manuskriptet, precis som Topelius hade föreslagit för Nya Dagligt Allehandas redaktion i december 1885, för att inte riskera sättning i Stockholm av ett »möjligen svikande korrekturafdrag i ’Finlands’ tryckeri».143Topelius–NDA 18/12 1885 (KB Autografsamlingen, Finland). Bonnier hade tidigare föreslagit att Finland skulle låta sätta följetongen för flera nummer i förväg, så att Topelius skulle hinna korrekturläsa avdraget och ett nytt, korrigerat avdrag skulle kunna avgå till Nya Dagligt Allehanda (Bonnier–Topelius 8/10 1885). Det skulle dock ha krävt en okarakteristisk framförhållning av Topelius, som under alla år som redaktör för Helsingfors Tidningar verkar ha skrivit för omedelbar utgivning (se inledningarna till Noveller, ZTS IV, s. XXVII f. och Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. LV f.).

104 I Finland sattes följetongen i bokformat så att varje avsnitt omfattade fyra boksidor placerade mot varandra två och två i nedre hörnet på recto- respektive versosidan av ett av tidningens blad. På så sätt kunde läsarna klippa ut avsnitten ur tidningen i enskilda vik (konjunkta blad). I lilla upplagan av Nya Dagligt Allehanda sattes följetongen på motsvarande sätt, förutom att en del avsnitt omfattade sex eller åtta boksidor. I huvudtidningen sattes den under strecket, vanligen i sex spalter om 38 rader. Avsnitten i huvudupplagan och lilla upplagan utkom inte parallellt och var inte identiska till omfånget.

105 Andra och tredje delen av romanen sattes senare i samma format i respektive tidning.

|L|

Andra delen 1887

107 Topelius hade blivit klar med första delen den 15 juni 1886.144Anteckning i dagskrönikan (NB Coll. 244.139). Några dagar senare skrev han till Nya Dagligt Allehanda att slutet av första delen hade avgått i korsband till Stockholm med ångbåt, och ursäktade att slutförandet hade försinkats av promotionsfesterna i Helsingfors den 31 maj. Samtidigt passade han på att tacka den svenska tidningens korrekturläsare för väl utfört arbete och uttryckte en förhoppning om att den andra delen, med Kristina som huvudperson, skulle intressera läsarna i Sverige. »Kristina är ännu en olöst psykologisk gåta», säger han i brevet till redaktionen. I en bevarad förlaga till brevet har han tillagt: »Jag söker hennes nyckel, så samvetsgrant jag förmår, och sparar inga detaljstudier.»145Topelius–NDA 18/6 1886 (avsänt brev: KB Autografsamlingen, Finland; förlaga: NB Coll. 244.97). Titeln för andra delen, »Tredje skyddslingen» (ändrad till »De tre» i Bonniers bokupplaga 1889), hade han redan bestämt, däremot var han betänksam över en möjlig fortsättning:

108 [...] tidehvarfvet är så rikt på situationer och karaktersutvecklingen så i behof af en utförligare behandling, att möjligen ännu en tredje del kan visa sig behöflig för afslutandet. Det beror då på, om läsarna tröttnar. Den historiska romanen saknar det brännande intresset af dagens spörsmål, men dess lugn är svalkande.146Topelius–NDA 18/6 1886 (KB Autografsamlingen, Finland).

109 I juni 1886 räknade Topelius med att andra delen skulle börja i oktober och avslutas före årsskiftet,147NDA–Topelius 4/6 1886 (NB Coll. 244.41) och Topelius–NDA 18/6 1886 (KB Autografsamlingen, Finland och NB Coll. 244.97). och så sent som i början av juli bad han Agathon Meurman underrätta Finlands läsare om att »fortsättning följer i höst».148Topelius–Agathon Meurman 7/7 1886 (NB Coll. 244.85). I en notis i Finland 15/7 1886, i samma nummer där första delen avslutas, står att andra delen »skall påbegynnas i september». Tidtabellen var alltför optimistisk och höll inte.

110 Topelius hade redan våren 1886 ordinerats en vistelse på någon tysk kurort på grund av en långvarig magkatarr. Det dröjde till slutet av juli innan han och dottern Eva via Köpenhamn reste till Schwarzwald och Schweiz, där de vistades till senare delen av september.149Paul Nyberg har redogjort för resan, se Zachris Topelius 1949, s. 517–524. Topelius hade förbjudits att ägna sig åt litterärt arbete av något slag under resan.150Topelius–Toini Topelius 12/8 1886 (SLSA 814.1). I slutet av september, på återresan genom Köpenhamn, informerade han redaktionen för Nya Dagligt Allehanda att han inte kunde leverera »Tredje skyddslingen» till den 1 oktober som överenskommet, eftersom han inte anat att hans läkare skulle »torrlägga» honom under augusti–september, så framgångsrikt till på köpet, att han nu var tvungen att förklara sig »tillsvidare insolvent för litterära fordringsegare». Däremot hade han samlat på sig ett »kapital» som han hoppades att inte skulle »ligga ofruktbart» länge.151Topelius–NDA 26/9 1886 (NB Coll. 244.85). Nya Dagligt Allehanda underrättade att följetongen skulle uppskjutas p.g.a. författarens »sjuklighet» i en notis 1/10 1886.

111 Från hösten 1886 finns endast några uppgifter om arbetets framskridande: i oktober har Topelius antecknat att han lovat andra delen till januari 1887, och den 5 november har han noterat att han sätter i gång med arbetet på den.152Diarium respektive dagskrönika för 1886 (NB Coll. 244.139).

|LI|

112 På initiativ av Nya Dagligt Allehanda i december sköts följetongsstarten upp till april 1887, trots att Topelius hade manuskript i beredskap för publicering från årets början. Orsaken var att tidningen ämnade publicera Gregor Samarows roman En konungs lefnadssaga, om Ludvig II av Bayern, under årets första kvartal, innan någon annan hann göra det.153Gregor Samarow är pseudonym för den tyska diplomaten och romanförfattaren Oskar Meding (1829–1903); originalet Gipfel und Abgrund utkom i bokform 1888, för den svenska översättningen står O. H. Dumrath. Finland gick med på att hålla takt med Stockholmstidningen.154NDA–Topelius 7/12 1886 (NB Coll. 244.41), Topelius–Agathon Meurman 11/12 1886 (NB Coll. 244.85) och Meurman–Topelius 13/12 [1886] (NB Coll. 244.39). Topelius svarsbrev till huvudredaktören Wilhelm Bergstrand på Nya Dagligt Allehanda den 16 december är inte bevarat (Topelius diarium över avgående brev, NB Coll. 244.139). Finland underrättade om senareläggandet av delen i en notis 1/1 1887. För Topelius stod det nu klart att »novellen» skulle omfatta tre delar och att Planeternas skyddslingar var verkets övergripande titel. Den redan publicerade första delen, som inte hade haft annan titel än »Planeternas skyddslingar», tänkte han ge titeln »Nattens barn», uppenbarligen med tanke på en bokupplaga. Den tredje och sista delen planerade han att ge titeln »Makalös».155Topelius–Agathon Meurman 11/12 1886 (NB Coll. 244.85).

113 Dateringarna i det partiella manuskript som bevarats till andra och tredje delen (se den textkritiska redogörelsen) visar att Topelius arbetade med andra delens femte kapitel »Bikten» i slutet av januari 1887, och att han den 24 mars, när manuskript avgick till Nya Dagligt Allehanda, hade påbörjat det trettonde kapitlet »Finska bibeln».156Dateringar i manuskriptet NB Coll. 244.101 och anteckning i dagskrönikan (NB Coll. 244.139). Dagen innan hade han skrivit till Finlands huvudredaktör Agathon Meurman och bett om korrektur för flera nummer samt vädjat om att novellen inte skulle alternera med en annan i tidningens följetongsavdelning, så som första delen hade gjort. »Om mången ej läser tidn. följetonger redan derför att de utminuteras i bitar, är det klart, att en längre följetong blir nära nog oläsbar, om två alternera», påpekade han.157Topelius–Agathon Meurman (NB Coll. 244.85).

114 Andra delen, med titeln »Tredje skyddslingen», ingick i huvudupplagan av Nya Dagligt Allehanda från den 1 april till den 1 augusti 1887 i 50 avsnitt, och i lilla upplagan mellan den 1 april och 29 juli i 52 avsnitt. I Finland ingick delen från den 19 april till den 25 augusti i 56 avsnitt (se diagram 2). Följetongen i Finland började knappt tre veckor senare än den i Nya Dagligt Allehanda, tydligtvis eftersom Samarows roman, som publicerades också i Finland, pågick längre än beräknat.158Notis i Finland 19/4 1887. Trots Topelius vädjan till Meurman i mars alternerade Topelius och Samarows följetonger så länge »Tredje skyddslingen» fortsatte. Det sista avsnittet i Finland (en sida) utdelades som separat bilaga till tidningen.

115 Det överenskomna honoraret för andra delen i Nya Dagligt Allehanda var samma som för första delen, 150 kronor arket. På grund av en försummelse från tidningens sida och uppenbarligen Topelius genans att föra saken på tal, samt förkomna brev, honorerades han först i juni 1888 när huvudredaktören Wilhelm Bergstrand sände honom en växel på 2 400 kronor. Beloppet baserade sig då på spaltantalet enligt ett förslag av Topelius.159Topelius–Bonnier 26/2 1888, Topelius–Wilhelm Bergstrand 30/3 1888 (NB Coll. 244.70) och NDA–Topelius 12/6 1888 (NB Coll. 244.41).

|LII|

Tredje delen 1888

117 Topelius hade slutfört arbetet med andra delen den 17–18 juni 1887.160Anteckning i dagskrönikan (NB Coll. 244.139) och datering i manuskriptet NB Coll. 244.101. Uppgifterna om fortsättningen är sparsamma. Det bevarade manuskriptet avslöjar att han i slutet av november 1887 hade hunnit till det femte kapitlet i tredje delen, »Hjerta och statskonst», och i slutet av februari 1888, när han berättade för Bonnier att delen borde bli färdig i mars och kunde börja som följetong i april, hade han precis avslutat det nionde kapitlet »Ett lejonmöte».161NB Coll. 244.101 och Topelius–Bonnier 26/2 1888. I mars författade han de fyra följande kapitlen, och den 30 mars, när han inte hade hört något från Nya Dagligt Allehanda på mycket länge, frågade han om och när redaktionen önskade fortsättningen på »novell-cykeln». Topelius uppgav att han inte skulle känna sig besviken av en refusering; avbrottet sedan andra delen hade trots allt varit långt. Tredje delens omfång beräknade han till »16 à 17 tryckark».162Topelius–Wilhelm Bergstrand 30/3 1888 (NB Coll. 244.70). Postgången var opålitlig vid denna tid och Topelius brev verkar inte ha nått fram. Ett annat nu förkommet brev daterat den 2 maj gjorde däremot det, och i svaret från den 12 juni försäkrade Wilhelm Bergstrand sin glädje att än en gång få bereda läsarna nöjet att bekanta sig med »Topelii mästerverk». Helst skulle följetongen införas från början av oktober 1888.163NDA–Topelius 12/6 1888 (NB Coll. 244.41).

|LIII|

118 Av dateringarna i manuskriptet att döma framskred arbetet med tredje delen regelbundet åtminstone till den 9 juli, då Topelius höll på med kapitel 23, »Messias». De följande tre kapitlen, omfattande 26 manuskriptsidor enligt pagineringen, saknas i handskriften, och nästa datering är från den 20 oktober när Topelius påbörjade det sista kapitlet »Ett nytt lif».164NB Coll. 244.101. I augusti vistades Topelius i Stockholm i två veckor, eller som han förklarade för systern Johanna Sofia Schalin före avfärden: »rättare Gripsholm och Skokloster, för att studera porträtter och lokaler från drottning Kristinas tid». Redan i januari hade han underrättat Bonnier om att han tänkte komma över på sommaren »för att justera Kristina på ort och ställe, innan hon kommer i bokpermar».165Topelius–Johanna Sofia Schalin 3/8 1888 (NB Coll. 309.6) och Topelius–Bonnier 20/1 1888. Topelius samlade inte bara material för att slutföra arbetet med tredje delen, utan också för att redigera de två tidigare delarna inför utgivningen i bokform.166Till exempel förefaller besöket på Gripsholm ha resulterat i beskrivningen av slottet i bokupplagans andra del, stycke 1493 (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 526).

119 Den 21 september sände Topelius början på »Makalös» till Nya Dagligt Allehanda.167Topelius dagskrönika och diarium över avgående brev 1888 (NB Coll. 244.139). En brevväxling mellan Topelius och Agathon Meurman i början av oktober tyder på att Stockholmstidningen hade fått den enda renskrivna kopian, och att Finland antingen skulle använda samma renskrift eller trycket i Nya Dagligt Allehanda som sättningsförlaga. Men Nya Dagligt Allehanda dröjde med starten; en annan roman pågick i följetongsavdelningen långt in i oktober. Finland hade aviserat att tredje delen skulle ingå från det fjärde kvartalets början, och Meurman oroade sig för att ingendera tidningen skulle hinna slutföra följetongen före årets slut. För Finland var situationen prekär: tidningens ekonomi var svag, den hade varit förlustbringande sedan grundandet och hotades av nedläggning vid årsskiftet.168»’Finland’ har intet nyår» skrev Meurman till Topelius, troligen i början av oktober 1888 (NB Coll. 244.39). Tidningen räddades temporärt när den på Topelius förslag omvandlades till kvällstidning från 1889. Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 513 f.; Lars Landgren, »Kieli ja aate – politisoituva sanomalehdistö 1860–1889» 1988, s. 324; Landgren, »Finland» 1988, s. 76. Topelius hade emellertid »konceptet hemma» och tillgång till en »renskrifverska». Han skickade början av delen direkt till tryckeriet (Weilin & Göös) den 11 oktober. Två dagar senare ingick den i Finlands lördagsnummer.169Meurman–Topelius [odaterat, troligen början av oktober 1888] (NB Coll. 244.39) och Topelius–Meurman 11/10 1888 (NB Coll. 244.85).

120 Så inleddes tredje delen, »Makalös», i Finland den 13 oktober 1888 och pågick till den 29 december i 51 avsnitt. I lilla upplagan av Nya Dagligt Allehanda pågick följetongen mellan den 14 oktober och 28 december i 60 avsnitt. I huvudupplagan kom den i gång den 15 oktober och avslutades likaså den 28 december, efter totalt 57 avsnitt (se diagram 3). Topelius var klar med tredje delen senast den 10 november när han skickade slutet till Stockholm.170Topelius diarium över avgående brev respektive dagskrönika (NB Coll. 244.139). Båda tidningarna har ett avsnitt i så gott som varje nummer mellan oktober och december. Trots det kunde Finland inte slutföra följetongen före nyår, utan måste utdela slutet som ett separat bihang till prenumeranterna.171Notis i Finland 30/12 1888. Bihanget omfattar de sista 29 trycksidorna i följetongen (s. 221–249, knappt tre kapitel) och distribuerades i mitten av januari 1889.172Notis i Finland 14/1 1889.

|LIV|

Bokupplagan 1889

Utgivning på Bonniers

127 Förmodligen diskuterade Topelius och Albert Bonnier utgivningen under Topelius Stockholmsbesök i augusti 1888; de träffades åtminstone två gånger då.188Topelius dagskrönika för 1888 (NB Coll. 244.139). I oktober uppmanades Topelius att inte uppskjuta den revision han sagt sig vilja ägna de två första delarna, så att bokupplagan skulle kunna utges i början av 1889. »Behöfver boken öfverhufvud någon revision?», undrade Bonnier.189Bonnier–Topelius 20/10 1888. I ett brev daterat den 2 januari 1889 återkom denne till frågan om en bokupplaga, och i svarsbrevet daterat den 17 januari – det ovan citerade med ultimatum – erbjöd Topelius slutligen förläggandet av Planeternas skyddslingar i både Sverige och Finland till Bonnier. Här kommenterade Topelius också den revision han ämnade utföra – »ett kapitel tillägges för Maria Eleonora, som saknas, och några longörer förkortas» – och yrkade på ett högt honorar – »200 Kronor per ark, maximum 10,000, äfvenom arktalet skulle öfverskjuta 50».190Bonnier–Topelius 2/1 1889 och Topelius–Bonnier 17/1 1889. Som jämförelse fick Topelius 80 kr per ark för första cykeln av Vinterqvällar 1880, 150 kr för andra cykeln 1881–1882, 100 kr för Läsning för barn 6 1884 och 180 kr för Ljung 1889 (Herberts, avsnittet »Förteckning över honorar» i inledningen till ZTS XX:1).

128 Under de följande fyra månaderna diskuterade Topelius och Bonnier praktiska detaljer som tidtabell, bandindelning och kontraktsvillkor, men också undertiteln. Bonnier räknade med att utgivningen i häften, av samma omfång som Vinterqvällar, skulle kunna inledas i april–maj om Topelius kunde leverera början på det reviderade manuskriptet redan i februari. Bonnier kastade fram förslaget att dela in verket i två delar, i stället för tre, av oro för att det troligen var för digert för att bindas i ett band, och tre skulle bli dyrt för köparen. Topelius höll fast vid den tredelade strukturen och befattade sig inte vidare med bandindelningen.191Bonnier–Topelius 22/1 1889 och Topelius–Bonnier 7/3 1889.

129 Topelius godkände Bonniers alla »liberala» kontraktsvillkor, förutom uttrycket »uteslutande förlagsrätt» som han tolkade som full äganderätt till verket. Dessutom yrkade han på att kontraktet skulle innehålla ett maximum för upplagans storlek.192Topelius–Bonnier 7/3 och 23/3 1889 samt Bonnier–Topelius 14/3 1889. Av Topelius brev 7/3 1889 framgår att G. W. Edlund fortfarande försökte förvärva rätten att förlägga bokupplagan i Finland, men att Topelius hade bestämt sig för Bonnier. Topelius ångrade att han hade varit »oerfaren» och av »obetänksamhet» hade gett den svenska förläggaren full äganderätt till Fältskärns berättelser och Läsning för barn 1–3 några årtionden tidigare. Bonnier återgav Topelius rätten till dem för en samlad upplaga av författarens verk i ett brev daterat 2/4 1889. Kontraktet undertecknades av Bonnier den 14 mars och av Topelius den 23. Enligt det skulle verket tryckas i samma format och stil |LVII|som Vinterqvällar och upplagan uppgå till högst 8 000 exemplar. Honoraret fastställdes till 200 kronor per 16-sidigt ark, men högst 10 000 kronor för hela arbetet. Tryckfärdigt manuskript skulle levereras efterhand och senast före midsommaren 1889. Topelius skulle få reviderark (ombrutet korrektur) före tryckningen och erhålla 25 friexemplar. Bonnier hade rätt att sälja boken i Finland, men Topelius behöll översättningsrätten.193»1889 Kontrakt till Planeternas skyddslingar», Topelius, Brev. Korrespondens med förlag och översättare, ZTS XX:1. Originalet finns i två likalydande exemplar på Nationalbiblioteket i Helsingfors (NB Coll. 244.113) respektive Bonniers arkiv i Stockholm. Boken omfattar 42 ark och därmed blev det sammanlagda honoraret 8 400 kronor.

130 Beträffande undertiteln var Topelius första förslag »en tids- och själsstudie», som han snart ändrade till »tids- och karaktersstudie».194Topelius–Bonnier 17/1 och 23/3 1889. Bonnier ansåg det emellertid önskvärt att genren, historisk roman, skulle antydas och att tidsperioden skulle framgå – således: »En karaktersstudie från Dr K tid».195Bonnier–Topelius 22/1 och 2/4 1889. Topelius kontrade med att slå ihop förslagen till det som skulle bli den slutliga undertiteln, En tids- och karaktersstudie från Drottning Kristinas dagar, och förklarade att han inte gärna kunde lämna bort »tidsstudie, emedan den utgör det väsentliga underlaget». Han motiverade:

131 Det är mitt sätt att skrifva historia. Jag lemnar ordnandet af fullständiga fakta åt häfdatecknare och detaljforskare af högre rang och uppställer som mitt mål att framvisa menniskor, uppdaga det lefvande lifvet i de förgångna tider. Detta kan icke ske utan frihet i detaljen och utan att, inom en viss begränsning, komplettera den faktiska sanningen med den imaginära. Jag medgifver, att detta åter, ur vetenskaplig synpunkt, är vådligt, ja oberättigadt, och skall helt visst framkalla kritik. Men det finns knappt en annan utväg att göra historien lefvande, ty utan menniskor är hon död. Om en studie som P. S. duger eller icke duger, beror således derpå, om 1) tiden och 2) dernäst menniskorna äro tecknade sanna.196Topelius–Bonnier 17/4 1889. Se även Bonniers svarsbrev 24/4 1889.

132 Vid revideringen av verket utgick Topelius från följetongen i lilla upplagan av Nya Dagligt Allehanda, som var ombruten i bokformat. Han införde ändringar direkt i trycket, men eftersom han saknade »ej få nummer» på grund av att censuren hade dragit in dem i Finland, var han tvungen att komplettera trycket med handskrift, antingen efter manuskriptet eller följetongen i Finland. Topelius slutförde revideringen i mars. Samma dag som han undertecknade kontraktet, den 23 mars, skickade han de två första delarna i rekommenderat korsband till Stockholm. Den tredje delen var också klar, men verkar inte ha sänts förrän efter mitten av april.197Topelius–Bonnier 23/3 och 17/4 1889. I det senare brevet meddelade Topelius att censuren hade reagerat på »någon notis om attentater mot kejsaren och dylikt» i de indragna numren. Se den textkritiska redogörelsen för närmare beskrivning av det reviderade manuskriptet och de ändringar Topelius gjorde inför bokupplagan. Topelius fick reviderark, som han korrekturläste under våren, sommaren och hösten 1889.198Bonnier–Topelius 24/4 1889; Topelius–Bonnier 9/5, 4/9 och 8/9 1889 samt Topelius–Karl Otto Bonnier 14/5 1889. Den nya stil som Bonnier hade beställt från Tyskland enkom för Planeternas skyddslingar ansåg Topelius »skarp och klar».199Bonnier–Topelius 2/4 1889 och Topelius–Karl Otto Bonnier 14/5 1889.

|LVIII|

133 Bonniers bokupplaga av Planeternas skyddslingar utkom först i sju häften som kostade 1 krona styck i Sverige och 1 mark 40 eller 50 penni i Finland.200Efter annonser i ett flertal tidningar, se t.ex. Nya Dagligt Allehanda 5/6, Finland 11/6 och Tammerfors Aftonblad 6/8 1889. Det första häftet fanns i bokhandeln från början av juni och det sista från slutet av november 1889.201Efter annonser och notiser i Svenska Dagbladet 1/6, Wasa Tidning 9/6, Wiborgsbladet 28/11 och Aftonbladet 30/11 1889. Häftenas omslag illustrerades av Jenny Nyström (1854–1946) och visar episoden i romanens andra del där Bennu berättar om segern vid Breitenfeld för Kristina och Hagar. Bilden (se nedan) omges av en stjärnhimmel och en banderoll med titeln upptill. Till höger visas en medalj med en profilbild av drottningen i lagerkransad hjälm, en musköt, ett par stövlar, en hatt, en värja, ett par handskar, några böcker och ett dokument. Motivet »har riktigt angifvit situationen af ’de tre’», ansåg Topelius, och han tillade: »Utförandet är ju hvad man kan begära af en titelvignett.»202Topelius–Bonnier 2/8 1889. Se även Bonnier–Topelius 2/4 1889.

134 Inbundna exemplar av bokupplagan i förlagets rikt dekorerade klotband var tillgängliga i bokhandlar i såväl Sverige som Finland från december 1889 (se den textkritiska redogörelsen). Bonnier hade låtit binda exemplar i både ett och – »för dem, som kanske tycka att alla tre delar i ett band blir något ohandterlig» – två band (tredje delen separat). Priset för ett exemplar i två förlagsklotband var 9 kronor i Sverige; i ett band troligen 8 kronor 50 öre. I Finland varierade priset: uppgifter om 11 mark 90 penni, 12 mark 75 penni och 8 kronor 50 öre har påträffats i bokhandelsannonser utan att antalet band entydigt framgår.203Bonnier–Topelius 26/11 1889. Prisuppgifterna i Sverige efter annonser i bl.a. Aftonbladet 5/12, Härnösandsposten 7/12 och Svenska Dagbladet 9/12 1889 samt Svea. Folk-kalender för 1890 (1889). Prisuppgifterna i Finland efter annonser i Hufvudstadsbladet 15/12, Wasabladet 4/12 respektive Fredrikshamns Tidning 4/12 1889.

135 Intrycket av den kompletta, »aktningsvärdt korpulenta» bokupplagan så som den gestaltade sig i bokhandeln inför julmarknaden förmedlade Topelius till Bonnier i slutet av november: »Får ej läsaren annat, får han dock sidor.»204Topelius–Bonnier 22/11 1889. På Topelius fråga i mars 1890 om bokupplagans försäljning svarade Bonnier att den »var till julen mycket tillfredsställande. Nu är det ju den tysta tiden.»205Topelius–Bonnier 14/3 1890 och Bonnier–Topelius 18/3 1890. Inga nya upplagor trycktes under Topelius livstid.

Senare upplagor: Stjärnornas kungabarn

143 Efter Topelius död utkom Planeternas skyddslingar med titeln Stjärnornas kungabarn, först 1899–1900 både som en del av Samlade skrifter på Bonniers och Edlunds förlag och som en separat upplaga på Bonniers. Nya upplagor av Samlade skrifter utkom på Bonniers och Schildts 1920, och på Schildts 1935. En kraftigt förkortad upplaga med efterskrift av Paul Nyberg utkom i serien »De goda böckerna» på Lindqvists och Söderströms 1954. Den blev talbok 1984 (Talboks- och punktskriftsbiblioteket i Sverige, utgiven digitalt 2009).

144 Verkets titel i senare upplagor är Stjärnornas kungabarn enligt Topelius uttryckliga önskan: i ett tillägg till dokumentet »Dispositioner och råd för efterlefvande» om en postum utgåva av hans samlade skrifter har Topelius antecknat: »Planeternas Skyddslingar (borde heta: Stjernornas Kungabarn)».210SLSA 801.4. Tillägget har datumöverskriften den 10 november 1894. Den nya titeln dyker dock första gången upp i ett brev från Topelius till Frederik Winkel Horn i augusti 1889 – på danska. Topelius motsatte sig den danska översättarens titelförslag »Fra Dronning Kristinas Ungdom» med motiveringen att den »sväfvar ut i det obestämda».211Frederik Winkel Horn–Topelius 27/7 1889 och Topelius–Winkel Horn 6/8 1889. Han efterlyste en titel som i stil med den svenska skulle begränsa och ange bokens säregna innehåll. Han gav tre nya titelförslag, varav »Stjernenes Kongebörn» är ett, och påpekade att »bokens hela utgångspunkt ligger i 1600-talets tro på stjernornas inflytande».212Topelius–Frederik Winkel Horn 6/8 1889. Den danska titeln blev ändå Fra Dronning Kristinas Ungdomstid; möjligen hann Topelius brev inte fram i tid före tryckningen, se Winkel Horn–Topelius 10/8 1889. Beträffande namnbytet, jfr Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 531 och Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 215.

Översättningar

145 Planeternas skyddslingar har översatts en gång till danska och två gånger till finska. Den danska översättningen, Fra Dronning Kristinas Ungdomstid. Et Tids- og Karakterbillede av Frederik Winkel Horn, utkom på Philipsens förlag i Köpenhamn 1889. Den första finska översättningen, Tähtien turvatit. Aika- ja luonnekuvaus kuningatar Kristiinan ajoilta av Theodolinda Hahnsson, utkom häftesvis på Edlunds förlag 1890–1892; den andra, Tähtien turvatit. Ajan- ja luonteenkuvaus kuningatar Kristiinan ajoilta av Aune Brotherus, ingick i den finska översättningen av Samlade skrifter (Kootut teokset) på WSOY 1930. Nya tryckningar av Brotherus översättning har utkommit fram till 1995 (8 uppl.).213De finska titlarna är raka översättningar av bokupplagans titel 1889. För redogörelsen av översättningar har Birgit Lunelund-Grönroos bibliografi över Topelius tryckta skrifter (1954) och uppgifter i Finlands nationalbibliografi Fennica samt det svenska nationella bibliotekssystemet LIBRIS använts.

Samtida mottagande

Reception 1900–1950

164 Liksom recensenterna på 1880-talet har Topelius första levnadstecknare Eliel Vest ett komparativt grepp i behandlingen av Planeternas skyddslingar i bio|LXVI|grafin från 1905. Romanen kompletterar på sätt och vis Fältskärns berättelser, som glider över Kristinas epok, men innehåller många gemensamma motiv och teman. Historien intar en minst lika central plats, och Vest lyfter särskilt fram krigshistorien, dock med påpekandet att Topelius inte förhärligar kriget. Topelius ser kriget som ett oundvikligt ont som inte har något annat förnuftigt mål än att förneka sig självt. Också det mystiska, övernaturliga elementet är bekant från romancykeln, och liksom där har det endast en symbolisk uppgift. I Planeternas skyddslingar återfinns dessutom »samma idérikedom, samma sanningsträngtan, samma hängifvenhet för lifvets ideellare makter, samma stora medkänsla för de djupa ledens barn». På två områden har Topelius utvecklats, anser Vest: karaktärerna är psykologiskt mer trovärdiga, och de »romantiska öfverdrifterna» har trätt tillbaka, utan att »idealiteten» i skildringen förlorar på det.231Eliel Vest, Zachris Topelius 1905, s. 392–395.

165 Bernhard Estlander avslutar en artikel om Topelius som historiker i festskriften Zacharias Topelius hundraårsminne 1918 med ett koncentrerat omdöme om Planeternas skyddslingar. Han är uppenbart imponerad av Topelius historiska studier och det historiska i romanen. Karakteristiken av Kristina som människa och regent är »snillrik». Stridsscenerna följer inte längre – som på många håll i Fältskärns berättelser – Anders Fryxells framställningar i Berättelser ur Svenska Historien, utan bygger på egna studier, uppger Estlander missvisande. Den sionistiska rörelsen »återges med starkt historiskt underlag». Han konstaterar ändå att romanen aldrig kommer att vinna samma popularitet som Fältskärns berättelser, eftersom något har havererat i romanens komposition (obalans mellan fakta och fiktion), i dess tema (svag fosterländskhet) eller i berättandet (oklart mål). En rent historisk skildring utan fiktiva inslag kunde kanske ha varit värdefullare, bedömer han.232Estlander, »Topelius som historiker» 1918, s. 146 f. Jfr avsnittet »Topelius källor» ovan.

166 Med avstamp i korrespondensen mellan Topelius och Bonnier redogör levnadstecknaren Valfrid Vasenius för romanens tillkomst- och utgivningshistoria i sjätte delen av Topeliusbiografin från 1930. Vasenius analyserar därtill romanens teman och motiv. Han anser att Topelius lät bli att behandla Kristinas regeringstid i Fältskärns berättelser eftersom perioden lämpar sig dåligt för romansvitens två huvudteman, det »ideelt-fosterländska» och motsättningen mellan samhällsklasser. Orsaken till att Topelius senare författade en roman om Kristina ligger dels i att Topelius inte längre på 1880-talet aktivt deltog i »striden för nationens lifsintressen» och därmed inte behövde betona det fosterländska temat, dels i hans ökade intresse för »analys av enskilda personligheter». Stora delar av Planeternas skyddslingar är enligt Vasenius i högre grad historia än novellistik, och han noterar att de historiska tavlorna |LXVII|är betydligt mer fristående från den fiktiva handlingen än i Fältskärns berättelser. Det centrala i Planeternas skyddslingar är det religiösa problemet, men i en helt annan form än i romansviten. Här tar Topelius ställning mot den religiösa indifferentism som framträdde på 1880-talet.233Valfrid Vasenius, Zachris Topelius VI 1930, om utgivningshistorien s. 350–356, om teman s. 376–381.

167 Ruth Hedvall argumenterar i en essä från 1942 för att skildringen av Hagars barndom och kunskapstörst går tillbaka på Finlands första kvinnliga filosofie magister Emma Irene Åström, som promoverades 1882. Hagars kunskapslängtan har även ett samband med Topelius egen, och romanens lyriska partier, t.ex. skildringen av stjärnans inflytande, med Topelius mest personliga diktning. Planeternas skyddslingar lyfter Hedvall fram som »det förnämsta uttrycket för hans [Topelius] intresse och sinne för kvinnlig intellektualitet».234Ruth Hedvall, »’Emma Irene’ i diktens ljus», Hufvudstadsbladet 27/7 1942; se även avsnittet »Kvinnans rätt till bildning» ovan.

168 I en artikel om magi och religion i Fältskärns berättelser noterar Yrjö J. E. Alanen 1944 att Topelius i Planeternas skyddslingar ställer en magisk, astrologisk tro mot den kristna tron, liksom i romansviten. Hagars utveckling – hon som endast har trott på sin ödesstjärna och sig själv, men blivit sviken och till slut ödmjukar sig inför Gud – visar att tron på det magiska inte kan förlösa människan från själviskhetens onda cirkel.235Yrjö J. E. Alanen, Kansamme tien viitoittajia 1944, s. 297 ff.

169 Gösta Attorps ägnar ett kapitel åt romanen i Ungdomsskeppen (1944) och framhäver speciellt den förändrade tonen i skildringen av krig jämfört med Fältskärns berättelser. I den äldre Topelius roman finns ett ökat allvar, påpekar Attorps; cykelberättelsernas lätta sinne och unga, lyckliga humör är borta. Den egentliga huvudpersonen är ryttaren på den röda hästen. På samma sätt som Topelius söker sanningen om kriget söker han sanningen om Kristina och hennes tidevarv, men han är »varken en historiker eller en psykolog att räkna med». Attorps noterar att Topelius framställer Kristina som den första kvinnosakskvinnan i Sverige. Han uppfattar romanen som en förtjänstfull ungdomsbok för den livliga och stämningsväckande berättartonens skull, och för att den till skillnad från Fältskärns berättelser saknar »det omedvetet parodiska element» som roar endast den vuxna läsaren. Attorps enda, »allvarliga» invändning mot Planeternas skyddslingar som ungdomslitteratur gäller skildringen av juden Ruben Zevi. Det övervåld som judarna i romanen utsätts för medan förövarna går obestraffade finner han träffande och aktuellt, men han ogillar parallellen mellan Topelius bild av Zevi som »världspolitikens herre» och liknande uppfattningar i 1940-talets samtid. Attorps menar dock att det säkert inte finns någon antisemitism i Topelius framställning av Zevi, utan att romanfiguren är påverkad av Topelius egen smak för det mystiska och troligen av förebilder i äldre »sensationslitteratur».236Attorps, Ungdomsskeppen 1944, s. 98, 101, 104 ff.

170 Topelius dotterson, historikern Paul Nyberg, redogör kort för tillkomsten och utgivningen av romanen i biografin från 1949, men inte utan oriktigheter i kronologin och skillnaderna mellan följetongerna och bokupplagan. Han söker rötterna till Topelius idé till Planeternas skyddslingar i författarens intresse för Kristinas personlighet och, liksom Ruth Hedvall, förebilder för Hagars person hos både Emma Irene Åström och Topelius själv. Nyberg anser att Topelius har skildrat »sitt eget splittrade väsen» i de två syskonen Hagar och Bennu.237Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [516]–537; den egentliga behandlingen av romanen från s. 525, om impulserna till den s. 529–534.

Senare reception

171 Sedan mitten av 1900-talet har ett halvdussin forskare undersökt Planeternas skyddslingar mer ingående. Av dessa studier är tre avhandlingar som delvis eller helt fokuserar på romanen.

172 I avhandlingen Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa (1968) studerar Mauri Noro Topelius historiefilosofi och uppfattning om försynen samt hegelska influenser utgående från Fältskärns berättelser och författarens senare produktion. Planeternas skyddslingar hör inte till Noros huvudsakliga studieobjekt, men han noterar att kärlekens och krigets tema är centralt för verket, att ryttaren på den röda hästen framträder som ett slags Weltgeist, världsande, som verkar bakom historiens skeenden, och att romanen förmedlar en annan uppfattning om krigets roll i världshistoriens utveckling än Fältskärns berättelser.238Noro observerar att den i romancykeln förekommande föreställningen om kriget som en förnyande kraft (se t.ex. ramfiktionen före andra berättelsen, ZTS VII, s. 77 f.) endast skymtar förbi i Planeternas skyddslingar (»Vulgata», I:18), för övrigt är den förhärskande synen att kriget är en plåga för mänskligheten. En annan skillnad i förhållande till romancykeln är att den naiva och möjligen av Hegel influerade tron på att framtida krig kommer att föras allt mer humant saknas (jfr ZTS VII, s. 77) (Noro, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968, s. 44, 103–110; se även s. 45 f.).

173 Maija Lehtonen har i ett flertal artiklar från 1980- och 1990-talet mångsidigt analyserat Topelius skönlitterära verk, framför allt ur litteraturvetenskapliga perspektiv. Hon tar i förbigående upp biblisk och runebergsk intertextualitet samt skräckromantiska inslag i Planeternas skyddslingar i artiklar från 1990 respektive 1995,239Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius’ berättelser» 1990, s. 56, 70 och »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 19, 21; om biblisk intertextualitet, se även Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002, s. 239–242. och granskar romanens pessimistiska världsbild och syn på historien mer ingående i en artikel från 1987. Lehtonen anser att världsbilden präglas av en kosmisk kyla och att det inte längre som i Fältskärns berättelser enbart är fråga om Finlands historia, utan om världshistorien. Hagars religiösa omvändelse i slutet av romanen utdömer hon som »odogmatisk och ganska krystad».240Lehtonen, »’Tidens rätta väsende är evig ungdom.’ Om tiden i Topelius’ berättelser» 1987, s. 372 ff.; artikeln publicerades ursprungligen på finska i Parnasso 1984. Se även avsnittet »Berättande och historiesyn» ovan. I en senare artikel från 1997 fördjupar Lehtonen analysen av romanen. Förutom historiesynen uppmärksammar hon penningens makt som ett tema, Topelius gestaltning av Kristina, romanens religiösa budskap, och Hagar som en »feministisk hjältinna».241Lehtonen, »Synkkenevä menneisyys. Välskärin kertomuksista Tähtien turvatteihin» 1997, s. 401–405; se även den bearbetade versionen av artikeln i Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002, s. 201–217; Lehtonen återkommer till penningens makt som ett tidstypiskt tema hos Topelius i artikeln »Mammons makt» från 1999, se s. 260 ff. I antologin Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita (2002), där Lehtonens Topeliusartiklar finns samlade och bearbetade, konstaterar hon att Planeternas skyddslingar inte passade in i den realistiska litterära strömningen som var rådande då romanen utkom på 1880-talet. Den visar dock på Topelius förmåga att förnya sig som författare.242Lehtonen, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002, s. 217.

174 I ett kapitel om Planeternas skyddslingar i monografin Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer (2000; fi. orig. 1998) lyfter Matti Klinge fram fredsrörelsen och kvinnorörelsen som de två ideologiska strömningar som utöver reflektioner om världshistoriens väsen utgör temat i romanen. Klinge betonar speciellt betydelsen av Hagars och Kristinas diskussion om ordet doxa i romanens andra del (kap. 7, stycke 423–435).243Klinge, Idyll och hot 2000, s. 343–[349]; kapitlet har ursprungligen publicerats i artikelform på finska i festskriften Album amicorum 1986 (»Naisia kirjastossa. Mitä merkitsee doxa?»). Se även avsnittet »Kvinnans rätt till bildning» ovan.

175 Nils Erik Forsgård disputerade 1998 inom ämnet historia på avhandlingen I det femte inseglets tecken. En studie i den åldrande Zacharias Topelius livs- och historiefilosofi och framhåller där idéromanen Planeternas skyddslingar som Topelius »stora tankesyntes». I romanen förenas två bärande element i den äldre Topelius tänkande: en föreställning om tusenårsriket (millennarism eller kiliasm) och en antisemitisk providentialism. Genom en bred kontextualisering, som omfattar det samtida religiösa och samhälleliga klimatet samt tankegångar i Topelius senare litterära verksamhet, drar Forsgård slutsatsen att Topelius från 1870-talet framåt trodde att mänskligheten levde nära den yttersta tiden. Judarna som kollektiv innehade en central roll i hans kristet-eskatologiska tankekomplex: å ena sidan utgjorde de ett tecken på de »antinationalistiska, kosmopolitiska, kristusförnekande och materialistiska krafterna» som vittnade om Antikrists närvaro i samtiden, å andra sidan var det endast judarnas kollektiva omvändelse till kristendomen och återvändande till Palestina som skulle möjliggöra Kristus andra återkomst. I Planeternas skyddslingar förkroppsligar gestalten Ruben Zevi Topelius kluvna syn på det judiska folket. Handlingen i romanen är förlagd till 1600-talet, men den religiösa tematiken speglar förhållanden i Topelius samtid och romanen bör läsas som ett inlägg i den samtida debatten om judefrågan, anser Forsgård.244Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 208 f., 214, 232, 235 f. Forsgård redogör också kort för romanens tillkomst, möjliga influenser från andra skönlitterära verk och en del av Topelius källor för den historiska framställningen, samt behandlar de tre huvudpersonernas karaktärer och utveckling. Han noterar att romanen handlar om sökandet efter identitet, och att den kristna kärleken ställs mot egoismen. Att Hagar i slutkapitlet bekänner sin kärlek till Kristus och därmed börjar ett nytt liv ligger »helt i linje med Topelius allmänna livsfilosofi» (ibid., s. 214–220, 225–230). Se även avsnittet »Kriget, judarna och tidernas ände» ovan.

176 I artikeln »Topelius, Orienten och islam» (1998) konstaterar Forsgård att Topelius syn på islam och de arabiska folken var negativ och pessimistisk (möjligen i Hegels efterföljd), samtidigt som hans bild av Orienten var starkt romantiserad. Den orientaliska motivkretsen i Planeternas skyddslingar är ett exempel på hans tidstypiska fascination för det österländska, annorlunda och mystiska. Skildringen av Konstantinopel, bortsett från hovlivet, är »onyanserad och oskarp» – Topelius har sökt »drömmen snarare än vardagslivet».245Forsgård, »Topelius, Orienten och islam» 1998, s. [143] ff.

177 Teologen Anna-Kaisa Inkala disputerade 2012 på den tvärvetenskapliga avhandlingen Uskonnot, aatteet ja Jumalan rakkaus. Zacharias Topeliuksen romaani Tähtien turvatit ja sen kontekstit. Avhandlingen, som betraktar Planeternas skyddslingar ur ett såväl teologiskt, litteraturvetenskapligt som filosofiskt perspektiv, är den hittills mest omfattande studien av romanen och undersöker Topelius uppfattning om religioner, ideologier och den kristna |LXX|kärleken så som de framträder i den. I fokus står verkets lutherska teologi och förhållande till andra religioner, kvinnosaken samt kärleksbudskapet. Dessutom analyserar Inkala huvudpersonerna med hjälp av skamteori och Kierkegaards stadieteori. Inkala ansluter sig till tidigare forskning (Klinge, Forsgård) som sett romanen som en syntes av den äldre Topelius tänkande där pacifism och feminism förbinds med hans kristna världsåskådning. Romanen stärker bilden av Topelius som positivt inställd till kvinnosaken, och Inkala påpekar att hans uppfattningar i frågan inte motsvarade de kyrkligt konservativas, vars parti han annars tog. Inkala tolkar romanen framför allt som ett ställningstagande i den samhälleliga och kyrkliga krisen mellan konservativa och liberala i 1880-talets Finland, och ifrågasätter Forsgårds tolkning av romanen som ett antisemitiskt och kristet-teologiskt inlägg i den samtida debatten om judefrågan. Romanens centrala budskap är kärleken till Gud, som människan kan finna genom Kristus.246Inkala, Uskonnot, aatteet ja Jumalan rakkaus 2012, s. 224, 266 ff., 270, 275 f.; se även avsnitten »Det kristna kärleksimperativet» och »Kriget, judarna och tidernas ände» ovan. Inkala har presenterat sin avhandlingsforskning med tonvikt på romanens kristna filosofi och dess gestaltning av judendomen i artikeln »Juutalaisia kasvoja» 2015. Därtill har hon undersökt Topelius tankar om uppfostran och bildning i romanen i en senare artikel, »Itsekasvatuksen teema Topeliuksen Tähtien turvateissa» 2019; se även Timo Jantunens artikel, »Tähtien turvatit – satu sodasta ja rakkaudesta», i samma antologi.

178 En handfull forskare har därtill tangerat Planeternas skyddslingar i studier över mer övergripande teman och motiv i Topelius produktion eller i andra sammanhang: Gunnar E. Rancken i den narratologiska studien Zachris Topeliuksen kuvakielestä ja faabeleista (1968) om bildspråk och fabler hos Topelius; Bo Lönnqvist i ett kapitel i De andra och det annorlunda (1996) om Topelius gestaltning av julen;247Bo Lönnqvist, De andra och det annorlunda 1996, se s. 60 f., 64 i kapitlet »Topelius och julen». Hannu Syväoja dels i avhandlingen »Suomen tulevaisuuden näen» (1998) om nationalismen i finländska historiska romaner och noveller under 1800-talet och tidigt 1900-tal, dels i en artikel från 1999 om finskheten i Topelius historiska berättelser;248Hannu Syväoja, »Suomalaisuus Sakari Topeliuksen historiallisissa romaaneissa» 1999, se s. 59, 61. och Teuvo Laitila i ett kapitel i Uskonto, isänmaa ja antisemitismi (2014) om inställningen till judar i Planeternas skyddslingar.249Laitila, Uskonto, isänmaa ja antisemitismi 2014, s. 75–79; se även avsnittet »Kriget, judarna och tidernas ände» ovan.

179 Armo Nokkala nämner i avhandlingen Tolstoilaisuus Suomessa (1958) om det tolstojanska tänkandets idéhistoria i Finland att krigstemat i Planeternas skyddslingar möjligen kan vara influerat av Tolstojs Krig och fred (ry. orig. 1868–1869). En svensk översättning från 1886 ingick i Topelius boksamling. Nokkala påpekar dock att Tolstoj inte delade romanens uppfattning om att människans strävanden att utplåna kriget ur världshistorien är fåfäng.250Nokkala, Tolstoilaisuus Suomessa 1958, s. 198 f., 366; Museiverkets förteckning över böcker som Topelius ägde. Mauri Noro anmärker att det är omöjligt att avgöra när Topelius skaffade Krig och fred och anser att något direkt inflytande inte är påtagligt i Planeternas skyddslingar (Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968, s. 108 f.). I avhandlingen Strindbergs Kristina (1988) om Strindbergs historiska källor till dramat Kristina (1904) noterar Ola Kindstedt att drottningens despotism är starkare framhävd i Planeternas skyddslingar än i något annat historiskt eller skönlitterärt verk fram till sekelskiftet 1900.251Ola Kindstedt, Strindbergs Kristina 1988, s. 80. Kindstedt har undersökt Kristinabilden i ett fyrtiotal verk från senare delen av 1600-talet till slutet av 1800-talet där Strindberg kan ha hämtat stoff till dramat, se ibid., s. 60–68. Flera av verken anlitades även av Topelius som källa, bl.a. Fryxells Berättelser ur Svenska Historien 6–12 (1833–1843), Geijers Svenska folkets historia III (1836) och Whitelockes dagbok (1777).

Översiktsverk

180 Planeternas skyddslingar behandlas i fem finländska litteraturhistoriska översiktsverk och ett kulturhistoriskt. Dessa presenteras nedan. Korta omnämnanden finns i två översikter (Kai Laitinen, Finlands litteratur 1988 och Allan Tiitta, Kansallisgalleria 1996).252Kai Laitinen, Finlands litteratur 1988, s. 90; Allan Tiitta, »Zacharias Topelius» 1996, s. 67. I svenska litteraturhistoriska översiktsverk tas verket i allmänhet inte upp – på sin höjd noteras det som ett exempel på Topelius historiska berättelser (E. N. Tigerstedt, Svensk litteraturhistoria 1948–1960; Gunnar Tideström, Ny illustrerad svensk litteraturhistoria 1956–1967; Bernt Olsson & Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige 1987–2013).253E. N. Tigerstedt, Svensk litteraturhistoria 1948, s. 353 [1960, s. 360]; Gunnar Tideström, Ny illustrerad svensk litteraturhistoria III 1956, s. 487 [1967, s. 494]; Bernt Olsson & Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige 1987, s. 271 [2013, s. 244].

181 I Finlands svenska litteratur (1917), det första översiktsverket av den svenska litteraturen i landet, anser Ruth Hedvall att Planeternas skyddslingar i konstnärligt avseende inte når lika högt som Fältskärns berättelser. Hon bedömer skildringen av det orientaliska i romanen som svag, men uppskattar karaktärsstudien av Hagar, som är en »estetisk-intellektuell typ», ovanlig i äldre romaner.254Ruth Hedvall, Finlands svenska litteratur 1917, s. 208 f. I en artikel i Schildts Julkatalog 1918 berömmer Hedvall Topelius skildring av det starkt intellektuellt betonade själslivet hos både Hagar och Kristina (»Idealgestalten i Topelius’ diktning», s. 23).

182 Erik Ekelund summerar romanens handling, religiösa tematik och kärleksbudskap i avsnitten om Topelius i två finländska litteraturöversikter från 1960-talet: Suomen kirjallisuus (1964) och Finlands svenska litteratur (1969). Han räknar Planeternas skyddslingar till Topelius mest betydande verk eftersom författaren i det nedlagt »all sin tankes visdom och sitt långa livs erfarenheter». I likhet med Vasenius (se ovan) noterar Ekelund att romanens kritik av religiös indifferentism riktar sig mot samtida antireligiösa tongångar.255Erik Ekelund, »Sakari Topelius» 1964, s. 317 f. och Finlands svenska litteratur 2 1969, s. 208 f.; innehållet i avsnitten är mer eller mindre identiskt.

183 Topelius »halvt ockulta» försynstro kulminerar i den mäktiga och skickligt skildrade historiska romanen, som kröner författarskapet, anser Johan Wrede i den finska litteraturhistoriska översikten Suomen kirjallisuushistoria (1999).256Johan Wrede, »Zacharias Topelius – Kansallishistorioitsija» 1999, s. 263.

184 I Finlands svenska litteraturhistoria från samma år lyfter Wrede fram vägen in i lärdomens värld som ett viktigt tema i Topelius produktion; »mest virtuost» framträder det i Planeternas skyddslingar. Hos Topelius har kunskapen dock en demonisk eller faustisk dimension: den leder »bort från Gud och in i egoism och självförhävelse».257Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 330. Nils Erik Forsgård ger en mer utförlig presentation av romanen och den äldre Topelius tankevärld i samma verk, och betonar i stort sett samma aspekter som i avhandlingen (se ovan). Han framhåller att romanen, som kännetecknas av en »pessimistisk och statisk livsfilosofi», är ett »historiefilosofiskt testamente» och »höjdpunkten på Topelius livslånga verksamhet för kristendom och nationella ideal».258Forsgård, »Utopisten Topelius» 1999, s. 331 ff., 335 f.

185 Forsgård har också uppmärksammat romanen i det finska kulturhistoriska översiktsverket Suomen kulttuurihistoria (2002). Där bedömer han den som betydligt mer förtjänstfull i litterär mening än Fältskärns berättelser. Han |LXXII|påpekar dessutom att verket utöver idéroman är en klassisk äventyrsroman i stil med Charles Dickens, Victor Hugo och Alexandre Dumas.259Forsgård, »Zacharias Topelius» 2002, s. 468.

186 För en internationell publik har Planeternas skyddslingar presenterats på engelska av Jaakko Ahokas (A History of Finnish Literature 1973) och George C. Schoolfield (A History of Finland’s Literature 1998). Ahokas konstaterar att många av Topelius historiska romaner publicerades som följetonger och därför är osammanhängande. Hans berättelser var populära och efter engelskt mönster fyllda av »romantic extravaganza» – konspirationer, trolldom, alkemi m.m. Med Planeternas skyddslingar gick Topelius till angrepp mot den samtida religionsfientligheten och hade för avsikt att påvisa hur stolthet över det egna intellektet, makthunger och egoism leder till förtappelse. Budskapet går dock mer eller mindre förlorat i vimlet av fantasifyllda händelser.260Jaakko Ahokas, A History of Finnish Literature 1973, s. 50 f. Schoolfield ger ett utförligt referat av handlingen och anser att romanen är rik på intressanta ämnen, men också mindre trovärdiga händelseförlopp. Intrigen kring Benjamin och Ruben Zevi tyder på att Topelius var bekant med den sionistiska rörelsen och åskådliggör hans ambivalenta inställning till judendomen. Schoolfield kritiserar Topelius för en tvetydig gestaltning av Kristina och menar att den kan bero på hans indirekta sätt att behandla hennes »maskulina» drag och konversion till katolicismen.261George C. Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 342 f.

Uppmärkta ändringar

199 Nedanstående typografiska normaliseringar är markerade i den digitala utgåvan och visas i lästexten när visningsalternativet Konsekvensändringar/Normaliseringar är aktiverat. Typografiska normaliseringar upptas inte i förteckningen över utgivarändringar.

200 Citattecken före och efter blockcitat och strofer satta med indrag i originaltrycket återges inte. Den inbördes ordningen mellan citattecken, tankstreck och skiljetecken har normaliserats enligt nuvarande praxis. Detta gäller främst skiljetecken som har placerats innanför eller utanför avslutande citattecken i originalet.

201 Replik som inleds utan citattecken eller tankstreck har kompletterats med tankstreck. Tankstreck mellan replik och anföringssats har tagits bort om repliken slutar med ett skiljetecken. Överflödiga citattecken och tankstreck har tagits bort, inte bara i repliker utan överlag. Saknade citattecken och tankstreck, vanligen i repliker före eller efter inskjuten anföringssats, har kompletterats. Citattecken som replikmarkör har ersatts av tankstreck, förutom i ett textparti i tredje delen (III:255–260) där de av berättaren anförda replikerna har normaliserats med citattecken som markör. I grundtexten är dessa repliker delvis markerade med citattecken och delvis med tankstreck, men citattecken är mer motiverat från en berättarteknisk synpunkt.

202 I grundtexten markeras en del av romanpersonernas direkt återgivna tankar, som vanligen åtföljs av anföringssatsen »tänkte NN vid sig sjelf», med tankstreck, och en del saknar typografiska markörer. Detta har normaliserats så att inga tankar markeras typografiskt.

203 Tusental, förutom i fråga om årtal, har normaliserats: 1 000 i stället för 1000 eller 1,000. Kommatecken efter tusentalssiffran har avlägsnats i två årtal (III:1179).

Stillatigande ändringar

204 Nedanstående typografiska normaliseringar har gjorts stillatigande.

205 Två punkter som signalerar paus eller avbrott har normaliserats till tre (...). Är punkterna fler än tre står de däremot kvar så som i originalet. Spärrad stil har ersatts med kursiv. På ett ställe har typografiska citattecken (“) |552|ersatts med gåsögon (»), som är det allmänt förekommande citattecknet i grundtexten.

206 Fotnoternas hänvisningstecken har justerats så att de löper sidovis enligt den tryckta ZTS-utgåvans ombrytning. Som hänvisningstecken används de samma som i grundtexten: arabiska siffror och enkla samt dubbla asterisker med högerparentes. Tecknet ***) har dock ersatts med †).

207 Där bokstäverna å, ä och ö saknar diakritiska tecken i originalet, men avsikten uppenbarligen har varit att använda dem och inte a eller o, har bokstäverna korrigerats. Samma gäller felsvängda bokstäver.

208 Originalets förstaradsindrag efter rubrik eller vid nytt avsnitt återges inte (däremot nog förstaradsindrag vid nytt stycke efter blockcitat och strofer). Brev, biljetter o.d. återges för läsbarhetens skull som blockcitat även när de i originalet inte avviker från andra textstycken.

209 I klockslag med bråktal har blanksteg lagts till mellan bråket och heltalet (t.ex. III:1202: kl. ½11 → kl. ½ 11). I samband med normalisering av citattecken och skiljetecken har blanksteg lagts till eller tagits bort enligt behov. Där ord i grundtexten har avstavats utan bindestreck har ordleden sammanfogats.

210 Den gemena, kursiverade grekiska bokstaven kappa som i grundtexten och varianterna tryckts med typen ϰ återges med κ (III:1414, 1415).7I teckenkodningssystemet Unicode har κ (gemena kappa) kodpositionen U+03BA och ϰ (kappa-symbolen) U+03F0.

Manuskriptet NB Coll. 244.101

212 Manuskriptet består av ihopbundna lägg om 4, 8, 12 och 20 sidor, sammanlagt 456 sidor. Manuskriptet är ofullständigt: del I saknas i sin helhet, i del II drygt fyra kapitel i början (styckena 1–304), och i del III drygt fyra kapitel i början (styckena 1–209) samt drygt tre kapitel före slutkapitlet (styckena 1281–1420).

213 Läggen består av gulnat konceptpapper med vattrat rutmönster. De sista tio uppslagen har mörknat. Måtten på de flesta lägg är ca 37 × 23 cm, ett fåtal lägg är något mindre. Texten är skriven med svart bläck, liksom den egenhändiga pagineringen i övre ytterhörnen. Handstilen är relativt liten och tydlig. Kolumnerna täcker halva sidan mot innerkanten; de yttre marginalerna är lika breda som textraderna – förmodligen för att de är avsedda för |553|tillägg – och inre marginaler saknas. Papperet är fläckat och kanterna ställvis nötta och tejpade.

214 Det bevarade manuskriptet börjar med pag. 59., texten motsvarar stycke 305 i del II (mitten av kapitel 5). Pagineringen har justerats på några sidor i samband med strykningar: pag. 170. (struken text) följs av 169a., därefter 170., och några sidor senare 173., 174. (struken text), 173a., 174. Andra delen avslutas på pag. 264. och därefter följer ny sidnumrering. Det första bevarade lägget till del III har pagineringen 43., texten motsvarar stycke 210 (från och jag vore din mor; mitten av kapitel 5). Efter pag. 268. (III:1280; den larmande hopen, trampande under) saknas 26 sidor (III, slutet på stycke 1280–1420, d.v.s. slutet på kap. 23 samt kap. 24–26). Efter pag. 268. följer pag. 295. med slutkapitlet »Ett nytt lif». Dubblerad paginering förekommer: 303., 304., 303a., 304. På manuskriptets sista sida, pag. 310., har texten strukits och en hänvisning införts till omarbetningen av slutet som återfinns på pag. 310a. (pag. ändrad till 304. med blyerts).

215 Första antecknade dateringen är 29/1 [1887] (pag. 59.) och den sista dateringen i del II är 17/6 87 (pag. 263.). Första dateringen i del III är 30/11 [1887] (pag. 43.) och den sista 23/10 88 (pag. 303a. och 307.).

Sättningsmanuskriptet NB Coll. 244.167

225 Manuskriptet består i huvudsak av tryckta och till en mindre del av interfolierade handskrivna blad inbundna i en bokpärm med marmorerat omslag i blått och gult samt svart läderrygg. Inlagans tryckta blad mäter ca 20–21 × 11,5 cm. De handskrivna bladen är något mindre, av varierande storlek och papper (17–19 × 10–11 cm). De tryckta delarna av manuskriptet utgörs av en uppsättning av följetongen i lilla upplagan av Nya Dagligt Allehanda som har klippts ut ur tidningen (se »Utgivningshistorien»). De handskrivna delarna består främst av kompletteringar till den tryckta texten, som saknar vissa partier, och därtill av nyskrivna tillägg. Stickprov visar att kompletteringarna förmodligen är avskrifter av följetongen i Finland. Handskrifterna är skrivna med svart bläck dels av Topelius, dels av två främmande händer (A och B). Textpartierna av Topelius hand är skrivna med relativt liten och tydlig handstil, medan partierna av annan hand är skrivna med stor och tydlig handstil och har karaktären av renskrift.

226 Manuskriptet omfattar sammanlagt 958 sidor: romanens första del 314 sidor paginerade [1]–309, andra delen 322 sidor paginerade [1]–257, och tredje delen 322 sidor paginerade [1]–292.

227 Manuskriptet till romanens första del består av tryckta sidor fram till mitten av stycke 1063 i kapitel 18, »Äfventyr i Böhmen» (s. [1]–188 i ms), med undantag för ett tillägg om en sida av Topelius hand. Tillägget motsvarar stycke 39–43 i kap. 1, »Vinternatt», och är infogat på ett blad mellan s. 14 och 15. Det åtföljs av en anvisning om att texten skall ingå på markerat ställe på s. 14. Från mitten av stycke 1063 framåt består manuskriptet av |556|handskrift av annan hand (A) på 62 infogade blad. De handskrivna sidorna är, liksom de tryckta, paginerade i mitten av övre kanten. Pagineringen löper 189–309; de tre sista sidorna är blanka.

228 Manuskriptet till andra delen består främst av tryckta sidor, men också sju kortare partier med handskrivna sidor. De fem första är skrivna av annan hand (A) och motsvarar texten från slutet av stycke 85 till början av stycke 102 i kap. 2 »I Kolmordens skog» (ett lägg om 14 sidor, pag. 21–24); från stycke 133 i kap. 2 till stycke 181 i kap. 3 »Spartanskor» (28 sidor, pag. 29–36, sista sidan blank); från mitten av stycke 354 till stycke 387 i kap. 6 »Lärdom mot lärdom» (14 sidor, pag. 65–68); från mitten av stycke 447 i kap. 7 »Doxa» till mitten av stycke 466 i kap. 8 »Segerbudskap» (14 sidor, pag. 77–80); och från stycke 635 till mitten av stycke 652 i kap. 10 »Den vandrande juden» (14 sidor, pag. 105–108, sista sidan blank). Varje sida är inte paginerad i dessa lägg, utan pagineringen är inlemmad i den löpande texten och markerar den tryckta textens sidindelning. Två handskrivna partier, bägge nya tillägg, är skrivna av Topelius: en sida på ett infogat blad mellan s. 116 och 117 som motsvarar stycke 700 i kap. 11 »Slottsbranden», och drygt 1 ½ sida på ett blad mellan s. 244 och 245 som motsvarar stycke 1493 i kap. 24 »Spörsmål för lifvet» (sidorna är paginerade 1. och 2. i övre ytterhörnen). En anvisning på det förra bladet förklarar att texten skall ingå på markerat ställe på s. 117 och en på det senare bladet att texten skall ingå på s. 249.

229 I tredje delen finns två partier med handskrivna sidor infogade bland de tryckta sidorna. Det första omfattar ett nytt kapitel, 16 »Mor och dotter», skrivet av annan hand (B) på ett lägg om 20 sidor infogade mellan s. 168 och 169. Läggets första sida är opaginerad, de följande som bär text är paginerade 2.–15. i övre ytterhörnen. Läggets tre sista sidor är blanka. En anvisning förklarar att det nya kapitlet skall ingå före s. 168 där kap. 17 »Hotande förebud» börjar. Det andra handskrivna partiet omfattar texten från mitten av stycke 1156 till mitten av stycke 1177 i kap. 21 »Stambul Sarai» och är skrivet av Topelius på ett lägg om 14 sidor infogade mellan s. 216 och 221. Sidorna är paginerade 216., 216a., 217., 217a., 218., 218a., 219., 219a., 220. och 220a. i övre ytterhörnen. Läggets fyra sista sidor är blanka.

230 Manuskriptet har använts som sättningsmanuskript för den första bokupplagan av romanen som utkom på Bonniers 1889.8Se »Utgivningshistorien» och Topelius–Bonnier 23/3, Bonnier–Topelius 2/4 samt Topelius–Bonnier 17/4 1889.

Ändringar

231 Såväl de tryckta som de handskrivna delarna av manuskriptet har ändringar av Topelius hand, de tryckta på så gott som varje sida. Ingreppen omfattar |557|närmast korrekturändringar och justeringar av stavning och interpunktion, och i mindre utsträckning strykningar av enstaka ord och meningar samt kortare tillägg över raden och i marginalen. De mer omfattande tilläggen och ändringarna ingår, som ovan nämnts, i separata, infogade lägg. Merparten av ändringarna finns i manuskriptets tryckta delar.

232 Eftersom manuskriptet i grunden består av följetongen i NDA (de tryckta delarna) och följetongen i Finland (de handskrivna delarna), och manuskriptet har använts som sättningsmanuskript för förstaupplagan, återspeglas de ändringar som Topelius har gjort i manuskriptet i skillnaderna mellan förstaupplagan och de båda följetongerna. Denna varians är närmare beskriven i avsnittet nedan. Gällande stavning kan man ändå notera att Topelius vanligen har ändrat i linje med stavningen i följetongen i Finland. Exempel på några av de mest frekventa stavningsändringarna i manuskriptet: knapt → knappt, siffror → ziffror, stanna → stadna, imellan → emellan, flere → flera, icke → intet, fogel → fågel, finnes → finns, längs → långs, tretio → trettio, order → ordres, fiendtlig → fientlig. Därtill har Topelius ofta ändrat ändelsen i bestämd form plural från -e till -a.

Skillnader mellan följetongerna

235 Fördelningen mellan varianter av olika slag i jämförelsen mellan följetongen i Finland och följetongen i Nya Dagligt Allehanda presenteras i tabell 2. Majoriteten av de knappt 6 100 varianterna utgörs av skillnader i stavning (ca 2 200), men skillnaderna i interpunktion är nästan lika många (ca 2 000). De substantiella skillnaderna är betydligt färre (ca 1 200), liksom skillnaderna som beror på tryck- eller sättningsfel (ca 700). Det är anmärkningsvärt att varianterna fördelar sig mycket olika på romanens tre delar: ca 2 500 och |558||559|2 600 i första respektive andra delen, och bara ca 1 000 i den tredje. Följetongsversionerna av tredje delen är alltså förhållandevis lika varandra, i synnerhet med beaktande av att nästan en tredjedel av skillnaderna beror på tryck- eller sättningsfel.

237 En orsak till skillnaderna i interpunktion är att i Finland används kommatecken och tankstreck för att markera inskjutna satser, medan endast tankstreck vanligen används i NDA, t.ex. »Förvisso, – svarade mäster Sigfrid, – hafva [...]» respektive »Förvisso – svarade mäster Sigfrid – hafva [...]» (I:91). Dessutom verkar den finländska följetongen ha en mer rigorös tillämpning av den grammatiska kommateringsprincipen, som föreskriver att varje sats avskiljs med kommatecken.

238 Stavningsvarianterna beror av allt att döma i stor utsträckning på att följetongen i Finland inte är lika konsekvent stavad som den i NDA, och i vissa fall följer en annan stavningsprincip. Exempelvis förekommer stavning med både ä och e i ord som växa/vexa, substantiv i bestämd form pluralis slutar på både a och e i ord som hästarna/hästarne, och ord som knappt/knapt och föreställde/förestälde förekommer med både dubbel och enkel konsonant (se tabell 3). Stavningsskillnaderna är påtagliga i första och andra delen, men i tredje delen är stavningen i de två versionerna mer lika. I första och andra delen i Finland dominerar t.ex. stavningen ’knappt’, med endast ett fåtal förekomster av ’knapt’. I tredje delen är däremot ’knapt’ klart vanligast. I NDA förekommer endast ’knapt’. Motsvarande gäller för t.ex. fågel/fogel, herrlig/härlig och stadna/stanna, där ’fågel’, ’herrlig’ och ’stadna’ är de vanligaste stavningarna i första och andra delen i Finland, men ’fogel’, ’härlig’ och ’stanna’ de vanligaste i tredje delen i Finland liksom överlag i NDA.

240 De substantiella skillnaderna mellan följetongerna omfattar främst enskilda ord som bytts ut, nyanserats eller står i annan form eller böjning. Till exempel där Finland har ’sommaren’, ’tuppkycklingen’ och ’försaka’ har NDA ’sensommaren’, ’tuppkyckling’ och ’förlora’ (I:131, I:636 och II:1542). Uttryck och satser kan också skilja sig från varandra: i stället för »alla rökar», »Stockholms stads fattiga» och »vilda blodtörst» i Finland står det »alla sina rökar», |561|»Stockholms fattiga» och »blodtörst» i Nya Dagligt Allehanda (I:182, II:868 och III:2). Därtill finns det ett tjugotal mer omfattande skillnader där hela meningar eller satser saknas i endera följetongen, eller där de omformulerats, framför allt i första och tredje delen (bl.a. vid textställena I:520–521, I:675, I:790, II:28, III:9, III:32, III:104 och III:146). Bortfallen av text beror sannolikt till stor del på sättningsfel – många av dem är rätt uppenbara haplografier, som när »hennes medfödda art; vi kunna ej ändra, endast beklaga hennes öde» i NDA står som »hennes öde» i Finland (III:801) – men det finns även fall som visar på tydlig redigering, såsom en replik av Urban Niemand (Bennu) som i Finland lyder »De döpte mig till katolik [...]» och i NDA »Jo, goda voro de nog; de gjorde mig frisk, jag fick stekta äpplen, så mycket jag ville. Men så döpte de mig till katolik [...]» (I:1091). På några ställen har den finländska följetongen militärhistoriska uppgifter som saknas eller har en något annan formulering i den svenska (I:811, I:822, I:828). De substantiella skillnaderna mellan följetongerna tyder på att Topelius antagligen gjorde ändringar i manuskript till Finland eller i korrektur för tidningen efter att han hade skickat manuskript till NDA.

Skillnader mellan följetongerna och förstaupplagan

241 I tabellerna 4 respektive 5 presenteras hur skillnaderna mellan dels följetongen i Finland och förstaupplagan, dels följetongen i Nya Dagligt Allehanda och förstaupplagan fördelar sig över variantkategorierna. Skillnaderna är färre mellan NDA och förstaupplagan än mellan Finland och förstaupplagan, oberoende av om man betraktar totalantalet eller fördelningen per del eller variantkategori. Resultatet är förväntat med tanke på att Topelius har använt följetongen i NDA som utgångspunkt för bearbetningen inför förstaupplagan (se avsnittet »Textetablering» ovan).

244 Överlag återspeglar variansen mellan följetongerna och förstaupplagan variansen mellan följetongerna.

245 Förstaupplagan är i de flesta fall lika konsekvent stavad som följetongen i NDA, men många ord stavas som i Finland, t.ex. ’fågel’, ’thron’ och ’ordres’ i stället för ’fogel’, ’tron’ och ’order’ (se tabell 3 ovan), i enlighet med sättningsmanuskriptet. Överlag är dock stavningen i förstaupplagan närmare den svenska än den finländska följetongen (drygt 25 procent färre stavningsvarianter, jfr tabell 4 och 5). En del av stavningsvarianterna beror på att förstaupplagan skiljer sig från båda följetongerna, t.ex. anges tal med bokstäver i förstaupplagan och med siffror i följetongerna, och på ett flertal ställen där förstaupplagan har ordet ’intet’ har följetongerna ’icke’. En anvisning av Topelius i ett brev till Bonnier kastar ytterligare ljus över stavningsvariansen:

246 Ännu vill jag tillägga, att min stafning ej är fullt konseqvent och kan rättas i tryckeriet efter Sv. Akademins ordlista, med undantag blott af några högst få skrifsätt, som jag vill bibehålla: thron, fågel, finns, fanns o. s. v.11Topelius–Bonnier 17/4 1889.

247 De substantiella skillnaderna mellan förstaupplagan och följetongerna är till stora delar de samma som mellan följetongerna, och på de flesta textställen där det finns substantiell varians är förstaupplagan identisk med NDA medan Finland har en annan lydelse (de substantiella varianterna är 50 procent färre mellan NDA och förstaupplagan än mellan Finland och den samma, jfr tabell 4 och 5). Detta beror förmodligen delvis på att Topelius inte har kommit ihåg att i sättningsmanuskriptet till förstaupplagan införa alla ändringar som han gjorde för följetongen i Finland efter att manuskript till NDA hade avgått.

248 Majoriteten av de textställen i förstaupplagan som skiljer sig substantiellt från tidningsversionerna utgörs av mindre redigeringsingrepp: Topelius har strukit meningar (t.ex. »Mest sörjde Slange att se sin unge skyddsling, |563|markgrefven, bland fångarnes antal.», I:876), ersatt meningar (»Enkedrottningen Maria Eleonora besvor med tårar sin dotter att aflägsna denne gudlöse man.» → »Läkarne förklarade honom för en charlatan.», III:861), och infogat nya meningar (III:121, III:204 m.fl.). Han har också infogat en ny fotnot (till stycke III:833) och ändrat ordföljden i meningar (t.ex. i stycke III:434). Därtill har Topelius modifierat titeln på andra delen från »Tredje skyddslingen» till »De tre», ändrat titeln på det tjugonde kapitlet i tredje delen från »Petri klippa» till »Det stora budet» och reviderat personbeskrivningar, bl.a. den av Ruben Zevi (I:895) och Gustav Horn (II:207).

249 Bland de mer omfattande strykningarna ur förstaupplagan finns ett textställe i Finland och NDA där Ruben Zevi ger sin dotterson Urban en talisman (efter II:1458), och ett senare textställe där talismanen kommer till gagn för Urban (II:1472–1474).

250 I förstaupplagan finns det några nya längre textpartier: ett stycke om Stockholms slott och ett om Gripsholm i andra delen (II:700 och II:1493), samt hela det sextonde kapitlet »Mor och dotter» i tredje delen. Samtliga exempel på substantiell varians mellan följetongerna och förstaupplagan här och i de två ovanstående styckena återgår på ändringar som Topelius har gjort i sättningsmanuskriptet.

251 För ytterligare exempel på varians, se kommentarerna till enskilda textställen.