Hugg honom i stycken, der han ligger inklämd i råttfällan!
1 Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Så mycket blod, så många tårar och ännu ej nog! Tidtals höll han in sina tyglar framför en stad eller två, betraktade hånleende diplomaternes försök att öfverlista hvarandra och fortsatte derpå den vilda jagten. Allt mera skoningslös trampade hästens hof på qvarlefvor af välstånd, rester af menniskolycka. Ryttaren hade afkastat sin första förklädnad; munkkåpan skylde icke mera hans skramlande benrangel; bibeln var icke mera hans högt burna sköld. Han red öfver fält och städer i hela sin afskräckande nakenhet, grinande af blodtörst och roflystnad, sträckande utan blygsel fram sina giriga händer, hvarhelst han ännu kunde hoppas ett byte.
2 I detta religionskrig, som blifvit ett röfvarekrig, klappade ännu här och der menskliga hjertan, som kunde blöda af sorg öfver så mycket elände. Gustaf II Adolfs störste lärjunge, Lennart Torstenson, var sin mästares efterföljare äfven deri, att han, sjelf obefläckad, sökte hejda sina krigares blodtörst, så länge detta var honom möjligt. Men det var icke längre möjligt. Kriget förvildades mer för hvarje år; egen nöd, hat och hämd, ständigt hazardspel om lif och lycka utsläckte till sist alla menskliga känslor. När soldaten gick i fält, hade han sagt farväl åt fredens sedvanor, fredens arbete, fredens aktning för andras rätt. Hvarför skulle han skona? Ingen skonade honom. Hvarför skulle han arbeta? Arbetets frukt var den förstkommandes rof. Hvarför skulle han spara? I morgon|6| skulle han dö. De, som ännu behöllo en inrotad kärlek till pligt och fädernesland, följde sin fana och frågade icke hvem de slogo eller hvar de härjade, endast det var en fiende, som måste falla för deras seger och rikta dem med sitt byte. De, som glömt, att de någonsin egt en torfva jord eller ett kärt hem, – och sådana funnos till många tusende i det förhärjade Tyskland eller det fjerran brödlösa Skotland, – sålde sig åt den mestbjudande eller den, som efter ett nederlag erbjöd dem nya utsigter till seger och plundring.
3 Kriget, som lossar alla sedernas och de husliga dygdernas band för att ersätta dem med den jernhårda militäriska disciplinen, framkallar beständigt |340|sällsamma motsatser. Hvem skulle hafva trott, att trettioåriga kriget, midt under sin förfärande upplösning af alla fjettrar på de vilda naturdrifterna, likväl hade att framvisa den underbaraste af alla motsägelser, ett familjelif i fält? Så var det likväl, och icke undantagsvis, utan nästan som regel. Alla större arméer, de kejserliga och tyska mest, de svenska och franska mindre, åtföljdes af en talrik trosspersonal, till hvilken hörde qvinnor och barn. Trossens beskaffenhet berodde af fältherrens stränghet. Tillät han, som Wallenstein, sina soldater allt för att samla till sina härar så många som möjligt, så släpade dessa härar med sig en mängd liderliga qvinnor, ofta föga mindre till antal, än soldaterne sjelfve. Var fältherren sträng, så förjagade han detta lösa följe, men tillät i stället soldaten att medföra hustru och barn för att hålla honom vid bättre mod under fälttågets mödor. Särskilde fältväblar anstäldes att sörja för dessa familjers transport, när hären bröt upp från ett läger, eller för deras qvarter och förnödenheter, när hären slog sig ned i ett nytt. Nyare tiders artell och proviantering kände man icke då: soldaten fick hvad man kunnat medföra eller uppbringa, men oftast fick han sörja sjelf för sin kost och förplägning. Detta blef då hans hustrus omsorg. Hon kokade hans mat, hon tvättade och lappade hans kläder, så godt sig göra lät, men ofta nog sågo arméerna ut som leder af trashankar, åtskilda endast af vapnen, då ju uniformer endast brukades af kungliga lifvakter. Det var ingen lätt omsorg att anskaffa mat och kläder i fält. Soldathustrun inträngde i bondgårdarne, mera pockande än soldaten sjelf, genomsökte skåp, kistor|7| och källrar med fyndig roflystnad, spände sedan bondens häst för hans egen kärra och körde sitt byte till lägret. När ett kejserligt regemente en gång öfvergått en flod, befalde öfversten, uppledsen vid den besvärliga trossen, soldathustrurna att qvarblifva på andra stranden. Då hördes en veklagan från alla leder i regementet, ty hustrurna medförde soldatens kläder och kokkärl; öfversten måste tillåta dem öfvergå floden.
4 Soldatens förbindelser voro ofta lösa nog, så att hustrurna ej sällan byttes eller såldes man och man emellan. Ju längre kriget drog ut på tiden, desto mer ökades barnskaran, ända dertill, att Gallas och Hatzfeld stundom medförde dubbelt större sällskap vid trossen, än de räknade soldater i ledet. Torstenson medförde på sina berömda iltåg ett vida ringare antal, men alltid några familjer. Under sitt sista fälttåg åtföljdes han af sin maka Beata De la Gardie och deras fyraårige son.
5 Den store fältherren hade slagit ned som en ljungeld på det öfverraskade Danmark, tillintetgjort Gallas’ här, som skulle instänga honom i Holstein, och var nu ånyo på marsch för att afhugga den kejserliga örnens klor i dess |341|eget näste. Han hade vid slutet af år 1644 kastat sig in i Tyskland och stod vid början af året 1645 i Böhmen för att derifrån infalla i de kejserliga arfländerna och göra ett slut på Ferdinand III:s öfvermod. Med hjelptrupper från Bajern och Sachsen hade kejsaren lyckats hopbringa en ny här, som under Hatzfelds befäl följde Torstenson i spåren och hade befallning att hellre våga allt, än att, som Gallas’ härar, smälta bort i hunger och elände.
6 Den 23 februari gamla stilen 1645 mot aftonen hade Hatzfeld uppnått den svenska hären i närheten af böhmiska byn Jankowitz eller, som några skrifva, Jankow, Jankau. Båda motståndarne voro ungefär jemnstarke, 16 000konsekvensändrat/normaliserat man hvardera, nära två tredjedelar kavalleri och blott en tredjedel infanteri, men det svenska artilleriet var öfverlägset det kejserliga. Bådas ankomst var en öfverraskning för de olycklige böhmarne, som trodde kriget förflyttadt till norra Tyskland och hoppats få andas ut efter de förra årens härjningar, men oförväntadt sågo sitt land ånyo lemnadt till pris åt lika fruktade vänner, som fiender. Allt hvad fly kunde flydde; endast en liten trupp resande|8| judar, vid pass 30 man stark, ansåg det rådligast att söka skydd vid den svenska trossen och fick, emot god betalning, rasta invid dess lägerplats.
7 Torstenson såg vägen till Österrike stängd och hade att välja mellan ett djerft anfall eller ett farligt återtåg. På aftonen red han ut i månskenet med en del af sin stab för att rekognoscera fiendens ställning och den obekanta nejden, som låg vidpass 3 tyska mil söder om staden Tabor och 5 mil (47 kilometer) sydsydost om Prag.
8 Fältherrens vana blick uppfattade genast situationen. Han befann sig i en vild, glest bebodd bergstrakt. I vester Jankowitz, i öster byn Wotitz, mellan dem en oländig, kuperad mark, en slingrande bäck och en enstaka bondgård. Så långt ögat kunde urskilja, sågs i det svaga månskenet endast kulle vid kulle, mellan kullarna småskog, en obetydlig slättmark och smala dalgångar, bevuxna med ginst och porsris. Man kunde knappt tänka sig en otjenligare plats för ett fältslag. Hatzfeld stod, redan väl förskansad, på de östra kullarna i en ställning, som ej kunde forceras utan stor risk och betydlig manspillan.
9 – Det går icke! Våra sqvadroner kunna ej röra sig utan att nedskjutas från småskogen,konsekvensändrat/normaliserat yttrade generalen af kavalleriet Arvid Wittenberg, i det att han missnöjd instack kikaren i fodralet. Denne beundrade finske hjelte, Torstensons högra hand, med sitt blyga, flickaktiga, fylliga ansigte, sin korta, korpulenta gestalt, sin trubbnäsa, sitt långa, mörkbruna hår, sina finrakade kinder, sina smala mustacher och små händer, motsvarade föga i det yttre sitt krigarerykte. Endast de lifliga, bruna ögonen och det bestämda draget öfver läpparna läto ana fältherren.
|342|
10 – Infanteriet stormar höjden i centern, och kavalleriet kringgår flyglarne,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte den alltid oförvägne fransmannen, generalmajor Mortaigne.
11 – Nej, det går icke!konsekvensändrat/normaliserat inföll i sin tur den lika oförfärade, men försigtigare skotten, generalmajor Douglas. – Vi hafva ingen öfversigt. Vi kunna segra på en punkt och blifva slagne på en annan.
12 En ung officer, som red näst invid fältmarskalken, utsträckte sin arm och pekade på en mörk kulle i sydost.
|9|
13 – Här, ers excellens,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – är nyckeln till situationen. Låt oss besätta denna höjd, och vi dominera ställningen.
14 Anmärkningen röjde en blifvande fältherre, men behagade icke öfverbefälhafvaren.
15 – Jag skall begära eders furstliga nådes råd, när det faller sig lägligt,konsekvensändrat/normaliserat svarade Torstenson kärft och vände sig till de äldre generalerne. – Mina herrar,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – jag räknar på edert bepröfvade mod. Förråden tryta; stadna kunna vi icke, retirera än mindre. Låt oss i Guds namn våga ett fältslag. Ni, Douglas, anför vår venstra flygel, ni, Mortaigne, centern och ni, Wittenberg, högra flygeln. Lösen: hjelp, Jesus! Ställningen skall förändras. Ingen tid att förlora. En hvar på sin post!
16 Den unge pfaltzgrefven Karl Gustaf hade avancerat till öfverste för kurländingarne, sedan han bestod sitt första eldprof vid Leipzig. Nu svängde han småleende om sin häst med de öfrige. Snäsan hade riktats mot honom som yngst, men gälde mera de gamle. Så tillgänglig Torstenson annars var för erfarna råd, tålde han ingen motsägelse, när han uppgjort sin plan.
17 Vid samma tid på qvällen red fältmarskalken Hatzfeld ut med sin stab för att rekognoscera svenskarnes ställning.
18 – Om de icke angripa oss, skola vi attackera dem,konsekvensändrat/normaliserat yttrade han till sina generaler med en tillit, som han var långt ifrån att hysa inom sig. – De väntade oss icke så snart. Vi hafva dem i fällan; de komma hvarken fram eller tillbaka.
19 – För alla helgon, ers excellens, intet förhastande!konsekvensändrat/normaliserat inföll den erfarne, kloke De Suys, hans öfverqvartermästare. – Vår ställning är den bästa, och Torstenson kan, nu som vid Leipzig, lura oss med en låtsad flykt.
20 – Hugg honom i stycken, der han ligger inklämd i råttfällan!konsekvensändrat/normaliserat utropade häftigt de bajerska hjelptruppernas tappre befälhafvare Johan de Werth, som hade brådt tillbaka till Bajern för att försvara sitt land mot fransmännen.
21 – Han skall ej undkomma oss,konsekvensändrat/normaliserat försäkrade Hatzfeld med samma tillit. – Ni, De Suys, anför centern, ni, De Werth, högra flygeln och ni, Götz, vår venstra flygel.|10| Lösen är nu, som alltid, Jesus Maria. Och Maria skall gifva |343|oss i morgon en herrlig victoria. Hon har uppenbarat sig i drömmen för vår nådige kejsare och lofvat honom att ändtligen kröna den rättrogna kyrkans vapen med seger ... Grefve Götz, ni har midt emot eder flygel höjden der i sydvest. Ni besätter den ofördröjligen med artilleri och det bästa regemente ni kan umbära.
22 Dessa ord riktades till en jettelik ryttare i svart rustning med ett eldrödt skärp, som utvisade hans höga militäriska grad. Hela hären, hela Tyskland och halfva Europa kände denne fruktansvärde man, hvars blotta namn var en fasa för de olyckliga länder, hvilka hemsöktes af hans svärd. Hvar han gick fram i fiendeland, betecknade ett bredt spår af aska och blod hans väg; hvar han red genom vänners område, flydde allt hvad fly kunde för hans våldsamma utpressningar. Och likasom för att rätt tydligt angifva den mission han hade att utföra som folkens gissel, hade han kallat sin svarta stridshäst Attila; der dess hofvar trampade, växte intet gräs mer. Han var den kejserliga härens klubba; han hade stigit från grad till grad genom sin vilda, skoningslösa tapperhet, men när man anförtrodde honom befälet öfver en här, visade han sig oduglig till fältherre: han förstod endast att döda.
23 Fältmarskalken grefve Hans Götz, Pasewalks grymme bödel 1630, Sachsens mordbrännare 1632, den med blod, rof och förbannelser mest belastade af alla kejsar Ferdinandsfälthöfdingar, förde handen till stormhatten och svarade:
24 – Skall ske, eders excellens! I morgon vid denna tiden skall jag dricka den heliga jungfruns eller djefvulens skål, lika godt hvem som gifver oss segern.
25 Det var ännu vinter, kölden hade tilltagit, jernrustningen kylde som is den grymme höfdingens bröst och armar. Vid återkomsten till qvarteret kallade han sin stallmästare Feldmann och lät gifva sig en bägare starkt spanskt vin. Dess innehåll flöt genom hans ådror såsom en eldflod.
26 – Hund,konsekvensändrat/normaliserat röt han till tjenaren, – du har gifvit mig smält bly.
27 – Det är Toccadillas bästa, som ers nåd vann på tärning af den spanske generalen,konsekvensändrat/normaliserat svarade Feldmann,|11| en liten mörklett karl i de Götziska färgerna, svart och rödt.
28 Grefven hade ridit hårdt i dag, vinet fortfor att brusa som en lavaström i hans inre. Han beslöt hvila. Vresig kastade han sig i full rustning på tältsängen, med befallning att väckas efter en timme. Stallmästaren sökte sin korta vederqvickelse på en matta vid tältöppningen. Han hade, som trogen tjenare, smakat på vinet, äfven han, för att profva den rätta sorten.
29 Var det af vinet eller af dagens mödor, timmen förgick och derefter åter en, åter en och åter en. Herre och tjenare sofvo tungt. På en gång uppreste |344|sig båda och stirrade framför sig i det mörka tältet. Lampan hade slocknat, en svag månstråle inträngde genom en fogning i tältduken och skapade i de täta skuggorna en ljusgestalt, liknande en qvinna med högra armen sträckt emot höjden. Efter en stund hade månen flyttat sig, strimman försvann och med henne den spökbild hon framkallat i nattens skuggor.
30 – Jesus, Maria, det var hon!konsekvensändrat/normaliserat framstammade stallmästaren, skälfvande i alla leder, när han åter befann sig i mörkret. Grefven sprang upp med en åtbörd af raseri och grep sin darrande tjenare vid strupen.
31 – Bekänn, skurk!konsekvensändrat/normaliserat utropade han. – Du lät henne komma in!
32 – Vid alla helgon! Vid sankt Jakobs ben! Vid den helige Sebastians pilar! Jag kan ej förklara huru hon kommit in. Ers nåd ... af barmhertighet ... jag qväfs ... fråga skyltvakten huru han understått sig att insläppa en främmande qvinna.
33 Den förvånade skyltvakten bedyrade, att ingen kunnat intränga i tältet. Han hade bevakat ingången i snart fyra timmar, gått fram och åter för kölden och väntade aflösning.
34 Det var verkligen bistert kallt. Grefven famlade efter sitt svärdfäste, men besinnade sig, återvände till tältet, lät tända lampan och yttrade lugnare, men ännu i upprörd ton:
35 – Feldmann, det var hon. Hvarför kommer hon? Begär hon mitt blod eller ditt?
|12|
36 Stallmästaren undvek den ömtåliga frågan med en fyndighet, som påtagligen röjde vana att parera tyranners hugskott.
37 – Ers nåd,konsekvensändrat/normaliserat sade han, ännu hviskande, – var det hon? Var det icke snarare den heliga jungfrun, som kom att bebåda ers nåd och kyrkan en stor seger i morgon?
38 Grefve Götz försjönk i tankar.
39 – Den heliga jungfrun kommer icke till mig,konsekvensändrat/normaliserat sade han bittert. – Det är länge sedan vi två voro bekanta. Jag hade fått på min lott en annan helig jungfru, och henne var jag nog dåraktig att gifva i din hand, som icke var värd att vidröra sandkornet under hennes fot. Hvad har du gjort af henne, eländige ögontjenare? Hon kom icke dit hon skulle komma.
40 – Ers nåd vet, att hon var svag, att hon icke i sitt dåvarande tillstånd uthärdade resans mödor. Ers nåd vet, att hon dog i Ingolstadt, att priorn i dominikanerklostret fick sexhundra gyllen till messor för hennes själ, utom en klädning af guldbrokad åt den heliga jungfrun ...
41 – Krigsbyte, Feldmann, blodbestänkt rof; derför går hon igen. Jag visste ju, att sådant icke duger till messor. Men lika godt, det är allt munkegnäll. |345|Jag var ju en gång en narr, jag som de andra, och trodde, att presten var Gud. Sedan jag gaf henne i din hand, är det slut med mitt himmelrike. Och det är likväl skada, icke på presten, men på Gud. Han behöfves ibland, om ej för annat, så för att stå den andre emot. Det förekommer mig stundom, som hade djefvulen fått makt öfver mig, sedan jag gaf mitt skyddshelgon åt dig. Gräf upp henne ur klosterjorden, Feldmann: jag skall bruka benet af hennes finger, det der fingret med ringen, till amulett! ... Hvad lider natten?
42 – Ers nåd befalde mig att väcka sig om en timme. Jag har vakat hela natten och pligtskyldigt påmint om tiden, men ers nåd sof så tungt, ers nåd hörde mig icke,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte tjenaren, angelägen att med den ena lögnen öfverskyla den andra.
43 – Hvad?konsekvensändrat/normaliserat utropade grefve Götz, i ögonblicket mera klarvaken, än om man affyrat en kanon tätt vid hans öra. – Klockan är ½ 4! Usling, det blir din död!
|13|
44 Han störtade ut. Månen hade gått ned. En frostig nattdimma låg öfver de mörka höjderna, hvilkas konturer aftecknade sig mot den stjernströdda himmelen. En del af lägret var redan i rörelse. Morgonsömnige utsträckte krigarne sina styfnade lemmar och begynte ordna sig i led under befälets kommando. En adjutant afbidade grefvens ordres vid ingången till tältet.
45 – Fort till öfverste von Seiffern med ordres att låta sitt regemente besätta kullen der i sydvest! Åtta kanoner och fyra sqvadroner ryttare följa. De infama paddorna hade bort stå der för en timme sedan!
46 – Jag har sedan en timme afbidat ers excellens’ ordres,konsekvensändrat/normaliserat vågade adjutanten anmärka.
47 Detta var för mycket. Götz affyrade ursinnig en pistol, som svedde den unge krigarens hår, och kastade sig på sin svarta Attila för att sjelf leda den vigtiga, den anbefalda, men tyvärr så obegripligt försummade manövern. Det var för sent. När truppen ändtligen befanns under marsch, rapporterade spejarne, att en svensk kolonn redan satt sig i rörelse mot samma strategiska punkt af det vidsträckta slagfältet.
2. Slaget vid Jankowitz.
»Bära sig åt som Götz vid Jankowitz.»
48 Fältmarskalken Torstenson hade icke behöft erinras om vigten af den allt beherskande höjden. Redan före daggryningen den 24 februari skickade han en afdelning af Wittenbergs flygel att besätta höjden med artilleri. Samtidigt lät han hela sin här svänga åt höger, så att dess långa leder nu stodo utsträckta |346|från vester till öster mellan byarna Jankowitz och Wotitz, ej mera i norr och söder, som fienden sett dem qvällen förut. Manövern var ytterst svår på en oländig mark, men verkstäldes med|14| denna beundransvärda ordning, som Gustaf Adolf infört och som mer än en gång afgjort de svenska vapnens seger. Tysta, allvarliga, rörde sig dessa skaror framåt i morgonens halfskymning, utan att se hvarandra och utan att vika ett steg åt sidan, tilldess att hela kedjan slutligen, likt en mekanik, som ljudlös svänger på sina gångjern, stod ordnad i dalen nedanför höjden, beredd att möta sin fiende.
49 Denna skickliga och oväntade sidorörelse tvang Hatzfeld att lemna sin fördelaktiga position och likaledes uppställa sin front från vester till öster, norr om svenskarne. Den ofta nämnda höjden blef härigenom än tydligare en nyckel till båda härarnas ställning. Götz uppbjöd allt för att godtgöra sin ödesdigra försummelse. Der blef en kapplöpning mellan hans folk och svenska afdelningen, som hade längre, men banad väg till höjden, medan Götz måste genomtränga en tät småskog. Svenskarne hunno förut; deras kulor begynte vid Götz’ anryckande bortsopa hästar och karlar på bergssluttningen. Svärjande drog sig Götz tillbaka och sökte skydd i skogsdungen. Men äfven hit nådde de svenska kulorna; hans folk råkade i förvirring, togs i sidan af svenskt rytteri och upplöste sig flyende öfver dalgången.
50 Förgäfves sökte han hejda denna besinningslösa flykt. Så hade man aldrig sett Götz förr, och man hade dock sett honom i de blodigaste handgemäng, nedtrampande under Attilas hofvar hela leder af jernklädde krigare. Hans svärd nedmejade utan åtskilnad flyende egne och anstormande fiender. Han var fruktansvärd i sitt raseri; mot honom höll ingen stånd; hans häst tycktes lika osårbar som han sjelf. Men en osynlig hämnare hade utmätt hans stund och sände honom från fjerran eldgap ett jernklot, som menskliga lemmar ej kunde motstå. Det sista man såg af denne blodige bödel var hans blixtrande värjspets öfver ett moln af grus, der en svensk kanonkula slog ned. Hans styckade lemningar, blandade med den svarta Attilas blod, igenkändes på en guldkedja, fordom röfvad från Pasewalk. Hans eftermäle i Böhmen, der man glömt hans grymhet för att minnas hans olydnad, blef ordstäfvet: »bära sig åt som Götz vid Jankowitz».
51 Hatzfeld sände sin venstra flygels reserv i elden. Oordningen blef stor, till följd af terrängen. Samlade|15| rörelser voro omöjliga. Enskilda truppafdelningar anföllo och tillbakaträngde hvarandra. Utom större manspillan för de kejserlige, var ingenting afgjordt.
52 Fram emot middagen blef en paus i striden. Hatzfelds förändrade ställning hade lemnat vägen till Olmütz fri, och Torstenson öfverlade, om han |347|borde framrycka på denna väg mot Mähren. Men en half framgång var ej hans sed; fiendens oordning ingaf honom hoppet att vinna en hel seger. Han stormade en annan höjd, belägen i Hatzfelds center, men fann, mot förmodan, ordnade leder, kastades tillbaka och miste 10 lätta kanoner. Denna hans motgång blef signal till en ny strid utefter hela linien.
53 Början gjorde, mot ordres, sägs det, Johan De Werth med sitt tappra bajerska kavalleri. Mot honom stod Douglas med 10 sqvadroner, mest skottar och tyskar, samt 2 sqvadroner finske ryttare under öfverste Henrik Horn. Mellan hvarje sqvadron i båda svenska flyglarnes första treffen stodo 40 musketörer, också ett arf från Gustaf II Adolfs nya krigskonst. Bajrarne föllo för desse skarpskyttars välriktade eld, drefvos tillbaka, men kommo åter och åter om igen, som Pappenheimarne vid Breitenfeld. Näst Pappenheim, hade den kejserliga hären ingen så beundrad och älskad hjelte, som Johan De Werth. Hvar hans bruna häst frustade och hans röda fälttecken lyste, der stupade allt framför honom, der var furie, som man den tiden så gerna uttryckte sig. Fången, slet han sig lös; fallen under sin skjutna häst, besteg han genast en annan. Hela svenska venstra flygeln svigtade under hans hugg och var nära att sprängas. Reserven ryckte fram, men höll icke stånd mot den fruktade hjelten. Då märkte Douglas, att bajrarne, för hvarje gång de kastats tillbaka, åter samlade sig i skydd af en brigad fotfolk, som stod bakom linien. Redan dödstrött och förtviflande om segern, lyckades han förena qvarlefvorna af tre sqvadroner till en enda, högg in på det bajerska fotfolket och sprängde brigaden i stycken. Då fick De Werths folk intet andrum mer, skingrade sig och drog sin anförare med sig. Så nära segern, ville De Werth ännu på flykten vid Tabor ej erkänna sig slagen. Han gjorde allt för att samla sitt folk till ett nytt anfall, men de hörde honom icke mer, de flydde till Bajern, der De Werth snart åter|16|vann sitt rykte som oemotståndlig genom en seger mot fransmännen.
54 Högra svenska flygeln var spridd mellan höjderna, jagande framför sig Götz’ slagne ryttare, när den angreps af starka kolonner från Hatzfelds reserv. Här stredo Wittenberg, Karl Gustaf, Axel Lillie och kärnan af svenska hären med Torstensons lifregemente i sin spets. Striden var hårdnackad och blodig. Götz, som tillåtit soldaten allt sjelfsvåld och alla grymheter, var afgudad af sina förvildade krigare; nu ville de hämnas hans skugga. Wittenberg behöfde hela sin krigskonst, Karl Gustaf hela sin oförvägna tapperhet för att samla och åter samla sitt skingrade folk. Ändtligen slöto sig deras leder med samma beundransvärda disciplin från Gustaf Adolfs tider och öfvergingo i sin tur till anfall. Desse segervane veteraner framryckte som |348|en fast sluten mur och trängde allt undan. Fiendens leder genombrötos, kastade om och flydde med lösa tyglar till Tabor. Hans artilleri blef taget och riktadt emot hans center.
55 Under denna heta strid, man emot man, mellan kullarna, blef ingen varse, att fem sqvadroner kejserlige kuirassierer kringgått ställningen och oförväntadt stodo i svenska härens rygg. Slaget hade varit förloradt, om icke desse djerfve ryttare råkat vara kroater och funnit ett lockbete, som kom dem att glömma allt för sin roflystnad. De stötte på svenska härens tross, som var lägrad i småskogen; fylda vagnar, vintunnor, qvinnor. Kroaterne kastade sig öfver vagnarne, hånlogo åt qvinnornas jämmerrop och började med van hand plundra. I detta deras käraste nöje stördes de, mot sin förmodan, genom ett modigt försvar af den annars föraktade trossbetjeningen. En ung man samlade kring sig de mest behjertade och anföll så eftertryckligt de plundrande, att de nödgades värja sig sjelfve. Ursinnige, bortjagade de den lilla skaran, men i nästa ögonblick var den åter öfver dem som en myggsvärm och tvang dem att lemna vagnarne. Det drog ut på tiden, Wittenbergs flygel hade segrat, kroaterne hörde skott falla bakom sig i skogen. Snart visade sig en sqvadron af kurländingarne och kom i rätt tid att befria Torstensons maka, just när hennes försvarare voro nära att duka under för öfvermakten. Kroaterne flydde, faran var öfverstånden.
|17|
56 De kejserliges fotfolk i centern hade framryckt samtidigt med deras flyglar och anföll svenskarnes center. Här red Torstenson, hvilken ögonblickligen lät fylla hvarje lucka; här fick Mortaigne svalka sin brinnande stridslust; här försvarade blå regementet sin gamla ära. Hatzfelds infanteri var till stor del nyvärfvadt folk, men fanatiske katoliker, som eldades ända till dödsförakt af vissheten, att i dag skulle den heliga jungfrun gifva dem seger. Kampen här blef icke mindre hård än på båda flyglarna, men blodigare, derför att de stridande trängdes samman, bröst mot bröst, på det trånga utrymmet mellan skogshöjderna. Klockan närmade sig 4 på eftermiddagen, skymningen skulle snart inbryta, och ännu var ingenting afgjordt.
57 Då hade ändtligen båda svenska flyglarna segrat och svängde nu, på Torstensons ordre, båda åt norr, så att de, i förening med sin center, inneslöto den kejserlige centern i en halfmåne. Utan artilleri, utan kavalleri, härjadt af svenskarnes och sina egna kanoner samt på en gång anfallet från tre sidor, höll det kejserliga infanteriet icke mer än en half timme stånd, sökte förgäfves draga sig tillbaka, sprängdes, omringades och måste till största delen gifva sig fånget. Fältmarskalken Hatzfeld hade lika förgäfves uppbjudit allt för att uppfylla den heliga jungfruns löfte. När han såg slaget förloradt, ville |349|han smyga sig genom de svenska lederna, tvangs med pistolen för pannan att gifva sig fången och kom att bevittna sin motståndares seger.
58 Slaget vid Jankowitz den 24 februari 1645 var af alla Torstensons segrar den farligaste, den blodigaste, den mest lysande till sina följder och den mest fruktansvärda för Sveriges fiender. Kejsar Ferdinands enda här var tillintetgjord. Ingen kunde räkna de döde, så vidt kringspridde lågo de i skogarna, på höjdsluttningarna och i de trånga dalarna. Man antager, att de kejserlige förlorat 4 000konsekvensändrat/normaliserat fallne, hvaribland en fältmarskalk, och svenskarne 2 000konsekvensändrat/normaliserat, summa 6 000konsekvensändrat/normaliserat, eller inemot hvar 5:e man, som deltagit i striden. Att räkna de sårade, ansåg man under trettioåriga kriget öfverflödigt. Hvem hade tid med sådana småsaker? Antages deras antal, efter krigens sed, hafva varit dubbelt så stort som de dödes, skulle de utgjort 12 000konsekvensändrat/normaliserat och således af 32 000konsekvensändrat/normaliserat stridande|18|18 000konsekvensändrat/normaliserat, eller mer än hälften, blifvit urståndsatte att strida. Fångne blefvo 4 000konsekvensändrat/normaliserat man och 248 officerare, bland hvilka öfverbefälhafvaren sjelf, den tappre fältmarskalken Mercy och kejserlige generalen Bruay. Hatzfelds hela artilleri af 26 kanoner, hans hela tross och en stor mängd fanor blefvo segrarnes byte.
59 Om, som man säger, kejsar Ferdinand förnummit kanonernas dån vid Jankowitz ända till Prag, måste han hafva känt sitt väldes grundvalar darra. Besviken af den heliga jungfrun, skyndade han att på omvägar fly till sin hufvudstad. Tallösa flyende skaror uppfylde i hans spår alla vägar till Wien. Äfven der kände han sig ej mera säker, ty hotande nalkades fursten af Siebenbürgen, och mången sökte sin räddning längre söderut. Kejsaren stadnade modigt qvar för att samla bundsförvandter kring spillrorna af sin krossade härsmakt. Detta lyckades till en början illa. Kurfursten af Sachsen slöt separatfred med svenskarne, Bajern ansattes af Turenne, Spanien af den store Condé, påfven vägrade penningar, Torstenson närmade sig, och än en gång vattnade svenske, vattnade finske ryttare sina hästar ur Donaus böljor.
3. Slagfältet.
En gerning i mörkret ... en gång måste han komma i dagens ljus.
60 Nattens skuggor utbredde sig öfver de snöiga bergen, de blodiga dalarna. Vinden hven isande kall, bivuakeldarne brunno, månen steg röd öfver skogstopparna. I dess ovissa sken sågos än här, än der mörka leder af ryttare med glimmande vapen vid dalarnes mynningar. En del af den utmattade |350|svenska hären fick ingen hvila: häst och karl stodo på vakt. Johan de Werth var icke|19| att tro; det sades om honom, att han aldrig sof, innan han aftvått ett nederlag med en seger.
61 De lycklige, som fått en brödkant eller en half bägare vin, kastade sig ned vid eldarna, lika godt huru, än i ginstbusken, än på den leriga och af blod slippriga marken; än med hufvudet på en sten och fötterna i en vattenpöl, endast så nära elden, som möjligt. Snart voro de försänkte i djup sömn, intilldess att de åter vaknade af köld på den bortvända sidan, vände så denna frusna sida mot elden och somnade åter. Andra fingo ingen sömn för blödande sår, refvo en trasa ur fodret af sina lifrockar, stillade blodet och fördrefvo tiden med att maka nytt bränsle på elden. Några mumlade tyst en aftonbön, några hvisslade, några småsjöngo och tystades ned af sömniga grannar. Andra, som sågo en kamrat hafva åtkommit ett byte, framdrogo ur fickan smutsiga tärningar och försökte sin lycka. Äfven detta svaga sorl, som liknade nattvindens sus i tallarna, tystnade småningom. Man hörde numera endast de svaga tonerna af en psalm från det skotska lägret, skyltvakternas aflägsna rop, en döendes sista klagande suck, der han låg öfvergifven på fältet, eller tjutet af en varg, som ströfvade kring bland bergen och vädrade rof.
62 Borta vid skogsbrynet, der striden stått het och de fallne lågo i högar, rörde sig stundom smygande gestalter i skuggan af träden. Det var marodörerne, likplundrarne, hvilkas yrke var att bestjäla döden. De vågade icke begagna lykta, de kröpo på magen mellan blodpölarne, trefvade med sina roflystna naglar öfver de döde och sökte att i månskenet upptäcka ett byte, som lönade sig. Här och der låg en svårt sårad, som ännu gaf tecken till lif. Marodören tilltäppte hans mun med sand för att ej förrådas af hans jämmerrop, fingrade i hans fickor, afdrog hans stöflar, rustning och vapen, om de dugde till något, och afskar utan betänkande hvarje finger, som bar en ring. Stundom var denne plundrare lycklig nog att finna en officer, som bar en guldkedja, ett silfverkors eller en fyld börs. Då hände sig, att marodören, der han låg framlutad öfver den döde, plötsligt spratt till och kände ett hvasst dolkstygn i ryggen. Det var en annan liktjuf, som, girigare än han sjelf, kom att frånrycka honom hans rof, och snart derpå låg den förste röfvaren sjelf blödande|20| bredvid sitt offer, kännande huru hans fickor tömdes af andra händer.
63 Nattens milda måne, du, som så blek och lugn ser ned från din höjd på menniskornas strider, hvilka missdåd har icke du bevittnat och bevittnar ännu på de slagfält man kallar ärans!
|351|
64 Vid en bivuakeld på venstra svenska flygeln vakade långt efter mörkrets inbrott vid pass 30 ryttare af det skotska covenantet under böner och lofsånger. En grånad ryttmästare uppläste för dem ett kapitel ur Domareboken om Gideons segrar. En ung ryttare, knappt tjugu år gammal, kände Anden mana till vittnesbörd midt i den ogudaktiga hop, bland hvilken de stredo, steg upp på en kanonlavett och begynte predika. Det var samma hänförelse, samma bildrika språk ur Gamla Testamentets krigskrönika, som vid denna tid genljöd i Skotland och England kring Karl I:s fallande thron. Äfven desse besoldade knektar kände sig strida mot Antikrist, när de stredo mot påfvens härar, och gingo lika hänryckte mot döden med Herrens och Gideons svärd.
65 Qvarlefvan af de två glesnade finska sqvadronerna bivuakerade vid skottarnes sida. Det finska folklynnet är lättare hänfördt, än man af dess tröghet kan förmoda. Man såg desse trötte och ännu blödande ryttare glömma sin hvila och lyssna på skottarnes sång, som de icke förstodo, men hvars hänförelse anslog och smittade dem. En ung fältpredikant begagnade tillfället, upptog sin finska psalmbok och anslog en psalm för segern. Melodien stämde ej illa med skottarnes: det var icke första gången under trettioåriga kriget, som den skotska och finska lofsången gemensamt prisade Gud.
66 Vid foten af den kulle, der Götz blifvit slagen, lågo, bland många döde, två svårt sårade ännu vid lif. Det var en seglifvad svensk ryttare, skjuten tvärs genom veka lifvet, och en kejserlig stallmästare, hvars högra arm blifvit afhuggen ofvanför armleden. Båda nyss fiender, men nu liggande lika hjelplösa vid hvarandras sida i eländet och mörkret, hade vaknat ur en lång svimning af blodförlust och kände en tröst att dock höra bredvid sig en lefvande varelse.
67 – Lefver du, kamrat?konsekvensändrat/normaliserat sade stallmästaren med matt röst på tyska.
|21|
68 – Som man kan lefva på ett stekspett,konsekvensändrat/normaliserat svarade svensken, som nödtorftigt lärt sig samma språk.
69 – Har du en hand qvar och ett finger att trycka af en laddad pistol? ... Jag har ingen, jag.
70 – Har du så brådt till påfvens skärseld?konsekvensändrat/normaliserat genmälde svensken. – Jag tycker, att du fått nog.
71 – Hör du ej marodörerne? Jesus Maria, de komma hitåt!
72 Ett misstänkt prasslande i buskarne gaf tillkänna, att hans fruktan icke var ogrundad. Sjelfva döden syntes en olycklig sårad lätt mot att råka i marodörernes händer. Ryttaren framdrog med synbar ansträngning en pistol ur sitt bälte, spände hanen och betraktade något, som rörde sig under trädens |352|skuggor. Om en stund var detta okända något åter försvunnet och allt så tyst, att man kunde höra skottarnes psalm, emedan vinden låg derifrån.
73 – Kamrat,konsekvensändrat/normaliserat började åter stallmästaren – har du en fältflaska? Jag försmäktar af törst.
74 – Jag likaså,konsekvensändrat/normaliserat sade ryttaren. – Min flaska är tom som min ficka, men bäcken är icke tio steg härifrån. Jag skall försöka krafla mig dit.
75 Det lyckades honom med outsäglig möda och ett bredt blodspår, der han kröp fram i det våta gräset, men när han kom till bäcken, svimmade han och låg en stund sanslös. Derpå vaknade han, fylde sin stormhatt med blodigt vatten, drack och kände sig vederqvickt.
76 konsekvensändrat/normaliseratSkall jag låta papisten gå törstig i skärselden?konsekvensändrat/normaliserat tänkte han vid sig sjelf. konsekvensändrat/normaliseratFulingen, om jag det näns: han får hett nog ändå. Sutte jag nu på Morskers rygg!
77 Och han kraflade sig lika mödosamt tillbaka till sin sidokamrat. Värst var att icke spilla ut vattnet, men det lyckades honom bevara hälften i stormhatten.
78 – Drick nu din herres afskedsskål, det är hans vin i vattnet!konsekvensändrat/normaliserat sade ryttaren, framräckande stormhatten, med en anspelning på Götz, hvars färger den sårade bar.
79 Stallmästaren tömde begärligt den blodiga drycken, drog en djup suck af lättnad och sade med en af rörelse darrande stämma:
80 – Säg mig ditt namn, kamrat, att jag må bedja ett paternoster för dig.
81 – Tvi mig, om du får så mycket som en rutten rofva för ditt paternoster!konsekvensändrat/normaliserat genmälde ryttaren. – Axel|22|son heter jag, mig till heder och ingen skam, korporal vid lifregementet, om jag lefver i morgon. Har varit ridknekt hos en halfgalen fröken, som för närvarande är den stormäktiga drottning Kristina af Sverige. Hatten af, karl ... Jaså, du har hvarken hatt eller arm. Om det kan göra dig ett nöje, så tänker hon sätta din påfve i en hönsbur och din kejsare i ett glasskåp.
82 – Jag skall bedja för dig, kättare, jag skall strida med draken om din själ,konsekvensändrat/normaliserat svarade olyckskamraten. – Men jag beder dig, tala icke så stormodigt. Min herre, fältmarskalken, kan höra dig. Han är död nu, hans kropp ligger i trasor derborta, men var aldrig säker, han går igen, han. Huru skulle ej han gå igen! Heliga Guds moder, så mycket, så mycket på samvetet, och ändå var det ett, ett, ett, mot hvilket allt annat var intet. Det var i Finland det, Axelson. Har du varit i Finland?
83 – Spike mig, om jag varit i det förhexade landet, men nog har jag haft att göra med finntroll. Ett kände jag, och hon kunde flyga. Nå, hvad gjorde |353|din herre i Finland? Var det ett äkta fähundstreck, eller slog han bara ihjel en karl för att ärfva honom? ... Aj, den fördömda blybiten sitter mig som en mara i ryggen.
84 – En prest, Axelson, en prest! Skicka mig en prest, jag har icke långt qvar, jag vill bikta! Aldrig har det kommit öfver mina läppar förut, men nu vill det fram, jag är evigt förlorad, om det ej nu kommer fram. Icke rådde jag för det; jag lydde ju hans befallning. Men det är så kallt, Axelson, jag fryser i själen, när jag tänker på huru vi ryckte af henne mårdskinnskappan och kastade henne så tunnklädd ut på de kalla drifvorna. Si, de fina kläderna hade vi tagit från henne förut; för dem hade den andra begär till, och så klädde vi henne i en fattig kjol och tröja, som vi köpte af fiskarfolket för att vi skulle resa säkre för röfvare, sade vi. Men mårdskinnskappan läto vi henne behålla, tilldess vi kommo midt i skogen; då kastade vi henne ur släden ... Det var icke jag, det var icke jag, Axelson, det var den andra; hon var stark, hon. Jag körde ... hästarne stegrade sig ... aldrig har jag så piskat hästar förr, men de stegrade sig. Då måste jag ju se henne, der hon reste sig upp i snödrifvan och sade intet ord, endast såg på oss, såg på oss, såg på oss! Jesus Maria, hon var så vacker då; hon sken som en|23| madonna för mina ögon, och så har jag sett henne hvar natt nu i nitton år. Hvar natt har hon kommit till mig, hvar natt har jag frågat henne: »Heliga Maria, är det du?» Och hvar natt har hon svarat: »Jag är hon, som du vid denna tid på natten lemnat öfvergifven i drifvan.» Då har der gått en kall kåre öfver min rygg, och jag har sagt till henne: »Lemna mig i fred, fråga min herre!» Det var ju icke jag, Axelson, det var icke jag ... Hvarför hafva de afhuggit min högra arm? Icke var det den armen, som utkastade henne, det var den, som piskade hästarne och körde ifrån henne bort i vinternatten ...
85 Utmattad föll den sårade i en lång vanmakt.
86 – Kunde tro, att det var något gammalt bofstreck,konsekvensändrat/normaliserat mumlade Axelson trohjertadt. – Uh, det är kallt. Är det slut med honom, så har han gått dit, der han nog får värma sig. Gud hjelpe den stackaren; när allt kommer till boks, är det intet så helt med någon af oss. Tänk på dig sjelf, glada gosse, om du snart får svettas för alla dina dumma streck med östgötatöserna här i denna syndiga verlden!
87 Steg hördes på gångstigen, och ur skuggorna framträdde, åtföljd af sex soldater med bårar och lyktor, samme unge prest, som kort förut upptagit psalmen med skottarne. Petrus Luth hette han, numera fältpredikant vid det finska rytteriet. Han kunde icke bortsofva en natt, när han visste så många blöda, och gick ut i den kristliga kärlekens tjenst att trösta de döende och rädda de sårade, som möjligen ännu kunde vederfås.
|354|
88 Den tysta skaran närmade sig, vägledd af Axelsons röst, och lyste på den fallne med lyktan.
89 – En af de våra, en svensk. Lyft honom varsamt på båren!
90 Så varsamt kunde den sårade icke vidröras, att han ej gaf ett anskri af smärta. Men när man ville bortföra honom, sade han:
91 – Med förlof, är icke ers vördighet prest?
92 – Jag tjenar den herren, som helar kropp och själ,konsekvensändrat/normaliserat svarade fältpredikanten.
93 – Tack skall ni ha. Gör mig till folk, om ni kan, ers vördighet, och håller ej den usla lifhanken, så läs en bön för min fattiga själ. Jag vet hvart jag går, men här bredvid ligger en stackars papist, som lär få badstugan|24| varm för något dumt streck i Finland. Kastat en sjuk qvinna ur släden. Läs öfver honom först; han ropade nyss på presten.
94 Götz’ svårt stympade stallmästare undersöktes och qvicknade till, när han vidrördes. En droppe vin på de brännande läpparne återgaf honom för en kort stund förmågan att tala. I det svaga månljuset förestälde han sig, att en biktfader af hans egen tro kommit att afhöra hans bikt.
95 – Ave Maria, gratia plena, dominus tecum!språk: latinkonsekvensändrat/normaliserat började han.
96 – Min vän,konsekvensändrat/normaliserat sade presten, lutande sig öfver honom för att uppfatta de svaga, afbrutna orden,konsekvensändrat/normaliserat har du något på ditt samvete, så fördölj det icke, ty din stund är nära, och din Frälsare lefver!
97 Den sårade samlade sina sista krafter för att fasthålla en redig tankegång. – Hette Peltonen ... född i det lutherska kätteriet ... Estland ... sedan rättrogen katolik ... Feldmann ... Var tjugu år ... råkade i tvist med min broder om en yxa ... slog ihjel honom på fältet ... rymde till grefve Mansfeld i Pommern ... kom till grefve Götz ... han stred då motkejsaren ... följde honom till Marienburg ... svenska kungen var der ... en rik jude lånade kungen pengar ... Min herre och judens dotter ... ungt folk ... hon nästan ett barn ... Grefven bortröfvade henne i skogen ... tog skatterna ... gick öfver till kejsaren ... förde judinnan med sig ... vigdes i Wittenberg ... luthersk prest, en judinna ... hvad skulle det hålla? ... ledsnade ... Feldmann, för henne tillbaka till juden! ... Thamar sade: hvad skulle vi föra henne dit? ... Hon har många skatter qvar ... Sade till grefvinnan: grefven är i Wiborg ... Reste till Danzig ... hösten ... hafvet ... Finland ... vintern ... natten ... släden ... drifvan ... Pater noster, qui es in cælis ... sanctificetur nomen tuumspråk: latin ...
98 En blodström forsade fram ur den sårades mun och tillslöt för alltid dessa läppar, som ljugit så mycket och dock fingo, till lön för sin sista sannfärdiga bekännelse, helga den Allsmäktiges namn.
|355|
99 Petrus Luth uppläste den afbrutna bönen till slutet, gjorde korstecknet öfver den fallne påfvetjenaren och yttrade tankfull, medan hans knektar bortburo den ännu lefvande sårade:
|25|
100 – Den af oss, som icke syndat, må kasta första stenen på denne syndare. En gerning i mörkret har aldrig kommit till menniskors kunskap, och si, der ligga många år och ett helt lif emellan, men den gerningen måste en gång komma i dagens ljus. Han tränger sig fram öfver våra döende läppar, han uppstår ur grafvarna för att anklaga oss inför Gud. Rättfärdige hämnare, hvilket ansvar och hvilken dom!
101 I detta ögonblick syntes en jettelik skugga afteckna sig på skogshöjdens krön mot den månljusa horizonten i öster. Var det Götz’ blodiga vålnad, eller var det ryttaren på den röda hästen, som hånleende betraktade sitt verk i dalarna?
102 Långsamt grydde morgonen öfver denna förfärliga natt, som för så många sårade hade synts evighetslång. En del af desse olycklige blefvo nu uppsökte och förde till fältskärerne. De, som förmådde det, släpade sig sjelfva fram till förbindningsstället. Många förgingos utan omvårdnad. De lefvande och helbregda hade annat att göra. Det var icke nog att vinna en seger; den skulle också begagnas. Fienden skulle förföljas så långt det var rådligt: ännu voro många fångar att taga, mycket byte att eröfra. Hvad skulle man företaga med flera tusende qvinnor och barn, som åtföljt den slagna hären och ej hunnit rädda sig med dess spillror på flykten? Somliga fingo ett barmhertigt brödstycke af de tagna förråden och drefvos derefter bort att tigga, stjäla eller dö af hunger i skogsbygderna. Andra öfversvämmade svenska lägret och bortjagades som herrelösa hundar. Åter andra sammanrotade sig i band vid utkanterna af lägret, plundrade hvad de öfverkommo, ertappades och nedhöggos af de förbittrade trupperna.
103 Åt svenska hären förunnades endast en dags hvila. Befälet hade ett mödosamt arbete att samla sina skingrade leder, räkna, ordna, förpläga dem, som ännu befunnos i stridbart skick, utdela nödiga ordres och fördela i rullorna de fångar, som voro villige att ingå i svensk tjenst. Deras antal var stort och uppgick till mer än hälften af fångarne. På detta sätt fylde ofta en segrande här de luckor, som striden efterlemnat. Kriget hade uppfostrat skaror af legoknektar, som sålde sig åt den högstbjudande, lika godt hvem, endast der var att vinna sold och byte. Det stora|26| flertalet af dem, som utsögo det olyckliga Tyskland, voro sjelfve tyskar. Svenskar och finnar sålde sig icke. Men legoknektarnes tallösa hop förstärktes af äfventyrare från alla Europas länder.
104 Sedan Torstenson uppfylt en segrares mest brådskande pligter, var hans |356|första omsorg att uppsöka sin maka, som i går varit så nära att råka i kejserlig fångenskap. Han fann henne i bondgården bakom högqvarteret, upptagen af de sårades vård och förplägningen af ett talrikt följe. En fältherres gemål i fält måste vara beredd på mödor och faror. Hon hade på sin lott omsorgen om det familjelif, som så besynnerligt rörde sig vid arméernas sida, hvilket gaf henne med ett stort inflytande äfven många bekymmer. Hennes lägerplats var på en gång ett lasarett, en bespisningsanstalt och ett litet hof, der hon regerade som en drottning, omgifven af en talrik betjening och officerarnes hustrur som uppvaktande kammarfruar. Fru Beata De la Gardie var ingen skönhet, som sin syster Sofi. Hennes porträtt i den svarta drägten, prydd med ett band af hvita perlor, qvarlemnar intrycket af en ordningsälskande, klok och beslutsam husmoder, hvars lugna blå ögon röja på samma gång mildhet och fasthet.
105 – Jag har en ung man att tacka för min befrielse och anbefaller honom i gunstig åtanke,konsekvensändrat/normaliserat yttrade fru Beata till sin gemål fältmarskalken efter det första återseendets frågor. – Det var han, som i spetsen för trossbetjeningen, uppehöll fienden med sitt tappra försvar, tills hjelp hann anlända. Beklagligen är han sårad. Men hvar är han?konsekvensändrat/normaliserat fortfor hon, skådande kring sig i den stora, folkfylda stugan.
106 – Han har gått att se om sin häst,konsekvensändrat/normaliserat svarade en blesserad trosskusk, som med möda uppreste sig i ett hörn af stugan.
107 – Gått ut? Med sådana sår! Kalla in honom!
108 Den kallade kom. Det var en smärt yngling om 18 år, i hast förbunden och blek af blodförlust. Hans venstra öga och högra hand voro betäckta af blodiga bindlar. Ofvanom det fria högra ögat syntes ett stort brunt ärr, liknande märket efter en hästsko.
109 – Ditt namn?konsekvensändrat/normaliserat frågade fältmarskalken, som tyckte sig hafva sett detta ärr en gång förut.
|27|
110 – Benjamin Zevi,konsekvensändrat/normaliserat svarade ynglingen med nedslagna ögon.
111 – Att döma efter din drägt, en jude?
112 – Ja.
113 – Jag har sett dig förut under ett annat namn och en annan drägt.
114 Allt blod, som den unge juden ännu hade qvar, rusade upp till hans kinder.
115 – Jag hette då Urban Niemand och hade äran utnämnas af ers excellens till sergeant vid nyländingarne efter andra slaget vid Breitenfeld.
116 – Hvad? Och nu jude?
117 – Jag var blind och fick afsked. Min morfar är jude. Han sände mig på |357|en beskickning till Prag, när vi oförväntadt stötte på fiender och nödgades söka skydd hos svenska trossen.
118 – Skada! Det hade kunnat blifva något af dig. Du stred med Slange vid Breitenfeld, och nu säges du hafva förhållit dig tappert i går. Begär en ynnest af mig!
119 Ynglingen störtade till hans fötter.
120 – O, ers excellens, gif mig igen min grad, låt mig dö för er!
121 – Han talar i feberyrsel!konsekvensändrat/normaliserat anmärkte en ung, adlig jungfru, som steg fram ur folkhopen och vördnadsfullt helsade fältmarskalken. Jungfru Hagar Ryning var honom icke obekant; hon hade följt hans maka från Sverige öfver till Holstein, delat hennes resor och mödor, vunnit hennes och fältmarskalkens ynnest som en alltid klok, rådig och frimodig följeslagarinna under fältlifvets många besvärligheter. Fru Beata hade utbedt sig detta välbehöfliga sällskap af sin syster, presidenten Kurks gemål, fru Sofi De la Gardie, och denna åter hade sina skäl att utverka ett samtycke till resan af riksrådinnan Ryning på Riseberga. Det hade kostat presidentskan ej liten möda och öfvertalningskonst att härtill förmå en så fredlig och praktisk husmoder som frun på Riseberga, men hvad förmår ej en omtänksam mor, som vill försäkra sig om en bortflydd son? Hagars trolofvade, Gustaf Kurk, hade i kriget glömt både moder och fästmö. Flamman vid nitton år hade hastigt förkolnat, och fästmön utsändes för att tända den åter. Fåfänga omsorger! Gustaf Kurk stred icke i|28|Torstensons här, hans trolofvade tog ej ett steg för att uppsöka honom. För en älskare fanns ingen plats i Hagars hjerta.
122 Den forne sergeanten Urban Niemand, numera judeagenten Benjamin Zevi, stirrade på sin tvillingssyster som på en synvilla. De hade icke återsett hvarandra sedan i Stockholm för två år sedan, och ingen af dem hade väntat finna den andra här. Hagar uppfattade ögonblickligt situationen. Att röja sin skyldskap med denne unge jude hade varit att aflyfta slöjan öfver hennes förflutna lif; det hade varit att åter ifrågasätta det nya namn, som gaf henne ett fäste i lifvet och om hvars tillkomst ingen här visste annat, än att Ryning adopterat en anförvandt till familjen Kurk.
123 – Jag talar icke i yrsel, jag har stridt i Neunburg, vid Breitenfeld och mot elden i Stockholms slott; jag kan strida ännu för drottning Kristina,konsekvensändrat/normaliserat utbrast den sårade häftigt, med en harmfull blick på den okända, som så förunderligt liknade hans syster Hagar.
124 – Ditt venstra öga är utslaget, du har förlorat två fingrar af din högra hand. Begär en annan belöning; du kan icke strida mer!konsekvensändrat/normaliserat yttrade fru Beata De la Gardie medlidsamt.
|358|
125 – Jag har ett öga och tre fingrar qvar,konsekvensändrat/normaliserat var det stolta svaret.
126 Fältmarskalken betraktade honom med en vacker blick.
127 – Min gemåls befrielse har kostat hären en tapper soldat. Gå till fältskärn, min son; du behöfver honom. Kom åter, när dina sår äro läkta; jag skall hafva dig i åtanke.
128 Ynglingen bortleddes, vanmäktig af blodförlust. Hans halfslocknade blick dröjde ännu vid Hagar.
129 – Är det hon?konsekvensändrat/normaliserat sade han tyst vid sig sjelf.
130 Hade han kunnat skåda in genom systerns lugna, kalla blick, skulle han upptäckt andra känslor. Hon var en af de tre, som ej kände kärleken, ej kunde försaka sig sjelf, ej uppoffra sig för en annan, men hon hade lärt sig att gråta invärtes.
131 Fältmarskalken hade blott få minuter att offra på detta besök och satt åter till häst, när Hagar Ryning bad honom tillåta ett hastigt ord.
|29|
132 – Hvad är det? Var kort!
133 – Eders excellens täcktes bevilja den unge mannen ett ynnestbevis. Han är dotterson och arftagare till den rike Ruben Zevi i Regensburg. Han skall anse sig kungligt belönad, om ers excellens beviljar honom ett skyddsbref för hans morfaders hus, när svenska hären inrycker i Regensburg.
134 Torstenson eftersinnade.
135 – Hvad? Ruben Zevi? Mina knektar lära ej tacka mig, när de gå miste om ett så fett byte, men jag har gifvit mitt ord; se här! – Och han räckte den unga flickan ett i hast påtecknadt blad ur ett litet plånhäfte, som han ständigt bar under kyllern för att hafva till hands vid en skyndsam skriftlig ordre. Nästa ögonblick galopperade han bort till en annan del af det vidsträckta slagfältet.
4. En fältflamma och ett fältlasarett.
Oförstörbar ... född till makten, som jag och den tredje.
136 – Det gör mig ondt om den unge juden,konsekvensändrat/normaliserat sade fru Beata De la Gardie till Hagar Ryning, när de åter befunno sig i stugans tarfliga kammare, hvilken nu beboddes af makan till honom, som besegrat en kejsare. – Se till, att han vårdas väl! Du kände hans familjeförhållanden?
137 – Jag skall besöka honom hos fältskären. För två eller tre år sedan såg jag honom i Stockholm. Hans morfader Ruben Zevi besökte presidenten Kurk.
138 – Hvem är denne Ruben Zevi, för hvilken du begärde ett skyddsbref?
|359|
139 – Judarnes konung i vår tid, ers nåde, eller det som måhända är mer: konungarnes jude. Utan honom,|30| utan hans guld, kan ingen armé rycka i fält, ingen furste i Europa hoppas en framgång. Hans ord gäller mera än kejsarens, mera än påfvens; det öppnar alla fästningars portar, det hvässer eller förslöar alla svärd. Han kunde tvinga detta olyckliga krig att upphöra i morgon och diktera i öfvermorgon en allmän fred, om han ville det. Men han vill det icke, jag vet ej hvarför.
140 – Det är icke möjligt! Det vore att förnedra snillet och tapperheten, det vore att lägga verlden i guldkedjor!
141 – Ers nåd har rätt, och likväl är det så. Eder ärorike gemål skall vara den förste att intyga det. Hans snille och tapperhet förmå allt, blott icke att göra guld. Påminner sig ers nåd, huru en så stor fältherre nödgades 1641 i november och december ligga två månader overksam vid Winsen i Lüneburg?
142 – Jag påminner mig det. De Weimarska trupperna öfvergåfvo hären.
143 – Och Weimarska trupperna öfvergåfvo hären för att de ej utfingo sin sold. Ruben Zevi sände sitt guld, och eder store gemål gick till nya segrar.
144 – Och om så vore? Hos upphöjda själar finnes likväl någonting, som icke är falt: pligt, heder, fosterland. Jag vill ej höra mera om köpta segrar. Desse judar tro sig kunna köpa allt, och de förstå ej, att ett folk växer till storhet, icke genom deras guld, men genom dygder och mannamod. Låt oss återgå till de sårade! Gör i ordning nya bindlar och nytt charpie. Jag går förut och väntar dig med förbindningsmedlen.
145 Medan Hagar var sysselsatt med dessa anordningar, hörde hon utanför i stugan högljudda röster. Det var pfaltzgrefven Karl Gustaf, som under sin ridt mellan truppafdelningarna nalkats bondgården och begagnat tillfället att, äfven han, efterfråga, huru fältherrens gemål befann sig efter gårdagens äfventyr. Dörren stod halföppen, Hagar kunde höra pfaltzgrefvens skämt med officerarnes fruar. Han var i dag så uppsluppet glad, som ju en ung officer måste vara dagen efter en seger. Han berättade för hvem som ville höra honom de befängdaste uppträden från gårdagens strid. Kriget och faran tycktes för honom vara en lustbarhet. Ingen kunde af hans beskrifning ana, att striden varit så blodigt het, att han lika ofta slagits|31| för lifvet som för segern, att de fleste officerarne vid hans regemente blifvit skjutne och att han sjelf blott genom ett underverk sparats för Sveriges framtid. Han anhöll skrattande om en sax för att jemna sitt långa hår, som på högra sidan blifvit konstskickligt afskuret af en kula, eller om nål och tråd för att hopsy hålet i sin genomskjutna hatt, emedan hans fältskräddare tyvärr dugde lika litet till hattmakare, som till hårfrisör. Men han omtalade icke det tredje hålet i sin |360|lifrock under harneskets armveck eller den fjerde kulan, som trängt genom lifrocken ända till skjortan och gjort en blånad i hullet, utan att der qvarlemna ens en blödande rispa. Hans munterhet gälde desse Götziske blodsugare, som stoppat sina fickor fulla med kopparslantar, korfvar och helgonbilder, röfvade från deras egne landsmän; desse mähriske bonddrängar, som kastat sig till marken och låtsat vara döde, men började nysa af krutröken; desse sachsare, som tappat stigbyglarne under flykten och hängde som maltpåsar vid hästens mahn; denne finnpojke, som envisades att hala en kanon öfver bäcken med den framgång, att både han och kanonen blefvo qvarsittande i dyn. Men, tillade den unge öfversten med en lätt anspelning på egna svikna förhoppningar, hvarför skulle Hatzfeld förlita sig på en qvinnas löften?
146 Hagar hade ej varit flicka och 19 år, om hon motstått frestelsen att kasta en förstulen blick på denne unge hjelte, som så litet tycktes akta faran och döden. Pfaltzgrefven Karl Gustaf var då 23 år, till växten snarare under än öfver medellängd, icke den korpulente herre, som senare porträtt afbilda, snarare smärt och vig, liflig och rörlig; hyn mörklagd, svart, långt hår, som nedföll öfver de breda skuldrorna; kloka, djerfva blå ögon, bugtig örnnäsa, framstående grof haka och stor mun, hvars beslutsamma, något tjocka läppar beskuggades af mycket smala mustacher, medan kinderna voro slätrakade enligt tidens bruk. Sådan finnes han afbildad i Gripsholm på sin starka, bruna häst under slaget vid Jankowitz, i gul kyller med blått skärp och hvit hattplym. Af fursten eller hofmannen såg man knappt något mer, än den obesvärade hållningen. Man tyckte sig se en löjtnants fria sätt på en visit hos damer, der han vet sig vara gerna sedd och är viss att behaga.
|32|
147 Äfven pfaltzgrefvens tid var i dag knappt utmätt, men han hade varseblifvit Hagar och inträdde i hennes kammare med den förtrolighet, som gemensamma faror och mödor alstra under ett fälttåg. Han hade ju tillbragt mången ledig qväll på en tillfällig rast hos fältmarskalken och dennes gemål. Den unga intelligenta f. d. bokvårderskan hos drottning Kristina var en förströelse, så god som en annan, efter det beständiga vapenskramlet och kurländingarnes dryckeslag.
148 Det hade roat honom, sjelf lärd, att gyckla med jungfru Rynings lärdom och icke minst att erfara mera, än han visste förut, om insidorna aforiginal: om (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888) drottningens karakter och enskilda lif, sedan hon blifvit en vuxen ungmö. Men låg der under hans skenbart oförstälda frågor en god del diplomatisk slughet, så voro svaren ej mindre försigtiga. Hagar Ryning hade icke låtit aflocka sig mer, än hon sjelf fann rådligt, och dermed hade deras förtroliga meddelanden fått likhet med ett schackspel, i hvilket drottningens person |361|var den dominerande insatsen. En f. d. hofjungfru måste ju veta huru betydelsefullt just detta ämne var för den unge pfaltzgrefven. Hon behandlade det med en verldsdams fina takt, men det roade henne att genomskåda frågornas afsigt och gäcka den högborne friarens spioneri, än med ett hopp att vara ihågkommen och älskad, än med antydningar om drottningens ofta yttrade afsky för giftermål. Följden blef en förtrolighet, som sällan uteblifver, när två unga qvickhufvuden munhuggas om en tredje, hvilken står öfver dem båda. Hagar Ryning hade blifvit en oumbärlig tändsticka i en 23-årig krigares fältlif på lediga stunder och skulle hafva blifvit mer, om ej hennes stolthet varit fullt jemförlig med hans.
149 – Hvad menar han?konsekvensändrat/normaliserat sade hon stundom till sig sjelf. – Den lille pfaltzgrefven må icke tro, att jag nedlåter mig till att vara hans rodocka.
150 – Se här hvad jag söker!konsekvensändrat/normaliserat yttrade lätt den unge fursten vid inträdet i kammaren. – En sax, jungfru Ryning. Vill ni ej göra mig tjensten att jemna mitt hår här vid högra örat? ... Nej, kom mig icke för nära! Ni är farligare än en kula.
151 Hagar tog saxen och utjemnade skrattande stället, som anvisats henne, der kulan afskurit en lock så hvasst, att en sax ej kunnat klippa hvassare. En lång, svart|33| lock, närmast till kulans offer, föll ljudlös till golfvet. Hagar upptog den fallna hårlocken och sade:
152 – Jag tackar eders furstliga nåde för ett minne af den tappraste soldat i hennes majestäts här. Lofva mig att bevilja en bön, när jag framvisar denna lock och eders furstliga nåde är konung af Sverige.
153 – Hvad? Så ung och redan en hexa som spår?
154 – Jag är född finska, ers nåd.
155 – Nej, så egennyttig hade jag ej trott eder vara, jungfru Ryning. Hvad lofvar ni då i utbyte åt mig?
156 – Att åter klippa ers nådes hår, när nästa kula tagit en bit af örat.
157 – Jag tackar för äran. Den andra spådomen var icke fullt så god som den första. Men kom med ert byte, när ni behöfver mig, och jag skall göra hvad jag förmår för att utverka hos hennes majestät åt eder titeln af kunglig hårfrisös. Auf wiedersehenspråk: tyska till nästa seger! Mig hedrar ni med er sax, men andra torde behöfva edra bindlar.
158 Officersfruarna hade lyssnande samlats vid dörren. En nästan omärklig, fin blinkning åtföljde afskedsorden. Hagar vände sig harmfull bort; hon tyckte icke om dessa blinkningar.
159 En timme derefter var Hagar hos fältskärn. Han anträffades svettig och blodig uppöfver armarne; hvad han ej sjelf medhann fingo hans barber|362|aregesäller uträtta så godt de förstodo. De sårade lågo i långa rader på halm, dels i ett stall, dels i ett tält, dels på den frusna, blodiga marken. Juden Zevi hade fått plats i ett tält, så upptaget af femton eller tjugu andre sårade, att Hagar måste bana sig väg öfver dem till det hörn man anvisat henne. Hon satte sig på marken och lutade sig öfver sin broder. Benjamin hade sofvit och kände sig så vederqvickt, att han ville gå ut att se efter sin häst.
160 – De stjäla min Jehu,konsekvensändrat/normaliserat klagade han.
161 – Stilla, Benjamin. Var icke en narr, jag skall taga vård om din Jehu. Känner du mig?
162 Ynglingen sökte att urskilja hennes drag i tältets halfdager.
163 – Ja, det var du, som sade till fältmarskalken: han talar i feberyrsel! Du kan icke vara Hagar, du.
|34|
164 – Se nogare på mig! Hvarför skulle jag ej vara din syster? I hela vida verlden har du ingen förtrognare vän.
165 – Jo, jag har.
166 – Du är ett barn. Försök vara man. Krigare kan du ej mera vara. Med ett öga och en hand blir du aldrig mer införd i någon mönsterrulle. Men – och hon lutade sig mot hans öra för att ej höras af omgifningen – jag skall säga dig något bättre. Du skall blifva helbregda, Benjamin. Du skall än en gång blifva stark och frisk. Du är oförstörbar intill stjernornas stund. Stjernan vill icke, att du skall strida i fält. Derför skickar hon dig sår efter sår, som hon åter läker. Du låg under jorden som död vid Neunburg, och se, du blef åter lefvande. Du låg krossad vid Breitenfeld under en död häst, och kort derefter red du till Stockholm. Der låg du så bränd i Stockholms slott, att ingen velat gifva ett öre för en så usel trasa som du, och några veckor derefter reste du öfver haf och land kring Europa. Läkarne sade dig vara obotligt blind, och fick du icke din syn? Jag vet ej alla de faror du sedan undkommit, men jag vet, att du ej tagit någon lärdom af stjernornas varningar. Åter finner jag dig lemlästad så svårt, att hvilken annan som helst ej mer skulle uppstå från detta läger, men du skall stå upp, du, och återfå helsa och kraft, ty mot ditt lif äro elementer och menniskor vanmäktiga. Dig dödar ingen, förrän stjernornas stund är kommen. Märk nu hvad jag säger dig. Huru länge tror du, att ödet eller stjernorna skola fördraga ditt trots? Hvem har sagt dig, att ej deras stund kommer förr, än den skulle komma, till straff för ditt öfvermod? Och när den kommer, behöfvas ej mera kulor och svärd. Vore du ock en Simson i styrka, skall du stupa för en osynlig hand, en fjäderlätt vindpust, ett barns andedrägt. Kasta bort svärdet, Benjamin, och du skall blifva en stor, en mäktig man, ty till makt är du född, som jag och den tredje!
|363|
167 – Gif mig åter mitt öga! Gif mig åter min högra hand, och kanske skall jag tro dig!konsekvensändrat/normaliserat suckade ynglingen bittert.
168 – Om jag kunde gifva dig dem, skulle jag nästa gång åter finna dig eländig och stympad i någon vrå af ett slagfält. Förstår du då icke, att stjernorna tvinga dig|35| in på en annan bana? Öga och hand kan jag icke gifva dig, men jag kan anvisa dig till det, som bättre är, till ditt goda hufvud. Ja, jag vet, hvad du svarar: du har icke lärt något, du. Du har uppvuxit bland råa soldater och förstår ingenting annat, än rida och slåss. Men vid nitton år har man ännu en lång lärotid. Du är snabbfyndig och läraktig. Lär dig räkna, Benjamin, och du skall räkna konungarne bland dina undersåtar.
169 – Spara dina stora ord. Alla dagar får jag höra samma lexa af Rachel, men jag kan icke med det. Jag duger icke till mäklare; det är mig ledare, än att ligga mitt halfva lif i sjukstugor.
170 – Hvem är Rachel?
171 – Rachel? Min trolofvade, för hvilken jag tjenar i sju år. Vet du icke det?
172 – Så? Det var många år för en oviss lön. Var då stadig. Jag vill minnas, att vår morfader bestämt henne till sin arftagerska, innan han kände oss. Förstår du då icke, att verlden ligger för dina fötter, om du vill utsträcka din hand och taga dess tyglar? Dertill behöfves ej mer än tre fingrar, blott hufvudet vill.
173 – Bryr jag mig om dina penningar? Skulle jag sälja mig!
174 – Jag säljer mig lika litet som du. Men det finns två sätt att umgås med penningar: det ena att samla, det andra att gifva ut. Vår morfader förstår det första, vi det andra.
175 – Det finns ännu ett tredje sätt, säger morfar: det att bevara.
176 – Sade jag icke, att du är läraktig? Nå väl: lär dig räkna för att bevara, men gif ut för att herska! Tjena i dag för att befalla i morgon! När du tjenat sju år för Rachel, skall du vara verldens herre.
177 – Och du, Hagar, och du?konsekvensändrat/normaliserat utbrast den lätt ledde och lätt hänförde ynglingen, anslagen, som systern, af allt storartadt.
178 – Jag skall tvinga drottning Kristina att kalla mig sin jemlike,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Hagar så sakta, att det susade fram som en tanke, uttalad i drömmen.
179 Hon stod upp för att gå, när hon tätt framför sig i tältet varseblef en ung prest, som utdelade nattvarden åt en döende. Han stod i vägen, hon fann ingen utgång|36| och kunde ej störa detta rörande afsked till ett flyende menniskolif. Hon förblef stående och betraktade presten. Ett minne från länge sedan förflutna barndomsdagar vaknade i hennes själ.
180 – Det är Petrus Luth,konsekvensändrat/normaliserat sade hon till sig sjelf.
|364|
181 När den unge andlige läst välsignelsen öfver honom, som snart skulle stå utom området för allt verldens kif, såg han upp. I hans blick dröjde ännu denna fuktiga, öfverjordiska glans, på hvilken man igenkänner ett öga, som skådat in i evigheten. Han såg ingen omkring sig, han var ännu frånvarande på de dunkla gränsmarkerna mellan lifvet och döden. Hagar måste passera så tätt förbi honom, att hon vidrörde hans arm. Han vaknade till besinning, gaf rum, utan att igenkänna henne, och följde henne ur tältet.
182 – Magister Luth!konsekvensändrat/normaliserat sade hon och vände sig om.
183 Han hade varit en herretjenare, han som andra unga prester, hvilka berodde af patroners gunst. Nu hade han i fält lärt sig att tjena Herren öfver lif och död, men besvarade af gammal vana den förnäma främmande jungfruns tilltal med en djup bugning.
184 – Hvem är jag?konsekvensändrat/normaliserat sade Hagar gladt.
185 – Undskyll ... jag känner icke ... jag har sett många döda och lefvande.
186 – Två gånger två är fyra, två gånger tre är sex ... hufvudstaden i Sverige är Stockholm, hufvudstaden i Frankrike är Paris ... Hannibal slog romarne vid Cannæ, och kejsar Domitianus hade i flugefångande sin lust,konsekvensändrat/normaliseratuppramlade Hagar ett barns slabbrande lexor från den tid hon lärde räknekonst, geografi och historia för Petrus Luth.
187 – Hvad?konsekvensändrat/normaliserat sade den forne informatorn från Lydik Larssons dagar, – aldrig kan det vara lilla Hagar?
188 – Något ditåt, käre magister. Vore ni Cannabis, skulle jag deklinera för er: nominativus mensaspråk: latin, genitivus mensæspråk: latin, dativus mensæspråk: latin ... Ni ser, att jag ej varit oläraktig. Det är er jag har att tacka för början. Slutet står skrifvet i »himmelens trappor».
189 – Början och slut stå båda skrifna i Herrens hand, jungfru Hagar. Jag är hjerteligen glad att se eder åter. Ni var förunderligen begåfvad af Herren för all mensklig|37| lärdom. Har ni ock brukat hans gåfvor rätt i andliga ting? Är ni ett Guds barn, jungfru Hagar?
190 – Jag har läst biskop Erikssonspostilla och gått i skriftskola med jungfrurna Kurk,konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar undvikande. – Men ni skall berätta mig något om er och huru jag finner min snälle, fredlige lärare, som alltid var så god mot mig, här i detta förskräckliga krigsbullret. Ni skall besöka mig hos fru Beata De la Gardie vid nästa lägerplats, efter vi lära uppbryta härifrån redan i morgon.
191 – Ack, kära jungfru, jag trodde också en tid, att en kristen hade nog af att läsa bibeln och kunna postillor utantill, men lifvet och döden ha lärt mig annat. Kristne finnas ju, Gudilof, äfven bland oss, men vill ni lära er att dö |365|för er tro, så gå till de skotske kovenanterne. Akta intet derpå, att de predika Calvins läror! Reformerte, lutheraner eller katoliker, Herren pröfvar oss alla. Jag biktade i natt en papist ... han hade begått en ogerning i Finland ... han hade kastat en stackars qvinna ur släden i drifvan om vinternatten ... Gud förbarme sig, vi äro alle missgerningsmän.
192 – Hvad säger magistern? Han hade kastat en qvinna ur släden? I Finland? Väl icke för många år sedan?
193 – Jag tror han sade för många år sedan. En judinna, om jag förstod honom rätt. Men, kära jungfru, låtom oss tänka på våra egna själar. Vi skola alla stå till räkenskap inför hjerteransakaren.
194 – Magister Luth, vill ni göra mig den tjensten att anteckna eller låta mig anteckna papistens bekännelse? Är han död?
195 – Han är död. Det är icke lofligt att omtala hvad en döende bekänt under biktens insegel.
196 – Är ni katolik? Är bikten ett sakrament? Och om nu misstanken för en ogerning faller på oskyldiga lefvande, är det icke er pligt att fria dem med den dödes bekännelse?
197 – Ni torde ha rätt, jungfru Hagar. Ni var alltid så klok i verldsliga ting. Jag skall anteckna bekännelsen. Men hvad rör den eder?
198 – Ja, säg! Vet ni Guds vägar? Kan ni följa de lönnliga trådar, med hvilka en missgerning drages ur|38| nattens mörker? Gif mig berättelsen! Ni torde få höra mera derom.
199 – Tror ni? Ja, tro på den rättfärdige Herrens Guds vägar! I denna qväll får ni papperet, bestyrkt med min underskrift. Bruka det till Guds ära! Det rinner mig i hågen, att döden tog ordet från uslingen der på fältet. En sårad af lifregementet, Axelson, låg bredvid den döde och hade hört honom tala, förrän jag kom. Axelson fördes till byn Wotitz.
200 – Tack, tack! Glöm ej att uppsöka mig. Wotitz, säger ni? Axelson? Gud beskydde eder.
201 – Och er, jungfru Hagar! Herren har fört er så långt ut bland ondskans makter för att visa eder vägen till Kristi kärlek.
202 Några ögonblick derefter satt Hagar till häst och galopperade, åtföljd af en tjenare, till byn Wotitz.
|366|
5. Hjerta och statskonst.
Vet du hvad kärlek är?
203 Om man får tro almanackan – och almanackor hade man i Sverige sedan Sigfrid Aronus – bär mars månad ett janusansigte. Vakthafvande på gränsen mellan vinter och vår, kan årstidernas krigsgud ömsom rasa i stormar och snöyra, ömsom le med det blidaste solskenslöje. Och när han ler, är han förtjusande som en vår i sin linda. Vinterns rimfrost strör ännu sina perlor öfver hans ljusa lockar, lätt snötäckta isar binda vattenspeglarne och töa för middagssolen; här och der låta flödvattnen ana en börjande sjö, lärkans första drillar helsas af ung och gammal, luften är genomskinligt klar som en hoppets blick in i det oändliga, och genom hela den strålande naturen andas en fläkt af vaknande lif. Mars är ett barn, som|39| profvar sin kraft på att vända en tung dörr, hänger sig jublande fast vid låset och svänger med dörren.
204 En sådan solig dag i början af mars 1645, strax efter middagsmåltiden, åkte drottning Kristina utåt Ladugårdslandet. Hon var nu fullmyndig regerande drottning, ej mer under fru Beata Oxenstjernas besvärliga omvårdnad. Denna högättade fru var ej mindre lycklig, än sin svårstyrda myndling, att känna sig fri. Hon bör icke försvinna ur denna berättelse utan det rättvisa erkännande, att hon, med all sin häftighet och sina fördomar, dock var en rättänkande, pligttrogen väktarinna på samhällets höjder.
205 Drottningen red icke denna gång, som hennes vana var; hon hade förkylt sig under en ridt några dagar förut, hade pliktat med ett af sina vanliga korta, men häftiga illamåenden och tvangs nu af nödig försigtighet att åka i en af dessa konstigt utsirade täckta slädar, hvilka ännu förvaras från hennes tid i vår tids rustkamrar. Släden hade öppna fönster på sidorna. Vid drottningens sida satt furstinnan Marie Eufrosyne, två lakejer stodo bakpå släden, och på hvardera sidan redo fyra unge adelsmän, anförde till höger af den nyligen utnämnde öfversten för lifgardet, grefve Magnus De la Gardie.
206 Tid efter annan vexlade drottningen ett ord med denne ståtlige kavaljer, hvilken då böjde sig så djupt ned i sadeln, som hade han velat uppfånga sin kungliga herskarinnas andedrägt. Men denna gång fick grefve Magnus nöja sig med flyktiga afbrott i ett lifligt samtal mellan drottningen och furstinnan inom täckslädens väggar.
207 Slädföret var ännu godt, ehuru på öppna platser angripet af dagmejan. Torg, gator, palatser, rimfrostiga parker, tjusande landskap och bländande hvita isar ilade förbi vid hästarnes snabba traf, utan att tillvinna sig någon uppmärksamhet. Hade ej stundom en frisk fläkt af marsluften inträngt |367|genom slädfönstren, kunde man tro, att dessa höga personer företagit en utfärd blott för att finna en plats, der de voro säkra för lyssnare.
208 – Han der, rider han icke bra?konsekvensändrat/normaliserat började drottningen. – Jag såg i min barndom Sveriges berömdaste ryttare Åke Tott rida. Åh ja, hans skola var troligen mönstergiltig, när en sqvadron hugger in på en infanterikolonn, men hvilken elefant vid sidan af honom der! Hur|40| behagar dig grefve Magnus? Har du sett en svensk kavaljer, som kan mäta sig med honom på rännarebanan?
209 – Jag känner honom så litet,konsekvensändrat/normaliserat svarade Marie Eufrosyne undvikande.
210 – Marie, om du vore några år yngre och jag vore din mor, skulle jag gifva dig ris för osanning. Skulle två så vackra ögon ha varit blinda för en riddare, som egnat dig sin beundran ända sedan han stafvade Cornelius Nepos i Upsala? Eller skulle du ännu förvara en skolflickas ömma låga för den lille uppnäste grefven af Nassau? Marie, jag tillstår, att jag tviflar på din uppriktighet, men ännu mer på din smak.
211 – Mins du, Kristine, hvad du lofvade mig en afton vid Gripsholm?
212 – Du bad mig tro på din brors känslor, rätt som en bonde tror på katekesen. Nå, har jag icke trott, att en hök är så menlös som en kuttrande turturdufva? Hvad har detta att skaffa med en tysk trubbnäsa?
213 – Du lofvade mig, att ej vara emot grefven af Nassau.
214 – Jag lofvade, tror jag, att tålmodigt höra en suckande Chloë. Det är ju fjolgammal snö, det der. Nu smälter snön, guldvifvan väntas, kålfjäriln skall inom kort krypa ur puppan. Hvad säger du, Marie, om en ny friare ... den ypperste unge ädling i Sverige?
215 – Förlåt mig, jag hade trott, att Karl Gustaf förtjenade denna hederstitel af drottningen.
216 – Nå, näst Karl Gustaf, låt oss ej träta derom. Kort sagdt, hvad säger du om ett parti med en ung grefve, som kan träda lille Nassau genom ett synålsöga?
217 Marie Eufrosynes rodnad tog färgen af drottningens röda bandrosett, när hon frågade, om isarne voro att lita på, ty man åkte just nu öfver Brunnsviken. Kristina skrattade.
218 – Torstenson skulle törhända betänka sig, innan han riskerade sitt artilleri på viken, men hvad äro hans kanoner mot dina fruktansvärda ögon, min blyga kusin? Du har nedskjutit en af rikets hufvudfästningar; han stryker sin flagg på nåd och onåd. Hvilken lycka, att vi ej explodera på isen! Enfinspråk: franska ... grefve Magnus begär din hand.
|41|
219 – Jag trodde ej, att du skulle akta ditt kungliga blod i pfaltziska huset så lågt,konsekvensändrat/normaliserat svarade förtrytsamt den unga furstinnan efter en förlägen paus. – Du afslår en suverän furste och bjuder mig en af dina knektar.
|368|
220 Åter skrattade Kristina och såg ut genom fönstret.
221 – Sakta farten, öfverste. Vi köra i galopp utför backen, och här är en stjelpa. – Farten saktades, men icke drottningens ohejdade munterhet, för hvilken hennes kusiner voro de närmaste offren. – Mitt kungliga blod!konsekvensändrat/normaliserat utropade hon. – Min farfars mor hette Lejonhufvud, hans stjufmor Stenbock. Konung Johan gifte sig med en Bjelke och konung Erik med en piga. Mesallianser äro ärftliga i vår slägt. Behöfver du flera föredömen? Nå väl, för att göra dig ett nöje, skall jag gifta mig med ... låt se, med Apollo! Han är visserligen en gud, men dethroniserad ... Ingen skomakare skulle gifva honom kredit på ett par nya kothurner. Är det nog? Anstår nu en svensk adelsman ditt kungliga blod?
222 – Jag bönfaller, Kristine, tala icke mera derom!
223 – Men det är just derom vi skulle tala. Vet du hvad Ebba hört af kammarpigorna? Ja, jag medgifver, det är intet tillständigt att lyssna på pigsqvaller, men det är dermed som med de stora snäckorna.original: snäckorna Man lägger örat till, och man hör luften bikta. Folket undrar hvarför jag är så blid emot grefve Magnus. Det faller ingen i hågen, att han ju kunde förtjena det ... att han är äldste son till en af rikets högst förtjente män och min faders ungdomskäresta ... att han sjelf är det svenska ridderskapets ära och prydnad, eller att jag, hans drottning, vill i hans person hedra både ärfda och förvärfda utmärkta egenskaper. Allt detta går intet i vår svenske Pehr Jönsson. Det måste finnas ett annat skäl, och hvad kan detta annat vara, än att jag vill gifta mig med honom ... med densamme grefve Magnus, som min nådiga fränka anser allt för nedrigt boren för hennes kungliga blod! Nå, Marie, hvad säger du om denna sedelärande fabel?
224 – Enfaldigt sqvaller!
225 – Tror du? Men om jag i min hjertekammare skulle tänka derpå? Vox populi vox Dei.språk: latin Folkets röst Guds röst. Grefven är en vacker karl ... så nobel, så elegant, så ridderlig i sina tänkesätt och hela sin hållning. Tror du intet, att han skulle blifva en värdig gemål åt|42|Sveriges drottning? Och är jag intet suverän öfver min hand så väl som öfver mitt hjerta?
226 – Kristine, du förskräcker mig. Den värdigaste, den trognaste, den tappraste af alla furstar blöder för dig på slagfälten. Du ser honom förtäras af ett svikande hopp, och du skulle föredraga en lycksökare, hvars mod aldrig blifvit pröfvadt utom rännarebanan.
227 – Oratio panegyrica pro domo!språk: latin Ett loftal för husets bästa. Skada, att du ej talar latin; ditt tal borde tryckas. Mitt tal är kortare. En De la Gardie är intet nog högättad för dig. Således är jag tvungen att förbättra hans franska |369|blod och upphöja honom till min sida ... Grefve Magnus! Vi blifva sittande i sanden. Låt hålla i backen!
228 Slädmedarne gnisslade mot grus och stenar, der de körde upp från isen till gatan vid Nybroviken. Drottningen steg ur och vadade i slask uppför backen, gycklande öfver sina kavaljerers förvåning och Marie Eufrosynes rädda steg mellan vattengölarne. När de höga damerna ånyo befunno sig i släden, återtogs samtalsämnet. Den unga furstinnan betraktade sin kungliga kusin, oviss om hon borde taga hennes nyss yttrade hot för skämt eller allvar. Slutligen brast hon i tårar. Grefven af Nassau satt icke sadelfastare i hennes hjerta, än att en välriktad lans kunde kasta honom ur sadeln. En rik De la Gardie kunde möjligen täfla med honom om en fattig furstinna. Och att med Karl Gustafs utsigter sätta hela pfaltziska husets framtid på spel, detta var mer, än en syster och dotter kunde taga på sitt samvete. Under tårarna framsipprade slutligen en förklaring, att hon, den tillgifna vännen, ville i allt foga sig efter sin nådiga kusins önskan och vilja.
229 – Och detta säger du mig med en ton, som ville du gå i kloster för min skull,konsekvensändrat/normaliserat fortfor drottningen, utan att synas det minsta rörd af en så stor uppoffring. – Jag erbjuder dig det mest lysande parti i Sverige; jag afstår åt dig en hand, som mången tysk furstinna skall afundas dig; jag öppnar för dig den mest glänsande framtid vid sidan af min thron, och du underkastar dig detta hårda öde med en botfärdig Magdalenas tårar. Nå väl, Marie, folkets röst skall denna gång lika litet vara Guds röst, som när densamma rösten förlofvade mig med Erik Oxenstjerna. Jag skall intet lyda mina pigor, jag skall|43| intet gifta mig med öfverste De la Gardie, jag skall afstå honom åt hans suckande Chloë, med förbehåll att hon mottager honom med solsken, intet med takdropp. Marie, vet du hvad kärlek är?
230 – Det är att kunna gifva sig åt en annan med hela sitt hjerta,konsekvensändrat/normaliserat svarade furstinnan oskyldigt. Hon glömde i detta ögonblick, att hennes första ungdomsflamma så lätt blåstes ut, som hade den blifvit åberopad endast för den lilla qvinliga fåfängan att icke låta bortskänka sig utan motstånd åt en ny friare.
231 – Du misstager dig,konsekvensändrat/normaliserat inföll Kristina, till hälften spotskt, till hälften öfvertygande. – Man skall aldrig gifva sig helt bort, man skall behålla sig sjelf. Äro vi födda till träldom, vi? Skall en man råda öfver oss till kropp och själ, så att intet annat af oss återstår, än pigan, som sköter hans hushåll, smekungen, som gör honom nöje på lediga stunder, barnsköterskan, som föder, ammar och kläder hans afkomma, såframt hon ej dör för den? Jag har tänkt mera derpå än du, Marie; jag har mina skäl. Kärleken i din mening är ett oting och en förnedring. Kärleken, såsom jag förstår honom, är ett kontrakt mellan |370|två, hvilka ömsom gifva och få, med vilkor att behålla sig sjelfva. Så och så mycket gifver du mig, så och så mycket gifver jag dig. Derutöfver intet. Bryter du, är jag fri; bryter jag, är du fri. Lägg så dertill i bästa fall vänskap, beundran, aktning, tålamod, kort sagdt, alla älskvärda egenskaper, som göra, att menniskor kunna fördraga hvarandra. Det är mycket nog, det, Marie; begär intet mer, om du vill blifva lycklig!
232 – Ja, lycklig, Kristine! Att vara och göra lycklig. Det andra förstår jag ju icke.
233 – Det kan vara godt, att du och många dina likar intet förstå det. Huru skulle skapelsen utan eder ega bestånd? Famla efter en drömbild, bortskänka sig för ett smekord, träla i herretjenst, dö för att gifva lifvet åt nya trälinnor, detta är hvad I kallen kärlek. Jag föredrager ett fritt förbund eller intet. Jag tillhör mig sjelf och ingen annan.
234 – Men din mor och min mor tillhörde icke sig sjelfva ...
235 – De förstodo ej bättre. De sutto intet ensamma på en thron.
|44|
236 – Ja, du är drottning, du. Förlåt mig; jag trodde, att också en drottning känner sitt hjerta klappa.
237 – Hvarför skulle hon ej känna ett hjerta klappa för sitt folk, för äran, för allt stort och sant i detta lif? Men kärleken består ej uti att värpa ägg. Man får intet, man vill intet, man kan intet försaka sig sjelf ...
238 – Karl Gustaf är beredd att försaka allt för din lycka, din ära ...
239 – Talesätt. Karl Gustaf vill blifva konung af Sverige. Och ändå, Marie, jag håller honom så kär, som jag kan hålla en man. Honom eller ingen. Men tager jag honom, så binder jag honom, som man binder ett lejon. Skall han underkasta sig detta?
240 – Allt, Kristine, allt; ty du vill lika litet binda hans riddareära, som du kan binda hans kärlek.
241 – Nå väl, jag är skyldig dig en belöning för din tillgifvenhet och din lydnad. Vet då, att min irrande riddare ej skall vänta i evighet, om han ingår på mina vilkor och om han ännu ett par eller tre år förblifver mig trogen. Jag är intet nog förmäten att förlikna mig vid verldarnas styresman, men i ett afseende är jag lik Gud: jag tål ingen rival!
242 – O, Kristine, hvem skulle ega dig och slösa en blick på en annan qvinna? Låt mig kyssa din hand.
243 – Är jag intet en toka, som stafvar kärlekens abc för en liten docka, hvilken i morgon säljer sin frihet för ett smekord och sitt hjerta för ett par vackra mustacher? Hvad? Redan vid slottet? Marie, du är då beredd att underkasta dig din förskräckliga lott och mottaga en afskyvärd tillbedjares hyllning?
|371|
244 – Jag säger nej i brudstolen,konsekvensändrat/normaliserat skämtade den unga furstinnan, i det att grefven af Nassau sjönk under horizonten, som hade han aldrig höjt sitt välfriserade hufvud deröfver.
245 – Gör det,konsekvensändrat/normaliserat svarade Kristina i samma ton, i det hon steg ur. – Öfverste De la Gardie,konsekvensändrat/normaliserat fortfor hon till grefven, som räckte henne sin hand, – jag frikallar er från er skyldighet som min riddare och tillåter er att bjuda min fränka armen. Tacka mig för att vi intet stjelpte i backen. Jag väntar er klockan 6 för en tidning af vigt.
246 Och hon skyndade uppför slottstrapporna med sina vanliga hastiga steg, utan att bevärdiga sina bugande|45| kavaljerer med en blick. Hon var upptagen af en tanke, som för ögonblicket trängde alla andra åt sidan.
247 – Jag binder De la Gardierne vid min thron som motvigt mot Oxenstjernorna. Jag nedtystar sqvallret, behåller min frihet och vinner ett lydigt redskap. Pfaltzarne våga intet vägra. De skulle försöka! ... Karl Gustaf? Han kunde falla på det orådet att blifva jaloux ... Också detta är förekommet. Allt är förekommet ... också möjligheten, att en drottning kan vara qvinna ... att jag kan förgapa mig i en vacker karl. Min Gud, det finns ögonblick, när den klokaste kan vara en narr. Hvarifrån fick jag denna lyckliga tanke att skjuta Marie framför mig? Kom den från stjernorna? Utan tvifvel. Om den ej kom från senaste åderlåtningen. Fiken ... mina skor!
248 – Hjertandes,konsekvensändrat/normaliserat utropade Fiken Lång, hvars språksamhet vuxit med åren och hoftjensten, – är intet fröken som en sylta om fötterna! Hvad skall doktorn säga? En knapp borta ur lifpelsen, ett band afrifvet i hufvan. Det är en Guds lycka, att intet fru Beata Oxenstjerna mera för regementet.
249 – Jag förmärker, att du gått i skola hos fru Beata,konsekvensändrat/normaliserat genmälde drottningen, som nu var i sitt goda lynne och roade sig att på samma gång utlägga en snara. – Fiken,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon med låtsadt allvar, – jag råder dig att lägga band på din tunga, när grefve Magnus uppvaktar mig klockan 6.
250 – Grefve Mag... – stammade Fiken med oförstäld nyfikenhet och en kammarpigas naiva påflugenhet. – Jag trodde intet, att han är herre i detta huset.
251 – Håll din mun! Man vet ju intet hvad som kan hända,konsekvensändrat/normaliserat smålog Kristina, som nu hade funnit ett medel att trotsa pigsqvallret.
252 Grefven kom, och några dagar derefter var förlofningen eklaterad. Tilldragelsen firades vid hofvet med en tre dagars fest och två år senare, i mars 1647, med ett fem dagars bröllop i kunglig ståt. Förbindelsen blef så lycklig, som lyckans ostadighet tillät. Furstinnan Marie Eufrosyne, den svaga, den eftergifvande, den så föga begåfvade, hon visste likväl något, som den |372|snillrika drottningen, hennes syskonbarn, icke visste. Hennes definition på kärleken öfverlefde Kristinas och Kristina sjelf.
|46|
6. Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius.
Tre år ännu skall jag stiga; derefter står jag högst på himmelen.
253 Danmark låg slaget, kringhvärfdt af fiender, blödande, utmattadt, nästan förkrossadt. Än en gång, och med ära, hade det stridt för herraväldet i Norden. Der hade stått hårdt mot hårdt. De två bältespännarne hade gripit hvarandra om lifvet och vexelvis nedkastat hvarandra, än i Bältens vågor, än i Jutlands sand, än på Skånes gungande sädesfält, än åter i Norges och Jemtlands gamla ättestupor. Ryttaren på den röda hästen hade sin lust att än en gång få bloda vintersnö. Kriget var öfverallt, i vredgade bröst ej mindre än i tagna och åter eröfrade gränsmarker. Endast bönderne vid den norska gränsen tyckte det vara synd och skam att skjuta på grannar. Framgång och motgång vexlade om. Hvartdera rikets tappraste män, bästa härar och stoltaste flottor drogo ut att nedgöra hvarandra, de, som, förenade, skulle kufvat Europa. Ännu går genom alla danska hjertan den välkända folksången:
konsekvensändrat/normaliseratKong Kristian stod ved höjen Mast
I Rög og Damp;
Hans Værge hamrede saa fast,
Att Göthens Hjelm og Hjærne brast ...konsekvensändrat/normaliserat
255 Vid Femern var det, 1644 den 11 juli. Danakungen hade 39 skepp, hans värdige motståndare Klas Fleming 46. Tio timmar varade slaget; tre gånger skildes de stridande åt, tre gånger anföllo de åter. Fjerde gången, när Fleming signalerade anfall, sågs ej signalen mer; natten utbredde sig öfver de blodiga vågorna. Kung Kristian hade stått på sitt amiralskepp Trefaldigheten, omringad af fiender. »Mina underbefälhafvare»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »bruka mig som stormskärm.» Han hade fått några lätta sår, när en svensk kula, springande sjelf i stycken,|47| splittrade en kanonlavett vid hans sida. En skur af jern- och träspillror yrde kring däcket; tolf man dödades eller sårades. Den döende Eiler Ulfeld ryckte i fallet kung Kristian med sig. De kringstående trodde konungen vara död och ropade, att man skulle stryka flagg för att elden måtte upphöra. »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, sade en schleswigare, »kungen är endast en man, och vi |373|återstå många nog att försvara oss.» En matros sändes till toppen att stryka dannebrogen, men detta blef den ärlige gossen för tungt; han invecklade duken i tågvirket, så att flaggan ej kunde blåsa ut. Kung Kristian uppreste sig, höljd af blod, med 23 större och mindre sår: en spillra hade utslagit högra ögat, en annan två tänder; en jernskärfva hade inträngt i pannan.
256 »konsekvensändrat/normaliseratÄnnu»konsekvensändrat/normaliserat,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »konsekvensändrat/normaliserathar Gud gifvit mig kraft att strida för mitt folk!»konsekvensändrat/normaliserat Och, svartblå i ansigtet, fortsatte han, stödd på sitt svärd, att föra befälet, tills striden var slut. Båda flottorna hade lidit stora förluster, båda tillskrefvo sig segern, som firades med lika fröjdebetygelser af danskar och svenskar.
257 Få veckor derefter, den 5 augusti, bortryckte en dansk kula Klas Fleming, den tappraste hjelte, som Finland skickat till sjös, i en obetydlig skärmytsling vid Kristianspris i Kielerbugten.
258 »konsekvensändrat/normaliseratGråt icke, min son»konsekvensändrat/normaliserat,konsekvensändrat/normaliserat sade den döende hjelten till sin son Herman Fleming, som stod vid hans sida. »konsekvensändrat/normaliseratJag dör som Danmarks fiende; låt se, att du dör, som jag har dött!»konsekvensändrat/normaliserat
259 Ett motstycke dertill voro kung Kristians ord, när han, året efter freden, bar sin lille sonson till dopet:
260 »konsekvensändrat/normaliseratMåtte du en gång tynga svenskarne så, som du i dag har tyngt mina gamla armar!»konsekvensändrat/normaliserat
261 Det fanns likväl en, som i denna förbittrade kamp mellan två arffiender såg längre framåt i tidernas skiften än konungar, statsmän, krigare eller i inbördes vrede, afund och hämdlystnad kämpande folk. Det var Sveriges unga drottning, som under alla sina oberäkneliga nycker dock hade ärft något af sin faders långsynta blick och förmådde se bort till en annan tid, när Sverige och Danmark kunde behöfva hvarandra. Kristinas öde har varit att än uppskattas för högt, än åter för lågt. Och till den låga uppskattningen höra motiven för hennes handlingssätt|48| vid de stora, för Sverige så betydelsefulla fredssluten 1645 och 1648.
262 Krigslyckan, hvilken år 1644 fördelat sin gunst nästan lika mellan båda de stridande makterna, hade år 1645 begynt afgjordt småle åt svenska vapnen. Det endrägtiga Sverige beherskade hafvet, hela Jutland, största delen af Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän; hade tagit Gotland och Ösel, hade med sin välrustade krigsmakt trängt det oeniga Danmark på lifvet, hotande rikets kärna på Seland och Fyen. Den gamle kung Kristian stod öfvergifven af sitt råd och sin adel, utan flotta, utan härar, utan penningar. Hans trogne borgare, hans raske matroser ville bistå honom, men förmådde det icke; riket vacklade under honom som ett sjunkande skepp. Då började man tala om fred, och redan i februari 1645 sammanträdde fredsombuden |374|vid den lilla Brömsån, som uppritade riksgränsen mellan Småland och Blekinge. På en holme i ån var ett tält uppslaget för de franske och holländske fredsmäklarne. En bro, Brömsebro, gick öfver holmen till åns båda stränder. Vid småländska änden af bron bodde Sveriges ombud, Axel Oxenstjerna och Johan Skytte, hvilken sistnämnde dock snart gick att utbyta lifvets strider mot en lugn graf under mars månads smältande drifvor. På Blekingesidan logerade danska sändebuden Corfitzoriginal: Korfitz Ulfeld och Kristen Sehested. Den ömsesidiga förbittringen var så stor, att danskar och svenskar ej kunde med något hopp om framgång öfverlägga direkt med hvarandra, hvarför de öfverenskommo att låta allt gå genom fredsmäklarne i tältet på holmen. Så framstäldes fordringarna på båda sidor i stark prutmån. Danskarne fordrade allt tillbaka och dertill skadestånd; svenskarne fordrade tullfrihet i Sundet för alla nationer, allt hvad de tagit och mera dertill. Vintern gick, våren gick, större delen af sommaren gick; steg för steg hade danskarne gifvit efter, men att afträda land, detta var gamle kung Kristian, Sveriges besegrare 1613, för starkt. Danska rådet röstade för fred, »sådan Gud ville gifva den», och lät konungen förstå, att rådet ännu icke hade valt hans son till efterträdare. Förgäfves; kung Kristian gaf icke vika. Då uppstod ett sorl bland allt hvad svensk hette och gick från rikskanslerens hemliga råd, från Jakob De la Gardies öppenhjertiga krigareläppar ut i bygderna: Hvarför dröja vi? Är icke vår|49| flotta öfverlägsen? Äro ej våra härar omotståndliga? Hvarför ligga de overksamma? Hvarför gå vi ej rakt på Köpenhamn, visa juten riset och taga tillbaka allt hvad han fordom röfvat från oss?
263 Hvarför? Derför att drottningen ej ville bringa Danmark till det yttersta. Redan i april hade hon varnat för att spänna bågen för högt. Och i juni skref hon till Oxenstjerna följande bref, hvilket må anföras som prof på det svenska språkets misshandling före Stjernhjelm, äfven af den högst begåfvade och lärdaste svenska drottning:*)Efter Arkenholtz. Några i berättelsen om Planeternas skyddslingar förekommande samtal äro stiliserade efter tidens uttryckssätt, men att derefter lämpa hela berättelsens stil skulle ha blifvit alltför tröttsamt. Språket är derför omvexlande nutidens och sextonhundratalets.
265 Därtil med at jag dageligen finner så stora difficulteter i fortsättande af kriget, så at det vil falla svårt med så ringa medel ett så stort väsende, at continuera, hvilket icke utan hazard, at taga de conditiones, som nu |375|bjudas, skal afgå; derhos med måste ock besinnas, huru svårt det vil falla, at supportera den calumnien som Oss påkommande varder, både hos de Svenska sjelfve, såväl som hos främmande, hvilka alla där Freden ginge i sär, skulle imputera skulden til allas vår outsläckeliga ambition, den der sig på sjelfva orättvisan funderade, och ingen annan finem hade, än en begärlighet at dominera. Och såsom jag icke håller mig rätt försäkrad om Holländarens cooperation, altså frugtar jag, at, där desse föreslagne conditiones icke blefve accepterade skulle de söka at blifva arbitri belli & pacisspråk: latin, så at deras jalousie, något oförmodeligt hos dem causera kunde, oansedt att jag förtiger hvad af Polacken practiseras kan. Sedan det sista och förnämsta är, att contentera sin egen conscientie, så at man må kunna för Gud och al verlden betyga, at man sig til alla skäliga Fredsmedel accomoderadt hafver.
266 Upsala d. 24 Juni 1645.
267 Eder
268 välbenägen
269 Christina.konsekvensändrat/normaliserat
|50|
270 Vid denna tid lefde ännu, bruten af ålder, mödor och strider, den lärde, energiske, ständigt stridsrustade biskopen i VesteråsJohannes Rudbeckius, svenska kyrkans mäktigaste och mest högkyrklige prelat, han, hvars stift var i sträng ordning ett föredöme för alla öfriga och hvars skola hade uppnått ett sådant anseende, att hon täflade med Upsala akademi. Kristina hade, icke första gången, men i en af de vigtigaste politiska frågor, dikterat sin vilja för Axel Oxenstjerna och kände sig vara mera drottning än förr, men kände också behofvet af stöd. Pehr Brahe var det närmaste, men ock det farligaste stöd emot rikskansleren. Hvarför utbyta en tuktomästare mot en annan? Gamle Johan Skytte fanns icke mer; hans son, kammarrådet Bengt Skytte, en uppstigande gunstling, var för ung och för litet ansedd. Kristina såg sig om. Efter att hafva bevistat de lärda öfningarna i Upsala, företog hon en af sina vanliga lustresor sjöledes till Vesterås. Biskop Johannes var den ende man i riket, som öppet vågat motsäga den mäktige rikskansleren; derför hade han ock blifvit förbigången vid besättandet af erkebiskopsstolen i Upsala.
271 Den gamla biskopsgården var för drottningens mottagande festligt möjad med löf, rosor och blåklint. Domkapitlets ledamöter, jemte biskopinnan, fru Magdalena Hising, med söner och döttrar, voro till möte vid porten, undskyllande, att biskopen sjelf för ålder och sjuklighet ej kunde visa majestätet denna tillbörliga vördnad. Han hade dock, sängliggande, |376|låtit ikläda sig full biskoplig ornat och mottog drottningen i sitt rum med ett skriftens språk, hvartill de vördige fäderne af domkapitlet sade ett ljudeligt amen.
272 – Var helsad, du Herrens utkorade Deborah, som är kallad att lägga alla sanningens fiender dig till en fotapall!konsekvensändrat/normaliserat började kyrkans åldrige herde på latin med en i början svag stämma, som snart växte i kraft med den själens utomordentliga spänstighet, som öfvervinner en bräcklig stofthyddas krämpor. – Var helsad af kyrkans och din ringaste tjenare, som du värdes hugna med ett så nådigt besök i hans skröpliga ålderdom! Välsignad vare din ingång och utgång, hvar du i verlden går, till seger för Guds folk och till efterdöme för hans församling.
|51|
273 – Jag tackar eder, vördige fader,konsekvensändrat/normaliserat svarade drottningen, likaledes på latin, med den intagande värdighet, som var henne medfödd. – Länge har jag önskat att betyga den svenska kyrkans grundfasta pelare min vördnad och beklagar allenast, att jag finner den man i ohelsa, hvilken allaredan utfört så märkeliga ting för kyrkan och riket och än vidare, der Gud så vill, skall förelysa oss andra i gagnelig verksamhet.
274 – Pulvis et cinusspråk: latin, stoft och aska, min nådiga drottning!konsekvensändrat/normaliserat återtog biskopen, som snart med sitt lifliga lynne slog an en friare ton och öfvergick till det svenska tungomålet. – Det finnes ingen bättre bot för ålderdomen, än att fägna de skumma gamla ögon med åsynen af en blomstrande ungdom. När jag ser framför mig Sveriges drottning, så kosteligt beprydd med sin ålders fägring och alla höga dygder, känner jag mig sjelf ung på nytt med mitt gamla Sverige. Dertill har ock Gud förunnat mig söner och döttrar, som i sin tid skola tjena eders majestät bättre än jag. Lena, haf hit barnen, att de må minnas den välsignade fröken Kristina, så länge de lefva.
275 Barnen framfördes, nio närvarande af hela antalet elfva.
276 – Värdigas se på dem, nådiga fröken! Är det icke byggnadstimmer i dem till Guds och rikets tjenst? ... Här är den äldste, Nils, 23 år, eloqventie lektor i Vesterås; han talar latin som en Qvintilianus, och han skall en dag blifva min efterträdare ...*)Nils Rudbeckius blef 1670 biskop i Vesterås. Här är Jonas, 22 år, student; han skall blifva professor.**)Theologie professor i Upsala 1654. Här är Petrus, 20 år, student. Nå, hvad skall du blifva, min son?
278 – I hören det väl, nådiga fröken,konsekvensändrat/normaliserat smålog den gamle, – att äpplet intet vill |377|falla långt ifrån trädet. Här är den yngste, Olof, scholaris i Vesterås, 15 år. Han är predestinerad till stora värf: salig konungen har värdigats bära pilten till dopet ... Heus puer!språk: latin Förstår du intet, Olofstorhufvud, att skrapa foten för landsens öfverhet?
|52|
279 Gossen rodnade upp till öronen, stirrade i golfvet och gjorde en klumpig bugning.
280 – Undskyll, nådiga fröken! Pilten skådar så långt in i framfarna och kommande tider, att han intet vet hvad för ögonen är. Fann intet mor honom här om dagen efterletande hvad der var invärtes i en död räf? Han är min Josef; Herren behålle honom i sin fruktan, ty der Gud så täckes, skola sädeskärfvarne buga en dag för detta embryot ...*)Olof Rudbeck, »storhufvudet», professor i Upsala, blef den verldsberömde anatomen, botanisten och häfdatecknaren, hvars Atlantica beherskade ett helt tidehvarf. Här äro döttrarna ... Räkna dem på fingrarna, Lena, att vår nådiga öfverhet må beskåda svensk ull och svenska hjertan ... Så ... betygen eder skyldiga vördnad för den förnämligaste af alla jungfrur, eder föresyn i kristeliga dygder, fröken Kristina!
281 I denna stund hade den gamle biskopen platt förgätit alla sina många och långa strider, alla kyrkans värf och alla ögonblickets krämpor för fadersglädjen att kunna för sin drottning framvisa denna rad af starkt bygda, kraftiga, högt begåfvade och löftesrika barn. Ännu der han satt upprätt på plågornas läger, stödd mot kuddarna bakom hans skuldror, igenkände man i honom en högvuxen man, som tycktes enkom bygd att beherska kyrkan under ett religionskrig och bringa ordning i en rå samtids vilda förbistring. Det långa hvita håret var slätt nedkammadt i bena öfver axlarna och den släta, breda kammardukskragen; det lika hvita helskägget nedföll tudeladt öfver bröstet. Det svarta sammetslifstycket var broderadt, den högkragade kaftanen öppen framtill. Bekymren hade fårat den höga pannan, men uttrycket i blicken var oväntadt mildt. Målaren, som förvarat åt efterverlden dragen af denne väldige prelat, måste lyckligt nog hafva gripit hans bild i familjekretsen, icke i domkapitlet eller vid läsförhöret.
282 Sedan samtliga afkomman gjort sin reverens och drottningen tålmodigt åhört deras personalier, behagade hon nådigt tillförsäkra sönerne Jonas och Petrus ett reseunderstöd ur sin handkassa, på det att dem måtte beredas tillfälle att vid utländska akademier förkofra sina studier till rikets tjenst, hvarefter hela skaran, jemte domherrarne,|53| fick afträda, hugnad med all kunglig ynnest, och Kristina lemnades i enrum med biskopinnan och sin faders gamle trotjenare.
|378|
283 – Der som jag icke för mycket uttröttar eders högvördighet i den nuvarande svagheten, vore mig kärt att höra eder mening i rikets angelägenheter,konsekvensändrat/normaliserat yttrade drottningen.
284 – Såsom helsan stadigt stått till min öfverhets tjenst, står ock krankheten,konsekvensändrat/normaliserat genmälde biskopen. Med detsamma erinrade honom en blinkning af hans trogna Lena, att hans krämpor ej tilläto ett längre samtal utan en ostörd mellantid. – Törhända får Nils den nåden att visa nådig fröken mitt bibliotek eller mina förbättrade kyrkoböcker. Jag skall om fem minuter vara redo igen ... Eller, Lena, törhända nådig fröken skulle vara så nedrig att vilja bese din mjölkkammare ...
285 – Nej, för allt i verlden, kära fru mor, gören eder intet omak,konsekvensändrat/normaliserat genmälde drottningen, som redan tyckte sig känna lukten af filbunke. – Jag har en stor åstundan att se den nya ordning ers högvördighet infört i rikets kyrkoböcker, och edert bibliotek måste vara outtömmeligt, efter I derifrån förärat mer än hundra volymer till Vesterås skola.
286 – Förthy kan der ej finnas mycket qvar för ett så lärdt och hugnesamt besök; men en rar upplaga är till finnandes af Augustinus och dertill den äldsta messan från Braskens tryckeri i Linköping ... Undskyll ... om fem minuter! ...
287 Och drottning Kristina gick tålmodigt, väl icke till mjölkkammaren, men till biblioteket och kyrkoböckerna, der hon gjorde sig så noga underrättad om gamla upplagor och ny bokföring, att en rund timme förgick, innan hon åter visade sig hos den sjuke biskopen.
288 – Eders högvördighet,konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen rakt på sak, när de åter voro i enrum och kära fru mor förstått, att hon var öfverflödig i statsangelägenheter, – hvad sägen I om början af min regering?
289 – Nådiga fröken, den Mästaren, som är för oss alla en förebild, sade till Johannes’ lärjungar, när de kommo att fråga om honom och hans rike: vänden tillbaka och förtäljen hvad I sett! Jag svarar min drottning med hvad jag förnummit, sedan hon för sju månader sedan tillträdde|54| styrelsen af sitt rike: de blinde se, de halte gå, de döde väckas upp, och dem fattigom varder predikadt evangelium. Icke så, att något menniskoverk är att förlikna vid den gudomlige Mästarens; dock menskligt att tala, skingras det andeliga mörkret, de late och ovillige skynda till, de andeligen döde uppväckas, och evangelium varder predikadt ända till de lappars och kajaners landsändar. Sveriges drottning har det fuller icke allena uträttat, men hon går i spetsen för alla, som tjena Gud och sitt land, med en kraft, en vilja och en förmåga, som näppeligen i vår tid stå till att skåda på någon thron i Europa. Verlden |379|är allaredan uppfyld af hennes berömmelse och blir det med hvarje dag mera; dock tänker jag, ringe tjenare, att hon aktar sin berömmelse inför Gud högre, än allt menniskors pris. Så har jag nu intet annat att säga om början af min drottnings regering, än att hon börjat till Guds namns lof och Sveriges rikes ära och lycka. Hvad här vidare följa skall, står i Guds och icke i menniskors makt att utransaka; men jag tör väl säga, att der det så fortfar, som det börjat hafver, står intet bättre till att önska, vare sig i fred eller örlog. Gud förläne min nådiga fröken sin hjelp att fåoriginal: så (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888) sluta med ära, som detta regementet tagit med ära sin början.
290 – Jag säger dertill amen. Ständerna hafva visat all beredvillighet vid mitt tillträde till regeringen, och fienderne äro nederlagde så till lands som sjös. Dock är här intet allt guld som glimmar. Bönderne börja knota.
291 – Hvad skall der annat tal vara, der herrarne råda öfver åker och gård? Det är intet stort att spörja ännu mot hvad det varder en dag, när riket får fred. Det, som nu tasslas i förstugan, tör då ropas med full hals på torget.
292 – Det är onda tider ers högvördighet spår. Jag tänker, att freden vore för alla en lisa.
293 – Det är ondt, som tasslar i löndom. Haf busen fram ur den mörka vrån, och räds ej hans skråpuk, nådiga fröken! Den tid kommer och är allaredan, att herrarne börja utsträcka handen efter drottningens krona, prestens kyrkotukt, borgarens skinnpung och bondens ko. Haf det i ljuset, sök der en bot för, skona intet! Stöden eder, som de framfarne fromme konungar, på Gud och Sveriges|55| allmoge! Fören intet polskt regemente, nådig fröken! Illa likar oss herrestyrelse. En skall råda i himmelen och en på jorden.
294 – Ridderskapet är dock i krigstid rikets förnämliga stöd, ers högvördighet.
295 – Visserligen, och dertill rikets förnämliga svamp. Slut fred, Guds utkorade, slut fred!
296 – Detta är ock min mening. Jag bjuder kung Kristian drägliga vilkor der borta vid Brömsån. Något skall han sota, dock intet till döds. Mig synes bättre att hafva juten klippt, men vid lif, än att der skall ligga mellan oss och Tyskland en herrelös bakgård. Min farfader ville förgöra moskoviten genom att klyfva honom i stycken; min fader ansåg rådligare att klippa hans klor och låta honom lefva, men lägga der en bäck och en mur i vägen för honom. Juten tränger oss på, men han är för oss både bäck och mur. Hvad synes eders högvördighet? Hvilket är bättre: att behålla en trätosam portvakt eller att öppna förstugan på vid gafvel för nästa Wallenstein?
297 – Fred, fred, nådiga fröken! I skåden längre än jag i tidernas skiften. Si, den store kung Gustaf har efterlemnat en dotter!
|380|
298 – Men rikskansleren vill intet.
299 – Vill han intet? Är det ej nog, att hans drottning vill?
300 Kristina höjde axlarna. Det var dit hon ville komma.
301 – Har ers högvördighet hört hvad der nu för tiden pågår i England och Skotland?
302 – Ändock de reformerte fara ville i tron, har jag med bedröfvelse hört, att den episkopala kyrkan i dessa länder är i stort trångmål för sekter och villomeningar. Der måste vara auctoritasspråk: latin i kyrkostyrelsen; annars få de falske profeter och allt sjelfsvåld öfverhanden.
303 – Det står fast värre till med den verldsliga öfverheten der på öarna. Maktlystne lorder och predikosjuke landtjunkare framlägga sina beslut till konungens underskrift. Går det så fort, är der intet annat att vänta, än republiken. Om nu något dödeligt skulle tillstöta mig, hvad tror ers högvördighet om Sveriges rike?
304 Biskop Johannes uppreste sig häftigt i sängen.
|56|
305 – Så länge Gud och Sveriges kyrka hafva något att säga i detta landet, skall aldrig ett mångvälde komma vid rikets krona.
306 – Den, som det kunde spå!konsekvensändrat/normaliserat fortfor Kristina med en ansats af gäckeri, som hon ej förmådde beherska ens när det kunde såra ett så betydelsefullt stöd för konungamakten. – Jag vill minnas, att erkebiskop Jöns Bengtson af- och tillsatte konungar för tvåhundra år sedan. Men,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon, mån att åter godtgöra denna förnärmande anspelning, – det var papismens tider, när vi mottogo dekreter från Rom. De evangeliske biskoparne hafva alltid varit kronans säkraste stöd. Ingen af dem skall följa papisternes föredöme, icke ens om han heter Jöns Bengtson Oxenstjerna.
307 Tonvigten på tillnamnet röjde, måhända ofrivilligt, den djupt rotade misstro, som Kristina under alla yttre ärebetygelser dolde i djupet af sitt bröst mot rikets främste tjenare, rikskansleren. Ändamålet med hennes besök framträdde i en anhållan, att biskopen ville i en rundskrifvelse till Vesterås stifts presterskap anbefalla förböner i kyrkorna för fredens snara afslutande. Hon behöfde ej tillägga, hon visste sjelffallet, att förbönen skulle åtföljas af loftal öfver hennes eget fredälskande tänkesätt och motsvarande klander öfver dem, som för egennyttiga syften fördröjde fredsslutet. Lika sjelffallet var, att cirkuläret från Vesterås skulle efterföljas af dylika inom rikets alla stift.
308 Sedan biskopen villigt samtyckt härtill, uppstod drottningen för att med ett nådigt afsked sluta besöket. Men den gamle kyrkofursten hade ännu ett ord osagdt.
|381|
309 – Värdigas, nådiga fröken, förunna ännu några få minuter af eder kostbara tid åt en gammal tjenare, som för sista gången har den hugnaden att se sin drottnings blida anlete! Misstyck intet, jag hade i natt en dröm, och ändock drömmar mestadels intet annat äro än inbillningens lekverk, händer ibland, såsom Josefs och andre helige mäns historia utvisar, att Gud kan dermed hafva en särskild mening ...
310 – Förtäljen mig drömmen!konsekvensändrat/normaliserat sade Kristina och satte sig åter.
311 – Jag drömde, att jag var död och upptagen i Guds paradis under förväntan på domedag. Under mig låg|57| stjernhimmelen utspänd såsom en tapet, och många sköna, blänkande himlakroppar lofsjöngo der i de omätliga djupen sin skapares allmakt. Då syntes mig, att en besynnerligt lysande stjerna utsände en stråle till de öfra rymderna, der jag var, och gick för en stund in i mig, så att jag kunde höra henne tala. Och hon sade till mig: jag är drottning Kristinas stjerna ...
312 – Ja, jag vet!konsekvensändrat/normaliserat utropade drottningen, ett ögonblick öfverraskad, men strax åter kall. Hon ihågkom Gripsholm.
313 – Jag är drottning Kristinas stjerna,konsekvensändrat/normaliserat sade den lysande strålen, – och jag går nu mot zenith. Tre år ännu skall jag stiga, derefter står jag i tre år högst på himmelen, och derefter börjar jag sjunka.
314 – Deremot lära de stjernkunnige intet hafva att invända, ers högvördighet.
315 Den gamle betraktade henne forskande.
316 – Jag såg något mer. Jag stod bortom tiden, och åren syntes mig intet längre än en menniskas suck behöfver att stiga upp till himmelen. Jag såg stjernan stiga högt öfver alla andra stjernor och derefter skenbart stå stilla i höjden. Men hon stod intet stilla, hon gjorde en båge. Derefter sjönk hon, först långsamt, sedan i brådstupa fall och försvann i mörker.
317 – Det se vi ju alla qvällar, att stjernor falla. Jag kan intet uttyda drömmar, men en skriftlärd man torde den konsten bättre förstå. Tyder eders högvördighet denna drömmen på mig?
318 – Nådiga fröken, jag är en fåkunnig man i Guds förborgade råd. Men det märker jag grant, att min drottnings stjerna stiger och skall än vidare stiga, intill dess hennes like ej finnes på himmelens fäste. Att från en så stor höjd nederfalla, det kan intet vara Guds skickelse, ty det är fastmer oss förelagdt att gå från klarhet till klarhet. Sådant fallande kommer af invärtes högmod från våra första föräldrars tid och kan intet tydas på en så gudfruktig drottning, som gifver Herren allena äran. Denna drömmen har jag dristat mig omtala fördenskull, att ju örontasslare, bakdantare och lismare i alla tider |382|drifva sitt spel kring de mäktigas thron, viljandes bringa de klaraste stjernor till fall. Herren vet det: jag tänker han sändt denna synen hela riket till förmaning, intet till|58| profetia. Håller hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och eder skall väl stor och mångfaldig frestelse förestå, men I skolen det allt med Guds kraft öfvervinna. Faren nu väl, tack för den hugnad I mig beredt! Eder ringe tjenare går före eder dit, der ingen frestelse mer är, och der som hans fattiga bön något förmår, skall han se eder stjerna lysa, icke allenast i tideböckerna, men i Kristi rike i evighet.
319 Freden i Brömsebro slöts den 13 augusti 1645 med landvinning för Sverige: Jemtland med Herjedalen, Gotland, Ösel och Halland som pant på 30 år för tullfriheten i Öresund och på Elben. Drottningen hade velat efterskänka Halland, Herjedalen och mera dertill; rikskansleren höll hennes ordres hemliga; danskarne gåfvo efter, nöjde att denna gång rädda Skåne och Blekinge, hvilka sannolikt gått förlorade, om Oxenstjerna haft fria händer. Grannsämjan var tillsvidare återstäld, men ännu skulle två långa sekler förgå under inbördes afund, hemliga ränker och öppna krig, innan Sverige och Danmark förstodo Kristinas stora framtidstanke, förstodo, att de behöfde hvarandra.
7. Andra och tredje skyddslingen.
Du är mitt verk: vill du vara mig trogen?
320 Fältmarskalken Lennart Torstenson hade, bruten af gikt och fälttjenst, återvändt till Sverige i oktober 1646 för att söka hvila och lugn. Utan att vara partiman, ansågs han tillhöra anhängarne af drottningens sjelfstyrelse, hvilket i hennes ögon icke förminskade hans lysande|59| krigsära. Han stod i hög gunst och öfverhopades, enligt Kristinas vana, med vedermälen deraf; upphöjdes på samma dag till friherre och grefve, fick gods och äreställen mer än han sjelf fann förenligt med behofvet af hvila. Vid hofvet hade han och hans grefvinna blifvit mottagna på det mest lysande sätt, och emedan han qvarstadnade i Stockholm för att i rådet motväga rikskanslerns öfvermakt, kallades han ofta till slottet för enskilda, förtroliga öfverläggningar om rikets angelägenheter.
321 Underhandlingarna i Osnabrück mellan kejsaren, Sverige och Frankrike hade kommit så långt, att enda hindret för freden numera tycktes vara |383|Sveriges anspråk på landvinning i Tyskland som krigsskadestånd. Detta hinder satt hårdt; de svenske underhandlarne, Johan Oxenstjerna, som vidhöll rikskanslerns fordringar, och Adler Salvius, som brefvexlade med drottningen, lågo i hemlig fejd med hvarandra. Franska sändebudet Chanut, ett smidigt verktyg för Mazarins statskonst, hade vunnit drottningens öra och gjorde allt för att nedpruta Sveriges fordringar. På dessa sköra trådar, insnärjda i ränker af alla slag, hängde Europas fred och folkens öde.
322 En dag i början af 1647 hade drottningen åter kallat till sig grefve Torstenson för att hos honom söka ett nytt stöd mot den alltför öfvermäktige rikskanslern. Hon hade låtit honom framlägga en karta öfver härarnes ställning i Tyskland under Wrangel och Königsmark, frågat om utsigterna för årets fälttåg och beklagat sig öfver Oxenstjernornas omåttliga anspråk, hvilka fördröjde freden. konsekvensändrat/normaliseratSverige,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte hon,konsekvensändrat/normaliserat underhandlade med Bajern om stillestånd; kejsaren erbjöd enskild fred. Hon visste väl hvad der vore att bygga på kejsar Ferdinands anbud; men en sådan konjunktur borde man ej låta fara. Hvarför så envist fordra Hinter-Pommern, som skulle göra Brandenburg till Sveriges fiende? Hvarför hålla på dessa 20 millioner i krigsskadestånd, som Sverige begärt och som Tyskland ej kunde betala i dess nuvarande utblottade tillstånd? Hon, Kristina, var ingen köpman, som sålde fred för penningar. Sverige hade fått byte nog och skulle få landvinning dertill. Skulle det ännu fordra betaldt för sin ära?
323 Hon blef varm vid dessa ord. Folkens välfärd, som berodde af freden, syntes henne vara ett högre mål, än|60| tillfällig vinst. Likasom hon icke ville tillintetgöra Danmark, emedan hon i dess fall såg ett oersättligt tomrum i de nordiska folkens framtida solidaritet, ville hon ej drifva kejsaren till det yttersta för att ej i framtiden omöjliggöra hvarje förbund. Denna Kristinas framsynthet har ej blifvit fullt uppskattad, men framstår tydligare, om man jemför hennes statskonst med efterträdarnes, tionde och tolfte Karls. Historien har hakat sig fast vidKristinas personliga motiv; icke med orätt, men man skulle ej glömma, att äfven i hennes sjelfviskhet låg någonting storartadt: det att vilja sjelf vara allt, tänka allt, kunna allt och – slösa allt.
324 Torstenson hade med sin vanliga försigtighet varnat för ett förhastadt eftergifvande af Sveriges fordringar, när drottningen begynte tala om fiendskapen mellan rikets två fredsunderhandlare i Osnabrück, Johan Oxenstjerna, som representerade sin fader, rikskanslern, och Adler Salvius, som mottog hemliga, ej sällan motsatta instruktioner från Kristina sjelf. Här kom en ömtålig sträng i dallring; här framträdde åter det djupaste, mest skorrande, men ännu fördolda missljud, som genomgick Kristinas regering. |384|Denne Axel Oxenstjerna, denne undersåte, som ville styra riket med eller mot sin drottnings vilja, denne redan förut alltför mäktige magnat, som hon för föga mer än ett år sedan upphöjt i grefligt stånd och öfverhopat med gods och ärebetygelser, hvad åsyftade han med sina högt drifna fordringar, som fördröjde freden? Hon trodde sig genomskåda honom och dolde ej sina misstankar. Rikskansleren ville kriget, emedan det tillförde adeln makt, ära och rikedomar; han fördröjde freden, emedan han icke ville låta sin drottning och svenska folket komma till en besinning, ett lugn, som vore en fara för högadelns öfvermakt. Sveriges aristokrati hade skelat förut på Polen, der adeln betydde allt, konung och folk intet. Nu skelade samme herrar på England, der konungamakten nedsjunkit till en skugga. Polen var redan en republik, England skulle snart blifva det. Hvarför skulle ej Sverige följa så frestande föredömen?
325 – Har ni glömt, min grefve,konsekvensändrat/normaliserat fortsatte drottningen, utom sig vid tanken på sin svaghet att några dagar förut hafva utbrustit i tårar vid rådets sammanträde, – har ni|61| glömt, att våra svenske lorder nu också börjat predika om trosfrågorna i kapp med de engelske?
326 – Det har jag ej kunnat förmärka,konsekvensändrat/normaliserat svarade Torstenson lugnt.
327 – Var ni intet i rådet i torsdags? Mins ni intet, huru rikskansleren företog sig att mästra Johannes Mathiæ för hans Idea boni ordinis in ecclesia Christi?
328 – Jag har hört, att presterskapet funnit något anstötligt i denna idean. Undskyll, nådig fröken, att jag aldrig blandar mig i tvister om tron.
329 – Ni? Det tror jag. Men hvarje stor eller liten rådsherre menar sig nu vara mera förfaren i sådana spörsmål, än rikets biskopar. Johannes Mathiæ utlägger, att Calvins anhängare äro hardt när så goda kristna som vi och att hvad der skiljer oss är mera ordalag, än ordaförstånd. När jag dristar mig intet finna något förgripeligt i bispens bok, svarar mig rikskanslern, att jag det intet förstår och att jag bringar ofärd i riket. Der jag nu hade tid, skulle jag bevisa honom med skriftens språk, att biskop Johannes intet far vill, ändock trätosamme prester och inbilske rådsherrar bruka munnen om sådant. Hade jag en, som kunde det sätta på papper, ville jag gifva en gård derför. Men ingen klerk törs dermed befatta sig, när presterskapet står så hårdt emot, och mina skrifvare gapa på slikt som son på väderqvarnen.
330 – Ja, här är mycket tal nu för tiden om biskop Johannes’Idea,konsekvensändrat/normaliserat svarade Torstenson. – Min hustru ville nyligen veta huru dermed hängde samman, och då lade en ung person i mitt hus denna bokens oförgripeliga mening så tydeligt fram, att jag intet vet hvad erkebiskop Lenæus kunnat invända deremot.
|385|
331 – Var det eder huspredikant, må han ej tänka på pastorat i Sveriges rike, om ej törhända i Strengnäs stift; men der sitter biskop Johannes sjelf intet säker vid styret.
332 – Min huspredikant är för god klerk att stöta sig med det högvördiga ståndet. Idea försvarades af en annan, som intet är rädder. Nådig fröken tör känna jungfru Ryning.
333 – Hvad? Hagar Ryning? Hagar Ring? Henne tror jag om hvad som helst. Hon bevisade mig solklart, att calvinisterne fara betänkligt ville; hon skall lika solklart|62| bevisa, att de äro pelare för den rätta tron. Jag visste intet, att grefven bevärdigat denna unga person med någon uppmärksamhet.
334 – Hon följde för två år sedan min hustru i fält och har varit henne till stort bistånd i fältlifvets trångmål. Klart hufvud, aldrig rådlös, aldrig försagd.
335 – Grefven blir vältalig. Jag trodde ej, att den lilla trasungen, som jag upptog från landsvägen, skulle vinna så höga vitsord. Godt hufvud, åh ja, men egensinnig, fallen för hugskott ... Skicka henne till mig; jag vill se, om jag ännu kan använda henne. Vet ni väl, grefve, att jag gjorde tösen till adelig jungfru för att förarga fru Beata Oxenstjerna? Det var gudomligt! Grefven skulle hafva sett den dryga slägten, när de nödgades sällskapa med judeafkomman vid mitt hof.
336 – Nådig fröken undskyller, om jag intet haft tid att ransaka slägtregister. Det vill synas, som skulle jungfru Ryning hittat förnäma anförvandter i Tyskland. Hon har med min lejd gjort resor till Wittenberg, Regensburg och Wien. Der tima stundom förunderliga ting i ett stort krig. Min hustru förtäljer om en förvandtskap med grefliga ätten Götz.
337 – Hvad? Fältmarskalken Götz! Tysklands mordengel! Det fattades ännu. Skicka hit flickan; biskop Johannes är räddad! Jag tackar eder, grefve Torstenson, för en bepröfvad fältherres råd i stora ting och i små. Tro mig, en kejsare är stundom lättare besegrad, än en rikskansler. Jag vill öfverlägga när det skall visa sig hvem af oss två styr Sveriges rike och utbeder mig än vidare med all kunglig ynnest edra trofasta råd.
338 Samma dag klockan 4 på eftermiddagen anmäldes jungfru Hagar Ryning i drottningens studerkammare.
339 Det var nu tre och ett halft år, sedan stjernornas så olika lottade, men en gång så nära förbundna gunstlingar stått ansigte mot ansigte med hvarandra. Hagars helsning var icke mindre vördnadsfull, men mera ceremoniös |386|än förr; herskarinnans blick mera kall och genomträngande. Båda mätte hvarandras mått; båda förstodo, att de vuxit|63| invärtes sedan sitt förra möte i brytningens ögonblick. Skulle de denna gång mötas i vänskap eller i hemlig fiendskap? Detta berodde på tjenarinnan. Hon måste böja sig, drottningen kunde det icke. Hon erhöll tillåtelse att vara något, endast hennes drottning blef allt. Kristina älskade och beundrade intelligensen, med vilkor att den ej stälde henne i skuggan.
340 Hon räckte sin hand åt Hagar att kyssa. Kyssen var lika kall, som underdånig.
341 – Jag har kallat dig för en theologisk tvistefråga,konsekvensändrat/normaliserat började drottningen, utan att slösa ett ord på det förflutna eller en fråga om det närvarande. – Du hade en gång studerat stridsskrifterna för och emot Calvins läror?
342 – Jag hade tillfälligtvis gjort bekantskap med dem; men mycket torde nu vara glömdt.
343 – Åh, du glömmer ingenting, du. – Och en flygtig solblink af den forna vänskapen lyste i Kristinas uttrycksfulla ögon. – Det är sant, du bevisade mig då, att Calvin for vilse. Kan du nu bevisa mig, att hans villfarande läror endast bero på ordtolkningar och att han i alla fundamenter öfverensstämmer med Luther?
344 – Hela theologin beror på ordtolkningar. Jag har läst Idea boni ordinis in ecclesia Christi, och äfven denna bok hänger på ordtolkningar.
345 – Du tör hafva rätt. Men nu behöfver jag en sådan tolkning af boken Idea, att densamma befinnes intet strida mot vår kyrkas tro. Kan du sätta mig detta på papper?
346 – Om nådig fröken befaller, vill jag försöka’t. Men mot en tolkning ställes en annan.
347 – Kan du intet rentvå boken tillfylles ur kyrkofäderne?
348 – Man kan bevisa allting ur kyrkofäderne, likasom man kan bevisa allting ur bibeln.
349 – Hvad? Djerfs du förneka skriftens auktoritet?
350 – Förlåt, nådig fröken, jag menar dess tolkning. Värdigas ihågkomma det ordet doxaspråk: grekiska!
351 Kristina utbrast i en ohejdad munterhet. Detta bekanta ord hade brutit isen.
352 – Doxaspråk: grekiska du! Hvar har du lärt dig en så slipad theologi, att du kan bevisa hvad du behagar med tolkningar? Du måste flitigt hafva gått i jesuiternes skola,|64| efter jag hör, att du varit i Wien. Godt; du får absolution, med vilkor att du använder din konst nyttigt. Här är boken Idea. Sätt dig nu här och bevisa |387|mig, att detta stället ... och detta ... och detta, som vår superintendent i Kalmar så illa utmålar, är allt till punkt och pricka fullkomligt renlärigt.
353 Hagar satte sig och bevisade så ovedersägligt, som någon theolog kunde önska, att detta ... och detta ... och detta var alldeles likalydande med kyrkofädernes och Luthers egen tolkning af dithörande skriftställen. Kristina kunde icke dölja sin öfverraskning. Dessa svårlösta skriftgåtor, som hon sjelf så förgäfves bemödat sig att tillfredsställande förklara, de voro ju så enkla, att ett barn kunde begripa dem. Hela denna harmsna strid med rikskansleren och rådet, hvilken kostat henne tårar af förödmjukelse, huru onyttig var icke den och huru klar Idéernas oskuld!
354 – Hagar Ryning,konsekvensändrat/normaliserat inföll Kristina skrattande, när de slutat sin studie, – jag utnämner dig till Sverigeserkebiskop i survivance efter Lenæus.
355 – Jag tackar underdånigst för en så stor ära,konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar med en djup nigning, – men beder att i sådan oförmodad höghet få behålla min kjol under kåpan.
356 – Nej, om kjolen är obeqväm för en drottning, är hon sidvördig för en biskop. Blif karl, Hagar; du är icke bortbytt, du. Jag förblifver i alla fall kyrkans öfverhufvud, alltså ditt, och brukar dig i min rådkammare. Min Gud, det är så länge sedan jag kunnat tala fritt med andra än krigsfolket. Med dessa trångbröstade prester och baksluge statsmän måste jag tala knappnålar eller hyckla. Qvinnorna ... fråga dem, hvad brabantska spetsar kosta alnen! Hagar ... jag bjuder dig intet att bo i slottet, du duger intet till hofjungfru, du är för spansk; men om jag stundom kallar dig, som i dag, vill du vara mig trogen? Du är mitt verk. Vill du göra mig heder?
357 I stället för svar kysste den forna hofjungfrun, kanske något varmare än första gången, sin drottnings hand. Hvad skulle hon svara? Hon kunde ju ej för andra gången bortskänka sig sjelf.
358 – Godt,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Kristina åter med höghetsblicken, – svara mig intet! Det är bättre att tiga än ljuga.|65| Var mig trogen utan ett löfte. Jag kan umbära dig; det finnes intet, som ej jag kan umbära. Intet glömmer jag hvem jag är och hvem du är. Mins detta, och var mig sedan tillgifven, om du kan ... Ah, jag påminner mig, du är förlofvad med unge Kurk; du vill nedlåta dig under en mans välde. Vet du väl, att han skall blifva din herre mycket mer, än jag är din drottning?
359 – Gustaf Kurk är borta i kriget,konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar likgiltigt. – Det sägs, att han ingått en annan förbindelse; jag sörjer icke deröfver. Men det skulle göra mig ondt, om nådig fröken ansåge mig otacksam för all stor godhet och nåd, som förunnats mig nu och tillförene. Värdigas tro min försäkran, |388|att jag aldrig glömmer hvem min nådiga drottning är och,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon sakta, – hvem jag är.
360 Kristina betraktade henne forskande.
361 – Fraser!konsekvensändrat/normaliserat utropade hon, halft harmset, halft skämtande. – Vill du intet säga mig rent ut, att du är mig trogen, så var det intet, eller var det ändå! Jag har nog af talesätt. Är jag en lejoninna, så är du en örnunge. Hvarför flaxa med vingarna? Hvad är det man berättar mig om dina nya anförvandter i Tyskland? Mins du hvilket omak jag gjorde mig att söka åt dig en far, ett namn, ett fäste i verlden? Jag tänker du kunde, till lön för min möda, säga mig, om du hittat en far i månen.
362 – Nådig fröken har mottagit rapporter om lysande segrar och på samma gång om stora förluster. Jag har mottagit liknande budskap med samma glädje och samma bedröfvelse. Vid Jankowitz erfor jag bikten af en döende papist, Feldmann. Det var han, som en vinternatt öfvergaf min mor hjelplös i drifvan. Han var stallmästare hos fältmarskalken grefve Götz, som fann sin död för en svensk kula vid Jankowitz. Denne grefve Götz var i sitt första gifte lagligen vigd i Wittenberg med min moder Ruth Zevi, hvilken, ehuru född judinna, säges i vigselattesten hafva varit döpt före giftermålet. Jag eger denna attest och har, på grund deraf, sökt i Wien göra min och min broders rättigheter gällande. Men grefve Götz har efter min mors död ingått nytt gifte med grefvinnan Apollonia von Hoditz och efterlemnat två omyndige söner. Deras förmyndare bestrider våra rättigheter, emedan min moders|66| dopattest ej kunnat återfinnas och hennes egenskap af judinna, enligt tysk lag, ej tillåtit ett laggiltigt äktenskap.
363 – Barnsagor! Och du tror, att en familj, som haft den äran slagta några hundra tusen menniskor, skall erkänna den första lilla kärlekspant, som med ett papper i handen erbjuder sig att dela dess titlar och egodelar! Det går intet, du. De tyske grefvarne äro lika trilske som våra svenske. Är det Kurk eller Ryning, som vill göra dig till grefvinna?
364 – Ingen af dem vill höra talas derom. Jag har en mäktigare förespråkare: min morfar Ruben Zevi.
365 – Hvad? Juden? Och så otrogen mot Mose lag! Jag vore i stånd att beundra judarne, om jag kunde fördraga deras snikenhet. Din morfader har förmodligen inteckning i den Götziska familjens vidsträckta egendomar? Men det går intet, min grefvinna in spe, det går intet. Är penningen stark, så är adelshögfärden starkare. Ingen annan än Ruben Zevi betalar tio öre för dina böhmiska luftslott, derest jag ej inför dina rättigheter i fredstraktaten med kejsaren. Jag vill tänka derpå ... Hvad gör den narren, din bror?
|389|
366 – Han hade äran förlora sitt venstra öga och hälften af sin högra hand, när han försvarade grefvinnan Torstenson vid Jankowitz. Från denna tid är han kompanjon och agent åt Ruben Zevi.
367 Kristina förblef några ögonblick tankfull och tyst.
368 – Säg mig, min sköna prinsessa af de böhmiska luftslotten,konsekvensändrat/normaliserat frågade hon slutligen, lekande med en praktfullt inlagd solfjäder af elfenben, hvars fint ciselerade skaft hon sönderbröt, utan att tänka derpå, – hvad är bättre, att tro allt eller att tro intet?
369 Hagar kunde ej undertrycka ett fint leende, ty hon kände sig öfverlägsen, när hon svarade:
370 – Att tro intet.
371 Så flygtigt, nästan omärkligt detta leende var, undgick det ej den skarpsynta drottningen. Men hon beherskade sig och fortsatte i samma tankfulla ton:
372 – Två usla, i förtid födda, okända hittebarn se dagen i en eländig koja. Det ena är snart den rikaste man i verlden, det andra går steg för steg uppåt och ämnar troligen intet sluta, förrän hon uppnått en thron. Dessa barn säga sig vara födda under inflytandet af planeternas|67| konung och dermed födda till makten. De tro således på stjernornas inflytande.
373 – De tro ej derpå, nådig fröken, de veta det. Hela deras lif vittnar derom. De erforo detta inflytande långt innan de hade någon aning derom.
374 – Men om nu detta förmenta inflytande, denna predestination till makten, skulle visa sig vara endast en slumpens nyck? Om dessa lyckobarn, till trots för sin goda fé, skulle falla lika hastigt från sina inbillade höjder, som de uppstigit dit, om en senare del af deras lif skulle blifva lika maktlös och öfvergifven, som deras ungdom varit omhuldad af lyckans gunst ... hvad då? Detta kunna de icke veta, och derför veta de realiter intet; de tro, och deras tro kan svika. Man skall ej prisa dagen, innan aftonen är till ände.
375 – Förlåt, nådig fröken; man kan icke på samma gång utstryka veta och tro. Ettdera måste man hålla. Jag föredrager att veta, så länge jag har bevis. Men mitt vetande är begränsadt; jag vet icke hvari en stjernas makt består, jag vet icke ens hvem jag är, hvart jag går och hvar jag slutar. Jag vet endast, att jag är till, emedan jag är en tänkande varelse.
376 – Cogito, ergo sum.språk: latin Du har läst Cartesii nyss utgifna Principia philosophiæ.
377 – Ja, nådig fröken.
378 – Nåväl, då skall jag säga dig något, som du ock kan lära af denne vår tids störste tänkare. Du vet ingenting annat, än att du är till. Du vet ingenting om den verld, som omgifver dig; du vet ingenting om dina stjernor och |390|deras inflytande; du vet ingenting om verldshändelsernas lagar, om sinnenas intryck, om andra menniskors inre eller om dina egna öden. Om allt sådant har du skapat dig en tro och kallar detta att veta. Du har inga bevis, du har endast intryck. Alla intryck svika; du simmar mot land, under dig är ett bottenlöst djup, och när du tror dig ha uppnått stranden, fasthåller du endast ett flytande sjögräs. Du säger: man kan icke på samma gång utstryka tro och veta. Nej, det kan man intet, derför, efter du vet ingenting, måste du tro allt, ända till denna eländiga vidskepelse, som man kallar stjernornas inflytande.original: inflytande Jag vet lika mycket som du, men jag tror mindre än du, jag tror ej på skrock. Öfver min vagga stod ock planeternas|68| konung. För hvad har då jag att tacka honom? Lif och krona, makt och förstånd har jag fått honom förutan; icke en sten kan han bortrensa under min fot, och jag skulle tro på honom! Släck hans lykta i qväll på himmelens fäste, och jag skall i morgon vara densamma ändå.
379 – Eller släck i dag detta dyrbara lif, hvilket alla goda makter bevare, och planeten skall ännu i millioner år beherska allt lefvande. Min nådiga drottning har gått från seger till seger, gått oförstörbar från makt till makt och tviflar ändå, att detta har skett af en högre skickelse.
380 – Tig! Jag vill intet veta af andra skickelser, än försynens styrelse. Mig skall du intet undervisa. Men,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon blidare, – du är nu en gång sådan: alltid högmodig, alltid flygande med örnvingar mot solen. Jag känner dig, kondor, men jag är intet lam, som du kan bortföra i dina klor. Till erkebiskop i Upsala lärer jag ej kunna utnämna en, som ingenting tror, ändock hon tror allt; men min lectrice kan du blifva, om den högborna grefvinnan Götz behagar nedlåta sig så djupt under sin rang. Farväl, Doxaspråk: grekiska! Sätt upp ditt betänkande om Idea boni ordinis! Jag förblifver dig välbevågen, i förhoppning att du är ett lydigt barn och att jag stundom får skratta åt dig.
381 Hagar Ryning gick med en reverens, nästan lika djup som hennes förbittring och förödmjukelse.
382 – Hade jag sagt: tro allt, skulle hon hafva svarat: tro intet!
383 Kristina hade återvunnit hela sin sjelftillräcklighet. Det var nu hon, som kände sig öfverlägsen. Hon hade slagit den enda rival hon hade att frukta bland qvinnor och slagit henne på den lärda samtidens höjdpunkt, Cartesii filosofi. Men i denna sjelfviska seger blandade sig en högtänkt beundran just för rivalen. Hvilken tankekraft! Hvilken öfverbevisande klarhet i allt, utom i detta enda, astrologernes narrspel! Min Gud, huru kan man på samma gång vara så stark och så svag? ... Men om der dock funnes i sjelfva oförnuftet ett grand af förnuft? Tycho Brahe läste i stjern|391|orna, att min faders dotter skulle eröfra norden ... Sade mig intet stjernan vid Gripsholm ... sade mig intet Rudbeckii stjerna, att jag skall stiga från makt till makt? ... I sju år, sade hon; derefter falla. Det är|69| nu tredje året ... Nonsens, inbillningars gyckel! Lysa intet stjernorna lika klara fyra år härefter? Stiga förstår jag ... Falla? Otänkbart ... Finnes en Gud, eller är allt ett öde? Cartesius tviflar på allt, utom på sig sjelf. Det är dock storartadt, det är den högsta tanke, som ännu uppstigit i en menniskas bröst. Ingen visshet utom mig sjelf. Bibeln beror af tolkningar, alla inlärda begrepp födas af sinnenas intryck. Och allt sviker mig, utom jag sjelf. Detta är mer än filosofi, det är regeringskonst ...
384 Hon vidrörde ringklockan, utan att tänka derpå. Fiken inträdde.
385 – Hvad vill du?
386 – Nådig fröken ringde.
387 – Gå din väg. Nej ... kalla hit jungfru Ebba! ... Luft, luft och menniskor! Tanken är ett verldshaf; det går mig som Hagar Ryning. Framför mig sjögräset, under mig bottenlöst djup. Lekverk! Det enda reela är dock att lefva ... Hagar Ingenting, Hagar Ring, Hagar Ryning, Hagar Götz! Det är ju en madrigal, som kan komma en gud att skratta. Ebba skall blifva förtjust ...
8. Gyckel och sidenband.
Min gemål skall han icke blifva, men törhända konung af Sverige.
388 Riksdrotset grefve Pehr Brahe bugade sig till afsked i drottningens kabinett. Maj 1648.
389 – Jag tackar eder, herr grefve. Anse detta uppdrag såsom ett bevis på mitt synnerliga förtroende. Punkterna äro uppsatta enligt min önskan; endast om punkt 4, thronföljden, vill jag mig ännu något betänka. Jag behöfver ej erinra en så bepröfvad statsman och trogen rådgifvare, att i detta slags ärender bör venstra handen|70| ej veta hvad den högra skrifver. När ämnar grefven öfverresa till Finland?
390 – Med eders majestäts nådiga tillåtelse ämnar jag ännu någon tid stadna i Stockholm för öfverläggningarna i rådet om freden.
391 – Godt. Behöfves ni der, så behöfves ni också här, och jag kan nödigt undvara eder trogna tjenst. Det sägs, att grefven skall blifva välkommen i Finland. Ingen har som grefven förstått att tämja detta bestialiska folk.
392 – Jag vet två, som gjort detta bättre än jag: salig konungen, som gjort af |392|finnarne de tappraste soldater i verlden näst svenskarne, och vår nu regerande nådiga drottning, som inrättat akademin i Åbo. Skalet torde vara skrofligt, men kärnan är mandel. Jag planterar, Gud gifver växten. Eders majestät, som är ung, skall få se märkeliga frukter af detta landet, när vi få fred och ordning.
393 – Detta är mig kärt att förvänta. Freden är intet långt borta. Lyckosamt regemente i edert skogs- och sjörike, grefve Brahe!
394 Grefven möttes i dörren af drottningens kusin, furstinnan Marie Eufrosyne, numera gunstlingen Magnus De la Gardies gemål, som väntat på företräde.
395 – Marie,konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen på tyska med en skämtsam nick, – är du nu nöjd?
396 – Jag är alltid nöjd, när min drottning är nöjd med mig,konsekvensändrat/normaliserat svarade furstinnan, något förvånad öfver den oväntade frågan.
397 – Behöfs det så litet för att vara lycklig? Säg hellre: när din herre och man är nöjd med dig. Ack ja, hvarför blef du intet grefvinna af Nassau?
398 – Kristine ... Du vet, att grefve Magnus och jag lefva mycket lyckligt tillsamman.
399 – Som ett par turturdufvor, jag vet. Det är rätt nog frestande för makalöst folk att följa ett så hugneligt föredöme. Derför frågar jag dig: är du nöjd med mig?
400 – Har jag varit missnöjd? Har jag visat mig otacksam?
401 – Jag vill minnas, du gret en gång krokodiltårar öfver en så vådelig mesallians, som att förena ditt kungliga|71| blod med De la Gardiernes. Mötte du intet grefve Brahe i dörren?
402 – Ja. Hvarför så?
403 – Han medförde i portföljen ett papper. Kan du tiga?
404 – Som Jakobs kyrktorn, när min drottning befaller mig det.
405 – Jag kan intet befalla ett kyrktorn att tiga. Det ringer alla söndagar ut sina hemligheter, bing, bång, och du gör alla dagar hvad Jakobs kyrktorn gör blott om söndagen.
406 – Jag bedyrar, Kristine ... Om du vill anförtro mig något ...
407 – Så vet din man det i qväll, Stockholm i morgon och verlden i öfvermorgon. Men gör nu en gång intet som Jakob, gör hellre som tornet Tre kronor. Det skramlar ej med klockor, det ser och tiger.
408 – Jag är sten, Kristine, flinta! Hvad bar grefve Brahe i sin portfölj?
409 – Ett giftermålskontrakt.
410 – O, Kristine, hvilket ädelmod, hvilken lycka, hvilken fröjd för allt Sve|393|riges rike! Du har då ändtligen låtit öfvertyga dig om uppriktigheten af hans känslor! Ditt ömma hjerta har ej kunnat motstå en så lång, så upphöjd, så trofast tillgifvenhet!
411 Och hon föll till drottningens fötter, kyssande hennes hand.
412 Kristina upplyfte henne, såsom man leker med ett bortskämdt barn.
413 – Ja, hvad skulle jag göra?konsekvensändrat/normaliserat sade hon, när de åter sutto, förtroligt som förr, vid hvarandras sida. – Jag måste ju gifta bort honom. Ständerna gåfvo mig ingen fred, rådet ansatte mig, presterne togo sina ord tillbaka och försäkrade mig, att allt var tillåtet, utom att vissna i ogift stånd. Jag måste ju skaffa riket lugn. Derför har jag utsett en värdig gemål åt din bror och låtit uppsätta hans äktenskapskontrakt, deri jag tillförsäkrar honom Räfsnäs och Ulfsunda till bröd samt Thorshälla och Eskilstuna till smör på brödet.
414 – Hvad du är god, Kristine! Men alla kungliga gåfvor äro intet mot hans efterlängtade lycka att få ega dig sjelf.
|72|
415 – Mig? Jag förstår, du talar, som ständerna, om den gamla romanen. Men det är ju intet fråga om mig. Jag förskaffar din bror en mycket skönare gemål, prinsessan Emilia af Hessen-Cassel, du vet. Han älskar ju henne och hon honom. Ingenting är naturligare, än att jag, som högeligen åstundar hans lycka, bereder honom lägenhet att följa sitt hjertas val.
416 Marie Eufrosyne stirrade bestört på den kungliga sfinxen. Hon visste för väl, att Kristina kunde gyckla, och gyckla rätt obarmhertigt, med sina offer, men detta skämt gick för långt. Den besvikna vännen bemödade sig att skratta.
417 – Nej, du skrämmer mig intet. Du gör som vid julgåfvorna. Atrappen föreställer en furie, men när man öppnar den, tittar der fram en engel.
418 – Hvad, Marie?konsekvensändrat/normaliserat fortfor Kristina med låtsadt allvar. – Du tror då, att ... nej, min vän, du känner ju mig för väl för att inbilla dig sådana dårskaper. Jag skulle gifta mig? Det der är ju fjolgammal snö. Du vet, att jag underkastar mig aldrig en mans vilja. Men Karl Gustaf behöfver af flera skäl en värdig gemål. Det är nyttigt för riket, man måste tänka på thronföljden.
419 Furstinnan Marie Eufrosyne var svag, lätt ledd och van att behandlas som slägtens smekunge. Men hon var qvinna nog och syster nog för att känna sig sårad.
420 – Jag beder dig, Kristine,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, uppstående med högröda kinder, – skämta intet så med de ömmaste känslor! Jag känner för väl ditt ädla hjerta för att tro på en sådan grymhet. Karl Gustaf kan uppoffra allt för dig, men han bär i sina ådror för mycket af ditt kungliga blod för att låta bortskänka sig åt en annan. Lebewohl ... grausames Herz!språk: tyska
|394|
421 Kristina dolde under sin halft förvånade, halft blidkande afskedshelsning ett invärtes löje. Grefve Brahe hade verkligen burit i sin portfölj förslaget till ett äktenskapskontrakt, men icke med prinsessan af Hessen-Cassel, som redan var förmäld och hvars intryck på den unge pfaltzgrefvens flyktiga känslor knappt mer var en hemlighet, men ett kontrakt, som skulle besegla den så länge omtalade, af pfaltziska huset och dess anhängare så högt efterlängtade förbindelsen med Kristina sjelf. Hur enträget hade hon icke från alla sidor uppmanats att fatta|73| ett beslut! Men lika ihärdigt hade hon nekat, ända till dess att rådet vägrade utnämna pfaltzgrefven till öfverfältherre i Tyskland, derest han icke förut var förvissad om drottningens hand. Nu ville hon se huru detta betydelsefulla steg skulle taga sig ut i den fixa formen af ett äktenskapskontrakt, förbehållande sig att rifva detta bindande aktstycke i tusen bitar, när hon så funne för godt. Brahe hade fått ett så vigtigt förtroende, för den händelse att det skulle behöfvas, men icke ens om hans tystlåtenhet var hon fullt försäkrad. Ett lyssnande sqvaller skulle ledas på villospår. Gunstlingen grefve Magnus skulle få en avis. Var han för eller emot drottningens förmälning med pfaltzgrefven? Ryktet sade: emot, och detta har Kristina senare sjelf bekräftat. Fryxell räknar fördelarna och finner grefve Magnus hafva haft allt skäl att tala för förbindelsen. Men denne oväldige häfdatecknare har glömt att taga med i beräkningen de oefterrättliga känslor, hvilka så ofta rösta emot förståndets domslut. Grefve Magnus De la Gardie ville helst vara ensam om sin drottnings ynnest.
422 Hon hade ju ej varit qvinna och 22 år, om hon en enda dag kunnat glömma den vigtigaste fråga, som vid denna ålder beherskar en ungmös framtidsutsigter. O, det falska, det nyckfulla hjertat, som tror sig i sin förmätenhet vara så stålfast och smälter så lätt för en enda varm fläkt af upprörda känslor! Ännu för två år sedan kunde drottning Kristina icke förlåta sin trolöse älskare, att han kysst en tysk kammarpiga, och nu kunde hon redan gyckla öfver hans flyktiga böjelse för prinsessan af Hessen-Cassel. Måhända tillstod hon icke ens för sig sjelf, att detta gyckel var en lek med dolkuddar. Jonglören uppfångar i luften de slipade knifvarne och bugar sig sedan för publikens applåder. Begärde Kristina en dylik applåd? En liten pfaltzgrefve, en liten landtgrefvinna, huru lågt under hennes höghet! Och likväl ville hon binda denne trolöse älskare vid sig och sin thron med ett äktenskapskontrakt. Den fyndigaste spekulant på menskliga svagheter hade ej kunnat uttänka en bättre drifkraft. Hon, som trodde sig stå upphöjd öfver lidelserna, märkte icke, att hon stod under inflytande af det mest bedårande bland alla bländverk; hon förstod icke, att hon var svartsjuk.
|74||395|
423 Det fanns likväl en okänd, smygande demon i hennes närhet, – utan tvifvel en hemlig fiende till Karl Gustaf, – som tycktes vara underrättad om allt och förstod Kristina bättre, än hon förstod sig sjelf. Följande morgon vid påklädningen fann drottningen på sitt kammarduksbord en anonym biljett, som endast innehöll följande med förvänd stil i blyerts tecknade ord på tyska:
424 konsekvensändrat/normaliseratFråga jungfru Ryning hvad hon bär på det svarta sidenbandet under sin halskrage!konsekvensändrat/normaliserat
425 – Fiken,konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen uppbragt till kammartärnan, – hvem har understått sig att lägga en biljett på mitt bord?
426 Fiken bedyrade vid lif och salighet, att hon icke hade minsta aning, huru detta papper inkommit i drottningens sängkammare. Upptäckten var icke angenäm. Okända händer, okända steg i slottets innersta voro alltid en fara, åtminstone alltid en misstanke, och drottning Kristina var misstänksam. Ebba Sparre invigdes i förtroendet och tillstyrkte att undvika uppseende, men i tysthet öfvervaka betjeningen. Fiken Lång, hvars trohet härtills bestått alla prof, åtvarnades att hålla saken tyst; men hände slikt en gång till, gälde det hennes tjenst, om ej något värre.
427 – Hvad kan jungfru Ryning bära på halsen?konsekvensändrat/normaliserat frågade Ebba, som aldrig rätt kunnat fördraga denna medtäflarinna i sin höga väninnas gunst.
428 – Förmodligen ett hårstrå af Lucifer; jag ämnar ej fråga henne,konsekvensändrat/normaliserat svarade drottningen likgiltigt och ref sönder biljetten.
429 Amiralen och riksrådet Erik Ryning bodde vid denna tid med sin familj i Stockholm. Hagar hade återtagit sin plats som dotter i huset och icke förgäfves anlitat sin så ofta pröfvade konst att vinna de hjertan hon ville vinna. Den redlige gamle sjömannen och hans förträffliga maka förläto, på grefvinnan Torstensons förbön, sin adoptivdotter hennes äfventyrliga resor i fält och funno sig smickrade af drottningens nådiga förtroende att två eller tre gånger i veckan låta tillkalla Hagar som lectrice eller hellre biträde vid studiet af klassiska författare, theologi, filosofi och matematik. Samma morgon, när den anonyma biljetten fanns på nattduksbordet, var Hagar kallad till slottet|75| klockan 6 att föreläsa Cartesius, men denna gång ej hans filosofi, utan hans mindre bekanta dioptrik. Kristina hade mer och mer intagits af denne författare, som så snillrikt hänvisade en forskande tanke att tvifla på allt, utom på sin egen tillvaro.
430 Samma studerkammare, som så ofta förr varit vittne till de två lärda |396|rivalernas förtrogna forskningar, såg dem äfven nu fördjupade i den nya, af Snellius år 1620 uppfunna läran om ljusets brytning, hvilken Cartesius 1639 sökt närmare utreda, mera genom spekulation, än genom empiriska rön. Drottningen var nådig, nästan förekommande, men märkbart förströdd. Hennes lysande förmåga att i ögonblicket kasta sig från en tankegång in i en annan och med samma förvånande klarhet vara hemma i allt tycktes ej hålla profvet i dag. Hon ertappade sig skrattande på ovanliga distraktioner, missförstod boken, missförstod föreläserskan och tillät sig anmärka, att den berömde författaren visste ej alltid sjelf hvad han sade.
431 – Han är klar från sin synpunkt,konsekvensändrat/normaliserat invände Hagar; – men i stället att föreskrifva ljusstrålen den väg han bör taga, hade författaren bort kasta sin ring i hafvet på en famns vatten och försöka finna honom på det ställe, der guldet glimmar på bottnen. Tanken låter smida och tänja sig som guldtråd, men naturlagarna äro obevekliga: man kan icke fånga dem, utan att följa och utspionera dem.
432 – Har du hört,konsekvensändrat/normaliserat inföll Kristina, bytande hastigt samtalsämne, – att en italienare vid namn Toricelli har uppfunnit vacuum? Näst konsten att finna allt, är intet beundransvärdare, än konsten att finna intet.
433 – Jag såg i jesuiterkollegium i Wien ett instrument, som var konstrueradt efter denna nya uppfinning och kallades barometer. Med dess tillhjelp mätte man luftens tryck.
434 – Det är nöjsamt; jag vill införskrifva denna tingest ifrån Paris. Luftens tryck? Således kan man i ett segel mäta vindens tryck och stormens styrka. Vår tid är frågvis: den tränger in i naturens innersta. Hvad skall man upplefva om hundrade år? Barometer, säger du? Jag vill ihågkomma denna term.
435 – För att mäta luftens tryck återstår ännu att anbringa ett tomrum i seglet,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte Hagar.
|76|
436 Hon hade kunnat spara denna lilla tillrättavisning. Drottningen låtsade icke höra den och fortfor på sitt lifliga sätt:
437 – Cartesius beherskar ljuset, Toricelli beherskar luften, De Geer har redan i tjugu år beherskat jordens innandöme. Våra murare, skorstensfejare och brandsprutor ha länge beherskat elden: gif mig ännu en titan,original: titan. som beherskar vattnet, och vi skola omskapa verlden ... Huru kom du till jesuiterkollegium?
438 – Jag medförde rekommendation till generalvikarien pater Malines, som lofvade insinuera min sak hos grefve Trautmannsdorff. Malines införde mig i lärda sällskap och i jesuiterkollegium.
439 – Bekänn, att du lyste med din lärdom bland de fromme fäderne!
|397|
440 – Åh, nådig fröken; vid sidan af de lärdaste män i Europa var jag en vilde!
441 – Fraser! Du slog dem på fingrarna, såsom du slagit Luther och Calvin. Jag antager, att de varit förtjuste i dig och att du i hemlighet är jesuit. På det der svarta bandet kring din hals bär du en relik från det allrakristligaste kollegium till minne af din lyckliga omvändelse. Hvad är det? Är det den helige Loyolas ben eller sex hårstrån af påfvens skägg?
442 – Nej, så from är jag icke,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Hagar leende, men drottningens skarpa blick upptäckte strax, att löjet dolde en öfverraskning.
443 – Sade jag dig intet, att du ej duger till erkebisp i Upsala? Betänk, att du är skäligen misstänkt för lönligt tassel med vår kyrkas fiender och att blott en uppriktig bekännelse kan rädda dig från vår lutherska inqvisition! Kom ihåg hvad biskop Johannes fått lida för sina välmenta idéer! Fram med sanningen: hvad bär du på bandet?
444 – Ett oskyldigt souvenir, som intet kommer något samvete för när, hvarken lutherskt eller katolskt.
445 – Det måste vara en hjertesak, som man bevarar så nära sitt hjerta. Får jag se tingesten? Jag skall intet förråda dig, om det också vore sankt Britas oxeltand.
|77|
446 – Nådig fröken ... Jag är hvarken jesuit eller lutheran. Jag har den äran bekänna min drottnings tro: jag är cartesian.
447 – Min Gud, hvilka omsvep för en bagatell!konsekvensändrat/normaliserat utropade Kristina skrattande, fattade sidenbandet och framdrog en liten medaljong af guld, hvilken hon genast öppnade. I medaljongen låg en svart hårlock.
448 Hon höll den mot dagen. Löjet blef osäkert, blicken förändrades, en hög rodnad uppsteg på hennes kinder.original: kinder Äfven Hagars kinder färgades purpurröda.
449 – Är det Gustaf Kurks hår?konsekvensändrat/normaliserat frågade drottningen, sjelf angelägen att finna en förklaring, som tycktes vara den enklaste och naturligaste.
450 – Nej,konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar, för stolt att begagna denna lätta utväg att undgå faran. – Det är hans furstliga nådes pfaltzgrefvens hår från Jankowitz. En kula hade rubbat hans lockar vid örat; han bad mig jemna sitt hår, och jag behöll med hans tillåtelse denna lock till minne af en tapper man och ett ärorikt fältslag i drottningens tjenst.
451 Kristinas vrede var alltid snabb och hänsynslös. Hon kastade hårlocken till golfvet, trampade honom, fattade Hagars båda händer hårdt i sina och genomborrade henne med en blick, som få andra förmått uthärda. Det var nu tredje gången dessa två stodo som stridande örnar mot hvarandra, och denna gång tycktes förolämpningen vara dödlig.
|398|
452 – Du ... du ... hans sköka, du!konsekvensändrat/normaliserat utbrast drottningen i korta, afbrutna ord, af hvilka hvarje stafvelse var ett dolkstyng. – Jag dödar dig icke, eländiga ... jag föraktar dig!
453 Och hon stötte henne häftigt tillbaka.
454 Hagar hade blifvit lika blek, som hon nyss var röd. Hon mötte den gnistrande blicken utan att blinka, tog två steg tillbaka och svarade:
455 – Återtag detta ord! Det är ovärdigt en drottning.
456 – Gå, gå!konsekvensändrat/normaliserat utropade Kristina, ytterligt uppbragt, och famlade efter ringklockan. Hagar såg rörelsen, fattade ringklockan och höll henne ljudlös inom sin slutna hand.
|78|
457 – Af nåd, hör mig! Ett ögonblick af lugn, och jag skall förklara allt, såsom jag förklarade förräderiet den 12 maj.
458 Kristina stod med handen på dörrvredet för att ropa på vakt, men beherskade sig. Var det hågkomsten af ett tidigare förhastande eller blygseln att bringas ur fattningen af en underordnad? Hon satte sig, mörk och sträng, vid studerbordet, denna gång ett domarebord, och tecknade med handen, att hon ville höra den brottsliga. Ringklockan återstäldes till hennes disposition.
459 Hagar förtäljde sin bekantskap med pfaltzgrefven, hans frågor om drottningen och sina försigtiga svar. En ung öfverstes försök till förtrolighet ansåg hon sig kunna med tystnad förbigå. Förhållandet mellan dem hade varit tadelfritt och fru Beata De la Gardie vaksam. Hagar dolde icke sitt skämt, när hon upptog hårlocken, och pfaltzgrefvens svar, som röjde tillbörlig vördnad för drottningens person. Detta obetydliga möte vid Jankowitz hade tilldragit sig vid den halföppna dörren till en stuga, uppfyld af folk. Den, som aktat nödigt framföra ett sqvaller härom, borde också kunna intyga, att berättarinnan nu talade sanning.
460 – Är detta allt?konsekvensändrat/normaliserat frågade drottningen kallt. Hon hade fått tid att svalna.
461 – Allt, nådig fröken.
462 – Hvad betydde det då, att du förutspådde åt hans furstliga nåde Sveriges krona?
463 – Nådig fröken skall näppeligen finna en bland sina undersåtar, som icke hört omtalas en väntad hög förbindelse och deråt af hjertat gläder sig.
464 – Det kommer dig intet vid. Öfver mig skall aldrig en man råda, långt mindre en konung. Men ingen vet hvad här sker, om jag dör. Behåll din usla hårlock! Han kan möjligen inbringa dig ett riddaregods.
465 Hagar upptog hårlocken.
466 – Intet kan vara för mig så dyrbart, som min drottnings förtroende till min heder. Värdigas förvissa mig derom, och jag begär ingen furstegunst.
|399|
467 Det var kallt i studerkammaren. Kristina teg några ögonblick, stod upp och värmde sig vid en brasa i den stora öppna kaminen.original: kaminen
468 – Bed mig om förlåtelse!konsekvensändrat/normaliserat sade hon slutligen.
|79|
469 – För hvad, nådig fröken?
470 – För ett ord, som kunnat kosta en annan hufvudet. Man säger ej till sin drottning, att hon talat sig sjelf ovärdigt.
471 – Och hvem skall då gifva en ärbar jungfru upprättelse för att hon kallats en sköka?
472 Åter började den knappt förkolnade vreden att flamma till låga i ett lätt retadt herskarelynne. Det finns knappt exempel derpå, att SverigesKristina någonsin erkänt sig hafva ångrat ett ord eller en handling, men det finns många bevis, att hennes ädlare känslor fått makt öfver vreden.
473 – Bokråtta, du i din förlegade lärdom,konsekvensändrat/normaliserat utbrast Kristina, ånyo uppbrusande, i det hon häftigt rörde om bränderna i kaminen; – du usla lilla glödkol, som inbillar dig upplysa verlden och af hvilket i morgon intet annat är qvar, än ett fingersmått aska, vill du gå till rätta med mig? Är det intet nåd nog, att jag ännu slösar ett ord på dig? Skall jag ännu dertill gifva en knäracka socker för att jag tillåtit henne gläfsa? Förstår intet du, som förstår allt, att mina ord äro ingen skolkria, som du gunstbenäget skall mästra och korrigera? Vill du rita en crux i marginalet, så öfverkorsar jag hela sidan och skickar dig med alla dina gåspennor tillbaka till det vargbo i Finland, som du aldrig bort öfvergifva. Bed mig om förlåtelse, eller gå din väg!
474 – Får jag svara nådig fröken?
475 – Nej, det är öfverflödigt. Svarar du ännu ett ord, så är du i morgon ej mera i Stockholm.
476 – Eders majestät,konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar med en kall bugning, – jag skall i morgon icke mer vara i Stockholm och icke mer vara eders majestäts undersåte. Mina rättigheter som medlem af familjen Götz äro erkända af kejsaren i Wien. Jag hoppas finna ett land, der ingen förgäfves begär upprättelse för ett orättvist skymford. Huru ringa jag än må vara, aktar jag min ära lika högt, som eders majestät aktar sin, och protesterar mot oförskyld vanfrejd. Jag må kallas en bokråtta, men som en knäracka låter jag icke trampa mig. Något har jag lärt mig i eders majestäts skola, och derför skall jag vara tacksam, så länge jag lefver: »De, som Gud adlat, få icke förnedra sig.» Hvad angår det obetydliga minne,|80| som så oförmodligen misshagat eders majestät, aktar jag det mindre än intet, sedan jag haft olyckan att mista det, som mycket kostbarare är, min nådiga drottnings ynnest och tillit.
477 Vid dessa ord kastade Hagar hårlocken i den slocknande glöden. Han |400|ringlade sig som en orm, jäste upp i ett lätt, brunt skum, förkolnade, glimmade ännu en half sekund och försvann.
478 Så hade ännu ingen undersåte talat till den mäktigaste drottning på sin tid och till en, som höll så strängt på sin kungliga värdighet. Men antingen Hagar väntat ett nytt vredens ord eller möjligen en hastig omkastning till nåd, som efter den 12 maj, bedrog hon sig i denna förväntan. Kristina förblef tyst, orörlig och sluten, drottning i hvarje tum, och vinkade endast lätt med handen, att den djerfva rebellen kunde gå utan hinder. En kort, djup reverens från den afträdandes sida, och dörren slöts än en gång till mellan dessa två så högt begåfvade, i själarnas grunddrag så nära beslägtade skapelsens gunstlingar, hvilka voro för lika hvarandra för att icke ständigt stöta kant emot kant, ständigt känna sig dragna till hvarandra och likväl aldrig kunna fördraga hvarandra.
479 Drottning Kristina var klartänkt och högtänkt nog att i rebellens snarstickna ord igenkänna någonting af sig sjelf, som hon kunde förlåta, om också ej tillåta. Men hennes tankar hade redan hunnit taga en annan riktning, för hvilken en liten föreläserskas myteri försvann till en obetydlighet. Hon satt en stund försjunken i hjertefrågor.
480 – Upprättelse! Hvem gifver då mig upprättelse? ... Nej ... min gemål skall han icke blifva, men törhända ... konung af Sverige.
|81|
9. Ett lejonmöte.
Ebba, har du någonsin ridit på ett lejon?
481 Drottningen satt i sitt stora mottagningsrum den 15 maj 1648 på aftonen. Det var en ceremoniös väntan, likasom vid mottagandet af en utländsk ambassad. Statsfruarna hade fått företräde och gått, hofjungfrurna hade fått sina befallningar. Dörrarna voro omsorgsfullt bevakade. Förutom tre särskildt kallade, fick ingen tillträde. Gunstlingen grefve Magnus inträdde med varsamma steg och underrättade sig, för att sondera stämningen, om hennes majestäts helsa. Kristina lyfte flygtigt sina ögon från en uppslagen bok och svarade:
482 – Jag mår alltid väl, när jag slutit fred med mig sjelf. Det är intet sant, att allt ondt kommer från magen. Allt ondt kommer från inbördes krig i kropp och själ.
483 Hon vexlade ofta uttryck, och grefven hade studerat dem alla, såsom en entomolog undersöker en fjärils spröten i mikroskopet, men i dag var der |401|någonting mer än vanligt bestämdt, nästan hotande. Hon förekom honom som en vaktande lejoninna, hvilken man icke vågar närma sig eller vidröra, oaktadt hennes skenbara lugn.
484 Grefvens nyfikenhet var i hög grad spänd, men han vågade icke fråga mer. Han visste något, men icke allt. Kristina gaf sig aldrig helt, icke ens i de förtrognaste ögonblick åt den mest förklarade gunstling. Någonting skulle ske denna qväll; – hvad? Grefve Magnus vexlade en blick med de uppvaktande hofjungfrurna; de visste mindre än han och drogo sig snart tillbaka. Han förblef stum, drottningen likaså.
485 Om en stund inträdde biskop Johannes Mathiæ, mottogs med nådig uppmärksamhet och erbjöds en plats vid drottningens högra sida. Han hade åldrats i tidens trätor; han hade icke fått fullt rätt, men icke heller fullt orätt i tvisten om Idea boni ordinis. Han hade utarbetat och underskrifvit Hagar Rynings bevis, att allt missförstånd|82| berodde af ordtolkningar, och dermed hade presterskapet låtit sig nöja, under förbehåll, att Formula concordiæ infördes bland svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det var en jernhård ortodoxi man der ville påtruga alla farlige fritänkare, och för den fromme biskopen stod dock kärlekens lag öfver alla andra.
486 Kristina förstod hans bekymmer, räckte honom sin hand och sade:
487 – Ännu har denna hand intet undertecknat Formula concordiæ och lärer ej heller göra’t.
488 – Jag tackar min nådiga öfverhet,konsekvensändrat/normaliserat svarade biskopen, synbart tillfredsstäld. – Man måste hafva fördrag med de svaga i tron.
489 – Och med de svaga i kärleken,konsekvensändrat/normaliserat inföll Kristina småleende.
490 – Nådigaste fröken, kärleken är af en fast annan natur; han är stark som döden. Der han råder, fördrager han allting, tror allting, hoppas allting, lider allting.
491 – Undskyll, vördige fader, jag har ej varit nog lyckosam att hitta i denna skröpliga verlden en kärlek, som lider allt och fördrager allt; men väl har jag mycket omak med en kärlek, som tror allt och hoppas allt. Jag tänker vi skulle litet klippa den blinde gudens flaxande vingar.
492 – Jag talar icke om köttsliga menniskors ostadiga begärelser,konsekvensändrat/normaliserat rättade biskopen mildt.
493 – Nej, jag förstår. Men statt mig nu bi i afton, vördige fader. Ty der ser jag en komma, som tror allting och hoppas allting ... med hvad skäl, lemnar jag osagdt. Visst är, att han intet lider allting.
494 Det var pfaltzgrefven Karl Gustaf, som inträdde i en hofdrägt, hvilken tillika var krigarens. Ingen mörknad blodfläck, intet stoftkorn från slagfält|402|ets sand fläckade nu hans vackra gula kyller eller hans fina spetskrage. Det långa svarta håret föll, omsorgsfullt benadt, öfver hans breda skuldror, detta hår, hvaraf Kristina så nyss sett ett prof. Den tunna mustachen slingrade sig ormlik kring den beslutsamma öfverläppen; växten hade blifvit fylligare och antydde inga försakelser af en hopplös kärlek. Hållningen var fortfarande obesvärad, såsom det anstod en pröfvad krigare; men i blicken och kring läpparna låg ett|83| drag af spanande ovisshet, likasom kände han sig mindre säker här än på de blodiga slagfälten. Under ett undfallande yttre gömde sig det stolta medvetandet af kraft inom denne man, hvilken kunde böja sig som en fjäder, men skulle resa sig, när hans tid var kommen. Hvad var han nu? Ett lejon, som gick med förbundna ögon.
495 Han kysste ceremoniöst drottningens hand och afbidade hennes tilltal. Grefve Magnus, som stod beredd att uppfånga hvarje hviskning, iakttog, att hon bjöd honom plats vid sin venstra sida. Höger och venster ha alltid haft en märklig betydelse, men aldrig så som i detta tidehvarf.
496 Efter några likgiltiga frågor om resan till Stockholm tog Kristina utan omsvep till ordet i den vigtiga fråga, som i dag skulle få ett svar.
497 – Eders kärlighet,konsekvensändrat/normaliserat sade hon*)Det samtal, hvars hufvuddrag här förkortade återgifvas, är utförligt antecknadt af Karl Gustafs egen hand och läses i Archenholtz’ »Drottning Kristinas arbeten och märkvärdigheter», öfvers. af Gjörwell, deloriginal: del. 2, sid. 40 o. ff., – har låtit förmärka genom doktor Johannes och grefve Magnus sin intention att ändteligen få min kategoriska resolution om den sak oss så nära rör, nemligen mitt val af gemål. Derför torde eders kärlighet intet misstycka, att jag låtit hitkalla desse värdige män för att i deras närvaro gifva eders kärlighet min mening tillkänna, såsom jag ock vill i Guds åsyn densamma säga, utan allt fagert snack eller compliment.
498 Pfaltzgrefven bugade tigande.
499 – Jag förklarar alltså, att jag intet vill betaga eders kärlighet något hopp att taga mig till äkta; ej heller gifver jag något hopp, att sådant ske skall.
500 Tystnad. Drottningen fortfor.
501 – Derest jag träder i gifte, försäkrar och lofvar jag, att ingen annan i verlden taga till äkta, än eders kärlighets person.
502 Stum bugning.
503 – Der som jag intet vill gifta mig, vill jag för rikets bästa och säkerhet söka deklarera eders kärlighet till successor och arffurste till riket.
|84|
504 Åter en paus. Pfaltzgrefven Karl Gustaf var väl förfaren i många veten|403|skaper, men icke en vältalare, som Gustaf II Adolf och dennes dotter Kristina. Han afbidade stum och ej utan förlägenhet en vidare utläggning af dessa lysande löften, som inneburo på samma gång så mycket och så litet.
505 Kristina blef otålig. Hon hade med en för sin tid högst sällsynt korthet sammanträngt i få afmätta och noga öfverlagda ord allt hvad hon ville säga och väntade svar.
506 – Högre,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon, – kan jag ej lofva. Är eders kärlighet intet dermed tillfreds, kan jag ej gifva en annan resolution.
507 – Så många nådiga löften tillförene hafva låtit mig fast annat förmoda om eders majestäts tankar för min ringa person,konsekvensändrat/normaliserat yttrade nu pfaltzgrefven i en ton af svikna förhoppningar.
508 – Doktor Johannes kan fuller intyga, att ett barns löften hafva ingenting att betyda, der de intet vid vuxen ålder få sin consummation och stadsfästelse,konsekvensändrat/normaliserat inföll Kristina.
509 Biskopen nickade, med tillägg, att der ju intet stod i vägen för att hennes majestät ännu torde fatta sitt beslut till alla trogne undersåters hjerteliga förnöjelse.
510 – Jag säger ju eders kärlighet,konsekvensändrat/normaliserat återtog drottningen lifligt, – att jag ännu intet beslutit hvarken till eller ifrån. Men det vill jag insistera, att jag intet besluter af consideration hvarken för eders kärlighets eller för min person, utan af égard till publicum bonumspråk: latin och fäderneslandets säkerhet. Det jag nu tänker öfverlåta armén i Tyskland till eders kärlighets direktion som generalissimus, det sker allenast för den tjenst, som jag förhoppas eders kärlighet skall göra riket, och för att det må vara betryggadt, om mig något dödeligt hända skulle.
511 – Jag tackar ödmjukeligen för den nåd mig vederfares,konsekvensändrat/normaliserat genmälde pfaltzgrefven, – och måste dermed vara tillfreds. Men min intention har allenast varit till eders majestäts person och till ingenting annat.
512 – Ja, ja, jag vet väl det talesättet,konsekvensändrat/normaliserat afbröt honom Kristina, allt mera otålig. – Jag talar om riket, och eders kärlighet talar om sig och mig. Hvad skall jag då mera säga dertill? Skall jag åstunda betänketid, som sed är,|85| när en jungfru intet vill strax svara en enträgen friare? Skall jag lofva hvad ingen annan piga lofvar, att eders kärlighet skall få min resolution, när jag är fem och tjugu år gammal? Ja, så lofvar jag ock det; är det satisfaktion nog? Är eders kärlighet nu förnöjder?
513 – Jag tackar underdånigast och är förnöjder med allt, som behagar eders majestät. Mitt facit har intet annat varit, än den lyckan att ega eders majestäts person, och kan jag väl nöja mig med ett stycke bröd, när det betages mig, |404|som min högsta åstundan är. Men får jag intet den uppfyld, vill jag aldrig se Sverige mer.
514 Nu tog Kristina eld.
515 – Och det säger mig en, som här och der låtit sig nöjas med andra än mig! Hvad är detta för fanfaronader? Är jag en Chloë, som leder får i rosende band och eders kärlighet en suckande Damon, som sköter hjordarne på sin faders gård? Jag känner min Damon: dermed skall han aldrig i tiden vara content. Den Gud hafver satt till något högre i verlden skall intet låta sig nöja med fåreklippande.
516 – Jag vet det fullväl, och eders majestät hafver sagt mig det sjelf vid min kära systers bröllop förlidet år, att eders majestät ingen affection hafver till min person, så att jag derom desperera måste. Jag har derför ock bedt Gud afvända mitt sinne från detta uppsåtet för att ej dermed bekomma eders majestäts onåd och min egen största skada; men si, jag har intet varit dertill capable. Fastmer har jag deraf dagligen qvalts och min åstundan till eders majestäts person dagligen förökats, så att jag sjelf intet mer är mig mäktig och måste ådraga mig dens misshag, som jag mest ville behaga.
517 Ett fint, elakt löje, som hon knappt vårdade sig om att dölja, förrådde Kristinas tvifvel om uppriktigheten af denna förklaring. Hon beherskade sig, tackade för så mycken affektion och försäkrade, att hon kände hans trohet, men hade sina skäl hvarför hon ännu ej ville besluta.
518 – Eders kärlighet har ju att välja mellan ring eller krona och skall göra sig värdig båda genom sitt comportement i kriget.
519 – Der som eders majestät aktar mig värdig ringen, vill jag om kronan intet annat tänka, än att ingen är att|86| jemföra med den henne nu bär. Jag har kommit till Sverige på eders majestäts löften i första ungdomen, och der det ej kan ske, som mig då utlofvades, täckes eders majestät bruka mig så länge nådigst behagas, men derefter dimittera mig ur tjensten, intet komma min ära vid och intet fordra mig till Sverige, dit jag aldrig skall återvända. Min enda åstundan är då att sitta i ro.
520 Åter afbröt honom denna mörknande blick, som så snabbt kunde omskifta.
521 – Ro? Det skall jag förekomma. Blif mig från halsen med detta barnjollret! Ni hör, ers högvördighet, han ställer mig ännu till rätta för den tid, när jag ej hade makt att bortlofva en bondgård, långt mindre mig sjelf! Hvad skall jag svara en så envis herre, som intet ens har vett att begripa skilnaden mellan mitt stånd och sitt? Jag är intet obligerad af ett barns löften; jag häfver dem upp. Jag tillbjuder hans furstliga nåde öfverbefälet och successionen, jag |405|tillsäger honom att vänta, men han refuserar! Hvad är detta för fräcka discourser? Ändock han skulle dö i en sådan esperancespråk: franska att varda utsedd till min gemål och aldrig komma dertill, är intet detta anseende nog för hela verlden?
522 Äfven Karl Gustaf kände Vasablodet i sina ådror brusa upp.
523 – Erik Oxenstjerna hade ringa ära af att en gång vara i folkets mun såsom den der djerfdes lyfta sina förmätna blickar ända upp till en korad drottning,konsekvensändrat/normaliserat genmälde pfaltzgrefven stolt.
524 – Är detta en jemförelse? Har jag behandlat eders kärlighet såsom jag trakteradeErik Oxenstjerna?konsekvensändrat/normaliserat inföll Kristina ytterst vredgad, stod upp, men satte sig åter. – Den, som ej bättre vet åtskilja personer och anspråk, är intet värd den ära jag tillbjuder honom, ej heller de gåfvor han fått af Gud att densamma bruka.
525 Karl Gustaf fann rådligt att göra en diversion.
526 – Eders majestät,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – talar om sitt dödliga frånfälle och min succession, likasom skulle jag vilja öfverlefva den dagen! Nej, med herrarne skulle jag aldrig komma till rätta, och Gud bevare mig från att söla mina händer i deras blod.
527 – Blod? Hvem talar om blod? Sådane ären I! Men si, det skall jag förekomma! Märk, att jag säger|87| eders furstliga nåde: ingen oreda skall förekomma, alltså intet blod utgjutet varda, om mig något dödeligt tillstöter.
528 – Jag förstår det intet. Är ers majestät så indifferent för min person, är ock min succession af ringa värde. Eders majestät kan ju af en particular affection för någon annan moveras från den mig nu gifna förtröstan framdeles.
529 Paus. Kristina lyckades återvinna sitt öfverlägsna, nästan hotande lugn.
530 – Detta säger eders kärlighet för att lura ut mig. En fältherre vill utspionera fiendens position; men märk nu ock först, att jag ingen fiende är, fast mera en ärlig vän, och dernäst, att min position ligger i öppen dag. För mina tankar är jag ingen skyldig att redovisa; ej heller ställer mig någon för dem till räkenskap. Vill eller vill intet eders kärlighet vara förnöjder med dessa tre punkterna, som jag strax i början förelagt? Märk: primospråk: latin: intet ja och intet nej för min person, förrän jag är fem och tjugu år gammal; secundospråk: latin: att jag ingen annan tager än eders kärlighet, om jag gifter mig; tertiospråk: latin: om jag intet gifter mig, deklareras eders kärlighet till min efterträdare ... Är detta nog? Lägg märke till, att jag intet tillbjuder detta två gånger. Det sitter hårdt nog ändå. Jag begär svar.
531 Detta svar räckte till sent på qvällen. Ingen af de två hufvudpersonerna ville vika från sin position. Vreda ord omvexlade med löjen och hot på ena, yttre underdånighet och hemlig förbittring på andra sidan. Det var ett |406|fältslag mellan ring och krona, sådant der ännu aldrig utkämpats i Stockholms slott och knappt i någon annan konungaborg. Biskop Johannes och grefve Magnus uppträdde som medlare, ytterst varsamt, såsom man ju måste behandla ett lejon och en lejoninna i handgemäng, men törhända icke alltid lika uppriktigt. Slutet blef, att lejonet erkände sig, icke besegradt, icke tillfredsstäldt, men resigneradt att lyda och vänta. Man öfverenskom, att det kungliga giftermålet skulle för alla, äfven för drottningens moder, för rikskansleren, rådet och ständerna, framställas som afgjordt och endast uppskjutet för kriget, till hvilket pfaltzgrefven skulle afresa som öfverfältherre. I sammanhang härmed skulle Karl Gustafs succession genomdrifvas|88| i rådet och ständerna. Det märkliga mötet afslutades med ömsesidiga försäkringar om tacksamhet och tillgifvenhet.
532 Uppvaktande hofjungfrun Ebba Sparre väntade i sofrummet. Kammartärnan bortskickades, drottningen kastade sig oafklädd på sin bädd. Hon var trött, men kunde ej sofva. Hennes tankar var den af regnet uppsvälda vårfloden; han måste ju strömma ut öfver sina bräddar.
533 – Ebba,konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen, – har du någonsin ridit på ett lejon?
534 – Nej, det aktar jag mig för,konsekvensändrat/normaliserat svarade väninnan, döljande sin nyfikenhet under en gäspning.
535 – Deri gör du rätt. Man kan intet bruka sporrarne; der hjelper intet annat än glödande jern. Något, som bränner, och något, som lyser. Jag har försökt det, jag.
536 – Och du har tamt odjuret?
537 – Tämjas kan det intet, men spärras i bur. Man får se huru länge. Der måste vara ett stadigt galler.
538 – Du förstår rida, du.
539 – En gång har jag blifvit kastad ur sadeln. Vid Norrköping var det. Vid Björnsnäs. Den finska trollpackan, du vet. Hon med hårlocken. Tre gånger har hon förhexat mig, tre gånger har hon fått spö. Grefvinnan Götz! Hon har ju lemnat staden?
540 – Hon reste i förgår. Det skall hafva varit mycken uppståndelse i Ryningska huset, men ännu mer i det Kurkska. De höllo af otäckan.
541 – Gjorde de? Det är möjligt. Jag har aldrig sett något mera oförskämdt i kjol, men derhos aldrig något mera beundransvärdt. Det fanns ögonblick, när jag velat vara hon.
542 – Men ditt lejon är nu beskedligt i bur?
543 – Ja, det kostade omak. I fyra timmar redo vi banan rundt. Hvilka kabrioler! Hvilka sidosprång! Stundom ett sakta rytande. Och alltid om igen till |407|samma punkt, der vi redo ut ... min person, som skulle uppslukas; intet annat än min person! Gud bevare för kronan. Hvad skulle ett lejon bry sig om en förgyld spilta? Vi två skulle rida genom verlden. Jag skulle lugnt sköta tygeln, nog skulle min sprakfåle skena, mig till behag. Min Gud, sådan hycklare! Han blefve en träffelig rikskansler. Han har varit mig så trogen, att natt och dag|89| har han tänkt endast på mig. Och öfverlefva mig? Otänkbart! Emellertid är det nu klart ... för tre år tills vidare. Begär ej få veta mer, var nöjd, att jag håller tygeln! Och gift dig ej före de tre åren, Ebba; jag behöfver någon, med hvilken jag i tysthet kan skratta.
544 – Jag skall följa min nådiga drottnings föredöme och vänta.
545 – Nej, gör intet det, du torde få vänta länge. Gift dig du, som kan det, som vågar det, men intet före de tre åren. Det är törhända ej lyckligt att vara för alltid ensam. Det är för varmt blod i oss, och sedan ... den ensliga storheten kännes stundom så kall. Pygmalion mejslade åt sig Galathea ... jag ville kunna mejsla åt mig en jemlike ... Nej, intet en jemlike, men litet mer än en leksak. Stundom tror jag mig hafva funnit en slik, men när jag drager på tråden, rör dansmästaren armar och ben. Jag kastar honom på elden.
546 – Till sist kommer lejonet ut ur sin bur och skenar af med min drottning.
547 – Tror du? Nej ... jag fruktar ej mer att blifva dess byte. Der finnas för många hårlockar. Ebba ... hvartill du än må nedlåta dig, dela aldrig din gunst med en annan qvinna! ... Ring på Fiken! Jag vill försöka att sofva.
548 Drottning Kristina lade sig, men sömnen flydde, tankarnes mästersmeder fortforo att hamra på städet.
549 – Han väntar nu ... jag binder honom nu ... men länge skall han ej hafva tålamod ... han kan ju ej bindas för alla tider. Det är dock en konung gömd i hans gula kyller ... Om jag skulle frigöra mig från hans band och alla band? ... Om jag skulle ... Hagar har beundrats i Wien ... hon har sammanträffat med de lärdaste män i Europa ... Hvarför skall jag vara bunden vid detta barbariska land? ... Om jag skulle ... afsäga mig kronan?
|90|
10. Ruben Zevis sändebud.
Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred.
550 Vid pass en månad efter det konkordat, som i maj 1648 afslöts i Stockholm mellan drottning Kristina och hennes designerade efterträdare, nedströmmade regnet en junidag öfver den fria riksstaden Regensburg, sköljde grus |408|och småsten från vallarne, skurade gatorna och rann i strida bäckar ned till den uppsvälda Donau. Dagsljuset inföll så sparsamt genom det enda lilla fönstret i Ruben Zevis inre kontor, att en lampa tändes och kastade sitt bleka sken öfver den gamle bankirens långa, magra, vissnade, men ännu kraftfulla gestalt. Han hade föga åldrats, sedan han för sex år sedan uppträdde i Finland och Stockholm. Dessa genomträngande, bruna ögon, som tycktes utspeja verldens dunklaste vrår, hade måhända sjunkit litet djupare in, som fördolda fjerrglas; dessa knotiga händer, som grepo så mycket guld och kunde utkasta nästan likaså mycket, hade än mera antagit likheten med en örns utsträckta klor; det hvita håret hade glesnat något kring pannan, som dolde så många planer och ständigt rufvade öfver nya, mera omfattande. Men ännu, och kanske mera än någonsin, var han judarnes konung, såsom han var konungarnes jude; ännu tycktes han trotsa tid och mödor; ännu höll han med stadig hand de trådar, hvarmed han omsnärjde Europa och verlden.
551 Det torftiga, trånga inre kontoret var medelpunkten i ett spindelnät, som omspunnit throner och folk. Allt löpte samman som radier mot detta centrum om knappt tio steg i längd, denna stora, nötta pulpet af valnöt, denna jernbeslagna ekkista, hvars innehåll ingen fått skåda, och detta massiva jernskåp, hvari de vigtigaste papper med påfvars, kejsares och konungars egenhändiga namnteckningar och sigill funno sitt otillgängliga gömställe. Mellan nämnda tunga möbler återstod ett knappt utrymme för en|91| liten hylla med gamla testamentets böcker på hebreiska, ett bord med en vattenkaraffin och två skinnklädda, högkarmade stolar, hvaraf den ena var skrifstol. Flera behöfdes icke, ty audienserna här skedde mellan fyra ögon.
552 Från detta kontor ledde en dörr till sofrummet innanför, och en annan till det yttre kontoret. Utsidan af denna senare dörr bevakades natt och dag af en pålitlig vaktpost; en annan stod ständigt väpnad vid det yttre kontorets utgång. Detta sist nämnda var en stor sal och inrymde tolf massiva skrifpulpeter, hvardera med två kontorister, samt ofantliga väggskåp med bref och handlingar. Här arbetade maskineriets drifhjul, som satte många hundrade mindre kugghjul i rörelse. Här kommo och gingo post och kurirer alla tider på dygnet. Tidningspressen var ännu i sin första barndoms linda; telegraf och telefon begrafna långt i framtidens dimmor. All förbindelse skedde direkt och mest med enkom afsända ilbud, emedan posten var osäker och ytterst oregelbunden, men äfven stundom med dufvor. Från inre kontoret till det yttre ledde ett språkrör, hvari chefen meddelade sina befallningar och på bestämda tider mottog rapporter.
|409|
553 Nu satt Ruben Zevi i sitt örnnäste, uppmärksamt granskande två nyss anlända rapporter, den ena från Münster, den andra från Osnabrück. De gälde fredsunderhandlingarna. Van att beherska sig, röjde hans uppsyn föga, om dessa nyheter voro honom till behag eller icke. Slutligen drog sig likväl en rynka öfver hans skarpt markerade ögonbryn. Republiken Venedig var fredsmäklare, och Venedig var konkurrent. De penningestarka Nederländerna skulle ha varit farligare medtäflare, men de gingo i Ruben Zevis ledband. Venedig deremot intrigerade och lismade sig fram i tre verldsdelar.
554 – Benjamin!konsekvensändrat/normaliserat ljöd chefens röst i språkröret.
555 Benjamin Zevi inträdde, nästan oigenkännelig för dem, som icke sett denne unge man, sedan han låg sårad vid Jankowitz. Numera affärsman, enögd, lytt på sin högra hand, som saknade två fingrar, och vuxen ett hufvud högre än då, skulle den forne gossen förekommit tio år äldre, om icke det bruna ärret på venstra tinningen och ett eget spelande drag i det mörka ögat, hälften slugt, hälften pojkaktigt, skulle ha erinrat om de tider, när värjan och sadeln voro honom kärare än något annat i verlden.|92| Pojkstreckens tid var likväl påtagligen öfverstånden; man såg, att han stått under sträng tukt och småningom vant sig vid det han ej kunde ändra. Han stod som ett tändt ljus inför sin mäktige morfader, beredd att punktligt utföra hvarje uppdrag, som ålades honom.
556 Den gamle betraktade honom med denna oemotståndliga blick, som tycktes tränga in till bottnen af en menniskosjäl.
557 – Benjamin,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – du har nu i sex år tjenat för Rachel. Jag hade ämnat invänta det sjunde, men tiden väntar icke på någon af oss. Är du nu man?
558 – Pröfva mig,konsekvensändrat/normaliserat svarade Benjamin, oviss huru han borde upptaga en så oväntad fråga.
559 – Jag har pröfvat dig,konsekvensändrat/normaliserat fortfor bankiren lugnt. – Du har under första tiden af din tjenstetid varit en vindflöjel, som svajat för alla väder. De sista åren har du varit mig mera till nöjes. Jakobs Gud, som styr våra öden, har tagit ifrån dig öga och hand för att bevara dig för de filistéers trug och ditt hjertas ostadighet. Joas, som stod efter ditt lif, är död. Din fader, den blodhunden, kan ej mer göra anspråk på dig. Thamar återstår. Men du är nu vorden din moders son och en af oss. Jag önskade kunna säga detsamma om din syster; hon är kallad till Israels redskap bland gojim, hedningarne, och hon må tills vidare fylla sitt kall. Nu vill jag förelägga dig mandomens prof. Visa dig pålitlig i ett uppdrag, som fordrar mycket mod, men än mera klokhet, och du skall blifva min kompanjon och Rachels herre.
560 – Befall; jag lyder.
|410|
561 – Freden är nära att afslutas i Westfalen. Må ske; jag tillåter det. Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred. O, min son, jag har låtit gojim i trettio år sönderslita hvarandra för att öfver deras styckade, maktlösa lemmar bereda Israels väg till dess stundande herradöme. Men tiden är kommen, att vi måste taga oss sjelfva till vara. Mina säkerheter i Tyskland äro till största delen förstörda; nu hotas mina säkerheter i kejsarens arfländer af samma förstörelse. Jag samtycker således till fred, men på vissa vilkor. Israel skall en gång få borgarerätt i Tyskland, i Österrike, i Frankrike, i Spanien, i Sverige, ja, inom påfvedömet, såsom det redan har|93| denna rätt i Nederländerna. På dessa vilkor förskjuter jag krigsskadestånd och andra nödiga medel. De vägra, de otacksamme; de söka på allt sätt öfverlista mig och undgå de medgifvanden jag fordrar af dem. Då kommer republiken Venedig, fredsmäklaren, och erbjuder sig att förskjuta de nödiga summorna. Det får icke ske; desse ockrare frånröfva mig mina segrars frukt. Jag vill hetsa turkarne på dem; de skola få nog att göra vid sina egna portar ... Se här kartan!konsekvensändrat/normaliserat fortfor han, uppvecklande en rulle af den tidens grofva, i träsnitt utförda kartverk, på hvilken man såg en mängd med rödt bläck markerade punkter, der huset Zevis agenter stodo redo att utföra chefens ordres. – Här är Regensburg. Du inskeppar dig här på min armerade galér Levant, som alla år går på Smyrna med handelsvaror. Du är för alla andra än mina agenter en köpman, som spekulerar i grosshandel. Du följer Donaus lopp till Sulinamynningen. Derifrån viker du åt höger, seglar öfver Svarta hafvet till Bosporen och anlöper Konstantinopel. Der mutar du storveziren Muhamed Kuprili paschaskiaja Arnaud, hans böneskriftmästare och hans förste eunuk, skaffar dig företräde och öfverlemnar i storvezirens egen hand medföljande bref. Det innehåller allt hvad han behöfver veta; men för all säkerhet skall du åtföljas af min skickligaste tolk. Det är nödigt, att du känner ställningen och är beredd att svara på frågor. Vet då, att det nu är en svår tid och partikrig i osmanernes hufvudstad. Sultan Ibrahim har blifvit afsatt och dödad. Hans son och efterträdare Muhamed IV är ett barn om sju år. Man söker en sultaninna, som är stark nog att uttränga hans hersklystna farmor. Janitscharerne och spahis hafva fört en blodig strid om förmyndareväldet under sultanens minderårighet. Muhamed Kuprili står som storvezir i spetsen för styrelsen. Denne Kuprili är son till en fransk renegat, min personlige vän, och behöfver penningar för att hålla sig uppe mot de mäktige janitscharerne. Han skall få hvad han önskar, mot vilkor att han ofördröjligen utsänder turkiska flottan att angripa Kandia. Säg Kuprili, att jag skänker honom denna stora och rika ö. Venedig skall nödgas försvara |411|en så kostbar besittning, Medelhafvets perla, till det yttersta, och icke en scudi skall återstå republiken för att diktera freden i Tyskland.
|94|
562 Benjamin Zevi bugade, med händerna korsade öfver bröstet, till tecken att han förstått.
563 – Vänta!konsekvensändrat/normaliserat fortfor bankiren. – Om du fått en gnista klokhet i arf, torde du fråga, hvarför jag utsänder en så ung och oerfaren man till ett så vigtigt och svårt värf; hvarför jag ej hellre utsänder min förste kontorist Jerobeam eller någon annan mera förfaren budbärare. Jag vill säga dig det. Jag vill gifva dig ett tillfälle att visa dig värdig den höga ställning som verldens beherskare, hvilken du efter mig skall intaga, om du uppfyller måttet. Denna beskickning är en beständig lifsfara. Vid hvarje steg skall du möta fräcke röfvare, lurande på dina skatter. Du skall vara omgifven af janitscharernes blodtörstiga hat, Venedigs spioner, tiomannarådets besoldade banditer, som skola misstänka din resas ändamål. Jag gifver dig en eskort af 30 välbeväpnade män under Assar Kabas befäl, men de skola ej förmå skydda dig, om du icke med ormens smidighet slingrar dig igenom, der ditt mod gagnar till intet. Hvarje ögonblick måste du vara på din vakt, du måste förklädd om natten smyga dig genom Konstantinopels illa beryktade gränder. Och när du lyckats i allt detta, återstår dig ännu att öfverlista pascharnes snikenhet och storvezirens orientaliska roflystnad. Min älskade Ruths son, jag ville hellre behålla dig i säkerhet hos mig, än skicka dig ut till så många faror, men Jakobs Gud kallar dig till ett större värf än detta, och det är derför du måste lära känna de otrogne turkarnes land ...
564 Ruben Zevi teg en stund, eftersinnande, om han borde inviga denne hittills så föga pålitlige unge man i sitt lifs djupaste hemlighet och yttersta mål.
565 – Ännu kan du icke bära det,konsekvensändrat/normaliserat sade han slutligen. – Men så mycket vill jag anförtro dig, att de yttersta tiderna nalkas med stora steg, när Israel skall återvända från sin förskingring bland hedningarne och lägga alla jordens folk under Davids spira. Du är kallad att deri taga en lysande andel, och derför, min son, gör dig dertill beredd! Jag vill, att du skall lära turkiska språket, såsom du redan lärt våra fäders språk.
566 – Min herre och mästare,konsekvensändrat/normaliserat frågade Benjamin ödmjukt, – kan jag icke medtaga min syster Hagar på resan? Hon är klokare än jag.
|95|
567 – Hagar är ännu långt borta i de svenske moabiternes land. En qvinna kan icke gå der du går, och hvarför skulle jag sända min Ruths båda barn i så vådelig dödsfara? Om du faller, vill jag spara henne åt Israel.
568 – Men hon kan hvad jag icke kan. Hon vet hvad jag icke vet. Hon skall lyckas, der jag icke lyckas. Gif mig Hagar på resan, och allt skall gå väl!
|412|
569 – Detta förstår du icke, dåraktige pojke. Hagar har sitt värf, som är ett annat än ditt. Hvarför tror du, att jag slösat en million för hennes usla grefliga titel, som jag föraktar, om ej för att hon skall verka mitt verk i kejsarens närhet? ... Gå, gör dig redo!
570 – Så osjelfständig, så litet mogen ännu att vara en man och besluta sjelf!konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle missnöjd, när hans dotterson gått. – Och af en sådan herdepilt vill jag skapa en David. Det går icke; han skall åter icke förstå annat än slåss. Hvad skall jag göra? Måste jag slutligen sända Jerobeam?
571 Ruben Zevi gick ut i kontoret för att utdela sina ordres om galéren, som skulle afgå bittida följande morgon. Ännu tvekande om valet af budbärare, mötte han Rachel. Hennes första barndomsfägring hade vuxit upp till en fullt utbildad judisk skönhet. Efter sitt folks sed, hade hon redan bort vara förmäld, men väntade lydigt de sju tjensteårens förlopp. Hon sökte sin ersättning i ett omotsagdt matmorsvälde öfver det rikaste hus i verlden, allrådande i de husliga omsorger, dem icke ens den mäktigaste magnat kan umbära.
572 – Fader,konsekvensändrat/normaliserat sade hon lifligt, ty hon och Hagar voro de enda, som hade tillåtelse att begagna detta förtroliga tilltal, – här är en resande, som ej velat störa dina vigtiga göromål. Hon väntar otåligt att kyssa fållen af din kaftan.
573 Ruben Zevi gick till de enskilda rummen i borgens öfre våning och fann Hagar, som ödmjukt helsade honom med den bland judarne brukliga österländska vördnadsbetygelsen.
574 – Hvad?konsekvensändrat/normaliserat utropade juden öfverraskad. – Min dotter Hagar har lemnat sin post bland hedningarne?
575 – Din dotter har lydt, så länge hon kunde lyda utan vanära. Drottningen af Sverige har skymfat mig|96| och vägrat upprättelse. Bestäm om mig; jag afvaktar dina befallningar.
576 Juden höjde föraktligt på axlarna.
577 – Den lilla Kristina har fått för mycken medvind. Hon vet icke hvem hon vågar förolämpa. Trösta dig, min dotter, din tid skall komma. Nämn mig den skymf, som icke vi underkastat oss! Men vi ha förstått tiga och vänta, och vi vänta icke förgäfves. Jag behöfver dig snart i Wien. Du är klok, modig och ihärdig. Den frisedel du förstod aflocka hedningen Torstenson har två gånger räddat mitt hus vid de svenske ryttarnes genomtåg. Din bror har intet annat än mod. Jag tvekar, om jag i morgon vågar sända honom med vigtiga budskap till Konstantinopel. Hvarför är icke du en man?
578 – Derför,konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar småleende, – derför att en qvinna stundom kan uträtta mer än en man. Fader, låt mig följa Benjamin till Konstantinopel! |413|Jag känner nordlanden, jag känner midten af Europa; jag kan icke vara din dotter, utan att känna österlandet. Låt mig åtfölja Benjamin!
579 Ruben Zevi betänkte sig några ögonblick.
580 – Du vet ej hvad du begär; din vettvillige bror har åstundat dig till sin följeslagarinna. Och jag skulle utsända mitt enda hopp, min ålderdoms glädje till Ismaels barns byte! Båda arftagarne till mitt folks stora framtid!
581 – Du har Rachel.
582 Juden log sorgset.
583 – Rachel är ett godt barn. Hon låter aldrig sin fars gamle farbror lida brist på kärlek och omvårdnad. Hon skall ock blifva Benjamins hustru och med honom dela mitt arf. Ären I vänner, ni två ... vänner i hjertat, ej blott i orden?
584 De båda flickorna hade endast en vecka lärt känna hvarandra, när Hagar för två år sedan besökte Regensburg under sina resor för Götziska arfvet. De kände, att de kunde vara fiender och i kampen om ett omäteligt inflytande borde måhända vara det. Men Rachel var eftergifvande, icke ärelysten; de kände, att de också kunde vara vänner, helst det påtagligen nu var bådas fördel. De omfamnade hvarandra utan skrymtan, om också utan varmare känslor.
|97|
585 – Det är godt, mina barn,konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle tillfredsstäld. – Huset Zevi har många ovänner; det får ej sönderslitas af inbördes krig. Framtiden tillhör eder båda, men för att I icke mån kifvas, vill jag dela nutiden mellan eder. Rachel för regementet i mitt hus, Hagar tjenar mitt folks sak ute i verlden. Edra olika gåfvor lemna intet tvifvel om valet. Israels Gud, du har gjort mig rik med två sådana döttrar. Gif dem ock värdige män! Rachel vet sin och vet, att han uppväger en konung. Hagar, jag skall utse åt dig en konungs vederlike, om icke mer.
586 – Min fader, tillåt mig välja, om jag väljer!
587 – Du, som en gång valt en adelsglop, icke värd en sikel fullhaltigt mynt! Näst Zevis hus, finnes ingen värdigare, än den unge Texeira i Hamburg, sin faders son.
588 – Jag beder dig, fader, låt mig välja!
589 – Hvad? Vill du icke blifva judinna, du?
590 – Min religion gör intet hinder. Jag är cartesian ... upphöjd öfver alla religioner. För ett visst namns skull, som jag icke vill nämna, torde jag vara tvungen att underkasta mig den katolska kyrkan. En annan, en onämnd, har gjort så före mig ...
591 – Vare hans minne lika förbannadt, som din moders minne vare välsignadt i tidernas tider!konsekvensändrat/normaliserat utbrast den gamle med denna blick af ett osläckeligt hat, |414|som så sällsamt motsade hans vanliga lugn. – Låt oss icke mera tala derom. Du vill resa till österlandet?
592 – Jag känner böcker, jag vill nu lära känna länder och menniskor.
593 – Kunskap är makt. Jag förstår och gillar din önskan. Nå väl, du skall åtfölja Benjamin. Han skall vara din hand, och du skall vara hans hufvud. Jag har offrat en son och dotter förr, jag vill än en gång utsända Isak till bränneoffer, men Herre, sänd din engel till altaret och afväpna mördarens hand! ... Gör dig redo, min dotter! Glöm ej att medföra tolf af mina dufvor! Du behöfver äfven en tjenarinna.
594 – Jag medför en från Sverige ... Sabina från Riseberga. Fader, om du älskar din dotter, så visa någon huldhet mot dem, som varit goda mot mig.original: dig. (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888) Du känner presidenten Kurk, du har sändt hans gemål en frikostig gåfva. Men du känner icke riksrådet Ryning och hans|98| husfru. Alla dessa har jag gjort sorg, jag har bedragit dem på ett hopp, jag har två gånger öfvergifvit dem. När jag skildes från riksrådinnan Ryning, sade hon till mig: »Hvar du i verlden går, skall jag bedja för dig» ... Hon kan bedja, hon kan älska. Och hon tillade: »Jag gifver dig två ting till gagn och till minne: Davidspsaltare och min trotjenarinna Sabina» ... Fader, Rynings äro för sitt stånd icke rika. Gif dem ett furstendöme!
595 – Davidspsaltare gaf hon dig? Hon skall få ett furstendöme. Tiden skyndar; red dig till afresan!
11. Budskap till österlandet.
De hade varit intet; de ville blifva allt.
596 Galéren Levant gled med den förenade kraften af segel, åror och strömdrag snabbt utför Donau. Seglatsen var farlig i dessa slingrande vatten, hvilka än delade sig i smala, strida rännor kring de många öarna, än åter förenade sig i en djupare bädd, som ännu var smal, men snart skulle vidgas. Många försåt lurade under flodens lugna yta: än klippor, än grund, än vraket af ett förolyckadt fartyg, än grofva stockar af ek och furor, som sjunkit med nedra änden och stodo med den öfra upprätt i vattnet. Lotsen, en klipsk genuesare, som kände Donau bättre än Medelhafvet, lemnade under seglatsen aldrig sin post. Om dagen måste Levant med snabbaste rodd passera de smala strömfårorna, der en pil eller en kula så ofta sökte från öarna hejda galérens lopp. Vid mörkningen sökte galéren sin ankarplats i den bredaste strömfåran, ty vid stränderna vågade ingen ankra. Här lågo beständigt röfvare på |415|lur och äntrade i sina lätta båtar de oförsigtige seglare, som lagt sig för nära dessa ogästvänliga kuster.
|99|
597 Icke ens midten af floden var fullt säker. Två gånger hade misstänkta små fartyg smugit sig ut på de tysta vattnen i nattens mörker och ljudlöst närmat sig fartygets bog. Men de hade funnit besättningen på sin vakt; några skarpa, välriktade skott hade förmått dem att skyndsamt försvinna i mörkret. Galéren förde åtta kanoner; han kunde trotsa alla otrefliga nattspöken.
598 Så hade Ruben Zevis beskickning lyckligt passerat Straubing, Passau, Linz och den ännu ogrumlade Donaus öfra lopp, utan att landa. I Wien tog sig Levant tre dagars rast att proviantera. Staden var nästan öfvergifven i sommargrönskan af fruktan för Wrangel och svenskarne. Hagar besökte jesuiterkollegiet, som spann kring verlden trådar af finare spånad än Ruben Zevis, och fick nyttiga anvisningar på Konstantinopel. Hvar hade icke desse fromme fäder sin hand i tidens intriger?
599 Färden gick vidare. Efter Wien begynte floden visa ett lätt grummel vid stränderna, medan midten var blank. Bergen drogo sig bortåt horizonten, de vida ungerska slätterna med sina betande boskapshjordar sträckte sig ända till flodstranden. Floden krökte sig åt söder, man passerade Pressburg, Komorn och Buda-Pesth. Hvarje qväll, när man ankrade, infunno sig Ruben Zevis agenter, som kände flaggan, och inhemtade ordres. O, dessa stilla, tysta, varma sommarnätter med sina tindrande stjernor, sina dofter från ändlösa, blommande betesmarker och näktergalarnas drillar, afbrutna stundom af fårahjordarnas ensliga bjellerklang och herdarnes anrop!
600 De båda utskickade, broder och syster, sutto ofta långt in på natten i förtroliga samtal om de underbara öden, som fört dem så långt från Kaskas torp. Hvarför skulle de icke tro på stjernorna? Kristina hade haft rätt: på något måste de tro. Ingen af dem hade funnit ett fäste, hvarken hos Israels Gud eller de kristnes Frälsare. De voro ense att underkasta sig denna hemlighetsfulla ledning, som de ej kunde motstå och som hittills fört dem till en så oväntad höjd. Hagar, den öfverlägsna och högre begåfvade, hade klart fattat sitt mål och använde hela sin vältalighet för att höja sin flygtige broder upp till sig. Dem kunde ingen döda och ingen emotstå före stjernornas stund. De måste beständigt stiga i makt, tilldess att verlden låg för deras fötter och menniskorna|100| kysste i stoftet deras klädningsfållar. De hade varit intet; de ville blifva allt.
601 – Men Rachel får mig till hvad hon vill,konsekvensändrat/normaliserat invände Benjamin oskyldigt.
602 – Rachel är en af dem, till hvilka Moses’ Gud sade: föröken eder och uppfyller jorden! Man skall vara god mot de svaga, men man skall ej nedsjunka |416|till deras svaghet. När de säga dig: fall! så svara dem: stig! Ty när de förökats och uppfylt jorden, ha de fylt sin bestämmelse, som plantan och djuret. Vi tre – du känner den tredje – ha fått en annan lott i skapelsen. Vi skola lyfta till oss det, som kan upplyftas; det öfriga låta vi ligga, om vi ej nedtrampa det.
603 Krökande sig åter åt öster, hade Donau efter Theiss’ inflöde blifvit betydligt bredare och liknade nu ett sund mellan hafskuster. Levant passerade Belgrad, Orsova, Palanka, Widdin. De resande hade inkommit på turkiskt område: till höger Bulgarien, till venster Valakiet. På båda stränderna vilda, grymma folk, hårdt trälande under roflystne paschar. Gång efter gång stängdes floden af fästen eller väpnade stora galérer. Tull utkräfdes vid hvarje fäste, hvarje af paschan utsänd galér. Derpå var Ruben Zevis beskickning förberedd, strödde ut guld och kom lyckligt igenom. Nattvakterne måste fördubblas. Åter två gånger angreps Levant i mörkret af lätta båtar. Här aflöpte det icke med skrämskott. Benjamin Zevi fick åter pröfva Urban Niemands förrostade huggvärja. Anfallen tillbakaslogos, de djerfvaste korsarerne störtades med blodig panna i floden. Levant uppnådde lyckligt, efter tre veckors resa, Svarta hafvets vida hafsspegel genom Sulina-mynningen.
604 – Hagar,konsekvensändrat/normaliserat sade Benjamin en dag, när de, styrande söderut, befunno sig på öppna hafvet, – läser du italienska? Jag har glömt allt hvad jag en gång lärde af konstberidarne.
605 Hagar mottog ett afgnaget fårben, hvilket Sabina funnit bland lemningarna af morgonens måltid, och hopstafvade några i benet inristade ord: »I natt klockan 2». Den, för hvilkenoriginal: hvilka (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888) dessa ord voro ämnade, hade sannolikt icke märkt dem och bortkastat benet.
606 Assar Kaba rådfrågades. Hans folk var höjdt öfver alla misstankar, men bland roddarne och besättningen|101| funnos åtta italienare, sexton tyskar och två spaniorer. Man lät ingenting märka, vakten gäspade på sin post, natten kom, allt syntes hvila i ro. Men man var förberedd. På det utsatta klockslaget höjde sig i mörkret först ett, så åter ett och åter ett hufvud öfver luckan till roddarnes fördäck. Tre skuggor smögo sig varsamt fram och begynte lösgöra storbåten. Samtidigt förmärktes en röklukt från lastrummet.
607 Assar Kaba hade inväntat detta ögonblick. Innan de tre skuggorna vid båten anade oråd, grepos de bakifrån och kastades i hafvet. Samtidigt inträngde eskorten under fördäcket, fann sex af roddarne sysselsatte att binda sina sofvande kamrater och vräkte, efter en kort strid, äfven de sex i hafvet. En sjunde, som anlagt eld i lastrummet, förpassades samma väg. Elden släcktes. Det var en af dessa korta processer, som voro så vanliga denna tid, när hvarje hand sökte byte och en fiendes lif icke aktades värdt en krigsrätt.
|417|
608 En man, den tionde af de sammansvurne och troligen anstiftaren till detta försåt att bränna Levant, hade undkommit genom att sjelf hoppa i hafvet och, försedd med en korkdyna, söka uppnå stranden. Det var den genuesiske lotsen. Han hade i brådskan glömt sin lifgördel, och i denna fanns en påbörjad rapport till tiomannarådet i Venedig. Detta råd var ett märkeligt kugghjul i sextonhundratalets inre urverk. Det kände allt, dess spejare funnos öfverallt. Det visste Levants afgång och destination; det skulle ej underlåta att anlägga sina kontraminor mot Ruben Zevi.
609 Lyckligtvis blåste vinden god, man hade blott tre dagsresor till Konstantinopel. När Levant efter nya tullar, prejerier och mutor en dag i början af juli ankrade vid gjaurernes hamnbrygga utanför Gyllene hornet och första dufvan från Regensburg försvann i den blå sommarluften, hade galéren varit fyra veckor på vägen, en ovanligt snabb resa i dessa krångliga tider och farvatten. Dessa fyra veckor hade Hagar användt att med tolkens tillhjelp lära sig turkiska språket och göra sig underrättad om ställningen. Hon inträngde i allt med tankens snabbhet.
610 Forntidens Byzanz, grekernes Konstantinopel, numera osmanernes Stambul, var vid denna tid en stad af ruiner|102| och kojor, mellan hvilka här och der sågs ett sällsamt prålande palats i urartad arabisk byggnadsstil eller det spetsiga tornet af en förgyld minaret. Ärevördig och jättestor, reste ännu den till moské förvandlade Sofiakyrkan – Aja Sofia – sin förfallna kupol öfver spåren af barbarernes ödeläggelser. Stora qvarter af staden lågo i aska efter den senaste blodiga striden om Muhamed IV:s thron, men i de qvarstående, trångt byggda stadsdelarne vimlade täta folkhopar af alla Vestasiens och Europas tungomål. Trotsande alla ödeläggelser och alla oblida skiften, fortfor denna geografins underbara perla ännu att vara sin verldsdels förnämsta handelsstad, ett oumbärligt marknadstorg för öster- och vesterlandet. Sultanerne voro inga föraktare af det snöda guldet; de öppnade villigt sin hamn för alla länders köpenskap, under förbehåll att taga åt sig hvad de funno för godt. Och sultanerne vexlade om, men finanserna förblefvo alltid de samma, alltid lika beqväma. Pascharne sögo ut och urkramades som svampar.
611 Denna berättelse har icke antecknat alla de mutor, hemliga smygvägar och eunukers förord, hvarmed det slutligen lyckades Benjamin Zevi att bana sig väg till storveziren Kuprili paschas mottagningsrum och, åtföljd af tolken, öfverlemna i hans egen hand det vigtiga brefvet. Men när budbäraren kommit så långt, såg det ut, som skulle han ej komma längre.
612 Kuprili var en man om mer än 60 år med långt silfverhvitt skägg och bar |418|den gröna turban, som utmärkte hans höga rang. Den mäktige sonen af en fransk renegat låg utsträckt på sin divan. Österländing till börd och seder, lät han sällan märka, att han af sin fader, fransmannen, fått en till hälften europeisk uppfostran och talade flytande franska. Denne man, hvilken hans samtid prisade som en rättskaffens muselman, kunde efter behof förskapa sig till en orm eller en tiger, han kunde vara lika smidig, som han en annan gång var brutal, – än listig och grym, än öppen och ädelmodig, nästan ridderlig, alltid klok, alltid beräknande, kort sagdt en glänsande förening af europén och asiaten under samma turban.
613 Sedan sändebudet tre gånger bugat sin panna mot golfvet, nedlät sig storveziren att genomläsa brefvet och derpå afgifva turkiskt besked.
|103|
614 – Hvad? Son af en skabbig hund, hur vågar du komma till mig med ett så oförskämdt tillbud? Vet du icke, att min herre sultanen värdigas för närvarande tillåta republiken Venedig lefva i fred på hans utmarker? Och hvad är det för en usel bakschich (drickspenning) du bjuder min herre för ett fredsbrott med gjaurerne? Bjud detta åt slafven, som tillreder min sorbet, och tacka min nåd, att jag ej skickar dig hem med afskurna öron.
615 – Min herre, den stormäktige fursten öfver vesterlandet Ruben Zevi tillbjuder profetens utkorade kalif, hvars lif den Allsmäktige bevare i tusen år, ön Kandia med alla dess skatter,konsekvensändrat/normaliserat uppläste Benjamin oförskräckt sin inlärda lexa genom tolken.
616 Kuprili reste sig till hälften upp i divanen.
617 – Och detta bjuder den gamle kamelen, på hvilken alla menniskor spotta! Är då Kandia hans, efter han skänker det som en allmosa åt de trognes beherskare? Säger han icke, att vi skola eröfra det med moslims blod? Kan icke min herre taga denna usla ö, den stund han finner för godt, och behålla den, utan att fråga en oren gjaur om hans lof dertill? Bort med dig! Helsa din herre, att jag hvarken hängt eller spetsat hans fattiga valp. Gå, det är nåd nog. Hassan, drif ut pojken; han må krypa ut helskinnad!
618 Med detta besked återvände Benjamin till den otåligt väntande Hagar.
619 – Allt förgäfves! Intet att göra! Han har intet annat än skymford till svar. Hade jag detta turkiska nöt en gång på Levants däck och en ärlig dagg i min lytta hand!
620 Hagar eftersinnade.
621 – Venedig har hunnit före oss. Men ingenting är förloradt; storveziren vill endast afpreja oss mera penningar. Vi skola tysta bandhunden med ett nytt köttstycke. Du skall utverka ett nytt företräde.
622 – Och återvända med afskurna öron!konsekvensändrat/normaliserat utbrast den förolämpade brodern.
|419|
623 – Nej. Skaffa mig en karldrägt med lösskägg; jag har gjort mig underrättad om allt; jag skall följa dig som din tolk.
624 Dagen derefter hade guldets klang och böneskriftmästarens girighet åter banat en väg till den förtörnade|104| storvezirens gemak. Besöket tycktes ej vara oväntadt och utföll mindre onådigt.
625 Efter de föreskrifna vördnadsbetygelserna täcktes sultanens förtroendeman fråga, om budbäraren var trött vid lifvet, när han än en gång vågade besvära de trognes beherskare.
626 Benjamin svarade, bugande pannan till golfvet, på svenska:
627 – Jag önskar i djupaste underdånighet, att de trognes beherskare och besynnerligen hans höge trotjenare måtte bekomma femtio goda rapp af ett bamburör under fotsulorna, efter jag hör, att det skall brukas så här i österlandet.
628 Tolken framträdde och uttydde denna underdåniga önskan på turkiska:
629 – Den stormäktige Ruben Zevis budbärare säger sig vilja öfverlemna åt eders excellens’ vishet att sjelf bestämma de vilkor, som kunna göra förevarande ärende behagligt för de trognes beherskare.
630 – Hvad bjuder mig då den gamle kamelen der i sitt råtthål?
631 – Han bjuder, utom Kandia, qvitto på hela sin fordran hos framlidne sultan Ibrahim.
632 Storveziren höjde föraktligt på axlarna.
633 – Hvad angå sultan Ibrahims skulder hans efterträdare?
634 – Han bjuder,konsekvensändrat/normaliserat fortfor tolken, – derutöfver femhundratusen genuesiska dukater i fullvigtigt mynt.
635 – Femhundratusen? ... Det är ändtligen något förnuft i ett sådant anbud. Men det kostar mig mer att utrusta en flotta mot Kandia.
636 – Är det tillåtet att yppa för eders excellens en sak af vigt utan vittnen?konsekvensändrat/normaliserat fortfor den till tolk förklädda Hagar, plötsligt utbytande turkiskan mot fransyskan.
637 Storveziren Kuprili studsade, fixerade ett ögonblick den spenslige tolken, som ej såg vådlig ut för hans säkerhet, och gaf derpå böneskriftmästaren en vink att aflägsna sig.
638 – Hvem är du?konsekvensändrat/normaliserat frågade veziren på samma språk.
639 – Jag är den, som kan bjuda ers excellens allt hvad edert snille ej kan hoppas att vinna utan guld,konsekvensändrat/normaliserat svarade|105| Hagar djerft. – Jag har Ruben Zevis fullmakt in blanco. Tillåt mig att erinra om hvad eder vishet känner bättre än jag, men som är nödigt för att uppfatta betydelsen af mitt anbud! Alltsedan den store sultan Suleimans död för 70 år sedan hafva janitscharerne uppsatt |420|sultaner på kalifernes thron och åter afsatt dem. För 30 år sedan afsatte de sultanen Mustafa, tillsatte Osman II, mördade honom, uppsatte åter Mustafa och mördade honom året derpå.Mustafas förste son Murad regerade kraftigt och blodigt, men dog i sin halfva ålder. Andre sonen, Ibrahim, omgjordades med profetens sabel. Han älskade prakt, qvinnor, pelsverk och ambra, förslösade rikets skatter, gaf en armenisk jättinna Damaskus och lät henne styra. Ibrahim afsattes, dränktes i ett bad af rosenvatten och begrofs i ambra. Hans moder Validé Kösem uppsatte efter ett blodbad Ibrahims son Muhamed på thronen och styrde riket, tilldess att hon nattetid stryptes af ulemas, sofis och spahis med ett gardinsnöre. Sju storvezirer hafva inom få år tillsatts, afsatts, strypts, spetsats eller sönderslitits af vilda hästar. Eders excellens, den åttonde, afbidar samma öde, om ej alla tigrar och schakaler tystas med guld. Men alla tillgångar äro uttömda: thronbestigningen har ensamt kostat 4 080konsekvensändrat/normaliserat pungar, hvarje pung räknad till 500 piaster, hvilket gör 1 958 400konsekvensändrat/normaliserat dukater. Hären och flottan uppsluka än mera; mins, att en kristen flotta redan stängt Dardanellerna och att 40 fästen förlorats i Bosnien! Icke ens eders excellens oförlikneliga snille skall utan penningar lyckas bevara den unge sultanen på kalifernas thron.*)Sistnämnda fakta tillhöra hvälfningarna i Konstantinopel under 8 år, från 1648 till 1656, då Kuprili blef storvezir.
640 – Unge man,konsekvensändrat/normaliserat inföll storveziren med rynkade ögonbryn, – huru många lif har du att förlora, när du vågar tala till mig ett sådant språk?
641 – Eder underdånige tjenare har endast ett, men det kan blifva eders excellens nyttigt,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Hagar oförfäradt. – Må eder vishet urskulda min dristighet: jag hade icke vågat tala så till den mäktige förvaltaren af profetens arf, om icke eders excellens’ företrädare Ahmed pascha blifvit söndersliten af hundar och stycken af hans fett blifvit sålda för 10 asper som botemedel mot gikt.|106| Mins, att det gäller återupprättelsen af osmanernas herravälde öfver verlden. Eders excellens är den man, som profeten utkorat till detta höga värf, och den ende, som förmår utföra det. Men äfven ett lejon kan kämpa förgäfves utan en droppe lifgifvande vatten, och eders excellens behöfver mycket penningar. Värdigas inse hvad det innebär att i hvarje fara kunna anlita Ruben Zevis outtömliga tillgångar, att med hans guld kunna tämja de grymmaste motståndare och att med detta samma guld kunna uppställa ständigt nya härar till thronens försvar eller till utvidgandet af halfmånens makt! Det hemliga och vigtiga anbud, som jag sist velat tillägga å Ruben Zevis vägnar, är, att han bjuder eders excellens öppet kreditiv på |421|sin agent i Konstantinopel, grekiska bankirhuset Argyropulos, mot pant af tullinkomsterna i Smyrna, Aleppo och Alexandria.
642 Kuprili pascha var den störste statsman, som de barbariske osmanerne dittills frambragt. Han öfverlade och fann skälen bindande. Så mycket hade Venedig ej kunnat bjuda honom. Han antog tillbudet.
643 När kreditiv och pantförskrifning utvexlats, lade storveziren sin hand på den frimodige tolkens skuldra, såg honom skarpt i ögat och sade:
644 – Du är icke en man, du är en qvinna!
645 – Eders excellens säger det,konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar, aftagande lösskägget. – Jag är Ruben Zevis dotterdotter och syster till denne hans budbärare.
646 Hon kunde ej undgå att rodna. Hennes för en muselmans ögon alltför smärta, men behagfulla gestalt röjde sig under karldrägten. Hennes österländska drag med de mörka, blixtrande ögonen framträdde som genom en förvandling, när hon bortlagt lösskägget. Storveziren betraktade henne, lika förvånad öfver hennes skönhet, som nyss öfver hennes klokhet.
647 – När du ombytt drägt,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – vill jag föreställa dig för min son Ahmed.*)Ahmed pascha blef 1661 storvezir efter sin fader. Desse två store statsmän lyckades för en tid återupprätta sultanernes sjunkande makt.
648 Hagar gjorde en djup vördnadsbetygelse, utan att svara. Hon kände ingen håg att blifva slafvinna i ett turkiskt harem.
|107|
12. Slafvens slafvinna.
Hvad skulle drottning Kristina säga?
649 Två dagar derefter visade sig en trupp af 50 spahis, medförande två rikt sadlade arabiska hästar, vid hamnbryggan, der Levant låg förtöjd. Agan Mustafa frambar en inbjudning för Ruben Zevis båda sändebud till storveziren Kuprilis palats.
650 En vägran var icke möjlig. Tätt beslöjad, tog Hagar plats i den ena sadeln med dess guldstickade schabrak, hennes bror i den andra. De infördes i palatset vid olika trappor, Benjamin till storvezirens gästrum, Hagar till »den lycksaliga trappan», som ledde till harem. Nu bar hon sin qvinliga europeiska hofdrägt och förestäldes för storvezirens främsta gemåler. Hennes hjerta klappade; skulle hon instängas i detta praktfulla fängelse, bland dessa perlsmyckade gamla och unga qvinnor, som plockade i hvarje band |422|af hennes klädning, utdrogo nålarna i hennes hår och profvade i utbyte sina smycken på henne? Hvilket stoj, hvilket sladder! De tröttnade icke att ömsom beundra, ömsom begabba denna underligt styfva, snäft kostymerade nya varelse, så olik alla andra i hållning och drägt. Hvarför införas i ett harem, trodde de, om ej för att blifva dess invånarinna? Kände de svartsjukan? När har en medtäflarinna undgått dess pilar? Dessa okunniga, viljelösa, instängda naturbarn hade dock frihet att skratta, gråta, prata, undra, älska, hata, förtala – allt, utom att tänka. De fjortonåriga undrade, om ej den nya favoriten var några år äldre än de. Och Hagar förstod turkiska.
651 Slafvinnor kringbjödo dadlar och syltade rosor. De perlsmyckade kastade sig öfver sötsakerna som snåla barn. Odaliskerna väntade befallning att utföra en dans, men de bedrogo sig. Icke i dag.original: dag
652 Harems tjocka sidenförhängen drogos åt sidan, och in trädde mellan raden af eunuker, icke den unge Ahmed,|108| som Hagar fruktade, men en bildskön gosse om sju år, vid hvars åsyn alla harems invånarinnor kastade sig med ansigtet mot golfmattorna. En vink, och främlingen måste betyga samma vördnad. En annan vink, och alla uppreste sig. Men nu behöfde ej förhatliga slöjor täcka alla dessa behag för manliga blickar. Inför denne gosse föllo alla slöjor till marken. Han, som var allas herre, skulle se allt.
653 Hvilket sällsamt barn! Österlandets piltar kunna leka som andra, rasa i pojkstreck, glömma allt för ett namnam eller ett muntert äfventyr, men denne gosse tycktes upphöjd öfver sin ålders lättsinne. Så ung, tycktes han redan förut bestämd till strider och sorger. I hans djupa, drömmande blick låg ett underbart allvar. Han var dock märkbart förlägen. Han hade underkastat sig en ceremoni och var dresserad att utföra den värdigt. Hagar förstod, att detta sköna, blomstrande, sorgsna barn i svafvelgult siden och guldvirkad turban, der ädelstenarne gnistrade, ej kunde vara någon annan, än kalifernes efterträdare, padischan, den unge sultanen Muhamed IV. Kuprili följde honom; svit och eskort hade stadnat utanför detta, för alla andra än harems herre fridlysta rum.
654 Den höge gästen skred långsamt och brydd genom salen, utan att helsa. Blott när han stadnade framför den äldsta af Kuprilis många gemåler, Fatme, som hade kunnat vara den yngstas mormor, hörde man honom framsäga en inlärd lexa af höflighet. Fatme åhörde honom knäböjande med armarna korsade öfver bröstet. En vink af storveziren, och Hagar måste nedfalla i samma ödmjuka ställning. Det kokade inom henne, men der fanns intet val. Afundsvärda lycka! Padischan hade åter stadnat och nu midt framför henne.
655 Den sjuårige sultanen, föremålet för allas beundran och allas skräck, |423|förunnade främlingen från vesterlandet en kort, likgiltig blick, vände sig frågande till sin storvezir, mottog af honom en narciss och räckte narcissen åt Hagar. Det var selam, blomsterspråk. Derpå vände han henne ryggen, påskyndade sina steg, nöjd att undkomma, och försvann samma väg, der han inträdt, åtföljd af storveziren.
656 När i vår tid ett godståg stadnar, lastadt med boskap, får man bevittna mångahanda ljud, då alla tungors band|109| i ett nu blifvit lösta. Kuprilis harem erbjöd en liknande konsert, när den sista fliken af förhänget fallit och det fruktade barnet var borta, han, som blott behöfde rynka ett ögonbryn för att låta insy alla dessa stackars skrattande varelser i säckar och dränka dem i Bosporen. Ett berg hade fallit från alla bröst; der uppstod ett skrik, ett skratt, ett döfvande sorl af utrop och frågor. Hvad sade han? Hvad ville han? Hafva vi funnit behag inför profetens skugga? Och hvad betydde hans selam?
657 Hvad selam betydde? Detta förklarades snart af första gemålen, hon, som åtnjutit den oskattbara nåden att få höra den inlärda barnlexan. Hon framträdde till den förvånade Hagar, kastade sig för hennes fötter och lade hennes fot på sitt hufvud. Nu förstodo alla herskarens mening. I en nyare tid låter kalifen sin näsduk falla. I den mindre civiliserade tid, när osmanerne icke förstodo bruket af näsduk, betydde den mera poetiska sinnebilden af en narciss, att de trognes beherskare valt sin första gemål.
658 Innan Hagar ännu hunnit hemta sig från sin öfverraskning, inträdde två svarta slafvinnor, som stumma ledsagade henne till ett praktfullt gemak i det inre af harem. Slafvinnorna aflägsnade sig; hon var allena.
659 Var detta en dröm? Hagar hade ögonblick, när hon drömde vaken. Hon betraktade rummet; det doftade af nardus och hade varit förtjusande, om det ej alltför mycket liknat ett fängelse. Öfverallt persiska mattor, indiska divaner, tapeter från Samarkand. Hon upplyfte förhänget till höger: ett toilettrum; förhänget till venster: ett badrum. Hon såg ut genom det låga, halfcirkelformiga fönstret: en förtrollande utsigt öfver staden, ruinerna, trädgårdarne, hafvet, tallösa segel och i blånande fjerran den asiatiska kusten. Men fönstret var högt beläget, djupt derunder glimmade vatten, och likasom hade detta ej erbjudit säkerhet nog, bar detta fönster ett förgyldt galler af jern.
660 En timme förgick. Väntan, obesvarade frågor, hemlig fruktan, suck efter frihet. En broderad klocksträng tycktes erbjuda sin tjenst. Hagar ringde. En af de svarta slafvinnorna inträdde.
661 – Hvart har man fört mig? Hvarför är jag här?
|110|
662 Slafvinnan öppnade läpparna och pekade på sin afskurna tunga. Detta svar var alltför begripligt.
|424|
663 – Men jag vill icke vänta längre. Ledsaga mig ut! Jag vill rida tillbaka till min galér vid hamnbryggan.
664 Slafvinnan öppnade dörren och pekade på två beväpnade svarta eunuker, som stodo i korridoren. Flykt omöjlig. Hagar blef åter allena. Hvartill allt detta? En tanke, hvilken på samma gång innebar förfäran och tjusning, öfverväldigade alla andra intryck. Narcissen!
665 Med möda beherskade hon sina upprörda känslor. Dörren öppnades. In trädde storveziren Kuprili, ursäktande sig med skyldigheten att ledsaga sultanen tillbaka till hans palats. Den mäktige vezirens sätt och ton voro märkbart förändrade. Han förblef stående framför sin sittande fånge och visade henne det slags tillbedjan, som bildhuggaren visar en gudabild, hvilken han sjelf mejslat ut och stält der han finner den bäst göra verkan.original: verkan
666 – Dotter af en otrogen,konsekvensändrat/normaliserat sade storveziren högtidligt på turkiska, – tacka profeten, att du funnit nåd för min höge herres ögon! Värdigas förlåta din slaf, att han vid din första åsyn var nog dåraktig att tänka på en mindre upphöjd förbindelse. Profeten har upplyst mig bättre om dina höga egenskaper. Verldens visaste stjerntydare, den helige dervischen Hussein Ben Ali, har i natt vakat vid Suleimanskiosk, och stjernorna hafva för honom förkunnat himmelens järtecken. Öfver den vestra himlaranden har uppstigit ett tecken, bebådande seger och storhet åt de trognes kalif. Jag har deraf förstått, att du är den utkorade och att ingen annan plats är dig värdig, än den vid sidan af vår store profets skugga. Tillgif din tjenare, att han icke velat försumma en enda dag för att förvissa sig om stjernornas profetia genom att framställa dig för sin höge herres ögon, hvilka Allah förläne solens glans, som befruktar jorden. Du har funnit nåd inför dessa höga ögon, som komma verlden att darra, och jag är den förste, som vid dina fötter bringar dig min underdåniga hyllning.
667 Vid dessa ord nedkastade sig den allrådande storveziren framför divanen och kysste Hagars fötter. Hon drog dem icke tillbaka. Hon hade fått tid att förstå, om också ej att betänka sitt ödes omskiften. Det första intrycket af en makt som Kuprilis vid hennes fötter var|111| oemotståndligt. Osmans sjunkande stjerna beherskade ännu det östra Europa, det vestra Asien. Dessa verldsdelar, dessa myriader af folk nedkastade sig nu för henne i Kuprilis person. Hittills hade icke qvinnan betydt för desse barbarer annat än lustan: de skulle nu lära känna henne som en tänkande varelse. Hagar förstod, att hon blifvit redskap för en palatsintrig och var klok nog att genomskåda höghetens faror. Kuprili kysste hennes fötter i den hemliga afsigten att begagna henne som ett verktyg för sin makt. Genom henne ville han beherska den |425|unge sultanen, och befanns hon oduglig dertill, skulle hon försvinna, som så mången försvunnit, en natt i Bosporens svala böljor. Hvad mer? Varsamhet, klokhet, list mot list!
668 – Stå upp!konsekvensändrat/normaliserat sade den utkorade med en värdighet, medfödd på samma gång som inlärd uti Kristinas skola. – Om det är så, som du säger mig, skall rikets förste tjenare icke ligga vid mina fötter; han skall vara min förste rådgifvare. Det kan icke förundra en så vis man, om en så oväntad ära framkallar vissa betänkligheter. De trognes beherskare, hvilken Gud förläne Suleimans segrar och Davids lifslängd, är ännu ett barn.
669 – Höga herskarinna, denna betänklighet vittnar, som allt, om ditt upphöjda förstånd. Det är icke tillåtet för en muselman att äkta en gemål, förrän han uppnått sexton års ålder, men det finnes ingenstädes förbjudet i vår heliga Koran att före denna tid utkora en gemål. Jag har förutsett denna betänklighet. Vår höge herre skall ej hafva ett harem före sitt sextonde år, men du skall hafva din våning i hans palats, såsom hans farmoder Kösem tillförene haft, förrän vi nödgades aflägsna henne, och hvilken hans moder Tarchan ännu behåller som nuvarande validé. Hon är god och eftergifven; hennes öra skall lyssna på dina läppars ord. Du skall dagligen hafva tillträde till padischa, till en början som rådgifvarinna, sedermera, när tiden är kommen, som hans första gemål.
670 – När denna tid kommer,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte den nya sultaninnan, – skall padischa icke mera begära en vårdarinna; han skall begära en jemnårig eller yngre gemål.
671 Kuprilis ögonlock veckade sig i en slug blinkning.
|112|
672 – Höga herskarinna, tillåt mig säga, att du underskattar makten af dina behag och öfverlägsenheten af ditt snille. Du har nio år att vinna ett obestridt inflytande. Du skall behålla det äfven som den första i ett harem, och det skall bero på din vishet, när du finner det nödigt att utvälja åt din herre yngre gemåler.
673 – Du lugnar mina farhågor, mäktige vezir! För rikets styrelse hyser jag inga bekymmer; den kan ej anförtros i värdigare händer än dina. Min ärelystnad skall blifva att vara min höge herre till nöje och hvar dag upplysa honom om dina förtjenster. Fordrar du af mig att bekänna profetens lära?
674 – Kalifens första gemål kan ej umbära muftis och ulemas’ tjenster. För öfrigt är det endast män, som vi tvinga med svärdet att omfatta vår heliga tro. Vi känna ej de kristnes ofördragsamhet mot qvinnor. I vårt harem trifvas alla bekännelser.
675 Åter kokade något inom Hagar, – icke hennes tro, men en qvinnas sjelf|426|känsla. Desse vildar föraktade qvinnans tro, emedan de ej tillerkände henne en själ.
676 – Godt,konsekvensändrat/normaliserat sade hon kallt. – Mufti och ulemas skola blifva nöjda med mig. Du vet nu, mäktige vezir, att du utan fruktan kan anförtro mig din herres dyrbara person. Fordrar du något mer?
677 Om Kuprili varit lika uppriktig, som han var slug, skulle han hafva svarat: »Jag fordrar, att ditt öra skall vara hos mig och din mun hos sultanen.» Men han svarade:
678 – Din slaf kan ingenting fordra, han kan endast bönfalla att vara innesluten i din höga bevågenhet som en dolk af stål i ett skrin af guld. Jag skall föreställa för dig min höge herres fastrar: Aische, Fatime och Chanfade. De skola räcka dig handfatet att två dina händer. Behagar du flytta redan i dag till padischans palats?
679 – Jag vill i sex dagar vara din gäst. Jag vill sända ett budskap till min morfader, Ruben Zevi. Han har dufvor från Konstantinopel; jag har dufvor från Regensburg.
680 Kuprilis panna rynkades under turbanen.
681 – Kalifen begär ej sina gemåler; han väljer dem.
|113|
682 – Ditt ord är vishet,konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar lugnt. – Jag begär ej min morfaders samtycke, jag underrättar honom om padischans nåd. Du skall läsa mitt budskap och hans.
684 – Vidare önskar jag ett möte i din närvaro med min broder Benjamin.
685 – Befall!
686 – Slutligen vill jag behålla min trotjenarinna Sabina samt mina dufvor från Regensburg.
687 Efter något betänkande blef äfven denna önskan beviljad. Blefve dufvorna vådliga, funnes äfven andra medel än hökar. Fördraget var afslutadt; en fånge kunde ej fordra mer af sin fångvaktare. Sultanens allrådande minister tänkte vid sig sjelf, när han lemnade harem:
688 konsekvensändrat/normaliseratEldslågan är oss nyttig, blott vi instänga henne inom starka murar. Denna qvinna kan blifva en oskattbar bundsförvandt eller en farlig fiende. Jag skall sörja för att hon väljer det förra. I värsta fall finnas silkessnören ... och säckar.
689 Hagar blef ensam. Den tillslutna dörren reste sig som en mur mellan allt hvad hon hittills varit och allt hvad hon härefter skulle blifva. Hon hade mottagit stjernornas kallelse, såsom man mottager det oundvikliga, ej utan bäfvan, men utan tvekan. Nu började striden inom henne. Det förgångna |427|reste sig upp, hon skakade det af sig som en sliten klädnad. Detta lif bakom henne, en tillvaro utan fäste, ett sökande utan mål, hvad var det då värdt? Der fanns intet och ingen, vid hvilka hon hängde oskiljeligt fast. Men den tankeverld, i hvilken hon lefvat, den okufliga trängtan till frihet, som alla förödmjukelser endast gjort än okufligare, hvad skulle det blifva af dem? Hon skulle nedsjunka till ett harems förnedrande, andefattiga, tanklösa djurlif, matas med sötsaker, roas med lekverk, prydas med grannlåt. Hon skulle stängas i bur, smidas i gyllene fjettrar, ingen rörelse fri, ingen handling sjelfständig, och detta för lifvet! Hon skulle tjena två despoter i viljelös träldom, uppfostra den ene, lyda den andre och kunna dränkas af båda. Hvilket nät af hyckleri, hvilket lif af falskhet! Hon, den stoltaste, friaste, mest kunskapsrika och mest begåfvade af sitt kön, skulle|114| förnedra sig så lågt under sina jemlikar i rang och under sjelfva den forna, fattiga Hagar Ring ...
690 Hon kastade sig tillintetgjord ned på divanen. Hvad hade hon ej velat gifva för en enda barmhertig tår, en enda tröstande bön! Men hon kunde ej gråta, hon kunde ej bedja. Hon kunde endast känna sig så hopplöst öfvergifven, så hjelplöst förlorad, som man känner sig, när man byggt allt på sig sjelf och förlorat sig sjelf.
691 Med ens sprang hon upp.
692 – Hvad skulle drottning Kristina säga, om hon såge sin Doxaspråk: grekiska i denna förnedring? Skulle hon ej skratta så hjertlöst, som blott hon kunde skratta? Skulle hon ej triumferande utropa: jag sade dig det; utan mig är du intet!
693 Vredens rodnad uppsteg på Hagars kinder.
694 – Då skall jag fråga henne så, som hon brukade fråga mig: vet du hvem jag är och hvem du är? Vet du väl, att jag nu befaller öfver ett rike, mot hvilket ditt är ett nötskal? O, jag har suckat, jag har förtärts af åstundan att en gång blifva din jemlike, och nu står jag öfver dig, nu är din plats vid mina fötter! Säg mig icke, att du råder enväldig öfver ditt rike och att jag köper min makt med att vara en storvezirs lydiga träl! Jag är född till makten, som du, och hvad du oförskyldt fått genom arfsrätt, det skall jag vinna med klokhet och kraft. Nio år, och vi skola mäta hvad du då är mot mig! Du föraktar en makas pligter, du försmår att böja dig under en man. Välan, jag är ett barns gemål, jag är lika sjelfständig som du; men jag är hvad du icke kan vara, fastän du gerna ville: min herres herskarinna.
695 Den nya sultaninnan gick häftigt fram och åter öfver de mjuka mattorna. Hennes beslut var fattadt; hon hade återvunnit sig sjelf.
696 – Hvarför darra? Lotten är kastad och kan icke ändras. Jag skall vara Kuprilis slafvinna, med vilkor att han skall blifva min slaf. Min stjerna, jag |428|tackar dig! Du har fört mig till maktens trappor; du skall en gång föra mig till dess gyllene thron. Jag har varit intet; jag skall en gång vara allt.
697 En sakta suck från gemakets tröskel besvarade dessa ord. Sabina hade hitförts på storvezirens befallning och|115| stod nu vid dörren i häpen förbidan. Den ärliga Nerkeflickan var utom sig af förskräckelse.
698 – De säga ... de säga, att hundturken tagit min kära jungfru!
699 – Ja, till sin drottning, Sabina. Och du skall vara min första hofjungfru. Är du icke glad åt en så stor ära?
700 – Glad? Gud tröste så visst. Skulle jag vara glad, när höken tager min fina gulddufva?
701 – Läs något för mig; jag behöfver ett ord mot ofrid. Läs psalmen 45 om Herrens smordas förmälningssång!
702 Sabina tog suckande psaltaren från Riseberga, bläddrade deri, men kunde för tårar ej finna förmälningssången. I stället föllo hennes ögon på psalmen 57: – »Jag ligger med min själ bland lejon; menniskors barn äro eldslågor, deras tänder äro spjut och pilar, deras tungor äro skarpa svärd. De ställa nät för min gång och nedertrycka min själ. Upphöj dig, min Gud, öfver himmelen och din ära öfver all verlden!» ...
703 – Det var icke den rätta psalmen, Sabina.
704 – Var det intet? Förlåt ... »Min fot hafver stapplat» ... »Förliten eder icke på furstar!» ... »Du, Herre, gör icke förbund med förderfvelsens thron» ...
705 – Nej, nu kan du icke läsa. Tillred min bädd! Du är nu allt, som återstår af mitt förra lif ...
13. Westfaliska freden.
Huru förunderligt! Att kunna förlikas med hela verlden!
706 Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Han hade 1647 sett de stridande härarne utsvälta hvarandra i Böhmen, hade med grinande välbehag räknat tusen och åter tusen offer för hungersdöden. Han hade sett landt|116|befolkningen smyga sig ut vid nattens inbrott från sina gömställen i skogarna och kasta sig öfver döde och halfdöde vid lägrens utkanter, icke mer för att plundra, utan för att som vilddjur gnaga en rest från de dödas afmagrade ben. Han log; han hade sett mera omenskliga uppträden, sett barnen uppäta sina döda föräldrar och halfmultnade lik uppgräfvas ur kyrkogårdarne. Sådant är |429|kriget, det kommer aldrig allena; svärdet och kulan äro barmhertiga i bredd med hungern och farsoterna. Pesten var hemma här, han kom, han gick och kom åter som korpen öfver ett slagfält. Hvad hade icke denne ryttare sett i de usla baracker, hvilka under trettiåra-kriget tjenstgjorde som fältlasaretter!
707 Men han red vidare, han hade ej nog, han får aldrig nog. Han skulle vid sidan af nöden och döden äfven se hatet. Han följde hessiske öfverlöparen Melander på dennes härjningståg genom Hessen. Götz hade blifvit öfverträffad: 17 städer, 30 slott och 300 stora byar uppgingo inom få veckor i lågor. Sista spillran af Hessens välstånd var ödelagd, och Melander belönades med titeln grefve von Holzapfel.
708 Ryttaren fann behag i denne skicklige härförare, såsom han funnit behag i Wallenstein, i Banér, i Altringer, i Götz, och följde med nöje hans vidare fälttåg. Der var att hoppas något mer än vanligt af menskligt elände. När Melanderår 1648 förenat bajerska hären med den kejserliga, räknade han under sitt befäl 33 000konsekvensändrat/normaliserat krigare, – der fanns ännu något att slagta, – och dessutom 127 000konsekvensändrat/normaliserat lösdrifvare, qvinnor och barn. Hvilket utsökt byte för mordengeln, om denna här led ett nederlag! Lifvad af förhoppningen, följde ryttaren hären till närheten af Augsburg i Bajern.
709 Wrangel och Turenne tågade Melander försigtigt i spåren och uppnådde honom vid Zusmarshausen, just när han bortskickat bajrarne för att lätta återtåget och stod qvar med de kejserlige. Det var en skön majnatt. Allt doftade i vårens första fägring, och sylviorna, som ej kände annat än kärlekens och svartsjukans krig, sjöngo i lindarnas kronor sina drillar för de tyst i mörkret marscherande svenske och franske krigarne. En ung öfverste, Gustaf Kurk, som vuxit från sina älskogsgriller, sporrade i spetsen för 800 ryttare sin häst till det första anfallet.|117| Han högg in, mötte skarpt motstånd, kastades tillbaka, högg åter in och lyckades bättre. Tre gånger höllo de kejserlige stånd, tre gånger veko de. Sårad, lät Melander bära sig på pikar i hetaste kulregnet, genomborrades af en ny kula och föll. Motståndet bröts, den kejserliga hären blef slagen på flykten, och de 127 000konsekvensändrat/normaliserat ... Här var något att göra för ryttaren på den röda hästen. Han red in bland dessa flyende, värnlösa, trasiga, uthungrade menniskoskaror, hvilka betäckte fält, vägar och höjder, så långt ögat såg. De redos omkull, trampades ned, kastades öfver hvarandra och sönderklöste hvarandra, der de blödande lågo på marken, för att frånrycka hvarandra ett stycke bröd. De, som blefvo vid lif och förmådde fly, skingrades hemlösa och roflystna kring bygderna, gifna till pris åt alla lustar och alla eländen. Svenskarne ryckte in i Bajern och härjade så grundligt, att ännu efter 200 år deras namn blef en buse för ostyriga barn.
|430|
710 Ryttaren öfvergaf Wrangel och följde Königsmark, då denne en varm sommarnatt tog genom öfverraskning Lilla sidan af Prag. Här var icke så mycket blod, som icke mera byte att vinna. Allt hvad vida, angränsande nejder lyckats berga undan vänners och fienders rofgirighet räddades hit bakom starka murar och sköflades här, när murarna blifvit öfverstigna. Hvarje svensk, hvarje finsk höfding blef rik till en tid. Königsmark efterlemnade millioner, drottning Kristina fick sitt lystmäte af dyrbara handskrifter, och Upsala universitet fick Codex argenteus. Pfaltzgrefven Karl Gustaf kom med höstens dimmor för sent att dela de svenska vapnens segrar och byten.
711 Ryttaren på den röda hästen kände sig trött efter 30 års ridt och rastade några ögonblick i den segrande härens läger. Här firades segern med dryckeslag och rullande tärningar. Det ungerska vinet döfvade alla samvetsqval på samma gång som alla minnen af mödor och umbäranden. Hvarför skulle ej krigaren stjäla åt glädjen och glömskan en timme eller en natt af den korta tid han ännu hade öfrig att lefva? Tärningarnas rassel öfverröstades af vilda dryckesvisor, skallande löjen och, för ombyte, stundom ett oqväde, följdt af ett svärdshugg. Insatsen i spelet var det byte man tagit i dag och skulle förlora i morgon. Flitens sparpenning och ockrarens snöda guld gingo lika lätt ur en hand i en annan. Ett röfvadt|118| silfverkrucifix vägdes i handen och hölls som insats mot en skön fånge bland de 127 000konsekvensändrat/normaliserat. Ryttaren hånlog: det var icke nog med blod, tårar, elände, hat och sköfling: kriget skulle ännu dertill förvilda den sista återstoden af religion och seder.
712 Vid det att ryttaren fortsatte sin färd öfver igengrodda åkrar och brända städer, egnade han en flygtig blick åt ett stort förfallet hus, som händelsevis qvarstod och varit begagnadt till stall. Hans blick ljusnade; han fann åter ett spår efter föregående ridter. Detta hus hade tjenat en fordom blomstrande skola, anlagd af Luthers samtida. Lärarne hade dött af svält, lärjungarne hade förskingrats och blifvit soldater eller röfvare eller båda delarna. Det protestantiska Tyskland hade före kriget organiserat ett utmärkt skolväsen. Detta var nu förstördt; det slägte af ungdom, som nu skulle taga arf efter sina fäder, hade fått sin uppfostran bland de 127 000konsekvensändrat/normaliserat eller deras gelikar.
713 Ändtligen kom ryttaren till två städer i Westfalen, hvilka ännu hade tak öfver hufvudet för fredsunderhandlingarna, Münster för fransmännen, Osnabrück för svenskarne och båda för deras motståndare. Han skådade från sadeln in genom fönstren på rådplägningarna; han nästan önskade, att dessa skulle leda till någon påföljd, ty han behöfde samla nytt bränsle, förutan hvilket äfven den skönaste eld småningom utslocknar. Denna oväntadt fromma önskan blef länge besviken. I sju år hade man mäklat om fredsvil|431|koren. I början af kriget hade nödropen från förödda länder blifvit med hvarje år högljuddare, sedan åter allt vanmäktigare, tilldess att de slutligen liknade en döendes suckar. De studsade ohörda tillbaka från stenmurar. Hvarför skulle furstarne afsäga sig sina anspråk, diplomaterne sin ärelystnad, krigarne sitt byte? Makt stod mot makt, tro mot tro, anspråk mot anspråk; ingen ville ens gifva sig skenet att behöfva fred. Tron var den envisaste. Ingen fred mellan jungfru Maria och kättarne! Ingen fördragsamhet mellan lutheraner och calvinister! Intet pris var för dyrt för den eviga saligheten. Kurfursten Maximilian af Bajern, som lät gissla sig alla dagar, ansåg gåfvan af ett helgons hufvudskål fullt uppväga hans lands ödeläggelse och hundra tusen menniskors undergång.
|119|
714 Sändebuden fördröjde sina resor, ministerråden sina svar. När svaren efter månader anländt, hade nya frågor uppstått och måste åter vänta på svar med kurirer. Huru man tvistade om fullmakter, titlar och företräden i rang! Skulle Venedigs sändebud hedras eller ej med titeln af excellens? Skulle ett sändebud besöka ett annat eller först vänta besök? Huru skulle de kläda och uppföra sig vid detta besök för att ej nedsätta sin rang? Skulle man sitta till höger eller till venster vid rådsbordet, åka före eller efter en medtäflare i processionen? Skulle kejsaren representera det heliga romerska riket, eller skulle hvar liten landtgrefve hafva sin röst vid besluten? Det sistnämnda gälde dock öfverhögheten; betänkligare voro de budskap kurirerne medförde från kriget. Hvarje framgång ökade på en sida fordringarna och kom den andra sidan att tveka. Nej, ännu borde man vänta, der kunde ännu inträffa ett gynnande omslag. Och under allt detta, hvilken afund, hvilka ränker, hvilka hemliga instruktioner och listiga smygvägar i denna myrstack af underhandlare!
715 Historien om fredsunderhandlingarna i Münster och Osnabrück, som mer eller mindre berörde alla Europas stater, utom Turkiet och Ryssland, fyller sex digra band. Ryttarens fruktade stund var dock ändtligen kommen, när krigslågan måste slockna af brist på bränsle. Kejsar Ferdinand III hade offrat sina sista härar och sista skatter, hans arfländer hotades, hans bundsförvandter afföllo. Helgonets hufvudskål hade ej kunnat rädda största delen af Bajern. Detta medan Sverige ryckte i fält med 70 000konsekvensändrat/normaliserat man, Frankrike med 40 000konsekvensändrat/normaliserat. Westfaliska freden undertecknades den 10 oktober gamla stilen 1648 i Osnabrück och kort derefter i Münster. Vilkoren äro kända: samvetsfriheten garanterad, det heliga romerska riket upplöst i en konfederation af 361 suveräna småstater, 8 kurfurstendömen och en namnkejsare, som behöll titeln; landvinningar för Frankrike, Sverige, Hessen-Kassel och |432|Brandenburg; 5 millioner riksdaler åt Sveriges besoldade härar. Spanien fortsatte ännu i fyra år sitt krig mot Frankrike.
716 Ett så omfattande fredsfördrag hade verlden icke bevittnat sedan Roms lysande dagar. Trettiåra-kriget började för tron, men slutade för makten. Kyrkan, som ville vara allt, blef derefter föga mer än staternas tjenarinna. Påfven Innocentius X, som protesterade mot Westfaliska|120| freden, förstod ej sjelf huru berättigad hans protest var ur högre synpunkter, än hans påfliga maktlystnad. Ty med kampen för tron försvunno ur verlden de högsta lifsfrågor, hvilka dittills förmått elda och samla Europas folk sedan korstågens tider. I den tomhet de efterlemnade inrusade alla lägre lidelser och begynte kifvas om makten. Furstarne framdrefvo de omyndiga folken som fårahjordar i kamp för sin politiska maktställning. Der furstar ej styrde, uppreste sig folkens afund i krig om handelns öfvervigt och enskilda fördelar. Man slogs, men man slogs icke mer för det högsta i lifvet eller för den eviga saligheten; man slogs i ett och ett halft århundrade framåt för makt, guld och ära, intilldess att samvetsfriden ur sig aflat tankefriheten och denna åter ur sig framfödt folkfriheten, som famlade efter sitt mål i det konstitutionela statsskickets och nationaliteternas tidehvarf.
717 Ryttaren på den röda hästen sadlade af och unnade sin trogne följeslagare ett ögonblicks rast.
718 – Hvad?konsekvensändrat/normaliserat sade han. – Redan trött och ännu så mycket ogjordt i verlden! Din hof är sliten, dina länder betäckta med lefradt blod. Vet du icke, att mycket återstår och att vi ännu hafva långt till tidernas ände? Välan, rasta här ett ögonblick i askan af den förstörda staden och beta grafvarnas gräs, medan jag uppstiger till bergstoppen och öfverskådar mitt verk!
719 Han behöfde uträta sin långa kropp, som domnat vid sadelbommen. Med några steg stod han på höjden af Finsteraarhorn och skådade ut kring Europa. Midtens riken, de, som äro hvarken nord eller söder, hvarken ost eller vest, voro fruktansvärdt ödelagda. Två tredjedelar af deras befolkning hade fallit för svärdet, hungern och pesten; de qvarlefvande sågo sig för hvarje steg skyggt tillbaka, om icke tilläfventyrs härjaren åter stod bakom deras rygg. Bättre, men långt ifrån lyckligt lottade, voro verldsdelens öfriga riken. I öster uppstego mörka hotande moln, genom hvilka man såg bojarerne spjerna mot dynastin Romanov, de polske småfurstarne slamra med sina sablar mot en maktlös konung och ett hotande horn af halfmånen dunkelt framglimta ur skyn. I söder skälfde det solbelysta Neapel i raseri mot Spanien, som, sjelf angripet af Frankrike, ej ville släppa sitt byte. I vester bevakade britternes upproriska ö sin fångne konung, medan|121|Nederländerna|433|stolt utvecklade på hafven sin fria flagga. I norr hamrade vapensmedjorna utan hvila, hvarannan arm togs från plogen, men handeln blomstrade, segrarne aftorkade många tårar. Sverige och Finland kände ej sjelfva huru betänkligt de blödde; det besegrade Danmark kände det desto mer.
720 Freden kom. Freden, det var gamle kung Göstas tid, som hade upphört med klockljuden öfver hans graf. I Sverige och Finland fanns nu mera knappt den man eller qvinna, som kunde minnas en fredstid. Det ena slägtet efter det andra hade födts, uppvuxit, lefvat och dött i ofred. Huru många fiender? Detta var frågan. En, – det var icke att tala om, det gälde mest gränsbygden. Två, – då gälde att hålla ryggen fri. Tre eller flera, – för dem fanns endast en bot: segern. Och nu, nu skulle man ej vänta någon fiende mer. Huru förunderligt! Att kunna förlikas med hela verlden, att icke mer behöfva skicka sina söner till döden i fält, att icke behöfva gifva den ena brödkakan af två till härens underhåll, den enda hästen till trossen, den enda dalern till det omättliga kriget! Detta kändes ovant. De gamle trodde det icke, de hade så ofta blifvit svikne förr; de unge trodde det icke heller och skyndade att uttaga lysning till bröllop, innan en ny utskrifning kom att rycka fästmannen bort ur hans fästmös armar. Tacksägelse hölls i kyrkorna; en del städer, som ännu hade talgljus och sältran, illuminerade, andra hade det icke och förblefvo mörka i sena höstqvällen. Folket i bygderna förstod sig icke på sådan grannlåt. Visst funnos många, som tackade Gud, men äfven de underläto icke att ännu, för säkerhets skull, läsa litanian och fredsbönen efter tacksägelsen.
721 Stockholms stad lefde i festjubel: der hade man sörjt för att rätt åskådligt upplysa menige man om fredens betydelse. Gudstjenster i alla kyrkor, skådepenningar, fyrverkerier vid slottet och strömmen, folkförlustelser af alla slag på torg och i trädgårdar. Nu hade drottning Kristina anledning att slösa. Det var höjdpunkten af hennes och rikets makt, men det var äfven höjdpunkten af hennes ära, ty alla visste, att det var hon, som påskyndat den ärofulla freden, och utan hennes maktspråk hade denna sannolikt ännu hängt på udden af fältherrarnes svärd. Första ilbudet fick en guldkedja om 600 dukater, bud|122|bäraren adlades, belöningar utdelades med frikostig hand, och fredstraktaten inlades i en kupa af guld.
722 Var glädjen icke lika odelad vid kejsar Ferdinand III:s hof, så var man dock mån om att bevara glädjens sken. Äfven der sjöngs Te deum, folket förlustade sig, klockorna ringde, messorna ljödo natt och dag, processioner af munkar genomtågade Wiens gator med fladdrande standar och helgonens ben i granna relikskrin. Jungfru Maria erkändes icke slagen: himlens drottning hade, mäktigare än den jordiska deruppe i snölandet, bedt för freden.
|434|
723 En af kejsarens undersåtar, en gammal jude i Regensburg, mottog fredsbudskapet en höstdag i sitt kontor. En lätt ryckning i öfverläppen under det hvita skägget liknade nästan ett melankoliskt smålöje. Han visste allt detta förut; det var ju han, som gjort freden; der fattades hittills endast underskrifterna.
724 – Israels borgarerätt ännu uppskjuten!konsekvensändrat/normaliserat mumlade han tyst vid sig sjelf.original: sjelf – Tålamod! De må nu hvila en stund mellan Östersjön och Donau. Det är sörjdt för att bolagen Habsburg och Bourbon öfverbjuda hvarandra. Mitt konto ... hm ... Jerobeam!
725 Förste kontoristen inträdde.
726 – Kejsaren får de begärda tre millionerna mot säkerhet af Frankrikes skadestånd åt erkehertig Ferdinand Karl. Kurfursten af Bajern får en million mot säkerhet af öfre Pfaltz. Nu är det icke värdt 100 000konsekvensändrat/normaliserat, men om tio år skall det gifva oss kapitalet i ränta. De öfrige tyske furstarne få betala 80 procent i förskott eller reda sig utan mig.
727 – Prins Karl Stuart förnyar enträget sin begäran om penningar till en landstigning i England. Det är det enda och sista medlet att rädda konungens, hans faders, lif,konsekvensändrat/normaliserat rapporterade kontoristen.
728 – Karl I må falla. Han har svikit mig, som han svikit sitt folk. Gå! Jag uppsätter Oliver Cromwell på Englands thron.
729 Tio minuter derefter återvände Jerobeam, medförande ett litet tunnt, ytterst tätt skrifvet pappersblad, som nyss anländt med dufvopost från Konstantinopel. Ruben Zevi påtog sina glasögon och genomstafvade med orubbligt lugn papperets miniatyrskrift.
|123|
730 – Jag vet, jag vet,konsekvensändrat/normaliserat sade han vid sig sjelf. – Venedig har denna gång lyckats försvara Kandia. Gör ingenting, dess kredit är uttömd, konkurrensen motad ... Janitscharerne vunne ... Muhamed IV är befäst på thronen ... mina nya underhandlingar lyckligt afslutade, turkiska makten beredd att, på min vink, kasta sig öfver kejsaren ... Ännu vill jag hejda halfmånen ... O, min kloka Hagar, jag igenkänner din hand! Du förmår allt ... Israels Gud, du vet, hvilken strid det kostade Abraham att offra sin Isak! Men jag måste ju offra henne för ditt stora verk; hon skall fullborda det! ... Hon omgifves af spioner i sultanens palats: hvarje slafvinna lyssnar, hvarje eunuk är beredd att förråda henne. Men hon har vunnit validé Tarchan, ryssinnan; agan för lifvakten är henne blindt tillgifven ... Det stackars barnet, sultanen, ser i henne sin enda beskyddarinna och anförtror henne allt. Kuprili sjelf har böjt sig för hennes inflytande ... han behåller skenet af makten, men det är hon, som styr alla rådslag. Båda inse, att de förenade skola förmå |435|allt, och detta bevarar vänskapen. O, min dotter, min dotter, du håller nu osmanernes hela makt i din hand! ... Benjamin återvänder öfver Smyrna och Medelhafvet ... Jerobeam!
731 – Mästare!
732 – Benjamin återförväntas endera dagen från Smyrna. Intet uppseende! Sextio man af våra knektar posteras spridda vid flodstranden, redo att skydda honom om folksamlingar hota. I borgen utbredes en guldtygsmatta från porten och upp till trappan af öfra våningen. Här skall han mottagas med kungliga ärebetygelser.
733 Ryttaren återvände till sin röda häst. Han hade sett allt och hört allt från toppen af Finsteraarhorn. När en osynlig vibrerande ljudvåg förde till hans öron den gamle judens ord vid Donaustranden, förvredos hans drag till ett hånande löje.
734 – Sultaninnor och konungar! Och jag skulle skona dagsländorna!
|124|
14. Den triumferande Parnassus.
Den gyllene tiden skall återkomma.
735 I midten af det stora, stormiga sjuttonde seklet öfverglänste drottning Kristinas namn som en strålande stjerna alla medtäflare. Hon syntes kallad att vara seklets lysande medelpunkt. Så mycken blodig fejd skulle dock slutligen nedlägga vapnen för hennes fötter. Så mycken vaknande, ännu omornad forskning, så mycken oklar längtan efter ett nytt och bättre tidehvarf, så många märkliga tecken till att detta okända nya redan stod framför porten och ville in, det samlade sig allt kring hennes thron och utropade henne till den kommande verldsålderns ärekrönta Sibylla. Hon stod på höjden af makt och ära. Westfaliska freden hade lyft henne, som på ett hyende af hafvets lugnande vågor, till Europas skiljedomarinna. Allt knäböjde, allt tillbad. Sveriges folk gick i ett rus af triumfer och segrar, dess vänner tiggde smulor af segerns landvinningar, dess ovänner dolde inom smickrande smålöjen sina sammanbitna tänder. Alla lyror strängades till latinska lofqväden, alla talarestolar förkunnade Minervas återuppståndelse, alla hof och rådskamrar sände budskap om sin beundran. Och denna så högt prisade drottning, seklets medelpunkt, stod nu i sitt 24:de år, i ungdomens rikaste blomstring, med en lång sommar af tillväxt framför sig och bortom sommaren en aflägsen höst för att skörda dess frukt. Hvad begärde en dödlig mera af lyckan?
736 Alldeles oblandad var ej triumfen. I oktober 1649 hade Kristina, efter |436|enträgna underhandlingar, lyckats tillegna sig samtidens störste tänkare Cartesius (René Des Cartes) och förmått honom att flytta till Stockholm. Svenskarne gapade på denne lille magre gubbe, som beständigt frös i sin tunna svarta kamlottskappa, och kunde icke förstå huru en jättesjäl kunde få rum i en så liten, bofällig kroppshydda. Kristina förstod det bättre; hon ansåg|125| den dag förlorad, när hon ej fick suga vishet ur denna skenbart så förtorkade mimerskälla. Klockan 4 och 5 på vintermorgnarna måste den lille gubben huttrande krypa in i drottningens väntande vagn och åka till slottet. Der utbenades alla de hemlighetsfulla vinklarna i en menniskosjäl, alla tänkarens tvifvel, alla dunkla gåtor om en Gud, som dock måste finnas, efter han skapat oändlighetstanken i ändliga väsenden, men var ofattlig och fjerran som tanken sjelf. Här fanns ingen plats mera för tron, allt var tvifvel, allt, utom den egna tillvaron, som icke kunde betviflas. Och när de två filosoferat fem timmar i drottningens kalla rum, der brasan i kaminen mera lyste än värmde, skickades den utfrusne, nästan vanmäktige fransmannen åter till sin bostad klockan 10 på förmiddagen, när han ej mer förmådde ens tänka, för att inbädda sig i yllefiltar och hemta krafter till nästa morgonséance.
737 I tjugu år hade den ryktbare filosofen suttit instängd i sin varma holländska studerkammare och stod ej längre ut med det svenska klimatet. I slutet af januari 1650 väntade drottningens vagn förgäfves vid porten; den 11 februari gick Cartesii mäktiga ande att uppsöka den Gud, som varit för honom ett matematiskt problem. Kristina var i två veckor otröstlig. Hvem hade kunnat tänka sig en så usel kropp kring en så väldig själ? Hon sjelf aktade ju en liten förkylning knappt mer än ett myggbett. Grundläggaren af den nyare filosofin begrofs i Stockholm. Senare flyttades hans qvarlefvor till Paris, men Sergel prydde Adolf Fredriks kyrka med hans vingade ande, som, belysande verldsrymden med sin fackla, aflyfter täckelset från det beslöjade jordklotet.
738 Kom så, på sommaren 1650, den märkeliga riksdag, när de tre ofrälse stånden uppreste sig mot den öfvermäktiga adeln och förde ett språk, som utan drottningens bemedling skulle hafva ledt till ett inbördes krig. Dyningarna efter denna svallvåg gingo så långt, att ännu tvåhundra år derefter Sveriges störste häfdatecknare råkade derom i häftig fejd. Dess skiften må öfverlemnas åt historien att skildra. För Kristina innebar striden en vändpunkt. Hon begynte den som en drottning, hon slöt den som en qvinna. Hon började med att stöda sig på de ofrälse stånden mot adelns växande öfvermakt, som hotade att binda konung och folk. »Nu»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon,|126| »är tiden inne att afskaffa missbruken.» Men desse prester, borgare och bönder blefvo henne för närgångne. När missbruken röjde sig i hennes egen förvalt|437|ning, följde ett annat kungsord: »Man bör så klappa det hvita barnet, att det svarta icke förgätes.»konsekvensändrat/normaliserat Hon klappade båda, och båda kände sig svikna. Det var Richelieus och Mazarins statskonst: hvarken folkmakt eller adelsmakt skulle frånrycka henne den enväldiga kronan. Hon satte sig ned mellan två stolar och blef der sittande. Vid beundrans höjdpunkt började tadlet. Johannes Rudbeck hade drömt sant: stjernan begynte falla, men det märktes icke ännu; hon föll i en båge.
739 Vid denna riksdag utverkade drottningen åt sin thronföljare Karl Gustaf arfsrätten till kronan för hans barn: de kommande Karlarne. Hvad betydde bubblan af ett rykte mot det kungliga arf hon med thronföljden efterlemnade åt sitt rike!
740 Nu skulle Kristina krönas, och ryktet om dessa kröningsfester, som varade fyra månader, uppfylde verlden. Gång efter gång framskjutet, hölls det högtidliga intåget från Jakobsdal till Stockholm torsdagen den 17 oktober 1650 i ständernas närvaro. Långt och lysande, gick det fram under äreportar, medan 40 örlogsskepp flaggade och saluterade på strömmen nedanför slottet. Söndagen den 20 oktober förrättade erkebiskop Lenæus kröningen i storkyrkan. Intet ofall bådade ondt. Allt var lyckadt och praktfullt: kröningshästarne silfverskodda, kröningsoxen ståtade med förgylda horn, vin rann i strömmar för folkhoparna, fyrverkeriet varade till midnatt och efterföljdes af slagsmål bland den rusiga mängden. Så kommo i lång rad de storas gästabud. Och derunder inträffade en liten episod, som hör till denna berättelse.
741 Bland de många ambassader, som från alla makter och hof framburo lyckönskningar till kröningshögtiden, var äfven ett tatariskt-turkiskt gesandtskap om 10 underligt utstyrde österländingar, som förärade drottningen ett praktfullt guldstickadt schabrak från sultanen Muhamed IV. En samtida berättar om tatarerne, att de voro »ett folk utaf ringa complimenter, och när någon af drottningens folk kom dem att besöka, sprungo de strax på bänken; deruti bestod deras civilitet. De hade ock en tänkvärdig|127| person med sig, hvilken tjenade för prest, speleman och kock tillika.»konsekvensändrat/normaliserat
742 Tatarerne fingo företräde, nedkastade sig med pannorna mot golfmattan och öfverlemnade derefter en lyckönskningsskrifvelse. Drottningen lät räcka sig det i ett juvelprydt silfverskrin inlagda pergamentet, hvars hieroglyfer ingen af de närvarande kunde läsa, och hviskade leende åt den bakom henne uppvaktande Ebba Sparre:
743 – Hade jag nu min Doxa här, skulle hon uttyda för mig dessa kråkfötterna.
744 Med detsamma varseblef hon en liten, vid den officiela turkiska adressen |438|fäst rulle af hvitt siden. Hon uppvecklade rullen och läste, till sin ytterliga förvåning, följande sex eller sju med sirlig latinsk handskrift tecknade rader på svenska språket:
745 konsekvensändrat/normaliseratHagar Sultan, Osmanernes Drottning, sänder Drottning Kristina af Sverige sin helsning med Gud Allsmäktig. Måtte dina dagar blifva många och lyckosamma. Såsom Du beskyddat mina vägar, vill ock Jag beskydda dina undersåtars vägar uti mitt rike. Jag anbefaller Dig åt Allah och hans store Profet samt förblifver Dig med all konungslig vänskap välbevågen. Gifvet i Stambuls Seralj den 12 Moharremåret efter Hedschra det tusen och sextionde.
746 Hagar.konsekvensändrat/normaliserat
747 En hög rodnad uppsteg på drottning Kristinas kinder. Hon kramade det mjuka sidentyget till en boll i sin slutna hand och skulle måhända trampat det under sina fötter, om det ej varit fäst med en stark silkessnodd vid sultanens adress. På denna kunde hon icke trampa. Hon afskedade gesandtskapet, drog sig tillbaka till sina rum, lät tillkalla orientalisten professor Johan Terserus, som under riksdagen varit en af drottningens förtrogne i presteståndet, och frågade honom, om han kunde uttyda turkiska.
748 Terserus läste syriska och arabiska, icke turkiska. Dock var mellan dessa språk så mycken frändskap, att den lärde theologen trodde sig kunna villfara drottningens önskan, som gälde en granskning af den turkiska adressens äkthet. Granskningen utföll så, att dokumentet var äkta.
|128|
749 – Är ni säker derpå, att skriften intet är ett falsariumoriginal: falsariam (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888) af någre illfundige judar?
750 – Träffeligen säker, ers majestät. Der är, utom den brukliga böneformeln och Allahs monogram, stor-muftis underskrift och veziren Kuprilis, hvars handstil jag sett.
751 Kristina visade honom den hvita, efter kramningen något skrynklade sidenrullen.
752 – Hvad säger doktor Johannes om detta?
753 Terserus läste, smålog och svarade:
754 – Ers majestät, om detta är samma judiska hittebarn, som för tio år sedan läste grekiska för mig i Åbo, tilltror jag henne hvad som helst.
755 – Jag ock,konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen. – Ni ser, hon skrifver till mig, som vore hon en jemlike, om ej något mer. Är det intet befängdt? Att vara så lärd och nedlåta sig till en barbars harem!
|439|
756 – Jag har hört sägas, att den nu regerande sultanen är nio år gammal.
757 – Hvad? Nio år? Men detta är ju ett mästerstycke af diplomati! Gif mig en gemål om nio år, och jag skall villfara ständernas önskan, jag skall förmäla mig i denna dag! ... Vänta, ni skall få höra hvad jag svarar min nådiga kusin på den ottomaniska purpurdivanen.
758 Drottningen satte sig vid sitt skrifbord, antecknande och uppläsande följande ord, hvilka sedan, prentade på siden, skulle som svar öfverlemnas åt de tatariska sändebuden:
759 konsekvensändrat/normaliseratDrottning Kristina af Sverige helsar Osmanernes Kalif, Muhamed, den fjerde af detta namn, med Gud Allsmäktig. Jag har med nöje mottagit din skrifvelse och önskar dig en lyckosam regering i fred med de Kristne. Måtte ditt skägg en dag växa så långt, att det når öfver Bosporen från Pera till Galatakonsekvensändrat/normaliserat ...
760 – Icke sant, doktor Johannes, detta är äkta österländskt?
761 – Ja. Och pojkaktigt, ers majestät.
762 – Riktigt. Det är så man skrifver till en nioårig sultan. Men hör vidare:
763 konsekvensändrat/normaliseratJag önskar dig äfven många sköna gemåler att bortfläkta flugorna från din paulun, hvilket bör vara deras andel i styrelsen af det ottomaniska riket, samt att du aldrig må få anledning tillsända dem ett sidensnöre till|129| bot för en näsvis tunga. Gudi befallandes. Gifvet i Stockholms slott den 23 oktober nådens år ett tusen sex hundra och femtio.
764 Christina Regina.
765 – Nå, hvad säger ni härom, doktor Johannes? Har min nådiga kusin i seraljen fått ett passande svar?
766 – Der som jag understår mig att säga min mening, vore törhända rådligt att underställa svaret rikskanslerens bepröfvande,konsekvensändrat/normaliserat genmälde den kloke Terserusbetänkligt.
767 – Hvad? Ni råder mig fråga rikskansleren? Ni, som vid riksdagen ... Skall jag som en skolflicka låta honom korrigera mina bref?
768 – Jag fördristar mig endast tänka, att en person, som djerfves hänga sin skrifvelse fast vid sultanens officiela lyckönskan, måste vara en mäktig person. Ers majestät har sjelf medgifvit, att man i förevarande fall kan tilltro denna person allt ...
769 – Än sedan? Hon må blifva gulgrön af harm; det är just hvad jag åsyftar.
|440|
770 – Jag beder om undskyllan; eders majestät förstår detta ärendet bättre än jag. Min underdåniga mening är, att der som turken blifver oss gramse, kunna hans korsarer i Medelhafvet göra oss mycket förfång. Dertill är han oss besynnerligen nyttig att hålla så väl polacken som ryssen oss från lifvet, för att intet tala om kejsaren, der någon ny ofred påkommande varder. Vi skulle intet i otid förarga honom.
771 Kristina brusade upp.
772 – Och detta säger mig en prestman, en kristen theolog! Vi böra hålla oss väl med turken; han må taga så många döpta svenska jungfrur han finner för godt och göra dem till slafvinnor under den falske profeten; vi få intet förarga honom! Åh, doktor Johannes, i hvilken katekes står det skrifvet? Och jag, som trodde om eder ... Men lika godt. Jag tackar er för att ni vidimerat kråkfötterna. Det tål att betänkas hvad nyttigast är, men blif mig från halsen med eder rikskansler. Faren väl!
773 Kristina betänkte sig och lät, nu som alltid, när Vasablodet flöt i lugnare lopp, sin klokhet råda. Den försmädliga skrifvelsen ströks, och en ny till sultanen upp|130|sattes i skickligare ordalag. Tystnaden blef det enda svaret på Hagar Sultans näsvishet.
774 Hvad sidenduken ej fick mottaga, det anförtroddes åt vännen.
775 – Ebba, hvad säger du om detta bref och om favoritsultaninnan?
776 – Hvad jag säger? Hon var alltid kollrig af högfärd. Ett harem är en hönsgård; de kalkoner, som kackla högst, mista först hufvudet.
777 – Men sultanen är ett nio års barn! Kan du tänka dig en lyckligare kombination ... alla rättigheter, inga skyldigheter! Vara förmäld och dock vara jungfru; vara en sjelfherskares gemål och dock beherska honom. Af allt hvad jag beundrat hos Hagar är detta schackspel det oförlikneligaste. Det är så beundransvärdt, att jag vore frestad förlåta henne allt för detta snilledrag ...
778 – I dag, Kristine. Snille i dag, strypt i morgon.
779 – Möjligt. Vet jag, eller vet du, om vi lefva i morgon? Hon behöfver intet, som jag, skygga för en krona i samma ögonblick den påsättes henne.
780 – En slafvinna! ... I lifstids fängelse!
781 – Åh, hon reder sig nog, hon kommer nog ut.
782 Kröningsfesterna öfverträffade allt hvad man dittills sett i Sverige och fortforo, med några dagars behöflig hvila emellan, till inemot slutet af februari nästföljande år. Triumfbågar, djurfäktningar, ringränningar, vandrande berg, amazoner, skogsrån, sjötroll, mohrer, elefanter, framrullande skepp, balletter och förklädningar af alla slag omvexlade med dans, fyrverkerier, måltider, som varade intill morgonen, helstekta oxar, springbrunnar af vin |441|och annat mer för höga och låga. Bland de kostbaraste och märkligaste var Stjernhjelms ballett eller rättare divertissement: »Den triumferande Parnassus», till hvilken förberedelserna upptagit mer än ett halft år och som första gången uppfördes den 9 januari 1651.
783 Det var icke lätt att finna ett rimligt sammanhang mellan detta styckes 30 lysande »inträden», hvilka en nyare tid skulle kalla tablåer, och der, utom kör och ballett, 80 fantastiska gestalter uppträdde, hvar och en berättande, hvilka de voro och hvad de hade att beställa för Kristinas ära.Olympens gudar och gudinnor, Trojas, Greklands, Roms hjeltar, sånggudinnor, gratier, dygder|131| och laster uppträdde skiftevis med indianer och perser, krigsfolk, poeter, filosofer, urmakare, boktryckare. En praktfull ögonfägnad af dekoration och kostymer ersatte det tarfliga i kompositionen och höll i någon mån åskådarne varma i den oeldade rännarebanan, hvilken tjenstgjorde än som cirkus, än som teater under en köld, hvilken troligen skulle hafva visat 20 grader, om termometern då varit uppfunnen.
784 Åskådareplatserna voro amfiteatraliskt uppförda i långa bänkrader bakom och ofvanom hvarandra. Nederst och närmast banan såg man det högre krigsbefälet och andre förnäme manlige åskådare. I midten af den med dyrbara mattor behängda andra raden sågos drottningen med sin hofstat, rikets råd, de utländske sändebuden och så många af adeln med fruar, som der fingo plats; bakom dem på tredje och fjerde raderna den öfriga adeln och de ofrälse stånden, en del med hustrur; på de bakom liggande raderna öfrige åskådare af ringare stånd i tätt packade leder. Belysningen var sådan den kunde vara med oljelampor; komforten derefter. Härolder och betjening gjorde sitt bästa att tysta det sorl, som icke ens drottningens närvaro kunde förekomma och som tidtals förvandlade talet på skådebanan till en ohörbar pantomim.
785 I drottningens omgifning saknades gunstlingen Magnus De la Gardie. Han var osynlig bakom kulisserna, i egenskap af drottningens andra jag, som arrangerade efter hennes föreskrift allt, der hennes värdighet ej tillät hennes höga person att synas. Bakom henne satt pfaltzgrefven, thronföljaren, mulen och förströdd, knappt bevärdigad med ett ord. Än nådig, än missnöjd, gycklade Kristina med franske ambassadören öfver hvarje uppträde. Mercurius var henne för mager, Minerva för fet, muserna sågo ut som ladugårdspigor, filosofen som en stekvändare.
786 – Huru likar det ers högvördighet?konsekvensändrat/normaliserat inföll hon, vändande sig till erkebiskop Lenæus, som hon låtit kalla till sin sida, troligen derför att han som kyrkans renläriga öfverhufvud innerligen afskydde dessa hedniska upptåg. – Hör ers högvördighet hvad karlen der understår sig att säga?
|442|
konsekvensändrat/normaliseratDen frommast är
Hundhufvud bär
|132|
Och är utaf det slaget,
Som måst betala lagetkonsekvensändrat/normaliserat ...*)Den triumf. Parnassen, andra akten, 9:de inträdet.
788 – Han förtäljer oss verldens sed, och han torde ej hafva så orätt,konsekvensändrat/normaliserat genmälde erkebiskopen.
789 Bland riksrådets närvarande ledamöter saknades rikskansleren, som föreburit opasslighet. Presidenten Kurk och amiral Ryning delade sin uppmärksamhet mellan balletten och politiken. Det hängde nu på ett hår, om Mazarin skulle hålla stånd mot fronden i Frankrike. Ryning lät undfalla sig skarpa ord om drottningens egenmäktiga försök att ställa svenska trupper och skepp till kardinalens förfogande. Kurk log ett af sina diplomatiska löjen.
790 – En svensk patriot kan vara lugn, han har en stor drottning, men denna drottning är qvinna.
791 – Tyvärr!konsekvensändrat/normaliserat mumlade Ryning med sin ärliga sjömansgrimas.
792 – Säg lyckligtvis. Näst Alexander och Cesar, beundrar vår nådiga drottning ingen högre, än den store prinsen af Condé, och Condé har numera öfvergått till kardinalens fiender. Var lugn för vår flotta!
793 Kurk hade förlorat sin i början af denna berättelse omtalade första gemål, den älskvärda Sofi De la Gardie, och var sedan halftannat år omgift med Kristina Horn. Denna nya regentinna i det furstliga Kurkska huset hade bland åskådarinnorna fått sin plats bredvid riksrådinnan Ryning och undfägnade under mellanakterna sin granne, som nyss kommit från landet, med dagens löpande hofsqvaller.
794 – Ers nåd kan tänka sig huru vi blifvit till mods, om vi oförmodadt fått ett blodbad här i Stockholm midt under kröningsfesterna.
795 – Gud bevare!konsekvensändrat/normaliserat inföll trohjertadt den fromma gamla frun från Riseberga. – Sådana hedniska spektakler och ännu dertill ett blodbad! Har det varit uppror mot hennes majestäts helgade person?
796 – Nej, men ers nåd kan föreställa sig en sådan insolens. Här komma turkiska menniskoätare i turbaner och vidbyxor och öfverlemna åt hennes majestät en lyck|133|önskan på mesopotamiska från en för detta kammarpiga vid namn Hagar, som nu lärer vara sultaninna åt stora Mogul och understår sig att kalla drottningen du. Hennes majestät skall ha varit så upptänder af vrede, att hon gaf befallning på ögonblicket låta afhugga turkarnes hufvuden. |443|Men erkebiskopen bad om nåd för dem, så att de fingo behålla lifvet, med vilkor att strax blifva kristne.
797 – Hagar?konsekvensändrat/normaliserat genmälde frun från Riseberga, som i detta hofsqvaller råkade hänga sig fast vid ett kärt namn. – Hvem kan den Hagar vara, som förut varit kammarpiga?
798 – Hon skall hafva varit här i Stockholm förut och heta Rydin eller Rönning, jag mins ej så granneligt. Hon har varit fröken Kjerstins bokstäderska. Och nu har hon gifvit sig åt turken för att försmäda drottningen och allt hvad kristeligt är.
799 – Undskyll, ers nåd ... jag mår icke väl ... jag måste tala med drottningen!konsekvensändrat/normaliserat utbrast den olyckliga fromma frun och uppstod, darrande i alla leder. I detsamma gick förhänget upp öfver Greklands sju vise, allas ögon riktades ditåt, ingen vågade röra sig af fruktan att störa drottningens nöje. Ännu en qvart timme måste den bästa bland fostermödrar lida alla ovisshetens qval. O, denna ståt, dessa utstyrda masker, som kunna så tjusa de glada, de lyckliga, de lättsinniga, huru kunna de ej martera ett ångestfullt modershjerta; huru antaga de ej för hennes ögon gestalten af ett demoniskt hån, som gäckar och söndersliter hennes innersta!
800 Ändtligen föll åter förhänget. Riksrådinnan Ryning uppstod och hviskade till sin man, riksrådet,original: rikrådet, (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888) något i örat. Han förde henne till presidenten Kurk, som kände Hagars öden bättre, än han funnit för godt att anförtro sin nya gemål. Kurk dolde icke den omkastning i dessa öden, som så nära och så smärtsamt berört honom sjelf.
801 – Ers nåd,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – vi hafva funnit ett örnägg och sett derur framgå en stackars liten kyckling, hvilken vi trodde oss kunna uppfostra till en dufva. Vi sågo vingarna växa och skarpa ögon skåda ut öfver verlden, men vi trodde oss kunna hålla denna ovanliga fågel i bur och klippa dess vingar. Vi hafva bedragit oss, ers nåd. Örnungen i dufvohamn har brutit sig ut genom gallret och flugit mot solen. Dit når hon ej, arma|134| barn; förr eller senare skall hon träffas af jägarens pil. Men sådan var hennes medfödda art; vi kunna ej ändra, endast beklaga hennes öde. Gifve Gud, att ej detta afspeglar en annans, som står högre, än hon!
802 Åter gick förhänget upp öfver de nio muserna och de tre gracerna, dragna i en försilfrad vagn, förspänd med lejon, som kördes af Amor. Ännu en qvart måste frun från Riseberga stänga inom sig suckar och hjertesorg. Derefter frågade hon, om den tatariska beskickningen ännu var qvar, och fick veta, att vildarne ändtligen skulle resa i morgon. Rädd att bemärkas, smög hon sig bort för att tillbringa hela den följande natten i bön och mot |444|morgonen skrifva ett bref, så uppfyldt af tårar och kärlek, som endast en engel kan hviska till sin fallande skyddsling, eller en moder skrifva till sitt förlorade barn.
803 Men den triumferande Parnassen fortfor att förherrliga drottning Kristina under åskådarnes jubel. Verldens fyra hörn öppnade sig, ur fyra hufvuden framsprungo fyra konungar, som bekrönte Dygden, hvilken, dagen till ära, hette Kristina.
konsekvensändrat/normaliseratDygden vörde alle verldens änder,
Kungar, riken, folk och alle ständer.konsekvensändrat/normaliserat
805 Och så följde »den stora balletten», der de fyra konungarne och deras högansenliga sällskap dansade kring den bekrönta Dygden. Men jorden var för trång för denna storståtliga Dygd; der kom till sist »ett herrligt och sällsynt, dertill enkanneligen uppfunnet konstverk». Aurora och muserna sågos oförmodadt nedstiga från himmelen och till sig upptaga Dygden midt ur hopen af dem, som krönt och dyrkat henne. »Dermed hela Parnassen blef glänsande och upplyst i prakt och herrlighet.»
konsekvensändrat/normaliseratEn purpur-liflig, fin Aurora
Dig stiger upp, o, Sveakär!original: här! (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888)
Lycksalighetens horn hon bär
I följe med den blomstrand’ Flora.konsekvensändrat/normaliserat
807 Nu skall den första verldens gyllene tid återkomma och allting blomstra genom Kristina, Gustavi arftagarinna. Hvarje stånd får sitt lystmäte af allt, som önskeligt är.
|135|
konsekvensändrat/normaliseratDen regn och solsken har i händer
Och råder öfver Jupiter,
Den Phœbi klarhets mästar’ är,
Vår brist i ymnighet han vänder.
Den samme Gud, han låte skina
Sin’ blida ögons nådesol
På Svea drottnings rikes stol
Och fröjd’ oss länge med Kristina.konsekvensändrat/normaliserat
|445|
15. Gunstlingarne.
Hon föraktade sina gunstlingar.
810 De funnos verkligen, som trodde, att den gyllene tiden skulle återvända. Så många segrar, så mycken ära, så lysande snille, så lärda loftal, så frikostiga löften till de knotande stånden vid drottningens kröning! Riksdagsbönderne hemreste till julen 1650, väl med svikna förhoppningar, men med en fast tillit att drottningen skulle ställa allt till rätta, blott hon fick makt öfver herrarnes olåt. Det var desse, som anstiftade krig, desse, som förtryckte folket, desse, som förslösade rikets tillgångar. Gud signe fröken Kjerstin; har hon ej gifvit riket fred; har hon ej afskedat sina trumpetare och pukslagare, sina kammarherrar och hofjunkare? Och borgaren sade till sina kunder på marknaden, bonden bad med sina prester i kyrkorna vid den tid, när räknekammaren tömdes för den triumferande Parnassen: Gud signe fröken Kjerstin och gifve henne ett långt regemente!
811 Två år derefter, när långväga kunder frågade köpmannen vid hans borgarelucka: »Hvad höres från Stockholm?», fingo de intet svar, eller såg sig borgaren försigtigt omkring och hviskade: »Det säges, att fröken blifvit förhexad.»konsekvensändrat/normaliserat – »Af hvem?» – »Ja, det vet ingen,|136| men några gissa på gamla fru Ebba Brahe, som i sin ungdom förhexade salig konungen, frökens fader.»
812 I kyrkorna samlades folket på tre konungars dag, när texten gaf särskild anledning att bedja för öfverheten, och sporde presten efter predikan hvad der hördes från Stockholm. Käre far skrufvade på kalotten och var icke bråd till att svara, men när han trugades, lät han förnimma en suck öfver så många ulfvar, som nu smugit sig in i fårahuset. »Der är så fullt af utländske lärde i Stockholm»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »att ingen mera törs spotta på gatan. Alle förneka de Gud Fader och tro på djefvulen, som skrifver böcker åt dem. Och för hvar sådan bok, som de lemna prentad åt fröken Kjerstin, få de tusen daler, om icke mer, och dertill en guldkedja med drakslingor i knäppet.»
813 Den gamle riddersmannen, som återvändt från kriget, lastad med byte, och byggt sig ett slott i landsorten, frågade sin hemkommande son: »Hvad höres från Stockholm?» – Sonen, en kavaljer efter nyaste franska modet, höjde på axlarna och svarade i den obesvärade ton, som ungdomen numera vant sig att antaga: »Fröken är galen.» – »Hvad? Hon, som förökat våra privilegier, hon, som förlänat åt oss två tredjedelar af rikets jord!» – »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, svarade åter den unge ädlingen med en ny axelryckning, »hvad skall jag kalla den, hvilken nybakar grefvar, friherrar och adelsmän, alldeles som bagaren gräddar skorpor, och är så frikostig med förläningar, att ingen mera |446|vet, om ej en annan före honom fått samma gods?» – »Du har rätt»konsekvensändrat/normaliserat, sade fadren. »När intet mera finnes att bortskänka, skall man fråntaga oss allt.»
814 Så gick talet. Men drottning Kristina var icke galen, icke förhexad; hon var endast för hög att räkna. Hon var så drottning i hvarje fingerled, att hon trodde sig ega allt och derför kunna unna sig nöjet att gifva allt. Guld, det flöt åter någonstädes in, men en krona är öppen, hon har hvarken lock eller botten; der kan ingenting sparas, der måste allt rinna ut, annars är hon ej krona. Rikets behof? Är ej drottningen riket? Folkets fattigdom? Talesätt! Hon kände de gamla klagovisorna. Kunna de ej vara tillfreds med bröd och sill? Är icke äran rikedom nog, och när har Sveriges rike varit så mäktigt som nu? Gif mig en dalkullas fattiga kjortel, en finnes|137| barkbröd, en lappes usla näste, och jag skall vara drottning ändå, – så länge det behagar mig att vara en drottning!
815 Detta storartade grunddrag i en gåtfull personlighet, att vilja vara allt, känna allt, förmå allt, är Kristinas nyckel. Från 1650 var hon rike och folk: hon skulle snart blifva mer; hon skulle blifva sin tids och verldens medelpunkt.
816 Sjelftillräcklig och sluten inom sig sjelf, hade hon likväl kunnat tidtals öppna en del af sitt hjerta; hon hade dock sett vid sin sida en förtrogen vän, åt hvilken hon kunde meddela ett stycke af sig sjelf. Nu blef hennes lott att mista äfven denna enda vän. Midt under kröningsfesterna yppade Ebba Sparre en qväll, att Jakob Kasimir De la Gardie, yngre broder till grefve Magnus, begärt hennes hand, och bad om drottningens samtycke. Kristina log; hon hade sjelf banat den unge friarens väg, hon hade den qvinliga svagheten att gifta bort sina kusiner och hofjungfrur. Men hon erinrade Ebba, att der ännu fattades några månader i deras öfverenskommelse från maj 1648.
817 – De tre åren skola fyllas, innan jag mister min drottnings dagliga nåd, som ingen kan ersätta,konsekvensändrat/normaliserat svarade Ebba.
818 – Godt. Mig likar grefve Jakob intet illa. Han har sämre hufvud, men bättre vett än sin bror. Skada, att han är tre år yngre än du.
819 – Jag förblir alltid ung, så länge jag är årsbarn med en oförmäld drottning.
820 – Då skall du vara ung med grå hår, Ebba. Min drake väntar förgäfves de tre årens förlopp. Med någonting måste man mata ett odjur, om det ock vore med en kattunge. Får draken ej sluka en prinsessa, skall han få sluka en krona. Jag hoppas han blifver mätt. I morgon fira vi din förlofning i slottet.
821 Ett år efter förlofningen firades det unga parets bröllop med stor ståt i Stockholms slott. Drottningen gaf bruden en silfverservis om 6 000konsekvensändrat/normaliserat riksdalers värde och uppträdde sjelf i ett värdskap, der herdar och herdinnor |447|mottogo besök af gudarne. Förbindelsen, knuten i lyckans solsken, varade endast fem år och slöts med Jakob Kasimir|138| De la Gardies tappra krigaredöd på Köpenhamns vallar 1657.
822 Öfver de lysande, dansande, slösande, knotande åren 1651 och 1652, öfver den första, ihärdigt motsagda och slutligen återtagna thronafsägelsen, öfver Messeniernas blodiga schavott, öfver nya grefskap, friherreskap, adelsdiplom, lärda lofqväden, balletter, värdskaper, trassliga härfvor af politiska intriger, krigsrustningar och smygande jesuitfjät i hoftrapporna slingrar sig berättelsens tråd vidare fram till gunstlingarnes år 1653. Ingen sol utan planeter. Den bortbytte prinsen föraktade sin kjol, men kunde ej lösgöra sig från dess broderier och fållar, en qvinnas tycken.
823 Från år 1647 var stark omsättning af lärde vid drottning Kristinas hof. De kommo, visade sina konststycken, applåderades, förbrukades, behängdes med guldkedjor, afskedades i nåd eller onåd, med eller utan lifstidspension, och försvunno. Berömdare bokvårdare efterträdde KristinasDoxaspråk: grekiska: Vossius, Freinshemius, Salmasius ... Vossius råkade i träta med Salmasius, föll i onåd, men lyckades berga sig på en spillra af gunst. Bocclerus trugades på Upsala, fick stut af studenterne och förbannade Sverige. Salmasius sände Bourdelot, Bourdelot lyste sin tid och störtades af Pimentelli. Magnus De la Gardie hade i åtta år stått i lyckans zenith, när en ung man uppträdde vid namn Klas Tott ... Stjernor af andra och tredje ordningen lyste många.
824 – Tungel,konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen till sin smidige hofkansler, som lyckats så väl sopa spåren bakom sig, att han nu brukades som springpojke i hemliga ärender, – huru mår min doktor i dag?
825 – Så träffeligt, som hans nit tillåter. Han är otröstlig att ej ha kunnat på fyra dagar personligen öfvertyga sig om eders majestäts välbefinnande. I qväll skall han ha den nåden att uppvakta.
826 – Har han betalt Tungel för att berätta mig detta, eller har Tungel betalt honom för att öfverskyla sina egna snedsprång?
827 – Bevare oss, hvem har så illa förtalat en trogen tjenare? Det är icke jag, fattige man, som understått sig beveka en så lärd herre med presenter, men väl såg jag i morse två nya silfverkannor i doktor Bourdelots|139| bostad och en präktigt sadlad ny häst i hans stall. Sex kareter väntade utanför porten. Skall jag underdånigst förmäla hvilka höga herrar voro derinne på uppvaktning?
828 – Tig; jag vill ingenting höra. Så? De traktera honom med hästar och silfverkannor? Och finge de visa sitt rätta kynne, skulle de undfägna honom med stegel och hjul. I afton således? Han skall finna vetenskapen församlad. Säg till, att jag mottager de lärde och hofvet.
|448|
829 Hofkanslern bugade underdånigst. Han hade på morgonen insmugit i Bourdelots kök en beundransvärd elgstek, då ju inga anatomiska studier hade ett mera lockande behag för den mäktige doktorn, än studiet af en läcker stek.
830 – Hvem skall jag först ha den nåden att invitera?konsekvensändrat/normaliserat frågade Tungel.
831 – Grefve Tott.
832 – Jag skyndar ...
833 – Bryt ej af edra gamla spindelben i grefvarnes trappor! Ni kommer tids nog att göra en kullerbytta.*)Ännu åtta år lyckades denne skicklige ränkmakare innästla sig i Kristinas och Karl Gustafs ynnest, men afsattes från alla sina embeten 1661 och dog lika maktlös, som glömd.
834 På slaget 4 eftermiddagen infann sig doktor Bourdelot, en timme före de öfrige inbjudne. Han var en elegant, liflig, något korpulent herre om 43 år och skulle kunnat tagas för en fulländad hofman, om ej någonting simpelt och påfluget, som Kristina nu började genomskåda, förrådt parvenyn. Samtalet fördes på franska.
835 – Ni har varit sjuk, käre doktor. Huru kan en läkare så misshandla sina patienter, att han blir sin egen patient?
836 – Ja, säg det, ers majestät! Det är följden af att ej sjelf vara ung, när man har den afundsvärda lyckan att kurera unga älskvärda drottningar. Hur står till? Ingen matthet? Sömnlöshet? Dåningar? Var så nådig och räck ut tungan! ... Så der, ja. Litet belagd. Kunde tro, att ers majestät åter spisat skinka. Jag är tvungen att underkasta köksmästaren pinligt förhör. En gudinna måste lefva af ambrosia. Ingen åderlåtning, sedan jag sist hade den äran?
|140|
837 – Blif mig från halsen med edra åderlåtningar, doktor! Ni är en vampyr. Vill ni göra mig till en idiot?
838 – Förlåt min uppriktighet; ers majestät är besvärad af för mycket snille. Om dagen skrifver ers majestät lagar för Europa, om natten för vetenskapen. Man kan icke på samma gång vara Jupiter och Apollo, Minerva och Diana. Också gudarne måste spara sig för att lefva.
839 – Skrif åt mig ett recept på Hesperidernas äpplen!
840 – Jag gör ju mitt bästa. Jag fördristar mig hvar dag att säga till ers majestät: kasta bort regeringsomsorgerna; det finns lastdjur nog, som skapats att bära oket! Låt de lärde utbena Kabbala och presterne sin katekes; ers majestät plockar de frukter, som äro angenäma, och skrattar åt resten. Min Gud, hvarför äro vi till, om ej för att lefva och njuta lifvet? Och den, som dertill |449|fått alla nödiga förutsättningar: ungdom, skönhet, snille, makt, rikedom, verldens beundran och egna dygder, hvilken dårskap att bortkasta allt detta för att söka de vises sten eller måhända bekymra sig om ett tillkommande lif! Fabler och prestlist! Slå bort alla bekymmer, lefva ett angenämt lif, njuta med måtta för att kunna njuta dess mer, se der, ers majestät, Hesperidernas äpplen!
841 – Doktor, ni är värdig att vara en fransman, ni förstår att tillreda essencer. Ni har utdragit bouqueten af eder store landsmans, Cartesii, läror: tvifla på allt, utom på sig sjelf, och derför behandla allt, utom sig sjelf, som oberättigadt att finnas till. Vet ni väl, att jag kunde anse eder för tidehvarfvets störste man, om jag ej stundom, i en svag stund, vore böjd att ... förakta er!
842 Doktorn betraktade henne, ett ögonblick förbryllad och oviss, huru han borde uttyda denna första hotande vink om en möjlig onåd. Men han fann sig och fortfor i den lediga, vårdslösa ton, som i början anslagit hans höga patient:
843 – Jag vill hellre vara ers majestäts trogne bulldogg, än en markatta, som Vossius, eller en räf, som ... förlåt mig, jag har glömt namnet. Man har sagt mig, att ers majestät behagar mottaga en aftoncirkel ... Tillåt mig undersöka pulsen! ... Icke alldeles lugn. Jag besvär ers majestät, inga lärda, djupsinniga afhandlingar! Hellre|141| något lätt, något muntert ... Vågar jag fråga hvilka lärde, som i qväll få den nåden ...
844 – Vossius, Ravius, Bochart, Naudé, Meibom ...
845 – Ah, Bochart, som roade ers majestät med sin skicklighet att blåsa flöjt! Naudé har skrifvit om de gamle grekernes danskonst, Meibom om deras musik. Med ers majestäts tillåtelse skola de få visa sin skicklighet.
846 Den trängre hofkretsen, mest ungdom och nykomlingar, jemte ambassadörer och lärde, var församlad, när drottningen inträdde klockan en qvart till sex. Ceremonierna voro bannlysta från dessa förtroliga samqväm. Vanligen uppläste en af de lärde en afhandling, som sedan kritiserades af de öfrige och af drottningen sjelf. I afton var detta förbjudet af läkaren. Han var medelpunkten, näst majestätet. Sjelfve den nyss allrådande grefve Magnus nedlät sig att efterfråga den nye gunstlingens helsa och beklaga den opasslighet, som beröfvat så många hans nyttiga råd. Bourdelot svarade vårdslöst, att han nu hemtat krafter och trodde sig kunna kurera alla sjukdomar, utom spelsjuka och högfärd. Vid de sista orden sände han en sidoblick till den nyaste grefven, unge Klas Tott, som just nu hade nåden samtala med drottningen.
847 Den ryktbare herr Åkes ende son Klas var vid denna tid 23 år och hade |450|vid så unga år redan hunnit blifva grefve, öfverste kammarherre, riksråd och kapten för lifgardet. Han kunde ej mäta sig med grefve Magnus i skönhet, smidighet och fina hofseder, men han var en högvuxen, blomstrande, kraftfull, ung man, som kände i sina ådror kungligt blod och tycktes i stånd att utmana hela verlden. Utom hans ärfda egenskap af en slagskämpe, redan ryktbar för många dueller, visste sqvallret förtälja om hans höga spel och obändiga lefnadssätt, men anade icke förty i honom en stigande gunstling. Det var en enkel naturlag, att Tott och Bourdelot ej kunde tåla hvarandra.
848 En nykomling, såsom Tott, men tio år äldre, var spanske ambassadören Don Antonio Pimentelli, en vacker, smidig hofman med det svartaste hår och de vältaligaste mohriska ögon man sett i Sverige. Han delade sin uppmärksamhet mellan drottningen, hos hvilken han tycktes|142| stå väl anskrifven, och sin beskyddare Bourdelot, som bevakade hvarje hans steg.
849 Denna qväll, när man ej hade en afhandling, roade man sig med lärda eller klyftiga gåtor. Hvari bestod cirkelns qvadratur? I tärningen, som lät guldmynt rulla. – Hvem har uppfunnit perpeteum mobile? Forsen och pratsjukan. – Hvem har då uppfunnit krutet? Djefvulens biktfader. – Har han ej lyckliggjort verlden med andra nyttiga uppfinningar? Jo, med spelkorten. – Hvad är de vises sten? En kristalliserad dröm. – Hvem har uppfunnit greker och romare? En skolmästare, som fått en bundt ris till namnsdagsgåfva och befann sig i förlägenhet, hvar han skulle finna passande anledningar. Och vidare så i samma stil. De bästa svaren belönades med ringar, örhängen, bröstnålar, böcker och andra presenter af 100, 200 och 500 dalers värde. Pimentelli, som uppfunnit den märkvärdige biktfadren, och den nye friherren, förste stallmästaren Steinberg, som hittat tärningen, medan drottningens spefulla ögon sökte Tott, fingo hvardera höga belöningar, den förre gyllene sporrar, den senare en omgång hästskor af silfver.
850 Doktor Bourdelot önskade höra något om grekernes dans – deras »orkestik», – hvilket professor Naudé strax var beredvillig att framställa. Denna framställning borde förtydligas med att uppvisa rörelserna. Hvarför icke? Doktor Meibom var lika beredvillig att utföra musiken på cittra, hvarpå följde en så tafatt dans af Naudé och ett så erbarmligt klinkande af Meibom, att hofvet nära kiknade af undertryckt skratt bakom näsdukarna. Olyckligtvis blefvo alla bemödanden att dölja munterheten slutligen fåfänga. Dans och musik upphörde; båda de lärde herrarne lemnade förgrymmade ett hof, som så vågat gyckla med den vördnadsvärda klassiciteten.
851 Drottningen hade skrattat som alla andra, men fann nu för godt att visa sig indignerad.
|451|
852 – Bourdelot skall bedja Naudé och Meibom om förlåtelse,konsekvensändrat/normaliserat sade hon till Bochart.
853 Bourdelot måste lyda, infann sig andra dagen hos de förolämpade lärde och tackade dem, med sitt kända grin, för det oförlikneliga nöje de beredt honom och hofvet. Naudé vände honom ryggen, Meiboms svar blef en efter|143|trycklig örfil. När detta inrapporterades, vände sig drottningens vrede mot Meibom.
854 – Hvarför kastade ni ej honom ut genom fönstret?konsekvensändrat/normaliserat snäste hon Bourdelot.
855 Detta upptåg i hofkretsen ökade, i stället att minska, gunstlingens makt. Han inbjöds nu att taga sin bostad i slottet under gemaken på vestra sidan. Grefve Magnus förlorade tålamodet och klagade hos drottningen.
856 – Hvad? Är min förträfflige grefve svartsjuk?
857 – Jag har vittnen, att doktorn velat afvända eders majestäts gunst från mig och andre svenske herrar.
858 Kristina skrattade.
859 – Det bästa råd jag kan gifva är, att grefven så snart som möjligt reqvirerar cremor tartarispråk: latin för att försona sig med en så utmärkt vetenskapsman som doktor Bourdelot.
860 Grefve Magnus förärade sin medtäflare ett dyrbart diamantsmycke med den uppriktiga önskan inom sig, att ädelstenarne måtte flyga doktorn i halsen och förgöra honom.
861 Snart fanns icke en så hatad man i Sveriges rike, som denne franske doktor. Läkarne förklarade honom för en charlatan. Adeln anklagade honom som vådlig för statens säkerhet, presterne angåfvo honom som gudsförnekare, menige man ansåg honom som giftblandare. Bourdelot måste omgifva sig med vakt och vågade icke visa sig ensam på gatan. Men huru litet kände hans fiender sin enväldiga drottning! Bourdelot var hennes gäst, hennes läkare; om det ej redan derför varit hennes pligt att försvara en man, som ansågs ha räddat hennes lif, måste hon göra det för sin egen värdighet. På henne återföll hvarje klander mot honom. Derför skulle hans gunst rättfärdigas. Det var Bourdelot, som ensam förstod att vårda hennes helsa, han, som var sitt tidehvarfs störste vetenskapsman, hvilket det var en ära att fästa vid Sverige.
862 Och likväl föraktade hon denne man. Hur skulle icke hon förakta och genomskåda något så simpelt, sniket och ytligt, som denne lycksriddare! Historien har icke nog lagt märke till, att Kristina föraktade sina gunstlingar, Cartesius undantagen och måhända Chanut. Som barn hade hon aldrig lekt med dockor; nu kände hon sig|144| ensam, nu behöfde hon dem. Hon, som |452|ingen vän hade, behöfde skapa sig vänner; men dessa vänner skulle hafva henne att tacka för allt. Hon ville skapa omkring sig någonting, som var hennes verk och utan henne intet. Så länge dockan nöjde sig att vara en nolla bredvid millionen, smektes och bortklemades hon; ville hon vara någonting sjelf, kastades hon bort som en onyttig leksak. Man kan ju också ledsna vid leksaker. Ju mera viljelösa de röra armar och ben, desto förr ledsnar en högboren ande vid slaftjenst. Alla Kristinas beryktade gunstlingar voro misslyckade försök att tillskapa vänner, misslyckade derför, att vänskapen, likasom kärleken, fordrar ömsesidig försakelse. Och Kristina begärde en försakelse, som hon ej ville gifva.
863 Allt bittert hat, alla anklagelser mot Bourdelot voro vanmäktiga, så länge drottningen ansåg sin värdighet fordra att taga en gäst och en främling i försvar. Den förnärmade svenska högadeln tillgrep en sista utväg. Grefve Magnus uppträdde å egna och embetsbröders vägnar med förklaring, att om ej den förhatlige gunstlingen afskedades, såge sig de höga riksembetsmännen nödsakade att begära sitt afsked.
864 Måhända skulle också denna ytterlighet varit fruktlös, om ej Klas Tott gifvit Bourdelot ett käpprapp. Detta slog an; det var just hvad Kristina sjelf hade velat göra, om hon varit en man. Och detta rapp fälde gunstlingen.
865 – Herrarne begära afsked,konsekvensändrat/normaliserat yttrade drottningen likgiltigt till Pimentelli.
866 Om Pimentelli svarat: – Vi främlingar hafva intet annat skydd mot den svenska afunden, än eders majestät,konsekvensändrat/normaliserat hade drottningen genmält: – Så vill jag ock försvara eder mot alla. – Men Pimentelli, som uppstigit på Bourdelots axlar, fann stegen nu mera obehöflig och svarade: – Om ers majestät behagar, skall jag rådgöra med doktor Bourdelot.
867 Rådplägningen är icke bekant, men desto bättre dess följder. Lika uppskrämd, som han nyss varit öfvermodig, beslöt doktorn att vika, men sälja sin ställning så dyrt som möjligt. Allt hvad räknekammaren lyckades sammanskrapa voro fattiga 10 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler, men han fick förskrifning på 20 000konsekvensändrat/normaliserat, dertill nödtvungna dyrbara presenter af hofvets närmaste och reste från Sverige»lika tungt|145| lastad med guld som förbannelser». En gång ur sigte, återtog han i Kristinas senare omdömen sin rätta gestalt: en skojare, hvars besök hon afvisade och hvars bref hon bortkastade olästa. Men med Bourdelot slocknade en långvarigare och mera lysande meteor i hofvets solglans. Grefve Magnus hade lyckats uttrötta sin välgörarinna och med sin efterhängsenhet mot Bourdelot undertecknat sitt eget afsked.
|453|
16. Mor och dotter.
Mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din moders röst!
868 I hvarje lif finns något föregående, som ej kan helt utplånas eller förklaras af ett efterföljande. I hvarje personlighet återstår någonting af en annan; ett ursprungligt band, som kan slitas, förnekas, glömmas, men icke tillintetgöras, emedan det tillhör väsendets rot. En varelse utgår från en annan, börjar sitt lif i beroende vanmakt, afsöndrar sig efterhand till en exsistens för sig, blir ett sjelfständigt jag, blir ett äpple, som stundom faller långt från trädet; men sambandet med dess ursprung qvarlemnar, som den afklippta nafvelsträngen, alltid ett ärr. Moder och barn äro icke två ljus, af hvilka det ena tänds vid det andra, hvarefter båda brinna sin tid ut, det ena förr, det andra senare. Det finns alltid något af plantan i fröet och af fröet i plantan.
869 Drottning Kristinas moder, Maria Eleonora af Brandenburg, står i historien bortskymd först af sin gemål, sedan af sin dotter. Hon, som endast qvarlemnat minnet af sin skönhet, sin kärlek, sin svaghet och sitt vankelmod, står mellan två kolosser på Sveriges thron så hjelplöst liten, att man endast för hennes plats som drottning egnat ett flygtigt medlidande åt hennes känslor som qvinna. Och|146| dock har hon icke gått så spårlös förbi, som mången trott. Hon har qvarlemnat ett historiskt arf, ty motsägelserna hos hennes dotter äro reflexer af motsägelserna mellan fader och moder. Fadren kunde uppoffra allt för en stor idé, modren allt för ett litet hugskott. Något hänsynslöst fanns hos alla tre, men hos fadren gentemot sig sjelf, hos modren gentemot sin omgifning, hos dottern gentemot allt, som icke var hon.
870 Maria Eleonora var hela sitt lif igenom ett vackert, lifligt, nyckfullt barn. Född att älska, tjusa och le, kastades hon vid ett och tjugu år in i en jernhård tids nordiska allvar, som en blomma i snön. Hon ditfördes af en hjelte, en afgud, vid hvars sida hon glömde allt, och när hon ej såg honom en månad eller längre, frös hon i Sverige. När han slocknade, blef det natt kring barnet. Hon hade en dotter, hans dotter, som skulle ersätta honom, men som var för liffull att behandlas som en relik. Kristina blef sjelf från den stund hennes moder behandlade henne som ett opersonligt minne af fadren. Hon uppreste sig, fick medhåll och togs bort från sin moder. Klyftan mellan dem båda uppstod tidigt och vidgades sedan allt mera. Der funnos i båda samma sjelfviskhet och samma vankelmod; men den enas tråd hade spunnits af skört zefirgarn, den andras af segt silke.
|454|
871 År 1640, en sommarnatt, när Mälaren sof vid Gripsholms stränder, hade Maria Eleonora med ljudlösa årtag flytt från Sverige och riksförmyndarne för att, först i Danmark, sedan i Preussen, få gråta ut. När hon ledsnat vid tårar, – man ledsnar fort vid en ohörd klagan, – återvände hon till Stockholm 1647 och mottogs vid Dalarön af Kristina samt utanför staden af rådet med kungliga ärebetygelser. Hon inflyttade i slottet och bebodde med sin uppvaktning en del af vestra flygeln, men fortfor att lefva instängd med sina minnen. I början sökte man förmå henne att visa sig vid högtidliga tillfällen: hon var drottningens moder och en stor konungs enka. Hon vägrade, och man upprepade icke dessa försök. Man skulle ha glömt att hon fanns, om man ej stundom sett en flik af hennes svarta enkeslöja bakom gardinen af den kungliga logen i Stockholms Storkyrka, der man numera så sällan såg hennes dotter, drottning Kristina.
|147|
872 Det var vid höjdpunkten af Kristinas triumfer och början af hennes fall. Dotterns dagar ilade bort med fjärilflygt, modrens med snäckans långsamma enahanda. Maria Eleonora afskydde dessa lustbarheter, som hånade hennes tårar och af hvilka hon ej kunde undgå att höra ett återljud i sin afstängda cell. Men man kan icke alltid gråta, man måste, för att hvila de stackars ögonen, stundom tänka på något annat. Och Maria Eleonora hade, som dottern, en böjelse att förströ sig med pigsqvaller. Hon var i all sin enslighet invigd i dagens hofkrönika, dess skandaler nådde, förstorade och färglagda, ända till henne. Hon kände gunstlingarne och hatade dem, kanske mer af moderlig svartsjuka, än af ömhet för rikets välfärd.
873 Vid denna tid hade hon i Storkyrkan hört Emporagrius slunga sina bannstrålar mot hofvets flärd, och detta anslog henne. Hon kallade till sig den stränge botpredikanten och anförtrodde honom sina moderliga bekymmer. – Nåväl, ers majestät,konsekvensändrat/normaliserat sade han; – hvem är närmare än en moder att varna ett vilsefördt barn?
874 Maria Eleonora beslöt, ej utan bäfvan, att uppfylla denna svåra pligt. Hennes känslor för dottern voro delade mellan fruktan, sorg, harm och en qvarlefva af den forna afgudiska kärleken för hans barn, reliken. Kristina hade hvarje dag låtit genom en kammarfru efterfråga hennes majestäts helsa, men icke besökt henne sedan mer än en månad. Nu lät enkedrottningen, ceremoniöst som alltid, anmäla sitt besök hos regerande drottningen.
875 Hon klädde sig omsorgsfullt och, som alltid numera, svart. Hon bar icke mer det i en halfcirkel från pannan uppstrukna håret med de åtta stora diamantnålarna, diademet och den yfvigt ringlade hvita plymen deröfver; icke den vida, höga, i nacken uppstående spetskragen; icke halsbandet af |455|äkta perlor eller det stora, stjernformiga bröstsmycket af juveler, såsom man ser henne afbildad i yngre år. Nu nedföll öfver nacken och ryggen den svarta enkeslöjan, uppfäst vid pannan, medan hennes grånande bruna lockar kantade som en välvårdad ram de magra, gulbleka kinderna, tårarnas spårväg. Spetskragen var utbytt emot en liten och ytterst enkel lärftslinning, nedviken öfver den svarta klädningens axelfållar. Men sorgen hade icke förmått alldeles utplåna de unga årens kända|148| kärlek för sköna smycken. Hon bar ännu diamantörhängen, en glänsande hårnål, en dyrbar agraff af smaragder på bröstet och under denna en ordenskedja af guld och silfver. I dessa vackra och fint bildade drag hade alltid funnits en disproportion mellan en skarpt markerad romersk näsa och en svagt utbildad haka, nästan ett barns. Men åren och sorgen hade mycket förädlat nyckernas forna glada drottning. Allt det ojemna, trotsiga, regellösa i hennes person hade nu fått lugn och värdighet. De vackra blå ögonen strålade nu af en fuktig glans, som der icke sågs förr under de fint penslade ögonbrynen och som tycktes bedja om tillgift för den hyllning de fordom utkräft som en skyldig tribut.
876 En eftermiddag i mars 1653 infördes enkedrottningen af två kammarfruar i drottningens mottagningrum och lemnades allena med Kristina, som uppstod vid hennes inträde. Mötet var vördnadsfullt, men nog afmätt för att vara ett möte mellan mor och dotter. De togo plats i fåtöljerna. Man kunde nu upptäcka mellan båda en likhet, som sällan framträdde, emedan alla dotterns bestämdare drag liknade fadrens. Arfvet af modren låg i de drag, som antydde rörlighet och ostadighet, i ögonvinklarne, i mungiporna, kanske något i ansigtets hela oval, men mer i en fågellik, om otålighet vittnande kastning af nacken.
877 Ett litet fint ciseleradt bord stod mellan dem; det var nog att skilja dem åt. Kristina yttrade sin fägnad öfver besöket och hoppades, att hennes majestäts helsa nu skulle förunna dottern den glädjen att oftare se sin höga moder. Båda tilltalade hvarandra med majestätstiteln; det var endast modren, som vid utbrotten af sina känslor kunde förgäta detta styfva tilltalsord. Samtalet fördes på tyska.
878 – Jag har kommit för att fråga huru eders majestäts dyrbara helsa uthärdar hofvets lustbarheter,konsekvensändrat/normaliserat började enkedrottningen, rädd att ej få sitt ärende framfördt, om hon ej genast gick rakt på sak.
879 – Med mig är det ingen fara,konsekvensändrat/normaliserat svarade Kristina muntert. – Jag mår aldrig så väl, som när jag dansat en natt. Men kanhända störes ers majestät af musiken? Jag skall låta tillmura de fönster i balettsalen, som vetta mot eders majestäts våning.
|149||456|
880 – Eders majestät skulle hellre tillmura sina öron för smickrare och sin dörr för lycksökare,konsekvensändrat/normaliserat inföll Maria Eleonora, ögonblickligen glömmande all försigtighet. Hon var allt annat än diplomat, hon kunde aldrig lägga band på en känsla.
881 Kristina rodnade starkt. Snabb vrede var ett fädernearf, otyglad häftighet möderne. – Behagar ers majestät förklara sig tydligare? Jag förstår ej Salomos ordspråk utan uttolkningar.
882 – Ers majestät ... Kristine ... jag är din mor, jag nödgas med bedröfvelse säga dig den sanning, som ingen annan vågar frambära till en mäktig drottning. Hela riket är upprördt öfver ditt nuvarande lefnadssätt ... öfver ovärdiga gunstlingar, som trängt sig fram till din ynnest, medan du stänger ditt öra för dina trognaste rådgifvare. Några steg från mig, i din egen borg, har du inhyst usle uppkomlingar, ränksmidare, gudsförnekare, som hvar dag intala dig sina djeflaläror. Din fader har offrat lif och blod för den rena evangeliska läran, och hans dotter blygs icke att slösa sin gunst på hans tros dödsfiender. Kristina, min sistfödda, min enda återstående pant af hans kärlek, om du upphört att vara min dotter, så har du dock aldrig upphört att vara hans. Du kan icke, du vill icke förneka hans ädla föredöme, du vill icke befläcka hans stora minne, du kan icke gifva ditt konungsliga namn, dina ärfda dygder och din throns ära till spillo för samtid och efterverld. Du är för högboren för att sänka dig så lågt, du är för stor för att blifva lycksökares lekboll, du är för skarpsynt för att icke sjelf uppfatta det ovärdiga i ditt handlingssätt. Mitt barn, som varit allt för mig och nu är allt för ditt rike, mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din moders röst! Jag besvär dig att börja ett nytt lif för din Gud, ett lif för ditt rike, ett lif för din sanna ära ... jag vågar ej säga ett lif för din moder! ...
883 Hon måste afbryta; tårarna qväfde hennes röst. Hon var vacker i detta ögonblick, vackrare än i sin ungdoms fägring. Det stora minnet af en hädangången hade lyft henne, den svaga, nästan till höjden af hans storhet, bevingat hennes ord och stält henne öfver den kraftfulla dottern, som i allt var så mycket större, än hon. Kristina kände förvåningen kämpa med den uppstigande vreden.|150| Hon igenkände för första gången sig sjelf i modren, beherskade sig och svarade med oväntadt lugn:
884 – Jag tackar ers majestät för ett välment råd och skall betänka hvad deri eftertänkligt vara kan. Men om trosfrågorna lärer intet vara rådeligt att nu disputera. Det är presternes sak.
885 Om Maria Eleonora låtit sig nöja med denna halfva seger, hade hennes ord kanske efterlemnat ett spår, och hon hade vunnit mer, än hon kunnat |457|vänta. Men olyckligtvis var hon ej klarsynt nog att veta sin tid och hänfördes af sitt brinnande nit för den evangeliska läran till ett nytt utbrott, som blef ödedigert.
886 Hon uppstod, fattade drottningens hand och sade: – Hvarför ej tala om tron? Är icke själarnas välfärd det enda nödvändiga? Ers majestät, min dotter, det är ju derför jag kommit till dig, det är bekymret för din själ, som icke lemnar mig ro hvarken natt eller dag. Det sägs, att du mottager hemliga anhängare af den påfviska läran. Åh, denne doktor Bourdelot, som förnekar Gud, hvad är han emot påfven! Vet du icke, att påfven är Antikrist, att det är han, som dödat din fader och nu traktar efter att dräpa din själ? Du, du, du kan emottaga hans utskickade, och jorden öppnar sig icke under din fot, och din faders dotter förgås ej af blygsel, när hon småler emot hans mördare!
887 Detta var för mycket. Kristina drog häftigt sin hand tillbaka. – Det är nog!konsekvensändrat/normaliserat utropade hon. – Ers majestät kan säga mycket, som jag af skyldig vördnad kan åhöra af en moder; men ers majestät kan ej gå andras ärender och begära för dem samma undseende. Jag vet ganska väl hvilka de äro, som tubbat ers majestät till detta besöket; men jag skall lära dem att också veta hvem jag är. Säg dem, att öfver mig skola inga prester råda eller mig förevita hvem jag bevärdigar framför dem med en kunglig ynnest. Jag tänker, att eders majestät nu har uträttatoriginal: utträttat deras ärende och har intet vidare att der lägga till, än att jag önskar eders majestät all högönskelig välmåga och säger härmed valet.
888 Vid dessa ord lemnade Kristina med en kall bugning sin moder allena. Maria Eleonora återfanns af kammarfruarna badande i tårar under konvulsiviska snyftningar, som liknade en hysterisk kramp. Hon kunde ej ens,|151| förrän senare på qvällen, återföras till sina rum. När detta berättades för Kristina, blef hennes svar: – Hon har sig sjelf att tacka för allt! – Senare på natten, när enkedrottningen ännu var ett rof för samma förtviflan, besökte Kristina henne och sökte lugna henne med tröstande ord. Det lyckades henne för ögonblicket; Maria Eleonora var alltid ett barn af stundens intryck. Men från denna dag var klyftan mellan mor och dotter oöfverstiglig.
889 Enkedrottningen hade fått nog af hofvet i Stockholm och flyttade snart med sin lilla hofstat till Nyköping. Der besöktes hon två gånger af sin dotter, sista gången till afsked vid bortresan från Sverige. Dotterns thronafsägelse, bortresa och öfvergång till katolska läran kommo ett svagt, men älskande modershjerta att brista för alltid.
|458|
17. Hotande förebud.
Jag säger dig, drottning Jesabel, att om du icke skiljer Baals prester ifrån dig ...
890 Underliga motsatser rörde sig i Sveriges rike och hufvudstad denna vår 1653. Nattliga lysande lustbarheter i slottet allt från den 10 januari, Ebba Sparres bröllopsdag; dagliga oordningar, upplopp, slagsmål och blodviten på Stockholms gator; uppror i Nerike, vapenslammer och afrättningar; öfverflöd och silke, perlor, ädelstenar, nya moder och nya komedier; ebb i räknekammaren,original: räntekammaren, (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888) missväxt, nöd och betryck i landsorterna. Efter hvarje fest vid hofvet en ljungande predikan mot tidens flärd af hofpredikanten Emporagrius. Liknande, aldrig yppade, men lätt skönjbara motsägelser röjdes i drottningens lynne och lefnadsvanor. Än uppsluppet glad, än sorgsen ända till svårmod, än sjelfsvåldigt fri i tal, drägt och seder ända till gränsen af hvad hennes tid ansåg för höfviskt skick,|152| än åter fin och snillrik med en konungslig värdighet, som ingen ostraffad vågade träda för nära, tycktes hon, oense med sig sjelf, beständigt undfly någonting inom sig, beständigt söka, och söka förgäfves, något utom sig, som skulle uppfylla, ändra, åter förlyckliga allt. En enda gång, vid afskedet sent på morgonen efter en lustbarhet, undföll henne till den nu mera bortflyttade ungdomsvännen Ebba Sparre ett af dessa halfva, gåtlika förtroenden, hvilka någon gång, nästan ofrivilligt, banade sig en väg till de slutna läpparna: – jag måste ju lefva! ... Hon måste lefva, hon, som lyckan bland alla dödliga rikast begåfvat, hon, för hvilken det mest storartade verksamhetsfält öppnade sig att uppfylla lifvet!
891 Tomheten, oron i detta lefnadssätt undföll icke de skarpsynte, men förklarades olika. En morgon hade rikskanslern till sig inbjudit grefve Magnus De la Gardie för att med honom, riksskattmästaren, öfverlägga om den stat för rikets inkomster och utgifter, hvilken han nu för andra gången utarbetat och ville framlägga för drottningen. Det hade varit ett tungt och tacklöst arbete; Danaidernas såll kunde icke läka mera ohjelpligt, än Kristinas hushållning. Och dock måste deri bringas någon reda och någon öfversigt, ty utan en sådan gick allt öfver ände.
892 – Här ser grefven,konsekvensändrat/normaliserat sade Oxenstjerna, pekande på sin slutsumma. – Den 1 januari 1646 uppgick statsbristen till 980 000konsekvensändrat/normaliserat daler; nu uppgår den till 3 millioner; om ett år skola vi hafva 4 millioner. Hvad är grefvens mening om detta?
893 – Hennes majestät måste med all skyldig hörsamhet göras underkunnig |459|derom, att tillgångarne ej äro outtömliga,konsekvensändrat/normaliserat genmälde grefve Magnus, synbart generad. Han hade sjelf fått en lejonpart af bytet och var ganska naturligt föga road af närgångna slutsummor.
894 – Jag har försökt ställa mitt tal i ziffror; med hvad lycka är nogsamt bekant. Intet törs jag falla hennes majestät besvärlig, och skickar jag mina söner, blifva de tillbörligen afsnäste. Kanske grefven vill åtaga sig ett ord uti detta ärendet? Jag skall assistera med räknekammarens bokföring. Gods och räntor bortskänkta till ett värde af 2 millioner ...
895 Grefve Magnus rodnade.
|153|
896 – Det torde ej tillkomma oss att nagelfara med hennes majestäts belöningar för tjenster åt riket.
897 – Ja visst, det faller sig något olägligt för oss, som blifvit belönade. Men är det bättre att låta de ofrälse stånden revidera räkenskaperna? Jag skall säga grefven en sak i örat: om icke vi nu hålla emot, om icke vi nu äro mätte, kommer den dag, när man tager ifrån oss allt.
898 – De skulle försöka! Här statueras just nu en varnagel på Norrmalm.
899 – I dag törhända. Men hvem borgar för kommande tider, när här sitter en man på Vasarnes thron? Min vilja var det intet att sätta hans furstliga nåde der vi mera gagn haft att först uppställa conditiones. Som det nu är, få vi draga in tyglarne. Hvad är det jag förnimmer om den nya hofhållningen? För två år sedan drogo der några snyltande latmaskar bort, och nu komma der hela flockar af nya. En rikskammarherre, en vice riksmarskalk, hvad vill det säga?
900 – Det är hennes majestäts bon plaisirspråk: franska, det rör intet mig,konsekvensändrat/normaliserat genmälde grefve Magnus.
901 – Nej, hvad skulle det röra riksskattmästaren, om hofvet kostar lika mycket som krigshären i fredstid? Men jag har hört sägas, att drängar och pigor intet fått ut sin lön på ett helt år, att der lånas vid hofvet hvar man kommer åt, men efter det intet mera är bruk att betala skulder, är krediten derefter, så att hennes majestät pantsätter Stockholms tullar för att kunna betala franska skräddare. Är det sant, att köksmästaren nyligen måste låna sex daler af vedhuggaren för att köpa ärter och fläsk på torget dagen efter en ballett, som kostat 20 000konsekvensändrat/normaliserat daler?
902 Den i nådens solsken fördunklade gunstlingen höjde föraktligt axlarna.
903 – Jag har ingen orsak att försvara det nu rådande regementet. Hennes majestät är ung, hon behöfver förlustelse och saknar ej dem, som hvar dag påfinna något nytt. Spanjorer, polackar, danskar, tyskar ...
904 Rikskanslerns blick mörknade.
|460|
905 – Grefven glömmer att tillägga svenskar. Det är de, som gjort början. Tag intet illa upp ett uppriktigt ord, om det ock gäller en hög frände. Den store kung|154| Gustafs stora dotter har förlorat jemnvigten derför, att hon fruktar sin efterträdare.
906 – Men, ers nåd ... Honom, som hon sjelf har upphöjt mot rådets vilja!
907 – Hon har upphöjt hans furstliga nåde, emedan hon var skyldig honom ett skadestånd för svikna löften. Nu fruktar hon honom, derför att han skall blifva hvad hon icke kan vara, en man på thronen. En man, som fruktar, är dyster och skuggrädd. En qvinna döljer sin fruktan under masken af fester och lustbarheter. Hans furstliga nåde gör väl i att hafva dragit sig undan till Öland ... Men hvad är å färde på gatan? Stygger skäller ... Så mycket folk!
908 De höge riksembetsmännens förtroliga samtal afbröts af ett döfvande larm. Hela gatan var uppfyld af två hvarandra mötande, stojande folkmassor, den ena kommande från Norrmalm, den andra från Södermalm. På båda malmarnes afrättsplatser hade anförarne för bondeupproret i Nerike nyss blifvit rådbråkade och deras hufvudmans spira släpad i smutsen. Stockholms skriande pöbel och gatpojkar, som fått sitt lystmäte af blod, hade dragit med sig skaror af nyfikne från alla samhällsklasser och sökte nu något föremål att skymfa och nedgöra, lika godt hvem, endast han kunde få namn af folkfiende. De hade skrikit sitt bifall i kapp med knektar och adelstjenare vid Nerikeböndernes blodiga stegel; nu vände sig deras vrede, med massornas vanliga logik, mot samma adel, som bönderne velat ihjelslå. Sedan 1650 var intet så populärt bland de lägre folkklasserna som detta ord: slå ihjäl adeln!konsekvensändrat/normaliserat adeln, som egde allt, styrde allt och, i mångas tanke, förtryckte allt.
909 Här var intet öfverlagdt uppror, ingen plan, ingen anförare. Folkmassorna visste icke hvad de ville, men skrika ville de. De hade mötts vid Norrbro, rikskanslerns hus låg närmast, men det var icke heller långt till De la Gardies palats på Riddarholmen. Om det fanns någon afundad, någon hatad man i Sverige vid denna tid, så var det grefve Magnus De la Gardie. Några ville låta honom umgälla åtta års öfvermod; andra förmenade, att den gamle riksräfven, kanslern, stod i spetsen för adelsligan; åter andra ville jaga bort spanjoren, som nu innästlat sig i drottningens gunst. Alla skreko om hvar|155|andra och kunde ej komma till något beslut, då en tillfällighet erbjöd skrikarne ett föremål, på hvilket de fingo låta sin vrede utbryta.
910 Rikskanslern hade en stor, lurfvig, svart gårdshund, Stygger benämnd, som i sin hundkoja utanför den stängda, vapenprydda, massiva ekporten vanligen var sin herres enda nattvakt. Stygger var på sin tid lika allmänt känd, som i en nyare tid Bismarcks rikshund, och skötte sin vakttjenst till |461|mera nytta för husbonden, än just till nöje för de förbigående. Nu kände sig denne trogne väktare förolämpad af skriket på gatan och gaf sin onåd tillkänna med ett ljudeligt skall. Mera behöfdes icke. Stygger var adeln, som skälde på folket; Stygger skulle plikta för herrarnes öfvermod. Ett hagel af stenar, käppar, isbitar och hvad man i hast fick fatt i slog ned öfver den olycklige trotjenaren, som fann reträtten i porten stängd och ej hade annan utväg, än att tjutande och visande tänderna söka sin räddning i flykten. En del gatpojkar förföljde honom med höga rop, andra begynte måtta sina stenar mot husets fönster; men så inrotad var respekten för »konungen utan namnet», att ännu ingen ruta klingat, innan ett nytt uppträde tilldrog sig hopens uppmärksamhet.
911 Kristinas tidehvarf var Oliver Cromwells. Predikandet hade med trosnitet, trosträtorna utbredt sig från de brittiska öarna öfver alla protestantiska länder. Det var underligt upprörda tidsvågor; många hädare, många botpredikanter. Allt tog parti: för eller emot. I Sverige och Finland var icke ovanligt att se en soldat framträda ur ledet, en qvinna ur folkhopen, ett barn från skolbänken för att predika. Så skedde äfven nu midt under gatans stoj. En yngre qvinna uppträdde, trasig, förvildad, med ovårdadt långt, mörkt hår, men ännu rörande ädla drag, spår af ett mera förfinadt umgänge och af förgången skönhet. Måhända hade hon varit kammarpiga vid hofvet, ingen kände henne; hon var en af de olyckliga, som, ännu lefvande, försvunnit ur verldens åsyn och ett ögonblick åter visade sig för att ånyo försvinna i det hopplösa fängelse, hvilket då kallades Danviks dårhus. Hon klef upp på en afvisare vid rikskanslerns port och gaf tecken, att hon ville tala. Sorlet tystnade, några betraktade med undran, några med häpnad denna profetissa, uppstånden ur de|156| lefvandes graf. Anden kom öfver henne; hennes insjunkna ögon fingo en sällsam glans, hennes magra händer grepo i luften, såsom ville de afvärja eller fånga något osynligt ondt. Hon började tala, i början långsamt och lågmäldt, snart högre, kraftigare, slutligen med en hänförelse, som ryckte massorna med sig.
912 – Gån bort!konsekvensändrat/normaliserat sade hon. – Gån bort! Det är icke här, som förbannelsen bor. Det är icke här, som Guds vrede hemsöker Sveriges rike. Gån bort ... ett litet stycke väg ... dit åt, dit åt! Till slottet!
913 Och hon pekade med handen mot konungaborgen, otålig att icke genast förstås. Ingen rörde sig. Många hade knotat öfver drottningens styrelse, klandret var allmänt, men ännu låg öfver Kristinas nyss så högt uppburna person en qvarlefva af beundran, en aftonglans af det tjusande skimmer, som ungdomens fägring, snillets trollkraft och segrarnes återsken hade utbredt |462|öfver denna lysande uppenbarelse på den svenska thronen. Ännu var man böjd att skylla allt på herrarne, på de utländske lycksökarne. Det pekande fingret väckte endast förvåning.
914 – Der är det!konsekvensändrat/normaliserat fortfor qvinnan med sin utsträckta hand. – Der är förderfvet! Icke i guldet, icke i perlorna, icke i lismarne, icke i lycksökarne, icke i komedianterne, icke i de fattiges hunger och de rikes öfverdåd, ingenstädes der ute i synliga och jordiska ting; – innanför är det, djupt, djupt i bottnen af en menniskosjäl, som ingen ser, men som utflödar till allt. Der är det, der, i ormens gift, i högmodet, i lustan, i det sjelfkära, egenvilliga, från Gud bortvända hjertat. Gån dit! Gån dit! Frågen henne hvem som der smyger i nattens mörker, hvem som natt och dag hviskar i hennes öra: det finns ingen Gud, det finns ingen Frälsare, det finns endast menniskor, som föddes i går och dö i morgon! Han ljuger, hon lyssnar; han bedrager, hon tror. Nästa gång säger han till henne: nej, det finns här i Sveriges rike endast en menniska, som har rätt att lefva, och det är du. Tänk icke på alla de andra, de äro födda för din skull, hvarför skulle du icke utsuga dem? – De äro din fotapall, hvarför skulle du icke trampa på dem? Ja, så säger han. Veten I, hvem han är? Det var han, som talade i lustgården till de första menniskorna och sade till dem: här är kunskapens|157| träd; I skolen vara som Gud! Men han har en klufven tunga, han säger icke nu, som han en gång sade på berget: fall ned och tillbed mig, så skall jag gifva dig hela verlden! Si, nu säger han: om du tjenar mitt rike, skall jag tillbedja dig! Hvad vill du, att jag skall gifva dig? Här äro lustarna: välj! Här är verldens tillbedjan: lyss! Vill du något mer? Vill du hafva äran? Tag henne! Makten? Är du ej enväldig? Friheten? Äro ej alla ofria, utom du? Guld? Ös ut, ös ut, hvarför spara? Är det något mer? Begär du hämd på dem, som klandra och oroa dig? Befall öfver pinbänk, stegel och hjul! Är det mer? Vill du vara en man? Jag kan ej omgöra skapelsen, men jag kan förderfva henne. Afsäg dig kärleken, låt hatet dia en jungfrus spenar! Prisa enviget, göd förtrycket; jag skall förvandla ditt qvinnohjerta. Begär du ännu något? Vill du förakta ditt land? Gör det, vänd ryggen åt alla dina pligter! Dåraktiga, du bevarar ännu ett arf af din fader, min fiende. Kasta det från dig, förneka honom, förneka allt, som hittills varit en qvinnas prydnad, en dotters hörsamhet, en drottnings ära, och jag skall förkläda dig till dygdens gudinna; ingen, icke ens du sjelf, skall mera igenkänna dig ...
915 Hon tystnade, stödde sig mot muren och inandades i djupa andedrag den vederqvickande vårluften. Hennes ord begynte finna ett gensvar. Många stodo viljelösa, förlamade af skräck. Andra röster blefvo allt högljuddare: |463|till slottet, till slottet! De afbrötos af nya utrop, än mera hotande, än mera våldsamma från den vansinnigas läppar.
916 – Drottning Jesabel, drottning Jesabel, hvar fördöljer du dig? Göm dig bakom dina murar; jag ser genom murarna! Täpp dina öron; du undgår mig icke, du måste höra mig! Jag är rösten ur det fördolda, jag är ditt samvete; mig kan du icke undkomma. Och jag säger dig, drottning Jesabel: om du icke förjagar frestaren, om du icke skiljer Baals prester ifrån dig och vänder dig till Herren din Gud, som du förnekar och öfvergifver, skall domen gå öfver ditt hufvud, innan femton månader äro till ände. Herren skall förjaga dig från ditt land, och du skall ingenstädes i himmelen eller på jorden finna ett fäste. Du är den stjernan, som uppgick i tidernas|158| afton och lyste halfva natten igenom, men slocknade bort i svarta mörkret, förrän morgonen kom. Du är det gyllene löfvet på bergets högsta björk, och himmelens fåglar sjunga för dig; men hvar är du, löf, nästa höst, när stormen sopar dig bort i frysande snö? Si, han kommer, han kommer, den dag, när allt tomt sken förgås och alla lofqväden äro falnande aska. Då kommer rösten till dig och säger: hvar är din första kärlek? Drottning af Laodicea, märk, att jag förkunnar dig detta förut, på det du må tro, när det skedt är. Emedan du säger: jag är rik och hafver nog och behöfver intet, och vet icke, att du är eländig och jämmerlig, fattig, naken och blind, så råder jag dig att köpa guld, luttradt i eld, på det att du må blifva rik, och hvita kläder ...
917 Hon afbröts i halfva meningen. Rikskanslerns hus var omtänksamt försedt med en bakport åt den på andra sidan löpande gatan, och på denna väg hade ett ilbud afsändts till högvakten. En stark afdelning af lifgardet till häst under Totts befäl ryckte fram, skingrade, utan annat motstånd än skällsord, den stojande folkmassan, bemäktigade sig talarinnan och återförde henne till Danviken. Uppskakade, droppade skarorna bort på angränsande gator. Ännu länge genljödo i mångas öron de skräckfullt hotande orden: drottning Jesabel, drottning Jesabel! Qvinnans namn har ej blifvit kändt, hennes ord äro icke antecknade, men i tidens krönika omtalas hon som en Sibylla, hvilken för drottning Kristina förkunnade Ragnarök.
918 Samma qväll blefvo Pimentellis fönster inslagna. Ingen af de hatade utländingarne vågade visa sig utan eskort på Stockholms gator.
|159||464|
18. Karl Gustaf på Öland.
Fångne titan, fjettrad vid klippan, när skall du bryta din fjetter?
919 Ungefär på midten af den långa, smala kalkklippa, som kallas Öland, reste sig på drottning Kristinas tid en gammal borg, som blifvit ombyggd af Johan III och kallades Borgholm. Den, som i våra dagar gör sig mödan att uppklättra öfver en i berget banad stig till de ännu storartade, fastän vanvårdade slottsruinerna, öfverraskas af det betydande utrymme, som gruset af en förgången herrlighet upptager. Borgen var på sin tid välbefäst, hade två stora och två mindre torn samt egnade sig med sitt ensliga läge vid stranden af Kalmar sund förträffligt till bostad åt en furste, som valt denna fristad långt från hufvudstadens faror för att i ostörd ro kunna uppgöra framtidsplaner, minnas, hoppas och – vänta.
920 Sveriges thronföljare, pfaltzgrefven Karl Gustaf, som icke fått drottningen, men förlofvats med kronan och derutöfver fått Öland till sårabot, hitflyttade vid skördetiden 1651 och regerade här ett litet fylkesrike, utan krigshärar och flottor, utan hof och komedier, men med goda jagtmarker, gamla krigskamrater, frihet att plantera och bygga, Sverige framför sig på andra sidan om sundet och kring sig ett folk, som älskade honom. Landtligare och mera idylliskt kunde ej en fältherre hvila ut efter trettiåra-krigets mödor. Att plöja och så i den förvittrade kalkgrunden, att tåligt invänta skördens mognad och, som andre landtjunkare, fördrifva den ensliga vintern med jagthistorier, gästabud, tärning och schackspel, dertill var denna örn i sitt klippnäste icke skapad. Får man tro folksägnen, har han icke nekat sig försmådde friares ersättning för den kärlek, som han så länge förgäfves eftertraktat; i hans ungdoms historia finnas flera hårlockar, än Hagar Rynings. A. A. Afzelius har upptecknat Ölandsvisan om Svanen och Svana-lilla:
|160|
konsekvensändrat/normaliseratHvar har du varit så länge, Svana-lilla hvita?
Jag har varit i främmande land,
Tvättat mig och mina barn. – Svan, Svan sälle!
För min nåd, för min ära,
För min dans, för min kära
Drar jag mig åt Öland.konsekvensändrat/normaliserat
922 Men Karl Gustaf trängtade till handling. Der var beständigt en röst inom honom, som sade: verka, handla, din tid är kort! Och han nybyggde |465|södra delen af borgen, han planterade träd och anlade Borgholms numera förvildade park med dess trädgård; han red till sina bönders gårdar, förhjelpte dem ur vanmakt till välstånd, upptog ödeshemman och nyodlade Skedmossen. Äfven detta var honom icke nog: han ville äfven som landtjunkare utföra ett storverk.
923 Midten af södra och mellersta Öland upptages af en ofruktbar, rödaktig kalkås, som kallas Allvaren. Norr om Borgholm, der ön smalnar i Norra Motet, lemnar Allvaren plats åt en allmänning af skog och rikare växtlighet. Här var jagtmarken, här betade rådjur och kronhjortar, bestämda för sin herskares kulor. Och då dessa djur ofta gjorde ohägn på de odlade egorna längre i söder, företog sig Karl Gustaf ett motstycke, fastän i mindre omfång, till den ryktbara kinesiska muren. Dagligen red han ut att bese huru hans krigsbyte användes till ett fredens verk, som gaf odlaren skydd, fångne förbrytare arbete och den fattige dagspenning. Slutligen sträckte sig ett stengärde med två eller tre portar tvärsöfver hela ön från östra stranden allt till den vestra.
924 – Nu har jag gärdat mitt Öland, såsom jag en gång skall gärda Sveriges rike,konsekvensändrat/normaliserat utropade pfaltzgrefven hurtigt till krigskamraten öfverste Paul Würtz, som åtföljt honom på sista ridten till den färdiga muren.
925 – Dertill lära allt gå några bördor sten,konsekvensändrat/normaliserat svarade Würtz. – Men vi kunna ju flytta fjällen ett stycke längre söderut.
926 Något skulle ett kungsämne företaga i dådlös fred. Men det fanns långa, ensliga stunder, när den bragdtörstande anden förtärde sig sjelf i brinnande längtan. O, denna väntan, denna ovisshet, denna dödande overksamhet! Morgonen efter en sömnlös natt satt Karl Gustaf|161| vid tornfönstret i norra slottsflygeln, der han valt sin bostad, och betraktade tankfull sundet i vester med det hvittskimrande Kalmar slott längst borta vid horizonten. Afståndet var icke längre, än att Borgholm med nutidens spegeltelegraf lätt kunnat samtala med Kalmare-unionens åldriga vagga. Men hafvet låg deremellan, hafvet, som förenar så mycket och åtskiljer så mycket. Sveriges fastland var så litet mot verlden, men mot Öland var det en verld, och Karl Gustaf ville med Sverige eröfra verlden. När, när skulle denna dröm blifva en verklighet? Han var så genomtrött att bida och gäckas. Hellre ett eget torp, än ett furstendöme under en annans, en qvinnas, spira! Fångne titan, fastnaglad vid klippan, när skall du bryta din fjetter?
927 Framför honom låg Cæsars historia om galliska kriget, men hanoriginal: kan läste icke, han stirrade ut mot hafvet. Vinden var östlig, styf bris, nära half storm. En ensam kryssare arbetade sig ihärdigt fram mot vinden med kurs på Borg|466|holm, nödgades göra långa lovar, försvann, dök åter ur vågen och kom med hvarje slag knappt märkbart framåt. Detta segel skulle medföra post och budskap från Stockholm, men det skulle snart komma i lä för ön, det skulle ej uppnå Borgholm förrän mot qvällen. Åter väntan, beständigt väntan! Hvilka tidningar skulle det medföra? Kanske åter en ny gunstling, åter en ballett, en ringränning, en sammansvärjning? Karl Gustaf hade haft nog af Messeniernes dåraktiga pojkstreck, som kunnat störta honom sjelf, om han ej i tid blifvit varnad och skickat det förrädiska brefvet till drottningen.
928 Klockan var 8 på morgonen. Det var timmen för slottsfogdens föredragning. Detta lilla örike hade ock sina regeringsbekymmer.
929 Fogden infann sig underdånigst med föregående veckans oliqviderade byggnadsräkningar. De stego till ett belopp af 960 daler silfvermynt.
930 – Gå till Mickelson!konsekvensändrat/normaliserat sade slottsherren förströdd, i det att han påtecknade sitt godkännande.
931 – Kamrer Mickelson har ännu intet betalt förra veckans räkningar,konsekvensändrat/normaliserat dristade fogden invända.
932 – Så vänta!
|162|
933 Fredskassan på Öland var tommare, än krigskassan i Tyskland. Ökonungen hvisslade en bondvisa och ringde på sin sekreterare Stefan Gambrotz, adlad Hirschenstjerna.
934 – Skaffa mig pengar, Gambrotz!
935 Sekreteraren kände ställningen, strök flata högra handen öfver den flata venstra och höjde på axlarna.
936 – Hvad nu, din brödlöse parasit, afspisar du mig med flata handen? Hvarför har du lärt dig skrifva så fagert pränt, om ej för att krama guld ur gråstenar?
937 – Eders kungliga höghet är icke fattigare än svenska kronan. Hennes majestät har sämre kredit, än sin förste undersåte.
938 – Men jag håller inga dansmästare, jag, Gambrotz. Jag har nog af rådlöse micklar. Skrif till judarne! Pantsätt Öland!
939 – Hennes majestät har öppnat underhandlingar med Israels folk. Texeira visar henne till Ruben Zevi; Ruben Zevi insinuerar, att Texeira är den, som har råd till allt.
940 – Wurst und Wuth!språk: tyska Snylta oss till ett friherreskap någonstädes i Finland! Der är godt om land.
941 – Lita intet på det, ers höghet! Kung Karl X tar det tillbaka.
942 – Tror du? Möjligt. Han lärer få omak att sopa rent efter dansmästarne. Hole der Teufel Wind und Post.språk: tyskaDer krabblar det degtråget ännu ute på |467|sundet. Säg till om kopplet och hästarne! Här är fängelseluft. Borgholm duger lika godt som Örbyhus att förgifta Vasablod.
944 – Låt sadla, jag rider ut. Posten må gå till hafsbottnen. Hvad angår mig Stockholm? Skaffa mig pengar, Gambrotz; ställ till ett krig!
945 Åtföljd af en stallknekt, red ökonungen Karl Gustaf ut längs vestra landborgen, der han under ridten kunde se hafvet, klippan Jungfrun och Kalmar. Hans håg stod ditåt, men vestkusten låg nu i lä, han sökte stormen. Han red in mellan bergen, sprängde öfver halsbrytande klyftor och hala hällar, kom på höjden af landborgen och fick sitt lystmäte af luft. Den ena stormilen efter den andra fladdrade i hans svarta hår, rusade in genom klyftorna, dref upp skyar af grus och kalkdamm, piskade ljungen, luggade enrisbuskarne, kastade fiskmåsarne ur|163| deras kurs och tog slutligen hatten af Sveriges blifvande konung. Den vackra gula baretten, prydd med en örnfjäder, trillade oåtkomlig från häll till häll, hasade utför sluttningen och försvann i hafvet.
946 Stallknekten fick äran afstå sin hatt och barhufvad följa sin herre till Köpings prestgård, der de båda landborgarne sammanlöpa. Hos vördige far i Köping dröjde prinsen ända till qvällen, icke försmående prestgårdens husmanskost. Det var sådana förtroliga besök, som gjorde Karl Gustaf kär för hans örike. Han gaf sig god tid, lät sig det hembrygda ölet väl smaka, besåg vördige fars åkrar och stall, köpte på kredit det vackraste fölet, slog trissa och sköt till måls med pojkarne, lyckades jaga den ena purpurskyn efter den andra på äldsta dottern Valborgs kinder och tycktes platt hafva förgätit Stockholm, drottning Kristina, kronor och krigsbragder, när ett ilbud från Torslunda kom att förkunna Kalmare-postens ankomst. Posten var dock den hårfina tråd, som band ökonungen samman med verlden. Två minuter derefter satt han åter till häst med Valborgs törnros i den lånade hatten och sprängde öfver hällarne i ett galopp, som kom gnistor att spraka under gångarens jernskor.
947 Karl Gustaf var en statsman från unga år, han behöll för sig sjelf hvad der ej var nyttigt att komma till andras öron; men han var för enslig på Öland för att ej behöfva en vän, i hvars tystlåtna vård han kunde låta ett öfvermått af tankar och känslor fritt strömma ut. Tidigare hade han öppnat sitt hjerta för fadren och för Lorentz von der Linde; nu var Paul Würtz hans förtrogne på Öland. Sekreteraren Gambrotz framräckte brefven och fick sina ordres om mindre vigtiga angelägenheter. Andra rapporter återstodo, hvilka emottagaren läste med tyst uppmärksamhet. Han hade sörjt för kunskapare i Stockholm, hvilka meddelade honom dagens hofkrönika och kulissernas |468|hemligheter. Sekreteraren bortskickades; läsningen fortsattes i enrum med Würtz.
948 Oförväntadt utbrast prinsen i en så uppsluppen munterhet, att Würtz fann sig föranlåten fråga hvad det var, som så roade hans kungliga höghet.
949 – Bourdelot, ännu alltid Bourdelot!konsekvensändrat/normaliserat utbrast Karl Gustaf. – Brefvet är fyra veckor gammalt. Min käre|164|Munthelius*)Doktor Johan Munthelius, adlad Lagercrona. har haft annat att tänka på, hans hustru har fått tvillingar. Märk hvad han skrifver! Jag skall för allt i verlden ställa mig in hos Bourdelot för att Munthelius må blifva adlad, och efter tvillingarne äro matfriska, bör han få tre eller fyra bondgårdar i gratifikation. Jag bedes rekommendera Bourdelot hos min bror hertigen, som skall kännas på pulsen. Jag bör ej underlåta att skrifva till Bourdelot, huruledes jag mig nu comporterar, efter han med all gewalt vill hafva mig kranker och kurera mig; det går intet af för mindre. Skulle jag, olyckligtvis, vara sund som en Ölands hasselnöt, skall jag icke förty begära ett recept af Bourdelot, för att han må kunna uppvisa min begäran för hennes majestät. Hvartill Munthelius tillägger, att jag intet behöfver bruka receptet, allenast jag ställer mig som lifvet deruppå hängde. Och allt detta sedan vår berömde franske doktor numera är som en svanslös hund på rymden från Sverige! Hvad säges om en så flink postgång och så kuranta nyheter? Det synes på stockholmarne, att de tro Öland ligga i månen; derför är jag ju här.
950 – En går och en kommer,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Würtz. – Eders höghet får samma besvär med doktor Bourdelots efterträdare.
951 – Ja, hvarför intet med Chanut, Ulfeld och Radjeovski dertill? Men mot sådant folk kan man bruka värjan; det likar mig bättre än duellera med piller. Kläd ut en räf eller en markatta, häng dit en utländsk skylt, nog går öreslanten för guldmynt. Hör, för under skull, hvad Gilius**)Registratorn Gilius Giliusson, adlad Ehrenberg. skrifver! Bankett i Jakobsdal och ballett i slottet till ära för Don Pimentelli. Han bor, som Bourdelot, i Stockholms borg och håller privat konselj om rikets angelägenheter. Lyckliga Sverige, åt hvilket en spansk grand af tredje rangen stundom egnar hela sin dyrbara förmiddag, stundom halfva natten! Mazarin är slagen, inga fraser förmå trösta Chanut. Würtz, vi måste à tout prixspråk: franskainsinuera oss hos denne Pimentelli; han disponerar allt Perus guld.
952 – Pank, ers höghet, pank! Det sägs, att alla Filip III:s domäner äro pantsatta hos Ruben Zevi i Regensburg.
|165|
953 – Åter Zevi! Stå då desse judar i förbund med djefvulen?
|469|
954 – I allt fall med konungarne. Hvarför tror ers höghet, att Sverige nu röstar för Ferdinand III:s son vid thronföljarevalet i Regensburg?
955 – Dumt prat! Har du detta af Nils Tungel? Den tvetungade ormen! Kristina säljer icke sin röst. Nej, Würtz; tala med respekt om din drottning! Så djupt nedlåter sig ej Gustaf Adolfs dotter.
956 Würtz teg, Karl Gustaf fortfor att genomögna sina rapporter. Ett omsorgsfullt försegladt bref med förvänd stil i utanskriften ådrog sig hans uppmärksamhet. Han bröt det och läste:
957 konsekvensändrat/normaliseratDersom eders kungliga höghet intet aktar sitt eget lif, så tänken på rikets välfärd! Kommen intet till Stockholm i denna tiden, förty de äro bestälde, som edert lif under resan utsläcka skola. Begifven eder intet till sjös; det jern är hvässt, som skall borra eder galeja i sank. De, som edert bord tillreda och eder dryck kredensa, äro intet att tro; tagen eder till vara! Herrarne löpa med sin åstundan till en hög person, den jag intet nämna tör, och intala densamma, att I stån efter riket till hennes skada. Och der så beklagelig sinnets ostadighet är, lära de intet försumma den att förgöra, som de rädas värre än pesten. Tagen eder i akt, nådig herre; önskar en onämnder, som i denna tidens farlighet eder och Sveriges rike trogen är.konsekvensändrat/normaliserat
958 Karl Gustaf räckte brefvet åt Würtz. Denna anonyma varning var den sjunde eller åttonde, som han mottagit sedan årets början.
959 – Herman Fleming eller Bengt Skytte?konsekvensändrat/normaliserat gissade Würtz.
960 Prinsen skrattade.
961 – Så manlig i svärdshugg och så barn i gissningar! Den tystlåtne hökungen Fleming? Och vindflöjeln Skytte, som kryper för grefvetiteln? Brefvet är från en ofrälse skrifvare, som ännu ej lyckats klifva in i riddarhuset. Dränka mig? Hvilket nöt!
962 – Undskyll! Han låter förstå, att andra medel ... Der är en törntagg qvar af Messeniska vefvan. Ers höghet är intet riktigt snöhvit i vissa höga ögon.
|166|
963 – Käre Würtz, säg mig hvad du behagar om herrarne; jag känner mina grisar, sad’ mor om pojkarne. Säg mig ock hvad du behagar om en viss hög persons narraktiga upptåg, allenast du utlåter dig med tillbörlig respekt. Men inbilla icke dig eller mig, att hon skulle nedrifva sitt eget verk, så länge det prisar mästaren. Invänd ej, att hon nedrifvit grefve Magnus, att hon låtit Bourdelot fara! De voro kattungar. Hvarför blefvo de efterhängsne? Vill du veta, hvarför hon ej nedrifver mig? Derför att hon behöfver mig, |470|derför att Sverige ej är outtömligt; derför att hon ej vill och ej kan regera, när ingenting mer finns att skänka bort. Derför att jag prisar mästaren och derför att jag kan vänta.
964 – Endast schakalerna, endast åsnorna kunna vänta. Stridshästen skrapar marken med sin hof, örnen spejar beständigt efter byte. Borgholm är en örnbur, gallret förlamar, riket går under, ers höghet kan icke vänta ...
965 – Jo, jag kan. Men jag måste lovera ...
19. Stjernan och skyddslingarne.
Jag är Kristina.
966 Italienarne hade spelat komedi för drottning Kristina i Jakobsdal; derefter hade hon företagit en promenad i vagn och månsken genom det sofvande Stockholms tysta gator. Det ovana bullret af hästhofvar och vagnshjul vid denna tid på dygnet väckte än här, än der en fredlig borgare, som nyfiken tittade ut genom sitt smala fönster, skakade på hufvudet och kröp tillbaka under sin skinnfäll.
967 – Hvad är det?konsekvensändrat/normaliserat frågade hans hustru i sömnen.
968 – Ingenting,konsekvensändrat/normaliserat svarade borgaren. – Det är endast vår nådiga öfverhet, som vakar för landsens bästa.
|167|
969 Klockan var 3 på morgonen, när drottningen gick till hvila i Jakobsdal; samma tid, när hon förr brukade uppstå. Sömnen flydde nu, som ofta förut, hennes ansträngda nerver; tankarnes smeder fortforo att hamra sitt städ i denna hjerna, som rymde så mycket och ville inrymma allt. Hon var trött, missnöjd och visste ej hvarför. Beaulieu, dansmästaren, hade ju denna afton uppfunnit något alldeles nytt. Italienarne hade spelat, sjungit och dansat så förtjusande väl; hon hade sjelf varit road; banketten på qvällen hade varit så lifvad. O, hvad man skrattat; Pimentelli hade varit så älskvärd; fransmännen, som afundades och hatade spanjoren, hade uppbjudit hela sin qvickhet för att fördunkla honom. Louis XIV, barnkonungen, kunde ej uppvisa ett sådant hof. Hvarför var hon då missnöjd? Migränen, blodvallningen ... Hvarför befalla allt och ej kunna befalla lifvets pulsar? Skulle hon åter tvingas att låta öppna en åder? Men hon behöfde sitt blod, hon hade velat kasta alla läkare bakbundne i Norrström.
970 Det var i maj och natten långt liden, det borde ju redan dagas? Hon stod upp, gick till fönstret och sköt undan gardinen. Ja, det började ljusna, men så svagt, att hon knappt kunde urskilja tornspetsarne. En stor, ensam stjerna |471|lyste ännu; de små begynte redan drunkna i morgongryningen. Kristina kastade sig besviken på bädden. Halfdagern var ej det element, der hon trifdes. Hel dag eller hel natt, helt lif eller hel död.
971 Hon hade tillslutit ögonen och försökte tilltrotsa sig sömnen, då ett bländande sken genomträngde de slutna ögonlocken. Hon såg upp och varseblef stjernan ... den samma stjernan, som en gång nedstigit till henne i Gripsholm. Likasom då, hade det glänsande fenomenet icke qvarstadnat på natthimmelen, det hade nedstigit till henne på en bred stege af ljus, flutit in i henne och inväft henne i trådarne af sin strålkrans.
972 Denna gång ville Kristina ej låta sig dåras af bländverk. Hon uppstod ånyo och tillstängde gardinen. Fåfängt; gardinen förlorade sig som en dimma i ljushafvet. Hon lade sig för tredje gången, drog natthufvan öfver ögonen och dertill ännu ett täcke. Lika förgäfves. Stjernan var inom henne; ett berg skulle ej hafva förmått att undanskymma dess glans.
|168|
973 – Men detta är ju förryckt,konsekvensändrat/normaliserat sade Kristina till sig sjelf, hon, som visste allt och ej mera trodde på något öfvernaturligt. – Jag måste vara sjuk eller galen af nattvak ... Rosette!
974 Hon ringde. Den franska kammartärnan, som efterträdt Fiken Lång, trädde in.
975 – Hvad är det för ett ljus, som tränger in här i rummet?
976 Rosette bedyrade förundrad, att hon ej såg något ljus.
977 – Se ut bakom gardinen! Det måste vara en eldsvåda.
978 Rosette såg ut, märkte ingen eldsvåda och bedyrade åter, att hon ej såg något annat än morgongryningen, strömmen, saltsjön och den midt emot slottet liggande Kastellholmen, allt, som det skulle och brukade vara.
979 – Ser du ingen stjerna?
980 – Mais si, majestéspråk: franska, der är en liten stjerna ofvanför Djurgården.
981 – Gå din väg, jag vill sofva!
982 Åter samma försök att undkomma skenet och åter lika fruktlöst. Stjernan begynte nu inflyta i tankeverlden. Hon antog bestämda former, som kunde förliknas vid de klangfigurer ljudet frambringar på en glasskifva, beströdd med fin sand, – ljudlösa ord, hvilka återgåfvo tanken så tydligt, så omedelbart, som hade de blifvit uttalade tätt vid ett lyssnande öra.
983 – Känner du mig?konsekvensändrat/normaliserat sade stjernan.
984 Kristina ville svara med det gäckande löje, som blifvit hennes andra natur: Ja, jag känner dig ganska väl, du är maran. Men hon förmådde det icke. Hon kände sig upplöst, nästan tillintetgjord i detta sällsamma sken, som uppfylde och beherskade henne.
|472|
985 – Jag sade dig ju,konsekvensändrat/normaliserat fortfor det hemlighetsfulla inom henne, – att jag skulle komma tillbaka om tio år. Du måste känna mig; jag är ditt väsens grund. Din yttre tillvaro är ett naturlif, din tankeverld är ett skenlif: jag är Kristina. Du kan lika litet undkomma mig, som du kan undkomma dig sjelf. Mins hvad jag sagt dig: jag är ett utflöde af den Allsmäktiges kraft, men ej af hans kärlek. I mig är en brist; denna brist är i dig, och denna brist måste fyllas. Jag har fått befallning att|169| utkora dig och bevara dig; jag har gifvit dig allt hvad jag kunnat gifva: hvem är, som du, i snille och kraft? Men kärleken har jag ej kunnat gifva dig; kärleken måste du sjelf söka och vinna. Utan kärleken är du half. Nu, märk hvad jag säger dig, ty jag kommer icke tillbaka förr än i ditt lifs afton, när du pröfvat min sanning. Hvarför är du uppfyld af dig, i stället att vara uppfyld af Gud, din krafts källa, och tjena honom med dina gåfvor i hans skapade verk? Jag vill säga dig hvem du är och hvad du är utan kärlek. Du är häfdernas måne, som lyser med lånad glans och vänder beständigt blott en sida åt jorden. Du är ditt tidehvarfs gåta, af hvilken man väntar allt, och se, der står intet åter. Du är kraft utan verkan, blomma utan frukt, ljus utan värme, stjernljus och icke solljus. Din kraft skall förgå, din blomma förvissna, ditt ljus slockna i mörker. Välj! Vänd om! Sök! Finn! Förnyas! Än är din tid, än kan Kristina omskrifva tideböckerna. Ett solhvarf ännu, och det skall vara för sent. Farväl. Jag vänder åter till urkällans ljus. Du, som ännu har valet, vänd ej om till ditt eget stiglösa mörker! Gå, som jag, att fylla din brist i den eviga kärleken!
986 Vid dessa ord bleknade skenet för den gryende morgonen. Stjernan flöt ut, som hon flutit in, i en bred, allt svagare strimma af ljus och steg tillbaka i de ändlösa rymder, från hvilka hon kommit.
987 Slumrerskan på bädden erfor en känsla, som hade hon sjunkit ned ända till bottnen af ett milsdjupt haf och arbetade med händer och fötter att åter uppkomma till hafsytan. Så bedöfvad, så förlorad i sig sjelf, som hon var, kände hon ännu en stark böjelse att protestera, tvifla, förneka, uppresa sig med återstoden af en kraftig vilja och ett mäktigt förstånd för att förvisa hela denna underbara företeelse till drömmarnas och bländverkens rike. Men hon förmådde icke fasthålla en klar och sammanhängande tanke; hon var så dödstrött, så öfvergifven, som hade tiden och rummet sjunkit bort undan hennes bädd och hon sväfvade rotlös i okända rymder. Äfven denna känsla flöt bort i fullkomlig medvetslöshet, och nu kom Lethes dödlika sömn, när man glömmer sig sjelf.
988 Rosette inträdde på tå klockan åtta på morgonen, då drottningen vanligen uppstod, äfven när hon vakat långt in på natten. Hon sof ännu; ett |473|lyckligt, nästan barnsligt|170| leende hvilade öfver dessa tidigt hårdnade drag, som stundom kunde vara så stränga, stundom så gäckande och en och annan gång åter så intagande blida. Ännu var fönstret skymdt af gardinen. Kammartärnan tilldrog den omsorgsfullare för att skymma dagsljuset, öfvertygade sig, att allt var i ordning för morgontoiletten, och lemnade dörren på glänt, när hon gick.
989 Drömmarnas skuggspel hade efterträdt den första dödlika dvalan. Kristina var åter ett barn på fjerde året; det var det äldsta minne hon kunde erinra sig. Hon satt på sin faders arm; han drog ut till det stora kriget och anbefalde henne med tårar i ögonen åt de församlade ständernas kärlek och omvårdnad. Hon var förvånad, men icke rädd för denna stora folksamling; alla sågo på henne, alla ville bära henne på armarna. Några hade långa grå skägg, andra så långa värjor; en hade mist sitt öga i kriget, och från det friska ögat droppade stora tårar. Hvarför gret den fule gamle soldaten?
990 Strax derefter var hon på åttonde året vid sin faders begrafning i Riddarholmskyrkan. Så många vackra fanor, men hvarför voro de alla trasiga? Och kanonerna smälde, så att det gjorde ondt i öronen ...
991 Åter, strax derpå, rymde hon från det mörka, otrefliga rummet i Nyköping, der hennes moder, enkedrottningen, höll henne fången. O, den låga salen, det tunga silfverskåpet, det svartklädda altaret, de beständiga tårarna, de långa bönerna, hvartill skulle de tjena? Hvarför fick hon ej vara fri och glad som en fågel i skogen? Hvarför älskade hon ej sin moder? Hvarför höll hon så mycket mer af sin faster?Hvarför kunde hon taga Johannes Mathiæ om halsen, när han tolkade för henne en lustig fabel af Esopus? Och Karl Gustaf ... var han ej vacker, var han ej hurtig, när han bar henne öfver den våta mossen vid Stegeborg eller drog henne upp ur dammen vid Rönö? Ja, hon höll af honom, hon lofvade ju honom ... Det kändes så varmt, så lyckligt kring hjertat ... fader, faster, lärare, gossen med de blå ögonen ... sjelfva desse skäggige gubbar, Sveriges ständer och allmoge, som så trohjertadt helsat den lilla flickan vid konungens död, det var dock allt kärlek, kärlek! Hon hade dock en gång älskat och varit älskad tillbaka. Hvilken solglans i dessa morgondrömmar! Hon vaknade, men dröjde ännu att|171| ringa på kammartärnan. Hon ville fasthålla denna dröm om lycka. Den skulle blifva så kort.
992 Rosette visade sig försigtigt i dörren. Verkligheten kom åter, illusionen var borta. O, den grymma, obevekliga verkligheten, att ej mer få vara ett älskande barn, att nödgas vara en drottning och vara endast sig sjelf!
993 Nattens bländverk stod oförklaradt framför henne. Fråga kunde hon |474|icke, men fortfarande tvifla, förneka, protestera och trotsa. Hvad var detta okända, förmätna väsen, som vågade innästla sig i hennes klara tankegång, gäcka hennes förnuft och diktera för henne en barnsaga som lag? Hon visste det icke, men kände, att hon åter var Kristina och ville förblifva Kristina.
994 Rosette var en af dessa mönstergilla franska kammartärnor, hvilka Molière så förträffligt skildrat, och förstod att vid påklädningen underhålla sin herskarinna med allt det hofsqvaller hon uppsnappat under gårdagens förlopp. Der cirkulerade nu en pikant historia: en duell mellan öfverste kammarherren grefve Klas Tott och förste stallmästaren Anton Steinberg. Totts värjklinga hade sprungit af vid fästet, Steinberg hade tillropat honom att förklara sig öfvervunnen, men Tott hade sprungit Steinberg på lifvet och brottats med honom, intilldess att båda af trötthet måste uppskjuta striden ...
995 Sqvallret agerade väckareklocka. Sådan var verkligheten. Hvem kunde lyssna derpå och fortfara att drömma?
996 Drottningen lät gifva sig de med senaste post och kurirer ankomna brefven. Ett bland dessa uppfylde henne med förvåning och vrede. Hon stirrade ännu på detta sällsamma, prydligt präntade bref med den turkiska halfmånen i sigillet, när Pimentelli lät anmäla sig. Han blef ej mottagen. Kort derefter anmäldes grefve Tott och blef mottagen.
Tredje delenoriginal: delen.
Makalösoriginal: Makalös.
[4][338][5]|339|Hugg honom i stycken, der han ligger inklämd i råttfällan!
1 Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Så mycket blod, så många tårar och ännu ej nog! Tidtals höll han in sina tyglar framför en stad eller två, betraktade hånleende diplomaternes försök att öfverlista hvarandra och fortsatte derpå den vilda jagten. Allt mera skoningslös trampade hästens hof på qvarlefvor af välstånd, rester af menniskolycka. Ryttaren hade afkastat sin första förklädnad; munkkåpan skylde icke mera hans skramlande benrangel; bibeln var icke mera hans högt burna sköld. Han red öfver fält och städer i hela sin afskräckande nakenhet, grinande af blodtörst och roflystnad, sträckande utan blygsel fram sina giriga händer, hvarhelst han ännu kunde hoppas ett byte.
2 I detta religionskrig, som blifvit ett röfvarekrig, klappade ännu här och der menskliga hjertan, som kunde blöda af sorg öfver så mycket elände. Gustaf II Adolfs störste lärjunge, Lennart Torstenson, var sin mästares efterföljare äfven deri, att han, sjelf obefläckad, sökte hejda sina krigares blodtörst, så länge detta var honom möjligt. Men det var icke längre möjligt. Kriget förvildades mer för hvarje år; egen nöd, hat och hämd, ständigt hazardspel om lif och lycka utsläckte till sist alla menskliga känslor. När soldaten gick i fält, hade han sagt farväl åt fredens sedvanor, fredens arbete, fredens aktning för andras rätt. Hvarför skulle han skona? Ingen skonade honom. Hvarför skulle han arbeta? Arbetets frukt var den förstkommandes rof. Hvarför skulle han spara? I morgon|6| skulle han dö. De, som ännu behöllo en inrotad kärlek till pligt och fädernesland, följde sin fana och frågade icke hvem de slogo eller hvar de härjade, endast det var en fiende, som måste falla för deras seger och
rikta
dem med sitt byte. De, som glömt, att de någonsin egt en torfva jord eller ett kärt hem, – och sådana funnos till många tusende i det förhärjade Tyskland eller det fjerran brödlösa Skotland, – sålde sig åt den mestbjudande eller den, som efter ett nederlag erbjöd dem nya utsigter till seger och plundring.
3 Kriget, som lossar alla sedernas och de husliga dygdernas band för att ersätta dem med den jernhårda militäriska disciplinen, framkallar beständigt |340|sällsamma motsatser. Hvem skulle hafva trott, att trettioåriga kriget, midt under sin förfärande upplösning af alla fjettrar på de vilda naturdrifterna, likväl hade att framvisa den
underbaraste
af alla motsägelser, ett familjelif i fält? Så var det likväl, och icke undantagsvis, utan nästan som regel. Alla större arméer, de kejserliga och tyska mest, de svenska och franska mindre, åtföljdes af en talrik 
trosspersonal
, till hvilken hörde qvinnor och barn. Trossens beskaffenhet berodde af fältherrens stränghet. Tillät han, som 
Wallenstein
, sina soldater allt för att samla till sina härar så många som möjligt, så släpade dessa härar med sig en mängd liderliga qvinnor, ofta föga mindre till antal, än soldaterne sjelfve. Var fältherren sträng, så förjagade han detta lösa följe, men tillät i stället soldaten att medföra hustru och barn för att hålla honom vid bättre mod under fälttågets mödor. Särskilde fältväblar anstäldes att sörja för dessa familjers transport, när hären bröt upp från ett läger, eller för deras qvarter och förnödenheter, när hären slog sig ned i ett nytt. Nyare tiders 
artell
och proviantering kände man icke då: soldaten fick hvad man kunnat medföra eller uppbringa, men oftast fick han sörja sjelf för sin kost och förplägning. Detta blef då hans hustrus omsorg. Hon kokade hans mat, hon tvättade och lappade hans kläder, så godt sig göra lät, men ofta nog sågo arméerna ut som leder af trashankar, åtskilda endast af vapnen, då ju uniformer endast brukades af kungliga lifvakter. Det var ingen lätt omsorg att anskaffa mat och kläder i fält. Soldathustrun inträngde i bondgårdarne, mera pockande än soldaten sjelf, genomsökte skåp, kistor|7| och källrar med fyndig roflystnad, spände sedan bondens häst för hans egen kärra och körde sitt byte till lägret. När ett kejserligt regemente en gång öfvergått en flod, befalde öfversten, 
uppledsen
vid den besvärliga trossen, soldathustrurna att qvarblifva på andra stranden. Då hördes en veklagan från alla leder i regementet, ty hustrurna medförde soldatens kläder och kokkärl; öfversten måste tillåta dem öfvergå floden.
4 Soldatens förbindelser voro ofta lösa nog, så att hustrurna ej sällan byttes eller såldes man och man emellan. Ju längre kriget drog ut på tiden, desto mer ökades barnskaran, ända dertill, att
Gallas och Hatzfeld
stundom medförde dubbelt större sällskap vid trossen, än de räknade soldater i ledet. Torstenson medförde på sina berömda 
iltåg
ett vida ringare antal, men alltid några familjer. Under sitt sista fälttåg åtföljdes han af sin maka Beata De la Gardie och deras fyraårige son.
5 Den store fältherren hade slagit ned som en ljungeld på det öfverraskade Danmark, tillintetgjort Gallas’ här, som skulle instänga honom i Holstein, och var nu ånyo på marsch för att afhugga den kejserliga örnens klor i dess |341|eget näste. Han hade vid slutet af år 1644 kastat sig in i Tyskland och stod vid början af året 1645 i Böhmen för att derifrån infalla i de kejserliga arfländerna och göra ett slut på Ferdinand III:s öfvermod. Med hjelptrupper från Bajern och Sachsen hade kejsaren lyckats hopbringa en ny här, som under Hatzfelds befäl följde Torstenson i spåren och hade befallning att hellre våga allt, än att, som Gallas’ härar, smälta bort i hunger och elände.
6 Den 23 februari
gamla stilen
1645 mot aftonen hade Hatzfeld uppnått den svenska hären i närheten af böhmiska byn Jankowitz eller, som några skrifva, Jankow, Jankau. Båda motståndarne voro ungefär jemnstarke, 16 000konsekvensändrat/normaliserat man hvardera, nära två tredjedelar kavalleri och blott en tredjedel infanteri, men det svenska artilleriet var öfverlägset det kejserliga. Bådas ankomst var en öfverraskning för de olycklige böhmarne, som trodde kriget förflyttadt till norra Tyskland och hoppats få andas ut efter de förra årens härjningar, men oförväntadt sågo sitt land ånyo lemnadt till pris åt lika fruktade vänner, som fiender. Allt hvad fly kunde flydde; endast en liten trupp resande|8| judar, vid pass 30 man stark, ansåg det rådligast att söka skydd vid den svenska trossen och fick, emot god betalning, rasta invid dess lägerplats.
7 Torstenson såg vägen till Österrike stängd och hade att välja mellan ett djerft anfall eller ett farligt återtåg. På aftonen red han ut i månskenet med en del af sin stab för att rekognoscera fiendens ställning och den obekanta nejden, som låg vidpass
3 tyska mil söder om staden Tabor och 5 mil (47 kilometer) sydsydost om Prag
.
8 Fältherrens vana blick uppfattade genast situationen. Han befann sig i en vild, glest bebodd bergstrakt.
I vester Jankowitz, i öster byn Wotitz
, mellan dem en oländig, kuperad mark, en slingrande bäck och en enstaka bondgård. Så långt ögat kunde urskilja, sågs i det svaga månskenet endast kulle vid kulle, mellan kullarna småskog, en obetydlig slättmark och smala dalgångar, bevuxna med ginst och 
porsris
. Man kunde knappt tänka sig en otjenligare plats för ett fältslag. Hatzfeld stod, redan väl förskansad, på de östra kullarna i en ställning, som ej kunde forceras utan stor risk och betydlig manspillan.
9 – Det går icke! Våra sqvadroner kunna ej röra sig utan att nedskjutas från småskogen,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade generalen af kavalleriet Arvid Wittenberg, i det att han missnöjd instack kikaren i fodralet. Denne beundrade finske hjelte, Torstensons högra hand, med sitt blyga, flickaktiga, fylliga ansigte, sin korta, korpulenta gestalt, sin trubbnäsa, sitt långa, mörkbruna hår, sina finrakade kinder, sina smala mustacher och små händer, motsvarade föga i det yttre sitt krigarerykte. Endast de lifliga, bruna ögonen och det bestämda draget öfver läpparna läto ana fältherren.
|342|10 – Infanteriet stormar höjden i centern, och kavalleriet kringgår flyglarne,
konsekvensändrat/normaliserat anmärkte den alltid oförvägne fransmannen, generalmajor Mortaigne.
11 – Nej, det går icke!
konsekvensändrat/normaliserat inföll i sin tur den lika oförfärade, men försigtigare skotten, generalmajor Douglas. – Vi hafva ingen öfversigt. Vi kunna segra på en punkt och blifva slagne på en annan.
12 En ung officer, som red näst invid fältmarskalken, utsträckte sin arm och pekade på en mörk kulle i sydost.
|9|13 – Här, ers excellens,
konsekvensändrat/normaliserat sade han, – är nyckeln till situationen. Låt oss besätta denna höjd, och vi dominera ställningen.
14 Anmärkningen röjde en blifvande fältherre, men behagade icke öfverbefälhafvaren.
15 – Jag skall begära eders furstliga nådes råd, när det faller sig lägligt,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Torstenson kärft och vände sig till de äldre generalerne. – Mina herrar,
konsekvensändrat/normaliserat sade han, – jag räknar på edert bepröfvade mod. Förråden tryta; stadna kunna vi icke, retirera än mindre. Låt oss i Guds namn våga ett fältslag. Ni, Douglas, anför vår venstra flygel, ni, Mortaigne, centern och ni, Wittenberg, högra flygeln. Lösen: hjelp, Jesus! Ställningen skall förändras. Ingen tid att förlora. En hvar på sin post!
16 Den unge pfaltzgrefven Karl Gustaf hade avancerat till öfverste för kurländingarne, sedan han bestod sitt första eldprof vid Leipzig. Nu svängde han småleende om sin häst med de öfrige. Snäsan hade riktats mot honom som yngst, men gälde mera de gamle. Så tillgänglig Torstenson annars var för erfarna råd, tålde han ingen motsägelse, när han uppgjort sin plan.
17 Vid samma tid på qvällen red fältmarskalken Hatzfeld ut med sin stab för att rekognoscera svenskarnes ställning.
18 – Om de icke angripa oss, skola vi attackera dem,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade han till sina generaler med en tillit, som han var långt ifrån att hysa inom sig. – De väntade oss icke så snart. Vi hafva dem i fällan; de komma hvarken fram eller tillbaka.
19 – För alla helgon, ers excellens, intet förhastande!
konsekvensändrat/normaliserat inföll den erfarne, kloke De Suys, hans öfverqvartermästare. – Vår ställning är den bästa, och Torstenson kan, nu som vid Leipzig, lura oss med en låtsad flykt.
20 – Hugg honom i stycken, der han ligger inklämd i råttfällan!
konsekvensändrat/normaliserat utropade häftigt de bajerska hjelptruppernas tappre befälhafvare Johan de Werth, som hade brådt tillbaka till Bajern för att försvara sitt land mot fransmännen.
21 – Han skall ej undkomma oss,
konsekvensändrat/normaliserat försäkrade Hatzfeld med samma tillit. – Ni, De Suys, anför centern, ni, De Werth, högra flygeln och ni, Götz, vår venstra flygel.|10| Lösen är nu, som alltid, Jesus Maria. Och Maria skall gifva |343|oss i morgon en herrlig 
victoria
. Hon har uppenbarat sig i drömmen för vår nådige kejsare och lofvat honom att ändtligen kröna den rättrogna kyrkans vapen med seger ... Grefve Götz, ni har midt emot eder flygel höjden der i sydvest. Ni besätter den ofördröjligen med artilleri och det bästa regemente ni kan umbära.
22 Dessa ord riktades till en jettelik ryttare i svart rustning med ett eldrödt skärp, som utvisade hans höga militäriska grad. Hela hären, hela Tyskland och halfva Europa kände denne fruktansvärde man, hvars blotta namn var en fasa för de olyckliga länder, hvilka hemsöktes af hans svärd. Hvar han gick fram i fiendeland, betecknade ett bredt spår af aska och blod hans väg; hvar han red genom vänners område, flydde allt hvad fly kunde för hans våldsamma utpressningar. Och
likasom för att rätt tydligt angifva den mission han hade att utföra som folkens gissel, hade han kallat sin svarta stridshäst Attila; der dess hofvar trampade, växte intet gräs mer
. Han var den kejserliga härens klubba; han hade stigit från grad till grad genom sin vilda, skoningslösa tapperhet, men när man anförtrodde honom befälet öfver en här, visade han sig oduglig till fältherre: han förstod endast att döda.
23 Fältmarskalken grefve
Hans Götz, Pasewalks grymme bödel 1630, Sachsens mordbrännare 1632
, den med blod, rof och förbannelser mest belastade af alla kejsar Ferdinands 
fälthöfdingar
, förde handen till 
stormhatten
och svarade:
24 – Skall ske, eders excellens! I morgon vid denna tiden skall jag dricka den heliga jungfruns eller djefvulens skål, lika godt hvem som gifver oss segern.
25 Det var ännu vinter, kölden hade tilltagit, jernrustningen kylde som is den grymme höfdingens bröst och armar. Vid återkomsten till qvarteret kallade han sin stallmästare Feldmann och lät gifva sig en bägare starkt spanskt vin. Dess innehåll flöt genom hans ådror såsom en eldflod.
26 – Hund,
konsekvensändrat/normaliserat röt han till tjenaren, – du har gifvit mig smält bly.
27 – Det är Toccadillas bästa, som ers nåd vann på tärning af den spanske generalen,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Feldmann,|11| en liten mörklett karl i de Götziska färgerna, svart och rödt.
28 Grefven hade ridit hårdt i dag, vinet fortfor att brusa som en lavaström i hans inre. Han beslöt hvila. Vresig kastade han sig i full rustning på tältsängen, med befallning att väckas efter en timme. Stallmästaren sökte sin korta vederqvickelse på en matta vid tältöppningen. Han hade, som trogen tjenare, smakat på vinet, äfven han, för att profva den rätta sorten.
29 Var det af vinet eller af dagens mödor, timmen förgick och derefter åter en, åter en och åter en. Herre och tjenare sofvo tungt. På en gång uppreste |344|sig båda och stirrade framför sig i det mörka tältet. Lampan hade slocknat, en svag månstråle inträngde genom en fogning i tältduken och skapade i de täta skuggorna en ljusgestalt, liknande en qvinna med högra armen sträckt emot höjden. Efter en stund hade månen flyttat sig, strimman försvann och med henne den spökbild hon framkallat i nattens skuggor.
30 – Jesus, Maria, det var hon!
konsekvensändrat/normaliserat framstammade stallmästaren, skälfvande i alla leder, när han åter befann sig i mörkret. Grefven sprang upp med en åtbörd af raseri och grep sin darrande tjenare vid strupen.
31 – Bekänn, skurk!
konsekvensändrat/normaliserat utropade han. – Du lät henne komma in!
32 – Vid alla helgon! Vid
sankt Jakobs
ben! Vid 
den helige Sebastians pilar
! Jag kan ej förklara huru hon kommit in. Ers nåd ... af barmhertighet ... jag qväfs ... fråga 
skyltvakten
huru han understått sig att insläppa en främmande qvinna.
33 Den förvånade skyltvakten bedyrade, att ingen kunnat intränga i tältet. Han hade bevakat ingången i snart fyra timmar, gått fram och åter för kölden och väntade aflösning.
34 Det var verkligen bistert kallt. Grefven famlade efter sitt svärdfäste, men besinnade sig, återvände till tältet, lät tända lampan och yttrade lugnare, men ännu i upprörd ton:
35 – Feldmann, det var hon. Hvarför kommer hon? Begär hon mitt blod eller ditt?
|12|36 Stallmästaren undvek den ömtåliga frågan med en fyndighet, som påtagligen röjde vana att parera tyranners hugskott.
37 – Ers nåd,
konsekvensändrat/normaliserat sade han, ännu hviskande, – var det hon? Var det icke snarare den heliga jungfrun, som kom att bebåda ers nåd och kyrkan en stor seger i morgon?
38 Grefve Götz försjönk i tankar.
39 – Den heliga jungfrun kommer icke till mig,
konsekvensändrat/normaliserat sade han bittert. – Det är länge sedan vi två voro bekanta. Jag hade fått på min lott en annan helig jungfru, och henne var jag nog dåraktig att gifva i din hand, som icke var värd att vidröra sandkornet under hennes fot. Hvad har du gjort af henne, eländige ögontjenare? Hon kom icke dit hon skulle komma.
40 – Ers nåd vet, att hon var svag, att hon icke i sitt dåvarande tillstånd uthärdade resans mödor. Ers nåd vet, att hon dog i Ingolstadt, att priorn i dominikanerklostret fick sexhundra
gyllen
till messor för hennes själ, utom en klädning af guldbrokad åt den heliga jungfrun ...
41 – Krigsbyte, Feldmann, blodbestänkt rof; derför går hon igen. Jag visste ju, att sådant icke duger till messor. Men lika godt, det är allt munkegnäll. |345|Jag var ju en gång en narr, jag som de andra, och trodde, att presten var Gud. Sedan jag gaf henne i din hand, är det slut med mitt himmelrike. Och det är likväl skada, icke på presten, men på Gud. Han behöfves ibland, om ej för annat, så för att stå den andre emot. Det förekommer mig stundom, som hade djefvulen fått makt öfver mig, sedan jag gaf mitt skyddshelgon åt dig. Gräf upp henne ur klosterjorden, Feldmann: jag skall bruka benet af hennes finger, det der fingret med ringen, till amulett! ... Hvad lider natten?
42 – Ers nåd befalde mig att väcka sig om en timme. Jag har vakat hela natten och pligtskyldigt påmint om tiden, men ers nåd sof så tungt, ers nåd hörde mig icke,
konsekvensändrat/normaliserat anmärkte tjenaren, angelägen att med den ena lögnen öfverskyla den andra.
43 – Hvad?
konsekvensändrat/normaliserat utropade grefve Götz, i ögonblicket mera klarvaken, än om man affyrat en kanon tätt vid hans öra. – Klockan är ½ 4! Usling, det blir din död!
|13|44 Han störtade ut. Månen hade gått ned. En frostig nattdimma låg öfver de mörka höjderna, hvilkas konturer aftecknade sig mot den stjernströdda himmelen. En del af lägret var redan i rörelse. Morgonsömnige utsträckte krigarne sina styfnade lemmar och begynte ordna sig i led under befälets kommando. En adjutant
afbidade
grefvens ordres vid ingången till tältet.
45 – Fort till öfverste von Seiffern med ordres att låta sitt regemente besätta kullen der i sydvest! Åtta kanoner och fyra sqvadroner ryttare följa. De infama
paddorna
hade bort stå der för en timme sedan!
46 – Jag har sedan en timme afbidat ers excellens’ ordres,
konsekvensändrat/normaliserat vågade adjutanten anmärka.
47 Detta var för mycket. Götz affyrade ursinnig en pistol, som svedde den unge krigarens hår, och kastade sig på sin svarta Attila för att sjelf leda den vigtiga, den anbefalda, men tyvärr så obegripligt försummade manövern. Det var för sent. När truppen ändtligen befanns under marsch, rapporterade spejarne, att en svensk kolonn redan satt sig i rörelse mot samma strategiska punkt af det vidsträckta slagfältet.
»Bära sig åt som Götz vid Jankowitz.»
48 Fältmarskalken Torstenson hade icke behöft erinras om vigten af den allt beherskande höjden. Redan före daggryningen den 24 februari skickade han en afdelning af Wittenbergs flygel att besätta höjden med artilleri. Samtidigt lät han hela sin här svänga åt höger, så att dess långa leder nu stodo utsträckta |346|från vester till öster mellan byarna Jankowitz och Wotitz, ej mera i norr och söder, som fienden sett dem qvällen förut. Manövern var ytterst svår på en oländig mark, men verkstäldes med|14| denna beundransvärda ordning, som Gustaf Adolf infört och som mer än en gång afgjort de svenska vapnens seger. Tysta, allvarliga, rörde sig dessa skaror framåt i morgonens halfskymning, utan att se hvarandra och utan att vika ett steg åt sidan, tilldess att hela kedjan slutligen, likt en mekanik, som ljudlös svänger på sina gångjern, stod ordnad i dalen nedanför höjden, beredd att möta sin fiende.
49 Denna skickliga och oväntade sidorörelse tvang Hatzfeld att lemna sin fördelaktiga position och likaledes uppställa sin front från vester till öster, norr om svenskarne. Den ofta nämnda höjden blef härigenom än tydligare en nyckel till båda härarnas ställning. Götz uppbjöd allt för att godtgöra sin ödesdigra försummelse. Der blef en kapplöpning mellan hans folk och svenska afdelningen, som hade längre, men banad väg till höjden, medan Götz måste genomtränga en tät småskog. Svenskarne hunno förut; deras kulor begynte vid Götz’ anryckande bortsopa hästar och karlar på bergssluttningen. Svärjande drog sig Götz tillbaka och sökte skydd i skogsdungen. Men äfven hit nådde de svenska kulorna; hans folk råkade i förvirring, togs i sidan af svenskt rytteri och upplöste sig flyende öfver dalgången.
50 Förgäfves sökte han hejda denna besinningslösa flykt. Så hade man aldrig sett Götz förr, och man hade dock sett honom i de blodigaste handgemäng, nedtrampande under Attilas hofvar hela leder af jernklädde krigare. Hans svärd nedmejade utan åtskilnad flyende egne och anstormande fiender. Han var fruktansvärd i sitt raseri; mot honom höll ingen stånd; hans häst tycktes lika osårbar som han sjelf. Men en osynlig hämnare hade utmätt hans stund och sände honom från fjerran
eldgap
ett jernklot, som menskliga lemmar ej kunde motstå. Det sista man såg af denne blodige bödel var hans blixtrande värjspets öfver ett moln af grus, der en svensk kanonkula slog ned. Hans styckade lemningar, blandade med den svarta Attilas blod, igenkändes på en guldkedja, fordom röfvad från Pasewalk. Hans eftermäle i Böhmen, der man glömt hans grymhet för att minnas hans olydnad, blef 
ordstäfvet: »bära sig åt som Götz vid Jankowitz»
.
51 Hatzfeld sände sin venstra flygels reserv i elden. Oordningen blef stor, till följd af terrängen. Samlade|15| rörelser voro omöjliga. Enskilda truppafdelningar anföllo och tillbakaträngde hvarandra. Utom större manspillan för de kejserlige, var ingenting afgjordt.
52 Fram emot middagen blef en paus i striden. Hatzfelds förändrade ställning hade lemnat vägen till Olmütz fri, och Torstenson öfverlade, om han |347|borde framrycka på denna väg mot Mähren. Men en half framgång var ej hans sed; fiendens oordning ingaf honom hoppet att vinna en hel seger. Han stormade en annan höjd, belägen i Hatzfelds center, men fann, mot förmodan, ordnade leder, kastades tillbaka och miste 10 lätta kanoner. Denna hans motgång blef signal till en ny strid utefter hela linien.
53 Början gjorde, mot ordres, sägs det, Johan De Werth med sitt tappra bajerska kavalleri. Mot honom stod Douglas med 10 sqvadroner, mest skottar och tyskar, samt 2 sqvadroner finske ryttare under öfverste Henrik Horn. Mellan hvarje sqvadron i båda svenska flyglarnes
första treffen
stodo 40 musketörer, också ett arf från Gustaf II Adolfs nya krigskonst. Bajrarne föllo för desse skarpskyttars välriktade eld, drefvos tillbaka, men kommo åter och åter om igen, som 
Pappenheimarne vid Breitenfeld
. Näst Pappenheim, hade den kejserliga hären ingen så beundrad och älskad hjelte, som Johan De Werth. Hvar hans bruna häst frustade och hans röda fälttecken lyste, der stupade allt framför honom, 
der var furie, som man den tiden så gerna uttryckte sig
. Fången, slet han sig lös; fallen under sin skjutna häst, besteg han genast en annan. Hela svenska venstra flygeln svigtade under hans hugg och var nära att sprängas. Reserven ryckte fram, men höll icke stånd mot den fruktade hjelten. Då märkte Douglas, att bajrarne, för hvarje gång de kastats tillbaka, åter samlade sig i skydd af en brigad fotfolk, som stod bakom linien. Redan dödstrött och förtviflande om segern, lyckades han förena qvarlefvorna af tre sqvadroner till en enda, högg in på det bajerska fotfolket och sprängde brigaden i stycken. Då fick De Werths folk intet andrum mer, skingrade sig och drog sin anförare med sig. Så nära segern, ville De Werth ännu på flykten vid Tabor ej erkänna sig slagen. Han gjorde allt för att samla sitt folk till ett nytt anfall, men de hörde honom icke mer, de flydde till 
Bajern, der De Werth snart åter|16|vann sitt rykte som oemotståndlig genom en seger mot fransmännen
.
54 Högra svenska flygeln var spridd mellan höjderna, jagande framför sig Götz’ slagne ryttare, när den angreps af starka kolonner från Hatzfelds reserv. Här stredo Wittenberg, Karl Gustaf, Axel Lillie och kärnan af svenska hären med Torstensons lifregemente i sin spets. Striden var hårdnackad och blodig. Götz, som tillåtit soldaten allt sjelfsvåld och alla grymheter, var afgudad af sina förvildade krigare; nu ville de hämnas hans skugga. Wittenberg behöfde hela sin krigskonst, Karl Gustaf hela sin oförvägna tapperhet för att samla och åter samla sitt skingrade folk.
Ändtligen
slöto sig deras leder med samma beundransvärda disciplin från Gustaf Adolfs tider och öfvergingo i sin tur till anfall. Desse segervane veteraner framryckte som |348|en fast sluten mur och trängde allt undan. Fiendens leder genombrötos, kastade om och flydde med lösa tyglar till Tabor. Hans artilleri blef taget och riktadt emot hans center.
55 Under denna heta strid, man emot man, mellan kullarna, blef ingen varse, att fem sqvadroner kejserlige
kuirassierer
kringgått ställningen och oförväntadt stodo i svenska härens rygg. Slaget hade varit förloradt, om icke desse djerfve ryttare råkat vara kroater och funnit ett lockbete, som kom dem att glömma allt för sin roflystnad. De stötte på svenska härens tross, som var lägrad i småskogen; fylda vagnar, vintunnor, qvinnor. Kroaterne kastade sig öfver vagnarne, hånlogo åt qvinnornas jämmerrop och började med van hand plundra. I detta deras käraste nöje stördes de, mot sin förmodan, genom ett modigt försvar af den annars föraktade trossbetjeningen. En ung man samlade kring sig de mest behjertade och anföll så eftertryckligt de plundrande, att de nödgades värja sig sjelfve. Ursinnige, bortjagade de den lilla skaran, men i nästa ögonblick var den åter öfver dem som en myggsvärm och tvang dem att lemna vagnarne. Det drog ut på tiden, Wittenbergs flygel hade segrat, kroaterne hörde skott falla bakom sig i skogen. Snart visade sig en sqvadron af kurländingarne och kom i rätt tid att befria Torstensons maka, just när hennes försvarare voro nära att duka under för öfvermakten. Kroaterne flydde, faran var öfverstånden.
|17|56 De kejserliges fotfolk i centern hade framryckt samtidigt med deras flyglar och anföll svenskarnes center. Här red Torstenson, hvilken ögonblickligen lät fylla hvarje lucka; här fick Mortaigne svalka sin brinnande stridslust; här
försvarade blå regementet sin gamla ära
. Hatzfelds infanteri var till stor del nyvärfvadt folk, men fanatiske katoliker, som eldades ända till dödsförakt af vissheten, att i dag skulle den heliga jungfrun gifva dem seger. Kampen här blef icke mindre hård än på båda flyglarna, men blodigare, derför att de stridande trängdes samman, bröst mot bröst, på det trånga utrymmet mellan skogshöjderna. Klockan närmade sig 4 på eftermiddagen, skymningen skulle snart inbryta, och ännu var ingenting afgjordt.
57 Då hade ändtligen båda svenska flyglarna segrat och svängde nu, på Torstensons ordre, båda åt norr, så att de, i förening med sin center, inneslöto den kejserlige centern i en halfmåne. Utan artilleri, utan kavalleri, härjadt af svenskarnes och sina egna kanoner samt på en gång anfallet från tre sidor, höll det kejserliga infanteriet icke mer än en half timme stånd, sökte förgäfves draga sig tillbaka, sprängdes, omringades och måste till största delen gifva sig fånget. Fältmarskalken Hatzfeld hade lika förgäfves uppbjudit allt för att uppfylla den heliga jungfruns löfte. När han såg slaget förloradt, ville |349|han smyga sig genom de svenska lederna, tvangs med pistolen för pannan att gifva sig fången och kom att bevittna sin motståndares seger.
58 Slaget vid Jankowitz den 24 februari 1645 var af alla Torstensons segrar den farligaste, den blodigaste, den mest lysande till sina följder och den mest fruktansvärda för Sveriges fiender. Kejsar Ferdinands enda här var tillintetgjord. Ingen kunde räkna de döde, så vidt kringspridde lågo de i skogarna, på höjdsluttningarna och i de trånga dalarna.
Man antager, att de kejserlige förlorat 4 000konsekvensändrat/normaliserat fallne, hvaribland en fältmarskalk, och svenskarne 2 000konsekvensändrat/normaliserat, summa 6 000konsekvensändrat/normaliserat, eller inemot hvar 5:e man, som deltagit i striden. Att räkna de sårade, ansåg man under trettioåriga kriget öfverflödigt. Hvem hade tid med sådana småsaker? Antages deras antal, efter krigens sed, hafva varit dubbelt så stort som de dödes, skulle de utgjort 12 000konsekvensändrat/normaliserat och således af 32 000konsekvensändrat/normaliserat stridande|18| 18 000konsekvensändrat/normaliserat, eller mer än hälften, blifvit urståndsatte att strida. Fångne blefvo 4 000konsekvensändrat/normaliserat man och 248 officerare, bland hvilka öfverbefälhafvaren sjelf, den tappre fältmarskalken Mercy och kejserlige generalen Bruay. Hatzfelds hela artilleri af 26 kanoner, hans hela tross och en stor mängd fanor blefvo segrarnes byte.
59 Om, som man säger, kejsar Ferdinand förnummit kanonernas dån vid Jankowitz ända till Prag, måste han hafva känt sitt väldes grundvalar darra. Besviken af den heliga jungfrun, skyndade han att på omvägar fly till sin hufvudstad. Tallösa flyende skaror uppfylde i hans spår alla vägar till Wien. Äfven der kände han sig ej mera säker, ty
hotande nalkades fursten af Siebenbürgen
, och mången sökte sin räddning längre söderut. Kejsaren stadnade modigt qvar för att samla bundsförvandter kring spillrorna af sin krossade härsmakt. Detta lyckades till en början illa. 
Kurfursten af Sachsen
slöt separatfred med svenskarne, Bajern ansattes af 
Turenne, Spanien af den store Condé
, påfven vägrade penningar, Torstenson närmade sig, och än en gång vattnade svenske, vattnade finske ryttare sina hästar ur Donaus böljor.
3. Slagfältet.
En gerning i mörkret ... en gång måste han komma i dagens ljus.
60 Nattens skuggor utbredde sig öfver de snöiga bergen, de blodiga dalarna. Vinden hven isande kall,
bivuakeldarne
brunno, månen steg röd öfver skogstopparna. I dess ovissa sken sågos än här, än der mörka leder af ryttare med glimmande vapen vid dalarnes mynningar. En del af den utmattade |350|svenska hären fick ingen hvila: häst och karl stodo på vakt. Johan de Werth var icke|19| att 
tro
; det sades om honom, att han aldrig sof, innan han aftvått ett nederlag med en seger.
61 De lycklige, som fått en brödkant eller en half bägare vin, kastade sig ned vid eldarna, lika godt huru, än i ginstbusken, än på den leriga och af blod slippriga marken; än med hufvudet på en sten och fötterna i en vattenpöl, endast så nära elden, som möjligt. Snart voro de försänkte i djup sömn, intilldess att de åter vaknade af köld på den bortvända sidan, vände så denna frusna sida mot elden och somnade åter. Andra fingo ingen sömn för blödande sår, refvo en trasa ur fodret af sina
lifrockar
, stillade blodet och fördrefvo tiden med att maka nytt bränsle på elden. Några mumlade tyst en aftonbön, några hvisslade, några småsjöngo och tystades ned af sömniga grannar. Andra, som sågo en kamrat hafva åtkommit ett byte, framdrogo ur fickan smutsiga tärningar och försökte sin lycka. Äfven detta svaga sorl, som liknade nattvindens sus i tallarna, tystnade småningom. Man hörde numera endast de svaga tonerna af en psalm från det skotska lägret, skyltvakternas aflägsna rop, en döendes sista klagande suck, der han låg öfvergifven på fältet, eller tjutet af en varg, som ströfvade kring bland bergen och vädrade rof.
62 Borta vid skogsbrynet, der striden stått het och de fallne lågo i högar, rörde sig stundom smygande gestalter i skuggan af träden. Det var marodörerne, likplundrarne, hvilkas yrke var att bestjäla döden. De vågade icke begagna lykta, de kröpo på magen mellan blodpölarne, trefvade med sina roflystna naglar öfver de döde och sökte att i månskenet upptäcka ett byte, som lönade sig. Här och der låg en svårt sårad, som ännu gaf tecken till lif. Marodören tilltäppte hans mun med sand för att ej förrådas af hans jämmerrop, fingrade i hans fickor, afdrog hans stöflar, rustning och vapen, om de dugde till något, och afskar utan betänkande hvarje finger, som bar en ring. Stundom var denne plundrare lycklig nog att finna en officer, som bar en guldkedja, ett silfverkors eller en fyld börs. Då hände sig, att marodören, der han låg framlutad öfver den döde, plötsligt spratt till och kände ett hvasst dolkstygn i ryggen. Det var en annan liktjuf, som, girigare än han sjelf, kom att frånrycka honom hans rof, och snart derpå låg den förste röfvaren sjelf blödande|20| bredvid sitt offer, kännande huru hans fickor tömdes af andra händer.
63 Nattens milda måne, du, som så blek och lugn ser ned från din höjd på menniskornas strider, hvilka missdåd har icke du bevittnat och bevittnar ännu på de slagfält man kallar ärans!
|351|64 Vid en bivuakeld på venstra svenska flygeln vakade långt efter mörkrets inbrott vid pass 30 ryttare af
det skotska covenantet
under böner och lofsånger. En grånad ryttmästare uppläste för dem 
ett kapitel ur Domareboken om Gideons segrar
. En ung ryttare, knappt tjugu år gammal, kände Anden mana till vittnesbörd midt i den ogudaktiga hop, bland hvilken de stredo, steg upp på en kanonlavett och begynte predika. Det var samma hänförelse, samma bildrika språk ur Gamla Testamentets krigskrönika, som vid denna tid genljöd i 
Skotland och England kring Karl I:s fallande thron
. Äfven desse 
besoldade
knektar kände sig strida mot Antikrist, när de stredo mot påfvens härar, och gingo lika hänryckte mot döden med Herrens och Gideons svärd.
65 Qvarlefvan af de två glesnade finska sqvadronerna
bivuakerade
vid skottarnes sida. Det finska folklynnet är lättare hänfördt, än man af dess tröghet kan förmoda. Man såg desse trötte och ännu blödande ryttare glömma sin hvila och lyssna på skottarnes sång, som de icke förstodo, men hvars hänförelse 
anslog
och smittade dem. En ung fältpredikant begagnade tillfället, upptog sin finska psalmbok och 
anslog
en psalm för segern. Melodien stämde ej illa med skottarnes: det var icke första gången under trettioåriga kriget, som den skotska och finska lofsången gemensamt prisade Gud.
66 Vid foten af den kulle, der Götz blifvit slagen, lågo, bland många döde, två svårt sårade ännu vid lif. Det var en seglifvad svensk ryttare, skjuten tvärs genom veka lifvet, och en kejserlig stallmästare, hvars högra arm blifvit afhuggen ofvanför armleden. Båda nyss fiender, men nu liggande lika hjelplösa vid hvarandras sida i eländet och mörkret, hade vaknat ur en lång svimning af blodförlust och kände en tröst att dock höra bredvid sig en lefvande varelse.
67 – Lefver du, kamrat?
konsekvensändrat/normaliserat sade stallmästaren med matt röst på tyska.
|21|68 – Som man kan lefva på ett stekspett,
konsekvensändrat/normaliserat svarade svensken, som nödtorftigt lärt sig samma språk.
69 – Har du en hand qvar och ett finger att trycka af en laddad pistol? ... Jag har ingen, jag.
70 – Har du så brådt till påfvens skärseld?
konsekvensändrat/normaliserat genmälde svensken. – Jag tycker, att du fått nog.
71 – Hör du ej marodörerne? Jesus Maria, de komma hitåt!
72 Ett misstänkt prasslande i buskarne gaf tillkänna, att hans fruktan icke var ogrundad. Sjelfva döden syntes en olycklig sårad lätt mot att råka i marodörernes händer. Ryttaren framdrog med synbar ansträngning en pistol ur sitt bälte, spände hanen och betraktade något, som rörde sig under trädens |352|skuggor. Om en stund var detta okända något åter försvunnet och allt så tyst, att man kunde höra skottarnes psalm, emedan vinden låg derifrån.
73 – Kamrat,
konsekvensändrat/normaliserat började åter stallmästaren – har du en fältflaska? Jag försmäktar af törst.
74 – Jag likaså,
konsekvensändrat/normaliserat sade ryttaren. – Min flaska är tom som min ficka, men bäcken är icke tio steg härifrån. Jag skall försöka krafla mig dit.
75 Det lyckades honom med outsäglig möda och ett bredt blodspår, der han kröp fram i det våta gräset, men när han kom till bäcken, svimmade han och låg en stund sanslös. Derpå vaknade han, fylde sin stormhatt med blodigt vatten, drack och kände sig vederqvickt.
76
konsekvensändrat/normaliseratSkall jag låta 
papisten
gå törstig i skärselden?
konsekvensändrat/normaliserat tänkte han vid sig sjelf. 
konsekvensändrat/normaliseratFulingen, om jag det näns: han får hett nog ändå. Sutte jag nu på Morskers rygg!
77 Och han kraflade sig lika mödosamt tillbaka till sin sidokamrat. Värst var att icke spilla ut vattnet, men det lyckades honom bevara hälften i stormhatten.
78 – Drick nu din herres afskedsskål, det är hans vin i vattnet!
konsekvensändrat/normaliserat sade ryttaren, framräckande stormhatten, med en anspelning på Götz, hvars färger den sårade bar.
79 Stallmästaren tömde begärligt den blodiga drycken, drog en djup suck af lättnad och sade med en af rörelse darrande stämma:
80 – Säg mig ditt namn, kamrat, att jag må bedja ett paternoster för dig.
81 – Tvi mig, om du får så mycket som en rutten rofva för ditt paternoster!
konsekvensändrat/normaliserat genmälde ryttaren. – Axel|22|son heter jag, mig till heder och ingen skam, korporal vid lifregementet, om jag lefver i morgon. Har varit ridknekt hos en halfgalen fröken, som för närvarande är den stormäktiga drottning Kristina af Sverige. Hatten af, karl ... Jaså, du har hvarken hatt eller arm. Om det kan göra dig ett nöje, så tänker hon sätta din påfve i en hönsbur och din kejsare i ett glasskåp.
82 – Jag skall bedja för dig, kättare, jag skall strida med
draken
om din själ,
konsekvensändrat/normaliserat svarade olyckskamraten. – Men jag beder dig, tala icke så stormodigt. Min herre, fältmarskalken, kan höra dig. Han är död nu, hans kropp ligger i trasor derborta, men var aldrig säker, han går igen, han. Huru skulle ej han gå igen! Heliga Guds moder, så mycket, så mycket på samvetet, och ändå var det ett, ett, ett, mot hvilket allt annat var intet. Det var i Finland det, Axelson. Har du varit i Finland?
83 –
Spike mig
, om jag varit i det förhexade landet, men 
nog
har jag haft att göra med finntroll. Ett kände jag, och hon kunde flyga. Nå, hvad gjorde |353|din herre i Finland? Var det ett äkta fähundstreck, eller slog han bara ihjel en karl för att ärfva honom? ... Aj, den fördömda blybiten sitter mig som en mara i ryggen.
84 – En prest, Axelson, en prest! Skicka mig en prest, jag har icke långt qvar, jag vill bikta! Aldrig har det kommit öfver mina läppar förut, men nu vill det fram, jag är evigt förlorad, om det ej nu kommer fram. Icke rådde jag för det; jag lydde ju hans befallning. Men det är så kallt, Axelson, jag fryser i själen, när jag tänker på huru vi ryckte af henne mårdskinnskappan och kastade henne så tunnklädd ut på de kalla drifvorna. Si, de fina kläderna hade vi tagit från henne förut; för dem hade den andra begär till, och så klädde vi henne i en fattig kjol och tröja, som vi köpte af fiskarfolket för att vi skulle resa säkre för röfvare, sade vi. Men mårdskinnskappan läto vi henne behålla, tilldess vi kommo midt i skogen; då kastade vi henne ur släden ... Det var icke jag, det var icke jag, Axelson, det var den andra; hon var stark, hon. Jag körde ... hästarne stegrade sig ... aldrig har jag så piskat hästar förr, men de stegrade sig. Då måste jag ju se henne, der hon reste sig upp i snödrifvan och sade intet ord, endast såg på oss, såg på oss, såg på oss! Jesus Maria, hon var så vacker då; hon sken som en|23| madonna för mina ögon, och så har jag sett henne hvar natt nu i nitton år. Hvar natt har hon kommit till mig, hvar natt har jag frågat henne: »Heliga Maria, är det du?» Och hvar natt har hon svarat: »Jag är hon, som du vid denna tid på natten lemnat öfvergifven i drifvan.» Då har der gått en kall kåre öfver min rygg, och jag har sagt till henne: »Lemna mig i fred, fråga min herre!» Det var ju icke jag, Axelson, det var icke jag ... Hvarför hafva de afhuggit min högra arm? Icke var det den armen, som utkastade henne, det var den, som piskade hästarne och körde ifrån henne bort i vinternatten ...
85 Utmattad föll den sårade i en lång vanmakt.
86 – Kunde tro, att det var något gammalt bofstreck,
konsekvensändrat/normaliserat mumlade Axelson trohjertadt. – Uh, det är kallt. Är det slut med honom, så har han gått dit, der han nog får värma sig. Gud hjelpe den stackaren; 
när allt kommer till boks, är det intet så helt med någon af oss
. Tänk på dig sjelf, glada gosse, om du snart får svettas för alla dina dumma streck med östgötatöserna här i denna syndiga verlden!
87 Steg hördes på gångstigen, och ur skuggorna framträdde, åtföljd af sex soldater med bårar och lyktor, samme unge prest, som kort förut upptagit psalmen med skottarne. Petrus Luth hette han, numera fältpredikant vid det finska rytteriet. Han kunde icke bortsofva en natt, när han visste så många blöda, och gick ut i den kristliga kärlekens tjenst att trösta de döende och rädda de sårade, som möjligen ännu kunde
vederfås
.
|354|88 Den tysta skaran närmade sig, vägledd af Axelsons röst, och lyste på den fallne med lyktan.
89 – En af de våra, en svensk. Lyft honom varsamt på båren!
90 Så varsamt kunde den sårade icke vidröras, att han ej gaf ett anskri af smärta. Men när man ville bortföra honom, sade han:
91 – Med förlof, är icke ers vördighet prest?
92 – Jag tjenar den herren, som helar kropp och själ,
konsekvensändrat/normaliserat svarade fältpredikanten.
93 – Tack skall ni ha. Gör mig till folk, om ni kan, ers vördighet, och håller ej den usla lifhanken, så läs en bön för min fattiga själ. Jag vet hvart jag går, men här bredvid ligger en stackars papist, som lär få badstugan|24| varm för något dumt streck i Finland. Kastat en sjuk qvinna ur släden. Läs öfver honom först; han ropade nyss på presten.
94 Götz’ svårt stympade stallmästare undersöktes och qvicknade till, när han vidrördes. En droppe vin på de brännande läpparne återgaf honom för en kort stund förmågan att tala. I det svaga månljuset förestälde han sig, att en biktfader af hans egen tro kommit att afhöra hans bikt.
95 –
Ave Maria, gratia plena, dominus tecum!språk: latin
konsekvensändrat/normaliserat började han.
96 – Min vän,
konsekvensändrat/normaliserat sade presten, lutande sig öfver honom för att uppfatta de svaga, afbrutna orden,
konsekvensändrat/normaliserat har du något på ditt samvete, så fördölj det icke, ty din stund är nära, och din Frälsare lefver!
97 Den sårade samlade sina sista krafter för att fasthålla en redig tankegång. – Hette Peltonen ... född i det lutherska kätteriet ... Estland ... sedan rättrogen katolik ... Feldmann ... Var tjugu år ... råkade i tvist med min broder om en yxa ... slog ihjel honom på fältet ... rymde till grefve Mansfeld i Pommern ... kom till grefve Götz ... han stred då mot kejsaren ... följde honom till Marienburg ... svenska kungen var der ... en rik jude lånade kungen pengar ... Min herre och judens dotter ... ungt folk ... hon nästan ett barn ... Grefven bortröfvade henne i skogen ... tog skatterna ... gick öfver till kejsaren ... förde judinnan med sig ... vigdes i Wittenberg ... luthersk prest, en judinna ... hvad skulle det hålla? ... ledsnade ... Feldmann, för henne tillbaka till juden! ... Thamar sade: hvad skulle vi föra henne dit? ... Hon har många skatter qvar ... Sade till grefvinnan: grefven är i Wiborg ... Reste till Danzig ... hösten ... hafvet ... Finland ... vintern ... natten ... släden ... drifvan ...
Pater noster, qui es in cælis ... sanctificetur nomen tuumspråk: latin
...
98 En blodström forsade fram ur den sårades mun och tillslöt för alltid dessa läppar, som ljugit så mycket och dock fingo, till lön för sin sista sannfärdiga bekännelse, helga den Allsmäktiges namn.
|355|99 Petrus Luth uppläste den afbrutna bönen till slutet, gjorde korstecknet öfver den fallne påfvetjenaren och yttrade tankfull, medan hans knektar bortburo den ännu lefvande sårade:
|25|100 –
Den af oss, som icke syndat, må kasta första stenen på denne syndare.
En gerning i mörkret har aldrig kommit till menniskors kunskap, och si, der ligga många år och ett helt lif emellan, men den gerningen måste en gång komma i dagens ljus. Han tränger sig fram öfver våra döende läppar, han uppstår ur grafvarna för att anklaga oss inför Gud. Rättfärdige hämnare, hvilket ansvar och hvilken dom!
101 I detta ögonblick syntes en jettelik skugga afteckna sig på skogshöjdens krön mot den månljusa horizonten i öster. Var det Götz’ blodiga vålnad, eller var det ryttaren på den röda hästen, som hånleende betraktade sitt verk i dalarna?
102 Långsamt grydde morgonen öfver denna förfärliga natt, som för så många sårade hade synts evighetslång. En del af desse olycklige blefvo nu uppsökte och förde till fältskärerne. De, som förmådde det, släpade sig sjelfva fram till förbindningsstället. Många förgingos utan omvårdnad. De lefvande och
helbregda
hade annat att göra. Det var icke nog att vinna en seger; den skulle också begagnas. Fienden skulle förföljas så långt det var rådligt: ännu voro många fångar att taga, mycket byte att eröfra. Hvad skulle man företaga med flera tusende qvinnor och barn, som åtföljt den slagna hären och ej hunnit rädda sig med dess spillror på flykten? Somliga fingo ett barmhertigt brödstycke af de tagna förråden och drefvos derefter bort att tigga, stjäla eller dö af hunger i skogsbygderna. Andra öfversvämmade svenska lägret och bortjagades som herrelösa hundar. Åter andra 
sammanrotade sig
i band vid utkanterna af lägret, plundrade hvad de öfverkommo, ertappades och nedhöggos af de förbittrade trupperna.
103 Åt svenska hären förunnades endast en dags hvila. Befälet hade ett mödosamt arbete att samla sina skingrade leder, räkna, ordna, förpläga dem, som ännu befunnos i stridbart skick, utdela nödiga ordres och fördela i rullorna de fångar, som voro villige att ingå i svensk tjenst. Deras antal var stort och uppgick till mer än hälften af fångarne. På detta sätt fylde ofta en segrande här de luckor, som striden efterlemnat. Kriget hade uppfostrat skaror af legoknektar, som sålde sig åt den högstbjudande, lika godt hvem, endast der var att vinna sold och byte. Det stora|26| flertalet af dem, som utsögo det olyckliga Tyskland, voro sjelfve tyskar. Svenskar och finnar sålde sig icke. Men legoknektarnes tallösa hop förstärktes af äfventyrare från alla Europas länder.
104 Sedan Torstenson uppfylt en segrares mest brådskande pligter, var hans |356|första omsorg att uppsöka sin maka, som i går varit så nära att råka i kejserlig fångenskap. Han fann henne i bondgården bakom högqvarteret, upptagen af de sårades vård och förplägningen af ett talrikt följe. En fältherres gemål i fält måste vara beredd på mödor och faror. Hon hade på sin lott omsorgen om det familjelif, som så besynnerligt rörde sig vid arméernas sida, hvilket gaf henne med ett stort inflytande äfven många bekymmer. Hennes lägerplats var på en gång ett lasarett, en bespisningsanstalt och ett litet hof, der hon regerade som en drottning, omgifven af en talrik betjening och officerarnes hustrur som uppvaktande kammarfruar. Fru Beata De la Gardie var ingen skönhet, som sin syster Sofi. Hennes porträtt i den svarta drägten, prydd med ett band af hvita perlor, qvarlemnar intrycket af en ordningsälskande, klok och beslutsam husmoder, hvars lugna blå ögon röja på samma gång mildhet och fasthet.
105 – Jag har en ung man att tacka för min befrielse och anbefaller honom i gunstig åtanke,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade fru Beata till sin gemål fältmarskalken efter det första återseendets frågor. – Det var han, som i spetsen för trossbetjeningen, uppehöll fienden med sitt tappra försvar, tills hjelp hann anlända. Beklagligen är han sårad. Men hvar är han?
konsekvensändrat/normaliserat fortfor hon, skådande kring sig i den stora, folkfylda stugan.
106 – Han har gått att se om sin häst,
konsekvensändrat/normaliserat svarade en 
blesserad
trosskusk, som med möda uppreste sig i ett hörn af stugan.
107 – Gått ut? Med sådana sår! Kalla in honom!
108 Den kallade kom. Det var en smärt yngling om 18 år, i hast förbunden och blek af blodförlust. Hans venstra öga och högra hand voro betäckta af blodiga bindlar. Ofvanom det fria högra ögat syntes ett stort brunt ärr, liknande märket efter en hästsko.
109 – Ditt namn?
konsekvensändrat/normaliserat frågade fältmarskalken, som tyckte sig hafva sett detta ärr en gång förut.
|27|110 – Benjamin Zevi,
konsekvensändrat/normaliserat svarade ynglingen med nedslagna ögon.
111 – Att döma efter din drägt, en jude?
112 – Ja.
113 – Jag har sett dig förut under ett annat namn och en annan drägt.
114 Allt blod, som den unge juden ännu hade qvar, rusade upp till hans kinder.
115 – Jag hette då Urban Niemand och hade äran utnämnas af ers excellens till sergeant vid nyländingarne efter andra slaget vid Breitenfeld.
116 – Hvad? Och nu jude?
117 – Jag var blind och fick afsked. Min morfar är jude. Han sände mig på |357|en beskickning till Prag, när vi oförväntadt stötte på fiender och nödgades söka skydd hos svenska trossen.
118 – Skada! Det hade kunnat blifva något af dig. Du stred med Slange vid Breitenfeld, och nu säges du hafva förhållit dig tappert i går. Begär en ynnest af mig!
119 Ynglingen störtade till hans fötter.
120 – O, ers excellens, gif mig igen min grad, låt mig dö för er!
121 – Han talar i feberyrsel!
konsekvensändrat/normaliserat anmärkte en ung, adlig jungfru, som steg fram ur folkhopen och vördnadsfullt helsade fältmarskalken. Jungfru Hagar Ryning var honom icke obekant; hon hade följt hans maka från Sverige öfver till Holstein, delat hennes resor och mödor, vunnit hennes och fältmarskalkens ynnest som en alltid klok, rådig och frimodig följeslagarinna under fältlifvets många besvärligheter. Fru Beata hade utbedt sig detta välbehöfliga sällskap af sin syster, presidenten Kurks gemål, fru Sofi De la Gardie, och denna åter hade sina skäl att utverka ett samtycke till resan af riksrådinnan Ryning på Riseberga. Det hade kostat presidentskan ej liten möda och öfvertalningskonst att härtill förmå en så fredlig och praktisk husmoder som frun på Riseberga, men hvad förmår ej en omtänksam mor, som vill försäkra sig om en bortflydd son? Hagars trolofvade, Gustaf Kurk, hade i kriget glömt både moder och fästmö. Flamman vid nitton år hade hastigt förkolnat, och fästmön utsändes för att tända den åter. Fåfänga omsorger! Gustaf Kurk stred icke i|28| Torstensons här, hans trolofvade tog ej ett steg för att uppsöka honom. För en älskare fanns ingen plats i Hagars hjerta.
122 Den forne sergeanten Urban Niemand, numera judeagenten Benjamin Zevi, stirrade på sin tvillingssyster som på en synvilla. De hade icke återsett hvarandra sedan i Stockholm för två år sedan, och ingen af dem hade väntat finna den andra här. Hagar uppfattade ögonblickligt situationen. Att röja sin
skyldskap
med denne unge jude hade varit att aflyfta slöjan öfver hennes förflutna lif; det hade varit att åter ifrågasätta det nya namn, som gaf henne ett fäste i lifvet och om hvars tillkomst ingen här visste annat, än att Ryning adopterat en anförvandt till familjen Kurk.
123 – Jag talar icke i yrsel, jag har stridt i Neunburg, vid Breitenfeld och mot elden i Stockholms slott; jag kan strida ännu för drottning Kristina,
konsekvensändrat/normaliserat utbrast den sårade häftigt, med en harmfull blick på den okända, som så förunderligt liknade hans syster Hagar.
124 – Ditt venstra öga är utslaget, du har förlorat två fingrar af din högra hand. Begär en annan belöning; du kan icke strida mer!
konsekvensändrat/normaliserat yttrade fru Beata De la Gardie medlidsamt.
|358|125 – Jag har ett öga och tre fingrar qvar,
konsekvensändrat/normaliserat var det stolta svaret.
126 Fältmarskalken betraktade honom med en vacker blick.
127 – Min gemåls befrielse har kostat hären en tapper soldat. Gå till fältskärn, min son; du behöfver honom. Kom åter, när dina sår äro läkta; jag skall hafva dig i åtanke.
128 Ynglingen bortleddes, vanmäktig af blodförlust. Hans halfslocknade blick dröjde ännu vid Hagar.
129 – Är det hon?
konsekvensändrat/normaliserat sade han tyst vid sig sjelf.
130 Hade han kunnat skåda in genom systerns lugna, kalla blick, skulle han upptäckt andra känslor. Hon var en af de tre, som ej kände kärleken, ej kunde försaka sig sjelf, ej uppoffra sig för en annan, men hon hade lärt sig att gråta invärtes.
131 Fältmarskalken hade blott få minuter att offra på detta besök och satt åter till häst, när Hagar Ryning bad honom tillåta ett hastigt ord.
|29|132 – Hvad är det? Var kort!
133 –
Eders excellens täcktes
bevilja den unge mannen ett ynnestbevis. Han är dotterson och arftagare till den rike Ruben Zevi i Regensburg. Han skall anse sig kungligt belönad, om ers excellens beviljar honom ett 
skyddsbref
för hans morfaders hus, när svenska hären inrycker i Regensburg.
134 Torstenson eftersinnade.
135 – Hvad? Ruben Zevi? Mina knektar lära ej tacka mig, när de gå miste om ett så fett byte, men jag har gifvit mitt ord; se här! – Och han räckte den unga flickan ett i hast påtecknadt blad ur ett litet
plånhäfte
, som han ständigt bar under 
kyllern
för att hafva till hands vid en skyndsam skriftlig ordre. Nästa ögonblick galopperade han bort till en annan del af det vidsträckta slagfältet.
4. En fältflamma och ett fältlasarett.
Oförstörbar ... född till makten, som jag och den tredje.
136 – Det gör mig ondt om den unge juden,
konsekvensändrat/normaliserat sade fru Beata De la Gardie till Hagar Ryning, när de åter befunno sig i stugans 
tarfliga
kammare, hvilken nu beboddes af makan till honom, som besegrat en kejsare. – Se till, att han vårdas väl! Du kände hans familjeförhållanden?
137 – Jag skall besöka honom hos fältskären. För två eller tre år sedan såg jag honom i Stockholm. Hans morfader Ruben Zevi besökte presidenten Kurk.
138 – Hvem är denne Ruben Zevi, för hvilken du begärde ett skyddsbref?
|359|139 – Judarnes konung i vår tid, ers nåde, eller det som måhända är mer: konungarnes jude. Utan honom,|30| utan hans guld, kan ingen armé rycka i fält, ingen furste i Europa hoppas en framgång. Hans ord gäller mera än kejsarens, mera än påfvens; det öppnar alla fästningars portar, det hvässer eller förslöar alla svärd. Han kunde tvinga detta olyckliga krig att upphöra i morgon och diktera i öfvermorgon en allmän fred, om han ville det. Men han vill det icke, jag vet ej hvarför.
140 – Det är icke möjligt! Det vore att förnedra snillet och tapperheten, det vore att lägga verlden i guldkedjor!
141 – Ers nåd har rätt, och likväl är det så. Eder ärorike gemål skall vara den förste att intyga det. Hans snille och tapperhet förmå allt, blott icke att göra guld. Påminner sig ers nåd, huru en så stor fältherre nödgades 1641 i november och december ligga två månader overksam vid Winsen i Lüneburg?
142 – Jag påminner mig det. De Weimarska trupperna öfvergåfvo hären.
143 – Och Weimarska trupperna öfvergåfvo hären för att de ej utfingo sin sold. Ruben Zevi sände sitt guld, och eder store gemål gick till nya segrar.
144 – Och om så vore? Hos upphöjda själar finnes likväl någonting, som icke är
falt
: pligt, heder, fosterland. Jag vill ej höra mera om köpta segrar. Desse judar tro sig kunna köpa allt, och de förstå ej, att ett folk växer till storhet, icke genom deras guld, men genom dygder och mannamod. Låt oss återgå till de sårade! Gör i ordning nya bindlar och nytt 
charpie
. Jag går förut och väntar dig med förbindningsmedlen.
145 Medan Hagar var sysselsatt med dessa anordningar, hörde hon utanför i stugan högljudda röster. Det var pfaltzgrefven Karl Gustaf, som under sin ridt mellan truppafdelningarna nalkats bondgården och begagnat tillfället att, äfven han, efterfråga, huru fältherrens gemål befann sig efter gårdagens äfventyr. Dörren stod halföppen, Hagar kunde höra pfaltzgrefvens skämt med officerarnes fruar. Han var i dag så uppsluppet glad, som ju en ung officer måste vara dagen efter en seger. Han berättade för hvem som ville höra honom de befängdaste uppträden från gårdagens strid. Kriget och faran tycktes för honom vara en lustbarhet. Ingen kunde af hans beskrifning ana, att striden varit så blodigt het, att han lika ofta slagits|31| för lifvet som för segern, att de fleste officerarne vid hans regemente blifvit skjutne och att han sjelf blott genom ett underverk sparats för Sveriges framtid. Han anhöll skrattande om en sax för att jemna sitt långa hår, som på högra sidan blifvit konstskickligt afskuret af en kula, eller om nål och tråd för att hopsy hålet i sin genomskjutna hatt, emedan hans fältskräddare tyvärr dugde lika litet till hattmakare, som till hårfrisör. Men han omtalade icke det tredje hålet i sin |360|lifrock under harneskets armveck eller den fjerde kulan, som trängt genom lifrocken ända till skjortan och gjort en blånad i hullet, utan att der qvarlemna ens en blödande rispa. Hans munterhet gälde desse Götziske blodsugare, som stoppat sina fickor fulla med kopparslantar, korfvar och helgonbilder, röfvade från deras egne landsmän; desse mähriske bonddrängar, som kastat sig till marken och låtsat vara döde, men började nysa af krutröken; desse sachsare, som tappat stigbyglarne under flykten och hängde som maltpåsar vid hästens mahn; denne finnpojke, som envisades att hala en kanon öfver bäcken med den framgång, att både han och kanonen blefvo qvarsittande i dyn. Men, tillade den unge öfversten med en lätt anspelning på egna svikna förhoppningar, hvarför skulle Hatzfeld förlita sig på en qvinnas löften?
146 Hagar hade ej varit flicka och 19 år, om hon motstått frestelsen att kasta en förstulen blick på denne unge hjelte, som så litet tycktes akta faran och döden. Pfaltzgrefven Karl Gustaf var då 23 år, till växten snarare under än öfver medellängd, icke den korpulente herre, som senare porträtt afbilda, snarare smärt och vig, liflig och rörlig; hyn mörklagd, svart, långt hår, som nedföll öfver de breda skuldrorna; kloka, djerfva blå ögon, bugtig örnnäsa, framstående grof haka och stor mun, hvars beslutsamma, något tjocka läppar beskuggades af mycket smala mustacher, medan kinderna voro slätrakade enligt tidens bruk. Sådan finnes han afbildad i Gripsholm på sin starka, bruna häst under slaget vid Jankowitz, i gul kyller med blått skärp och hvit hattplym. Af fursten eller hofmannen såg man knappt något mer, än den obesvärade hållningen. Man tyckte sig se en löjtnants fria sätt på en visit hos damer, der han vet sig vara gerna sedd och är viss att behaga.
|32|147 Äfven pfaltzgrefvens tid var i dag knappt utmätt, men han hade varseblifvit Hagar och inträdde i hennes kammare med den förtrolighet, som gemensamma faror och mödor alstra under ett fälttåg. Han hade ju tillbragt mången ledig qväll på en tillfällig rast hos fältmarskalken och dennes gemål. Den unga intelligenta f. d. bokvårderskan hos drottning Kristina var en förströelse, så god som en annan, efter det beständiga vapenskramlet och kurländingarnes dryckeslag.
148 Det hade roat honom, sjelf lärd, att gyckla med jungfru Rynings lärdom och icke minst att erfara mera, än han visste förut, om insidorna aforiginal: om (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888) drottningens karakter och enskilda lif, sedan hon blifvit en vuxen ungmö. Men låg der under hans skenbart oförstälda frågor en god del diplomatisk slughet, så voro svaren ej mindre försigtiga. Hagar Ryning hade icke låtit aflocka sig mer, än hon sjelf fann rådligt, och dermed hade deras förtroliga meddelanden fått likhet med ett schackspel, i hvilket drottningens person |361|var den dominerande insatsen. En f. d. hofjungfru måste ju veta huru betydelsefullt just detta ämne var för den unge pfaltzgrefven. Hon behandlade det med en verldsdams fina takt, men det roade henne att genomskåda frågornas afsigt och gäcka den högborne friarens spioneri, än med ett hopp att vara ihågkommen och älskad, än med antydningar om drottningens ofta yttrade afsky för giftermål. Följden blef en förtrolighet, som sällan uteblifver, när två unga qvickhufvuden munhuggas om en tredje, hvilken står öfver dem båda. Hagar Ryning hade blifvit en oumbärlig tändsticka i en 23-årig krigares fältlif på lediga stunder och skulle hafva blifvit mer, om ej hennes stolthet varit fullt jemförlig med hans.
149 – Hvad menar han?
konsekvensändrat/normaliserat sade hon stundom till sig sjelf. – Den lille pfaltzgrefven må icke tro, att jag nedlåter mig till att vara hans 
rodocka
.
150 – Se här hvad jag söker!
konsekvensändrat/normaliserat yttrade lätt den unge fursten vid inträdet i kammaren. – En sax, jungfru Ryning. Vill ni ej göra mig tjensten att jemna mitt hår här vid högra örat? ... Nej, kom mig icke för nära! Ni är farligare än en kula.
151 Hagar tog saxen och utjemnade skrattande stället, som anvisats henne, der kulan afskurit en lock så hvasst, att en sax ej kunnat klippa hvassare. En lång, svart|33| lock, närmast till kulans offer, föll ljudlös till golfvet. Hagar upptog den fallna hårlocken och sade:
152 – Jag tackar eders furstliga nåde för ett minne af den tappraste soldat i hennes majestäts här. Lofva mig att bevilja en bön, när jag framvisar denna lock och eders furstliga nåde är konung af Sverige.
153 – Hvad? Så ung och redan en hexa som spår?
154 – Jag är född finska, ers nåd.
155 – Nej, så egennyttig hade jag ej trott eder vara, jungfru Ryning. Hvad lofvar ni då i utbyte åt mig?
156 – Att åter klippa ers nådes hår, när nästa kula tagit en bit af örat.
157 – Jag tackar för äran. Den andra spådomen var icke fullt så god som den första. Men kom med ert byte, när ni behöfver mig, och jag skall göra hvad jag förmår för att utverka hos hennes majestät åt eder titeln af kunglig hårfrisös.
Auf wiedersehenspråk: tyska
till nästa seger! Mig hedrar ni med er sax, men andra torde behöfva edra bindlar.
158 Officersfruarna hade lyssnande samlats vid dörren. En nästan omärklig, fin blinkning åtföljde afskedsorden. Hagar vände sig harmfull bort; hon tyckte icke om dessa blinkningar.
159 En timme derefter var Hagar hos fältskärn. Han anträffades svettig och blodig uppöfver armarne; hvad han ej sjelf medhann fingo hans
barber|362|aregesäller
uträtta så godt de förstodo. De sårade lågo i långa rader på halm, dels i ett stall, dels i ett tält, dels på den frusna, blodiga marken. Juden Zevi hade fått plats i ett tält, så upptaget af femton eller tjugu andre sårade, att Hagar måste bana sig väg öfver dem till det hörn man anvisat henne. Hon satte sig på marken och lutade sig öfver sin broder. Benjamin hade sofvit och kände sig så vederqvickt, att han ville gå ut att se efter sin häst.
160 – De stjäla min Jehu,
konsekvensändrat/normaliserat klagade han.
161 – Stilla, Benjamin. Var icke en narr, jag skall taga vård om din Jehu. Känner du mig?
162 Ynglingen sökte att urskilja hennes drag i tältets halfdager.
163 – Ja, det var du, som sade till fältmarskalken: han talar i feberyrsel! Du kan icke vara Hagar, du.
|34|164 – Se nogare på mig! Hvarför skulle jag ej vara din syster? I hela vida verlden har du ingen förtrognare vän.
165 – Jo, jag har.
166 – Du är ett barn. Försök vara man. Krigare kan du ej mera vara. Med ett öga och en hand blir du aldrig mer införd i någon
mönsterrulle
. Men – och hon lutade sig mot hans öra för att ej höras af omgifningen – jag skall säga dig något bättre. Du skall blifva 
helbregda
, Benjamin. Du skall än en gång blifva stark och frisk. Du är oförstörbar intill stjernornas stund. Stjernan vill icke, att du skall strida i fält. Derför skickar hon dig sår efter sår, som hon åter läker. Du låg under jorden som död vid Neunburg, och se, du blef åter lefvande. Du låg krossad vid Breitenfeld under en död häst, och kort derefter red du till Stockholm. Der låg du så bränd i Stockholms slott, att ingen velat gifva ett öre för en så usel trasa som du, och några veckor derefter reste du öfver haf och land kring Europa. Läkarne sade dig vara obotligt blind, och fick du icke din syn? Jag vet ej alla de faror du sedan undkommit, men jag vet, att du ej tagit någon lärdom af stjernornas varningar. Åter finner jag dig lemlästad så svårt, att hvilken annan som helst ej mer skulle uppstå från detta läger, men du skall stå upp, du, och återfå helsa och kraft, ty mot ditt lif äro elementer och menniskor vanmäktiga. Dig dödar ingen, förrän stjernornas stund är kommen. Märk nu hvad jag säger dig. Huru länge tror du, att ödet eller stjernorna skola fördraga ditt trots? Hvem har sagt dig, att ej deras stund kommer förr, än den skulle komma, till straff för ditt öfvermod? Och när den kommer, behöfvas ej mera kulor och svärd. Vore du ock 
en Simson i styrka
, skall du stupa för en osynlig hand, en fjäderlätt vindpust, ett barns andedrägt. Kasta bort svärdet, Benjamin, och du skall blifva en stor, en mäktig man, ty till makt är du född, som jag och den tredje!
|363|167 – Gif mig åter mitt öga! Gif mig åter min högra hand, och kanske skall jag tro dig!
konsekvensändrat/normaliserat suckade ynglingen bittert.
168 – Om jag kunde gifva dig dem, skulle jag nästa gång åter finna dig eländig och stympad i någon vrå af ett slagfält. Förstår du då icke, att stjernorna tvinga dig|35| in på en annan bana? Öga och hand kan jag icke gifva dig, men jag kan anvisa dig till det, som bättre är, till ditt goda hufvud. Ja, jag vet, hvad du svarar: du har icke lärt något, du. Du har uppvuxit bland råa soldater och förstår ingenting annat, än rida och slåss. Men vid nitton år har man ännu en lång lärotid. Du är snabbfyndig och läraktig. Lär dig räkna, Benjamin, och du skall räkna konungarne bland dina undersåtar.
169 – Spara dina stora ord. Alla dagar får jag höra samma lexa af Rachel, men jag kan icke med det. Jag duger icke till mäklare; det är mig ledare, än att ligga mitt halfva lif i sjukstugor.
170 – Hvem är Rachel?
171 – Rachel? Min trolofvade, för hvilken jag tjenar i sju år. Vet du icke det?
172 – Så? Det var många år för en oviss lön. Var då stadig. Jag vill minnas, att vår morfader bestämt henne till sin arftagerska, innan han kände oss. Förstår du då icke, att verlden ligger för dina fötter, om du vill utsträcka din hand och taga dess tyglar? Dertill behöfves ej mer än tre fingrar, blott hufvudet vill.
173 – Bryr jag mig om dina penningar? Skulle jag sälja mig!
174 – Jag säljer mig lika litet som du. Men det finns två sätt att umgås med penningar: det ena att samla, det andra att gifva ut. Vår morfader förstår det första, vi det andra.
175 – Det finns ännu ett tredje sätt, säger morfar: det att bevara.
176 – Sade jag icke, att du är läraktig? Nå väl: lär dig räkna för att bevara, men gif ut för att herska! Tjena i dag för att befalla i morgon! När du tjenat sju år för Rachel, skall du vara verldens herre.
177 – Och du, Hagar, och du?
konsekvensändrat/normaliserat utbrast den lätt ledde och lätt hänförde ynglingen, anslagen, som systern, af allt storartadt.
178 – Jag skall tvinga drottning Kristina att kalla mig sin jemlike,
konsekvensändrat/normaliserat hviskade Hagar så sakta, att det susade fram som en tanke, uttalad i drömmen.
179 Hon stod upp för att gå, när hon tätt framför sig i tältet varseblef en ung prest, som utdelade nattvarden åt en döende. Han stod i vägen, hon fann ingen utgång|36| och kunde ej störa detta rörande afsked till ett flyende menniskolif. Hon förblef stående och betraktade presten. Ett minne från länge sedan förflutna barndomsdagar vaknade i hennes själ.
180 – Det är Petrus Luth,
konsekvensändrat/normaliserat sade hon till sig sjelf.
|364|181 När den unge andlige läst välsignelsen öfver honom, som snart skulle stå utom området för allt verldens kif, såg han upp. I hans blick dröjde ännu denna fuktiga, öfverjordiska glans, på hvilken man igenkänner ett öga, som skådat in i evigheten. Han såg ingen omkring sig, han var ännu frånvarande på de dunkla gränsmarkerna mellan lifvet och döden. Hagar måste passera så tätt förbi honom, att hon vidrörde hans arm. Han vaknade till besinning, gaf rum, utan att igenkänna henne, och följde henne ur tältet.
182 – Magister Luth!
konsekvensändrat/normaliserat sade hon och vände sig om.
183 Han hade varit en
herretjenare
, han som andra unga prester, hvilka berodde af 
patroners
gunst. Nu hade han i fält lärt sig att tjena Herren öfver lif och död, men besvarade af gammal vana den förnäma främmande jungfruns tilltal med en djup bugning.
184 – Hvem är jag?
konsekvensändrat/normaliserat sade Hagar gladt.
185 –
Undskyll
... jag känner icke ... jag har sett många döda och lefvande.
186 – Två gånger två är fyra, två gånger tre är sex ... hufvudstaden i Sverige är Stockholm, hufvudstaden i Frankrike är Paris ... Hannibal slog romarne vid Cannæ, och
kejsar Domitianus hade i flugefångande sin lust
,
konsekvensändrat/normaliserat 
uppramlade Hagar ett barns slabbrande lexor
från den tid hon lärde räknekonst, geografi och historia för Petrus Luth.
187 – Hvad?
konsekvensändrat/normaliserat sade den forne informatorn från Lydik Larssons dagar, – aldrig kan det vara lilla Hagar?
188 – Något ditåt, käre magister. Vore ni Cannabis, skulle jag deklinera för er:
nominativus mensaspråk: latin, genitivus mensæspråk: latin, dativus mensæspråk: latin
... Ni ser, att jag ej varit oläraktig. Det är er jag har att tacka för början. Slutet står skrifvet i 
»himmelens trappor»
.
189 – Början och slut stå båda skrifna i Herrens hand, jungfru Hagar. Jag är hjerteligen glad att se eder åter. Ni var förunderligen begåfvad af Herren för all mensklig|37| lärdom. Har ni ock brukat hans gåfvor rätt i andliga ting? Är ni ett Guds barn, jungfru Hagar?
190 – Jag har läst
biskop Erikssons postilla
och 
gått i skriftskola
med jungfrurna Kurk,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar undvikande. – Men ni skall berätta mig något om er och huru jag finner min snälle, fredlige lärare, som alltid var så god mot mig, här i detta förskräckliga krigsbullret. Ni skall besöka mig hos fru Beata De la Gardie vid nästa lägerplats, 
efter
vi lära uppbryta härifrån redan i morgon.
191 – Ack, kära jungfru, jag trodde också en tid, att en kristen hade nog af att läsa bibeln och kunna postillor utantill, men lifvet och döden ha lärt mig annat. Kristne finnas ju, Gudilof, äfven bland oss, men vill ni lära er att dö |365|för er tro, så gå till
de skotske kovenanterne
. Akta intet derpå, att de predika 
Calvins läror! Reformerte
, lutheraner eller katoliker, Herren pröfvar oss alla. Jag biktade i natt en papist ... han hade begått en ogerning i Finland ... han hade kastat en stackars qvinna ur släden i drifvan om vinternatten ... Gud förbarme sig, vi äro alle missgerningsmän.
192 – Hvad säger magistern? Han hade kastat en qvinna ur släden? I Finland? Väl icke för många år sedan?
193 – Jag tror han sade för många år sedan. En judinna, om jag förstod honom rätt. Men, kära jungfru, låtom oss tänka på våra egna själar. Vi skola alla stå till räkenskap inför hjerteransakaren.
194 – Magister Luth, vill ni göra mig den tjensten att anteckna eller låta mig anteckna papistens bekännelse? Är han död?
195 – Han är död. Det är icke lofligt att omtala hvad en döende bekänt under biktens insegel.
196 – Är ni katolik? Är bikten ett sakrament? Och om nu misstanken för en ogerning faller på oskyldiga lefvande, är det icke er pligt att fria dem med den dödes bekännelse?
197 – Ni torde ha rätt, jungfru Hagar. Ni var alltid så klok i verldsliga ting. Jag skall anteckna bekännelsen. Men hvad rör den eder?
198 – Ja, säg! Vet ni Guds vägar? Kan ni följa de lönnliga trådar, med hvilka en missgerning drages ur|38| nattens mörker? Gif mig berättelsen! Ni torde få höra mera derom.
199 – Tror ni? Ja, tro på den rättfärdige Herrens Guds vägar! I denna qväll får ni papperet, bestyrkt med min underskrift. Bruka det till Guds ära! Det rinner mig i hågen, att döden tog ordet från uslingen der på fältet. En sårad af lifregementet, Axelson, låg bredvid den döde och hade hört honom tala, förrän jag kom. Axelson fördes till byn Wotitz.
200 – Tack, tack! Glöm ej att uppsöka mig. Wotitz, säger ni? Axelson? Gud beskydde eder.
201 – Och er, jungfru Hagar! Herren har fört er så långt ut bland ondskans makter för att visa eder vägen till Kristi kärlek.
202 Några ögonblick derefter satt Hagar till häst och galopperade, åtföljd af en tjenare, till byn Wotitz.
|366|5. Hjerta och statskonst.
Vet du hvad kärlek är?
203 Om man får tro almanackan – och almanackor hade man i Sverige sedan Sigfrid Aronus – bär mars månad ett
janusansigte
. Vakthafvande på gränsen mellan vinter och vår, kan årstidernas krigsgud ömsom rasa i stormar och snöyra, ömsom le med det blidaste solskenslöje. Och när han ler, är han förtjusande som en vår i sin linda. Vinterns rimfrost strör ännu sina perlor öfver hans ljusa lockar, lätt snötäckta isar binda vattenspeglarne och töa för middagssolen; här och der låta flödvattnen ana en börjande sjö, lärkans första drillar helsas af ung och gammal, luften är genomskinligt klar som en hoppets blick in i det oändliga, och genom hela den strålande naturen andas en fläkt af vaknande lif. Mars är ett barn, som|39| profvar sin kraft på att vända en tung dörr, hänger sig jublande fast vid låset och svänger med dörren.
204 En sådan solig dag i början af mars 1645, strax efter middagsmåltiden, åkte drottning Kristina utåt Ladugårdslandet. Hon var nu fullmyndig regerande drottning, ej mer under fru Beata Oxenstjernas besvärliga omvårdnad. Denna högättade fru var ej mindre lycklig, än sin svårstyrda myndling, att känna sig fri. Hon bör icke försvinna ur denna berättelse utan det rättvisa erkännande, att hon, med all sin häftighet och sina fördomar, dock var en rättänkande, pligttrogen väktarinna på samhällets höjder.
205 Drottningen red icke denna gång, som hennes vana var; hon hade förkylt sig under en ridt några dagar förut, hade pliktat med ett af sina vanliga korta, men häftiga illamåenden och tvangs nu af nödig försigtighet att åka i en af dessa
konstigt
utsirade täckta slädar, hvilka ännu förvaras från hennes tid i vår tids rustkamrar. Släden hade öppna fönster på sidorna. Vid drottningens sida satt furstinnan Marie Eufrosyne, två lakejer stodo bakpå släden, och på hvardera sidan redo fyra unge adelsmän, anförde till höger af den nyligen utnämnde öfversten för lifgardet, grefve Magnus De la Gardie.
206 Tid efter annan vexlade drottningen ett ord med denne ståtlige
kavaljer
, hvilken då böjde sig så djupt ned i sadeln, som hade han velat uppfånga sin kungliga herskarinnas andedrägt. Men denna gång fick grefve Magnus nöja sig med flyktiga afbrott i ett lifligt samtal mellan drottningen och furstinnan inom täckslädens väggar.
207 Slädföret var ännu godt, ehuru på öppna platser angripet af dagmejan. Torg, gator, palatser, rimfrostiga parker, tjusande landskap och bländande hvita isar ilade förbi vid hästarnes snabba traf, utan att tillvinna sig någon uppmärksamhet. Hade ej stundom en frisk fläkt af marsluften inträngt |367|genom slädfönstren, kunde man tro, att dessa höga personer företagit en utfärd blott för att finna en plats, der de voro säkra för lyssnare.
208 – Han der, rider han icke bra?
konsekvensändrat/normaliserat började drottningen. – Jag såg i min barndom Sveriges berömdaste ryttare Åke Tott rida. Åh ja, hans skola var troligen mönstergiltig, när en sqvadron hugger in på en infanterikolonn, men hvilken elefant vid sidan af honom der! Hur|40| behagar dig grefve Magnus? Har du sett en svensk kavaljer, som kan mäta sig med honom på 
rännarebanan
?
209 – Jag känner honom så litet,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Marie Eufrosyne undvikande.
210 – Marie, om du vore några år yngre och jag vore din mor, skulle jag gifva dig ris för osanning. Skulle två så vackra ögon ha varit blinda för en riddare, som egnat dig sin beundran ända
sedan han stafvade Cornelius Nepos i Upsala
? Eller skulle du ännu förvara en skolflickas ömma låga för den lille uppnäste grefven af Nassau? Marie, jag tillstår, att jag tviflar på din uppriktighet, men ännu mer på din smak.
211 – Mins du, Kristine, hvad du lofvade mig en afton vid Gripsholm?
212 – Du bad mig tro på din brors känslor, rätt som en bonde tror på katekesen. Nå, har jag icke trott, att en hök är så menlös som en kuttrande turturdufva? Hvad har detta att skaffa med en tysk trubbnäsa?
213 – Du lofvade mig, att ej vara emot grefven af Nassau.
214 – Jag lofvade, tror jag, att tålmodigt höra
en suckande Chloë
. Det är ju fjolgammal snö, det der. Nu smälter snön, guldvifvan väntas, kålfjäriln skall inom kort krypa ur puppan. Hvad säger du, Marie, om en ny friare ... den ypperste unge ädling i Sverige?
215 – Förlåt mig, jag hade trott, att Karl Gustaf förtjenade denna hederstitel af drottningen.
216 – Nå, näst Karl Gustaf, låt oss ej träta derom. Kort sagdt, hvad säger du om ett parti med en ung grefve, som kan träda lille Nassau genom ett synålsöga?
217 Marie Eufrosynes rodnad tog färgen af drottningens röda bandrosett, när hon frågade, om isarne voro att lita på, ty man åkte just nu öfver Brunnsviken. Kristina skrattade.
218 – Torstenson skulle törhända betänka sig, innan han riskerade sitt artilleri på viken, men hvad äro hans kanoner mot dina fruktansvärda ögon, min blyga kusin? Du har nedskjutit en af rikets hufvudfästningar; han
stryker sin flagg
på nåd och onåd. Hvilken lycka, att vi ej explodera på isen! 
Enfinspråk: franska
... grefve Magnus begär din hand.
|41|219 – Jag trodde ej, att du skulle akta ditt kungliga blod i pfaltziska huset så lågt,
konsekvensändrat/normaliserat svarade förtrytsamt den unga furstinnan efter en förlägen paus. – Du afslår en suverän furste och bjuder mig en af dina knektar.
|368|220 Åter skrattade Kristina och såg ut genom fönstret.
221 – Sakta farten, öfverste. Vi köra i galopp utför backen, och här är en
stjelpa
. – Farten saktades, men icke drottningens ohejdade munterhet, för hvilken hennes kusiner voro de närmaste offren. – Mitt kungliga blod!
konsekvensändrat/normaliserat utropade hon. – 
Min farfars mor hette Lejonhufvud, hans stjufmor Stenbock. Konung Johan gifte sig med en Bjelke och konung Erik med en piga. Mesallianser äro ärftliga i vår slägt.
Behöfver du flera föredömen? Nå väl, för att göra dig ett nöje, skall jag gifta mig med ... låt se, med 
Apollo! Han är visserligen en gud, men dethroniserad
... Ingen skomakare skulle gifva honom kredit på ett par nya 
kothurner
. Är det nog? Anstår nu en svensk adelsman ditt kungliga blod?
222 – Jag bönfaller, Kristine, tala icke mera derom!
223 – Men det är just derom vi skulle tala. Vet du hvad Ebba hört af kammarpigorna? Ja, jag medgifver, det är intet tillständigt att lyssna på pigsqvaller, men det är dermed som med de stora snäckorna.original: snäckorna Man lägger örat till, och man hör luften bikta. Folket undrar hvarför jag är så blid emot
grefve Magnus. Det faller ingen i hågen, att han ju kunde förtjena det ... att han är äldste son till en af rikets högst förtjente män och min faders ungdomskäresta
... att han sjelf är det svenska ridderskapets ära och prydnad, eller att jag, hans drottning, vill i hans person hedra både ärfda och förvärfda utmärkta egenskaper. Allt detta går intet i vår svenske Pehr Jönsson. Det måste finnas ett annat skäl, och hvad kan detta annat vara, än att jag vill gifta mig med honom ... med densamme grefve Magnus, som min nådiga 
fränka
anser 
allt för nedrigt boren
för hennes kungliga blod! Nå, Marie, hvad säger du om denna sedelärande fabel?
224 – Enfaldigt sqvaller!
225 – Tror du? Men om jag i min hjertekammare skulle tänka derpå? Vox populi vox Dei.språk: latin Folkets röst Guds röst. Grefven är en vacker karl ... så nobel, så elegant, så ridderlig i sina tänkesätt och hela sin hållning. Tror du intet, att han skulle blifva en värdig gemål åt|42| Sveriges drottning? Och är jag intet suverän öfver min hand så väl som öfver mitt hjerta?
226 – Kristine, du förskräcker mig. Den värdigaste, den trognaste, den tappraste af alla furstar blöder för dig på slagfälten. Du ser honom förtäras af ett svikande hopp, och du skulle föredraga en lycksökare, hvars mod aldrig blifvit pröfvadt utom rännarebanan.
227 – Oratio panegyrica pro domo!språk: latin Ett loftal för husets bästa. Skada, att du ej talar latin; ditt tal borde tryckas. Mitt tal är kortare. En De la Gardie är intet nog högättad för dig. Således är jag tvungen att förbättra hans franska |369|blod och upphöja honom till min sida ... Grefve Magnus! Vi blifva sittande i sanden. Låt hålla i backen!
228 Slädmedarne gnisslade mot grus och stenar, der de körde upp från isen till gatan vid Nybroviken. Drottningen steg ur och vadade i slask uppför backen, gycklande öfver sina kavaljerers förvåning och Marie Eufrosynes rädda steg mellan vattengölarne. När de höga damerna ånyo befunno sig i släden, återtogs samtalsämnet. Den unga furstinnan betraktade sin kungliga kusin, oviss om hon borde taga hennes nyss yttrade hot för skämt eller allvar. Slutligen brast hon i tårar. Grefven af Nassau satt icke sadelfastare i hennes hjerta, än att en välriktad lans kunde kasta honom ur sadeln. En rik De la Gardie kunde möjligen täfla med honom om en fattig furstinna. Och att med Karl Gustafs utsigter sätta hela pfaltziska husets framtid på spel, detta var mer, än en syster och dotter kunde taga på sitt samvete. Under tårarna framsipprade slutligen en förklaring, att hon, den tillgifna vännen, ville i allt foga sig efter sin nådiga kusins önskan och vilja.
229 – Och detta säger du mig med en ton, som ville du gå i kloster för min skull,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor drottningen, utan att synas det minsta rörd af en så stor uppoffring. – Jag erbjuder dig det mest lysande parti i Sverige; jag afstår åt dig en hand, som mången tysk furstinna skall afundas dig; jag öppnar för dig den mest glänsande framtid vid sidan af min thron, och du underkastar dig detta hårda öde med 
en botfärdig Magdalenas tårar
. Nå väl, Marie, 
folkets röst skall denna gång lika litet vara Guds röst, som när densamma rösten förlofvade mig med Erik Oxenstjerna
. Jag skall intet lyda mina pigor, jag skall|43| intet gifta mig med öfverste De la Gardie, jag skall afstå honom åt hans suckande Chloë, med förbehåll att hon mottager honom med solsken, intet med takdropp. Marie, vet du hvad kärlek är?
230 – Det är att kunna gifva sig åt en annan med hela sitt hjerta,
konsekvensändrat/normaliserat svarade furstinnan oskyldigt. Hon glömde i detta ögonblick, att hennes första ungdomsflamma så lätt blåstes ut, som hade den blifvit åberopad endast för den lilla qvinliga fåfängan att icke låta bortskänka sig utan motstånd åt en ny friare.
231 – Du misstager dig,
konsekvensändrat/normaliserat inföll Kristina, till hälften spotskt, till hälften öfvertygande. – Man skall aldrig gifva sig helt bort, man skall behålla sig sjelf. Äro vi födda till träldom, vi? Skall en man råda öfver oss till kropp och själ, så att intet annat af oss återstår, än pigan, som sköter hans hushåll, smekungen, som gör honom nöje på lediga stunder, barnsköterskan, som föder, ammar och kläder hans afkomma, 
såframt
hon ej dör för den? Jag har tänkt mera derpå än du, Marie; jag har mina skäl. Kärleken i din mening är ett oting och en förnedring. Kärleken, såsom jag förstår honom, är ett kontrakt mellan |370|två, hvilka ömsom gifva och få, med vilkor att behålla sig sjelfva. Så och så mycket gifver du mig, så och så mycket gifver jag dig. Derutöfver intet. Bryter du, är jag fri; bryter jag, är du fri. Lägg så dertill i bästa fall vänskap, beundran, aktning, tålamod, kort sagdt, alla älskvärda egenskaper, som göra, att menniskor kunna fördraga hvarandra. Det är mycket nog, det, Marie; begär intet mer, om du vill blifva lycklig!
232 – Ja, lycklig, Kristine! Att vara och göra lycklig. Det andra förstår jag ju icke.
233 – Det kan vara godt, att du och många dina likar intet förstå det. Huru skulle skapelsen utan eder ega bestånd? Famla efter en drömbild, bortskänka sig för ett smekord, träla i
herretjenst
, dö för att gifva lifvet åt nya trälinnor, detta är hvad I kallen kärlek. Jag föredrager ett fritt förbund eller intet. Jag tillhör mig sjelf och ingen annan.
234 – Men din mor och min mor tillhörde icke sig sjelfva ...
235 – De förstodo ej bättre. De sutto intet ensamma på en thron.
|44|236 – Ja, du är drottning, du. Förlåt mig; jag trodde, att också en drottning känner sitt hjerta klappa.
237 – Hvarför skulle hon ej känna ett hjerta klappa för sitt folk, för äran, för allt stort och sant i detta lif? Men kärleken består ej uti att värpa ägg. Man får intet, man vill intet, man kan intet försaka sig sjelf ...
238 – Karl Gustaf är beredd att försaka allt för din lycka, din ära ...
239 – Talesätt. Karl Gustaf vill blifva konung af Sverige. Och ändå, Marie, jag håller honom så kär, som jag kan hålla en man. Honom eller ingen. Men tager jag honom, så binder jag honom, som man binder ett lejon. Skall han underkasta sig detta?
240 – Allt, Kristine, allt; ty du vill lika litet binda hans riddareära, som du kan binda hans kärlek.
241 – Nå väl, jag är skyldig dig en belöning för din tillgifvenhet och din lydnad. Vet då, att min irrande riddare ej skall vänta i evighet, om han ingår på mina vilkor och om han ännu ett par eller tre år förblifver mig trogen. Jag är intet nog förmäten att förlikna mig vid verldarnas styresman, men i ett afseende är jag lik Gud: jag tål ingen rival!
242 – O, Kristine, hvem skulle ega dig och slösa en blick på en annan qvinna? Låt mig kyssa din hand.
243 – Är jag intet en toka, som stafvar kärlekens abc för en liten docka, hvilken i morgon säljer sin frihet för ett smekord och sitt hjerta för ett par vackra mustacher? Hvad? Redan vid slottet? Marie, du är då beredd att underkasta dig din förskräckliga lott och mottaga en afskyvärd tillbedjares hyllning?
|371|244 – Jag säger nej i brudstolen,
konsekvensändrat/normaliserat skämtade den unga furstinnan, i det att grefven af Nassau sjönk under horizonten, som hade han aldrig höjt sitt välfriserade hufvud deröfver.
245 – Gör det,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Kristina i samma ton, i det hon steg ur. – Öfverste De la Gardie,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor hon till grefven, som räckte henne sin hand, – jag frikallar er från er skyldighet som min riddare och tillåter er att bjuda min fränka armen. Tacka mig för att vi intet stjelpte i backen. Jag väntar er klockan 6 för en 
tidning
af vigt.
246 Och hon skyndade uppför slottstrapporna med sina vanliga hastiga steg, utan att bevärdiga sina bugande|45| kavaljerer med en blick. Hon var upptagen af en tanke, som för ögonblicket trängde alla andra åt sidan.
247 – Jag binder De la Gardierne vid min thron som motvigt mot Oxenstjernorna. Jag nedtystar sqvallret, behåller min frihet och vinner ett lydigt redskap. Pfaltzarne våga intet vägra. De skulle försöka! ... Karl Gustaf? Han kunde falla på det orådet att blifva
jaloux
... Också detta är förekommet. Allt är förekommet ... också möjligheten, att en drottning kan vara qvinna ... att jag kan förgapa mig i en vacker karl. Min Gud, det finns ögonblick, när den klokaste kan vara en narr. Hvarifrån fick jag denna lyckliga tanke att skjuta Marie framför mig? Kom den från stjernorna? Utan tvifvel. Om den ej kom från senaste åderlåtningen. Fiken ... mina skor!
248 – Hjertandes,
konsekvensändrat/normaliserat utropade Fiken Lång, hvars språksamhet vuxit med åren och hoftjensten, – är intet fröken som en 
sylta
om fötterna! Hvad skall doktorn säga? En knapp borta ur lifpelsen, ett band afrifvet i hufvan. Det är en Guds lycka, att intet fru Beata Oxenstjerna mera för regementet.
249 – Jag förmärker, att du gått i skola hos fru Beata,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde drottningen, som nu var i sitt goda lynne och roade sig att på samma gång utlägga en snara. – Fiken,
konsekvensändrat/normaliserat tillade hon med låtsadt allvar, – jag råder dig att lägga band på din tunga, när grefve Magnus uppvaktar mig klockan 6.
250 – Grefve Mag... – stammade Fiken med oförstäld nyfikenhet och en kammarpigas naiva påflugenhet. – Jag trodde intet, att han är herre i detta huset.
251 – Håll din mun! Man vet ju intet hvad som kan hända,
konsekvensändrat/normaliserat smålog Kristina, som nu hade funnit ett medel att trotsa pigsqvallret.
252 Grefven kom, och några dagar derefter var förlofningen eklaterad. Tilldragelsen firades vid hofvet med en tre dagars fest och två år senare, i mars 1647, med ett fem dagars bröllop i kunglig ståt. Förbindelsen blef så lycklig, som lyckans ostadighet tillät. Furstinnan Marie Eufrosyne, den svaga, den eftergifvande, den så föga begåfvade, hon visste likväl något, som den |372|snillrika drottningen, hennes syskonbarn, icke visste. Hennes definition på kärleken öfverlefde Kristinas och Kristina sjelf.
|46|6. Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius.
Tre år ännu skall jag stiga; derefter står jag högst på himmelen.
253 Danmark låg slaget, kringhvärfdt af fiender, blödande, utmattadt, nästan förkrossadt. Än en gång, och med ära, hade det stridt för herraväldet i Norden. Der hade stått hårdt mot hårdt. De två bältespännarne hade gripit hvarandra om lifvet och vexelvis nedkastat hvarandra, än i Bältens vågor, än i Jutlands sand, än på Skånes gungande sädesfält, än åter i Norges och Jemtlands gamla ättestupor. Ryttaren på den röda hästen hade sin lust att än en gång få bloda vintersnö. Kriget var öfverallt, i vredgade bröst ej mindre än i tagna och åter eröfrade gränsmarker. Endast bönderne vid den norska gränsen tyckte det vara synd och skam att skjuta på grannar. Framgång och motgång vexlade om. Hvartdera rikets tappraste män, bästa härar och stoltaste flottor drogo ut att nedgöra hvarandra, de, som, förenade, skulle kufvat Europa. Ännu går genom alla
danska hjertan den välkända folksången:
I Rög og
Damp
;
Hans Værge hamrede saa fast,
Att Göthens Hjelm og Hjærne brast ...
konsekvensändrat/normaliserat
255 Vid Femern var det, 1644 den 11 juli
. Danakungen hade 39 skepp, hans värdige motståndare Klas Fleming 46. Tio timmar varade slaget; tre gånger skildes de stridande åt, tre gånger anföllo de åter. Fjerde gången, när Fleming signalerade anfall, sågs ej signalen mer; natten utbredde sig öfver de blodiga vågorna. Kung Kristian hade stått på sitt amiralskepp Trefaldigheten, omringad af fiender. »Mina underbefälhafvare»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »bruka mig som 
stormskärm
.» Han hade fått några lätta sår, när en svensk kula, springande sjelf i stycken,|47| splittrade en kanonlavett vid hans sida. En skur af jern- och träspillror yrde kring däcket; tolf man dödades eller sårades. Den döende Eiler Ulfeld ryckte i fallet kung Kristian med sig. De kringstående trodde konungen vara död och ropade, att man skulle stryka flagg för att elden måtte upphöra. »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, sade en schleswigare, »kungen är endast en man, och vi |373|återstå många nog att försvara oss.» En matros sändes till toppen att stryka dannebrogen, men detta blef den ärlige gossen för tungt; han invecklade duken i tågvirket, så att flaggan ej kunde blåsa ut. Kung Kristian uppreste sig, höljd af blod, med 23 större och mindre sår: en spillra hade utslagit högra ögat, en annan två tänder; en jernskärfva hade inträngt i pannan.
256 »konsekvensändrat/normaliseratÄnnu»konsekvensändrat/normaliserat,
konsekvensändrat/normaliserat sade han, »konsekvensändrat/normaliserathar Gud gifvit mig kraft att strida för mitt folk!»konsekvensändrat/normaliserat Och, svartblå i ansigtet, fortsatte han, stödd på sitt svärd, att föra befälet, tills striden var slut. Båda flottorna hade lidit stora förluster, båda tillskrefvo sig segern, som firades med lika fröjdebetygelser af danskar och svenskar.
257 Få veckor derefter, den 5 augusti, bortryckte en dansk kula Klas Fleming, den tappraste hjelte, som Finland skickat till sjös, i en obetydlig skärmytsling vid Kristianspris i Kielerbugten.
258
»konsekvensändrat/normaliseratGråt icke, min son»konsekvensändrat/normaliserat,
konsekvensändrat/normaliserat sade den döende hjelten till sin son Herman Fleming, som stod vid hans sida. »konsekvensändrat/normaliseratJag dör som Danmarks fiende; låt se, att du dör, som jag har dött!»konsekvensändrat/normaliserat
259 Ett motstycke dertill voro
kung Kristians ord, när han, året efter freden, bar sin lille sonson till dopet:
260 »konsekvensändrat/normaliseratMåtte du en gång tynga svenskarne så, som du i dag har tyngt mina gamla armar!»konsekvensändrat/normaliserat
261 Det fanns likväl en, som i denna förbittrade kamp mellan två arffiender såg längre framåt i tidernas skiften än konungar, statsmän, krigare eller i inbördes vrede, afund och hämdlystnad kämpande folk. Det var Sveriges unga drottning, som under alla sina oberäkneliga nycker dock hade ärft något af sin faders långsynta blick och förmådde se bort till en annan tid, när Sverige och Danmark kunde behöfva hvarandra. Kristinas öde har varit att än uppskattas för högt, än åter för lågt. Och till den låga uppskattningen höra motiven för hennes handlingssätt|48| vid de stora, för Sverige så betydelsefulla fredssluten 1645 och 1648.
262 Krigslyckan, hvilken år 1644 fördelat sin gunst nästan lika mellan båda de stridande makterna, hade år 1645 begynt afgjordt småle åt svenska vapnen. Det endrägtiga Sverige beherskade hafvet, hela Jutland, största delen af Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän; hade tagit Gotland och Ösel, hade med sin välrustade krigsmakt trängt det oeniga Danmark på lifvet, hotande rikets kärna på Seland och Fyen. Den gamle kung Kristian stod öfvergifven af sitt råd och sin adel, utan flotta, utan härar, utan penningar. Hans trogne borgare, hans raske matroser ville bistå honom, men förmådde det icke; riket vacklade under honom som ett sjunkande skepp. Då började man tala om fred, och redan i februari 1645 sammanträdde fredsombuden |374|vid den lilla Brömsån, som uppritade riksgränsen mellan Småland och Blekinge. På en holme i ån var ett tält uppslaget för de franske och holländske fredsmäklarne. En bro, Brömsebro, gick öfver holmen till åns båda stränder. Vid småländska änden af bron bodde Sveriges ombud, Axel Oxenstjerna och Johan Skytte, hvilken sistnämnde dock snart gick att utbyta lifvets strider mot en lugn graf under mars månads smältande drifvor. På Blekingesidan logerade danska sändebuden Corfitzoriginal: Korfitz Ulfeld och Kristen Sehested. Den ömsesidiga förbittringen var så stor, att danskar och svenskar ej kunde med något hopp om framgång öfverlägga direkt med hvarandra, hvarför de öfverenskommo att låta allt gå genom fredsmäklarne i tältet på holmen. Så framstäldes fordringarna på båda sidor
i stark prutmån
. Danskarne fordrade allt tillbaka och dertill skadestånd; svenskarne fordrade tullfrihet i Sundet för alla nationer, allt hvad de tagit och mera dertill. Vintern gick, våren gick, större delen af sommaren gick; steg för steg hade danskarne gifvit efter, men att afträda land, detta var gamle kung Kristian, Sveriges besegrare 1613, för starkt. Danska rådet röstade för fred, 
»sådan Gud ville gifva den»
, och lät konungen förstå, att rådet ännu icke hade valt hans son till efterträdare. Förgäfves; kung Kristian gaf icke vika. Då uppstod ett sorl bland allt hvad svensk hette och gick från rikskanslerens hemliga råd, från Jakob De la Gardies öppenhjertiga krigareläppar ut i bygderna: Hvarför dröja vi? Är icke vår|49| flotta öfverlägsen? Äro ej våra härar omotståndliga? Hvarför ligga de overksamma? Hvarför gå vi ej rakt på Köpenhamn, visa juten riset och taga tillbaka allt hvad han fordom röfvat från oss?
263 Hvarför? Derför att drottningen ej ville bringa Danmark till det yttersta. Redan i april hade hon varnat för att spänna bågen för högt. Och i juni skref hon till Oxenstjerna följande bref, hvilket må anföras som prof på det svenska språkets misshandling före
Stjernhjelm
, äfven af den högst begåfvade och lärdaste svenska drottning:*)
Efter Arkenholtz.
Några i berättelsen om Planeternas skyddslingar förekommande samtal äro stiliserade efter tidens uttryckssätt, men att derefter lämpa hela berättelsens stil skulle ha blifvit alltför tröttsamt. Språket är derför omvexlande nutidens och sextonhundratalets.
264
konsekvensändrat/normaliseratHögt ärade Herr Riks Canceller!
265 Därtil med at jag dageligen finner så stora
difficulteter
i fortsättande af kriget, så at det vil falla svårt med så ringa medel ett så stort väsende, at 
continuera
, hvilket icke utan 
hazard
, at taga de 
conditiones
, som nu |375|bjudas, skal 
afgå
; 
derhos
med måste ock besinnas, huru svårt det vil falla, at 
supportera den calumnien
som Oss påkommande varder, både hos de Svenska sjelfve, såväl som hos främmande, hvilka alla där Freden ginge i sär, skulle 
imputera
skulden til allas vår outsläckeliga 
ambition
, 
den der sig på sjelfva orättvisan funderade
, och ingen annan 
finem
hade, än en begärlighet at dominera. Och såsom jag icke håller mig rätt försäkrad om Holländarens cooperation, altså frugtar jag, at, där desse föreslagne conditiones icke blefve accepterade skulle de söka at blifva 
arbitri belli & pacisspråk: latin
, så at deras 
jalousie
, något 
oförmodeligt
hos dem 
causera
kunde, oansedt att jag förtiger hvad af Polacken 
practiseras
kan. Sedan det sista och förnämsta är, att 
contentera sin egen conscientie
, så at man må kunna för Gud och al verlden betyga, at 
man sig til alla skäliga Fredsmedel accomoderadt hafver
.
266 Upsala d. 24 Juni 1645.
267 Eder
268 välbenägen
269 Christina.
konsekvensändrat/normaliserat
|50|270 Vid denna tid lefde ännu, bruten af ålder, mödor och strider, den lärde, energiske, ständigt stridsrustade
biskopen i Vesterås Johannes Rudbeckius, svenska kyrkans mäktigaste och mest högkyrklige prelat, han, hvars stift var i sträng ordning ett föredöme för alla öfriga och hvars skola hade uppnått ett sådant anseende, att hon täflade med Upsala akademi
. Kristina hade, icke första gången, men i en af de vigtigaste politiska frågor, dikterat sin vilja för Axel Oxenstjerna och kände sig vara mera drottning än förr, men kände också behofvet af stöd. Pehr Brahe var det närmaste, men ock det farligaste stöd emot rikskansleren. Hvarför utbyta en tuktomästare mot en annan? Gamle Johan Skytte fanns icke mer; hans son, kammarrådet Bengt Skytte, en uppstigande gunstling, var för ung och för litet ansedd. Kristina såg sig om. Efter att hafva bevistat de lärda öfningarna i Upsala, företog hon en af sina vanliga lustresor sjöledes till Vesterås. Biskop Johannes var den ende man i riket, som öppet vågat motsäga den mäktige rikskansleren; derför hade han ock blifvit förbigången vid besättandet af erkebiskopsstolen i Upsala.
271 Den gamla biskopsgården var för drottningens mottagande festligt
möjad
med löf, rosor och blåklint. Domkapitlets ledamöter, jemte biskopinnan, fru Magdalena Hising, med söner och döttrar, voro till möte vid porten, undskyllande, att biskopen sjelf för ålder och sjuklighet ej kunde visa majestätet denna tillbörliga vördnad. Han hade dock, sängliggande, |376|låtit ikläda sig full biskoplig ornat och mottog drottningen i sitt rum med ett skriftens språk, hvartill de vördige fäderne af domkapitlet sade ett ljudeligt amen.
272 – Var helsad,
du Herrens utkorade Deborah
, som är kallad att 
lägga alla sanningens fiender dig till en fotapall
!
konsekvensändrat/normaliserat började kyrkans åldrige herde på latin med en i början svag stämma, som snart växte i kraft med den själens utomordentliga spänstighet, som öfvervinner en bräcklig stofthyddas krämpor. – Var helsad af kyrkans och din ringaste tjenare, som du värdes hugna med ett så nådigt besök i hans skröpliga ålderdom! Välsignad vare din ingång och utgång, hvar du i verlden går, till seger för Guds folk och till efterdöme för hans församling.
|51|273 – Jag tackar eder, vördige fader,
konsekvensändrat/normaliserat svarade drottningen, likaledes på latin, med den intagande värdighet, som var henne medfödd. – Länge har jag önskat att betyga den svenska kyrkans grundfasta pelare min vördnad och beklagar allenast, att jag finner den man i ohelsa, hvilken allaredan utfört så märkeliga ting för kyrkan och riket och än vidare, der Gud så vill, skall 
förelysa
oss andra i gagnelig verksamhet.
274 – Pulvis et cinusspråk: latin, stoft och aska, min nådiga drottning!
konsekvensändrat/normaliserat återtog biskopen, som snart med sitt lifliga lynne slog an en friare ton och öfvergick till det svenska tungomålet. – Det finnes ingen bättre bot för ålderdomen, än att fägna de skumma gamla ögon med åsynen af en blomstrande ungdom. När jag ser framför mig Sveriges drottning, så 
kosteligt
beprydd med sin ålders fägring och alla höga dygder, känner jag mig sjelf ung på nytt med mitt gamla Sverige. Dertill har ock Gud förunnat mig söner och döttrar, som i sin tid skola tjena eders majestät bättre än jag. Lena, haf hit barnen, att de må minnas den välsignade fröken Kristina, så länge de lefva.
275 Barnen framfördes, nio närvarande af hela antalet elfva.
276 – Värdigas se på dem, nådiga fröken! Är det icke byggnadstimmer i dem till Guds och rikets tjenst? ... Här är den äldste, Nils, 23 år,
eloqventie lektor
i Vesterås; han talar latin som en 
Qvintilianus
, och han skall en dag blifva min efterträdare ...*)Nils Rudbeckius blef 1670 biskop i Vesterås. Här är Jonas, 22 år, student; han skall blifva professor.**)Theologie professor i Upsala 1654. Här är Petrus, 20 år, student. Nå, hvad skall du blifva, min son?
277 – Biskop,
konsekvensändrat/normaliserat svarade ynglingen flinkt.†)Petrus Rudbeckius blef biskop i Skara 1693.
278 – I hören det väl, nådiga fröken,
konsekvensändrat/normaliserat smålog den gamle, – att äpplet intet vill |377|falla långt ifrån trädet. Här är den yngste, Olof, 
scholaris
i Vesterås, 15 år. Han är predestinerad till stora värf: salig konungen har värdigats bära pilten till dopet ... 
Heus puer!språk: latin
Förstår du intet, Olof 
storhufvud
, att 
skrapa foten
för landsens öfverhet?
|52|279 Gossen rodnade upp till öronen, stirrade i golfvet och gjorde en klumpig bugning.
280 – Undskyll, nådiga fröken! Pilten skådar så långt in i framfarna och kommande tider, att han intet vet hvad för ögonen är. Fann intet mor honom här om dagen efterletande hvad der var invärtes i en död räf?
Han är min Josef
; Herren behålle honom i sin fruktan, 
ty der Gud så täckes
, skola sädeskärfvarne buga en dag för detta embryot ...*)
Olof Rudbeck, »storhufvudet», professor i Upsala, blef den verldsberömde 
anatomen
, botanisten och häfdatecknaren, hvars Atlantica beherskade ett helt tidehvarf
. Här äro döttrarna ... Räkna dem på fingrarna, Lena, att vår nådiga öfverhet må beskåda svensk ull och svenska hjertan ... Så ... betygen eder skyldiga vördnad för den förnämligaste af alla jungfrur, eder 
föresyn
i kristeliga dygder, fröken Kristina!
281 I denna stund hade den gamle biskopen
platt
förgätit alla sina många och långa strider, alla kyrkans värf och alla ögonblickets krämpor för fadersglädjen att kunna för sin drottning framvisa denna rad af starkt bygda, kraftiga, högt begåfvade och löftesrika barn. Ännu der han satt upprätt på plågornas läger, stödd mot kuddarna bakom hans skuldror, igenkände man i honom en högvuxen man, som tycktes enkom bygd att beherska kyrkan under ett religionskrig och bringa ordning i en rå samtids vilda 
förbistring
. Det långa hvita håret var slätt nedkammadt i bena öfver axlarna och den släta, breda 
kammardukskragen
; det lika hvita helskägget nedföll tudeladt öfver bröstet. Det svarta sammetslifstycket var broderadt, den högkragade kaftanen öppen framtill. Bekymren hade fårat den höga pannan, men uttrycket i blicken var oväntadt mildt. Målaren, som förvarat åt efterverlden dragen af denne väldige prelat, måste lyckligt nog hafva gripit hans bild i familjekretsen, icke i domkapitlet eller vid 
läsförhöret
.
282 Sedan samtliga afkomman gjort sin reverens och drottningen tålmodigt åhört deras personalier, behagade hon nådigt tillförsäkra sönerne Jonas och Petrus ett reseunderstöd ur sin handkassa, på det att dem måtte beredas tillfälle att vid utländska akademier förkofra sina studier till rikets tjenst, hvarefter hela skaran, jemte
domherrarne
,|53| fick afträda, hugnad med all kunglig ynnest, och Kristina lemnades i enrum med biskopinnan och sin faders gamle trotjenare.
|378|283 –
Der som
jag icke för mycket uttröttar eders högvördighet i den nuvarande svagheten, vore mig kärt att höra eder mening i rikets angelägenheter,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade drottningen.
284 – Såsom helsan stadigt stått till min öfverhets tjenst, står ock
krankheten
,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde biskopen. Med detsamma erinrade honom en blinkning af hans trogna Lena, att hans krämpor ej tilläto ett längre samtal utan en ostörd mellantid. – Törhända får Nils den nåden att visa nådig fröken mitt bibliotek eller 
mina förbättrade kyrkoböcker
. Jag skall om fem minuter vara redo igen ... Eller, Lena, törhända nådig fröken 
skulle vara så nedrig
att vilja bese din mjölkkammare ...
285 – Nej, för allt i verlden, kära fru mor, gören eder intet omak,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde drottningen, som redan tyckte sig känna lukten af filbunke. – Jag har en stor åstundan att se den nya ordning ers högvördighet infört i rikets kyrkoböcker, och edert bibliotek måste vara outtömmeligt, efter I derifrån förärat mer än hundra volymer till Vesterås skola.
286 –
Förthy
kan der ej finnas mycket qvar för ett så lärdt och hugnesamt besök; men en rar upplaga är till finnandes af 
Augustinus
och dertill den äldsta messan från 
Braskens tryckeri i Linköping
... Undskyll ... om fem minuter! ...
287 Och drottning Kristina gick tålmodigt, väl icke till mjölkkammaren, men till biblioteket och kyrkoböckerna, der hon gjorde sig så noga underrättad om gamla upplagor och ny bokföring, att en rund timme förgick, innan hon åter visade sig hos den sjuke biskopen.
288 – Eders högvördighet,
konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen rakt på sak, när de åter voro i enrum och kära fru mor förstått, att hon var öfverflödig i statsangelägenheter, – hvad sägen I om början af min regering?
289 – Nådiga fröken, den
Mästaren, som är för oss alla en förebild, sade till Johannes’ lärjungar, när de kommo att fråga om honom och hans rike: vänden tillbaka och förtäljen hvad I sett! Jag svarar min drottning med hvad jag förnummit, sedan hon för sju månader sedan tillträdde|54| styrelsen af sitt rike: de blinde se, de halte gå, de döde väckas upp, och dem fattigom varder predikadt evangelium
. Icke så, att något menniskoverk är att förlikna vid den gudomlige Mästarens; dock menskligt att tala, skingras det andeliga mörkret, de late och ovillige skynda till, de andeligen döde uppväckas, och evangelium varder predikadt ända till de lappars och kajaners landsändar. Sveriges drottning har det 
fuller
icke allena uträttat, men hon går i spetsen för alla, som tjena Gud och sitt land, med en kraft, en vilja och en förmåga, som näppeligen i vår tid stå till att skåda på någon thron i Europa. Verlden |379|är allaredan uppfyld af hennes berömmelse och blir det med hvarje dag mera; dock tänker jag, ringe tjenare, att hon aktar sin berömmelse inför Gud högre, än allt menniskors pris. Så har jag nu intet annat att säga om början af min drottnings regering, än att hon börjat till Guds namns lof och Sveriges rikes ära och lycka. Hvad här vidare följa skall, står i Guds och icke i menniskors makt att utransaka; men jag tör väl säga, att der det så fortfar, som det börjat hafver, står intet bättre till att önska, vare sig i fred eller 
örlog
. Gud förläne min nådiga fröken sin hjelp att fåoriginal: så (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888) sluta med ära, som detta regementet tagit med ära sin början.
290 – Jag säger dertill amen. Ständerna hafva visat all beredvillighet vid mitt tillträde till regeringen, och fienderne äro nederlagde så till lands som sjös. Dock är här intet allt guld som glimmar. Bönderne börja knota.
291 – Hvad skall der annat tal vara, der herrarne råda öfver åker och gård? Det är intet stort att
spörja
ännu mot hvad det varder en dag, när riket får fred. Det, som nu tasslas i förstugan, tör då ropas med full hals på torget.
292 – Det är onda tider ers högvördighet spår. Jag tänker, att freden vore för alla en lisa.
293 – Det är ondt, som tasslar i löndom. Haf busen fram ur den mörka vrån, och räds ej hans skråpuk, nådiga fröken! Den tid kommer och är allaredan, att herrarne börja utsträcka handen efter drottningens krona, prestens kyrkotukt, borgarens skinnpung och bondens ko. Haf det i ljuset, sök der en bot för, skona intet! Stöden eder, som de framfarne fromme konungar, på Gud och Sveriges|55| allmoge! Fören intet
polskt regemente
, nådig fröken! Illa likar oss 
herrestyrelse
. En skall råda i himmelen och en på jorden.
294 – Ridderskapet är dock i krigstid rikets förnämliga stöd, ers högvördighet.
295 – Visserligen, och dertill rikets förnämliga svamp. Slut fred, Guds utkorade, slut fred!
296 – Detta är ock min mening. Jag bjuder kung Kristian drägliga vilkor der borta vid Brömsån. Något skall han sota, dock intet till döds. Mig synes bättre att hafva juten klippt, men vid lif, än att der skall ligga mellan oss och Tyskland en herrelös bakgård. Min farfader ville förgöra moskoviten genom att klyfva honom i stycken; min fader ansåg rådligare att klippa hans klor och låta honom lefva, men
lägga der en bäck och en mur i vägen för honom
. Juten tränger oss på, men han är för oss både bäck och mur. Hvad synes eders högvördighet? Hvilket är bättre: att behålla en trätosam portvakt eller att öppna förstugan på vid gafvel för nästa Wallenstein?
297 – Fred, fred, nådiga fröken! I skåden längre än jag i tidernas skiften. Si, den store kung Gustaf har efterlemnat en dotter!
|380|298 – Men rikskansleren vill intet.
299 – Vill han intet? Är det ej nog, att hans drottning vill?
300 Kristina höjde axlarna. Det var dit hon ville komma.
301 – Har ers högvördighet hört hvad der nu för tiden pågår i England och Skotland?
302 – Ändock de reformerte fara ville i tron, har jag med bedröfvelse hört, att den episkopala kyrkan i dessa länder är i stort trångmål för sekter och villomeningar. Der måste vara
auctoritasspråk: latin
i kyrkostyrelsen; annars få de falske profeter och allt sjelfsvåld öfverhanden.
303 – Det står fast värre till med den verldsliga öfverheten der på öarna. Maktlystne lorder och
predikosjuke landtjunkare
framlägga sina beslut till konungens underskrift. Går det så fort, är der intet annat att vänta, än republiken. Om nu något dödeligt skulle tillstöta mig, hvad tror ers högvördighet om Sveriges rike?
304 Biskop Johannes uppreste sig häftigt i sängen.
|56|305 – Så länge Gud och Sveriges kyrka hafva något att säga i detta landet, skall aldrig ett mångvälde komma vid rikets krona.
306 – Den, som det kunde spå!
konsekvensändrat/normaliserat fortfor Kristina med en ansats af gäckeri, som hon ej förmådde beherska ens när det kunde såra ett så betydelsefullt stöd för konungamakten. – Jag vill minnas, att erkebiskop Jöns Bengtson af- och tillsatte konungar för tvåhundra år sedan. Men,
konsekvensändrat/normaliserat tillade hon, mån att åter godtgöra denna förnärmande anspelning, – det var papismens tider, när vi mottogo dekreter från Rom. De evangeliske biskoparne hafva alltid varit kronans säkraste stöd. Ingen af dem skall följa papisternes föredöme, icke ens om han heter Jöns Bengtson Oxenstjerna.
307 Tonvigten på tillnamnet röjde, måhända ofrivilligt, den djupt rotade misstro, som Kristina under alla yttre ärebetygelser dolde i djupet af sitt bröst mot rikets främste tjenare, rikskansleren. Ändamålet med hennes besök framträdde i en anhållan, att biskopen ville i en rundskrifvelse till Vesterås stifts presterskap anbefalla förböner i kyrkorna för fredens snara afslutande. Hon behöfde ej tillägga, hon visste sjelffallet, att förbönen skulle åtföljas af loftal öfver hennes eget fredälskande tänkesätt och motsvarande klander öfver dem, som för egennyttiga syften fördröjde fredsslutet. Lika sjelffallet var, att cirkuläret från Vesterås skulle efterföljas af dylika inom rikets alla stift.
308 Sedan biskopen villigt samtyckt härtill, uppstod drottningen för att med ett nådigt afsked sluta besöket. Men den gamle kyrkofursten hade ännu ett ord osagdt.
|381|309 – Värdigas, nådiga fröken, förunna ännu några få minuter af eder kostbara tid åt en gammal tjenare, som för sista gången har den hugnaden att se sin drottnings blida anlete! Misstyck intet, jag hade i natt en dröm, och ändock drömmar mestadels intet annat äro än inbillningens lekverk, händer ibland,
såsom Josefs och andre helige mäns historia utvisar
, att Gud kan dermed hafva en särskild mening ...
310 – Förtäljen mig drömmen!
konsekvensändrat/normaliserat sade Kristina och satte sig åter.
311 – Jag drömde, att jag var död och upptagen i Guds paradis under förväntan på domedag. Under mig låg|57| stjernhimmelen utspänd såsom en tapet, och många sköna, blänkande himlakroppar lofsjöngo der i de omätliga djupen sin skapares allmakt. Då syntes mig, att en besynnerligt lysande stjerna utsände en stråle till de öfra rymderna, der jag var, och gick för en stund in i mig, så att jag kunde höra henne tala. Och hon sade till mig: jag är drottning Kristinas stjerna ...
312 – Ja, jag vet!
konsekvensändrat/normaliserat utropade drottningen, ett ögonblick öfverraskad, men strax åter kall. Hon ihågkom Gripsholm.
313 – Jag är drottning Kristinas stjerna,
konsekvensändrat/normaliserat sade den lysande strålen, – och jag går nu mot zenith. Tre år ännu skall jag stiga, derefter står jag i tre år högst på himmelen, och derefter börjar jag sjunka.
314 – Deremot lära de stjernkunnige intet hafva att invända, ers högvördighet.
315 Den gamle betraktade henne forskande.
316 – Jag såg något mer. Jag stod bortom tiden, och åren syntes mig intet längre än en menniskas suck behöfver att stiga upp till himmelen. Jag såg stjernan stiga högt öfver alla andra stjernor och derefter skenbart stå stilla i höjden. Men hon stod intet stilla, hon gjorde en båge. Derefter sjönk hon, först långsamt, sedan i brådstupa fall och försvann i mörker.
317 – Det se vi ju alla qvällar, att stjernor falla. Jag kan intet uttyda drömmar, men en skriftlärd man torde den konsten bättre förstå. Tyder eders högvördighet denna drömmen på mig?
318 – Nådiga fröken, jag är en fåkunnig man i Guds förborgade råd. Men det märker jag
grant
, att min drottnings stjerna stiger och skall än vidare stiga, intill dess hennes like ej finnes på himmelens fäste. Att från en så stor höjd nederfalla, det kan intet vara Guds 
skickelse
, ty det är fastmer oss förelagdt att gå från klarhet till klarhet. Sådant fallande kommer af invärtes högmod från våra första föräldrars tid och kan intet tydas på en så gudfruktig drottning, som gifver Herren allena äran. Denna drömmen har jag dristat mig omtala fördenskull, att ju örontasslare, bakdantare och lismare i alla tider |382|drifva sitt spel kring de mäktigas thron, viljandes bringa de klaraste stjernor till fall. Herren vet det: jag tänker han sändt denna synen hela riket till förmaning, intet till|58| profetia. 
Håller
hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och eder skall väl stor och mångfaldig frestelse förestå, men I skolen det allt med Guds kraft öfvervinna. Faren nu väl, tack för den hugnad I mig beredt! Eder ringe tjenare går före eder dit, der ingen frestelse mer är, och der som hans fattiga bön något förmår, skall han se eder stjerna lysa, icke allenast i tideböckerna, men i Kristi rike i evighet.
319 Freden i Brömsebro slöts den 13 augusti 1645 med landvinning för Sverige: Jemtland med Herjedalen, Gotland, Ösel och Halland som pant på 30 år för tullfriheten i Öresund och på Elben. Drottningen hade velat efterskänka Halland, Herjedalen och mera dertill; rikskansleren höll hennes ordres hemliga; danskarne gåfvo efter, nöjde att denna gång rädda Skåne och Blekinge, hvilka sannolikt gått förlorade, om Oxenstjerna haft fria händer. Grannsämjan var tillsvidare återstäld, men ännu skulle två långa sekler förgå under inbördes afund, hemliga ränker och öppna krig, innan Sverige och Danmark förstodo Kristinas stora framtidstanke, förstodo, att de behöfde hvarandra.
7. Andra och tredje skyddslingen.
Du är mitt verk: vill du vara mig trogen?
320 Fältmarskalken Lennart Torstenson hade, bruten af gikt och fälttjenst, återvändt till Sverige i oktober 1646 för att söka hvila och lugn. Utan att vara partiman, ansågs han tillhöra anhängarne af drottningens
sjelfstyrelse
, hvilket i hennes ögon icke förminskade hans lysande|59| krigsära. Han stod i hög gunst och öfverhopades, enligt Kristinas vana, med vedermälen deraf; upphöjdes på samma dag till friherre och grefve, fick gods och äreställen mer än han sjelf fann förenligt med behofvet af hvila. Vid hofvet hade han och hans grefvinna blifvit mottagna på det mest lysande sätt, och emedan han qvarstadnade i Stockholm för att i rådet motväga rikskanslerns öfvermakt, kallades han ofta till slottet för enskilda, förtroliga öfverläggningar om rikets angelägenheter.
321 Underhandlingarna i Osnabrück mellan kejsaren, Sverige och Frankrike hade kommit så långt, att enda hindret för freden numera tycktes vara |383|Sveriges anspråk på landvinning i Tyskland som krigsskadestånd. Detta hinder satt hårdt; de svenske underhandlarne, Johan Oxenstjerna, som vidhöll rikskanslerns fordringar, och Adler Salvius, som brefvexlade med drottningen, lågo i hemlig fejd med hvarandra.
Franska sändebudet Chanut, ett smidigt verktyg för Mazarins statskonst
, hade vunnit drottningens öra och gjorde allt för att nedpruta Sveriges fordringar. På dessa sköra trådar, insnärjda i ränker af alla slag, hängde Europas fred och folkens öde.
322 En dag i början af 1647 hade drottningen åter kallat till sig grefve Torstenson för att hos honom söka ett nytt stöd mot den alltför öfvermäktige rikskanslern. Hon hade låtit honom framlägga en karta öfver
härarnes ställning i Tyskland under Wrangel och Königsmark
, frågat om utsigterna för årets fälttåg och beklagat sig öfver Oxenstjernornas omåttliga anspråk, hvilka fördröjde freden. 
konsekvensändrat/normaliseratSverige,
konsekvensändrat/normaliserat anmärkte hon,
konsekvensändrat/normaliserat underhandlade med Bajern om stillestånd; kejsaren erbjöd enskild fred. Hon visste väl hvad der vore att bygga på kejsar Ferdinands anbud; men en sådan 
konjunktur
borde man ej låta fara. Hvarför så envist fordra Hinter-Pommern, som skulle göra Brandenburg till Sveriges fiende? Hvarför hålla på dessa 20 millioner i krigsskadestånd, som Sverige begärt och som Tyskland ej kunde betala i dess nuvarande utblottade tillstånd? Hon, Kristina, var ingen köpman, som sålde fred för penningar. Sverige hade fått byte nog och skulle få landvinning dertill. Skulle det ännu fordra betaldt för sin ära?
323 Hon blef varm vid dessa ord. Folkens välfärd, som berodde af freden, syntes henne vara ett högre mål, än|60| tillfällig vinst. Likasom hon icke ville tillintetgöra Danmark, emedan hon i dess fall såg ett oersättligt tomrum i de nordiska folkens framtida solidaritet, ville hon ej drifva kejsaren till det yttersta för att ej i framtiden omöjliggöra hvarje förbund. Denna Kristinas framsynthet har ej blifvit fullt uppskattad, men framstår tydligare, om man jemför hennes statskonst med efterträdarnes, tionde och tolfte Karls. Historien
har hakat sig fast vid
Kristinas personliga motiv; icke med orätt, men man skulle ej glömma, att äfven i hennes sjelfviskhet låg någonting storartadt: det att vilja sjelf vara allt, tänka allt, kunna allt och – slösa allt.
324 Torstenson hade med sin vanliga försigtighet varnat för ett förhastadt eftergifvande af Sveriges fordringar, när drottningen begynte tala om fiendskapen mellan rikets två fredsunderhandlare i Osnabrück, Johan Oxenstjerna, som representerade sin fader, rikskanslern, och Adler Salvius, som mottog hemliga, ej sällan motsatta instruktioner från Kristina sjelf. Här kom en ömtålig sträng i dallring; här framträdde åter det djupaste, mest skorrande, men ännu fördolda missljud, som genomgick Kristinas regering. |384|Denne Axel Oxenstjerna, denne undersåte, som ville styra riket med eller mot sin drottnings vilja, denne redan förut alltför mäktige magnat, som hon för föga mer än ett år sedan upphöjt i grefligt stånd och öfverhopat med gods och ärebetygelser, hvad åsyftade han med sina högt drifna fordringar, som fördröjde freden? Hon trodde sig genomskåda honom och dolde ej sina misstankar. Rikskansleren ville kriget, emedan det tillförde adeln makt, ära och rikedomar; han fördröjde freden, emedan han icke ville låta sin drottning och svenska folket komma till en besinning, ett lugn, som vore en fara för högadelns öfvermakt. Sveriges aristokrati hade
skelat
förut på 
Polen, der adeln betydde allt, konung och folk intet
. Nu skelade samme herrar på 
England, der konungamakten nedsjunkit till en skugga. Polen var redan en republik, England skulle snart blifva det
. Hvarför skulle ej Sverige följa så frestande föredömen?
325 – Har ni glömt, min grefve,
konsekvensändrat/normaliserat fortsatte drottningen, utom sig vid tanken på sin svaghet att några dagar förut hafva utbrustit i tårar vid rådets sammanträde, – har ni|61| glömt, att våra svenske lorder nu också börjat predika om trosfrågorna i kapp med de engelske?
326 – Det har jag ej kunnat förmärka,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Torstenson lugnt.
327 – Var ni intet i rådet i torsdags? Mins ni intet, huru
rikskansleren företog sig att mästra Johannes Mathiæ för hans Idea boni ordinis in ecclesia Christi?
328 – Jag har hört, att presterskapet funnit något anstötligt i denna idean
. Undskyll, nådig fröken, att jag aldrig blandar mig i tvister om tron.
329 – Ni? Det tror jag. Men hvarje stor eller liten rådsherre menar sig nu vara mera förfaren i sådana spörsmål, än rikets biskopar. Johannes Mathiæ utlägger, att Calvins anhängare äro hardt när så goda kristna som vi och att hvad der skiljer oss är mera ordalag, än ordaförstånd. När jag dristar mig intet finna något förgripeligt i
bispens
bok, svarar mig rikskanslern, att jag det intet förstår och att jag bringar ofärd i riket. Der jag nu hade tid, skulle jag bevisa honom med skriftens språk, att biskop Johannes intet far vill, ändock trätosamme prester och inbilske rådsherrar bruka munnen om sådant. Hade jag en, som kunde det sätta på papper, ville jag gifva en gård derför. Men ingen klerk törs dermed befatta sig, när presterskapet står så hårdt emot, och mina skrifvare gapa på slikt som son på väderqvarnen.
330 – Ja, här är mycket tal nu för tiden om biskop Johannes’ Idea,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Torstenson. – Min hustru ville nyligen veta huru dermed hängde samman, och då lade en ung person i mitt hus denna bokens oförgripeliga mening så tydeligt fram, att jag intet vet hvad erkebiskop Lenæus kunnat invända deremot.
|385|331 – Var det eder
huspredikant
, må han ej tänka på pastorat i Sveriges rike, om ej törhända i Strengnäs stift; men der sitter biskop Johannes sjelf intet säker vid styret.
332 – Min huspredikant är för god klerk att stöta sig med det högvördiga ståndet. Idea försvarades af en annan, som intet är rädder. Nådig fröken tör känna jungfru Ryning.
333 – Hvad? Hagar Ryning? Hagar Ring? Henne tror jag om hvad som helst. Hon bevisade mig solklart, att calvinisterne fara betänkligt ville; hon skall lika solklart|62| bevisa, att de äro pelare för den rätta tron. Jag visste intet, att grefven bevärdigat denna unga person med någon uppmärksamhet.
334 – Hon följde för två år sedan min hustru i fält och har varit henne till stort bistånd i fältlifvets trångmål. Klart hufvud, aldrig rådlös, aldrig försagd.
335 – Grefven blir vältalig. Jag trodde ej, att den lilla trasungen, som jag upptog från landsvägen, skulle vinna så höga vitsord. Godt hufvud, åh ja, men egensinnig, fallen för hugskott ... Skicka henne till mig; jag vill se, om jag ännu kan använda henne. Vet ni väl, grefve, att jag gjorde tösen till adelig jungfru för att förarga fru Beata Oxenstjerna? Det var gudomligt! Grefven skulle hafva sett den dryga slägten, när de nödgades sällskapa med judeafkomman vid mitt hof.
336 – Nådig fröken undskyller, om jag intet haft tid att ransaka slägtregister. Det vill synas, som skulle jungfru Ryning hittat förnäma anförvandter i Tyskland. Hon har med min lejd gjort resor till Wittenberg, Regensburg och Wien. Der
tima
stundom förunderliga ting i ett stort krig. Min hustru förtäljer om en 
förvandtskap
med grefliga ätten Götz.
337 – Hvad? Fältmarskalken Götz! Tysklands mordengel! Det fattades ännu. Skicka hit flickan; biskop Johannes är räddad! Jag tackar eder, grefve Torstenson, för en bepröfvad fältherres råd i stora ting och i små. Tro mig, en kejsare är stundom lättare besegrad, än en rikskansler. Jag vill öfverlägga när det skall visa sig hvem af oss två styr Sveriges rike och utbeder mig än vidare med all kunglig ynnest edra trofasta råd.
338 Samma dag klockan 4 på eftermiddagen anmäldes jungfru Hagar Ryning i drottningens studerkammare.
339 Det var nu tre och ett halft år, sedan stjernornas så olika lottade, men en gång så nära förbundna gunstlingar stått ansigte mot ansigte med hvarandra. Hagars helsning var icke mindre vördnadsfull, men mera ceremoniös |386|än förr; herskarinnans blick mera kall och genomträngande. Båda mätte hvarandras mått; båda förstodo, att de vuxit|63| invärtes sedan sitt förra möte i brytningens ögonblick. Skulle de denna gång mötas i vänskap eller i hemlig fiendskap? Detta berodde på tjenarinnan. Hon måste böja sig, drottningen kunde det icke. Hon erhöll tillåtelse att vara något, endast hennes drottning blef allt. Kristina älskade och beundrade intelligensen, med vilkor att den ej stälde henne i skuggan.
340 Hon räckte sin hand åt Hagar att kyssa. Kyssen var lika kall, som underdånig.
341 – Jag har kallat dig för en theologisk tvistefråga,
konsekvensändrat/normaliserat började drottningen, utan att slösa ett ord på det förflutna eller en fråga om det närvarande. – Du hade en gång studerat stridsskrifterna för och emot Calvins läror?
342 – Jag hade tillfälligtvis gjort bekantskap med dem; men mycket torde nu vara glömdt.
343 – Åh, du glömmer ingenting, du. – Och en flygtig solblink af den forna vänskapen lyste i Kristinas uttrycksfulla ögon. – Det är sant, du bevisade mig då, att Calvin for vilse. Kan du nu bevisa mig, att hans villfarande läror endast bero på ordtolkningar och att han i alla fundamenter öfverensstämmer med Luther?
344 – Hela theologin beror på ordtolkningar. Jag har läst Idea boni ordinis in ecclesia Christi, och äfven denna bok hänger på ordtolkningar.
345 – Du tör hafva rätt. Men nu behöfver jag en sådan tolkning af boken Idea, att densamma befinnes intet strida mot vår kyrkas tro. Kan du sätta mig detta på papper?
346 – Om nådig fröken befaller, vill jag försöka’t. Men mot en tolkning ställes en annan.
347 – Kan du intet rentvå boken tillfylles ur kyrkofäderne?
348 – Man kan bevisa allting ur kyrkofäderne, likasom man kan bevisa allting ur bibeln.
349 – Hvad? Djerfs du förneka skriftens auktoritet?
350 – Förlåt, nådig fröken, jag menar dess tolkning. Värdigas ihågkomma det ordet doxaspråk: grekiska!
351 Kristina utbrast i en ohejdad munterhet. Detta bekanta ord hade brutit isen.
352 – Doxaspråk: grekiska du! Hvar har du lärt dig en så slipad theologi, att du kan bevisa hvad du behagar med tolkningar? Du måste flitigt hafva gått i jesuiternes skola,|64| efter jag hör, att du varit i Wien. Godt; du får absolution, med vilkor att du använder din konst nyttigt. Här är boken Idea. Sätt dig nu här och bevisa |387|mig, att detta stället ... och detta ... och detta, som vår
superintendent
i Kalmar så illa utmålar, är allt till punkt och pricka fullkomligt renlärigt.
353 Hagar satte sig och bevisade så ovedersägligt, som någon theolog kunde önska, att detta ... och detta ... och detta var alldeles likalydande med kyrkofädernes och Luthers egen tolkning af dithörande skriftställen. Kristina kunde icke dölja sin öfverraskning. Dessa svårlösta skriftgåtor, som hon sjelf så förgäfves bemödat sig att tillfredsställande förklara, de voro ju så enkla, att ett barn kunde begripa dem. Hela denna harmsna strid med rikskansleren och rådet, hvilken kostat henne tårar af förödmjukelse, huru onyttig var icke den och huru klar Idéernas oskuld!
354 – Hagar Ryning,
konsekvensändrat/normaliserat inföll Kristina skrattande, när de slutat sin studie, – jag utnämner dig till Sveriges 
erkebiskop i survivance
efter Lenæus.
355 – Jag tackar underdånigst för en så stor ära,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar med en djup nigning, – men beder att i sådan oförmodad höghet få behålla min kjol under kåpan.
356 – Nej, om kjolen är obeqväm för en drottning, är hon
sidvördig
för en biskop. Blif karl, Hagar; du är icke bortbytt, du. Jag förblifver i alla fall kyrkans öfverhufvud, alltså ditt, och brukar dig i min rådkammare. Min Gud, det är så länge sedan jag kunnat tala fritt med andra än krigsfolket. Med dessa trångbröstade prester och baksluge statsmän måste jag tala knappnålar eller hyckla. Qvinnorna ... fråga dem, hvad brabantska spetsar kosta 
alnen
! Hagar ... jag bjuder dig intet att bo i slottet, du duger intet till hofjungfru, du är för 
spansk
; men om jag stundom kallar dig, som i dag, vill du vara mig trogen? Du är mitt verk. Vill du göra mig heder?
357 I stället för svar kysste den forna hofjungfrun, kanske något varmare än första gången, sin drottnings hand. Hvad skulle hon svara? Hon kunde ju ej för andra gången bortskänka sig sjelf.
358 – Godt,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor Kristina åter med höghetsblicken, – svara mig intet! Det är bättre att tiga än ljuga.|65| Var mig trogen utan ett löfte. Jag kan umbära dig; det finnes intet, som ej jag kan umbära. Intet glömmer jag hvem jag är och hvem du är. Mins detta, och var mig sedan tillgifven, om du kan ... Ah, jag påminner mig, du är förlofvad med unge Kurk; du vill nedlåta dig under en mans välde. Vet du väl, att han skall blifva din herre mycket mer, än jag är din drottning?
359 – Gustaf Kurk är borta i kriget,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar likgiltigt. – Det sägs, att han ingått en annan förbindelse; jag sörjer icke deröfver. Men det skulle göra mig ondt, om nådig fröken ansåge mig otacksam för all stor godhet och nåd, som förunnats mig nu och 
tillförene
. Värdigas tro min försäkran, |388|att jag aldrig glömmer hvem min nådiga drottning är och,
konsekvensändrat/normaliserat tillade hon sakta, – hvem jag är.
360 Kristina betraktade henne forskande.
361 – Fraser!
konsekvensändrat/normaliserat utropade hon, halft harmset, halft skämtande. – Vill du intet säga mig rent ut, att du är mig trogen, så var det intet, eller var det ändå! Jag har nog af talesätt. Är jag en lejoninna, så är du en örnunge. Hvarför flaxa med vingarna? Hvad är det man berättar mig om dina nya anförvandter i Tyskland? Mins du hvilket omak jag gjorde mig att söka åt dig en far, ett namn, ett fäste i verlden? Jag tänker du kunde, till lön för min möda, säga mig, om du hittat en far i månen.
362 – Nådig fröken har mottagit rapporter om lysande segrar och på samma gång om stora förluster. Jag har mottagit liknande budskap med samma glädje och samma bedröfvelse. Vid Jankowitz erfor jag bikten af en döende papist, Feldmann. Det var han, som en vinternatt öfvergaf min mor hjelplös i drifvan. Han var stallmästare hos fältmarskalken grefve Götz, som fann sin död för en svensk kula vid Jankowitz. Denne grefve Götz var i sitt första gifte lagligen vigd i Wittenberg med min moder Ruth Zevi, hvilken, ehuru född judinna, säges i vigselattesten hafva varit döpt före giftermålet. Jag eger denna attest och har, på grund deraf, sökt i Wien göra min och min broders rättigheter gällande. Men grefve Götz har efter min mors död ingått nytt gifte med grefvinnan Apollonia von Hoditz och efterlemnat två omyndige söner. Deras förmyndare bestrider våra rättigheter, emedan min moders|66| dopattest ej kunnat återfinnas och hennes egenskap af judinna, enligt tysk lag, ej tillåtit ett laggiltigt äktenskap.
363 – Barnsagor! Och du tror, att en familj, som haft den äran slagta några hundra tusen menniskor, skall erkänna den första lilla kärlekspant, som med ett papper i handen erbjuder sig att dela dess titlar och egodelar! Det går intet, du. De tyske grefvarne äro lika trilske som våra svenske. Är det Kurk eller Ryning, som vill göra dig till grefvinna?
364 – Ingen af dem vill höra talas derom. Jag har en mäktigare förespråkare: min morfar Ruben Zevi.
365 – Hvad? Juden? Och så
otrogen mot Mose lag
! Jag vore i stånd att beundra judarne, om jag kunde fördraga deras snikenhet. Din morfader har förmodligen inteckning i den Götziska familjens vidsträckta egendomar? Men det går intet, min grefvinna in spe, det går intet. Är penningen stark, så är adelshögfärden starkare. Ingen annan än Ruben Zevi betalar tio öre för dina böhmiska luftslott, 
derest
jag ej inför dina rättigheter i fredstraktaten med kejsaren. Jag vill tänka derpå ... Hvad gör den narren, din bror?
|389|366 – Han hade äran förlora sitt venstra öga och hälften af sin högra hand, när han försvarade grefvinnan Torstenson vid Jankowitz. Från denna tid är han kompanjon och agent åt Ruben Zevi.
367 Kristina förblef några ögonblick tankfull och tyst.
368 – Säg mig, min sköna prinsessa af de böhmiska luftslotten,
konsekvensändrat/normaliserat frågade hon slutligen, lekande med en praktfullt inlagd solfjäder af elfenben, hvars fint ciselerade skaft hon sönderbröt, utan att tänka derpå, – hvad är bättre, att tro allt eller att tro intet?
369 Hagar kunde ej undertrycka ett fint leende, ty hon kände sig öfverlägsen, när hon svarade:
370 – Att tro intet.
371 Så flygtigt, nästan omärkligt detta leende var, undgick det ej den skarpsynta drottningen. Men hon beherskade sig och fortsatte i samma tankfulla ton:
372 – Två usla, i förtid födda, okända hittebarn se dagen i en eländig koja. Det ena är snart den rikaste man i verlden, det andra går steg för steg uppåt och ämnar troligen intet sluta, förrän hon uppnått en thron. Dessa barn säga sig vara födda under inflytandet af planeternas|67| konung och dermed födda till makten. De tro således på stjernornas inflytande.
373 – De tro ej derpå, nådig fröken, de veta det. Hela deras lif vittnar derom. De erforo detta inflytande långt innan de hade någon aning derom.
374 – Men om nu detta förmenta inflytande, denna predestination till makten, skulle visa sig vara endast en slumpens nyck? Om dessa lyckobarn, till trots för sin goda fé, skulle falla lika hastigt från sina inbillade höjder, som de uppstigit dit, om en senare del af deras lif skulle blifva lika maktlös och öfvergifven, som deras ungdom varit omhuldad af lyckans gunst ... hvad då? Detta kunna de icke veta, och derför veta de realiter intet; de tro, och deras tro kan svika. Man skall ej prisa dagen, innan aftonen är till ände.
375 – Förlåt, nådig fröken; man kan icke på samma gång utstryka veta och tro. Ettdera måste man hålla. Jag föredrager att veta, så länge jag har bevis. Men mitt vetande är begränsadt; jag vet icke hvari en stjernas makt består, jag vet icke ens hvem jag är, hvart jag går och hvar jag slutar. Jag vet endast, att jag är till, emedan jag är en tänkande varelse.
376 –
Cogito, ergo sum.språk: latin Du har läst Cartesii nyss utgifna Principia philosophiæ
.
377 – Ja, nådig fröken.
378 – Nåväl, då skall jag säga dig något, som du ock kan lära af denne vår tids störste tänkare. Du vet ingenting annat, än att du är till. Du vet ingenting om den verld, som omgifver dig; du vet ingenting om dina stjernor och |390|deras inflytande; du vet ingenting om verldshändelsernas lagar, om sinnenas intryck, om andra menniskors inre eller om dina egna öden. Om allt sådant har du skapat dig en tro och kallar detta att veta. Du har inga bevis, du har endast intryck. Alla intryck svika; du simmar mot land, under dig är ett bottenlöst djup, och när du tror dig ha uppnått stranden, fasthåller du endast ett flytande sjögräs. Du säger: man kan icke på samma gång utstryka tro och veta. Nej, det kan man intet, derför, efter du vet ingenting, måste du tro allt, ända till denna eländiga vidskepelse, som man kallar stjernornas inflytande.original: inflytande Jag vet lika mycket som du, men jag tror mindre än du, jag tror ej på skrock. Öfver min vagga stod ock planeternas|68| konung. För hvad har då jag att tacka honom? Lif och krona, makt och förstånd har jag fått honom förutan; icke en sten kan han bortrensa under min fot, och jag skulle tro på honom! Släck hans lykta i qväll på himmelens fäste, och jag skall i morgon vara densamma ändå.
379 – Eller släck i dag detta dyrbara lif, hvilket alla goda makter bevare, och planeten skall ännu i millioner år beherska allt lefvande. Min nådiga drottning har gått från seger till seger, gått oförstörbar från makt till makt och tviflar ändå, att detta har skett af en högre skickelse.
380 – Tig! Jag vill intet veta af andra skickelser, än försynens styrelse. Mig skall du intet undervisa. Men,
konsekvensändrat/normaliserat tillade hon blidare, – du är nu en gång sådan: alltid högmodig, alltid flygande med örnvingar mot solen. Jag känner dig, kondor, men jag är intet 
lam
, som du kan bortföra i dina klor. Till erkebiskop i Upsala lärer jag ej kunna utnämna en, som ingenting tror, ändock hon tror allt; men min 
lectrice
kan du blifva, om den högborna grefvinnan Götz behagar nedlåta sig så djupt under sin rang. Farväl, Doxaspråk: grekiska! Sätt upp ditt betänkande om Idea boni ordinis! Jag 
förblifver dig välbevågen
, i förhoppning att du är ett lydigt barn och att jag stundom får skratta åt dig.
381 Hagar Ryning gick med en reverens, nästan lika djup som hennes förbittring och förödmjukelse.
382 – Hade jag sagt: tro allt, skulle hon hafva svarat: tro intet!
383 Kristina hade återvunnit hela sin sjelftillräcklighet. Det var nu hon, som kände sig öfverlägsen. Hon hade slagit den enda rival hon hade att frukta bland qvinnor och slagit henne på den lärda samtidens höjdpunkt, Cartesii filosofi. Men i denna sjelfviska seger blandade sig en
högtänkt
beundran just för rivalen. Hvilken tankekraft! Hvilken öfverbevisande klarhet i allt, utom i detta enda, astrologernes narrspel! Min Gud, huru kan man på samma gång vara så stark och så svag? ... Men om der dock funnes i sjelfva oförnuftet ett grand af förnuft? Tycho Brahe läste i stjern|391|orna, att min faders dotter skulle eröfra norden ... Sade mig intet stjernan vid Gripsholm ... sade mig intet Rudbeckii stjerna, att jag skall stiga från makt till makt? ... I sju år, sade hon; derefter falla. Det är|69| nu tredje året ... Nonsens, inbillningars gyckel! Lysa intet stjernorna lika klara fyra år härefter? Stiga förstår jag ... Falla? Otänkbart ... Finnes en Gud, eller är allt ett öde? Cartesius tviflar på allt, utom på sig sjelf. Det är dock storartadt, det är den högsta tanke, som ännu uppstigit i en menniskas bröst. Ingen visshet utom mig sjelf. Bibeln beror af tolkningar, alla inlärda begrepp födas af sinnenas intryck. Och allt sviker mig, utom jag sjelf. Detta är mer än filosofi, det är regeringskonst ...
384 Hon vidrörde ringklockan, utan att tänka derpå. Fiken inträdde.
385 – Hvad vill du?
386 – Nådig fröken ringde.
387 – Gå din väg. Nej ... kalla hit jungfru Ebba! ... Luft, luft och menniskor! Tanken är ett verldshaf; det går mig som Hagar Ryning. Framför mig sjögräset, under mig bottenlöst djup. Lekverk! Det enda reela är dock att lefva ... Hagar Ingenting, Hagar Ring, Hagar Ryning, Hagar Götz! Det är ju en madrigal, som kan komma en gud att skratta. Ebba skall blifva förtjust ...
8. Gyckel och sidenband.
Min gemål skall han icke blifva, men törhända konung af Sverige.
388
Riksdrotset grefve Pehr Brahe bugade sig till afsked i drottningens kabinett. Maj 1648.
389 – Jag tackar eder, herr grefve. Anse detta uppdrag såsom ett bevis på mitt synnerliga förtroende. Punkterna äro uppsatta enligt min önskan; endast om punkt 4, thronföljden, vill jag mig ännu något betänka. Jag behöfver ej erinra en så bepröfvad statsman och trogen rådgifvare, att i detta slags ärender bör venstra handen|70| ej veta hvad den högra skrifver. När ämnar grefven öfverresa till Finland
?
390 – Med eders majestäts nådiga tillåtelse ämnar jag ännu någon tid stadna i Stockholm för öfverläggningarna i rådet om freden.
391 – Godt. Behöfves ni der, så behöfves ni också här, och jag kan nödigt undvara eder trogna tjenst. Det sägs, att grefven skall blifva välkommen i Finland. Ingen har som grefven förstått att tämja detta
bestialiska
folk.
392 – Jag vet två, som gjort detta bättre än jag: salig konungen, som gjort af |392|finnarne de tappraste soldater i verlden näst svenskarne, och vår nu regerande nådiga drottning, som inrättat akademin i Åbo. Skalet torde vara skrofligt, men kärnan är mandel. Jag planterar, Gud gifver växten. Eders majestät, som är ung, skall få se märkeliga frukter af detta landet, när vi få fred och ordning.
393 – Detta är mig kärt att förvänta. Freden är intet långt borta. Lyckosamt regemente i edert skogs- och sjörike, grefve Brahe!
394 Grefven möttes i dörren af drottningens kusin, furstinnan Marie Eufrosyne, numera gunstlingen Magnus De la Gardies gemål, som väntat på företräde.
395 – Marie,
konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen på tyska med en skämtsam nick, – är du nu nöjd?
396 – Jag är alltid nöjd, när min drottning är nöjd med mig,
konsekvensändrat/normaliserat svarade furstinnan, något förvånad öfver den oväntade frågan.
397 – Behöfs det så litet för att vara lycklig? Säg hellre: när din herre och man är nöjd med dig. Ack ja, hvarför blef du intet grefvinna af Nassau?
398 – Kristine ... Du vet, att grefve Magnus och jag lefva mycket lyckligt tillsamman.
399 – Som ett par turturdufvor, jag vet. Det är rätt nog frestande för makalöst folk att följa ett så
hugneligt
föredöme. Derför frågar jag dig: är du nöjd med mig?
400 – Har jag varit missnöjd? Har jag visat mig otacksam?
401 – Jag vill minnas, du gret en gång krokodiltårar öfver en så vådelig mesallians, som att förena ditt kungliga|71| blod med De la Gardiernes. Mötte du intet grefve Brahe i dörren?
402 – Ja. Hvarför så?
403 – Han medförde i portföljen ett papper. Kan du tiga?
404 – Som Jakobs kyrktorn, när min drottning befaller mig det.
405 – Jag kan intet befalla ett kyrktorn att tiga. Det ringer alla söndagar ut sina hemligheter, bing, bång, och du gör alla dagar hvad Jakobs kyrktorn gör blott om söndagen.
406 – Jag bedyrar, Kristine ... Om du vill anförtro mig något ...
407 – Så vet din man det i qväll, Stockholm i morgon och verlden i öfvermorgon. Men gör nu en gång intet som Jakob, gör hellre som tornet Tre kronor. Det skramlar ej med klockor, det ser och tiger.
408 – Jag är sten, Kristine, flinta! Hvad bar grefve Brahe i sin portfölj?
409 – Ett giftermålskontrakt.
410 – O, Kristine, hvilket ädelmod, hvilken lycka, hvilken fröjd för allt Sve|393|riges rike! Du har då ändtligen låtit öfvertyga dig om uppriktigheten af hans känslor! Ditt ömma hjerta har ej kunnat motstå en så lång, så upphöjd, så trofast tillgifvenhet!
411 Och hon föll till drottningens fötter, kyssande hennes hand.
412 Kristina upplyfte henne, såsom man leker med ett bortskämdt barn.
413 – Ja, hvad skulle jag göra?
konsekvensändrat/normaliserat sade hon, när de åter sutto, förtroligt som förr, vid hvarandras sida. – Jag måste ju gifta bort honom. Ständerna gåfvo mig ingen fred, rådet ansatte mig, presterne togo sina ord tillbaka och försäkrade mig, att allt var tillåtet, utom att vissna i ogift stånd. Jag måste ju skaffa riket lugn. Derför har jag utsett en värdig gemål åt din bror och låtit uppsätta hans äktenskapskontrakt, deri jag tillförsäkrar honom Räfsnäs och Ulfsunda till bröd samt Thorshälla och Eskilstuna till smör på brödet.
414 – Hvad du är god, Kristine! Men alla kungliga gåfvor äro intet mot hans efterlängtade lycka att få ega dig sjelf.
|72|415 – Mig? Jag förstår, du talar, som ständerna, om den gamla
romanen
. Men det är ju intet fråga om mig. Jag förskaffar din bror en mycket skönare gemål, prinsessan Emilia af Hessen-Cassel, du vet. Han älskar ju henne och hon honom. Ingenting är naturligare, än att jag, som högeligen åstundar hans lycka, bereder honom lägenhet att följa sitt hjertas val.
416 Marie Eufrosyne stirrade bestört på den kungliga
sfinxen
. Hon visste för väl, att Kristina kunde gyckla, och gyckla rätt obarmhertigt, med sina offer, men detta skämt gick för långt. Den besvikna vännen bemödade sig att skratta.
417 – Nej, du skrämmer mig intet. Du gör som vid julgåfvorna.
Atrappen
föreställer en 
furie
, men när man öppnar den, tittar der fram en engel.
418 – Hvad, Marie?
konsekvensändrat/normaliserat fortfor Kristina med låtsadt allvar. – Du tror då, att ... nej, min vän, du känner ju mig för väl för att inbilla dig sådana dårskaper. Jag skulle gifta mig? Det der är ju fjolgammal snö. Du vet, att jag underkastar mig aldrig en mans vilja. Men Karl Gustaf behöfver af flera skäl en värdig gemål. Det är nyttigt för riket, man måste tänka på thronföljden.
419 Furstinnan Marie Eufrosyne var svag, lätt ledd och van att behandlas som slägtens smekunge. Men hon var qvinna nog och syster nog för att känna sig sårad.
420 – Jag beder dig, Kristine,
konsekvensändrat/normaliserat sade hon, uppstående med högröda kinder, – skämta intet så med de ömmaste känslor! Jag känner för väl ditt ädla hjerta för att tro på en sådan grymhet. Karl Gustaf kan uppoffra allt för dig, men han bär i sina ådror för mycket af ditt kungliga blod för att låta bortskänka sig åt en annan. 
Lebewohl ... grausames Herz!språk: tyska
|394|421 Kristina dolde under sin halft förvånade, halft blidkande afskedshelsning ett invärtes löje. Grefve Brahe hade verkligen burit i sin portfölj förslaget till ett äktenskapskontrakt, men icke med prinsessan af Hessen-Cassel, som redan var förmäld och hvars intryck på den unge pfaltzgrefvens flyktiga känslor knappt mer var en hemlighet, men ett kontrakt, som skulle besegla den så länge omtalade, af pfaltziska huset och dess anhängare så högt efterlängtade förbindelsen med Kristina sjelf. Hur enträget hade hon icke från alla sidor uppmanats att fatta|73| ett beslut! Men lika ihärdigt hade hon nekat, ända till dess att rådet vägrade utnämna pfaltzgrefven till öfverfältherre i Tyskland, derest han icke förut var förvissad om drottningens hand. Nu ville hon se huru detta betydelsefulla steg skulle taga sig ut i den fixa formen af ett äktenskapskontrakt, förbehållande sig att rifva detta bindande aktstycke i tusen bitar, när hon så funne för godt. Brahe hade fått ett så vigtigt förtroende, för den händelse att det skulle behöfvas, men icke ens om hans tystlåtenhet var hon fullt försäkrad. Ett lyssnande sqvaller skulle ledas på villospår. Gunstlingen grefve Magnus skulle få en
avis
. Var han för eller emot drottningens förmälning med pfaltzgrefven? Ryktet sade: 
emot, och detta har Kristina senare sjelf bekräftat. Fryxell räknar fördelarna och finner grefve Magnus hafva haft allt skäl att tala för förbindelsen
. Men denne oväldige häfdatecknare har glömt att taga med i beräkningen de oefterrättliga känslor, hvilka så ofta rösta emot förståndets domslut. Grefve Magnus De la Gardie ville helst vara ensam om sin drottnings ynnest.
422 Hon hade ju ej varit qvinna och 22 år, om hon en enda dag kunnat glömma den vigtigaste fråga, som vid denna ålder beherskar en ungmös framtidsutsigter. O, det falska, det nyckfulla hjertat, som tror sig i sin förmätenhet vara så stålfast och smälter så lätt för en enda varm fläkt af upprörda känslor! Ännu för två år sedan kunde drottning Kristina icke förlåta sin trolöse älskare, att han kysst en tysk kammarpiga, och nu kunde hon redan gyckla öfver hans flyktiga böjelse för prinsessan af Hessen-Cassel. Måhända tillstod hon icke ens för sig sjelf, att detta gyckel var en lek med dolkuddar. Jonglören uppfångar i luften de slipade knifvarne och bugar sig sedan för publikens applåder. Begärde Kristina en dylik applåd? En liten pfaltzgrefve, en liten landtgrefvinna, huru lågt under hennes höghet! Och likväl ville hon binda denne trolöse älskare vid sig och sin thron med ett äktenskapskontrakt. Den fyndigaste spekulant på menskliga svagheter hade ej kunnat uttänka en bättre drifkraft. Hon, som trodde sig stå upphöjd öfver lidelserna, märkte icke, att hon stod under inflytande af det mest
bedårande
bland alla bländverk; hon förstod icke, att hon var svartsjuk.
|74||395|423 Det fanns likväl en okänd, smygande demon i hennes närhet, – utan tvifvel en hemlig fiende till Karl Gustaf, – som tycktes vara underrättad om allt och förstod Kristina bättre, än hon förstod sig sjelf. Följande morgon vid påklädningen fann drottningen på sitt kammarduksbord en anonym biljett, som endast innehöll följande med förvänd stil i blyerts tecknade ord på tyska:
424
konsekvensändrat/normaliseratFråga jungfru Ryning hvad hon bär på det svarta sidenbandet under sin halskrage!
konsekvensändrat/normaliserat
425 – Fiken,
konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen uppbragt till kammartärnan, – hvem har understått sig att lägga en biljett på mitt bord?
426 Fiken bedyrade vid lif och salighet, att hon icke hade minsta aning, huru detta papper inkommit i drottningens sängkammare. Upptäckten var icke angenäm. Okända händer, okända steg i slottets innersta voro alltid en fara, åtminstone alltid en misstanke, och drottning Kristina var misstänksam. Ebba Sparre invigdes i förtroendet och tillstyrkte att undvika uppseende, men i tysthet öfvervaka betjeningen. Fiken Lång, hvars trohet
härtills
bestått alla prof, åtvarnades att hålla saken tyst; men hände 
slikt
en gång till, gälde det hennes tjenst, om ej något värre.
427 – Hvad kan jungfru Ryning bära på halsen?
konsekvensändrat/normaliserat frågade Ebba, som aldrig rätt kunnat fördraga denna medtäflarinna i sin höga väninnas gunst.
428 – Förmodligen ett hårstrå af
Lucifer
; jag ämnar ej fråga henne,
konsekvensändrat/normaliserat svarade drottningen likgiltigt och ref sönder biljetten.
429 Amiralen och riksrådet Erik Ryning bodde vid denna tid med sin familj i Stockholm. Hagar hade återtagit sin plats som dotter i huset och icke förgäfves anlitat sin så ofta pröfvade konst att vinna de hjertan hon ville vinna. Den redlige gamle sjömannen och hans förträffliga maka förläto, på grefvinnan Torstensons förbön, sin adoptivdotter hennes äfventyrliga resor i fält och funno sig smickrade af drottningens nådiga förtroende att två eller tre gånger i veckan låta tillkalla Hagar som lectrice eller hellre biträde vid studiet af klassiska författare, theologi, filosofi och matematik. Samma morgon, när den anonyma biljetten fanns på nattduksbordet, var Hagar kallad till slottet|75| klockan 6 att föreläsa Cartesius, men denna gång ej hans filosofi, utan hans mindre bekanta
dioptrik. Kristina hade mer och mer intagits af denne författare, som så snillrikt hänvisade en forskande tanke att tvifla på allt, utom på sin egen tillvaro.
430 Samma studerkammare, som så ofta förr varit vittne till de två lärda |396|rivalernas förtrogna forskningar, såg dem äfven nu fördjupade i den nya, af Snellius år 1620 uppfunna läran om ljusets brytning, hvilken Cartesius 1639 sökt närmare utreda
, mera genom spekulation, än genom empiriska rön. Drottningen var nådig, nästan förekommande, men märkbart förströdd. Hennes lysande förmåga att i ögonblicket kasta sig från en tankegång in i en annan och med samma förvånande klarhet vara hemma i allt tycktes ej hålla profvet i dag. Hon ertappade sig skrattande på ovanliga distraktioner, missförstod boken, missförstod föreläserskan och tillät sig anmärka, att den berömde författaren visste ej alltid sjelf hvad han sade.
431 – Han är klar från sin synpunkt,
konsekvensändrat/normaliserat invände Hagar; – men i stället att föreskrifva ljusstrålen den väg han bör taga, hade författaren bort kasta sin ring i hafvet på en famns vatten och försöka finna honom på det ställe, der guldet glimmar på bottnen. Tanken låter smida och tänja sig som guldtråd, men naturlagarna äro obevekliga: man kan icke fånga dem, utan att följa och utspionera dem.
432 – Har du hört,
konsekvensändrat/normaliserat inföll Kristina, bytande hastigt samtalsämne, – att en 
italienare vid namn Toricelli har uppfunnit vacuum? Näst konsten att finna allt, är intet beundransvärdare, än konsten att finna intet.
433 – Jag såg i jesuiterkollegium i Wien ett instrument, som var konstrueradt efter denna nya uppfinning och kallades barometer
. Med dess tillhjelp mätte man luftens tryck.
434 – Det är nöjsamt; jag vill
införskrifva
denna tingest ifrån Paris. Luftens tryck? Således kan man i ett segel mäta vindens tryck och stormens styrka. Vår tid är frågvis: den tränger in i naturens innersta. Hvad skall man upplefva om hundrade år? Barometer, säger du? Jag vill ihågkomma denna term.
435 – För att mäta luftens tryck återstår ännu att anbringa ett tomrum i seglet,
konsekvensändrat/normaliserat anmärkte Hagar.
|76|436 Hon hade kunnat spara denna lilla tillrättavisning. Drottningen låtsade icke höra den och fortfor på sitt lifliga sätt:
437 – Cartesius beherskar ljuset, Toricelli beherskar luften,
De Geer har redan i tjugu år beherskat jordens innandöme
. Våra murare, skorstensfejare och brandsprutor ha länge beherskat elden: gif mig ännu en titan,original: titan. som beherskar vattnet, och vi skola omskapa verlden ... Huru kom du till jesuiterkollegium?
438 – Jag medförde rekommendation till
generalvikarien
pater Malines, som lofvade 
insinuera
min sak hos 
grefve Trautmannsdorff
. Malines införde mig i lärda sällskap och i jesuiterkollegium.
439 – Bekänn, att du lyste med din lärdom bland de fromme fäderne!
|397|440 – Åh, nådig fröken; vid sidan af de lärdaste män i Europa var jag en vilde!
441 – Fraser! Du slog dem på fingrarna, såsom du slagit Luther och Calvin. Jag antager, att de varit förtjuste i dig och att du i hemlighet är jesuit. På det der svarta bandet kring din hals bär du en relik från det allrakristligaste kollegium till minne af din lyckliga omvändelse. Hvad är det? Är det
den helige Loyolas
ben eller sex hårstrån af påfvens skägg?
442 – Nej, så from är jag icke,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde Hagar leende, men drottningens skarpa blick upptäckte strax, att löjet dolde en öfverraskning.
443 – Sade jag dig intet, att du ej duger till erkebisp i Upsala? Betänk, att du är skäligen misstänkt för lönligt tassel med vår kyrkas fiender och att blott en uppriktig bekännelse kan rädda dig från vår lutherska inqvisition! Kom ihåg hvad biskop Johannes fått lida för sina välmenta idéer! Fram med sanningen: hvad bär du på bandet?
444 – Ett oskyldigt souvenir, som intet kommer något samvete för när, hvarken lutherskt eller katolskt.
445 – Det måste vara en hjertesak, som man bevarar så nära sitt hjerta. Får jag se tingesten? Jag skall intet förråda dig, om det också vore
sankt Britas
oxeltand.
|77|446 – Nådig fröken ... Jag är hvarken jesuit eller lutheran. Jag har den äran bekänna min drottnings tro: jag är
cartesian
.
447 – Min Gud, hvilka omsvep för en bagatell!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Kristina skrattande, fattade sidenbandet och framdrog en liten medaljong af guld, hvilken hon genast öppnade. I medaljongen låg en svart hårlock.
448 Hon höll den mot dagen. Löjet blef osäkert, blicken förändrades, en hög rodnad uppsteg på hennes kinder.original: kinder Äfven Hagars kinder färgades purpurröda.
449 – Är det Gustaf Kurks hår?
konsekvensändrat/normaliserat frågade drottningen, sjelf angelägen att finna en förklaring, som tycktes vara den enklaste och naturligaste.
450 – Nej,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar, för stolt att begagna denna lätta utväg att undgå faran. – Det är hans furstliga nådes pfaltzgrefvens hår från Jankowitz. En kula hade rubbat hans lockar vid örat; han bad mig jemna sitt hår, och jag behöll med hans tillåtelse denna lock till minne af en tapper man och ett ärorikt fältslag i drottningens tjenst.
451 Kristinas vrede var alltid snabb och hänsynslös. Hon kastade hårlocken till golfvet, trampade honom, fattade Hagars båda händer hårdt i sina och genomborrade henne med en blick, som få andra förmått uthärda. Det var nu tredje gången dessa två stodo som stridande örnar mot hvarandra, och denna gång tycktes förolämpningen vara dödlig.
|398|452 – Du ... du ... hans sköka, du!
konsekvensändrat/normaliserat utbrast drottningen i korta, afbrutna ord, af hvilka hvarje stafvelse var ett dolkstyng. – Jag dödar dig icke, eländiga ... jag föraktar dig!
453 Och hon stötte henne häftigt tillbaka.
454 Hagar hade blifvit lika blek, som hon nyss var röd. Hon mötte den gnistrande blicken utan att blinka, tog två steg tillbaka och svarade:
455 – Återtag detta ord! Det är ovärdigt en drottning.
456 – Gå, gå!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Kristina, ytterligt uppbragt, och famlade efter ringklockan. Hagar såg rörelsen, fattade ringklockan och höll henne ljudlös inom sin slutna hand.
|78|457 – Af nåd, hör mig! Ett ögonblick af lugn, och jag skall förklara allt, såsom jag förklarade förräderiet den 12 maj.
458 Kristina stod med handen på dörrvredet för att ropa på vakt, men beherskade sig. Var det hågkomsten af ett tidigare förhastande eller blygseln att bringas ur fattningen af en underordnad? Hon satte sig, mörk och sträng, vid studerbordet, denna gång ett domarebord, och tecknade med handen, att hon ville höra den brottsliga. Ringklockan återstäldes till hennes disposition.
459 Hagar förtäljde sin bekantskap med pfaltzgrefven, hans frågor om drottningen och sina försigtiga svar. En ung öfverstes försök till förtrolighet ansåg hon sig kunna med tystnad förbigå. Förhållandet mellan dem hade varit tadelfritt och fru Beata De la Gardie vaksam. Hagar dolde icke sitt skämt, när hon upptog hårlocken, och pfaltzgrefvens svar, som röjde tillbörlig vördnad för drottningens person. Detta obetydliga möte vid Jankowitz hade tilldragit sig vid den halföppna dörren till en stuga, uppfyld af folk. Den, som aktat nödigt framföra ett sqvaller härom, borde också kunna intyga, att berättarinnan nu talade sanning.
460 – Är detta allt?
konsekvensändrat/normaliserat frågade drottningen kallt. Hon hade fått tid att svalna.
461 – Allt, nådig fröken.
462 – Hvad betydde det då, att du förutspådde åt hans furstliga nåde Sveriges krona?
463 – Nådig fröken skall näppeligen finna en bland sina undersåtar, som icke hört omtalas en väntad hög förbindelse och deråt af hjertat gläder sig.
464 – Det kommer dig intet vid. Öfver mig skall aldrig en man råda, långt mindre en konung. Men ingen vet hvad här sker, om jag dör. Behåll din usla hårlock! Han kan möjligen inbringa dig ett riddaregods.
465 Hagar upptog hårlocken.
466 – Intet kan vara för mig så dyrbart, som min drottnings förtroende till min heder. Värdigas förvissa mig derom, och jag begär ingen furstegunst.
|399|467 Det var kallt i studerkammaren. Kristina teg några ögonblick, stod upp och värmde sig vid en brasa i den stora öppna kaminen.original: kaminen
468 – Bed mig om förlåtelse!
konsekvensändrat/normaliserat sade hon slutligen.
|79|469 – För hvad, nådig fröken?
470 – För ett ord, som kunnat kosta en annan hufvudet. Man säger ej till sin drottning, att hon talat sig sjelf ovärdigt.
471 – Och hvem skall då gifva en ärbar jungfru upprättelse för att hon kallats en sköka?
472 Åter började den knappt förkolnade vreden att flamma till låga i ett lätt retadt herskarelynne. Det finns knappt exempel derpå, att Sveriges Kristina någonsin erkänt sig hafva ångrat ett ord eller en handling, men det finns många bevis, att hennes ädlare känslor fått makt öfver vreden.
473 –
Bokråtta
, du i din förlegade lärdom,
konsekvensändrat/normaliserat utbrast Kristina, ånyo uppbrusande, i det hon häftigt rörde om 
bränderna
i kaminen; – du usla lilla glödkol, som inbillar dig upplysa verlden och af hvilket i morgon intet annat är qvar, än ett fingersmått aska, vill du gå till rätta med mig? Är det intet nåd nog, att jag ännu slösar ett ord på dig? Skall jag ännu dertill gifva en knäracka socker för att jag tillåtit henne gläfsa? Förstår intet du, som förstår allt, att mina ord äro ingen skolkria, som du gunstbenäget skall mästra och korrigera? Vill du rita en 
crux
i marginalet, så öfverkorsar jag hela sidan och skickar dig med alla dina gåspennor tillbaka till det vargbo i Finland, som du aldrig bort öfvergifva. Bed mig om förlåtelse, eller gå din väg!
474 – Får jag svara nådig fröken?
475 – Nej, det är öfverflödigt. Svarar du ännu ett ord, så är du i morgon ej mera i Stockholm.
476 – Eders majestät,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar med en kall bugning, – jag skall i morgon icke mer vara i Stockholm och icke mer vara eders majestäts undersåte. Mina rättigheter som medlem af familjen Götz äro erkända af kejsaren i Wien. Jag hoppas finna ett land, der ingen förgäfves begär upprättelse för ett orättvist skymford. Huru ringa jag än må vara, aktar jag min ära lika högt, som eders majestät aktar sin, och protesterar mot oförskyld vanfrejd. Jag må kallas en bokråtta, men som en knäracka låter jag icke trampa mig. Något har jag lärt mig i eders majestäts skola, och derför skall jag vara tacksam, så länge jag lefver: »De, som Gud adlat, få icke förnedra sig.» Hvad angår det obetydliga minne,|80| som så 
oförmodligen
misshagat eders majestät, aktar jag det mindre än intet, sedan jag haft olyckan att mista det, som mycket kostbarare är, min nådiga drottnings ynnest och tillit.
477 Vid dessa ord kastade Hagar hårlocken i den slocknande glöden. Han |400|ringlade sig som en orm, jäste upp i ett lätt, brunt skum, förkolnade, glimmade ännu en half sekund och försvann.
478 Så hade ännu ingen undersåte talat till den mäktigaste drottning på sin tid och till en, som höll så strängt på sin kungliga värdighet. Men antingen Hagar väntat ett nytt vredens ord eller möjligen en hastig omkastning till nåd, som efter den 12 maj, bedrog hon sig i denna förväntan. Kristina förblef tyst, orörlig och sluten, drottning i hvarje tum, och vinkade endast lätt med handen, att den djerfva rebellen kunde gå utan hinder. En kort, djup reverens från den afträdandes sida, och dörren slöts än en gång till mellan dessa två så högt begåfvade, i själarnas grunddrag så nära beslägtade skapelsens gunstlingar, hvilka voro för lika hvarandra för att icke ständigt stöta kant emot kant, ständigt känna sig dragna till hvarandra och likväl aldrig kunna fördraga hvarandra.
479 Drottning Kristina var klartänkt och högtänkt nog att i rebellens
snarstickna
ord igenkänna någonting af sig sjelf, som hon kunde förlåta, om också ej tillåta. Men hennes tankar hade redan hunnit taga en annan riktning, för hvilken en liten föreläserskas myteri försvann till en obetydlighet. Hon satt en stund försjunken i hjertefrågor.
480 – Upprättelse! Hvem gifver då mig upprättelse? ... Nej ... min gemål skall han icke blifva, men törhända ... konung af Sverige.
|81|9. Ett lejonmöte.
Ebba, har du någonsin ridit på ett lejon?
481 Drottningen satt i sitt stora mottagningsrum den 15 maj 1648 på aftonen. Det var en ceremoniös väntan, likasom vid mottagandet af en utländsk ambassad. Statsfruarna hade fått företräde och gått, hofjungfrurna hade fått sina befallningar. Dörrarna voro omsorgsfullt bevakade. Förutom tre särskildt kallade, fick ingen tillträde. Gunstlingen grefve Magnus inträdde med varsamma steg och underrättade sig, för att sondera stämningen, om hennes majestäts helsa. Kristina lyfte flygtigt sina ögon från en uppslagen bok och svarade:
482 – Jag mår alltid väl, när jag slutit fred med mig sjelf. Det är intet sant, att allt ondt kommer från magen. Allt ondt kommer från inbördes krig i kropp och själ.
483 Hon vexlade ofta uttryck, och grefven hade studerat dem alla, såsom en entomolog undersöker en fjärils spröten i mikroskopet, men i dag var der |401|någonting mer än vanligt bestämdt, nästan hotande. Hon förekom honom som en vaktande lejoninna, hvilken man icke vågar närma sig eller vidröra, oaktadt hennes skenbara lugn.
484 Grefvens nyfikenhet var i hög grad spänd, men han vågade icke fråga mer. Han visste något, men icke allt. Kristina gaf sig aldrig helt, icke ens i de förtrognaste ögonblick åt den mest förklarade gunstling. Någonting skulle ske denna qväll; – hvad? Grefve Magnus vexlade en blick med de uppvaktande hofjungfrurna; de visste mindre än han och drogo sig snart tillbaka. Han förblef stum, drottningen likaså.
485 Om en stund inträdde biskop Johannes Mathiæ, mottogs med nådig uppmärksamhet och erbjöds en plats vid drottningens högra sida. Han hade åldrats i tidens trätor; han hade icke fått fullt rätt, men icke heller fullt orätt i tvisten om Idea boni ordinis. Han hade utarbetat och underskrifvit Hagar Rynings bevis, att allt missförstånd|82| berodde af ordtolkningar, och dermed hade presterskapet låtit sig nöja, under förbehåll, att
Formula concordiæ
infördes bland svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det var en jernhård 
ortodoxi
man der ville påtruga alla farlige fritänkare, och för den fromme biskopen stod dock kärlekens lag öfver alla andra.
486 Kristina förstod hans bekymmer, räckte honom sin hand och sade:
487 – Ännu har denna hand intet undertecknat Formula concordiæ och lärer ej heller göra’t.
488 – Jag tackar min nådiga öfverhet,
konsekvensändrat/normaliserat svarade biskopen, synbart tillfredsstäld. – Man måste hafva fördrag med de svaga i tron.
489 – Och med de svaga i kärleken,
konsekvensändrat/normaliserat inföll Kristina småleende.
490 – Nådigaste fröken,
kärleken är af en fast annan natur; han är stark som döden. Der han råder, fördrager han allting, tror allting, hoppas allting, lider allting
.
491 – Undskyll, vördige fader, jag har ej varit nog lyckosam att hitta i denna skröpliga verlden en kärlek, som lider allt och fördrager allt; men väl har jag mycket omak med en kärlek, som tror allt och hoppas allt. Jag tänker vi skulle litet klippa
den blinde gudens flaxande vingar
.
492 – Jag talar icke om köttsliga menniskors ostadiga begärelser,
konsekvensändrat/normaliserat rättade biskopen mildt.
493 – Nej, jag förstår. Men
statt
mig nu bi i afton, vördige fader. Ty der ser jag en komma, som tror allting och hoppas allting ... med hvad skäl, lemnar jag osagdt. Visst är, att han intet lider allting.
494 Det var pfaltzgrefven Karl Gustaf, som inträdde i en hofdrägt, hvilken tillika var krigarens. Ingen mörknad blodfläck, intet stoftkorn från slagfält|402|ets sand fläckade nu hans vackra gula kyller eller hans fina spetskrage. Det långa svarta håret föll, omsorgsfullt benadt, öfver hans breda skuldror, detta hår, hvaraf Kristina så nyss sett ett prof. Den tunna mustachen slingrade sig ormlik kring den beslutsamma öfverläppen; växten hade blifvit fylligare och antydde inga försakelser af en hopplös kärlek. Hållningen var fortfarande obesvärad, såsom det anstod en pröfvad krigare; men i blicken och kring läpparna låg ett|83| drag af spanande ovisshet, likasom kände han sig mindre säker här än på de blodiga slagfälten. Under ett undfallande yttre gömde sig det stolta medvetandet af kraft inom denne man, hvilken kunde böja sig som en fjäder, men skulle resa sig, när hans tid var kommen. Hvad var han nu? Ett lejon, som gick med förbundna ögon.
495 Han kysste ceremoniöst drottningens hand och afbidade hennes tilltal. Grefve Magnus, som stod beredd att uppfånga hvarje hviskning, iakttog, att hon bjöd honom plats vid sin venstra sida. Höger och venster ha alltid haft en märklig betydelse, men aldrig så som i detta tidehvarf.
496 Efter några likgiltiga frågor om resan till Stockholm tog Kristina utan omsvep till ordet i den vigtiga fråga, som i dag skulle få ett svar.
497 – Eders kärlighet,
konsekvensändrat/normaliserat sade hon*)Det samtal, hvars hufvuddrag här förkortade återgifvas, är utförligt antecknadt af Karl Gustafs egen hand och läses i 
Archenholtz’ »Drottning Kristinas arbeten och märkvärdigheter», öfvers. af Gjörwell, deloriginal: del. 2, sid. 40 o. ff.
, – har låtit förmärka genom doktor Johannes och grefve Magnus sin intention att ändteligen få min kategoriska resolution om den sak oss så nära rör, nemligen mitt val af gemål. Derför torde eders kärlighet intet misstycka, att jag låtit hitkalla desse värdige män för att i deras närvaro gifva eders kärlighet min mening tillkänna, såsom jag ock vill i Guds åsyn densamma säga, utan allt fagert snack eller 
compliment
.
498 Pfaltzgrefven bugade tigande.
499 – Jag förklarar alltså, att jag intet vill betaga eders kärlighet något hopp att taga mig till äkta; ej heller gifver jag något hopp, att sådant ske skall.
500 Tystnad. Drottningen fortfor.
501 – Derest jag träder i gifte, försäkrar och lofvar jag, att ingen annan i verlden taga till äkta, än eders kärlighets person.
502 Stum bugning.
503 – Der som jag intet vill gifta mig, vill jag för rikets bästa och säkerhet söka deklarera eders kärlighet till
successor
och arffurste till riket.
|84|504 Åter en paus. Pfaltzgrefven Karl Gustaf var väl förfaren i många veten|403|skaper, men icke en vältalare, som Gustaf II Adolf och dennes dotter Kristina. Han afbidade stum och ej utan förlägenhet en vidare utläggning af dessa lysande löften, som inneburo på samma gång så mycket och så litet.
505 Kristina blef otålig. Hon hade med en för sin tid högst sällsynt korthet sammanträngt i få afmätta och noga öfverlagda ord allt hvad hon ville säga och väntade svar.
506 – Högre,
konsekvensändrat/normaliserat tillade hon, – kan jag ej lofva. Är eders kärlighet intet dermed tillfreds, kan jag ej gifva en annan resolution.
507 – Så många nådiga löften tillförene hafva låtit mig fast annat förmoda om eders majestäts tankar för min ringa person,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade nu pfaltzgrefven i en ton af svikna förhoppningar.
508 – Doktor Johannes kan fuller intyga, att ett barns löften hafva ingenting att betyda, der de intet vid vuxen ålder få sin
consummation
och stadsfästelse,
konsekvensändrat/normaliserat inföll Kristina.
509 Biskopen nickade, med tillägg, att der ju intet stod i vägen för att hennes majestät ännu torde fatta sitt beslut till alla trogne undersåters hjerteliga förnöjelse.
510 – Jag säger ju eders kärlighet,
konsekvensändrat/normaliserat återtog drottningen lifligt, – att jag ännu intet beslutit hvarken till eller ifrån. Men det vill jag insistera, att jag intet besluter af 
consideration
hvarken för eders kärlighets eller för min person, utan af 
égard till publicum bonum
språk: latin och fäderneslandets säkerhet. Det jag nu tänker öfverlåta armén i Tyskland till eders kärlighets direktion som generalissimus, det sker allenast för den tjenst, som jag förhoppas eders kärlighet skall göra riket, och för att det må vara betryggadt, om mig något dödeligt hända skulle.
511 – Jag tackar ödmjukeligen för den nåd mig vederfares,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde pfaltzgrefven, – och måste dermed vara tillfreds. Men min intention har allenast varit till eders majestäts person och till ingenting annat.
512 – Ja, ja, jag vet väl det talesättet,
konsekvensändrat/normaliserat afbröt honom Kristina, allt mera otålig. – Jag talar om riket, och eders kärlighet talar om sig och mig. Hvad skall jag då mera säga dertill? Skall jag åstunda betänketid, som sed är,|85| när en jungfru intet vill strax svara en enträgen friare? Skall jag lofva hvad ingen annan piga lofvar, att eders kärlighet skall få min resolution, när jag är fem och tjugu år gammal? Ja, så lofvar jag ock det; är det 
satisfaktion
nog? Är eders kärlighet nu förnöjder?
513 – Jag tackar underdånigast och är förnöjder med allt, som behagar eders majestät.
Mitt facit har intet annat varit
, än den lyckan att ega eders majestäts person, och kan jag väl nöja mig med ett stycke bröd, när det 
betages mig
, |404|som min högsta åstundan är. Men får jag intet den uppfyld, vill jag aldrig se Sverige mer.
514 Nu tog Kristina eld.
515 – Och det säger mig en, som här och der låtit sig nöjas med andra än mig! Hvad är detta för
fanfaronader
? Är jag en 
Chloë, som leder får i rosende band och eders kärlighet en suckande Damon
, som sköter hjordarne på sin faders gård? Jag känner min Damon: dermed skall han aldrig i tiden vara 
content
. Den Gud hafver satt till något högre i verlden skall intet låta sig nöja med fåreklippande.
516 – Jag vet det fullväl, och eders majestät hafver sagt mig det sjelf vid min kära systers bröllop förlidet år, att eders majestät ingen affection hafver till min person, så att jag derom
desperera
måste. Jag har derför ock bedt Gud afvända mitt sinne från detta uppsåtet för att ej dermed bekomma eders majestäts onåd och min egen största skada; men si, jag har intet varit dertill capable. Fastmer har jag deraf dagligen qvalts och min åstundan till eders majestäts person dagligen förökats, så att jag sjelf intet mer är mig mäktig och måste ådraga mig dens misshag, som jag mest ville behaga.
517 Ett fint, elakt löje, som hon knappt vårdade sig om att dölja, förrådde Kristinas tvifvel om uppriktigheten af denna förklaring. Hon beherskade sig, tackade för så mycken affektion och försäkrade, att hon kände hans trohet, men hade sina skäl hvarför hon ännu ej ville besluta.
518 – Eders kärlighet har ju att välja mellan ring eller krona och skall göra sig värdig båda genom sitt
comportement
i kriget.
519 – Der som eders majestät aktar mig värdig ringen, vill jag om kronan intet annat tänka, än att ingen är att|86| jemföra med den henne nu bär. Jag har kommit till Sverige på eders majestäts löften i första ungdomen, och der det ej kan ske, som mig då utlofvades, täckes eders majestät bruka mig så länge nådigst behagas, men derefter
dimittera
mig ur tjensten, intet komma min ära vid och intet fordra mig till Sverige, dit jag aldrig skall återvända. Min enda åstundan är då att sitta i ro.
520 Åter afbröt honom denna mörknande blick, som så snabbt kunde omskifta.
521 – Ro? Det skall jag förekomma.
Blif mig från halsen med
detta barnjollret! Ni hör, ers högvördighet, han ställer mig ännu till rätta för den tid, när jag ej hade makt att bortlofva en bondgård, långt mindre mig sjelf! Hvad skall jag svara en så envis herre, som intet ens har vett att begripa skilnaden mellan mitt stånd och sitt? Jag är intet obligerad af ett barns löften; jag häfver dem upp. Jag tillbjuder hans furstliga nåde öfverbefälet och successionen, jag |405|tillsäger honom att vänta, men han 
refuserar
! Hvad är detta för fräcka 
discourser
? Ändock han skulle dö i en sådan 
esperance
språk: franska att varda utsedd till min gemål och aldrig komma dertill, är intet detta anseende nog för hela verlden?
522 Äfven Karl Gustaf kände Vasablodet i sina ådror brusa upp.
523 – Erik Oxenstjerna hade ringa ära af att en gång vara i folkets mun såsom den der djerfdes lyfta sina förmätna blickar ända upp till en korad drottning,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde pfaltzgrefven stolt.
524 – Är detta en jemförelse? Har jag behandlat eders kärlighet såsom jag
trakterade
Erik Oxenstjerna?
konsekvensändrat/normaliserat inföll Kristina ytterst vredgad, stod upp, men satte sig åter. – Den, som ej bättre vet åtskilja personer och anspråk, är intet värd den ära jag tillbjuder honom, ej heller de gåfvor han fått af Gud att densamma bruka.
525 Karl Gustaf fann rådligt att
göra en diversion
.
526 – Eders majestät,
konsekvensändrat/normaliserat sade han, – talar om sitt dödliga frånfälle och min succession, likasom skulle jag vilja öfverlefva den dagen! Nej, med herrarne skulle jag aldrig komma till rätta, och Gud bevare mig från att söla mina händer i deras blod.
527 – Blod? Hvem talar om blod? Sådane ären I! Men si, det skall jag förekomma! Märk, att jag säger|87| eders furstliga nåde: ingen oreda skall förekomma, alltså intet blod utgjutet varda, om mig något dödeligt tillstöter.
528 – Jag förstår det intet. Är ers majestät så indifferent för min person, är ock min succession af ringa värde. Eders majestät kan ju af en
particular affection
för någon annan 
moveras
från den mig nu gifna 
förtröstan
framdeles.
529 Paus. Kristina lyckades återvinna sitt öfverlägsna, nästan hotande lugn.
530 – Detta säger eders kärlighet för att lura ut mig. En fältherre vill utspionera fiendens position; men märk nu ock först, att jag ingen fiende är, fast mera en ärlig vän, och dernäst, att min position ligger i öppen dag. För mina tankar är jag ingen skyldig att redovisa; ej heller ställer mig någon för dem till räkenskap. Vill eller vill intet eders kärlighet vara förnöjder med dessa tre punkterna, som jag strax i början förelagt? Märk:
primospråk: latin: intet ja och intet nej för min person, förrän jag är fem och tjugu år gammal; secundospråk: latin: att jag ingen annan tager än eders kärlighet, om jag gifter mig; tertiospråk: latin
: om jag intet gifter mig, deklareras eders kärlighet till min efterträdare ... Är detta nog? Lägg märke till, att jag intet tillbjuder detta två gånger. Det sitter hårdt nog ändå. Jag begär svar.
531 Detta svar räckte till sent på qvällen. Ingen af de två hufvudpersonerna ville vika från sin position. Vreda ord omvexlade med löjen och hot på ena, yttre underdånighet och hemlig förbittring på andra sidan. Det var ett |406|fältslag mellan ring och krona, sådant der ännu aldrig utkämpats i Stockholms slott och knappt i någon annan konungaborg. Biskop Johannes och grefve Magnus uppträdde som medlare, ytterst varsamt, såsom man ju måste behandla ett lejon och en lejoninna i handgemäng, men törhända icke alltid lika uppriktigt. Slutet blef, att lejonet erkände sig, icke besegradt, icke tillfredsstäldt, men resigneradt att lyda och vänta. Man öfverenskom, att det kungliga giftermålet skulle för alla, äfven för drottningens moder, för rikskansleren, rådet och ständerna, framställas som afgjordt och endast uppskjutet för kriget, till hvilket pfaltzgrefven skulle afresa som öfverfältherre. I sammanhang härmed skulle Karl Gustafs succession genomdrifvas|88| i rådet och ständerna. Det märkliga mötet afslutades med ömsesidiga försäkringar om tacksamhet och tillgifvenhet.
532 Uppvaktande hofjungfrun Ebba Sparre väntade i sofrummet. Kammartärnan bortskickades, drottningen kastade sig oafklädd på sin bädd. Hon var trött, men kunde ej sofva. Hennes tankar var den af regnet uppsvälda vårfloden; han måste ju strömma ut öfver sina bräddar.
533 – Ebba,
konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen, – har du någonsin ridit på ett lejon?
534 – Nej, det aktar jag mig för,
konsekvensändrat/normaliserat svarade väninnan, döljande sin nyfikenhet under en gäspning.
535 – Deri gör du rätt. Man kan intet bruka sporrarne; der hjelper intet annat än glödande jern. Något, som bränner, och något, som lyser. Jag har försökt det, jag.
536 – Och du har tamt odjuret?
537 – Tämjas kan det intet, men spärras i bur. Man får se huru länge. Der måste vara ett stadigt galler.
538 – Du förstår rida, du.
539 – En gång har jag blifvit kastad ur sadeln. Vid Norrköping var det. Vid Björnsnäs. Den finska trollpackan, du vet. Hon med hårlocken. Tre gånger har hon förhexat mig, tre gånger har hon fått spö. Grefvinnan Götz! Hon har ju lemnat staden?
540 – Hon reste i förgår. Det skall hafva varit mycken uppståndelse i Ryningska huset, men ännu mer i det Kurkska. De höllo af otäckan.
541 – Gjorde de? Det är möjligt. Jag har aldrig sett något mera oförskämdt i kjol, men derhos aldrig något mera beundransvärdt. Det fanns ögonblick, när jag velat vara hon.
542 – Men ditt lejon är nu beskedligt i bur?
543 – Ja, det kostade omak. I fyra timmar redo vi banan rundt. Hvilka
kabrioler
! Hvilka sidosprång! Stundom ett sakta rytande. Och alltid om igen till |407|samma punkt, der vi redo ut ... min person, som skulle uppslukas; intet annat än min person! Gud bevare för kronan. Hvad skulle ett lejon bry sig om en förgyld spilta? Vi två skulle rida genom verlden. Jag skulle lugnt sköta tygeln, nog skulle min sprakfåle skena, mig till behag. Min Gud, sådan hycklare! Han blefve en 
träffelig
rikskansler. Han har varit mig så trogen, att natt och dag|89| har han tänkt endast på mig. Och öfverlefva mig? Otänkbart! Emellertid är det nu klart ... för tre år tills vidare. Begär ej få veta mer, var nöjd, att jag håller tygeln! Och gift dig ej före de tre åren, Ebba; jag behöfver någon, med hvilken jag i tysthet kan skratta.
544 – Jag skall följa min nådiga drottnings föredöme och vänta.
545 – Nej, gör intet det, du torde få vänta länge. Gift dig du, som kan det, som vågar det, men intet före de tre åren. Det är törhända ej lyckligt att vara för alltid ensam. Det är för varmt blod i oss, och sedan ... den ensliga storheten kännes stundom så kall.
Pygmalion mejslade åt sig Galathea
... jag ville kunna mejsla åt mig en jemlike ... Nej, intet en jemlike, men litet mer än en leksak. Stundom tror jag mig hafva funnit en slik, men när jag drager på tråden, rör dansmästaren armar och ben. Jag kastar honom på elden.
546 – Till sist kommer lejonet ut ur sin bur och skenar af med min drottning.
547 – Tror du? Nej ... jag fruktar ej mer att blifva dess byte. Der finnas för många hårlockar. Ebba ... hvartill du än må nedlåta dig, dela aldrig din gunst med en annan qvinna! ... Ring på Fiken! Jag vill försöka att sofva.
548 Drottning Kristina lade sig, men sömnen flydde, tankarnes mästersmeder fortforo att hamra på städet.
549 – Han väntar nu ... jag binder honom nu ... men länge skall han ej hafva tålamod ... han kan ju ej bindas för alla tider. Det är dock en konung gömd i hans gula kyller ... Om jag skulle frigöra mig från hans band och alla band? ... Om jag skulle ... Hagar har beundrats i Wien ... hon har sammanträffat med de lärdaste män i Europa ... Hvarför skall jag vara bunden vid detta barbariska land? ... Om jag skulle ... afsäga mig kronan?
|90|10. Ruben Zevis sändebud.
Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred.
550 Vid pass en månad efter det
konkordat
, som i maj 1648 afslöts i Stockholm mellan drottning Kristina och hennes designerade efterträdare, nedströmmade regnet en junidag öfver den fria riksstaden Regensburg, sköljde grus |408|och småsten från vallarne, skurade gatorna och rann i strida bäckar ned till den uppsvälda Donau. Dagsljuset inföll så sparsamt genom det enda lilla fönstret i Ruben Zevis inre kontor, att en lampa tändes och kastade sitt bleka sken öfver den gamle bankirens långa, magra, vissnade, men ännu kraftfulla gestalt. Han hade föga åldrats, sedan han för sex år sedan uppträdde i Finland och Stockholm. Dessa genomträngande, bruna ögon, som tycktes utspeja verldens dunklaste vrår, hade måhända sjunkit litet djupare in, som fördolda 
fjerrglas
; dessa knotiga händer, som grepo så mycket guld och kunde utkasta nästan likaså mycket, hade än mera antagit likheten med en örns utsträckta klor; det hvita håret hade glesnat något kring pannan, som dolde så många planer och ständigt rufvade öfver nya, mera omfattande. Men ännu, och kanske mera än någonsin, var han judarnes konung, såsom han var konungarnes jude; ännu tycktes han trotsa tid och mödor; ännu höll han med stadig hand de trådar, hvarmed han omsnärjde Europa och verlden.
551 Det torftiga, trånga inre kontoret var medelpunkten i ett spindelnät, som omspunnit throner och folk. Allt löpte samman som radier mot detta centrum om knappt tio steg i längd, denna stora, nötta pulpet af valnöt, denna jernbeslagna ekkista, hvars innehåll ingen fått skåda, och detta massiva jernskåp, hvari de vigtigaste papper med påfvars, kejsares och konungars egenhändiga namnteckningar och sigill funno sitt otillgängliga gömställe. Mellan nämnda tunga möbler återstod ett knappt utrymme för en|91| liten hylla med gamla testamentets böcker på hebreiska, ett bord med en vattenkaraffin och två skinnklädda, högkarmade stolar, hvaraf den ena var
skrifstol
. Flera behöfdes icke, ty audienserna här skedde mellan fyra ögon.
552 Från detta kontor ledde en dörr till sofrummet innanför, och en annan till det yttre kontoret. Utsidan af denna senare dörr bevakades natt och dag af en pålitlig vaktpost; en annan stod ständigt väpnad vid det yttre kontorets utgång. Detta sist nämnda var en stor sal och inrymde tolf massiva skrifpulpeter, hvardera med två kontorister, samt ofantliga väggskåp med bref och handlingar. Här arbetade maskineriets drifhjul, som satte många hundrade mindre kugghjul i rörelse. Här kommo och gingo post och kurirer alla tider på dygnet. Tidningspressen var ännu i sin första barndoms linda; telegraf och telefon begrafna långt i framtidens dimmor. All förbindelse skedde direkt och mest med enkom afsända ilbud, emedan posten var osäker och ytterst oregelbunden, men äfven stundom med dufvor. Från inre kontoret till det yttre ledde ett
språkrör
, hvari chefen meddelade sina befallningar och på bestämda tider mottog rapporter.
|409|553 Nu satt Ruben Zevi i sitt örnnäste, uppmärksamt granskande två nyss anlända rapporter, den ena från Münster, den andra från Osnabrück. De gälde fredsunderhandlingarna. Van att beherska sig, röjde hans uppsyn föga, om dessa nyheter voro honom till behag eller icke. Slutligen drog sig likväl en rynka öfver hans skarpt markerade ögonbryn. Republiken Venedig var fredsmäklare, och Venedig var konkurrent. De penningestarka Nederländerna skulle ha varit farligare medtäflare, men de gingo i Ruben Zevis ledband. Venedig deremot intrigerade och lismade sig fram i tre verldsdelar.
554 – Benjamin!
konsekvensändrat/normaliserat ljöd chefens röst i språkröret.
555 Benjamin Zevi inträdde, nästan oigenkännelig för dem, som icke sett denne unge man, sedan han låg sårad vid Jankowitz. Numera affärsman, enögd, lytt på sin högra hand, som saknade två fingrar, och vuxen ett hufvud högre än då, skulle den forne gossen förekommit tio år äldre, om icke det bruna ärret på venstra tinningen och ett eget spelande drag i det mörka ögat, hälften slugt, hälften pojkaktigt, skulle ha erinrat om de tider, när värjan och sadeln voro honom kärare än något annat i verlden.|92| Pojkstreckens tid var likväl påtagligen öfverstånden; man såg, att han stått under sträng tukt och småningom vant sig vid det han ej kunde ändra. Han stod som ett tändt ljus inför sin mäktige morfader, beredd att punktligt utföra hvarje uppdrag, som ålades honom.
556 Den gamle betraktade honom med denna oemotståndliga blick, som tycktes tränga in till bottnen af en menniskosjäl.
557 – Benjamin,
konsekvensändrat/normaliserat sade han, – du har nu i sex år tjenat för Rachel. Jag hade ämnat invänta det sjunde, men tiden väntar icke på någon af oss. Är du nu man?
558 – Pröfva mig,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Benjamin, oviss huru han borde upptaga en så oväntad fråga.
559 – Jag har pröfvat dig,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor bankiren lugnt. – Du har under första tiden af din tjenstetid varit en vindflöjel, som svajat för alla väder. De sista åren har du varit mig mera till nöjes. Jakobs Gud, som styr våra öden, har tagit ifrån dig öga och hand för att 
bevara dig för de filistéers trug
och ditt hjertas ostadighet. Joas, som stod efter ditt lif, är död. Din fader, den blodhunden, kan ej mer göra anspråk på dig. Thamar återstår. Men du är nu vorden din moders son och en af oss. Jag önskade kunna säga detsamma om din syster; hon är kallad till 
Israels
redskap bland gojim, hedningarne, och hon må tills vidare fylla sitt kall. Nu vill jag förelägga dig mandomens prof. Visa dig pålitlig i ett uppdrag, som fordrar mycket mod, men än mera klokhet, och du skall blifva min kompanjon och Rachels herre.
560 – Befall; jag lyder.
|410|561 – Freden är nära att afslutas i Westfalen. Må ske; jag tillåter det. Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred. O, min son, jag har låtit gojim i trettio år sönderslita hvarandra för att öfver deras styckade, maktlösa lemmar bereda Israels väg till dess stundande herradöme. Men tiden är kommen, att vi måste taga oss sjelfva till vara. Mina säkerheter i Tyskland äro till största delen förstörda; nu hotas mina säkerheter i kejsarens arfländer af samma förstörelse. Jag samtycker således till fred, men på vissa vilkor. Israel skall en gång få
borgarerätt
i Tyskland, i Österrike, i Frankrike, i Spanien, i Sverige, ja, inom påfvedömet, såsom det redan har|93| denna rätt i Nederländerna. På dessa vilkor förskjuter jag krigsskadestånd och andra nödiga medel. De vägra, de otacksamme; de söka på allt sätt öfverlista mig och undgå de medgifvanden jag fordrar af dem. Då kommer republiken Venedig, fredsmäklaren, och erbjuder sig att förskjuta de nödiga summorna. Det får icke ske; desse ockrare frånröfva mig mina segrars frukt. Jag vill hetsa turkarne på dem; de skola få nog att göra vid sina egna portar ... Se här kartan!
konsekvensändrat/normaliserat fortfor han, uppvecklande en rulle af den tidens grofva, i träsnitt utförda kartverk, på hvilken man såg en mängd med rödt bläck markerade punkter, der huset Zevis agenter stodo redo att utföra chefens ordres. – Här är Regensburg. Du inskeppar dig här på min armerade galér Levant, som alla år går på Smyrna med handelsvaror. Du är för alla andra än mina agenter en köpman, som spekulerar i grosshandel. Du följer Donaus lopp till Sulinamynningen. Derifrån viker du åt höger, seglar öfver Svarta hafvet till Bosporen och anlöper Konstantinopel. Der mutar du 
storveziren
Muhamed Kuprili 
paschas
kiaja
Arnaud, hans böneskriftmästare och hans förste 
eunuk
, skaffar dig företräde och öfverlemnar i storvezirens egen hand medföljande bref. Det innehåller allt hvad han behöfver veta; men för all säkerhet skall du åtföljas af min skickligaste tolk. Det är nödigt, att du känner ställningen och är beredd att svara på frågor. Vet då, att det nu är en svår tid och partikrig i osmanernes hufvudstad. Sultan Ibrahim har blifvit afsatt och dödad. Hans son och efterträdare Muhamed IV är ett barn om sju år. Man söker en sultaninna, som är stark nog att uttränga hans hersklystna farmor. 
Janitscharerne
och 
spahis
hafva fört en blodig strid om förmyndareväldet under sultanens minderårighet. Muhamed Kuprili står som storvezir i spetsen för styrelsen. Denne Kuprili är son till en fransk 
renegat
, min personlige vän, och behöfver penningar för att hålla sig uppe mot de mäktige janitscharerne. Han skall få hvad han önskar, mot vilkor att han ofördröjligen utsänder turkiska flottan att angripa Kandia. Säg Kuprili, att jag skänker honom denna stora och rika ö. Venedig skall nödgas försvara |411|en så kostbar besittning, Medelhafvets perla, till det yttersta, och icke en 
scudi
skall återstå republiken för att diktera freden i Tyskland.
|94|562 Benjamin Zevi bugade, med händerna korsade öfver bröstet, till tecken att han förstått.
563 – Vänta!
konsekvensändrat/normaliserat fortfor bankiren. – Om du fått en gnista klokhet i arf, torde du fråga, hvarför jag utsänder en så ung och oerfaren man till ett så vigtigt och svårt värf; hvarför jag ej hellre utsänder min förste kontorist Jerobeam eller någon annan mera förfaren budbärare. Jag vill säga dig det. Jag vill gifva dig ett tillfälle att visa dig värdig den höga ställning som verldens beherskare, hvilken du efter mig skall intaga, om du uppfyller måttet. Denna beskickning är en beständig lifsfara. Vid hvarje steg skall du möta fräcke röfvare, lurande på dina skatter. Du skall vara omgifven af janitscharernes blodtörstiga hat, Venedigs spioner, 
tiomannarådets
besoldade banditer, som skola misstänka din resas ändamål. Jag gifver dig en eskort af 30 välbeväpnade män under Assar Kabas befäl, men de skola ej förmå skydda dig, om du icke med ormens smidighet slingrar dig igenom, der ditt mod gagnar till intet. Hvarje ögonblick måste du vara på din vakt, du måste förklädd om natten smyga dig genom Konstantinopels illa beryktade gränder. Och när du lyckats i allt detta, återstår dig ännu att öfverlista pascharnes snikenhet och storvezirens orientaliska roflystnad. Min älskade Ruths son, jag ville hellre behålla dig i säkerhet hos mig, än skicka dig ut till så många faror, men Jakobs Gud kallar dig till ett större värf än detta, och det är derför du måste lära känna de otrogne turkarnes land ...
564 Ruben Zevi teg en stund, eftersinnande, om han borde inviga denne hittills så föga pålitlige unge man i sitt lifs djupaste hemlighet och yttersta mål.
565 – Ännu kan du icke bära det,
konsekvensändrat/normaliserat sade han slutligen. – Men så mycket vill jag anförtro dig, att de yttersta tiderna nalkas med stora steg, när Israel skall återvända från sin förskingring bland hedningarne och lägga alla jordens folk 
under Davids spira
. Du är kallad att deri taga en lysande andel, och derför, min son, gör dig dertill beredd! Jag vill, att du skall lära turkiska språket, såsom du redan lärt våra fäders språk.
566 – Min herre och mästare,
konsekvensändrat/normaliserat frågade Benjamin ödmjukt, – kan jag icke medtaga min syster Hagar på resan? Hon är klokare än jag.
|95|567 – Hagar är ännu långt borta i
de svenske moabiternes land
. En qvinna kan icke gå der du går, och hvarför skulle jag sända min Ruths båda barn i så vådelig dödsfara? Om du faller, vill jag spara henne åt Israel.
568 – Men hon kan hvad jag icke kan. Hon vet hvad jag icke vet. Hon skall lyckas, der jag icke lyckas. Gif mig Hagar på resan, och allt skall gå väl!
|412|569 – Detta förstår du icke, dåraktige pojke. Hagar har sitt värf, som är ett annat än ditt. Hvarför tror du, att jag slösat en million för hennes usla grefliga titel, som jag föraktar, om ej för att hon skall verka mitt verk i kejsarens närhet? ... Gå, gör dig redo!
570 – Så osjelfständig, så litet mogen ännu att vara en man och besluta sjelf!
konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle missnöjd, när hans dotterson gått. – Och af en sådan herdepilt vill jag skapa en David. Det går icke; han skall åter icke förstå annat än slåss. Hvad skall jag göra? Måste jag slutligen sända Jerobeam?
571 Ruben Zevi gick ut i kontoret för att utdela sina ordres om galéren, som skulle afgå bittida följande morgon. Ännu tvekande om valet af budbärare, mötte han Rachel. Hennes första barndomsfägring hade vuxit upp till en fullt utbildad judisk skönhet. Efter sitt folks sed, hade hon redan bort vara förmäld, men väntade lydigt de sju tjensteårens förlopp. Hon sökte sin ersättning i ett
omotsagdt
matmorsvälde öfver det rikaste hus i verlden, allrådande i de husliga omsorger, dem icke ens den mäktigaste magnat kan umbära.
572 – Fader,
konsekvensändrat/normaliserat sade hon lifligt, ty hon och Hagar voro de enda, som hade tillåtelse att begagna detta förtroliga tilltal, – här är en resande, som ej velat störa dina vigtiga göromål. Hon väntar otåligt att kyssa fållen af din kaftan.
573 Ruben Zevi gick till de enskilda rummen i borgens öfre våning och fann Hagar, som ödmjukt helsade honom med den bland judarne brukliga österländska vördnadsbetygelsen.
574 – Hvad?
konsekvensändrat/normaliserat utropade juden öfverraskad. – Min dotter Hagar har lemnat sin post bland hedningarne?
575 – Din dotter har lydt, så länge hon kunde lyda utan vanära. Drottningen af Sverige har skymfat mig|96| och vägrat upprättelse. Bestäm om mig; jag afvaktar dina befallningar.
576 Juden höjde
föraktligt
på axlarna.
577 – Den lilla Kristina har fått för mycken medvind. Hon vet icke hvem hon vågar förolämpa. Trösta dig, min dotter, din tid skall komma. Nämn mig den skymf, som icke vi underkastat oss! Men vi ha förstått tiga och vänta, och vi vänta icke förgäfves. Jag behöfver dig snart i Wien. Du är klok, modig och ihärdig. Den frisedel du förstod aflocka hedningen Torstenson har två gånger räddat mitt hus vid de svenske ryttarnes genomtåg. Din bror har intet annat än mod. Jag tvekar, om jag i morgon vågar sända honom med vigtiga budskap till Konstantinopel. Hvarför är icke du en man?
578 – Derför,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar småleende, – derför att en qvinna stundom kan uträtta mer än en man. Fader, låt mig följa Benjamin till Konstantinopel! |413|Jag känner nordlanden, jag känner midten af Europa; jag kan icke vara din dotter, utan att känna österlandet. Låt mig åtfölja Benjamin!
579 Ruben Zevi betänkte sig några ögonblick.
580 – Du vet ej hvad du begär; din vettvillige bror har åstundat dig till sin följeslagarinna. Och jag skulle utsända mitt enda hopp, min ålderdoms glädje till
Ismaels barns
byte! Båda arftagarne till mitt folks stora framtid!
581 – Du har Rachel.
582 Juden log sorgset.
583 – Rachel är ett godt barn. Hon låter aldrig sin fars gamle farbror lida brist på kärlek och omvårdnad. Hon skall ock blifva Benjamins hustru och med honom dela mitt arf. Ären I vänner, ni två ... vänner i hjertat, ej blott i orden?
584 De båda flickorna hade endast en vecka lärt känna hvarandra, när Hagar för två år sedan besökte Regensburg under sina resor för Götziska arfvet. De kände, att de kunde vara fiender och i kampen om ett omäteligt inflytande borde måhända vara det. Men Rachel var eftergifvande, icke ärelysten; de kände, att de också kunde vara vänner,
helst
det påtagligen nu var bådas fördel. De omfamnade hvarandra utan skrymtan, om också utan varmare känslor.
|97|585 – Det är godt, mina barn,
konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle tillfredsstäld. – Huset Zevi har många ovänner; det får ej sönderslitas af inbördes krig. Framtiden tillhör eder båda, men för att I icke mån kifvas, vill jag dela nutiden mellan eder. Rachel för regementet i mitt hus, Hagar tjenar mitt folks sak ute i verlden. Edra olika gåfvor lemna intet tvifvel om valet. Israels Gud, du har gjort mig rik med två sådana döttrar. Gif dem ock värdige män! Rachel vet sin och vet, att han uppväger en konung. Hagar, jag skall utse åt dig en konungs vederlike, om icke mer.
586 – Min fader, tillåt mig välja, om jag väljer!
587 – Du, som en gång valt en adelsglop, icke värd en
sikel
fullhaltigt mynt! Näst Zevis hus, finnes ingen värdigare, än 
den unge Texeira i Hamburg, sin faders son
.
588 – Jag beder dig, fader, låt mig välja!
589 – Hvad? Vill du icke blifva judinna, du?
590 – Min religion gör intet hinder. Jag är cartesian ... upphöjd öfver alla religioner. För ett visst namns skull, som jag icke vill nämna, torde jag vara tvungen att underkasta mig den katolska kyrkan. En annan, en onämnd, har gjort så före mig ...
591 – Vare hans minne lika förbannadt, som din moders minne vare välsignadt i tidernas tider!
konsekvensändrat/normaliserat utbrast den gamle med denna blick af ett osläckeligt hat, |414|som så sällsamt motsade hans vanliga lugn. – Låt oss icke mera tala derom. Du vill resa till österlandet?
592 – Jag känner böcker, jag vill nu lära känna länder och menniskor.
593 – Kunskap är makt. Jag förstår och gillar din önskan. Nå väl, du skall åtfölja Benjamin. Han skall vara din hand, och du skall vara hans hufvud. Jag har offrat en son och dotter förr, jag vill än en gång
utsända Isak till bränneoffer
, men Herre, sänd din engel till altaret och afväpna mördarens hand! ... Gör dig redo, min dotter! Glöm ej att medföra tolf af mina dufvor! Du behöfver äfven en tjenarinna.
594 – Jag medför en från Sverige ... Sabina från Riseberga. Fader, om du älskar din dotter, så visa någon
huldhet
mot dem, som varit goda mot mig.original: dig. (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888) Du känner presidenten Kurk, du har sändt hans gemål en frikostig gåfva. Men du känner icke riksrådet Ryning och hans|98| husfru. Alla dessa har jag gjort sorg, jag har bedragit dem på ett hopp, jag har två gånger öfvergifvit dem. När jag skildes från riksrådinnan Ryning, sade hon till mig: »Hvar du i verlden går, skall jag bedja för dig» ... Hon kan bedja, hon kan älska. Och hon tillade: »Jag gifver dig två ting till gagn och till minne: Davids psaltare och min trotjenarinna Sabina» ... Fader, Rynings äro för sitt stånd icke rika. Gif dem ett furstendöme!
595 – Davids psaltare gaf hon dig? Hon skall få ett furstendöme. Tiden skyndar; red dig till afresan!
11. Budskap till österlandet.
De hade varit intet; de ville blifva allt.
596 Galéren Levant gled med den förenade kraften af segel, åror och strömdrag snabbt utför Donau. Seglatsen var farlig i dessa slingrande vatten, hvilka än delade sig i smala, strida rännor kring de många öarna, än åter förenade sig i en djupare bädd, som ännu var smal, men snart skulle vidgas. Många försåt lurade under flodens lugna yta: än klippor, än grund, än vraket af ett förolyckadt fartyg, än grofva stockar af ek och furor, som sjunkit med nedra änden och stodo med den öfra upprätt i vattnet. Lotsen, en klipsk genuesare, som kände Donau bättre än Medelhafvet, lemnade under seglatsen aldrig sin post. Om dagen måste Levant med snabbaste rodd passera de smala strömfårorna, der en pil eller en kula så ofta sökte från öarna hejda galérens lopp. Vid mörkningen sökte galéren sin ankarplats i den bredaste strömfåran, ty vid stränderna vågade ingen ankra. Här lågo beständigt röfvare på |415|lur och äntrade i sina lätta båtar de oförsigtige seglare, som lagt sig för nära dessa ogästvänliga kuster.
|99|597 Icke ens midten af floden var fullt säker. Två gånger hade misstänkta små fartyg smugit sig ut på de tysta vattnen i nattens mörker och ljudlöst närmat sig fartygets bog. Men de hade funnit besättningen på sin vakt; några skarpa, välriktade skott hade förmått dem att skyndsamt försvinna i mörkret. Galéren förde åtta kanoner; han kunde trotsa alla otrefliga nattspöken.
598 Så hade Ruben Zevis beskickning lyckligt passerat Straubing, Passau, Linz och den ännu ogrumlade Donaus öfra lopp, utan att landa. I Wien tog sig Levant tre dagars rast att proviantera. Staden var nästan öfvergifven i sommargrönskan af fruktan för Wrangel och svenskarne. Hagar besökte jesuiterkollegiet, som spann kring verlden trådar af finare spånad än Ruben Zevis, och fick nyttiga anvisningar på Konstantinopel. Hvar hade icke desse fromme fäder sin hand i tidens intriger?
599 Färden gick vidare. Efter Wien begynte floden visa ett lätt grummel vid stränderna, medan midten var blank. Bergen drogo sig bortåt horizonten, de vida ungerska slätterna med sina betande boskapshjordar sträckte sig ända till flodstranden. Floden krökte sig åt söder, man passerade Pressburg, Komorn och Buda-Pesth. Hvarje qväll, när man ankrade, infunno sig Ruben Zevis agenter, som kände flaggan, och inhemtade ordres. O, dessa stilla, tysta, varma sommarnätter med sina tindrande stjernor, sina dofter från ändlösa, blommande betesmarker och näktergalarnas drillar, afbrutna stundom af fårahjordarnas ensliga bjellerklang och herdarnes anrop!
600 De båda utskickade, broder och syster, sutto ofta långt in på natten i förtroliga samtal om de underbara öden, som fört dem så långt från Kaskas torp. Hvarför skulle de icke tro på stjernorna? Kristina hade haft rätt: på något måste de tro. Ingen af dem hade funnit ett fäste, hvarken hos Israels Gud eller de kristnes Frälsare. De voro ense att underkasta sig denna hemlighetsfulla ledning, som de ej kunde motstå och som hittills fört dem till en så oväntad höjd. Hagar, den öfverlägsna och högre begåfvade, hade klart fattat sitt mål och använde hela sin vältalighet för att höja sin flygtige broder upp till sig. Dem kunde ingen döda och ingen emotstå före stjernornas stund. De måste beständigt stiga i makt, tilldess att verlden låg för deras fötter och menniskorna|100| kysste i stoftet deras klädningsfållar. De hade varit intet; de ville blifva allt.
601 – Men Rachel får mig till hvad hon vill,
konsekvensändrat/normaliserat invände Benjamin oskyldigt.
602 – Rachel är en af dem, till hvilka
Moses’ Gud sade: föröken eder och uppfyller jorden!
Man skall vara god mot de svaga, men man skall ej nedsjunka |416|till deras svaghet. När de säga dig: fall! så svara dem: stig! Ty när de förökats och uppfylt jorden, ha de fylt sin bestämmelse, som plantan och djuret. Vi tre – du känner den tredje – ha fått en annan lott i skapelsen. Vi skola lyfta till oss det, som kan upplyftas; det öfriga låta vi ligga, om vi ej nedtrampa det.
603 Krökande sig åter åt öster, hade Donau efter Theiss’ inflöde blifvit betydligt bredare och liknade nu ett sund mellan hafskuster. Levant passerade Belgrad, Orsova, Palanka, Widdin. De resande hade inkommit på turkiskt område: till höger Bulgarien, till venster Valakiet. På båda stränderna vilda, grymma folk, hårdt trälande under roflystne paschar. Gång efter gång stängdes floden af fästen eller väpnade stora galérer. Tull utkräfdes vid hvarje fäste, hvarje af paschan utsänd galér. Derpå var Ruben Zevis beskickning förberedd, strödde ut guld och kom lyckligt igenom. Nattvakterne måste fördubblas. Åter två gånger angreps Levant i mörkret af lätta båtar. Här aflöpte det icke med skrämskott. Benjamin Zevi fick åter pröfva Urban Niemands förrostade huggvärja. Anfallen tillbakaslogos, de djerfvaste
korsarerne
störtades med blodig panna i floden. Levant uppnådde lyckligt, efter tre veckors resa, Svarta hafvets vida hafsspegel genom Sulina-mynningen.
604 – Hagar,
konsekvensändrat/normaliserat sade Benjamin en dag, när de, styrande söderut, befunno sig på öppna hafvet, – läser du italienska? Jag har glömt allt hvad jag en gång lärde af 
konstberidarne
.
605 Hagar mottog ett afgnaget fårben, hvilket Sabina funnit bland lemningarna af morgonens måltid, och hopstafvade några i benet inristade ord: »I natt klockan 2». Den, för hvilkenoriginal: hvilka (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888) dessa ord voro ämnade, hade sannolikt icke märkt dem och bortkastat benet.
606 Assar Kaba rådfrågades. Hans folk var höjdt öfver alla misstankar, men bland roddarne och besättningen|101| funnos åtta italienare, sexton tyskar och två spaniorer. Man lät ingenting märka, vakten gäspade på sin post, natten kom, allt syntes hvila i ro. Men man var förberedd. På det utsatta klockslaget höjde sig i mörkret först ett, så åter ett och åter ett hufvud öfver luckan till roddarnes fördäck. Tre skuggor smögo sig varsamt fram och begynte lösgöra storbåten. Samtidigt förmärktes en röklukt från lastrummet.
607 Assar Kaba hade inväntat detta ögonblick. Innan de tre skuggorna vid båten anade oråd, grepos de bakifrån och kastades i hafvet. Samtidigt inträngde eskorten under fördäcket, fann sex af roddarne sysselsatte att binda sina sofvande kamrater och vräkte, efter en kort strid, äfven de sex i hafvet. En sjunde, som anlagt eld i lastrummet, förpassades samma väg. Elden släcktes. Det var en af dessa korta processer, som voro så vanliga denna tid, när hvarje hand sökte byte och en fiendes lif icke aktades värdt en krigsrätt.
|417|608 En man, den tionde af de sammansvurne och troligen anstiftaren till detta försåt att bränna Levant, hade undkommit genom att sjelf hoppa i hafvet och, försedd med en korkdyna, söka uppnå stranden. Det var den genuesiske lotsen. Han hade i brådskan glömt sin lifgördel, och i denna fanns en påbörjad rapport till tiomannarådet i Venedig. Detta råd var ett märkeligt kugghjul i sextonhundratalets inre urverk. Det kände allt, dess spejare funnos öfverallt. Det visste Levants afgång och destination; det skulle ej underlåta att anlägga sina kontraminor mot Ruben Zevi.
609 Lyckligtvis blåste vinden god, man hade blott tre dagsresor till Konstantinopel. När Levant efter nya tullar,
prejerier
och mutor en dag i början af juli ankrade vid 
gjaurernes
hamnbrygga utanför 
Gyllene hornet
och första dufvan från Regensburg försvann i den blå sommarluften, hade galéren varit fyra veckor på vägen, en ovanligt snabb resa i dessa krångliga tider och farvatten. Dessa fyra veckor hade Hagar användt att med tolkens tillhjelp lära sig turkiska språket och göra sig underrättad om ställningen. Hon inträngde i allt med tankens snabbhet.
610 Forntidens Byzanz,
grekernes Konstantinopel, numera osmanernes Stambul
, var vid denna tid en stad af ruiner|102| och kojor, mellan hvilka här och der sågs ett sällsamt prålande palats i urartad arabisk byggnadsstil eller det spetsiga tornet af en förgyld minaret. Ärevördig och jättestor, reste ännu den till moské förvandlade Sofiakyrkan – Aja Sofia – sin förfallna kupol öfver spåren af barbarernes ödeläggelser. Stora qvarter af staden lågo i aska efter den senaste blodiga striden om Muhamed IV:s thron, men i de qvarstående, trångt byggda stadsdelarne vimlade täta folkhopar af alla Vestasiens och Europas tungomål. Trotsande alla ödeläggelser och alla oblida skiften, fortfor denna geografins underbara perla ännu att vara sin verldsdels förnämsta handelsstad, ett oumbärligt marknadstorg för öster- och vesterlandet. Sultanerne voro inga föraktare af det snöda guldet; de öppnade villigt sin hamn för alla länders köpenskap, under förbehåll att taga åt sig hvad de funno för godt. Och sultanerne vexlade om, men finanserna förblefvo alltid de samma, alltid lika beqväma. Pascharne sögo ut och urkramades som svampar.
611 Denna berättelse har icke antecknat alla de mutor, hemliga smygvägar och eunukers förord, hvarmed det slutligen lyckades Benjamin Zevi att bana sig väg till storveziren Kuprili paschas mottagningsrum och, åtföljd af tolken, öfverlemna i hans egen hand det vigtiga brefvet. Men när budbäraren kommit så långt, såg det ut, som skulle han ej komma längre.
612 Kuprili var en man om mer än 60 år med långt silfverhvitt skägg och bar |418|den gröna turban, som utmärkte hans höga rang. Den mäktige sonen af en fransk renegat låg utsträckt på sin divan. Österländing till börd och seder, lät han sällan märka, att han af sin fader, fransmannen, fått en till hälften europeisk uppfostran och talade flytande franska. Denne man, hvilken hans samtid prisade som en rättskaffens
muselman
, kunde efter behof förskapa sig till en orm eller en tiger, han kunde vara lika smidig, som han en annan gång var brutal, – än listig och grym, än öppen och ädelmodig, nästan ridderlig, alltid klok, alltid beräknande, kort sagdt en glänsande förening af europén och asiaten under samma turban.
613 Sedan sändebudet tre gånger bugat sin panna mot golfvet, nedlät sig storveziren att genomläsa brefvet och derpå afgifva turkiskt besked.
|103|614 – Hvad? Son af en skabbig hund, hur vågar du komma till mig med ett så oförskämdt tillbud? Vet du icke, att min herre sultanen värdigas för närvarande tillåta republiken Venedig lefva i fred på hans utmarker? Och hvad är det för en usel bakschich (drickspenning) du bjuder min herre för ett fredsbrott med gjaurerne? Bjud detta åt slafven, som tillreder min sorbet, och tacka min nåd, att jag ej skickar dig hem med afskurna öron.
615 – Min herre, den stormäktige fursten öfver vesterlandet Ruben Zevi tillbjuder
profetens utkorade kalif
, hvars lif den Allsmäktige bevare i tusen år, ön Kandia med alla dess skatter,
konsekvensändrat/normaliserat uppläste Benjamin oförskräckt sin inlärda lexa genom tolken.
616 Kuprili reste sig till hälften upp i divanen.
617 – Och detta bjuder den gamle kamelen, på hvilken alla menniskor spotta! Är då Kandia hans, efter han skänker det som en allmosa åt de trognes beherskare? Säger han icke, att vi skola eröfra det med
moslims
blod? Kan icke min herre taga denna usla ö, den stund han finner för godt, och behålla den, utan att fråga en oren gjaur om hans lof dertill? Bort med dig! Helsa din herre, att jag hvarken hängt eller spetsat hans fattiga valp. Gå, det är nåd nog. Hassan, drif ut pojken; han må krypa ut helskinnad!
618 Med detta besked återvände Benjamin till den otåligt väntande Hagar.
619 – Allt förgäfves! Intet att göra! Han har intet annat än skymford till svar. Hade jag detta turkiska nöt en gång på Levants däck och en ärlig dagg i min lytta hand!
620 Hagar eftersinnade.
621 – Venedig har hunnit före oss. Men ingenting är förloradt; storveziren vill endast
afpreja oss
mera penningar. Vi skola tysta bandhunden med ett nytt köttstycke. Du skall utverka ett nytt företräde.
622 – Och återvända med afskurna öron!
konsekvensändrat/normaliserat utbrast den förolämpade brodern.
|419|623 – Nej. Skaffa mig en karldrägt med lösskägg; jag har gjort mig underrättad om allt; jag skall följa dig som din tolk.
624 Dagen derefter hade guldets klang och böneskriftmästarens girighet åter banat en väg till den förtörnade|104| storvezirens gemak. Besöket tycktes ej vara oväntadt och utföll mindre onådigt.
625 Efter de föreskrifna vördnadsbetygelserna täcktes sultanens förtroendeman fråga, om budbäraren var trött vid lifvet, när han än en gång vågade besvära de trognes beherskare.
626 Benjamin svarade, bugande pannan till golfvet, på svenska:
627 – Jag önskar i djupaste underdånighet, att de trognes beherskare och besynnerligen hans höge trotjenare måtte bekomma femtio goda rapp af ett bamburör under fotsulorna, efter jag hör, att det skall brukas så här i österlandet.
628 Tolken framträdde och uttydde denna underdåniga önskan på turkiska:
629 – Den stormäktige Ruben Zevis budbärare säger sig vilja öfverlemna åt eders excellens’ vishet att sjelf bestämma de vilkor, som kunna göra förevarande ärende behagligt för de trognes beherskare.
630 – Hvad bjuder mig då den gamle kamelen der i sitt råtthål?
631 – Han bjuder, utom Kandia, qvitto på hela sin fordran hos framlidne sultan Ibrahim.
632 Storveziren höjde föraktligt på axlarna.
633 – Hvad angå sultan Ibrahims skulder hans efterträdare?
634 – Han bjuder,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor tolken, – derutöfver femhundratusen genuesiska 
dukater
i fullvigtigt mynt.
635 – Femhundratusen? ... Det är ändtligen något förnuft i ett sådant anbud. Men det kostar mig mer att utrusta en flotta mot Kandia.
636 – Är det tillåtet att yppa för eders excellens en sak af vigt utan vittnen?
konsekvensändrat/normaliserat fortfor den till tolk förklädda Hagar, plötsligt utbytande turkiskan mot fransyskan.
637 Storveziren Kuprili studsade, fixerade ett ögonblick den spenslige tolken, som ej såg vådlig ut för hans säkerhet, och gaf derpå böneskriftmästaren en vink att aflägsna sig.
638 – Hvem är du?
konsekvensändrat/normaliserat frågade veziren på samma språk.
639 – Jag är den, som kan bjuda ers excellens allt hvad edert snille ej kan hoppas att vinna utan guld,
konsekvensändrat/normaliserat svarade|105| Hagar djerft. – Jag har Ruben Zevis 
fullmakt in blanco
. Tillåt mig att erinra om hvad eder vishet känner bättre än jag, men som är nödigt för att uppfatta betydelsen af mitt anbud! Alltsedan 
den store sultan Suleimans död för 70 år sedan
hafva janitscharerne uppsatt |420|sultaner på kalifernes thron och åter afsatt dem. 
För 30 år sedan afsatte de sultanen Mustafa, tillsatte Osman II, mördade honom, uppsatte åter Mustafa och mördade honom året derpå.
Mustafas förste son Murad regerade kraftigt och blodigt, men dog i sin halfva ålder. Andre sonen, Ibrahim, omgjordades med profetens sabel.
Han älskade prakt, qvinnor, pelsverk och ambra, förslösade rikets skatter, gaf en armenisk jättinna Damaskus och lät henne styra. Ibrahim afsattes, dränktes i ett bad af rosenvatten och begrofs i ambra. Hans moder 
Validé
Kösem uppsatte efter ett blodbad Ibrahims son Muhamed på thronen och styrde riket, tilldess att hon nattetid stryptes af 
ulemas
, 
sofis
och spahis med ett gardinsnöre. Sju storvezirer hafva inom få år tillsatts, afsatts, strypts, spetsats eller sönderslitits af vilda hästar. Eders excellens, den åttonde, afbidar samma öde, om ej alla tigrar och schakaler tystas med guld. Men alla tillgångar äro uttömda: thronbestigningen har ensamt kostat 4 080konsekvensändrat/normaliserat pungar, hvarje pung räknad till 500 
piaster
, hvilket gör 1 958 400konsekvensändrat/normaliserat dukater. Hären och flottan uppsluka än mera; mins, att en kristen flotta redan stängt Dardanellerna och att 40 fästen förlorats i Bosnien! Icke ens eders excellens oförlikneliga snille skall utan penningar lyckas bevara den unge sultanen på kalifernas thron.*)Sistnämnda fakta tillhöra hvälfningarna i Konstantinopel under 8 år, från 1648 till 1656, då Kuprili blef storvezir.
640 – Unge man,
konsekvensändrat/normaliserat inföll storveziren med rynkade ögonbryn, – huru många lif har du att förlora, när du vågar tala till mig ett sådant språk?
641 – Eder underdånige tjenare har endast ett, men det kan blifva eders excellens nyttigt,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde Hagar oförfäradt. – Må eder vishet urskulda min dristighet: jag hade icke vågat tala så till den mäktige förvaltaren af profetens arf, om icke eders excellens’ företrädare Ahmed pascha blifvit söndersliten af hundar och stycken af hans fett blifvit sålda för 10 
asper
som botemedel mot gikt.|106| Mins, att det gäller återupprättelsen af osmanernas herravälde öfver verlden. Eders excellens är den man, som profeten utkorat till detta höga värf, och den ende, som förmår utföra det. Men äfven ett lejon kan kämpa förgäfves utan en droppe lifgifvande vatten, och eders excellens behöfver mycket penningar. Värdigas inse hvad det innebär att i hvarje fara kunna anlita Ruben Zevis outtömliga tillgångar, att med hans guld kunna tämja de grymmaste motståndare och att med detta samma guld kunna uppställa ständigt nya härar till thronens försvar eller till utvidgandet af halfmånens makt! Det hemliga och vigtiga anbud, som jag sist velat tillägga å Ruben Zevis vägnar, är, att han bjuder eders excellens öppet kreditiv på |421|sin agent i Konstantinopel, grekiska bankirhuset Argyropulos, mot pant af tullinkomsterna i Smyrna, Aleppo och Alexandria.
642 Kuprili pascha var den störste statsman, som de barbariske osmanerne dittills frambragt. Han öfverlade och fann skälen bindande. Så mycket hade Venedig ej kunnat bjuda honom. Han antog tillbudet.
643 När kreditiv och pantförskrifning utvexlats, lade storveziren sin hand på den frimodige tolkens skuldra, såg honom skarpt i ögat och sade:
644 – Du är icke en man, du är en qvinna!
645 – Eders excellens säger det,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar, aftagande lösskägget. – Jag är Ruben Zevis dotterdotter och syster till denne hans budbärare.
646 Hon kunde ej undgå att rodna. Hennes för en muselmans ögon alltför smärta, men behagfulla gestalt röjde sig under karldrägten. Hennes österländska drag med de mörka, blixtrande ögonen framträdde som genom en förvandling, när hon bortlagt lösskägget. Storveziren betraktade henne, lika förvånad öfver hennes skönhet, som nyss öfver hennes klokhet.
647 – När du ombytt drägt,
konsekvensändrat/normaliserat sade han, – vill jag föreställa dig för min son Ahmed.*)Ahmed pascha blef 1661 storvezir efter sin fader. Desse två store statsmän lyckades för en tid återupprätta sultanernes sjunkande makt.
648 Hagar gjorde en djup vördnadsbetygelse, utan att svara. Hon kände ingen håg att blifva slafvinna i ett turkiskt harem.
|107|12. Slafvens slafvinna.
Hvad skulle drottning Kristina säga?
649 Två dagar derefter visade sig en trupp af 50 spahis, medförande två rikt sadlade arabiska hästar, vid hamnbryggan, der Levant låg förtöjd.
Agan
Mustafa frambar en inbjudning för Ruben Zevis båda sändebud till storveziren Kuprilis palats.
650 En vägran var icke möjlig. Tätt beslöjad, tog Hagar plats i den ena sadeln med dess
guldstickade
schabrak, hennes bror i den andra. De infördes i palatset vid olika trappor, Benjamin till storvezirens gästrum, Hagar till »den lycksaliga trappan», som ledde till harem. Nu bar hon sin qvinliga europeiska hofdrägt och förestäldes för storvezirens främsta gemåler. Hennes hjerta klappade; skulle hon instängas i detta praktfulla fängelse, bland dessa perlsmyckade gamla och unga qvinnor, som plockade i hvarje band |422|af hennes klädning, utdrogo nålarna i hennes hår och profvade i utbyte sina smycken på henne? Hvilket stoj, hvilket sladder! De tröttnade icke att ömsom beundra, ömsom begabba denna underligt styfva, snäft kostymerade nya varelse, så olik alla andra i hållning och drägt. Hvarför införas i ett harem, trodde de, om ej för att blifva dess invånarinna? Kände de svartsjukan? När har en medtäflarinna undgått dess pilar? Dessa okunniga, viljelösa, instängda naturbarn hade dock frihet att skratta, gråta, prata, undra, älska, hata, förtala – allt, utom att tänka. De fjortonåriga undrade, om ej den nya favoriten var några år äldre än de. Och Hagar förstod turkiska.
651 Slafvinnor kringbjödo dadlar och syltade rosor. De perlsmyckade kastade sig öfver sötsakerna som snåla barn.
Odaliskerna
väntade befallning att utföra en dans, men de bedrogo sig. Icke i dag.original: dag
652 Harems tjocka sidenförhängen drogos åt sidan, och in trädde mellan raden af eunuker, icke den unge Ahmed,|108| som Hagar fruktade, men en bildskön gosse om sju år, vid hvars åsyn alla harems invånarinnor kastade sig med ansigtet mot golfmattorna. En vink, och främlingen måste betyga samma vördnad. En annan vink, och alla uppreste sig. Men nu behöfde ej förhatliga slöjor täcka alla dessa behag för manliga blickar. Inför denne gosse föllo alla slöjor till marken. Han, som var allas herre, skulle se allt.
653 Hvilket sällsamt barn! Österlandets piltar kunna leka som andra, rasa i pojkstreck, glömma allt för ett namnam eller ett muntert äfventyr, men denne gosse tycktes upphöjd öfver sin ålders lättsinne. Så ung, tycktes han redan förut bestämd till strider och sorger. I hans djupa, drömmande blick låg ett underbart allvar. Han var dock märkbart förlägen. Han hade underkastat sig en ceremoni och var dresserad att utföra den värdigt. Hagar förstod, att detta sköna, blomstrande, sorgsna barn i svafvelgult siden och guldvirkad turban, der ädelstenarne gnistrade, ej kunde vara någon annan, än kalifernes efterträdare,
padischan
, den unge sultanen Muhamed IV. Kuprili följde honom; svit och eskort hade stadnat utanför detta, för alla andra än harems herre fridlysta rum.
654 Den höge gästen skred långsamt och brydd genom salen, utan att helsa. Blott när han stadnade framför den äldsta af Kuprilis många gemåler, Fatme, som hade kunnat vara den yngstas mormor, hörde man honom framsäga en inlärd lexa af höflighet. Fatme åhörde honom knäböjande med armarna korsade öfver bröstet. En vink af storveziren, och Hagar måste nedfalla i samma ödmjuka ställning. Det kokade inom henne, men der fanns intet val. Afundsvärda lycka! Padischan hade åter stadnat och nu midt framför henne.
655 Den sjuårige sultanen, föremålet för allas beundran och allas skräck, |423|förunnade främlingen från vesterlandet en kort, likgiltig blick, vände sig frågande till sin storvezir, mottog af honom en narciss och räckte narcissen åt Hagar. Det var selam, blomsterspråk. Derpå vände han henne ryggen, påskyndade sina steg, nöjd att undkomma, och försvann samma väg, der han inträdt, åtföljd af storveziren.
656 När i vår tid ett godståg stadnar, lastadt med boskap, får man bevittna mångahanda ljud, då alla tungors band|109| i ett nu blifvit lösta. Kuprilis harem erbjöd en liknande konsert, när den sista fliken af förhänget fallit och det fruktade barnet var borta, han, som blott behöfde rynka ett ögonbryn för att låta insy alla dessa stackars skrattande varelser i säckar och dränka dem i Bosporen. Ett berg hade fallit från alla bröst; der uppstod ett skrik, ett skratt, ett döfvande sorl af utrop och frågor. Hvad sade han? Hvad ville han? Hafva vi funnit behag inför profetens skugga? Och hvad betydde hans selam?
657 Hvad selam betydde? Detta förklarades snart af första gemålen, hon, som åtnjutit den oskattbara nåden att få höra den inlärda barnlexan. Hon framträdde till den förvånade Hagar, kastade sig för hennes fötter och lade hennes fot på sitt hufvud. Nu förstodo alla herskarens mening. I en nyare tid låter kalifen sin näsduk falla. I den mindre civiliserade tid, när osmanerne icke förstodo bruket af näsduk, betydde den mera poetiska sinnebilden af en narciss, att de trognes beherskare valt sin första gemål.
658 Innan Hagar ännu hunnit hemta sig från sin öfverraskning, inträdde två svarta slafvinnor, som stumma ledsagade henne till ett praktfullt gemak i det inre af harem. Slafvinnorna aflägsnade sig; hon var allena.
659 Var detta en dröm? Hagar hade ögonblick, när hon drömde vaken. Hon betraktade rummet; det doftade af nardus och hade varit förtjusande, om det ej alltför mycket liknat ett fängelse. Öfverallt persiska mattor, indiska divaner, tapeter från Samarkand. Hon upplyfte förhänget till höger: ett
toilettrum
; förhänget till venster: ett badrum. Hon såg ut genom det låga, halfcirkelformiga fönstret: en förtrollande utsigt öfver staden, ruinerna, trädgårdarne, hafvet, tallösa segel och i blånande fjerran den asiatiska kusten. Men fönstret var högt beläget, djupt derunder glimmade vatten, och likasom hade detta ej erbjudit säkerhet nog, bar detta fönster ett förgyldt galler af jern.
660 En timme förgick. Väntan, obesvarade frågor, hemlig fruktan, suck efter frihet. En broderad klocksträng tycktes erbjuda sin tjenst. Hagar ringde. En af de svarta slafvinnorna inträdde.
661 – Hvart har man fört mig? Hvarför är jag här?
|110|662 Slafvinnan öppnade läpparna och pekade på sin afskurna tunga. Detta svar var alltför begripligt.
|424|663 – Men jag vill icke vänta längre. Ledsaga mig ut! Jag vill rida tillbaka till min galér vid hamnbryggan.
664 Slafvinnan öppnade dörren och pekade på två beväpnade svarta eunuker, som stodo i korridoren. Flykt omöjlig. Hagar blef åter allena. Hvartill allt detta? En tanke, hvilken på samma gång innebar förfäran och tjusning, öfverväldigade alla andra intryck. Narcissen!
665 Med möda beherskade hon sina upprörda känslor. Dörren öppnades. In trädde storveziren Kuprili, ursäktande sig med skyldigheten att ledsaga sultanen tillbaka till hans palats. Den mäktige vezirens sätt och ton voro märkbart förändrade. Han förblef stående framför sin sittande fånge och visade henne det slags tillbedjan, som bildhuggaren visar en gudabild, hvilken han sjelf mejslat ut och stält der han finner den bäst göra verkan.original: verkan
666 – Dotter af en otrogen,
konsekvensändrat/normaliserat sade storveziren högtidligt på turkiska, – tacka profeten, att du funnit nåd för min höge herres ögon! Värdigas förlåta din slaf, att han vid din första åsyn var nog dåraktig att tänka på en mindre upphöjd förbindelse. Profeten har upplyst mig bättre om dina höga egenskaper. Verldens visaste stjerntydare, den helige dervischen Hussein Ben Ali, har i natt vakat vid Suleimans 
kiosk
, och stjernorna hafva för honom förkunnat himmelens järtecken. Öfver den vestra himlaranden har uppstigit ett tecken, bebådande seger och storhet åt de trognes kalif. Jag har deraf förstått, att du är den utkorade och att ingen annan plats är dig värdig, än den vid sidan af vår store profets skugga. Tillgif din tjenare, att han icke velat försumma en enda dag för att förvissa sig om stjernornas profetia genom att framställa dig för sin höge herres ögon, hvilka Allah förläne solens glans, som befruktar jorden. Du har funnit nåd inför dessa höga ögon, som komma verlden att darra, och jag är den förste, som vid dina fötter bringar dig min underdåniga hyllning.
667 Vid dessa ord nedkastade sig den allrådande storveziren framför divanen och kysste Hagars fötter. Hon drog dem icke tillbaka. Hon hade fått tid att förstå, om också ej att betänka sitt ödes omskiften. Det första intrycket af en makt som Kuprilis vid hennes fötter var|111| oemotståndligt. Osmans sjunkande stjerna beherskade ännu det östra Europa, det vestra Asien. Dessa verldsdelar, dessa myriader af folk nedkastade sig nu för henne i Kuprilis person. Hittills hade icke qvinnan betydt för desse barbarer annat än lustan: de skulle nu lära känna henne som en tänkande varelse. Hagar förstod, att hon blifvit redskap för en palatsintrig och var klok nog att genomskåda höghetens faror. Kuprili kysste hennes fötter i den hemliga afsigten att begagna henne som ett verktyg för sin makt. Genom henne ville han beherska den |425|unge sultanen, och befanns hon oduglig dertill, skulle hon försvinna, som så mången försvunnit, en natt i Bosporens svala böljor. Hvad mer? Varsamhet, klokhet, list mot list!
668 – Stå upp!
konsekvensändrat/normaliserat sade den utkorade med en värdighet, medfödd på samma gång som inlärd uti Kristinas skola. – Om det är så, som du säger mig, skall rikets förste tjenare icke ligga vid mina fötter; han skall vara min förste rådgifvare. Det kan icke förundra en så vis man, om en så oväntad ära framkallar vissa betänkligheter. De trognes beherskare, hvilken Gud förläne Suleimans segrar och Davids lifslängd, är ännu ett barn.
669 – Höga herskarinna, denna betänklighet vittnar, som allt, om ditt upphöjda förstånd. Det är icke tillåtet för en muselman att äkta en gemål, förrän han uppnått sexton års ålder, men det finnes ingenstädes förbjudet i vår heliga Koran att före denna tid utkora en gemål. Jag har förutsett denna betänklighet. Vår höge herre skall ej hafva ett harem före sitt sextonde år, men du skall hafva din våning i hans palats, såsom hans farmoder Kösem tillförene haft, förrän vi nödgades aflägsna henne, och hvilken hans moder Tarchan ännu behåller som nuvarande validé. Hon är god och eftergifven; hennes öra skall lyssna på dina läppars ord. Du skall dagligen hafva tillträde till padischa, till en början som rådgifvarinna, sedermera, när tiden är kommen, som hans första gemål.
670 – När denna tid kommer,
konsekvensändrat/normaliserat anmärkte den nya sultaninnan, – skall padischa icke mera begära en vårdarinna; han skall begära en jemnårig eller yngre gemål.
671 Kuprilis ögonlock veckade sig i en slug blinkning.
|112|672 – Höga herskarinna, tillåt mig säga, att du underskattar makten af dina behag och öfverlägsenheten af ditt snille. Du har nio år att vinna ett obestridt inflytande. Du skall behålla det äfven som den första i ett harem, och det skall bero på din vishet, när du finner det nödigt att utvälja åt din herre yngre gemåler.
673 – Du lugnar mina farhågor, mäktige vezir! För rikets styrelse hyser jag inga bekymmer; den kan ej anförtros i värdigare händer än dina. Min ärelystnad skall blifva att vara min höge herre till nöje och hvar dag upplysa honom om dina förtjenster. Fordrar du af mig att bekänna profetens lära?
674 – Kalifens första gemål kan ej umbära
muftis
och ulemas’ tjenster. För öfrigt är det endast män, som vi tvinga med svärdet att omfatta vår heliga tro. Vi känna ej de kristnes ofördragsamhet mot qvinnor. I vårt harem trifvas alla bekännelser.
675 Åter kokade något inom Hagar, – icke hennes tro, men en qvinnas sjelf|426|känsla. Desse vildar föraktade qvinnans tro, emedan de ej tillerkände henne en själ.
676 – Godt,
konsekvensändrat/normaliserat sade hon kallt. – Mufti och ulemas skola blifva nöjda med mig. Du vet nu, mäktige vezir, att du utan fruktan kan anförtro mig din herres dyrbara person. Fordrar du något mer?
677 Om Kuprili varit lika uppriktig, som han var slug, skulle han hafva svarat: »Jag fordrar, att ditt öra skall vara hos mig och din mun hos sultanen.» Men han svarade:
678 – Din slaf kan ingenting fordra, han kan endast bönfalla att vara innesluten i din höga bevågenhet som en dolk af stål i ett skrin af guld. Jag skall föreställa för dig min höge herres fastrar: Aische, Fatime och Chanfade. De skola räcka dig handfatet att två dina händer. Behagar du flytta redan i dag till padischans palats?
679 – Jag vill i sex dagar vara din gäst. Jag vill sända ett budskap till min morfader, Ruben Zevi. Han har dufvor från Konstantinopel; jag har dufvor från Regensburg.
680 Kuprilis panna rynkades under turbanen.
681 – Kalifen begär ej sina gemåler; han väljer dem.
|113|682 – Ditt ord är vishet,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar lugnt. – Jag begär ej min morfaders samtycke, jag underrättar honom om padischans nåd. Du skall läsa mitt budskap och hans.
683 – Befall!
konsekvensändrat/normaliserat genmälde storveziren.
684 – Vidare önskar jag ett möte i din närvaro med min broder Benjamin.
685 – Befall!
686 – Slutligen vill jag behålla min trotjenarinna Sabina samt mina dufvor från Regensburg.
687 Efter något betänkande blef äfven denna önskan beviljad. Blefve dufvorna vådliga, funnes äfven andra medel än hökar. Fördraget var afslutadt; en fånge kunde ej fordra mer af sin fångvaktare. Sultanens allrådande minister tänkte vid sig sjelf, när han lemnade harem:
688
konsekvensändrat/normaliseratEldslågan är oss nyttig, blott vi instänga henne inom starka murar. Denna qvinna kan blifva en oskattbar bundsförvandt eller en farlig fiende. Jag skall sörja för att hon väljer det förra. I värsta fall finnas silkessnören ... och säckar.
689 Hagar blef ensam. Den tillslutna dörren reste sig som en mur mellan allt hvad hon hittills varit och allt hvad hon härefter skulle blifva. Hon hade mottagit stjernornas kallelse, såsom man mottager det oundvikliga, ej utan bäfvan, men utan tvekan. Nu började striden inom henne. Det förgångna |427|reste sig upp, hon skakade det af sig som en sliten klädnad. Detta lif bakom henne, en tillvaro utan fäste, ett sökande utan mål, hvad var det då värdt? Der fanns intet och ingen, vid hvilka hon hängde oskiljeligt fast. Men den tankeverld, i hvilken hon lefvat, den okufliga trängtan till frihet, som alla förödmjukelser endast gjort än okufligare, hvad skulle det blifva af dem? Hon skulle nedsjunka till ett harems förnedrande, andefattiga, tanklösa djurlif, matas med sötsaker, roas med lekverk, prydas med grannlåt. Hon skulle stängas i bur, smidas i gyllene fjettrar, ingen rörelse fri, ingen handling sjelfständig, och detta för lifvet! Hon skulle tjena två despoter i viljelös träldom, uppfostra den ene, lyda den andre och kunna dränkas af båda. Hvilket nät af hyckleri, hvilket lif af falskhet! Hon, den stoltaste, friaste, mest kunskapsrika och mest begåfvade af sitt kön, skulle|114| förnedra sig så lågt under sina jemlikar i rang och under sjelfva den forna, fattiga Hagar Ring ...
690 Hon kastade sig tillintetgjord ned på divanen. Hvad hade hon ej velat gifva för en enda barmhertig tår, en enda tröstande bön! Men hon kunde ej gråta, hon kunde ej bedja. Hon kunde endast känna sig så hopplöst öfvergifven, så hjelplöst förlorad, som man känner sig, när man byggt allt på sig sjelf och förlorat sig sjelf.
691 Med ens sprang hon upp.
692 – Hvad skulle drottning Kristina säga, om hon såge sin Doxaspråk: grekiska i denna förnedring? Skulle hon ej skratta så hjertlöst, som blott hon kunde skratta? Skulle hon ej triumferande utropa: jag sade dig det; utan mig är du intet!
693 Vredens rodnad uppsteg på Hagars kinder.
694 – Då skall jag fråga henne så, som hon brukade fråga mig: vet du hvem jag är och hvem du är? Vet du väl, att jag nu befaller öfver ett rike, mot hvilket ditt är ett nötskal? O, jag har suckat, jag har förtärts af åstundan att en gång blifva din jemlike, och nu står jag öfver dig, nu är din plats vid mina fötter! Säg mig icke, att du råder enväldig öfver ditt rike och att jag köper min makt med att vara en storvezirs lydiga träl! Jag är född till makten, som du, och hvad du
oförskyldt
fått genom arfsrätt, det skall jag vinna med klokhet och kraft. Nio år, och vi skola mäta hvad du då är mot mig! Du föraktar en makas pligter, du försmår att böja dig under en man. Välan, jag är ett barns gemål, jag är lika sjelfständig som du; men jag är hvad du icke kan vara, fastän du gerna ville: min herres herskarinna.
695 Den nya sultaninnan gick häftigt fram och åter öfver de mjuka mattorna. Hennes beslut var fattadt; hon hade återvunnit sig sjelf.
696 – Hvarför darra? Lotten är kastad och kan icke ändras. Jag skall vara Kuprilis slafvinna, med vilkor att han skall blifva min slaf. Min stjerna, jag |428|tackar dig! Du har fört mig till maktens trappor; du skall en gång föra mig till dess gyllene thron. Jag har varit intet; jag skall en gång vara allt.
697 En sakta suck från gemakets tröskel besvarade dessa ord. Sabina hade hitförts på storvezirens befallning och|115| stod nu vid dörren
i häpen förbidan
. Den ärliga Nerkeflickan var utom sig af förskräckelse.
698 – De säga ... de säga, att hundturken tagit min kära jungfru!
699 – Ja, till sin drottning, Sabina. Och du skall vara min första hofjungfru. Är du icke glad åt en så stor ära?
700 – Glad? Gud tröste så visst. Skulle jag vara glad, när höken tager min fina gulddufva?
701 – Läs något för mig; jag behöfver ett ord mot ofrid. Läs psalmen 45 om Herrens smordas förmälningssång!
702 Sabina tog suckande psaltaren från Riseberga, bläddrade deri, men kunde för tårar ej finna förmälningssången. I stället föllo hennes ögon på
psalmen 57: – »Jag ligger med min själ bland lejon; menniskors barn äro eldslågor, deras tänder äro spjut och pilar, deras tungor äro skarpa svärd. De ställa nät för min gång och nedertrycka min själ. Upphöj dig, min Gud, öfver himmelen och din ära öfver all verlden!»
...
703 – Det var icke den rätta psalmen, Sabina.
704 – Var det intet? Förlåt ...
»Min fot hafver stapplat»
... 
»Förliten eder icke på furstar!»
... 
»Du, Herre, gör icke förbund med förderfvelsens thron»
...
705 – Nej, nu kan du icke läsa. Tillred min bädd! Du är nu allt, som återstår af mitt förra lif ...
13. Westfaliska freden.
Huru förunderligt! Att kunna förlikas med hela verlden!
706 Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Han hade 1647 sett de stridande härarne utsvälta hvarandra i Böhmen, hade med grinande välbehag räknat tusen och åter tusen offer för hungersdöden. Han hade sett landt|116|befolkningen smyga sig ut vid nattens inbrott från sina gömställen i skogarna och kasta sig öfver döde och halfdöde vid lägrens utkanter, icke mer för att plundra, utan för att som vilddjur gnaga en rest från de dödas afmagrade ben. Han log; han hade sett mera omenskliga uppträden, sett barnen uppäta sina döda föräldrar och halfmultnade lik uppgräfvas ur kyrkogårdarne. Sådant är |429|kriget, det kommer aldrig allena; svärdet och kulan äro barmhertiga i bredd med hungern och farsoterna. Pesten var hemma här, han kom, han gick och kom åter som korpen öfver ett slagfält. Hvad hade icke denne ryttare sett i de usla baracker, hvilka under trettiåra-kriget tjenstgjorde som fältlasaretter!
707 Men han red vidare, han hade ej nog, han får aldrig nog. Han skulle vid sidan af nöden och döden äfven se hatet. Han följde
hessiske öfverlöparen Melander på dennes härjningståg genom Hessen. Götz hade blifvit öfverträffad: 
17 städer, 30 slott och 300 stora byar uppgingo inom få veckor i lågor
. Sista spillran af Hessens välstånd var ödelagd, och Melander belönades med titeln grefve von Holzapfel
.
708 Ryttaren fann behag i denne skicklige härförare, såsom han funnit behag i Wallenstein, i Banér, i
Altringer
, i Götz, och följde med nöje hans vidare fälttåg. Der var att hoppas något mer än vanligt af menskligt elände. När Melander 
år 1648 förenat bajerska hären med den kejserliga, räknade han under sitt befäl 33 000konsekvensändrat/normaliserat krigare, – der fanns ännu något att slagta, – och dessutom 127 000konsekvensändrat/normaliserat lösdrifvare, qvinnor och barn
. Hvilket utsökt byte för mordengeln, om denna här led ett nederlag! Lifvad af förhoppningen, följde ryttaren hären till närheten af Augsburg i Bajern.
709 Wrangel och Turenne tågade Melander försigtigt i spåren och uppnådde honom vid Zusmarshausen, just när han bortskickat bajrarne för att lätta återtåget och stod qvar med de kejserlige. Det var en skön majnatt. Allt doftade i vårens första fägring, och
sylviorna
, som ej kände annat än kärlekens och svartsjukans krig, sjöngo i lindarnas kronor sina drillar för de tyst i mörkret marscherande svenske och franske krigarne. En ung öfverste, 
Gustaf Kurk, som vuxit från sina älskogsgriller, sporrade i spetsen för 800 ryttare sin häst till det första anfallet.|117| Han högg in, mötte skarpt motstånd, kastades tillbaka, högg åter in och lyckades bättre. Tre gånger höllo de kejserlige stånd, tre gånger veko de. Sårad, lät Melander bära sig på pikar i hetaste kulregnet, genomborrades af en ny kula och föll
. Motståndet bröts, den kejserliga hären blef slagen på flykten, och de 127 000konsekvensändrat/normaliserat ... Här var något att göra för ryttaren på den röda hästen. Han red in bland dessa flyende, värnlösa, trasiga, uthungrade menniskoskaror, hvilka betäckte fält, vägar och höjder, så långt ögat såg. De redos omkull, trampades ned, kastades öfver hvarandra och sönderklöste hvarandra, der de blödande lågo på marken, för att frånrycka hvarandra ett stycke bröd. De, som blefvo vid lif och förmådde fly, skingrades hemlösa och roflystna kring bygderna, gifna till pris åt alla lustar och alla eländen. 
Svenskarne ryckte in i Bajern och härjade så grundligt, att ännu efter 200 år deras namn blef en buse för ostyriga barn
.
|430|710 Ryttaren öfvergaf Wrangel och följde Königsmark, då denne en varm sommarnatt tog genom öfverraskning
Lilla sidan af Prag
. Här var icke så mycket blod, som icke mera byte att vinna. Allt hvad vida, angränsande nejder lyckats berga undan vänners och fienders rofgirighet räddades hit bakom starka murar och sköflades här, när murarna blifvit öfverstigna. Hvarje svensk, hvarje finsk höfding blef rik till en tid. Königsmark efterlemnade millioner, drottning Kristina fick sitt lystmäte af dyrbara handskrifter, och 
Upsala universitet fick Codex argenteus
. Pfaltzgrefven Karl Gustaf kom med höstens dimmor för sent att dela de svenska vapnens segrar och byten.
711 Ryttaren på den röda hästen kände sig trött efter 30 års ridt och rastade några ögonblick i den segrande härens läger. Här firades segern med dryckeslag och rullande tärningar. Det ungerska vinet döfvade alla samvetsqval på samma gång som alla minnen af mödor och umbäranden. Hvarför skulle ej krigaren stjäla åt glädjen och glömskan en timme eller en natt af den korta tid han ännu hade öfrig att lefva? Tärningarnas rassel öfverröstades af vilda dryckesvisor, skallande löjen och, för ombyte, stundom ett oqväde, följdt af ett svärdshugg. Insatsen i spelet var det byte man tagit i dag och skulle förlora i morgon. Flitens sparpenning och ockrarens snöda guld gingo lika lätt ur en hand i en annan. Ett röfvadt|118| silfverkrucifix vägdes i handen och hölls som insats mot en skön fånge bland de 127 000konsekvensändrat/normaliserat. Ryttaren hånlog: det var icke nog med blod, tårar, elände, hat och sköfling: kriget skulle ännu dertill förvilda den sista återstoden af religion och seder.
712 Vid det att ryttaren fortsatte sin färd öfver igengrodda åkrar och brända städer, egnade han en flygtig blick åt ett stort förfallet hus, som händelsevis qvarstod och varit begagnadt till stall. Hans blick ljusnade; han fann åter ett spår efter föregående ridter. Detta hus hade tjenat en fordom blomstrande skola, anlagd af Luthers samtida. Lärarne hade dött af svält, lärjungarne hade förskingrats och blifvit soldater eller röfvare eller båda delarna. Det protestantiska Tyskland hade före kriget organiserat ett utmärkt skolväsen. Detta var nu förstördt; det slägte af ungdom, som nu skulle taga arf efter sina fäder, hade fått sin uppfostran bland de 127 000konsekvensändrat/normaliserat eller deras gelikar.
713 Ändtligen kom ryttaren till två städer i Westfalen, hvilka ännu hade tak öfver hufvudet för fredsunderhandlingarna, Münster för fransmännen, Osnabrück för svenskarne och båda för deras motståndare. Han skådade från sadeln in genom fönstren på rådplägningarna; han nästan önskade, att dessa skulle leda till någon påföljd, ty han behöfde samla nytt bränsle, förutan hvilket äfven den skönaste eld småningom utslocknar. Denna oväntadt fromma önskan blef länge besviken. I sju år hade man mäklat om fredsvil|431|koren. I början af kriget hade nödropen från förödda länder blifvit med hvarje år högljuddare, sedan åter allt vanmäktigare, tilldess att de slutligen liknade en döendes suckar. De studsade ohörda tillbaka från stenmurar. Hvarför skulle furstarne afsäga sig sina anspråk, diplomaterne sin ärelystnad, krigarne sitt byte? Makt stod mot makt, tro mot tro, anspråk mot anspråk; ingen ville ens gifva sig skenet att behöfva fred. Tron var den envisaste. Ingen fred mellan jungfru Maria och kättarne! Ingen fördragsamhet mellan lutheraner och calvinister! Intet pris var för dyrt för den eviga saligheten.
Kurfursten Maximilian af Bajern, som lät gissla sig alla dagar, ansåg gåfvan af ett helgons hufvudskål fullt uppväga hans lands ödeläggelse och hundra tusen menniskors undergång.
|119|714 Sändebuden fördröjde sina resor, ministerråden sina svar. När svaren efter månader anländt, hade nya frågor uppstått och måste åter vänta på svar med kurirer. Huru man tvistade om fullmakter, titlar och företräden i rang! Skulle Venedigs sändebud hedras eller ej med titeln af excellens? Skulle ett sändebud besöka ett annat eller först vänta besök? Huru skulle de kläda och uppföra sig vid detta besök för att ej nedsätta sin rang? Skulle man sitta till höger eller till venster vid rådsbordet, åka före eller efter en medtäflare i processionen? Skulle kejsaren representera det heliga romerska riket, eller skulle hvar liten landtgrefve hafva sin röst vid besluten? Det sistnämnda gälde dock öfverhögheten; betänkligare voro de budskap kurirerne medförde från kriget. Hvarje framgång ökade på en sida fordringarna och kom den andra sidan att tveka. Nej, ännu borde man vänta, der kunde ännu inträffa ett gynnande omslag. Och under allt detta, hvilken afund, hvilka ränker, hvilka hemliga instruktioner och listiga smygvägar i denna myrstack af underhandlare!
715
Historien om fredsunderhandlingarna i Münster och Osnabrück, som mer eller mindre berörde alla Europas stater, utom Turkiet och Ryssland, fyller sex digra band
. Ryttarens fruktade stund var dock ändtligen kommen, när krigslågan måste slockna af brist på bränsle. Kejsar Ferdinand III hade offrat sina sista härar och sista skatter, hans arfländer hotades, hans bundsförvandter afföllo. Helgonets hufvudskål hade ej kunnat rädda största delen af Bajern. Detta medan Sverige ryckte i fält med 70 000konsekvensändrat/normaliserat man, Frankrike med 40 000konsekvensändrat/normaliserat. 
Westfaliska freden undertecknades den 10 oktober gamla stilen 1648
i Osnabrück och kort derefter i Münster. Vilkoren äro kända: 
samvetsfriheten
garanterad, det heliga romerska riket upplöst i en konfederation af 361 suveräna småstater, 8 kurfurstendömen och en namnkejsare, som behöll titeln; landvinningar för Frankrike, Sverige, Hessen-Kassel och |432|Brandenburg; 5 millioner riksdaler åt Sveriges besoldade härar. Spanien fortsatte ännu i fyra år sitt krig mot Frankrike.
716 Ett så omfattande fredsfördrag hade verlden icke bevittnat sedan Roms lysande dagar. Trettiåra-kriget började för tron, men slutade för makten. Kyrkan, som ville vara allt, blef derefter föga mer än staternas tjenarinna. Påfven Innocentius X, som protesterade mot Westfaliska|120| freden, förstod ej sjelf huru berättigad hans protest var ur högre synpunkter, än hans påfliga maktlystnad. Ty med kampen för tron försvunno ur verlden de högsta lifsfrågor, hvilka dittills förmått elda och samla Europas folk sedan korstågens tider. I den tomhet de efterlemnade inrusade alla lägre lidelser och begynte kifvas om makten. Furstarne framdrefvo de omyndiga folken som fårahjordar i kamp för sin politiska maktställning. Der furstar ej styrde, uppreste sig folkens afund i krig om handelns öfvervigt och enskilda fördelar. Man slogs, men man slogs icke mer för det högsta i lifvet eller för den eviga saligheten; man slogs i ett och ett halft århundrade framåt för makt, guld och ära, intilldess att samvetsfriden ur sig aflat tankefriheten och denna åter ur sig framfödt folkfriheten, som famlade efter sitt mål i det konstitutionela statsskickets och nationaliteternas tidehvarf.
717 Ryttaren på den röda hästen sadlade af och unnade sin trogne följeslagare ett ögonblicks rast.
718 – Hvad?
konsekvensändrat/normaliserat sade han. – Redan trött och ännu så mycket ogjordt i verlden! Din hof är sliten, dina länder betäckta med lefradt blod. Vet du icke, att mycket återstår och att vi ännu hafva långt till tidernas ände? Välan, rasta här ett ögonblick i askan af den förstörda staden och beta grafvarnas gräs, medan jag uppstiger till bergstoppen och öfverskådar mitt verk!
719 Han behöfde uträta sin långa kropp, som domnat vid sadelbommen. Med några steg stod han på höjden af
Finsteraarhorn
och skådade ut kring Europa. Midtens riken, de, som äro hvarken nord eller söder, hvarken ost eller vest, voro fruktansvärdt ödelagda. Två tredjedelar af deras befolkning hade fallit för svärdet, hungern och pesten; de qvarlefvande sågo sig för hvarje steg skyggt tillbaka, om icke tilläfventyrs härjaren åter stod bakom deras rygg. Bättre, men långt ifrån lyckligt lottade, voro verldsdelens öfriga riken. I öster uppstego mörka hotande moln, genom hvilka man såg bojarerne spjerna mot dynastin Romanov, de polske småfurstarne slamra med sina sablar mot en maktlös konung och ett hotande horn af halfmånen dunkelt framglimta ur skyn. I söder skälfde det solbelysta Neapel i raseri mot Spanien, som, sjelf angripet af Frankrike, ej ville släppa sitt byte. I vester bevakade britternes upproriska ö sin fångne konung, medan|121| Nederländerna |433|stolt utvecklade på hafven sin fria flagga. I norr hamrade vapensmedjorna utan hvila, hvarannan arm togs från plogen, men handeln blomstrade, segrarne aftorkade många tårar. Sverige och Finland kände ej sjelfva huru betänkligt de blödde; det besegrade Danmark kände det desto mer.
720 Freden kom. Freden, det var
gamle kung Göstas tid
, som hade upphört med klockljuden öfver hans graf. I Sverige och Finland fanns nu mera knappt den man eller qvinna, som kunde minnas en fredstid. Det ena slägtet efter det andra hade födts, uppvuxit, lefvat och dött i ofred. Huru många fiender? Detta var frågan. En, – det var icke att tala om, det gälde mest gränsbygden. Två, – då gälde att hålla ryggen fri. Tre eller flera, – för dem fanns endast en bot: segern. Och nu, nu skulle man ej vänta någon fiende mer. Huru förunderligt! Att kunna förlikas med hela verlden, att icke mer behöfva skicka sina söner till döden i fält, att icke behöfva gifva den ena brödkakan af två till härens underhåll, den enda hästen till trossen, den enda dalern till det omättliga kriget! Detta kändes ovant. De gamle trodde det icke, de hade så ofta blifvit svikne förr; de unge trodde det icke heller och skyndade att uttaga lysning till bröllop, innan en ny 
utskrifning
kom att rycka fästmannen bort ur hans fästmös armar. Tacksägelse hölls i kyrkorna; en del städer, som ännu hade talgljus och sältran, illuminerade, andra hade det icke och förblefvo mörka i sena höstqvällen. Folket i bygderna förstod sig icke på sådan grannlåt. Visst funnos många, som tackade Gud, men äfven de underläto icke att ännu, för säkerhets skull, läsa 
litanian och fredsbönen efter tacksägelsen
.
721 Stockholms stad lefde i festjubel: der hade man sörjt för att rätt åskådligt upplysa menige man om fredens betydelse. Gudstjenster i alla kyrkor, skådepenningar, fyrverkerier vid slottet och strömmen, folkförlustelser af alla slag på torg och i trädgårdar. Nu hade drottning Kristina anledning att slösa. Det var höjdpunkten af hennes och rikets makt, men det var äfven höjdpunkten af hennes ära, ty alla visste, att det var hon, som påskyndat den ärofulla freden, och utan hennes maktspråk hade denna sannolikt ännu hängt på udden af fältherrarnes svärd.
Första ilbudet fick en guldkedja om 600 dukater, bud|122|bäraren adlades, belöningar utdelades med frikostig hand, och fredstraktaten inlades i en kupa af guld.
722 Var glädjen icke lika odelad vid kejsar Ferdinand III:s hof, så var man dock mån om att bevara glädjens sken. Äfven der sjöngs
Te deum
, folket förlustade sig, klockorna ringde, messorna ljödo natt och dag, processioner af munkar genomtågade Wiens gator med fladdrande standar och helgonens ben i granna relikskrin. Jungfru Maria erkändes icke slagen: himlens drottning hade, mäktigare än den jordiska deruppe i snölandet, bedt för freden.
|434|723 En af kejsarens undersåtar, en gammal jude i Regensburg, mottog fredsbudskapet en höstdag i sitt kontor. En lätt ryckning i öfverläppen under det hvita skägget liknade nästan ett melankoliskt smålöje. Han visste allt detta förut; det var ju han, som gjort freden; der fattades hittills endast underskrifterna.
724 – Israels borgarerätt ännu uppskjuten!
konsekvensändrat/normaliserat mumlade han tyst vid sig sjelf.original: sjelf – Tålamod! De må nu hvila en stund mellan Östersjön och Donau. Det är sörjdt för att 
bolagen Habsburg och Bourbon
öfverbjuda hvarandra. Mitt konto ... hm ... Jerobeam!
725 Förste kontoristen inträdde.
726 – Kejsaren får de begärda tre millionerna mot säkerhet af Frankrikes skadestånd åt erkehertig Ferdinand Karl. Kurfursten af Bajern får en million mot säkerhet af öfre Pfaltz. Nu är det icke värdt 100 000konsekvensändrat/normaliserat, men om tio år skall det gifva oss kapitalet i ränta. De öfrige tyske furstarne få betala 80 procent i förskott eller reda sig utan mig.
727 – Prins Karl Stuart förnyar enträget sin begäran om penningar till en landstigning i England. Det är det enda och sista medlet att rädda konungens, hans faders, lif,
konsekvensändrat/normaliserat rapporterade kontoristen.
728 – Karl I må falla. Han har svikit mig, som han svikit sitt folk. Gå! Jag
uppsätter Oliver Cromwell på Englands thron
.
729 Tio minuter derefter återvände Jerobeam, medförande ett litet tunnt, ytterst tätt skrifvet pappersblad, som nyss anländt med dufvopost från Konstantinopel. Ruben Zevi påtog sina glasögon och genomstafvade med orubbligt lugn papperets miniatyrskrift.
|123|730 – Jag vet, jag vet,
konsekvensändrat/normaliserat sade han vid sig sjelf. – Venedig har denna gång lyckats försvara Kandia. Gör ingenting, dess kredit är uttömd, konkurrensen motad ... Janitscharerne vunne ... Muhamed IV är befäst på thronen ... mina nya underhandlingar lyckligt afslutade, turkiska makten beredd att, på min vink, kasta sig öfver kejsaren ... Ännu vill jag hejda halfmånen ... O, min kloka Hagar, jag igenkänner din hand! Du förmår allt ... Israels Gud, du vet, hvilken strid det kostade Abraham att offra sin Isak! Men jag måste ju offra henne för ditt stora verk; hon skall fullborda det! ... Hon omgifves af spioner i sultanens palats: hvarje slafvinna lyssnar, hvarje eunuk är beredd att förråda henne. Men hon har vunnit validé Tarchan, ryssinnan; 
agan
för lifvakten är henne blindt tillgifven ... Det stackars barnet, sultanen, ser i henne sin enda beskyddarinna och anförtror henne allt. Kuprili sjelf har böjt sig för hennes inflytande ... han behåller skenet af makten, men det är hon, som styr alla rådslag. Båda inse, att de förenade skola förmå |435|allt, och detta bevarar vänskapen. O, min dotter, min dotter, du håller nu osmanernes hela makt i din hand! ... Benjamin återvänder öfver Smyrna och Medelhafvet ... Jerobeam!
731 – Mästare!
732 – Benjamin återförväntas endera dagen från Smyrna. Intet uppseende! Sextio man af våra knektar posteras spridda vid flodstranden, redo att skydda honom om folksamlingar hota. I borgen utbredes en guldtygsmatta från porten och upp till trappan af öfra våningen. Här skall han mottagas med kungliga ärebetygelser.
733 Ryttaren återvände till sin röda häst. Han hade sett allt och hört allt från toppen af Finsteraarhorn. När en osynlig vibrerande ljudvåg förde till hans öron den gamle judens ord vid Donaustranden, förvredos hans drag till ett hånande löje.
734 – Sultaninnor och konungar! Och jag skulle skona dagsländorna!
|124|14. Den triumferande Parnassus.
Den gyllene tiden skall återkomma.
735 I midten af det stora, stormiga sjuttonde seklet öfverglänste drottning Kristinas namn som en strålande stjerna alla medtäflare. Hon syntes kallad att vara seklets lysande medelpunkt. Så mycken blodig fejd skulle dock slutligen nedlägga vapnen för hennes fötter. Så mycken vaknande, ännu omornad forskning, så mycken oklar längtan efter ett nytt och bättre tidehvarf, så många märkliga tecken till att detta okända nya redan stod framför porten och ville in, det samlade sig allt kring hennes thron och utropade henne till den kommande verldsålderns ärekrönta
Sibylla
. Hon stod på höjden af makt och ära. Westfaliska freden hade lyft henne, som på ett 
hyende
af hafvets lugnande vågor, till Europas skiljedomarinna. Allt knäböjde, allt tillbad. Sveriges folk gick i ett rus af triumfer och segrar, dess vänner tiggde smulor af segerns landvinningar, dess ovänner dolde inom smickrande smålöjen sina sammanbitna tänder. Alla lyror strängades till latinska lofqväden, alla talarestolar förkunnade Minervas återuppståndelse, alla hof och rådskamrar sände budskap om sin beundran. Och denna så högt prisade drottning, seklets medelpunkt, stod nu i sitt 24:de år, i ungdomens rikaste blomstring, med en lång sommar af tillväxt framför sig och bortom sommaren en aflägsen höst för att skörda dess frukt. Hvad begärde en dödlig mera af lyckan?
736 Alldeles oblandad var ej triumfen. I oktober 1649 hade Kristina, efter |436|enträgna underhandlingar, lyckats tillegna sig samtidens störste tänkare Cartesius (René Des Cartes) och förmått honom att flytta till Stockholm. Svenskarne gapade på denne lille magre gubbe, som beständigt frös i sin tunna svarta
kamlottskappa
, och kunde icke förstå huru en jättesjäl kunde få rum i en så liten, 
bofällig
kroppshydda. Kristina förstod det bättre; hon ansåg|125| den dag förlorad, när hon ej fick suga vishet ur denna skenbart så förtorkade 
mimerskälla
. Klockan 4 och 5 på vintermorgnarna måste den lille gubben huttrande krypa in i drottningens väntande vagn och åka till slottet. Der utbenades alla de hemlighetsfulla vinklarna i en menniskosjäl, alla tänkarens tvifvel, alla dunkla gåtor om 
en Gud, som dock måste finnas, efter han skapat oändlighetstanken i ändliga väsenden
, men var ofattlig och fjerran som tanken sjelf. Här fanns ingen plats mera för tron, 
allt var tvifvel, allt, utom den egna tillvaron, som icke kunde betviflas
. Och när de två filosoferat fem timmar i drottningens kalla rum, der brasan i kaminen mera lyste än värmde, skickades den utfrusne, nästan vanmäktige fransmannen åter till sin bostad klockan 10 på förmiddagen, när han ej mer förmådde ens tänka, för att inbädda sig i yllefiltar och hemta krafter till nästa 
morgonséance
.
737 I tjugu år hade den ryktbare filosofen suttit instängd i sin varma holländska studerkammare och stod ej längre ut med det svenska klimatet. I slutet af januari 1650 väntade drottningens vagn förgäfves vid porten; den 11 februari gick Cartesii mäktiga ande att uppsöka den Gud, som varit för honom ett matematiskt problem. Kristina var i två veckor otröstlig. Hvem hade kunnat tänka sig en så usel kropp kring en så väldig själ? Hon sjelf aktade ju en liten förkylning knappt mer än ett myggbett. Grundläggaren af den nyare filosofin begrofs i Stockholm. Senare flyttades hans qvarlefvor till Paris, men
Sergel prydde Adolf Fredriks kyrka med hans vingade ande, som, belysande verldsrymden med sin fackla, aflyfter täckelset från det beslöjade jordklotet
.
738 Kom så, på sommaren 1650, den märkeliga riksdag, när
de tre ofrälse stånden
uppreste sig mot den öfvermäktiga adeln och förde ett språk, som utan drottningens bemedling skulle hafva ledt till ett inbördes krig. Dyningarna efter denna svallvåg gingo så långt, att ännu 
tvåhundra år derefter Sveriges störste häfdatecknare råkade derom i häftig fejd
. Dess skiften må öfverlemnas åt historien att skildra. För Kristina innebar striden en vändpunkt. Hon begynte den som en drottning, hon slöt den som en qvinna. Hon började med att stöda sig på de ofrälse stånden mot adelns växande öfvermakt, som hotade att binda konung och folk. 
»Nu»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon,|126| »är tiden inne att afskaffa missbruken.»
Men desse prester, borgare och bönder blefvo henne för närgångne. När missbruken röjde sig i hennes egen förvalt|437|ning, följde ett annat kungsord: 
»Man bör så klappa det hvita barnet, att det svarta icke förgätes.»konsekvensändrat/normaliserat
Hon klappade båda, och båda kände sig svikna. Det var 
Richelieus och Mazarins
statskonst: hvarken folkmakt eller adelsmakt skulle frånrycka henne den enväldiga kronan. Hon satte sig ned mellan två stolar och blef der sittande. Vid beundrans höjdpunkt började tadlet. Johannes Rudbeck hade drömt sant: stjernan begynte falla, men det märktes icke ännu; hon föll i en båge.
739 Vid denna riksdag utverkade drottningen åt sin thronföljare Karl Gustaf arfsrätten till kronan för hans barn: de kommande Karlarne. Hvad betydde bubblan af ett rykte mot det kungliga arf hon med thronföljden efterlemnade åt sitt rike!
740 Nu skulle Kristina krönas, och ryktet om dessa kröningsfester, som varade fyra månader, uppfylde verlden. Gång efter gång framskjutet, hölls det
högtidliga intåget från 
Jakobsdal
till Stockholm torsdagen den 17 oktober 1650 i ständernas närvaro. Långt och lysande, gick det fram under äreportar, medan 40 örlogsskepp flaggade och saluterade på strömmen nedanför slottet. Söndagen den 20 oktober förrättade erkebiskop Lenæus kröningen i storkyrkan. Intet 
ofall
bådade ondt. Allt var lyckadt och praktfullt: kröningshästarne silfverskodda, kröningsoxen ståtade med förgylda horn, vin rann i strömmar för folkhoparna, fyrverkeriet varade till midnatt och efterföljdes af slagsmål bland den rusiga mängden. Så kommo i lång rad de storas gästabud
. Och derunder inträffade en liten episod, som hör till denna berättelse.
741 Bland de många ambassader, som från alla makter och hof framburo lyckönskningar till kröningshögtiden, var äfven
ett tatariskt-turkiskt 
gesandtskap
om 10 underligt utstyrde österländingar, som förärade drottningen ett praktfullt guldstickadt schabrak från sultanen Muhamed IV. En samtida berättar om tatarerne, att de voro »ett folk utaf ringa complimenter, och när någon af drottningens folk kom dem att besöka, sprungo de strax på bänken; deruti bestod deras civilitet. De hade ock en 
tänkvärdig
|127| person med sig, hvilken tjenade för prest, speleman och kock tillika.»konsekvensändrat/normaliserat
742 Tatarerne fingo företräde, nedkastade sig med pannorna mot golfmattan och öfverlemnade derefter en lyckönskningsskrifvelse. Drottningen lät räcka sig det i ett juvelprydt silfverskrin inlagda pergamentet, hvars hieroglyfer ingen af de närvarande kunde läsa, och hviskade leende åt den bakom henne uppvaktande Ebba Sparre:
743 – Hade jag nu min Doxa här, skulle hon uttyda för mig dessa kråkfötterna.
744 Med detsamma varseblef hon en liten, vid den officiela turkiska adressen |438|fäst rulle af hvitt siden. Hon uppvecklade rullen och läste, till sin ytterliga förvåning, följande sex eller sju med sirlig latinsk handskrift tecknade rader på svenska språket:
745
konsekvensändrat/normaliseratHagar Sultan, Osmanernes Drottning, sänder Drottning Kristina af Sverige sin helsning med Gud Allsmäktig. Måtte dina dagar blifva många och lyckosamma. Såsom Du beskyddat mina vägar, vill ock Jag beskydda dina undersåtars vägar uti mitt rike. Jag anbefaller Dig åt Allah och hans store Profet samt förblifver Dig med all konungslig vänskap välbevågen. Gifvet i 
Stambuls Seralj
den 12 
Moharrem
året efter Hedschra det tusen och sextionde
.
746 Hagar.
konsekvensändrat/normaliserat
747 En hög rodnad uppsteg på drottning Kristinas kinder. Hon kramade det mjuka sidentyget till en boll i sin slutna hand och skulle måhända trampat det under sina fötter, om det ej varit fäst med en stark silkessnodd vid sultanens adress. På denna kunde hon icke trampa. Hon afskedade gesandtskapet, drog sig tillbaka till sina rum, lät tillkalla orientalisten professor Johan Terserus, som under riksdagen varit en af drottningens förtrogne i presteståndet, och frågade honom, om han kunde uttyda turkiska.
748 Terserus läste syriska och arabiska, icke turkiska. Dock var mellan dessa språk så mycken frändskap, att den lärde theologen trodde sig kunna villfara drottningens önskan, som gälde en granskning af den turkiska adressens äkthet. Granskningen utföll så, att dokumentet var äkta.
|128|749 – Är ni säker derpå, att skriften intet är ett falsariumoriginal: falsariam (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888) af någre illfundige judar?
750 –
Träffeligen
säker, ers majestät. Der är, utom den brukliga böneformeln och Allahs monogram, 
stor-muftis
underskrift och veziren Kuprilis, hvars handstil jag sett.
751 Kristina visade honom den hvita, efter kramningen något skrynklade sidenrullen.
752 – Hvad säger doktor Johannes om detta?
753 Terserus läste, smålog och svarade:
754 – Ers majestät, om detta är samma judiska hittebarn, som för tio år sedan läste grekiska för mig i Åbo, tilltror jag henne hvad som helst.
755 – Jag ock,
konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen. – Ni ser, hon skrifver till mig, som vore hon en jemlike, om ej något mer. Är det intet befängdt? Att vara så lärd och nedlåta sig till en barbars harem!
|439|756 – Jag har hört sägas, att den nu regerande sultanen är nio år gammal.
757 – Hvad? Nio år? Men detta är ju ett mästerstycke af diplomati! Gif mig en gemål om nio år, och jag skall villfara ständernas önskan, jag skall förmäla mig i denna dag! ... Vänta, ni skall få höra hvad jag svarar min nådiga kusin på den ottomaniska purpurdivanen.
758 Drottningen satte sig vid sitt skrifbord, antecknande och uppläsande följande ord, hvilka sedan,
prentade
på siden, skulle som svar öfverlemnas åt de tatariska sändebuden:
759
konsekvensändrat/normaliseratDrottning Kristina af Sverige helsar Osmanernes Kalif, Muhamed, den fjerde af detta namn, med Gud Allsmäktig. Jag har med nöje mottagit din skrifvelse och önskar dig en lyckosam regering i fred med de Kristne. Måtte ditt skägg en dag växa så långt, att det når 
öfver Bosporen från Pera till Galata
konsekvensändrat/normaliserat ...
760 – Icke sant, doktor Johannes, detta är äkta österländskt?
761 – Ja. Och pojkaktigt, ers majestät.
762 – Riktigt. Det är så man skrifver till en nioårig sultan. Men hör vidare:
763
konsekvensändrat/normaliseratJag önskar dig äfven många sköna gemåler att bortfläkta flugorna från din 
paulun
, hvilket bör vara deras andel i styrelsen af det ottomaniska riket, samt att du aldrig må få anledning tillsända dem ett sidensnöre till|129| bot för en näsvis tunga. Gudi befallandes. Gifvet i Stockholms slott den 23 oktober nådens år ett tusen sex hundra och femtio.
764 Christina Regina.
765 – Nå, hvad säger ni härom, doktor Johannes? Har min nådiga kusin i
seraljen
fått ett passande svar?
766 – Der som jag understår mig att säga min mening, vore törhända rådligt att underställa svaret rikskanslerens bepröfvande,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde den kloke Terserus 
betänkligt
.
767 – Hvad? Ni råder mig fråga rikskansleren? Ni, som vid riksdagen ... Skall jag som en skolflicka låta honom korrigera mina bref?
768 – Jag fördristar mig endast tänka, att en person, som djerfves hänga sin skrifvelse fast vid sultanens officiela lyckönskan, måste vara en mäktig person. Ers majestät har sjelf medgifvit, att man i förevarande fall kan tilltro denna person allt ...
769 – Än sedan? Hon må blifva gulgrön af harm; det är just hvad jag åsyftar.
|440|770 – Jag beder om undskyllan; eders majestät förstår detta ärendet bättre än jag. Min underdåniga mening är, att der som turken
blifver oss gramse
, kunna hans korsarer i Medelhafvet göra oss mycket 
förfång
. Dertill är han oss besynnerligen nyttig att hålla så väl polacken som ryssen oss från lifvet, för att intet tala om kejsaren, der någon ny ofred påkommande varder. Vi skulle intet i otid förarga honom.
771 Kristina brusade upp.
772 – Och detta säger mig en prestman, en kristen theolog! Vi böra hålla oss väl med turken; han må taga så många döpta svenska jungfrur han finner för godt och göra dem till slafvinnor under den falske profeten; vi få intet förarga honom! Åh, doktor Johannes, i hvilken katekes står det skrifvet? Och jag, som trodde om eder ... Men lika godt. Jag tackar er för att ni vidimerat kråkfötterna. Det tål att betänkas hvad nyttigast är, men blif mig från halsen med eder rikskansler. Faren väl!
773 Kristina betänkte sig och lät, nu som alltid, när Vasablodet flöt i lugnare lopp, sin klokhet råda. Den försmädliga skrifvelsen ströks, och en ny till sultanen upp|130|sattes i
skickligare
ordalag. Tystnaden blef det enda svaret på Hagar Sultans näsvishet.
774 Hvad sidenduken ej fick mottaga, det anförtroddes åt vännen.
775 – Ebba, hvad säger du om detta bref och om favoritsultaninnan?
776 – Hvad jag säger? Hon var alltid kollrig af högfärd. Ett harem är en hönsgård; de kalkoner, som kackla högst, mista först hufvudet.
777 – Men sultanen är ett nio års barn! Kan du tänka dig en lyckligare kombination ... alla rättigheter, inga skyldigheter! Vara förmäld och dock vara jungfru; vara en sjelfherskares gemål och dock beherska honom. Af allt hvad jag beundrat hos Hagar är detta schackspel det oförlikneligaste. Det är så beundransvärdt, att jag vore frestad förlåta henne allt för detta snilledrag ...
778 – I dag, Kristine. Snille i dag, strypt i morgon.
779 – Möjligt. Vet jag, eller vet du, om vi lefva i morgon? Hon behöfver intet, som jag, skygga för en krona i samma ögonblick den påsättes henne.
780 – En slafvinna! ... I lifstids fängelse!
781 – Åh, hon reder sig nog, hon kommer nog ut.
782 Kröningsfesterna öfverträffade allt hvad man dittills sett i Sverige och fortforo, med några dagars behöflig hvila emellan, till inemot slutet af februari nästföljande år. Triumfbågar, djurfäktningar,
ringränningar
, vandrande berg, amazoner, skogsrån, sjötroll, mohrer, elefanter, framrullande skepp, balletter och förklädningar af alla slag omvexlade med dans, fyrverkerier, måltider, som varade intill morgonen, helstekta oxar, springbrunnar af vin |441|och annat mer för höga och låga. Bland de kostbaraste och märkligaste var 
Stjernhjelms ballett eller rättare 
divertissement
: »Den triumferande Parnassus», till hvilken förberedelserna upptagit mer än ett halft år och som första gången uppfördes den 9 januari 1651
.
783
Det var icke lätt att finna ett rimligt sammanhang mellan detta styckes 30 lysande »inträden», hvilka en nyare tid skulle kalla tablåer, och der, utom kör och ballett, 80 fantastiska gestalter uppträdde, hvar och en berättande, hvilka de voro och hvad de hade att beställa för Kristinas ära.
Olympens gudar och gudinnor
, Trojas, Greklands, Roms hjeltar, sånggudinnor, 
gratier
, dygder|131| och laster uppträdde skiftevis med indianer och perser, krigsfolk, poeter, filosofer, urmakare, boktryckare. En praktfull ögonfägnad af dekoration och kostymer ersatte det tarfliga i kompositionen och höll i någon mån åskådarne varma i den oeldade rännarebanan, hvilken tjenstgjorde än som cirkus, än som teater under en köld, hvilken troligen skulle hafva visat 20 grader, om termometern då varit uppfunnen.
784 Åskådareplatserna voro amfiteatraliskt uppförda i långa bänkrader bakom och ofvanom hvarandra. Nederst och närmast banan såg man det högre krigsbefälet och andre förnäme manlige åskådare. I midten af den med dyrbara mattor behängda andra raden sågos drottningen med sin hofstat, rikets råd, de utländske sändebuden och så många af adeln med fruar, som der fingo plats; bakom dem på tredje och fjerde raderna den öfriga adeln och de ofrälse stånden, en del med hustrur; på de bakom liggande raderna öfrige åskådare af ringare stånd i tätt packade leder. Belysningen var sådan den kunde vara med oljelampor; komforten derefter. Härolder och betjening gjorde sitt bästa att tysta det sorl, som icke ens drottningens närvaro kunde förekomma och som tidtals förvandlade talet på skådebanan till en ohörbar pantomim.
785 I drottningens omgifning saknades gunstlingen Magnus De la Gardie. Han var osynlig bakom kulisserna, i egenskap af drottningens andra jag, som arrangerade efter hennes föreskrift allt, der hennes värdighet ej tillät hennes höga person att synas. Bakom henne satt pfaltzgrefven, thronföljaren, mulen och förströdd, knappt bevärdigad med ett ord. Än nådig, än missnöjd, gycklade Kristina med franske ambassadören öfver hvarje uppträde.
Mercurius
var henne för mager, Minerva för fet, 
muserna
sågo ut som ladugårdspigor, filosofen som en stekvändare.
786 – Huru likar det ers högvördighet?
konsekvensändrat/normaliserat inföll hon, vändande sig till erkebiskop Lenæus, som hon låtit kalla till sin sida, troligen derför att han som kyrkans renläriga öfverhufvud innerligen afskydde dessa hedniska upptåg. – Hör ers högvördighet hvad karlen der understår sig att säga?
|442|
Hundhufvud bär
|132|Och är utaf det slaget,
Som måst betala laget
konsekvensändrat/normaliserat ...*)
Den triumf. Parnassen, andra akten, 9:de inträdet.
788 – Han förtäljer oss verldens sed, och han torde ej hafva så orätt,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde erkebiskopen.
789 Bland riksrådets närvarande ledamöter saknades rikskansleren, som föreburit opasslighet. Presidenten Kurk och amiral Ryning delade sin uppmärksamhet mellan balletten och politiken. Det hängde nu på ett hår, om Mazarin skulle hålla stånd mot
fronden i Frankrike
. Ryning lät undfalla sig skarpa ord om drottningens egenmäktiga försök att ställa svenska trupper och skepp till kardinalens förfogande. Kurk log ett af sina diplomatiska löjen.
790 – En svensk patriot kan vara lugn, han har en stor drottning, men denna drottning är qvinna.
791 – Tyvärr!
konsekvensändrat/normaliserat mumlade Ryning med sin ärliga sjömansgrimas.
792 – Säg lyckligtvis. Näst Alexander och Cesar, beundrar vår nådiga drottning ingen högre, än den store prinsen af Condé, och Condé har numera öfvergått till kardinalens fiender. Var lugn för vår flotta!
793
Kurk hade förlorat sin i början af denna berättelse omtalade första gemål, den älskvärda Sofi De la Gardie
, och var sedan halftannat år omgift med Kristina Horn. Denna nya regentinna i det furstliga Kurkska huset hade bland åskådarinnorna fått sin plats bredvid riksrådinnan Ryning och undfägnade under mellanakterna sin granne, som nyss kommit från landet, med dagens löpande hofsqvaller.
794 – Ers nåd kan tänka sig huru vi blifvit till mods, om vi oförmodadt fått ett blodbad här i Stockholm midt under kröningsfesterna.
795 – Gud bevare!
konsekvensändrat/normaliserat inföll trohjertadt den fromma gamla frun från Riseberga. – Sådana hedniska spektakler och ännu dertill ett blodbad! Har det varit uppror mot hennes majestäts helgade person?
796 – Nej, men ers nåd kan föreställa sig en sådan
insolens
. Här komma turkiska menniskoätare i turbaner och vidbyxor och öfverlemna åt hennes majestät en lyck|133|önskan på mesopotamiska från en för detta kammarpiga vid namn Hagar, som nu lärer vara sultaninna åt 
stora Mogul
och understår sig att kalla drottningen du. Hennes majestät skall ha varit så upptänder af vrede, att hon gaf befallning på ögonblicket låta afhugga turkarnes hufvuden. |443|Men erkebiskopen bad om nåd för dem, så att de fingo behålla lifvet, med vilkor att strax blifva kristne.
797 – Hagar?
konsekvensändrat/normaliserat genmälde frun från Riseberga, som i detta hofsqvaller råkade hänga sig fast vid ett kärt namn. – Hvem kan den Hagar vara, som förut varit kammarpiga?
798 – Hon skall hafva varit här i Stockholm förut och heta Rydin eller Rönning, jag mins ej så
granneligt
. Hon har varit fröken Kjerstins bokstäderska. Och nu har hon gifvit sig åt turken för att försmäda drottningen och allt hvad kristeligt är.
799 – Undskyll, ers nåd ... jag mår icke väl ... jag måste tala med drottningen!
konsekvensändrat/normaliserat utbrast den olyckliga fromma frun och uppstod, darrande i alla leder. I detsamma gick förhänget upp öfver 
Greklands sju vise
, allas ögon riktades ditåt, ingen vågade röra sig af fruktan att störa drottningens nöje. Ännu en qvart timme måste den bästa bland fostermödrar lida alla ovisshetens qval. O, denna ståt, dessa utstyrda masker, som kunna så tjusa de glada, de lyckliga, de lättsinniga, huru kunna de ej martera ett ångestfullt modershjerta; huru antaga de ej för hennes ögon gestalten af ett demoniskt hån, som gäckar och söndersliter hennes innersta!
800 Ändtligen föll åter förhänget. Riksrådinnan Ryning uppstod och hviskade till sin man, riksrådet,original: rikrådet, (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888) något i örat. Han förde henne till presidenten Kurk, som kände Hagars öden bättre, än han funnit för godt att anförtro sin nya gemål. Kurk dolde icke den omkastning i dessa öden, som så nära och så smärtsamt berört honom sjelf.
801 – Ers nåd,
konsekvensändrat/normaliserat sade han, – vi hafva funnit ett örnägg och sett derur framgå en stackars liten kyckling, hvilken vi trodde oss kunna uppfostra till en dufva. Vi sågo vingarna växa och skarpa ögon skåda ut öfver verlden, men vi trodde oss kunna hålla denna ovanliga fågel i bur och klippa dess vingar. Vi hafva bedragit oss, ers nåd. Örnungen i dufvohamn har brutit sig ut genom gallret och flugit mot solen. Dit når hon ej, arma|134| barn; förr eller senare skall hon träffas af jägarens pil. Men sådan var hennes medfödda art; vi kunna ej ändra, endast beklaga hennes öde. Gifve Gud, att ej detta afspeglar en annans, som står högre, än hon!
802 Åter gick förhänget upp öfver de nio muserna och de tre gracerna, dragna i en försilfrad vagn, förspänd med lejon, som kördes af Amor. Ännu en qvart måste frun från Riseberga stänga inom sig suckar och hjertesorg. Derefter frågade hon, om den tatariska beskickningen ännu var qvar, och fick veta, att vildarne ändtligen skulle resa i morgon. Rädd att
bemärkas
, smög hon sig bort för att tillbringa hela den följande natten i bön och mot |444|morgonen skrifva ett bref, så uppfyldt af tårar och kärlek, som endast en engel kan hviska till sin fallande skyddsling, eller en moder skrifva till sitt förlorade barn.
803 Men den triumferande Parnassen fortfor att förherrliga drottning Kristina under åskådarnes jubel. Verldens fyra hörn öppnade sig, ur fyra hufvuden framsprungo fyra konungar, som bekrönte Dygden, hvilken, dagen till ära, hette Kristina.
Kungar, riken, folk och alle ständer.
konsekvensändrat/normaliserat
805 Och så följde »den stora balletten», der de fyra konungarne och deras högansenliga sällskap dansade kring den bekrönta Dygden. Men jorden var för trång för denna storståtliga Dygd; der kom till sist »ett herrligt och sällsynt, dertill
enkanneligen
uppfunnet konstverk». 
Aurora
och muserna sågos oförmodadt nedstiga från himmelen och till sig upptaga Dygden midt ur hopen af dem, som krönt och dyrkat henne. »Dermed hela Parnassen blef glänsande och upplyst i prakt och herrlighet.»
Dig stiger upp, o, Svea kär!original: här! (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888)
Lycksalighetens horn hon bär
I följe med den blomstrand’
Flora
.
konsekvensändrat/normaliserat
807 Nu skall den första verldens gyllene tid återkomma och allting blomstra genom Kristina, Gustavi arftagarinna. Hvarje stånd får sitt lystmäte af allt, som önskeligt är.
|135|Och råder öfver Jupiter,
Den
Phœbi
klarhets mästar’ är,
Vår brist i ymnighet han vänder.
Den samme Gud, han låte skina
Sin’ blida ögons nådesol
På Svea drottnings rikes stol
Och fröjd’ oss länge med Kristina.
konsekvensändrat/normaliserat
|445|15. Gunstlingarne.
Hon föraktade sina gunstlingar.
810 De funnos verkligen, som trodde, att den gyllene tiden skulle återvända. Så många segrar, så mycken ära, så lysande snille, så lärda loftal, så frikostiga löften till de knotande stånden vid drottningens kröning! Riksdagsbönderne hemreste till julen 1650, väl med svikna förhoppningar, men med en fast tillit att drottningen skulle ställa allt till rätta, blott hon fick makt öfver herrarnes olåt. Det var desse, som anstiftade krig, desse, som förtryckte folket, desse, som förslösade rikets tillgångar. Gud signe fröken Kjerstin; har hon ej gifvit riket fred; har hon ej afskedat sina trumpetare och pukslagare, sina kammarherrar och hofjunkare? Och borgaren sade till sina kunder på marknaden, bonden bad med sina prester i kyrkorna vid den tid, när
räknekammaren
tömdes för den triumferande Parnassen: Gud signe fröken Kjerstin och gifve henne ett långt regemente!
811 Två år derefter, när långväga kunder frågade köpmannen vid hans borgarelucka: »Hvad höres från Stockholm?», fingo de intet svar, eller såg sig borgaren försigtigt omkring och hviskade: »Det säges, att fröken blifvit förhexad.»konsekvensändrat/normaliserat – »Af hvem?» – »Ja, det vet ingen,|136| men några gissa på gamla fru Ebba Brahe, som i sin ungdom förhexade salig konungen, frökens fader.»
812 I kyrkorna samlades folket på
tre konungars dag
, när texten gaf särskild anledning att bedja för öfverheten, och 
sporde
presten efter predikan hvad der hördes från Stockholm. Käre far skrufvade på kalotten och var icke 
bråd
till att svara, men när han trugades, lät han förnimma en suck öfver så många ulfvar, som nu smugit sig in i fårahuset. »Der är så fullt af utländske lärde i Stockholm»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »att ingen mera törs spotta på gatan. Alle förneka de Gud Fader och tro på djefvulen, som skrifver böcker åt dem. Och för hvar sådan bok, som de lemna prentad åt fröken Kjerstin, få de tusen daler, om icke mer, och dertill en guldkedja med drakslingor i knäppet.»
813 Den gamle riddersmannen, som återvändt från kriget, lastad med byte, och byggt sig ett slott i landsorten, frågade sin hemkommande son: »Hvad höres från Stockholm?» – Sonen, en kavaljer efter nyaste franska modet, höjde på axlarna och svarade i den obesvärade ton, som ungdomen numera vant sig att antaga: »Fröken är galen.» – »Hvad? Hon, som förökat våra privilegier, hon, som förlänat åt oss två tredjedelar af rikets jord!» – »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, svarade åter den unge ädlingen med en ny axelryckning, »hvad skall jag kalla den, hvilken
nybakar grefvar, friherrar och adelsmän, alldeles som bagaren gräddar skorpor
, och är så frikostig med förläningar, att ingen mera |446|vet, om ej en annan före honom fått samma gods?» – »Du har rätt»konsekvensändrat/normaliserat, sade fadren. »När intet mera finnes att bortskänka, skall man fråntaga oss allt.»
814 Så gick talet. Men drottning Kristina var icke galen, icke förhexad; hon var endast för hög att räkna. Hon var så drottning i hvarje fingerled, att hon trodde sig ega allt och derför kunna unna sig nöjet att gifva allt. Guld, det flöt åter någonstädes in, men en krona är öppen, hon har hvarken lock eller botten; der kan ingenting sparas, der måste allt rinna ut, annars är hon ej krona. Rikets behof? Är ej drottningen riket? Folkets fattigdom? Talesätt! Hon kände de gamla klagovisorna. Kunna de ej vara tillfreds med bröd och sill? Är icke äran rikedom nog, och när har Sveriges rike varit så mäktigt som nu? Gif mig en dalkullas fattiga kjortel, en finnes|137| barkbröd, en lappes usla näste, och jag skall vara drottning ändå, – så länge det behagar mig att vara en drottning!
815 Detta storartade grunddrag i en gåtfull personlighet, att vilja vara allt, känna allt, förmå allt, är Kristinas nyckel. Från 1650 var hon rike och folk: hon skulle snart blifva mer; hon skulle blifva sin tids och verldens medelpunkt.
816 Sjelftillräcklig och sluten inom sig sjelf, hade hon likväl kunnat tidtals öppna en del af sitt hjerta; hon hade dock sett vid sin sida en förtrogen vän, åt hvilken hon kunde meddela ett stycke af sig sjelf. Nu blef hennes lott att mista äfven denna enda vän. Midt under kröningsfesterna yppade Ebba Sparre en qväll, att Jakob Kasimir De la Gardie, yngre broder till grefve Magnus, begärt hennes hand, och bad om drottningens samtycke. Kristina log; hon hade sjelf banat den unge friarens väg, hon hade den qvinliga svagheten att gifta bort sina kusiner och hofjungfrur. Men hon erinrade Ebba, att der ännu fattades några månader i deras öfverenskommelse från maj 1648.
817 – De tre åren skola fyllas, innan jag mister min drottnings dagliga nåd, som ingen kan ersätta,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Ebba.
818 – Godt. Mig likar grefve Jakob intet illa. Han har sämre hufvud, men bättre vett än sin bror. Skada, att han är tre år yngre än du.
819 – Jag förblir alltid ung, så länge jag är årsbarn med en oförmäld drottning.
820 – Då skall du vara ung med grå hår, Ebba. Min drake väntar förgäfves de tre årens förlopp. Med någonting måste man mata ett odjur, om det ock vore med en kattunge. Får draken ej sluka en prinsessa, skall han få sluka en krona. Jag hoppas han blifver mätt. I morgon fira vi din förlofning i slottet.
821 Ett år efter förlofningen firades det unga parets bröllop med stor ståt i Stockholms slott. Drottningen gaf bruden en silfverservis om 6 000konsekvensändrat/normaliserat riksdalers värde och uppträdde sjelf i ett
värdskap
, der herdar och herdinnor |447|mottogo besök af gudarne. Förbindelsen, knuten i lyckans solsken, varade endast fem år och slöts med 
Jakob Kasimir|138| De la Gardies tappra krigaredöd på Köpenhamns vallar 1657
.
822 Öfver de lysande, dansande, slösande, knotande åren 1651 och 1652, öfver den första, ihärdigt motsagda och slutligen återtagna thronafsägelsen, öfver
Messeniernas blodiga schavott
, öfver nya grefskap, friherreskap, adelsdiplom, lärda lofqväden, balletter, värdskaper, trassliga härfvor af politiska intriger, krigsrustningar och smygande 
jesuitfjät
i hoftrapporna slingrar sig berättelsens tråd vidare fram till gunstlingarnes år 1653. Ingen sol utan planeter. Den bortbytte prinsen föraktade sin kjol, men kunde ej lösgöra sig från dess broderier och fållar, en qvinnas tycken.
823 Från år 1647 var stark omsättning af lärde vid drottning Kristinas hof. De kommo, visade sina konststycken, applåderades, förbrukades, behängdes med guldkedjor, afskedades i nåd eller onåd, med eller utan lifstidspension, och försvunno.
Berömdare bokvårdare efterträdde Kristinas Doxaspråk: grekiska: Vossius, Freinshemius, Salmasius
... Vossius råkade i träta med Salmasius, föll i onåd, men lyckades 
berga sig
på en spillra af gunst. 
Bocclerus trugades på Upsala, fick stut af studenterne
och förbannade Sverige. 
Salmasius sände Bourdelot, Bourdelot lyste sin tid och störtades af Pimentelli
. Magnus De la Gardie hade i åtta år stått i lyckans zenith, när en ung man uppträdde vid namn Klas Tott ... Stjernor af andra och tredje ordningen lyste många.
824 – Tungel,
konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen till sin smidige hofkansler, som lyckats så väl sopa spåren bakom sig, att han nu brukades som springpojke i hemliga ärender, – huru mår min doktor i dag?
825 – Så träffeligt, som hans nit tillåter. Han är otröstlig att ej ha kunnat på fyra dagar personligen öfvertyga sig om eders majestäts välbefinnande. I qväll skall han ha den nåden att uppvakta.
826 – Har han betalt Tungel för att berätta mig detta, eller har Tungel betalt honom för att öfverskyla sina egna snedsprång?
827 – Bevare oss, hvem har så illa förtalat en trogen tjenare? Det är icke jag, fattige man, som understått sig beveka en så lärd herre med presenter, men väl såg jag i morse två nya silfverkannor i doktor Bourdelots|139| bostad och en präktigt sadlad ny häst i hans stall. Sex
kareter
väntade utanför porten. Skall jag underdånigst förmäla hvilka höga herrar voro derinne på uppvaktning?
828 – Tig; jag vill ingenting höra. Så? De traktera honom med hästar och silfverkannor? Och finge de visa sitt rätta kynne, skulle de undfägna honom med
stegel och hjul
. I afton således? Han skall finna vetenskapen församlad. Säg till, att jag mottager de lärde och hofvet.
|448|829 Hofkanslern bugade underdånigst. Han hade på morgonen insmugit i Bourdelots kök en beundransvärd elgstek, då ju inga anatomiska studier hade ett mera lockande behag för den mäktige doktorn, än studiet af en läcker stek.
830 – Hvem skall jag först ha den nåden att invitera?
konsekvensändrat/normaliserat frågade Tungel.
831 – Grefve Tott.
832 – Jag skyndar ...
833 – Bryt ej af edra gamla spindelben i grefvarnes trappor! Ni kommer tids nog att göra en kullerbytta.*)
Ännu åtta år lyckades denne skicklige ränkmakare innästla sig i Kristinas och Karl Gustafs ynnest, men afsattes från alla sina embeten 1661 och dog lika maktlös, som glömd.
834 På slaget 4 eftermiddagen infann sig doktor Bourdelot, en timme före de öfrige inbjudne. Han var en elegant, liflig, något korpulent herre om 43 år och skulle kunnat tagas för en fulländad hofman, om ej någonting simpelt och påfluget, som Kristina nu började genomskåda, förrådt
parvenyn
. Samtalet fördes på franska.
835 – Ni har varit sjuk, käre doktor. Huru kan en läkare så misshandla sina patienter, att han blir sin egen patient?
836 – Ja, säg det, ers majestät! Det är följden af att ej sjelf vara ung, när man har den afundsvärda lyckan att kurera unga älskvärda drottningar. Hur står till? Ingen matthet? Sömnlöshet?
Dåningar
? Var så nådig och räck ut tungan! ... Så der, ja. Litet belagd. Kunde tro, att ers majestät åter spisat skinka. Jag är tvungen att underkasta köksmästaren pinligt förhör. En gudinna måste lefva af ambrosia. Ingen åderlåtning, sedan jag 
sist
hade den äran?
|140|837 – Blif mig från halsen med edra åderlåtningar, doktor! Ni är en vampyr. Vill ni göra mig till en idiot?
838 – Förlåt min uppriktighet; ers majestät är besvärad af för mycket snille. Om dagen skrifver ers majestät lagar för Europa, om natten för vetenskapen. Man kan icke på samma gång vara Jupiter och Apollo, Minerva och
Diana
. Också gudarne måste spara sig för att lefva.
839 – Skrif åt mig ett recept på
Hesperidernas äpplen
!
840 – Jag gör ju mitt bästa. Jag fördristar mig hvar dag att säga till ers majestät: kasta bort regeringsomsorgerna; det finns lastdjur nog, som skapats att bära oket! Låt de lärde utbena
Kabbala
och presterne sin katekes; ers majestät plockar de frukter, som äro angenäma, och skrattar åt resten. Min Gud, hvarför äro vi till, om ej för att lefva och njuta lifvet? Och den, som dertill |449|fått alla nödiga förutsättningar: ungdom, skönhet, snille, makt, rikedom, verldens beundran och egna dygder, hvilken dårskap att bortkasta allt detta för att söka 
de vises sten
eller måhända bekymra sig om ett tillkommande lif! Fabler och prestlist! Slå bort alla bekymmer, lefva ett angenämt lif, njuta med måtta för att kunna njuta dess mer, se der, ers majestät, Hesperidernas äpplen!
841 – Doktor, ni är värdig att vara en fransman, ni förstår att tillreda essencer. Ni har utdragit
bouqueten
af eder store landsmans, Cartesii, läror: tvifla på allt, utom på sig sjelf, och derför behandla allt, utom sig sjelf, som oberättigadt att finnas till. Vet ni väl, att jag kunde anse eder för tidehvarfvets störste man, om jag ej stundom, i en svag stund, vore böjd att ... förakta er!
842 Doktorn betraktade henne, ett ögonblick förbryllad och oviss, huru han borde uttyda denna första hotande vink om en möjlig onåd. Men han fann sig och fortfor i den lediga, vårdslösa ton, som i början
anslagit
hans höga patient:
843 – Jag vill hellre vara ers majestäts trogne bulldogg, än en markatta, som Vossius, eller en räf, som ... förlåt mig, jag har glömt namnet. Man har sagt mig, att ers majestät behagar mottaga en aftoncirkel ... Tillåt mig undersöka pulsen! ... Icke alldeles lugn. Jag
besvär
ers majestät, inga lärda, djupsinniga afhandlingar! Hellre|141| något lätt, något muntert ... Vågar jag fråga hvilka lärde, som i qväll få den nåden ...
844 – Vossius,
Ravius, Bochart, Naudé, Meibom
...
845 – Ah, Bochart, som roade ers majestät med sin skicklighet att blåsa flöjt! Naudé har skrifvit om de gamle grekernes danskonst, Meibom om deras musik. Med ers majestäts tillåtelse skola de få visa sin skicklighet.
846 Den trängre hofkretsen, mest ungdom och nykomlingar, jemte ambassadörer och lärde, var församlad, när drottningen inträdde klockan en qvart till sex. Ceremonierna voro bannlysta från dessa förtroliga samqväm. Vanligen uppläste en af de lärde en afhandling, som sedan kritiserades af de öfrige och af drottningen sjelf. I afton var detta förbjudet af läkaren. Han var medelpunkten, näst majestätet. Sjelfve den nyss allrådande grefve Magnus nedlät sig att efterfråga den nye gunstlingens helsa och beklaga den opasslighet, som beröfvat så många hans nyttiga råd. Bourdelot svarade vårdslöst, att han nu hemtat krafter och trodde sig kunna kurera alla sjukdomar, utom spelsjuka och högfärd. Vid de sista orden sände han en sidoblick till den nyaste grefven, unge Klas Tott, som just nu hade nåden samtala med drottningen.
847
Den ryktbare herr Åkes
ende son Klas var vid denna tid 23 år och hade |450|vid så unga år redan hunnit blifva grefve, öfverste kammarherre, riksråd och kapten för lifgardet. Han kunde ej mäta sig med grefve Magnus i skönhet, smidighet och fina hofseder, men han var en högvuxen, blomstrande, kraftfull, ung man, som kände i sina ådror kungligt blod och tycktes i stånd att utmana hela verlden. Utom hans ärfda egenskap af en slagskämpe, redan ryktbar för många dueller, visste sqvallret förtälja om hans höga spel och obändiga lefnadssätt, men anade icke förty i honom en stigande gunstling. Det var en enkel naturlag, att Tott och Bourdelot ej kunde tåla hvarandra.
848 En nykomling, såsom Tott, men tio år äldre, var spanske ambassadören Don Antonio Pimentelli, en vacker, smidig hofman med det svartaste hår och de vältaligaste mohriska ögon man sett i Sverige. Han delade sin uppmärksamhet mellan drottningen, hos hvilken han tycktes|142| stå väl anskrifven, och sin beskyddare Bourdelot, som bevakade hvarje hans steg.
849 Denna qväll, när man ej hade en afhandling, roade man sig med lärda eller klyftiga gåtor. Hvari bestod cirkelns qvadratur? I tärningen, som lät guldmynt rulla. – Hvem har uppfunnit
perpeteum mobile
? Forsen och pratsjukan. – Hvem har då uppfunnit krutet? Djefvulens biktfader. – Har han ej lyckliggjort verlden med andra nyttiga uppfinningar? Jo, med spelkorten. – Hvad är de vises sten? En kristalliserad dröm. – Hvem har uppfunnit greker och romare? En skolmästare, som fått en bundt ris till namnsdagsgåfva och befann sig i förlägenhet, hvar han skulle finna passande anledningar. Och vidare så i samma stil. De bästa svaren belönades med ringar, örhängen, bröstnålar, böcker och andra presenter af 100, 200 och 500 dalers värde. Pimentelli, som uppfunnit den märkvärdige biktfadren, och den nye friherren, förste stallmästaren Steinberg, som hittat tärningen, medan drottningens spefulla ögon sökte Tott, fingo hvardera höga belöningar, den förre gyllene sporrar, den senare en omgång hästskor af silfver.
850
Doktor Bourdelot önskade höra något om grekernes dans – deras »orkestik», – hvilket professor Naudé strax var beredvillig att framställa. Denna framställning borde förtydligas med att uppvisa rörelserna. Hvarför icke? Doktor Meibom var lika beredvillig att utföra musiken på cittra, hvarpå följde en så tafatt dans af Naudé och ett så erbarmligt klinkande af Meibom, att hofvet 
nära
kiknade af undertryckt skratt bakom näsdukarna. Olyckligtvis blefvo alla bemödanden att dölja munterheten slutligen fåfänga. Dans och musik upphörde; båda de lärde herrarne lemnade förgrymmade ett hof, som så vågat gyckla med den vördnadsvärda klassiciteten.
851 Drottningen hade skrattat som alla andra, men fann nu för godt att visa sig indignerad.
|451|852 – Bourdelot skall bedja Naudé och Meibom om förlåtelse,
konsekvensändrat/normaliserat sade hon till Bochart.
853 Bourdelot måste lyda, infann sig andra dagen hos de förolämpade lärde och tackade dem, med sitt kända grin, för det oförlikneliga nöje de beredt honom och hofvet. Naudé vände honom ryggen, Meiboms svar blef en efter|143|trycklig örfil. När detta inrapporterades, vände sig drottningens vrede mot Meibom.
854 – Hvarför kastade ni ej honom ut genom fönstret?
konsekvensändrat/normaliserat snäste hon Bourdelot.
855 Detta upptåg i hofkretsen ökade, i stället att minska, gunstlingens makt. Han inbjöds nu att taga sin bostad i slottet under gemaken på vestra sidan. Grefve Magnus förlorade tålamodet och klagade hos drottningen.
856 – Hvad? Är min förträfflige grefve svartsjuk?
857 – Jag har vittnen, att doktorn velat afvända eders majestäts gunst från mig och andre svenske herrar.
858 Kristina skrattade.
859 – Det bästa råd jag kan gifva är, att grefven så snart som möjligt reqvirerar
cremor tartarispråk: latin
för att försona sig med en så utmärkt vetenskapsman som doktor Bourdelot.
860 Grefve Magnus förärade sin medtäflare ett dyrbart diamantsmycke med den uppriktiga önskan inom sig, att ädelstenarne måtte flyga doktorn i halsen och förgöra honom.
861 Snart fanns icke en så hatad man i Sveriges rike, som denne franske doktor.
Läkarne förklarade honom för en charlatan.
Adeln anklagade honom som vådlig för statens säkerhet, presterne angåfvo honom som gudsförnekare, menige man ansåg honom som giftblandare. Bourdelot måste omgifva sig med vakt och vågade icke visa sig ensam på gatan. Men huru litet kände hans fiender sin enväldiga drottning! Bourdelot var hennes gäst, hennes läkare; om det ej redan derför varit hennes pligt att försvara en man, som ansågs ha räddat hennes lif, måste hon göra det för sin egen värdighet. På henne återföll hvarje klander mot honom. Derför skulle hans gunst rättfärdigas. Det var Bourdelot, som ensam förstod att vårda hennes helsa, han, som var sitt tidehvarfs störste vetenskapsman, hvilket det var en ära att fästa vid Sverige.
862 Och likväl föraktade hon denne man. Hur skulle icke hon förakta och genomskåda något så simpelt, sniket och ytligt, som denne
lycksriddare
! Historien har icke nog lagt märke till, att Kristina föraktade sina gunstlingar, Cartesius undantagen och måhända Chanut. Som barn hade hon aldrig lekt med dockor; nu kände hon sig|144| ensam, nu behöfde hon dem. Hon, som |452|ingen vän hade, behöfde skapa sig vänner; men dessa vänner skulle hafva henne att tacka för allt. Hon ville skapa omkring sig någonting, som var hennes verk och utan henne intet. Så länge dockan nöjde sig att vara en nolla bredvid millionen, smektes och bortklemades hon; ville hon vara någonting sjelf, kastades hon bort som en onyttig leksak. Man kan ju också ledsna vid leksaker. Ju mera viljelösa de röra armar och ben, desto förr ledsnar en högboren ande vid slaftjenst. Alla Kristinas beryktade gunstlingar voro misslyckade försök att tillskapa vänner, misslyckade derför, att vänskapen, likasom kärleken, fordrar ömsesidig försakelse. Och Kristina begärde en försakelse, som hon ej ville gifva.
863 Allt bittert hat, alla anklagelser mot Bourdelot voro vanmäktiga, så länge drottningen ansåg sin värdighet fordra att taga en gäst och en främling i försvar. Den förnärmade svenska högadeln tillgrep en sista utväg. Grefve Magnus uppträdde å egna och embetsbröders vägnar med förklaring, att om ej den förhatlige gunstlingen afskedades, såge sig de höga riksembetsmännen nödsakade att begära sitt afsked.
864 Måhända skulle också denna ytterlighet varit fruktlös, om ej
Klas Tott gifvit Bourdelot ett käpprapp
. Detta slog an; det var just hvad Kristina sjelf hade velat göra, om hon varit en man. Och detta rapp fälde gunstlingen.
865 – Herrarne begära afsked,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade drottningen likgiltigt till Pimentelli.
866 Om Pimentelli svarat: – Vi främlingar hafva intet annat skydd mot den svenska afunden, än eders majestät,
konsekvensändrat/normaliserat hade drottningen genmält: – Så vill jag ock försvara eder mot alla. – Men Pimentelli, som uppstigit på Bourdelots axlar, fann stegen nu mera obehöflig och svarade: – Om ers majestät behagar, skall jag rådgöra med doktor Bourdelot.
867 Rådplägningen är icke bekant, men desto bättre dess följder. Lika uppskrämd, som han nyss varit öfvermodig, beslöt doktorn att vika, men sälja sin ställning så dyrt som möjligt. Allt hvad räknekammaren lyckades sammanskrapa voro fattiga 10 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler, men han fick förskrifning på 20 000konsekvensändrat/normaliserat, dertill nödtvungna dyrbara presenter af hofvets närmaste och reste från Sverige
»lika tungt|145| lastad med guld som förbannelser»
. En gång ur sigte, återtog han i Kristinas senare omdömen sin rätta gestalt: en skojare, hvars besök hon afvisade och hvars bref hon bortkastade olästa. Men med Bourdelot slocknade en långvarigare och mera lysande meteor i hofvets solglans. Grefve Magnus hade lyckats uttrötta sin välgörarinna och med sin efterhängsenhet mot Bourdelot undertecknat sitt eget afsked.
|453|Mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din moders röst!
868 I hvarje lif finns något föregående, som ej kan helt utplånas eller förklaras af ett efterföljande. I hvarje personlighet återstår någonting af en annan; ett ursprungligt band, som kan slitas, förnekas, glömmas, men icke tillintetgöras, emedan det tillhör väsendets rot. En varelse utgår från en annan, börjar sitt lif i beroende vanmakt, afsöndrar sig efterhand till en
exsistens
för sig, blir ett sjelfständigt jag, blir ett äpple, som stundom faller långt från trädet; men sambandet med dess ursprung qvarlemnar, som den afklippta nafvelsträngen, alltid ett ärr. Moder och barn äro icke två ljus, af hvilka det ena tänds vid det andra, hvarefter båda brinna sin tid ut, det ena förr, det andra senare. Det finns alltid något af plantan i fröet och af fröet i plantan.
869 Drottning Kristinas moder, Maria Eleonora af Brandenburg, står i historien bortskymd först af sin gemål, sedan af sin dotter. Hon, som endast qvarlemnat minnet af sin skönhet, sin kärlek, sin svaghet och sitt vankelmod, står mellan två kolosser på Sveriges thron så hjelplöst liten, att man endast för hennes plats som drottning egnat ett flygtigt medlidande åt hennes känslor som qvinna. Och|146| dock har hon icke gått så spårlös förbi, som mången trott. Hon har qvarlemnat ett historiskt arf, ty motsägelserna hos hennes dotter äro reflexer af motsägelserna mellan fader och moder. Fadren kunde uppoffra allt för en stor idé, modren allt för ett litet hugskott. Något hänsynslöst fanns hos alla tre, men hos fadren gentemot sig sjelf, hos modren gentemot sin omgifning, hos dottern gentemot allt, som icke var hon.
870 Maria Eleonora var hela sitt lif igenom ett vackert, lifligt, nyckfullt barn. Född att älska, tjusa och le, kastades hon vid ett och tjugu år in i en jernhård tids nordiska allvar, som en blomma i snön. Hon ditfördes af en hjelte, en afgud, vid hvars sida hon glömde allt, och när hon ej såg honom en månad eller längre, frös hon i Sverige. När han slocknade, blef det natt kring barnet. Hon hade en dotter, hans dotter, som skulle ersätta honom, men som var för liffull att behandlas som en relik. Kristina blef sjelf från den stund hennes moder behandlade henne som ett opersonligt minne af fadren. Hon uppreste sig, fick medhåll och togs bort från sin moder. Klyftan mellan dem båda uppstod tidigt och vidgades sedan allt mera. Der funnos i båda samma sjelfviskhet och samma vankelmod; men den enas tråd hade spunnits af skört
zefirgarn
, den andras af segt silke.
|454|871 År 1640, en sommarnatt, när Mälaren sof vid Gripsholms stränder, hade Maria Eleonora med ljudlösa årtag flytt från Sverige och riksförmyndarne för att, först i Danmark, sedan i Preussen, få gråta ut. När hon ledsnat vid tårar, – man ledsnar fort vid en ohörd klagan, – återvände hon till Stockholm 1647 och mottogs vid Dalarön af Kristina samt utanför staden af rådet med kungliga ärebetygelser. Hon inflyttade i slottet och bebodde med sin uppvaktning en del af vestra flygeln, men fortfor att lefva instängd med sina minnen. I början sökte man förmå henne att visa sig vid högtidliga tillfällen: hon var drottningens moder och en stor konungs enka. Hon vägrade, och man upprepade icke dessa försök. Man skulle ha glömt att hon fanns, om man ej stundom sett en flik af hennes svarta enkeslöja bakom gardinen af den kungliga logen i Stockholms Storkyrka, der man numera så sällan såg hennes dotter, drottning Kristina.
|147|872 Det var vid höjdpunkten af Kristinas triumfer och början af hennes fall. Dotterns dagar ilade bort med fjärilflygt, modrens med snäckans långsamma enahanda. Maria Eleonora afskydde dessa lustbarheter, som hånade hennes tårar och af hvilka hon ej kunde undgå att höra ett återljud i sin afstängda cell. Men man kan icke alltid gråta, man måste, för att hvila de stackars ögonen, stundom tänka på något annat. Och Maria Eleonora hade, som dottern, en böjelse att förströ sig med pigsqvaller. Hon var i all sin enslighet invigd i dagens hofkrönika, dess skandaler nådde, förstorade och färglagda, ända till henne. Hon kände gunstlingarne och hatade dem, kanske mer af moderlig svartsjuka, än af ömhet för rikets välfärd.
873 Vid denna tid hade hon
i Storkyrkan hört Emporagrius slunga sina bannstrålar mot hofvets flärd, och detta anslog henne. Hon kallade till sig den stränge botpredikanten
och anförtrodde honom sina moderliga bekymmer. – Nåväl, ers majestät,
konsekvensändrat/normaliserat sade han; – hvem är närmare än en moder att varna ett vilsefördt barn?
874 Maria Eleonora beslöt, ej utan bäfvan, att uppfylla denna svåra pligt. Hennes känslor för dottern voro delade mellan fruktan, sorg, harm och en qvarlefva af den forna afgudiska kärleken för hans barn, reliken. Kristina hade hvarje dag låtit genom en kammarfru efterfråga hennes majestäts helsa, men icke besökt henne sedan mer än en månad. Nu lät enkedrottningen, ceremoniöst som alltid, anmäla sitt besök hos regerande drottningen.
875 Hon klädde sig omsorgsfullt och, som alltid numera, svart. Hon bar icke mer det i en halfcirkel från pannan uppstrukna håret med de åtta stora diamantnålarna, diademet och den yfvigt ringlade hvita plymen deröfver; icke den vida, höga, i nacken uppstående spetskragen; icke halsbandet af |455|äkta perlor eller det stora, stjernformiga bröstsmycket af juveler, såsom man ser henne afbildad i yngre år. Nu nedföll öfver nacken och ryggen den svarta enkeslöjan, uppfäst vid pannan, medan hennes grånande bruna lockar kantade som en välvårdad ram de magra, gulbleka kinderna, tårarnas
spårväg
. Spetskragen var utbytt emot en liten och ytterst enkel 
lärftslinning
, nedviken öfver den svarta klädningens axelfållar. Men sorgen hade icke förmått alldeles utplåna de unga årens kända|148| kärlek för sköna smycken. Hon bar ännu diamantörhängen, en glänsande hårnål, en dyrbar agraff af smaragder på bröstet och under denna en ordenskedja af guld och silfver. I dessa vackra och fint bildade drag hade alltid funnits en disproportion mellan en skarpt markerad 
romersk näsa
och en svagt 
utbildad
haka, nästan ett barns. Men åren och sorgen hade mycket förädlat nyckernas forna glada drottning. Allt det ojemna, trotsiga, regellösa i hennes person hade nu fått lugn och värdighet. De vackra blå ögonen strålade nu af en fuktig glans, som der icke sågs förr under de fint penslade ögonbrynen och som tycktes bedja om tillgift för den hyllning de fordom utkräft som en skyldig tribut.
876
En eftermiddag i mars 1653 infördes enkedrottningen af två kammarfruar i drottningens mottagningrum och lemnades allena med Kristina, som uppstod vid hennes inträde. Mötet var vördnadsfullt, men nog afmätt för att vara ett möte mellan mor och dotter
. De togo plats i fåtöljerna. Man kunde nu upptäcka mellan båda en likhet, som sällan framträdde, emedan alla dotterns bestämdare drag liknade fadrens. Arfvet af modren låg i de drag, som antydde rörlighet och ostadighet, i ögonvinklarne, i mungiporna, kanske något i ansigtets hela oval, men mer i en fågellik, om otålighet vittnande kastning af nacken.
877 Ett litet fint ciseleradt bord stod mellan dem; det var nog att skilja dem åt. Kristina yttrade sin fägnad öfver besöket och hoppades, att hennes majestäts helsa nu skulle förunna dottern den glädjen att oftare se sin höga moder. Båda tilltalade hvarandra med majestätstiteln; det var endast modren, som vid utbrotten af sina känslor kunde förgäta detta styfva tilltalsord. Samtalet fördes på tyska.
878 – Jag har kommit för att fråga huru eders majestäts dyrbara helsa uthärdar hofvets lustbarheter,
konsekvensändrat/normaliserat började enkedrottningen, rädd att ej få sitt ärende framfördt, om hon ej genast gick rakt på sak.
879 – Med mig är det ingen fara,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Kristina muntert. – Jag mår aldrig så väl, som när jag dansat en natt. Men kanhända störes ers majestät af musiken? Jag skall låta tillmura de fönster i balettsalen, som vetta mot eders majestäts våning.
|149||456|880 – Eders majestät skulle hellre tillmura sina öron för smickrare och sin dörr för lycksökare,
konsekvensändrat/normaliserat inföll Maria Eleonora, ögonblickligen glömmande all försigtighet. Hon var allt annat än diplomat, hon kunde aldrig lägga band på en känsla.
881 Kristina rodnade starkt. Snabb vrede var ett fädernearf, otyglad häftighet möderne. – Behagar ers majestät förklara sig tydligare? Jag förstår ej Salomos ordspråk utan uttolkningar.
882 – Ers majestät ... Kristine ... jag är din mor, jag nödgas med bedröfvelse säga dig den sanning, som ingen annan vågar frambära till en mäktig drottning. Hela riket är upprördt öfver ditt nuvarande lefnadssätt ... öfver ovärdiga gunstlingar, som trängt sig fram till din ynnest, medan du stänger ditt öra för dina trognaste rådgifvare. Några steg från mig, i din egen borg, har du inhyst usle uppkomlingar, ränksmidare, gudsförnekare, som hvar dag intala dig sina djeflaläror. Din fader har offrat lif och blod för den rena evangeliska läran, och hans dotter blygs icke att slösa sin gunst på hans tros dödsfiender. Kristina, min sistfödda, min enda återstående pant af hans kärlek, om du upphört att vara min dotter, så har du dock aldrig upphört att vara hans. Du kan icke, du vill icke förneka hans ädla föredöme, du vill icke befläcka hans stora minne, du kan icke gifva ditt konungsliga namn, dina ärfda dygder och din throns ära till spillo för samtid och efterverld. Du är för högboren för att sänka dig så lågt, du är för stor för att blifva lycksökares lekboll, du är för skarpsynt för att icke sjelf uppfatta det ovärdiga i ditt handlingssätt. Mitt barn, som varit allt för mig och nu är allt för ditt rike, mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din moders röst! Jag besvär dig att börja ett nytt lif för din Gud, ett lif för ditt rike, ett lif för din sanna ära ... jag vågar ej säga ett lif för din moder! ...
883 Hon måste afbryta; tårarna qväfde hennes röst. Hon var vacker i detta ögonblick, vackrare än i sin ungdoms fägring. Det stora minnet af en hädangången hade lyft henne, den svaga, nästan till höjden af hans storhet, bevingat hennes ord och stält henne öfver den kraftfulla dottern, som i allt var så mycket större, än hon. Kristina kände förvåningen kämpa med den uppstigande vreden.|150| Hon igenkände för första gången sig sjelf i modren, beherskade sig och svarade med oväntadt lugn:
884 – Jag tackar ers majestät för ett välment råd och skall betänka hvad deri
eftertänkligt
vara kan. Men om trosfrågorna lärer intet vara rådeligt att nu disputera. Det är presternes sak.
885 Om Maria Eleonora låtit sig nöja med denna halfva seger, hade hennes ord kanske efterlemnat ett spår, och hon hade vunnit mer, än hon kunnat |457|vänta. Men olyckligtvis var hon ej klarsynt nog att veta sin tid och hänfördes af sitt brinnande nit för den evangeliska läran till ett nytt utbrott, som blef ödedigert.
886 Hon uppstod, fattade drottningens hand och sade: – Hvarför ej tala om tron? Är icke själarnas välfärd det enda nödvändiga? Ers majestät, min dotter, det är ju derför jag kommit till dig, det är bekymret för din själ, som icke lemnar mig ro hvarken natt eller dag. Det sägs, att du mottager hemliga anhängare af den påfviska läran. Åh, denne doktor Bourdelot, som förnekar Gud, hvad är han emot påfven! Vet du icke, att påfven är Antikrist, att det är han, som dödat din fader och nu traktar efter att dräpa din själ? Du, du, du kan emottaga hans utskickade, och jorden öppnar sig icke under din fot, och din faders dotter förgås ej af blygsel, när hon småler emot hans mördare!
887 Detta var för mycket. Kristina drog häftigt sin hand tillbaka. – Det är nog!
konsekvensändrat/normaliserat utropade hon. – Ers majestät kan säga mycket, som jag af skyldig vördnad kan åhöra af en moder; men ers majestät kan ej gå andras ärender och begära för dem samma 
undseende
. Jag vet ganska väl hvilka de äro, som tubbat ers majestät till detta besöket; men jag skall lära dem att också veta hvem jag är. Säg dem, att öfver mig skola inga prester råda eller mig 
förevita
hvem jag bevärdigar framför dem med en kunglig ynnest. Jag tänker, att eders majestät nu har uträttatoriginal: utträttat deras ärende och har intet vidare att der lägga till, än att jag önskar eders majestät all högönskelig välmåga och säger härmed 
valet
.
888 Vid dessa ord lemnade Kristina med en kall bugning sin moder allena. Maria Eleonora återfanns af kammarfruarna badande i tårar under konvulsiviska snyftningar, som liknade en hysterisk kramp. Hon kunde ej ens,|151| förrän senare på qvällen, återföras till sina rum. När detta berättades för Kristina, blef hennes svar: – Hon har sig sjelf att tacka för allt! – Senare på natten, när enkedrottningen ännu var ett rof för samma förtviflan, besökte Kristina henne och sökte lugna henne med tröstande ord. Det lyckades henne för ögonblicket; Maria Eleonora var alltid ett barn af stundens intryck. Men från denna dag var klyftan mellan mor och dotter oöfverstiglig.
889 Enkedrottningen hade fått nog af hofvet i Stockholm och flyttade snart med sin lilla hofstat till Nyköping. Der besöktes hon två gånger af sin dotter, sista gången till afsked vid bortresan från Sverige. Dotterns thronafsägelse, bortresa och öfvergång till katolska läran kommo ett svagt, men älskande modershjerta att brista för alltid.
|458|17. Hotande förebud.
Jag säger dig, drottning Jesabel, att om du icke skiljer Baals prester ifrån dig ...
890 Underliga motsatser rörde sig i Sveriges rike och hufvudstad denna vår 1653. Nattliga lysande lustbarheter i slottet allt från den 10 januari, Ebba Sparres bröllopsdag; dagliga oordningar, upplopp, slagsmål och
blodviten
på Stockholms gator; uppror i Nerike, vapenslammer och afrättningar; öfverflöd och silke, perlor, ädelstenar, nya 
moder
och nya komedier; ebb i räknekammaren,original: räntekammaren, (källa för ändring: Finland 1888; NDA 1888) missväxt, nöd och betryck i landsorterna. Efter hvarje fest vid hofvet en ljungande predikan mot tidens flärd af hofpredikanten Emporagrius. Liknande, aldrig yppade, men lätt skönjbara motsägelser röjdes i drottningens lynne och lefnadsvanor. Än uppsluppet glad, än sorgsen ända till svårmod, än sjelfsvåldigt fri i tal, drägt och seder ända till gränsen af hvad hennes tid ansåg för höfviskt skick,|152| än åter fin och snillrik med en konungslig värdighet, som ingen ostraffad vågade träda för nära, tycktes hon, oense med sig sjelf, beständigt undfly någonting inom sig, beständigt söka, och söka förgäfves, något utom sig, som skulle uppfylla, ändra, åter förlyckliga allt. En enda gång, vid afskedet sent på morgonen efter en lustbarhet, undföll henne till den nu mera bortflyttade ungdomsvännen Ebba Sparre ett af dessa halfva, gåtlika förtroenden, hvilka någon gång, nästan ofrivilligt, banade sig en väg till de slutna läpparna: – jag måste ju lefva! ... Hon måste lefva, hon, som lyckan bland alla dödliga rikast begåfvat, hon, för hvilken det mest storartade verksamhetsfält öppnade sig att uppfylla lifvet!
891 Tomheten, oron i detta lefnadssätt undföll icke de skarpsynte, men förklarades olika. En morgon hade rikskanslern till sig inbjudit grefve Magnus De la Gardie för att med honom, riksskattmästaren, öfverlägga om den stat för rikets inkomster och utgifter, hvilken han nu för andra gången utarbetat och ville framlägga för drottningen. Det hade varit ett tungt och tacklöst arbete;
Danaidernas såll
kunde icke 
läka
mera ohjelpligt, än Kristinas hushållning. Och dock måste deri bringas någon reda och någon öfversigt, ty utan en sådan gick allt öfver ände.
892 – Här ser grefven,
konsekvensändrat/normaliserat sade Oxenstjerna, pekande på sin slutsumma. – 
Den 1 januari 1646 uppgick statsbristen till 980 000konsekvensändrat/normaliserat daler
; nu uppgår den till 3 millioner; om ett år skola vi hafva 4 millioner. Hvad är grefvens mening om detta?
893 – Hennes majestät måste med all skyldig hörsamhet göras underkunnig |459|derom, att tillgångarne ej äro outtömliga,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde grefve Magnus, synbart generad. Han hade sjelf fått en lejonpart af bytet och var ganska naturligt föga road af närgångna slutsummor.
894 – Jag har försökt ställa mitt tal i
ziffror
; med hvad lycka är nogsamt bekant. Intet törs jag falla hennes majestät besvärlig, och skickar jag mina söner, blifva de tillbörligen afsnäste. Kanske grefven vill åtaga sig ett ord uti detta ärendet? Jag skall assistera med räknekammarens bokföring. Gods och räntor bortskänkta till ett värde af 2 millioner ...
895 Grefve Magnus rodnade.
|153|896 – Det torde ej tillkomma oss att nagelfara med hennes majestäts belöningar för tjenster åt riket.
897 – Ja visst, det faller sig något olägligt för oss, som blifvit belönade. Men är det bättre att låta de ofrälse stånden revidera räkenskaperna? Jag skall säga grefven en sak i örat: om icke vi nu hålla emot, om icke vi nu äro mätte, kommer den dag, när man tager ifrån oss allt.
898 – De skulle försöka! Här statueras just nu en
varnagel
på Norrmalm.
899 – I dag törhända. Men hvem borgar för kommande tider, när här sitter en man på Vasarnes thron? Min vilja var det intet att sätta hans furstliga nåde der vi mera gagn haft att först uppställa conditiones. Som det nu är, få vi draga in tyglarne. Hvad är det jag förnimmer om den nya
hofhållningen
? För två år sedan drogo der några snyltande latmaskar bort, och nu komma der hela flockar af nya. En rikskammarherre, en vice riksmarskalk, hvad vill det säga?
900 – Det är hennes majestäts
bon plaisir
språk: franska, det rör intet mig,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde grefve Magnus.
901 – Nej, hvad skulle det röra riksskattmästaren, om hofvet kostar lika mycket som krigshären i fredstid? Men jag har hört sägas, att drängar och pigor intet fått ut sin lön på ett helt år, att der lånas vid hofvet hvar man kommer åt, men efter det intet mera är bruk att betala skulder, är krediten derefter, så att hennes majestät pantsätter Stockholms tullar för att kunna betala franska skräddare. Är det sant, att köksmästaren nyligen måste låna sex daler af vedhuggaren för att köpa ärter och fläsk på torget dagen efter en ballett, som kostat 20 000konsekvensändrat/normaliserat daler?
902 Den i nådens solsken fördunklade gunstlingen höjde föraktligt axlarna.
903 – Jag har ingen orsak att försvara det nu rådande regementet. Hennes majestät är ung, hon behöfver förlustelse och saknar ej dem, som hvar dag påfinna något nytt. Spanjorer, polackar, danskar, tyskar ...
904 Rikskanslerns blick mörknade.
|460|905 – Grefven glömmer att tillägga svenskar. Det är de, som gjort början. Tag intet illa upp ett uppriktigt ord, om det ock gäller en hög frände. Den store kung|154| Gustafs stora dotter har förlorat jemnvigten derför, att hon fruktar sin efterträdare.
906 – Men, ers nåd ... Honom, som hon sjelf har upphöjt mot rådets vilja!
907 – Hon har upphöjt hans furstliga nåde, emedan hon var skyldig honom ett skadestånd för svikna löften. Nu fruktar hon honom, derför att han skall blifva hvad hon icke kan vara, en man på thronen. En man, som fruktar, är dyster och skuggrädd. En qvinna döljer sin fruktan under masken af fester och lustbarheter. Hans furstliga nåde gör väl i att hafva dragit sig undan till Öland ... Men hvad är å färde på gatan? Stygger skäller ... Så mycket folk!
908 De höge riksembetsmännens förtroliga samtal afbröts af ett döfvande larm. Hela gatan var uppfyld af två hvarandra mötande, stojande folkmassor, den ena kommande från Norrmalm, den andra från Södermalm. På båda malmarnes afrättsplatser hade
anförarne för bondeupproret i Nerike nyss blifvit rådbråkade och deras hufvudmans spira släpad i smutsen
. Stockholms skriande pöbel och gatpojkar, som fått sitt lystmäte af blod, hade dragit med sig skaror af nyfikne från alla samhällsklasser och sökte nu något föremål att skymfa och nedgöra, lika godt hvem, endast han kunde få namn af folkfiende. De hade skrikit sitt bifall i kapp med knektar och adelstjenare vid Nerikeböndernes blodiga stegel; nu vände sig deras vrede, med massornas vanliga logik, mot samma adel, som bönderne velat ihjelslå. Sedan 1650 var intet så populärt bland de lägre folkklasserna som detta ord: 
slå ihjäl adeln!
konsekvensändrat/normaliserat adeln, som egde allt, styrde allt och, i mångas tanke, förtryckte allt.
909 Här var intet öfverlagdt uppror, ingen plan, ingen anförare. Folkmassorna visste icke hvad de ville, men skrika ville de. De hade mötts vid Norrbro, rikskanslerns hus låg närmast, men det var icke heller långt till De la Gardies palats på Riddarholmen. Om det fanns någon afundad, någon hatad man i Sverige vid denna tid, så var det grefve Magnus De la Gardie. Några ville låta honom umgälla åtta års öfvermod; andra förmenade, att den gamle riksräfven, kanslern, stod i spetsen för adelsligan; åter andra ville jaga bort spanjoren, som nu innästlat sig i drottningens gunst. Alla skreko om hvar|155|andra och kunde ej komma till något beslut, då en tillfällighet erbjöd skrikarne ett föremål, på hvilket de fingo låta sin vrede utbryta.
910 Rikskanslern hade en stor, lurfvig, svart gårdshund, Stygger benämnd, som i sin hundkoja utanför den stängda, vapenprydda, massiva ekporten vanligen var sin herres enda nattvakt. Stygger var på sin tid lika allmänt känd, som i en nyare tid
Bismarcks rikshund
, och skötte sin vakttjenst till |461|mera nytta för husbonden, än just till nöje för de förbigående. Nu kände sig denne trogne väktare förolämpad af skriket på gatan och gaf sin onåd tillkänna med ett ljudeligt skall. Mera behöfdes icke. Stygger var adeln, som skälde på folket; Stygger skulle plikta för herrarnes öfvermod. Ett hagel af stenar, käppar, isbitar och hvad man i hast fick fatt i slog ned öfver den olycklige trotjenaren, som fann reträtten i porten stängd och ej hade annan utväg, än att tjutande och visande tänderna söka sin räddning i flykten. En del gatpojkar förföljde honom med höga rop, andra begynte måtta sina stenar mot husets fönster; men så inrotad var respekten för 
»konungen utan namnet»
, att ännu ingen ruta klingat, innan ett nytt uppträde tilldrog sig hopens uppmärksamhet.
911 Kristinas tidehvarf var Oliver Cromwells. Predikandet hade med trosnitet, trosträtorna utbredt sig från de brittiska öarna öfver alla protestantiska länder. Det var underligt upprörda tidsvågor; många hädare, många botpredikanter. Allt tog parti: för eller emot. I Sverige och Finland var icke ovanligt att se en soldat framträda ur ledet, en qvinna ur folkhopen, ett barn från skolbänken för att predika. Så skedde äfven nu midt under gatans stoj. En yngre qvinna uppträdde, trasig, förvildad, med ovårdadt långt, mörkt hår, men ännu rörande ädla drag, spår af ett mera förfinadt umgänge och af förgången skönhet. Måhända hade hon varit kammarpiga vid hofvet, ingen kände henne; hon var en af de olyckliga, som, ännu lefvande, försvunnit ur verldens åsyn och ett ögonblick åter visade sig för att ånyo försvinna i det hopplösa fängelse, hvilket då kallades
Danviks dårhus
. Hon klef upp på en 
afvisare
vid rikskanslerns port och gaf tecken, att hon ville tala. Sorlet tystnade, några betraktade med undran, några med 
häpnad
denna profetissa, uppstånden ur de|156| lefvandes graf. Anden kom öfver henne; hennes insjunkna ögon fingo en sällsam glans, hennes magra händer grepo i luften, såsom ville de afvärja eller fånga något osynligt ondt. Hon började tala, i början långsamt och lågmäldt, snart högre, kraftigare, slutligen med en hänförelse, som ryckte massorna med sig.
912 – Gån bort!
konsekvensändrat/normaliserat sade hon. – Gån bort! Det är icke här, som förbannelsen bor. Det är icke här, som Guds vrede hemsöker Sveriges rike. Gån bort ... ett litet stycke väg ... dit åt, dit åt! Till slottet!
913 Och hon pekade med handen mot konungaborgen, otålig att icke genast förstås. Ingen rörde sig. Många hade knotat öfver drottningens styrelse, klandret var allmänt, men ännu låg öfver Kristinas nyss så högt uppburna person en qvarlefva af beundran, en aftonglans af det tjusande skimmer, som ungdomens fägring, snillets trollkraft och segrarnes återsken hade utbredt |462|öfver denna lysande uppenbarelse på den svenska thronen. Ännu var man böjd att skylla allt på herrarne, på de utländske lycksökarne. Det pekande fingret väckte endast förvåning.
914 – Der är det!
konsekvensändrat/normaliserat fortfor qvinnan med sin utsträckta hand. – Der är förderfvet! Icke i guldet, icke i perlorna, icke i lismarne, icke i lycksökarne, icke i komedianterne, icke i de fattiges hunger och de rikes öfverdåd, ingenstädes der ute i synliga och jordiska ting; – innanför är det, djupt, djupt i bottnen af en menniskosjäl, som ingen ser, men som utflödar till allt. Der är det, der, i ormens gift, i högmodet, i lustan, i det sjelfkära, egenvilliga, från Gud bortvända hjertat. Gån dit! Gån dit! Frågen henne hvem som der smyger i nattens mörker, hvem som natt och dag hviskar i hennes öra: det finns ingen Gud, det finns ingen Frälsare, det finns endast menniskor, som föddes i går och dö i morgon! Han ljuger, hon lyssnar; han bedrager, hon tror. Nästa gång säger han till henne: nej, det finns här i Sveriges rike endast en menniska, som har rätt att lefva, och det är du. Tänk icke på alla de andra, de äro födda för din skull, hvarför skulle du icke utsuga dem? – De äro din fotapall, hvarför skulle du icke trampa på dem? Ja, så säger han. Veten I, hvem han är? Det var 
han, som talade i lustgården till de första menniskorna och sade till dem: här är kunskapens|157| träd; I skolen vara som Gud!
Men han har en klufven tunga, han säger icke nu, som 
han en gång sade på berget: fall ned och tillbed mig, så skall jag gifva dig hela verlden!
Si, nu säger han: om du tjenar mitt rike, skall jag tillbedja dig! Hvad vill du, att jag skall gifva dig? Här äro lustarna: välj! Här är verldens tillbedjan: lyss! Vill du något mer? Vill du hafva äran? Tag henne! Makten? Är du ej enväldig? Friheten? Äro ej alla ofria, utom du? Guld? Ös ut, ös ut, hvarför spara? Är det något mer? Begär du hämd på dem, som klandra och oroa dig? Befall öfver pinbänk, stegel och hjul! Är det mer? Vill du vara en man? Jag kan ej omgöra skapelsen, men jag kan förderfva henne. Afsäg dig kärleken, låt hatet dia en jungfrus spenar! Prisa enviget, göd förtrycket; jag skall förvandla ditt qvinnohjerta. Begär du ännu något? Vill du förakta ditt land? Gör det, vänd ryggen åt alla dina pligter! Dåraktiga, du bevarar ännu ett arf af din fader, min fiende. Kasta det från dig, förneka honom, förneka allt, som hittills varit en qvinnas prydnad, en dotters hörsamhet, en drottnings ära, och jag skall förkläda dig till dygdens gudinna; ingen, icke ens du sjelf, skall mera igenkänna dig ...
915 Hon tystnade, stödde sig mot muren och inandades i djupa andedrag den vederqvickande vårluften. Hennes ord begynte finna ett gensvar. Många stodo viljelösa, förlamade af skräck. Andra röster blefvo allt högljuddare: |463|till slottet, till slottet! De afbrötos af nya utrop, än mera hotande, än mera våldsamma från den vansinnigas läppar.
916 –
Drottning Jesabel
, drottning Jesabel, hvar fördöljer du dig? Göm dig bakom dina murar; jag ser genom murarna! Täpp dina öron; du undgår mig icke, du måste höra mig! Jag är rösten ur det fördolda, jag är ditt samvete; mig kan du icke undkomma. Och jag säger dig, drottning Jesabel: om du icke förjagar frestaren, om du icke skiljer 
Baals prester
ifrån dig och vänder dig till Herren din Gud, som du förnekar och öfvergifver, skall domen gå öfver ditt hufvud, innan femton månader äro till ände. Herren skall förjaga dig från ditt land, och du skall ingenstädes i himmelen eller på jorden finna ett fäste. Du är den stjernan, som uppgick i tidernas|158| afton och lyste halfva natten igenom, men slocknade bort i svarta mörkret, förrän morgonen kom. Du är det gyllene löfvet på bergets högsta björk, och himmelens fåglar sjunga för dig; men hvar är du, löf, nästa höst, när stormen sopar dig bort i frysande snö? Si, han kommer, han kommer, den dag, när allt tomt sken förgås och alla lofqväden äro falnande aska. Då kommer rösten till dig och säger: hvar är din första kärlek? 
Drottning af Laodicea
, märk, att jag förkunnar dig detta förut, på det du må tro, när det skedt är. Emedan 
du säger: jag är rik och hafver nog och behöfver intet, och vet icke, att du är eländig och jämmerlig, fattig, naken och blind, så råder jag dig att köpa guld, luttradt i eld, på det att du må blifva rik, och hvita kläder ...
917 Hon afbröts i halfva meningen. Rikskanslerns hus var omtänksamt försedt med en bakport åt den på andra sidan löpande gatan, och på denna väg hade ett ilbud afsändts till högvakten. En stark afdelning af lifgardet till häst under Totts befäl ryckte fram, skingrade, utan annat motstånd än skällsord, den stojande folkmassan, bemäktigade sig talarinnan och återförde henne till Danviken. Uppskakade, droppade skarorna bort på angränsande gator. Ännu länge genljödo i mångas öron de skräckfullt hotande orden: drottning Jesabel, drottning Jesabel! Qvinnans namn har ej blifvit kändt, hennes ord äro icke antecknade, men
i tidens krönika omtalas hon som en Sibylla
, hvilken för drottning Kristina förkunnade 
Ragnarök
.
918 Samma qväll blefvo Pimentellis fönster inslagna. Ingen af de hatade utländingarne vågade visa sig utan eskort på Stockholms gator.
|159||464|Fångne titan, fjettrad vid klippan, när skall du bryta din fjetter?
919 Ungefär på midten af den långa, smala kalkklippa, som kallas Öland, reste sig på drottning Kristinas tid en gammal borg, som blifvit ombyggd af Johan III och kallades Borgholm. Den, som i våra dagar gör sig mödan att uppklättra öfver en i berget banad stig till de ännu storartade, fastän vanvårdade slottsruinerna, öfverraskas af det betydande utrymme, som gruset af en förgången herrlighet upptager. Borgen var på sin tid välbefäst, hade två stora och två mindre torn samt egnade sig med sitt ensliga läge vid stranden af Kalmar sund förträffligt till bostad åt en furste, som valt denna fristad långt från hufvudstadens faror för att i ostörd ro kunna uppgöra framtidsplaner, minnas, hoppas och – vänta.
920 Sveriges thronföljare, pfaltzgrefven Karl Gustaf, som icke fått drottningen, men förlofvats med kronan och derutöfver fått Öland till
sårabot
, hitflyttade vid skördetiden 1651 och regerade här ett 
litet fylkesrike
, utan krigshärar och flottor, utan hof och komedier, men med goda jagtmarker, gamla krigskamrater, frihet att plantera och bygga, Sverige framför sig på andra sidan om sundet och kring sig ett folk, som älskade honom. Landtligare och mera idylliskt kunde ej en fältherre hvila ut efter trettiåra-krigets mödor. Att plöja och så i den förvittrade kalkgrunden, att tåligt invänta skördens mognad och, som andre landtjunkare, fördrifva den ensliga vintern med jagthistorier, gästabud, tärning och schackspel, dertill var denna örn i sitt klippnäste icke skapad. Får man tro folksägnen, har han icke nekat sig försmådde friares ersättning för den kärlek, som han så länge förgäfves eftertraktat; i hans ungdoms historia finnas flera hårlockar, än Hagar Rynings. 
A. A. Afzelius har upptecknat Ölandsvisan om Svanen och Svana-lilla:
|160|Jag har varit i främmande land,
Tvättat mig och mina barn. – Svan, Svan sälle!
För min nåd, för min ära,
För min dans, för min kära
Drar jag mig åt Öland.
konsekvensändrat/normaliserat
922 Men Karl Gustaf trängtade till handling. Der var beständigt en röst inom honom, som sade: verka, handla, din tid är kort! Och han nybyggde |465|södra delen af borgen, han planterade träd och anlade Borgholms numera förvildade park med dess trädgård; han red till sina bönders gårdar, förhjelpte dem ur vanmakt till välstånd, upptog ödeshemman och nyodlade Skedmossen. Äfven detta var honom icke nog: han ville äfven som landtjunkare utföra ett storverk.
923 Midten af södra och mellersta Öland upptages af en ofruktbar, rödaktig kalkås, som kallas Allvaren. Norr om Borgholm, der ön smalnar i Norra Motet, lemnar Allvaren plats åt en allmänning af skog och rikare växtlighet. Här var jagtmarken, här betade rådjur och kronhjortar, bestämda för sin herskares kulor. Och då dessa djur ofta gjorde ohägn på de odlade egorna längre i söder, företog sig Karl Gustaf ett motstycke, fastän i mindre omfång, till den ryktbara kinesiska muren. Dagligen red han ut att bese huru hans krigsbyte användes till ett fredens verk, som gaf odlaren skydd, fångne förbrytare arbete och den fattige dagspenning. Slutligen sträckte sig ett stengärde med två eller tre portar tvärsöfver hela ön från östra stranden allt till den vestra.
924 – Nu har jag gärdat mitt Öland, såsom jag en gång skall gärda Sveriges rike,
konsekvensändrat/normaliserat utropade pfaltzgrefven hurtigt till krigskamraten öfverste Paul Würtz, som åtföljt honom på sista ridten till den färdiga muren.
925 – Dertill lära allt gå några bördor sten,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Würtz. – Men vi kunna ju flytta fjällen ett stycke längre söderut.
926 Något skulle ett kungsämne företaga i dådlös fred. Men det fanns långa, ensliga stunder, när den bragdtörstande anden förtärde sig sjelf i brinnande längtan. O, denna väntan, denna ovisshet, denna dödande overksamhet! Morgonen efter en sömnlös natt satt Karl Gustaf|161| vid tornfönstret i norra slottsflygeln, der han valt sin bostad, och betraktade tankfull sundet i vester med det hvittskimrande Kalmar slott längst borta vid horizonten. Afståndet var icke längre, än att Borgholm med nutidens
spegeltelegraf
lätt kunnat samtala med 
Kalmare-unionens åldriga vagga
. Men hafvet låg deremellan, hafvet, som förenar så mycket och åtskiljer så mycket. Sveriges fastland var så litet mot verlden, men mot Öland var det en verld, och Karl Gustaf ville med Sverige eröfra verlden. När, när skulle denna dröm blifva en verklighet? Han var så genomtrött att bida och gäckas. Hellre ett eget torp, än ett furstendöme under en annans, en qvinnas, spira! Fångne titan, fastnaglad vid klippan, när skall du bryta din fjetter?
927 Framför honom låg
Cæsars historia om galliska kriget
, men hanoriginal: kan läste icke, han stirrade ut mot hafvet. Vinden var östlig, styf bris, nära half storm. En ensam kryssare arbetade sig ihärdigt fram mot vinden med kurs på Borg|466|holm, nödgades göra långa lovar, försvann, dök åter ur vågen och kom med hvarje slag knappt märkbart framåt. Detta segel skulle medföra post och budskap från Stockholm, men det skulle snart komma i lä för ön, det skulle ej uppnå Borgholm förrän mot qvällen. Åter väntan, beständigt väntan! Hvilka 
tidningar
skulle det medföra? Kanske åter en ny gunstling, åter en ballett, en ringränning, en sammansvärjning? Karl Gustaf hade haft nog af 
Messeniernes dåraktiga pojkstreck, som kunnat störta honom sjelf, om han ej i tid blifvit varnad och skickat det förrädiska brefvet till drottningen
.
928 Klockan var 8 på morgonen. Det var timmen för slottsfogdens föredragning. Detta lilla örike hade ock sina regeringsbekymmer.
929 Fogden infann sig underdånigst med föregående veckans oliqviderade byggnadsräkningar. De stego till ett belopp af 960 daler silfvermynt.
930 – Gå till Mickelson!
konsekvensändrat/normaliserat sade slottsherren förströdd, i det att han påtecknade sitt godkännande.
931 – Kamrer Mickelson har ännu intet betalt förra veckans räkningar,
konsekvensändrat/normaliserat dristade fogden invända.
932 – Så vänta!
|162|933 Fredskassan på Öland var tommare, än krigskassan i Tyskland. Ökonungen hvisslade en bondvisa och ringde på sin sekreterare Stefan Gambrotz, adlad Hirschenstjerna.
934 – Skaffa mig pengar, Gambrotz!
935 Sekreteraren kände ställningen, strök flata högra handen öfver den flata venstra och höjde på axlarna.
936 – Hvad nu, din brödlöse parasit, afspisar du mig med flata handen? Hvarför har du lärt dig skrifva så fagert pränt, om ej för att krama guld ur gråstenar?
937 – Eders kungliga höghet är icke fattigare än svenska kronan. Hennes majestät har sämre kredit, än sin förste undersåte.
938 – Men jag håller inga dansmästare, jag, Gambrotz. Jag har nog af rådlöse
micklar
. Skrif till judarne! Pantsätt Öland!
939 – Hennes majestät har öppnat underhandlingar med Israels folk. Texeira visar henne till Ruben Zevi; Ruben Zevi insinuerar, att Texeira är den, som har råd till allt.
940 –
Wurst und Wuth!språk: tyska
Snylta oss till ett friherreskap någonstädes i Finland! Der är godt om land.
941 – Lita intet på det, ers höghet! Kung Karl X tar det tillbaka.
942 – Tror du? Möjligt. Han lärer få omak att sopa rent efter dansmästarne.
Hole der Teufel Wind und Post.språk: tyska
Der krabblar det degtråget ännu
ute på |467|sundet. Säg till om kopplet och hästarne! 
Här är fängelseluft. Borgholm duger lika godt som Örbyhus att förgifta Vasablod.
943 – Vädret är stormigt, skallet hörs icke, hundarne tappa spåret.
944 – Låt sadla, jag rider ut. Posten må gå till hafsbottnen. Hvad angår mig Stockholm? Skaffa mig pengar, Gambrotz; ställ till ett krig!
945 Åtföljd af en stallknekt, red ökonungen Karl Gustaf ut längs vestra landborgen, der han under ridten kunde se hafvet, klippan Jungfrun och Kalmar. Hans håg stod ditåt, men vestkusten låg nu i lä, han sökte stormen. Han red in mellan bergen, sprängde öfver halsbrytande klyftor och hala hällar, kom på höjden af landborgen och fick sitt lystmäte af luft. Den ena stormilen efter den andra fladdrade i hans svarta hår, rusade in genom klyftorna, dref upp skyar af grus och kalkdamm, piskade ljungen, luggade enrisbuskarne, kastade fiskmåsarne ur|163| deras kurs och tog slutligen hatten af Sveriges blifvande konung. Den vackra gula baretten, prydd med en örnfjäder, trillade oåtkomlig från häll till häll, hasade utför sluttningen och försvann i hafvet.
946 Stallknekten fick äran afstå sin hatt och barhufvad följa sin herre till Köpings prestgård, der de båda landborgarne sammanlöpa. Hos vördige far i Köping dröjde prinsen ända till qvällen, icke försmående prestgårdens husmanskost. Det var sådana förtroliga besök, som gjorde Karl Gustaf kär för hans örike. Han gaf sig god tid, lät sig det hembrygda ölet väl smaka, besåg vördige fars åkrar och stall, köpte på kredit det vackraste fölet,
slog trissa
och sköt till måls med pojkarne, lyckades jaga den ena purpurskyn efter den andra på äldsta dottern Valborgs kinder och tycktes platt hafva förgätit Stockholm, drottning Kristina, kronor och krigsbragder, när ett ilbud från Torslunda kom att förkunna Kalmare-postens ankomst. Posten var dock den hårfina tråd, som band ökonungen samman med verlden. Två minuter derefter satt han åter till häst med Valborgs törnros i den lånade hatten och sprängde öfver hällarne i ett galopp, som kom gnistor att spraka under gångarens jernskor.
947 Karl Gustaf var en statsman från unga år, han behöll för sig sjelf hvad der ej var nyttigt att komma till andras öron; men han var för enslig på Öland för att ej behöfva en vän, i hvars tystlåtna vård han kunde låta ett öfvermått af tankar och känslor fritt strömma ut. Tidigare hade han öppnat sitt hjerta för fadren och för
Lorentz von der Linde
; nu var Paul Würtz hans förtrogne på Öland. Sekreteraren Gambrotz framräckte brefven och fick sina ordres om mindre vigtiga angelägenheter. Andra rapporter återstodo, hvilka emottagaren läste med tyst uppmärksamhet. Han hade sörjt för kunskapare i Stockholm, hvilka meddelade honom dagens hofkrönika och kulissernas |468|hemligheter. Sekreteraren bortskickades; läsningen fortsattes i enrum med Würtz.
948 Oförväntadt utbrast prinsen i en så uppsluppen munterhet, att Würtz fann sig föranlåten fråga hvad det var, som så roade hans kungliga höghet.
949 – Bourdelot, ännu alltid Bourdelot!
konsekvensändrat/normaliserat utbrast Karl Gustaf. – 
Brefvet är fyra veckor gammalt. Min käre|164| Munthelius*)Doktor Johan Munthelius, adlad Lagercrona. har haft annat att tänka på, hans hustru har fått tvillingar. Märk hvad han skrifver! Jag skall för allt i verlden ställa mig in hos Bourdelot för att Munthelius må blifva adlad, och efter tvillingarne äro matfriska, bör han få tre eller fyra bondgårdar i gratifikation. Jag bedes rekommendera Bourdelot hos 
min bror hertigen
, som skall kännas på pulsen. Jag bör ej underlåta att skrifva till Bourdelot, huruledes jag 
mig nu comporterar
, efter han 
med all gewalt
vill hafva mig 
kranker
och kurera mig; det går intet af för mindre. Skulle jag, olyckligtvis, vara sund som en Ölands hasselnöt, skall jag icke förty begära ett recept af Bourdelot, för att han må kunna uppvisa min begäran för hennes majestät. Hvartill Munthelius tillägger, att jag intet behöfver bruka receptet, allenast jag ställer mig som lifvet deruppå hängde.
Och allt detta sedan vår berömde franske doktor numera är som en svanslös hund 
på rymden
från Sverige! Hvad säges om en så flink postgång och så 
kuranta
nyheter? Det synes på stockholmarne, att de tro Öland ligga i månen; derför är jag ju här.
950 – En går och en kommer,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde Würtz. – Eders höghet får samma besvär med doktor Bourdelots efterträdare.
951 – Ja, hvarför intet med Chanut,
Ulfeld och Radjeovski
dertill? Men mot sådant folk kan man bruka värjan; det likar mig bättre än duellera med piller. Kläd ut en räf eller en markatta, häng dit en utländsk skylt, nog går öreslanten för guldmynt. Hör, för under skull, hvad 
Gilius**)Registratorn Gilius Giliusson, adlad Ehrenberg. skrifver! Bankett i Jakobsdal och ballett i slottet till ära för Don Pimentelli
. Han bor, som Bourdelot, i Stockholms borg och håller privat 
konselj
om rikets angelägenheter. Lyckliga Sverige, åt hvilket en spansk grand af tredje rangen stundom egnar hela sin dyrbara förmiddag, stundom halfva natten! Mazarin är slagen, inga fraser förmå trösta Chanut. Würtz, vi måste 
à tout prixspråk: franska
insinuera oss hos denne Pimentelli
; han disponerar allt 
Perus guld
.
952 – Pank, ers höghet, pank! Det sägs, att alla
Filip III:s
domäner äro pantsatta hos Ruben Zevi i Regensburg.
|165|953 – Åter Zevi! Stå då desse judar i förbund med djefvulen?
|469|954 – I allt fall med konungarne. Hvarför tror ers höghet, att
Sverige nu röstar för Ferdinand III:s son vid thronföljarevalet i Regensburg
?
955 – Dumt prat! Har du detta af Nils Tungel? Den tvetungade ormen! Kristina säljer icke sin röst. Nej, Würtz; tala med respekt om din drottning! Så djupt nedlåter sig ej Gustaf Adolfs dotter.
956 Würtz teg, Karl Gustaf fortfor att genomögna sina rapporter. Ett omsorgsfullt försegladt bref med förvänd stil i utanskriften ådrog sig hans uppmärksamhet. Han bröt det och läste:
957
konsekvensändrat/normaliseratDersom eders kungliga höghet intet aktar sitt eget lif, så tänken på rikets välfärd! Kommen intet till Stockholm i denna tiden, förty de äro bestälde, som edert lif under resan utsläcka skola. Begifven eder intet till sjös; det jern är hvässt, som skall borra eder galeja i sank. De, som edert bord tillreda och eder dryck 
kredensa
, äro intet att tro; tagen eder till vara! Herrarne löpa med sin åstundan till en hög person, den jag intet nämna tör, och intala densamma, att I stån efter riket till hennes skada. Och der så beklagelig sinnets ostadighet är, lära de intet försumma den att förgöra, som de rädas värre än pesten. Tagen eder i akt, nådig herre; önskar en onämnder, som i denna tidens farlighet eder och Sveriges rike trogen är.
konsekvensändrat/normaliserat
958 Karl Gustaf räckte brefvet åt Würtz. Denna anonyma varning var den sjunde eller åttonde, som han mottagit sedan årets början.
959 – Herman Fleming eller Bengt Skytte?
konsekvensändrat/normaliserat gissade Würtz.
960 Prinsen skrattade.
961 – Så manlig i svärdshugg och så barn i gissningar! Den tystlåtne hökungen Fleming? Och vindflöjeln Skytte, som kryper för grefvetiteln? Brefvet är från en ofrälse skrifvare, som ännu ej lyckats klifva in i riddarhuset. Dränka mig? Hvilket nöt!
962 – Undskyll! Han låter förstå, att andra medel ... Der är en törntagg qvar af Messeniska
vefvan
. Ers höghet är intet riktigt snöhvit i vissa höga ögon.
|166|963 – Käre Würtz, säg mig hvad du behagar om herrarne; jag känner mina grisar, sad’ mor om pojkarne. Säg mig ock hvad du behagar om en viss hög persons narraktiga upptåg, allenast du utlåter dig med tillbörlig respekt. Men inbilla icke dig eller mig, att hon skulle nedrifva sitt eget verk, så länge det prisar mästaren. Invänd ej, att hon nedrifvit grefve Magnus, att hon låtit Bourdelot fara! De voro kattungar. Hvarför blefvo de efterhängsne? Vill du veta, hvarför hon ej nedrifver mig? Derför att hon behöfver mig, |470|derför att Sverige ej är outtömligt; derför att hon ej vill och ej kan regera, när ingenting mer finns att skänka bort. Derför att jag prisar mästaren och derför att jag kan vänta.
964 – Endast schakalerna, endast åsnorna kunna vänta. Stridshästen skrapar marken med sin hof, örnen spejar beständigt efter byte. Borgholm är en örnbur, gallret förlamar, riket går under, ers höghet kan icke vänta ...
965 – Jo, jag kan. Men
jag måste lovera
...
19. Stjernan och skyddslingarne.
Jag är Kristina.
966 Italienarne hade spelat komedi för drottning Kristina i Jakobsdal; derefter hade hon företagit en promenad i vagn och månsken genom det sofvande Stockholms tysta gator. Det ovana bullret af hästhofvar och vagnshjul vid denna tid på dygnet väckte än här, än der en fredlig borgare, som nyfiken tittade ut genom sitt smala fönster, skakade på hufvudet och kröp tillbaka under sin skinnfäll.
967 – Hvad är det?
konsekvensändrat/normaliserat frågade hans hustru i sömnen.
968 – Ingenting,
konsekvensändrat/normaliserat svarade borgaren. – Det är endast vår nådiga öfverhet, som vakar för landsens bästa.
|167|969 Klockan var 3 på morgonen, när drottningen
gick till hvila i Jakobsdal
; samma tid, när hon förr brukade uppstå. Sömnen flydde nu, som ofta förut, hennes ansträngda nerver; tankarnes smeder fortforo att hamra sitt städ i denna hjerna, som rymde så mycket och ville inrymma allt. Hon var trött, missnöjd och visste ej hvarför. Beaulieu, dansmästaren, hade ju denna afton uppfunnit något alldeles nytt. Italienarne hade spelat, sjungit och dansat så förtjusande väl; hon hade sjelf varit road; banketten på qvällen hade varit så lifvad. O, hvad man skrattat; Pimentelli hade varit så älskvärd; fransmännen, som afundades och hatade spanjoren, hade uppbjudit hela sin qvickhet för att fördunkla honom. 
Louis XIV, barnkonungen
, kunde ej uppvisa ett sådant hof. Hvarför var hon då missnöjd? Migränen, blodvallningen ... Hvarför befalla allt och ej kunna befalla lifvets pulsar? Skulle hon åter tvingas att låta öppna en åder? Men hon behöfde sitt blod, hon hade velat kasta alla läkare bakbundne i Norrström.
970 Det var i maj och natten långt liden, det borde ju redan dagas? Hon stod upp, gick till fönstret och sköt undan gardinen. Ja, det började ljusna, men så svagt, att hon knappt kunde urskilja tornspetsarne. En stor, ensam stjerna |471|lyste ännu; de små begynte redan drunkna i morgongryningen. Kristina kastade sig besviken på bädden. Halfdagern var ej det element, der hon trifdes. Hel dag eller hel natt, helt lif eller hel död.
971 Hon hade tillslutit ögonen och försökte tilltrotsa sig sömnen, då ett bländande sken genomträngde de slutna ögonlocken. Hon såg upp och varseblef stjernan ... den samma stjernan, som en gång nedstigit till henne i Gripsholm. Likasom då, hade det glänsande fenomenet icke qvarstadnat på natthimmelen, det hade nedstigit till henne på en bred stege af ljus, flutit in i henne och inväft henne i trådarne af sin strålkrans.
972 Denna gång ville Kristina ej låta sig dåras af bländverk. Hon uppstod ånyo och tillstängde gardinen. Fåfängt; gardinen förlorade sig som en dimma i ljushafvet. Hon lade sig för tredje gången, drog
natthufvan
öfver ögonen och dertill ännu ett täcke. Lika förgäfves. Stjernan var inom henne; ett berg skulle ej hafva förmått att undanskymma dess glans.
|168|973 – Men detta är ju förryckt,
konsekvensändrat/normaliserat sade Kristina till sig sjelf, hon, som visste allt och ej mera trodde på något öfvernaturligt. – Jag måste vara sjuk eller galen af nattvak ... Rosette!
974 Hon ringde. Den franska kammartärnan, som efterträdt Fiken Lång, trädde in.
975 – Hvad är det för ett ljus, som tränger in här i rummet?
976 Rosette bedyrade förundrad, att hon ej såg något ljus.
977 – Se ut bakom gardinen! Det måste vara en eldsvåda.
978 Rosette såg ut, märkte ingen eldsvåda och bedyrade åter, att hon ej såg något annat än morgongryningen, strömmen, saltsjön och den midt emot slottet liggande Kastellholmen, allt, som det skulle och brukade vara.
979 – Ser du ingen stjerna?
980 –
Mais si, majestéspråk: franska
, der är en liten stjerna ofvanför Djurgården.
981 – Gå din väg, jag vill sofva!
982 Åter samma försök att undkomma skenet och åter lika fruktlöst. Stjernan begynte nu inflyta i tankeverlden. Hon antog bestämda former, som kunde förliknas vid de klangfigurer ljudet frambringar på en glasskifva, beströdd med fin sand, – ljudlösa ord, hvilka återgåfvo tanken så tydligt, så omedelbart, som hade de blifvit uttalade tätt vid ett lyssnande öra.
983 – Känner du mig?
konsekvensändrat/normaliserat sade stjernan.
984 Kristina ville svara med det gäckande löje, som blifvit hennes andra natur: Ja, jag känner dig ganska väl, du är maran. Men hon förmådde det icke. Hon kände sig upplöst, nästan tillintetgjord i detta sällsamma sken, som uppfylde och beherskade henne.
|472|985 – Jag sade dig ju,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor det hemlighetsfulla inom henne, – att jag skulle komma tillbaka om tio år. Du måste känna mig; jag är ditt väsens grund. Din yttre tillvaro är ett 
naturlif
, din tankeverld är ett skenlif: jag är Kristina. Du kan lika litet undkomma mig, som du kan undkomma dig sjelf. Mins hvad jag sagt dig: jag är ett utflöde af den Allsmäktiges kraft, men ej af hans kärlek. I mig är en brist; denna brist är i dig, och denna brist måste fyllas. Jag har fått befallning att|169| utkora dig och bevara dig; jag har gifvit dig allt hvad jag kunnat gifva: hvem är, som du, i snille och kraft? Men kärleken har jag ej kunnat gifva dig; kärleken måste du sjelf söka och vinna. Utan kärleken är du half. Nu, märk hvad jag säger dig, ty jag kommer icke tillbaka förr än i ditt lifs afton, när du pröfvat min sanning. Hvarför är du uppfyld af dig, i stället att vara uppfyld af Gud, din krafts källa, och tjena honom med dina gåfvor i hans skapade verk? Jag vill säga dig hvem du är och hvad du är utan kärlek. Du är häfdernas måne, som lyser med lånad glans och vänder beständigt blott en sida åt jorden. Du är ditt tidehvarfs gåta, af hvilken man väntar allt, och se, der står intet åter. Du är kraft utan verkan, blomma utan frukt, ljus utan värme, stjernljus och icke solljus. Din kraft skall förgå, din blomma förvissna, ditt ljus slockna i mörker. Välj! Vänd om! Sök! Finn! Förnyas! Än är din tid, än kan Kristina omskrifva tideböckerna. Ett solhvarf ännu, och det skall vara för sent. Farväl. Jag vänder åter till urkällans ljus. Du, som ännu har valet, vänd ej om till ditt eget stiglösa mörker! Gå, som jag, att fylla din brist i den eviga kärleken!
986 Vid dessa ord bleknade skenet för den gryende morgonen. Stjernan flöt ut, som hon flutit in, i en bred, allt svagare strimma af ljus och steg tillbaka i de ändlösa rymder, från hvilka hon kommit.
987 Slumrerskan på bädden erfor en känsla, som hade hon sjunkit ned ända till bottnen af ett milsdjupt haf och arbetade med händer och fötter att åter uppkomma till hafsytan. Så bedöfvad, så förlorad i sig sjelf, som hon var, kände hon ännu en stark böjelse att protestera, tvifla, förneka, uppresa sig med återstoden af en kraftig vilja och ett mäktigt förstånd för att förvisa hela denna underbara företeelse till drömmarnas och bländverkens rike. Men hon förmådde icke fasthålla en klar och sammanhängande tanke; hon var så dödstrött, så öfvergifven, som hade tiden och rummet sjunkit bort undan hennes bädd och hon sväfvade rotlös i okända rymder. Äfven denna känsla flöt bort i fullkomlig medvetslöshet, och nu kom
Lethes dödlika sömn
, när man glömmer sig sjelf.
988 Rosette inträdde på tå klockan åtta på morgonen, då drottningen vanligen uppstod, äfven när hon vakat långt in på natten. Hon sof ännu; ett |473|lyckligt, nästan barnsligt|170| leende hvilade öfver dessa tidigt hårdnade drag, som stundom kunde vara så stränga, stundom så gäckande och en och annan gång åter så intagande blida. Ännu var fönstret skymdt af gardinen. Kammartärnan tilldrog den omsorgsfullare för att skymma dagsljuset, öfvertygade sig, att allt var i ordning för morgontoiletten, och lemnade dörren på glänt, när hon gick.
989 Drömmarnas skuggspel hade efterträdt den första dödlika dvalan. Kristina var åter ett barn på fjerde året; det var det äldsta minne hon kunde erinra sig. Hon satt på sin faders arm; han drog ut till det stora kriget och anbefalde henne med tårar i ögonen åt de församlade ständernas kärlek och omvårdnad. Hon var förvånad, men icke rädd för denna stora folksamling; alla sågo på henne, alla ville bära henne på armarna. Några hade långa grå skägg, andra så långa värjor; en hade mist sitt öga i kriget, och från det friska ögat droppade stora tårar. Hvarför gret den fule gamle soldaten?
990 Strax derefter var
hon på åttonde året vid sin faders begrafning i Riddarholmskyrkan
. Så många vackra fanor, men hvarför voro de alla trasiga? Och kanonerna smälde, så att det gjorde ondt i öronen ...
991 Åter, strax derpå, rymde hon från det mörka, otrefliga rummet i Nyköping, der hennes moder, enkedrottningen, höll henne fången. O, den låga salen, det tunga silfverskåpet, det svartklädda altaret, de beständiga tårarna, de långa bönerna, hvartill skulle de tjena? Hvarför fick hon ej vara fri och glad som en fågel i skogen?
Hvarför älskade hon ej sin moder? Hvarför höll hon så mycket mer af sin faster?
Hvarför kunde hon taga Johannes Mathiæ om halsen, när han tolkade för henne 
en lustig fabel af Esopus
? Och Karl Gustaf ... var han ej vacker, var han ej hurtig, när han bar henne öfver den våta mossen vid Stegeborg eller drog henne upp ur dammen vid Rönö? Ja, hon höll af honom, hon lofvade ju honom ... Det kändes så varmt, så lyckligt kring hjertat ... fader, faster, lärare, gossen med de blå ögonen ... sjelfva desse skäggige gubbar, Sveriges ständer och allmoge, som så trohjertadt helsat den lilla flickan vid konungens död, det var dock allt kärlek, kärlek! Hon hade dock en gång älskat och varit älskad tillbaka. Hvilken solglans i dessa morgondrömmar! Hon vaknade, men dröjde ännu att|171| ringa på kammartärnan. Hon ville fasthålla denna dröm om lycka. Den skulle blifva så kort.
992 Rosette visade sig försigtigt i dörren. Verkligheten kom åter, illusionen var borta. O, den grymma, obevekliga verkligheten, att ej mer få vara ett älskande barn, att nödgas vara en drottning och vara endast sig sjelf!
993 Nattens bländverk stod oförklaradt framför henne. Fråga kunde hon |474|icke, men fortfarande tvifla, förneka, protestera och trotsa. Hvad var detta okända, förmätna väsen, som vågade innästla sig i hennes klara tankegång, gäcka hennes förnuft och diktera för henne en barnsaga som lag? Hon visste det icke, men kände, att hon åter var Kristina och ville förblifva Kristina.
994 Rosette var en af dessa mönstergilla franska kammartärnor, hvilka
Molière
så förträffligt skildrat, och förstod att vid påklädningen underhålla sin herskarinna med allt det hofsqvaller hon uppsnappat under gårdagens förlopp. Der cirkulerade nu en pikant historia: en duell mellan öfverste kammarherren grefve Klas Tott och förste stallmästaren Anton Steinberg. Totts värjklinga hade sprungit af vid fästet, Steinberg hade tillropat honom att förklara sig öfvervunnen, men Tott hade sprungit Steinberg på lifvet och brottats med honom, intilldess att båda af trötthet måste uppskjuta striden ...
995 Sqvallret agerade väckareklocka. Sådan var verkligheten. Hvem kunde lyssna derpå och fortfara att drömma?
996 Drottningen lät gifva sig de med senaste post och kurirer ankomna brefven. Ett bland dessa uppfylde henne med förvåning och vrede. Hon stirrade ännu på detta sällsamma, prydligt präntade bref med den turkiska halfmånen i sigillet, när Pimentelli lät anmäla sig. Han blef ej mottagen. Kort derefter anmäldes grefve Tott och blef mottagen.
997 – Hvad är det grefven har otaldt med