Andra delen. De tre

Lästext

[1][2][3][157]

Andra delenoriginal: delen.

De treoriginal: tre.

[4][158][5]|159|

lemma start1. Vågornas lekboll.kommentar

Spegla dig i din motbild!

1 Den 16 september 1642 gick hennes majestäts örlogsbrigg Andromeda till segel från Åbo med destination till Norrköping för att der utbyta sina sexton malmkanoner mot lika många lemma startjernkanoner af billigare metall och den förbättrade konstruktion, hvilken kronans kommissarie herr Louis de Geer nyligen begynt tillverkakommentar efter modeller från holländska flottan. Andromeda hade rykte om sig att vara en af kronans styfvaste sjöbåtar och fick nu tillfälle att visa sin öfverlägsenhet. Hon befann sig på höjden af Gotska Sandön, midt i Östersjön, när hon öfverraskades af dagjemningsstormarna och nödgades ligga hårdt upp i vinden för att hålla kurs på det gent emot liggande Norrköping. Östersjön är, som bekant, ett lättsinnigt haf: det uppröres lätt och kan lika hastigt åter lugna, men efter ett utbrott af vresigt lynne äro dess kuster betäckta med spillror.

2 Det var middagstid, regnbyar, och sydvestvinden, som hade fritt spelrum öfver den vida flackan af öppet haf i söder, tillväxte i raseri, när han pressats tillsamman i Kalmar sund, slickat Ölands kalkdamm och tagit ett bocksprång öfver nordvestra kusten af Gotland. Det gick hög sjö, Andromeda låg lemma startför styrbordshalsarkommentar och sökte förgäfves komma under skydd af svenska lemma startvallenkommentar. Hon krängde starkt, doppande sina rår i den hvita vågen. Däcket låg snedt; der behöfdes balanserkonst att röra sig och att lyda en ordre. Allt hvad löst låg om bord rullade öfver åt läsidan; den ena sjön efter den andra slog fräsande öfver babords bog. Men fram skulle Andromeda; hon var af|6| finskt virke, bygd på Räfsö varf utanför Björneborg. Och likasom detta icke hade varit nog att intyga hennes nationela halsstarrighet, fördes hon af unge Herman Fleming, hvars hela slägt var känd som den envisaste af alla envisa finnar.

3 lemma startHerman Fleming var son till den berömde riksamiralen Klas Fleming och från barndomen uppfostrad till sjömansyrket.original: sjömansyrket Stadd på utrikes resor för att utbilda sig till sin faders efterträdare, hade han, tjugutre år gammal, denna höst tillfälligtvis besökt Villnäs gård i hemlandet, när Andromeda kommenderades till sjös, och utbedt sig att få föra briggen öfver till Norrköping. Det var hans första lärospån som befälhafvare; fram skulle båten, och fram ville han, om det ock blåste stickor.

|160|

4 Den unge sjömannen liknade icke sin älskvärde fader; han var tvär och frånstötande, sådan han sedan gjorde sig hatad af sitt stånd som reduktionsman och en af de mest inflytelserike stormän under Karl Gustafs regeringkommentar. Men han var klok, förslagen och djerf, han kunde trotsa ett tidehvarf, såsom han nu brottades mot Östersjöns vågor. Han hade nyss öfvertygat sig, att kanonportarna i lä voro tätt tillslutna. Nu satt han med ett tåg om lifvet på akterdäck, med den stadiga, trumpna blicken riktad, än på rorkarlen, än på den i en masurbytta likaledes fastsurrade kompassen.

5 – Hvad nu, Parainen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utfor han häftigt mot rorgängaren. – lemma startFäller du afkommentar? ... Fäll i Helsingland icke, karl! lemma startLovakommentar!

6 – Focken lefver,tomtkonsekvensändrat/normaliserat var det lakoniska svaret. Parainen var en gammal väderbiten för detta strömmingsfiskare från Pargas och hade smakat salt vatten alltsedan han förmådde lyfta en åra.

7 – Skot’an der borta! ...konsekvensändrat/normaliserat Och du, lemma startbecktröjakommentar, lemma starthåll strecketkommentar! Vestsydvest till vesten! Han friskar i.

8 – Han går mera på syd, när vi lemma startprejakommentar vallen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat djerfdes rorgängaren anmärka, i det han med ett fnurrigt grepp lydde kommandot och lovade upp. Briggen reste sigoriginal: sig, (källa för ändring: Finland 1887; NDA 1887) stampande med en våldsam ryck mot vågsvallet och krängde strax derpå för en ny vindstöt.original: vindstöt Seglen backade, en störtsjö, högre än sina föregångare, slog öfver bogen och öfverstänkte en qvinlig varelse, hvilken satt längst|7| fram vid bogsprötet och skyddades af den sammanrullade ankartrossen.

9 I det samma hördes ett brak. Däckskanonen i lovart ytterst mot fören hade lossnat i sina surrningar och rullade med lavetten tungt mot läsidans reling. Ett ögonblick ännu, och han skulle med sin ofantliga tyngd hafva krossat bordläggningen, lösryckt en spant ur briggens sida, tagit öfverhalning och störtat i hafvet. Men i rätta sekunden kastades i hans väg ett ekblock, som legat i närheten, och detta lyckades hejda kolossens lopp.

10 – Fäll!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ljöd kommandot. Briggen föll af två streck för vinden och reste, likasom dragande andan, sina rår ur vågsvallet.

11 Befälhafvaren skyndade med några matroser till fören och lyckades häkta förrädaren, som så när hade vållat briggens undergång. Det var ett snabbt, men tungt arbete. För hvarje ny krängning gjorde den upproriska kanonen försök att slita sig lös. Han stegrade sig, han stångades som en sårad buffel, han krossade båtsmannens lår och klämde blod ur styckjunkarens naglar. lemma startÄndtligenkommentar var han fången. Man såg till, att de öfrige bufflarne ej fingo göra leken om, och Andromeda var räddad.

12 Herman Fleming betraktade ekblocket och den qvinliga skepnaden, som stod darrande bredvid honom, höljd i en våt läderkappa.

|161|

13 – Det var ett raskt tag, det der med ekblocket!tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte han med en blidare ton, än han vanligen brukade. – Hvad gör du här?

14 – Jag läser,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade skepnaden, kastade tillbaka en flik af kappan och lät se ett ungt, vackert flickansigte, som skrattade för att dölja ett par förstulna tårar af skrämsel.

15 – Läser? Midt i störtsjöarna?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade den unge befälhafvaren med oförstäld förvåning.

16 – Det var för mörkt der nere, och tiden blef lång,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade flickan.

17 – Det kallar jag att vara läshungrig. Hvad är det du läser? Förmodligen sankt Britas underverk? – Och Fleming tog småleende en genomblött bok, som flickan ej hann nog hastigt dölja under sin kappa.

18 – Latin! lemma startTacituskommentar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han vid en blick på titelbladet. – Läser du latin? Men hvem är du då? Är|8| du – och han antog en aktningsfullare ton – är ni en af jungfruarna Kurk?

19 Hon svarade icke. Hon slank, lätt som en ekorre, in i den trånga kajuttrappan akterut och var försvunnen. Andromedas förvånade unge befälhafvare hade ingen tid att följa henne; briggen tog i anspråk hela hans uppmärksamhet. Han beslöt att vid första tillfälle göra sig närmare underrättad om de passagerare han tagit om bord i Åbo.

20 Andromedas befälhafvare kände den förnämste bland dem, presidenten i Åbo hofrätt, riksrådet Jöns Knutsson Kurk, hvilken nyligen blifvit utnämnd till lagman i Vestergötland och Dal samt begagnat tillfället att öfverresa till Sverige med kronans fartyg, som erbjöd mera beqvämlighet. Fleming hade betygat sin vördnad för presidentskan, den förnäma och fint bildade Sofi De la Gardie, och för lemma startäldsta dottern jungfru Barbro, som sades vara förlofvad med herr Gustaf Evertson Hornkommentar. Men Herman Fleming var ingen damernas riddare och vårdade sig föga om en bekantskap med presidentens öfriga talrika följe. Han hade åt familjen Kurk och dess tjenare afstått sin egen kajuta och allt disponibelt rum akterdäck, medan han sjelf nöjde sig med en styrmanshytt midskepps, tyckande sig dermed hafva bevisat passagerarne all den höflighet, som tillkom deras höga samhällsställning. Fartygets akterdel var, enligt dåtidens bruk, upphöjd, såsom i våra dagar en holländsk lemma startkoffkommentar, och lemnade utrymme för två kajutor öfver hvarandra. I den öfre, som var försedd med ljusa, men nu mot vågsvallet tillbommade fönster, bodde familjen Kurk i fyra sidoafdelningar, mellan hvilka låg en liten salong, den så kallade kajutkampagnen. I den undre kajutan, som upptog några trånga och mörka sofplatser mellan förrådsrummen, logerade tjenarne. Andromedas passagerare hade nu lefvat instängda under hårdt väder på sjette dagen i |162|denna sjömansbostad, försedde från Åbo med alla förnödenheter, som den rike presidenten ej ville umbära ens under en sjöresa.

21 All förtänksamhet å passagerarnes sida för deras välbefinnande kunde likväl ej hindra, att ju deras nödtvungna arrest var allt annat än angenäm. lemma start»Fängelse med möjlighet att drunkna» – lydde den korta beskrifning, som C. G. Ehrensvärdkommentar ett århundrade senare gaf om en sjöresa. Familjen Kurk fick erfara alla obehagligheterna af|9| en sådan tillvaro. Det är icke nöjsamt att se golfvet i sin bostad uppresa sig nästan vinkelrätt, medan väggen antager skepnaden af golf och öfverplaggen på motsatta väggens knaggar resa sig spöklikt ut i vinkel mot väggen. Det är lika litet behagligt, att vid en måltid få fat och tallrikar med deras innehåll i sin famn eller att väckas ur en orolig sömn af motsatta sidans bord, stolar och tvättkommoder, hvilka företaga sig utflygter på egen hand mot den sofvandes bädd. Der kunde ju icke allt lemma startfastläsaskommentar, spikas eller surras med rep. Presidenten Kurk hade nöjet att se sina mårdfodrade kragstöflar, dem han medtagit för höstkylan, företaga en promenad, utan innehåll af fötter, från hans säng till den motstående vägglisten och derefter, genom ödets lemma startunderbarakommentar skickelser, lika fotlösa vandra tillbaka till hans säng igen. Utan tvifvel var det rådligast att vid en så ostadig tillvaro blifva liggande, der man en gång låg, hvilken försigtighet familjens medlemmar också tålmodigt underkastade sig, med de få variationerna af en dryck vatten eller en bit sill i stället för de medförda läckra anrättningarna, utan att dock lyckas förekomma allt inre uppror. Men de olyckliga tjenarne och kammarpigorna, hvilka, sjelfva redlösa, måste våga sig ut på dessa golf för att betjena sitt redlösa herrskap, sågos ofta stupa under bördan af sitt nit och krumbugta sig utan all skyldig respekt i de mest vidunderliga ställningar.

22 Under all denna bedröfliga vedermöda på Östersjön hade endast en bland passagerarne fötter, händer och hufvud nog i sin makt för att icke blott reda sig sjelf, utan ock vara en försyn för sina illa medfarne reskamrater. Det var samma unga flicka, som nyss visat så mycken rådighet vid Andromedas bog och som stundom fick den vederqvickelsen att smyga sig upp på däck för att der, midt under störtsjöarne, fördjupa sig i en kär bok. Hennes smärta, behagfulla gestalt var som bygd på stålfjedrar. Ingen krängning, intet sluttande plan bragte henne ur jemnvigten: hon tycktes skapad att gå i taket, såsom en fluga. Och hon var öfverallt, der hon behöfdes bäst, – än hos herre, fru och barn, än hos lemma startde fotfallne tjenarnekommentar, än med en bägare vin eller vatten, än med en styrkande matbit,tillagt av utgivaren (källa för ändring: Finland 1887; NDA 1887) än med en handräckning, der ingen annan förmådde det, än åter med ett muntrande ord, en |163|förhoppning om snart slut på vedermödorna. Tjenade hon sina nödstälda likar af ömhet, af|10| deltagande, af ett tjenstvilligt hjertelag? Kanske, kanske icke. Menniskohjertat innesluter många fördolda djup. Var det deltagande, så var det måhända blandadt med andra känslor. Det smickrar ungdomens stolthet att ensam stå rak, der alla andra stapla och falla. Det är också en öfverlägsenhet att ensam förmå tänka och handla med hufvud, hand och fot till sitt fria bruk, när alla öfriga ligga ofria, bundna i vanmakt. Utred denna psykologiska gåta, den som förmår! Fullkomlig sjelfförsakelse är den högsta, men också den sällsyntaste af alla dygder. Det finnes blott En, som kunnat det helt. lemma start»Jag såg lifvets träd, och dess löf voro alla förvissnade, blott ett var grönt.»kommentar

23 Skymningen inbröt. Flickan trädde in i den öfra kajutan, hvilken belystes endast af en dinglande taklampa, och förnam genast en häftig ringning, som påkallade hennes bistånd. Det var presidentskans ringklocka. Den nådiga frun låg der hjelplös och gråtande, nervöst otålig i den öfvergifna belägenhet, som för henne var så ovanlig.

24 – Finnes här ingen lefvande varelse? Jag har ringt en half timme, och ingen hör mig. O, jag dör, vi förgås, och de stackars barnen, lefva de än? Gå, Hagar, se åt, om de äro vid lif, och hjelp dem, du, som ensam kan röra dig! Min Gud, hvarför skulle vi gifva oss ut på detta förskräckliga haf? Fartyget går i stycken, det kan ej uthärda, vi skola aldrig se Sverige mer, det är ute med oss!

25 Hagar – ty det var hon, det var hafvets vilsna spån, lekbollen för lifvets vågor, den fader- och moderlösa från Kaskas torp, – Hagar sprang till barnens hytt, fann dem sofvande, fann guvernanten i det bedröfligaste läge på golfvet, men utan fara för lifvet, och återvände till presidentskan med denna lugnande underrättelse.

26 – Unga jungfrurna sofva, mademoiselle de Meran är sjösjuk, det är ingen fara alls, nådig fru. Vi närma oss svenska kusten; före dagningen ha vi lugn sjö, och i morgon äro vi lyckligt i Norrköping. Hvad befaller ers nåd? Några droppar lemma startessentia dulcisspråk: latinkommentar? Eller kanske en bit stekt sill? Ers nåd har ej spisat något sedan i förgår.

27 – Hagar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den hjelplösa frun, midt under gråt och suckar bemödande sig att lägga band på sin otålighet, – jag har ej alltid varit god mot dig, och du har fel, barn, stygga fel ... Men jag har låtit dig känna|11| din ställning mer, än jag bort. Ser du, det är för att presidenten varit för svag för dig, och det har ej varit nyttigt för dig ... Du är ett underligt barn, Hagar ... Jag inbillar mig ibland, att du har ett hjerta ... som nu ... Jag är stundom nära att hålla |164|af dig ... som nu, när du ensam tjenar och uppmuntrar oss alla. Kom hit, jag vill kyssa dig ... så! Hör åt, om presidenten behöfver något ... och gå sedan till barnen, lemna dem icke! Jag fruktar, att om vi än en gång upplefva en så fruktansvärd stöt, som för en stund sedan, skola de små kastas ur bäddarna och slå ihjel sig.

28 Hagar gick med en undrande, ovan känsla. Hon hade för två år sedan upptagits som ett värnlöst barn i presidentens hus. Den nådiga frun hade icke varit elak emot henne, men alltid lika kall, lika fordrande, lika tillrättavisande, som presidenten varit eftergifven och nästan faderligt öm mot sin guddotter. Presidenten Kurk var lika lärd, som han var mäktig och rik; han kunde ej dölja sin svaghet för detta begåfvade barn; han gjorde allt för att bereda henne den undervisning hon så högt efterlängtade och som stod att få hos den nya akademins professorer i Åbo. Men under allt detta hade Hagar i det förnäma huset varit ett mellanting mellan fosterdotter och tjensteflicka, i studerkammaren en prinsessa, i familjen mindre än guvernanten, mindre än kammarjungfrun, afundad, klandrad, misstänkt af tjenarinnorna, som rättade sig efter den nådiga frun, smickrad af tjenarne, som följde sin herres föredöme. Barnen stodo på Hagars sida; de äldre sönerne för, döttrarna mot. Hennes öde var att misshaga sitt eget kön och behaga det andra.

29 Hon följde familjen Kurk till Sverige i samma ovissa mellanställning af hälften fosterdotter, hälften lemma startdomestikkommentar, klädd som döttrarna och delande familjens måltider, men i öfrigt skickad i alla sysslor med tjenarne. Nu glömde hon allt för glädjen för att få se något nytt och storartadt, att få se detta Sverige och dess hufvudstad, hvilka icke blott för det aflägsna, underordnade Finland, utan ock för månget mäktigare europeiskt land vid denna tid hägrade på afstånd som en vagga för hjeltar, en strömmande källa af kraft och snille.

30 När Hagar trädde från hytten ut i kajutkampagnen, mötte henne en löjlig syn af menskligt elände. Pressad|12| af vinden, hade briggen fortfarit att kränga betydligt, sopande hafvet med sina rånockar i lä. På kajutans lutande golf kraflade en mensklig varelse, badande i en rödaktig vätska, som luktade starkt krusmynta, ett då vanligt preservativ mot sjösjuka. Hagar igenkände hofmästaren Antonius Pape, nu som alltid väl friserad, i krås, livré, knäbyxor, silkesstrumpor och skor med silfverspännen, såsom etiketten fordrade vid presidenten Kurks hof, men i en allt annat än hofmessig belägenhet. Bredvid honom låg en sönderslagen karaff, hvars skärfvor sårat hans högra hand och som troligen innehållit rosenvatten, prepareradt med mynta. Den olycklige hade, i ett öfvermått af nit, fördristat sig ut på det hala för att bereda sin |165|husbonde en vederqvickelse och låg nu der som en halshuggen tupp, hvilken fläktar med vingarna, ur stånd att resa sig.

31 – Hvad är det?tomtkonsekvensändrat/normaliserat hördes presidentens röst från hytten.

32 – Ack, nådig herre, förlåt, jag är dödens man; jag blöder ihjel!

33 – Det är icke farligt, det är en rispa i handen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat försäkrade Hagar, under fåfänga försök att uppresa den fallne.

34 – Ack, du söta lilla engel, hjelp mig nu i min sista stund; du ser ju mitt blod rinna i bäckar på golfvet!tomtkonsekvensändrat/normaliserat qved den olycklige hofmästaren, i det han grep flickans hand och för hvarje rullning af fartyget åter tumlade kull med hufvudet ned i läsidans grop. – Hjelp mig på fötter, kära kattunge, eller låt mig åtminstone dö med hufvudet uppåt, jag har redan fått slag! Du är ju så godt som mitt eget gudbarn; jag har varit med på din lemma startkristningkommentar, du lilla välsignade tatterska! – I detsamma erinrade han sig, att hans herre med mera skäl kunde göra anspråk på titeln af gudfar, och tillade: – Ja, jag menar hans nåds guddotter, och si, derför måste du hjelpa mig, när jag låter mitt lif för min husbonde ...

35 Pape skulle krypa lemma startlångskommentar väggen till trappan, så skall jag hjelpa honom till hans säng; icke dör han af den rispan,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tröstade Hagar med illa dold munterhet. Hofmästaren följde rådet och lyckades slutligen uppnå den säkra hamn, som han aldrig bort öfvergifva.

36 Hagar knackade på presidentens dörr.

|13|

37 – Stig in! – Den mäktige magnaten låg der lika hjelplös som sin ringaste tjenare, men han behöll sitt klara hufvud och var klok nog att i stillhet invänta bättre tider.

38 – Befaller ers nåd något? Hennes nåd är orolig för ers nåds helsa.

39 – Säg henne, att jag mår väl och beder henne gifva sig tålamod. Huru befinna sig barnen?

40 – De hafva ätit en smörgås och sofva redan.

41 – Godt, vi böra snart få sigte på svenska vallen. Fartyget tog en törn för en timme sedan?

42 – Briggen lovade för tvärt, seglen backade, en kanon tog öfverhalning. Det är öfver och ingen fara.

43 – Huru gammal är du?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade presidenten, som nu hade god tid att tänka på allt.

44 – Jag var tretton år och ett halft, när ers nåd sade till mig: Du får läsa!

45 – Således snart sexton år. Hagar, det är tid, att du får ett tillnamn. Hvad vill du heta?

46 Hagar teg. Det var samma fråga hon en gång stält till sin bror; det var |166|lifvets adresskort, namnstämpeln, som en gång skulle tryckas på framtidens hvita blad. Och hon hade velat svara, som brodern svarade: kalla mig Ingen! Men hon svarade efter en stunds tvekan:

47 – Ers nåd vet det bättre. Jag är hemma från stjernorna.

48 – Du har ett mödernearf,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog presidenten. – Låt se ... om du skulle kalla dig Ring ... Hagar Ring? Jag vill tänka derpå. Godnatt.

49 Sedan Hagar framfört budskapet, att hans nåd befann sig väl, tog hon sitt nattläger på golfvet utanför barnens dörr med den våta läderkappan under sitt hufvud. Briggen fortfor att kränga, och taklampan, som följde dess rörelser, spred ett flämtande, oroligt sken i den mörka kajutan. Den trötta flickans tankar domnade bort, och snart låg hon försänkt i ungdomens lyckliga sömn, lemma startLethes glömskakommentar, der alla sorger försvinna.

50 Fram mot morgonen begynte gycklande drömmar sin vanliga lek. Hagar var åter en spån, som flöt i det vida hafvet. Våg jagade våg i ändlösa rader och öfversköljde henne med skum. Än steg hon högt mot himlen, än låg hon åter begrafven i djupa dalar, värnlös, viljelös, maktlös,|14| vågornas byte. Om hon dock kunde gripa fatt i en klippa, när hafsfloden gick förbi, en klippa, en köl, ett flytande vrak! Hon behöfde ett fäste. O, hvar fick hon ett fäste i vida verlden?

51 Hagar var ett barn, sjön hennes vagga; hvarför upphörde vaggan att gunga? Hon hörde i sömnen ett rasslande dån från briggens förstäf och vaknade strax derpå af en förunderlig stillhet. Hon vidrörde med handen kajutans golf; det låg nu i vågrät plan; det lutade icke mer. Hon satte sig upp och öfvertygade sig vid lampans matta sken, att hennes hand icke bedragit henne. Allt var tyst, allt sof. Icke ett ljud af gnisslande tåg, icke ett brus af böljor och storm.

52 Nyfiken stod hon upp och gick ut till kajutans trappa för att erfara hvad detta betydde. Det var ännu mörkt, men himlen var stjernklar. Hon kunde på något afstånd urskilja en dunkel rand, som höjde sig öfver hafvet. Dess betydelse kunde ej missförstås; det var svenska vallen, det var kusten af Östergötland. Briggen Andromeda hade ankrat, sannolikt för att invänta dager vid inloppet till Norrköping, och red nu för sitt ankare i en lätt bris, som knappt krusade vattenytan. Parainens förutsägelse hade gått i fullbordan: sydvesten hade i kustens närhet gått öfver på syd och tillåtit briggen att hastigt närma sig målet för sida-vind.

53 Nattluften var sval. Hagar gick in för att kasta sin kappa öfver sig och återvände till trappan. Briggens däck syntes öde; endast benet af en halfsofvande utkik stack fram öfver märskorgen. Masterna reste sig med sin |167|spöklika tackling i okända höjder och skuggade däcket. Kanonerna sofvo som lydiga barn: de behöfde ej mer sina starka surrningar. Utsigten öfver den stjernklara himlen och det mörka hafvet var praktfull. Hvarje tindrande stjerna tycktes droppa ned i vågsvallet, försilfra dyningens glittrande rygg och derpå åter försvinna i skuggan.

54 Hagar hade älskat stjernorna så långt hon mindes tillbaka. Stod hon icke i en hemlighetsfull slägtskap till dessa nattens strålande lyktor? Hade de ej varit hennes förtrogna allt från Thurholmens ensliga berg, när hon ville lära sig känna himmelens trappor? Ja, hon förstod dem, och de förstodo henne bättre än menniskor, bättre än hon sjelf. De ransakade hennes outgrundliga inre, de|15| kände den oroliga, törstande, sökande, längtande, forskande, fridlösa ande, som bodde i henne, och de visste dess mål, som hon sjelf icke visste. Hon hade vuxit bort från sin första fostermoders fromma barnatro; hon sökte icke, eller trodde sig icke mera söka den Gud, som utstrött på fästet dessa skinande verldsklot. Hon sökte med vetandets hela törst det oändliga utom henne och inom henne, men det antog icke mera för henne en personlig gestalt; det förlorade sig i tillvarons dunkla djup, i företeelsernas oöfverskådliga mångfald. Hvarifrån kom hon? Hvart gick hon? Var hon hemma från stjernorna, hvarför var hon då här? Och gick hon till dem tillbaka, hvem gaf henne vingar? Intet svar, intet fäste. Hvem var hon? Hvarför fanns hon i verlden? Hon sökte i det förgångna och i det närvarande. Öfverallt fann hon endast den flytande spånen, vågornas lekboll, stjernornas hittebarn.

55 Så underligt det kan tyckas, tänker man sådana tankar mera vid femton år, än vid femtio. Men Hagar hade icke varit ett barn på ungdomens gräns, om hon länge förmått irra i dessa öde tankerymder. Hon stirrade på den stora, klara stjernan, hennes lifs stjerna, med hvilken hon varit förtrogen allt sedan augustiqvällen på berget vid Hållviken. – Svara mig, du, ty du måste veta det! ... Stjernan såg tillbaka på henne och liksom flöt in i henne. Hon tyckte sig simma i ljus; hennes tankar förlorade sig åter i halfvakna drömmar ...

56 Stjernan – icke hon på himmelen, utan hon, som flutit in i den drömmande flickans själ – fick ord och sade till henne:

57 – Jag är din och din broders stjerna och ännu en tredjes. Utan mig skulle du hafva förgåtts i vinternatten, förrän du skådat dagens ljus. Utan mig skulle du hafva bundits i vanmakt och mörker vid den torfva, som såg dig födas. Utan mig skulle du hela ditt lif igenom vara hafvets flytande spån och aldrig finna en hamn för din längtan eller ett mål för din tillvaro. Vet du icke, att jag är ett utflöde af den Allsmäktiges kraft, som beskyddar dig, hvar du i verlden |168|går, – en stråle af Hans ljus, som skall vägleda dig i tankarnes skuggspel? lemma startSök! Sök! Sök, och du skall finna till sistkommentar, men sök i Hans ljus och icke i ditt, ty ditt eget är mörker! Se, jag har gifvit dig din första bok, och jag skall ännu gifva dig många. Men|16| mitt väsen är kraft och icke kärlek; begär ej, att jag skall gifva dig hvad jag icke är utsänd att gifva. Sjelf må du göra dig deraf förtjent; jag lemnar dig nu. Se, den tredje, som jag beskyddar, är nära, och jag har gifvit denna ande i stoftet samma gåfvor som dig, med större makt att bruka dem i den Allsmäktiges tjenst. Spegla dig i din motbild, men tag dig till vara; makt är missbruk! Farväl!

58 Morgongryningen ljusnade i fjerran vid Lifflands kuster, stjernorna bleknade bort, och ännu sof Hagar, hafvets irrande spån, i trappgången till Andromedas kajuta.

2. I Kolmordens skog.

De stodo hotande, öga mot öga, som två örnungar, hvilka stött vingarne mot hvarandra i flygten.

59 – Hitåt! lemma startEn avant!språk: franskakommentar ... Der ... i enrisbuskarna! ... Axelson, genskjut honom! Hvar är Martens? Ah, de odågorna, alla blifva de efter! ... Ser du honom? Han måste vara der. Han hade varit såld, om ej de fördömda buskarna skymt honom ... Locka hit Bella, drif honom ut! ... Jag skall låta hänga det infama kopplet, som drifver harar, när jag har mickel på tjugu steg ... Hvad? Du ser ingenting? ... Der ... der! Fyr! ... Bom? Skjuta på spindelväfvar! ... Han försvann mellan stenarne ... lemma startAdieu, mon plaisir!språk: franskakommentar

60 Den lätta röken af två skott höjde sig i luften, medan en smärt, gul skepnad, som knappt kunde urskiljas mellan höstens gulnande löf, slank qvickt uppför den nära skogsbacken.

61 Orden voro en flickas, som till häst banade sig väg öfver vindfällen och snår i Kolmordens skogar. Hennes kinder blossade, hennes svarta barett hade bortsopats af en hängande gren; hennes upplösta hår fladdrade fritt|17| under den häftiga ridten. Hon märkte icke, att hennes löddriga häst, som stegrade sig för sporren, hade vrickat sin ena framfot.

62 – Hvad nu, Caballero?tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor hon, under fåfänga försök att sporra sin vackra, haltande andalusier uppför backen, der villebrådet försvunnit. – Du vill intet, du? Men jag vill! – Och hon lade en otålig, förnärmad herskarinnas hela tonvigt på detta jag.

63 Åter stegrade sig andalusiern och denna gång så häftigt, att en mindre van |169|ryttarinna blifvit ohjelpligt kastad ur sadeln. Den unga flickan gaf honom slag på slag med ridspöet, lika som hade sporren icke trängt nog djupt in i hans blödande sida. Men förgäfves. Det ädla djuret skälfde i alla leder och kunde icke förmås att taga ett steg framåt.

64 Hon steg af och höjde ånyo sitt smidiga spö, när ridknekten, som åtföljt henne trettio steg på sidan, närmade sig.

65 – Caballero haltar, han har vrickat sin venstra framfot,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte knekten vördnadsfullt.

66 Det höjda spöet sänktes utan att slå, och ryttarinnan genmälde, skrattande för att dölja en känsla af blygsel:

67 – Haltar han? Mickel har tur i dag. Hela naturen har anlagt hans gula livré, och se, nu har han bitit min häst i foten! Hvar är kopplet? Och hvar äro jägarne?

68 – De följde hundarna, som drefvo upp haren, när nådig fröken såg räfven och vek tvärt åt sidan. Nådig fröken rider så, att ingen der lätteligen följa kan. Jag råkade vara närmast.

69 – Godt, Axelson. Hvad skola vi nu göra med Caballero?tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog flickan, i det hon räckte tyglarna åt knekten och kastade sig vårdslöst ned på en mossklädd sten, medan hennes barm ännu höjde och sänkte sig efter ridtens ansträngning.

70 Herr Klas och jägarne torde hört skotten,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde knekten, – men det lemma starttöfvarkommentar allt, förr än de hinna hit. Vill nådig fröken lemma startvara så nedrigkommentar och rida min häst? Morsker lyder lemma startnogkommentar tygeln och bär så lätt som en vippgunga. Jag skall ombyta sadel och leda Caballero till staden. Han lemma startlärer fullerkommentar få stå en eller två veckor i stallet.

|18|

71 Den unga flickan sträckte ut handen efter en rönnbärsklase, som hängde i närheten, smakade på bären, men fann dem sura och kastade bort dem. Hennes lifliga drag antogo ett gäckande uttryck.

72 – Så? Du tror, att herr Klas skall finna mig, när han hört skotten? Men om han intet finner mig? ... Jag tager din häst, Axelson, ... nej, du behöfver ej byta om sadel ... och rider ensam till staden. Led Caballero hvart du behagar. Och när du möter våra jägare, så säg dem, att du funnit mig kastad ur sadeln och död någonstädes i en bergsklyfta. Hvad händer ej på en räfjagt? De finnas nog, som sjunga lemma startte deumkommentar för denna nyheten. Håll god min, se ömklig ut, och pressa fram några krokodiltårar ... Åh, det blir gudomligt; du skall sedan berätta mig huru de grimasera! En skön lifvakt! Kungen i Frankrike har ej en bättre. Ja, gör så, Axelson, du skall få en guldkedja, om du skrämmer dem från förståndet.

|170|

73 – Intet kan nådig fröken rida ensam till staden i den stiglösa skogen, och mig kan detta lemma startputsetkommentar kosta min hals,tomtkonsekvensändrat/normaliserat understod sig den bekymrade knekten att invända.

74 – Din hals? Nå, än sen? Det finns skrikhalsar nog i Sverige dig förutan. – Och flickan skrattade så uppsluppet gladt, som man endast skrattar vid femton år.

75 – Skulle jag lemna nådig fröken allena! ... Det är si och så med Kolmorden, som hvar man vet. Folk säger, att när här är mörkt, hör en sitt namn ropas i alla buskar, och i solsken rumstera här lemma startstigmänkommentar ... Den, som här gångar in, gångar intet så lätt ut igen ... Han kan hittas nedgräfd i mossen.

76 Flickan reste sig och höjde, halft hotande, halft skrattande, ridspöet.

77 – Lyder du, eller lyder du intet? Hvartåt är staden?

78 – Vi hafva marmorbruket i öster, Bråviken i söder och Björnsnäs i vester, rätt till höger om solen. Derifrån går vägen till staden rätt söder ut. Men dit är en god mil och intet annat än villsamma gångstigar ...

79 I stället att svara, omladdade jägarinnan sitt gevär, kastade det öfver skuldran, steg med ett lätt hopp i knektens sadel och var i begrepp att rida sin väg, när hon erinrade sig, att ett intåg i Norrköping på detta sätt,|19| i en manssadel, dock ej vore rätt förenligt med hennes rang och qvinliga värdighet.

80 – Byt om sadlarna!tomtkonsekvensändrat/normaliserat befalde hon och steg åter ned.

81 Knekten nödgades lyda. Innan kort såg han sin unga herskarinna aflägsna sig i lemma startmunterkommentar skridt på hans Morsker, följande en knappt märkbar gångstig åt vester, i det att hon skrattande förnyade sin förra befallning:

82 – Vid ditt lif, Axelson, kom ihåg, att jag är död i en bergsklyfta! Gif akt på grimaserna! Tänk på guldkedjan!

83 – Hon död i en bergsklyfta!tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade knekten förargad. – Är hon kollrig? Hvad är detta för lemma startledingenskommentar konster! Jäkeln, det har skogsrået satt i henne! De skulle slå mig på fläcken i jern; jag skulle kantänka hafva tagit mutor af påfven och skuffat henne i klyftan. Och innan de blifvit underkunnige om lemma startcausankommentar, som herr Klas brukar säga, skulle de i blanka rappet hafva slagit mig brun och blå och hängt mig som en galen hund i närmaste ek. »Nä, inte för ölt smör i Smauland»konsekvensändrat/normaliserat, sa’ göingen. Jag binder Caballeron vid rönnen, lemma startefterkommentar han intet kan gå, och gifver mig af, allt hvad lemma startskacklarnakommentar bära, till följet. Vi måste få fatt henne, innan något otyg händer för hennes upptåg i denna förbannade skogen. Fy, fulingen, lemma starthär är ramtkommentar!

84 Medan Sven Axelson skyndade, illa till mods, att uppsöka jägarne, blir det tid att följa den unga ryttarinnan på hennes äfventyrliga ridt i den illa |171|beryktade skogen. Kolmorden var då och långt in i nyare tider det mellersta Sveriges vidsträcktaste, oländigaste skogstrakt, sträckande sig öfver sydvestra delen af Södermanland och nordöstra delen af Östergötland ned emot Bråviken. Denna vildsköna, men ofruktbara och glest befolkade nejd ansågs vimla af vettar och erbjöd i verkligheten en fristad åt mången lemma startskogsriddarekommentar, som hade sina skäl att icke nalkas städerna Nyköping och Norrköping allt för närgånget.

85 Det var en halfklar septemberdag, ungefär middagstiden; luften sommarlikt varm och strålande lugn efter regnbyar, som rasat de förra dagarna vid Östersjöns kuster. Ryttarinnan fortsatte sorglös sin ridt i den anvisade riktningen, gnolande på en tysk ballad, mera för tidsfördrif än för nöje, ty hennes osäkra röst förrådde inga|20| musikaliska anlag. Hon andades med välbehag skogarnas barrdoft; hon kände sig lätt om hjertat och glad till mods. Jagtens spännande otålighet var förgäten; här var frihet från alla band, ingen odräglig vakt, ingen snärjande konvenans. Hvem anmärkte här, om hon blottade i värmen sin skuldra eller gaf fritt lopp åt sina sjelfsvåldiga nycker? Band efter band löste sig i hennes enkla, nästan lemma starttarfligakommentar riddrägt, och hon såg sig icke tillbaka, när hon tappade under ridten sin ena sko, likasom hon förut tappat baretten.

86 Om hon varit en älskarinna af naturen, hade hon troligen stadnat vid någon af dessa fängslande utsigter, hvilka nejden erbjöd, der den täta skogen stundom afbröts af en dalgång, genom hvilken en bäck sorlade och ett förtrollande perspektiv af höjder och lemma startdälderkommentar öppnade sig. Men hon red förbi, utan att bevärdiga sitt lands skönhet med en blick. Hon framtog en bok i duodesformat, med permar af pergament. Hon försökte att läsa, der marken var jemnare, men det lyckades henne icke. Hon försjönk i tankar, som ofta stördes af nödvändigheten att böja undan en hängande gren af slokbjörken, att återfinna gångstigen, som förlorade sig i snåret, eller att spränga öfver en mötande sumptrakt, en stängande skogsbäck. Hvad tänkte hon? Tankarne funno inga ord, men ett desto lifligare minspel, som beständigt förändrade hennes rörliga anletsdrag. Än skrattade hon högt, än slog hon vredgad trädstammarna med sitt ridspö, likasom ville hon bestraffa en förolämpning, än åter stadnade hon för att lyssna, om någon förföljde henne. Man kunde ej misstaga sig om denna flickas häftiga lynne och rika inbillningskraft, men hon tycktes vexla gestalt med hvarje rörelse. Nästa ögonblick kunde man åter se henne kall och lugn beräkna den väg, som snarast borde föra henne genom den villsamma skogen.

87 Hon behöfde en säker blick. Gångstigen, i början tydlig, förlorade sig |172|snart mellan mosstufvor och dungar af ormbunkar eller enris, för att åter blifva märkbar på andra sidan om ett snår eller en bergklack. Hon borde icke vara långt från Björnsnäs, och ännu visade sig intet spår af menniskoboningar, icke ett gärde, icke en lada, icke en koskälla. Några hvitnade ben lågo vid sidan af gångstigen. Var det djurs eller mördade menniskors ben?|21| Ryttarinnan skrattade åter, – hon skrattade ofta. Axelson hade lyssnat på löjliga folksägner. Hon kände sig icke det minsta rädd, men hon öfvertygade sig, att der var krut i lemma startfängpannankommentar på hennes gevär.

88 Då hördes på afstånd ett hundskall. Det var Bella, som åter uppdrifvit en hare. Axelson måste ha uppnått jagtsällskapet. Man jagade icke mer, man sökte henne, död eller lefvande. Om den dumme knekten dock förstått att uppskrämma jägarne, såsom hans ordres lydde! I alla händelser skulle de ej finna henne utan hatt och sko, de skulle darra för hennes lif och för sina egna. Hon påskyndade ridten.

89 Skogen blef åter tätare, snåren ogenomträngligare, gångstigen var förlorad. Hon nödgades stiga af och leda sin häst mellan trädstammarna med solen till vägvisare.

90 Nu kom hon till en å, som var för bred för ett hästsprång. Ingen bro; stranden var sumpig. På åns andra strand stod en trasig pojke, metande foreller. Hon tillropade honom att anskaffa en båt. Han förstod henne icke; han betraktade henne förvånad och stum. Hästtramp och röster hördes ej långt bakom henne i skogen.

91 Hon framsökte en liten börs ur sin lemma startkjolsäckkommentar och kastade öfver ån en silfverdaler, som nedföll vid gossens fötter. Nu förstod han henne, sprang ett stycke långs stranden och tecknade, att hon borde följa honom. Hon red efter anvisningen, kom till ett vadställe och var snart öfver på andra sidan. Här öppnade sig en smal körväg; hon följde vägen och nalkades en kolmila. Kolaren stod vid milan och betraktade henne, lika förvånad som gossen. Hon hann icke fråga honom, förföljarne voro redan vid ån. Hon gaf hästen sporrarne och fortsatte sin brådskande ridt.

92 Skogen glesnade, en hägnad, en åkertäppa, en bondgård visade sig. Hon tänkte ett ögonblick på att fly till gården, men ändrade plan och jagade framåt, utan att dröja. Nej, de skulle ej fånga henne; hon skulle före dem uppnå staden, om hon ock skulle rida ihjel Sven Axelsons Morsker.

93 Då öppnade sig en vid utsigt öfver Bråvikens vattenspegel, som skimrade i solskenet. Icke en krusning störde dess blanka lugn. En örlogsbrigg låg ankrad tätt invid en lastbrygga för kolpråmar och torkade sina våta segel.|22| Denna syn ingaf ryttarinnan nytt mod. Uppnådde hon icke staden, ville |173|hon låta hästen löpa och sjelf söka ett gömställe. De skulle ej fånga henne; denna triumf ville hon icke unna dem.

94 Hon fortfor att jaga hejdlöst framåt, när, vid en tvär krökning förbi en klippa, hästen skyggade åt sidan för ett föremål, som låg utsträckt i gräset vid klippans fot. Oförberedd på denna hastiga vändning, vacklade ryttarinnan i sadeln och föll handlöst i armarna på det liggande föremålet, en flicka, såsom hon sjelf.

95 Fallet var lika häftigt, som oväntadt. De båda flickorna stötte sina hufvuden mot hvarandra, och den främmande uppgaf ett rop af förskräckelse. Ryttarinnan släpades ett stycke med foten intrasslad i stigbygeln, men lyckades göra sig lös och reste sig genast derefter med af vrede purprade kinder.

96 – Du der, du, hvarför skrämmer du min häst? – Och det vredgade ordet åtföljdes ögonblickligen af ett slag med ridspöet, som lemnade en röd strimma på den slagnas blottade hals.

97 Den främmande flickan hade icke förr hemtat sig från sin bestörtning, innan hennes vrede upplågade lika hastigt som ryttarinnans. – Och du der, – slår du mig för att du rider som en galning och icke ser framför dig?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade hon, lika blossande röd, i det hon ryckte till sig ridspöet och försökte att bryta sönder det. Men spöet var af flätad rotting med silfverskaft och brast icke, när det böjdes.

98 – Våga att slå mig en gång till!tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor den förorättade i samma uppretade ton.

99 De stodo några ögonblick hotande, öga mot öga, som två örnungar, hvilka stött vingarna mot hvarandra i flygten. Båda befunno sig på samma gräns mellan barnet och ungmön, 15 eller 16 år; båda häftiga, stolta, djerfva, båda mätande hvarandra med samma mörka, blixtrande ögon. Det var yttre likhet och inre själsfrändskap mellan dem; jägarinnans riddrägt var knappt dyrbarare, än den obekanta flickans svarta lemma startkamelottsklädningkommentar, och båda röjde nästan samma likgiltighet för den vårdade lemma starttoilettkommentar, som vid deras ålder vanligen är af så mycken vigt. Lika utbildad för sin ålder, var den obekanta flickan längre till växten och hennes drag mera regelbundet vackra, hvilket företräde|23| ersattes af ryttarinnans säkrare hållning och den öfverlägsna bestämdhet, som röjer vanan att befalla och blifva åtlydd.

100 Axelsons skrämda häst hade galopperat bort med den toma sadeln. Det var så lugnt, så tyst, att icke ett löf prasslade, icke ett vågsvall sorlade mot strandens kiselstenar. I detta tysta lugn hördes nu trampet af hästhofvar på vägen.

101 – Göm mig! Göm mig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade ryttarinnan plötsligt, i det hennes |174|vrede ögonblickligt gaf vika för en barnslig otålighet att ej blifva upptäckt af detta jagtsällskap, som hon föresatt sig att trotsa. Och när den andra stirrade på henne, utan att förstå en så obegriplig begäran, sprang hon hastigt bakom en hasselhäck, som betäckte sluttningen och dolde henne för de förbifarande. Nyfiken, men med lika förändrade känslor, lemma startafbidadekommentar den andra hvad nu skulle följa.

102 En ryttareskara närmade sig på körvägen. Det var sex eller åtta grant utstyrde herrar, åtföljde af sina ridknektar. Efter dem redo två kammartärnor i bedröfligt skick, krampaktigt hållande sig fast vid hästarnes mahn. Efter dem följde åter två andlösa, förskrämda, adeliga jungfrur med sina kavaljerer och sin betjening. Hela denna skara af mer än 40 jägare och jägarinnor följde den flyendes spår, som förrådts af kolaren. Lyckligt nog för den flyddas inkognito, hade hundarne kopplats i skogen och blifvit långt efter förföljarne.

103 – Har du sett drottningen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade den främste ryttaren flickan vid hasselhäcken.

104 – Nej,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade flickan, i det att hon stälde sig framför häcken, der denna var glesast. Och hon kände en lätt darrning ila genom sina leder. – Drottningen? Hvarför skulle en drottning dölja sig? Är det förräderi? ...

105 – Hon måste ha ridit här förbi,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog den förnäme herrn, i det att han tvekande höll ett ögonblick stilla.

106 – Jag ser hofspåren af Morsker. Han har skyggat åt sidan här,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte Sven Axelson, som öfverlemnat Caballero åt en kamrat och ledde på dennes häst efterspaningarna.

|24|

107 – Sicken en, var det hon?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade flickan med en mer än låtsad förundran. – Ja, hon red nyss här förbi och tog vägen åt Åby.

108 – Framåt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat lydde kommandot.

109 – Men Morsker har skyggat här!tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade Axelson envist. Ingen hörde honom. Jägare, knektar, jungfrur och tärnor galopperade vidare.

110 De hade alla en icke så liten anledning att genomleta land och rike för att återfinna den de sökte, ty flyktingen var ingen ringare person, än Sveriges unga drottning Kristina, då redan väl bekant för sin energi, sitt goda hufvud och sina nycker. Hvarför hon tillstält allt detta alarm med sin omotiverade flykt från jagtsällskapet, visste hon troligen icke sjelf. Hon var förtretad öfver en misslyckad räfjagt, och det roade henne att förtreta andra. lemma startMan har sagt om Kristina, att hon aldrig varit ett barn.kommentar Det är ett af de misstag, hvartill man så lätt förledes af en brådmogen utveckling. Hennes förstånd, hennes fattningsgåfva flög med fjärilvingar snabbt öfver barndomens råmärken, men |175|i lynnets grund och i förmågan att beräkna handlingens följder hade hon följt barndomens utvecklingslagar. Och nu skulle hon snart fylla 16 år; nu kände hon, vid ungdomens portar och med dess frihetslystnad, hela kontrasten mellan det tvång, hvarunder hon ännu måste böja sig, och den nästan enväldiga konungamakt, hvartill hon ansåg sig född. Denna omgifning, som på samma gång smickrade och omsnärjde henne, skulle erfara, lika godt huru, att hon hade en vilja för sig och kunde handla derefter. Misstrogen var hon dertill. Hon hade fått den föreställningen, att visse maktegande ej ogerna skulle se, om något olycksfall drabbade henne, hvarefter de kunde styra Sverige henne förutan. Och det roade henne att gäcka sådana förhoppningar.

111 Nu framträdde hon från hasselhäcken med ett harmset utrop öfver det bakvända, nötaktiga sätt, på hvilket Axelson hade utfört hennes befallningar. Hon var icke så sparsam på grofva uttryck, som man kunnat förvänta af hennes rang och uppfostran, den unga Kristina. Hon hade lärt något också af ridknektarne, efter hon ju red som en pojke i sadeln och visade en så utmärkt skicklighet i alla kroppsöfningar.

|25|

112 – Jag lurade dem!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den andra flickan, som, i första förtjusningen öfver sin lyckade list, glömde hvem hon hade framför sig.

113 – Åh, du skulle ej spela illa i en fransk komedi, du!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade drottningen, i hvars lifliga, ombytliga håg den senare väntjensten hastigt utplånat den förra vreden. – Värker ditt hufvud?tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade hon, när hon såg, att flickan tryckte en våt näsduk mot tinningen.

114 – Intet mycket, men nog var det hårdt mot hårdt, när vi två stötte samman. – Och hon hade så när tillfogat: Värker icke ditt hufvud? Men nu ihågkom hon det otroliga, att hon hade en drottning framför sig, och nedstämde den förtroliga tonen till en ödmjuk fråga, om den nådiga fröken skadat sig. lemma startDrottningen var den enda, som då hade rätt att kallas fröken, hvilket var det vanligaste tilltalsordet vid icke officiela tillfällen. Ännu kallades adelns döttrar jungfrur.kommentar

115 – Tror du, att mitt hufvud är af kork?tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde den unga drottningen muntert. – Men herrarne der skola finna min lösa häst och vända tillbaka. Visa mig en utväg att komma till staden före dem!

116 – Nådig fröken skulle låta ro sig dit.

117 – Ro? Det är bra. Hvar får jag en båt?

118 – Andromeda ligger vid lastbryggan. Jag skall begära en båt af herr Herman.

119 – Godt. Säg, att jag befaller nu genast en båt med sex roddare och två marinsoldater till min eskort! Hvarför har ej Andromeda gått upp till staden?

|176|

120 – Vi fingo på morgonen stiltje och motström. Det var omöjligt att komma längre.

121 – Alltså en båt. Skynda dig! Tror man dig intet, så tag här min ring! Men intet ord, att jag fallit! Den eländige Morsker, jag skall låta skjuta honom! Intet ord derom, förstår du? ... Vänta! Din hatt och din högra sko! Jag har tappat mina i skogen.

122 Läsaren har redan anat, att det var nattens barn Hagar, som begagnat Andromedas ofrivilliga rast för att andas landtluft i bryggans närhet och derunder råkat ut för detta sällsamma möte. Och Hagar var genast färdig. Barfota och utan hatt, sprang hon till örlogsbriggen att utföra drottningens ordre.

|26|

123 Denna begagnade tiden att ordna sin drägt i det möjligast presentabla skick. Kristina var lika mån om sin kungliga värdighet, som hon var likgiltig för toilettfrågorna, när en sträng konvenans icke fordrade det.

124 Ajusteringen var så fumlig och brådskande, som man kunde förvänta af en prinsessa, hvilken hvarken vants att betjena sig sjelf eller bryr sig om huru det lyckas. Klädningen tillknäpptes och utslätades med några hastiga handstrykningar, men behöll än här, än der ett strå eller ett löf från skogen. Håret uppknöts så godt det i hast lät sig göra. Hagars hatt och sko passade förträffligt, men skon hade klackar enligt dåtidens bruk, och Kristina tålde ej klackar. Utan betänkande uppdrog hon sin jagtknif ur kjolsäcken och var upptagen af det mödosamma arbetet att bortskära klacken, när Hagar återvände, följd af herr Herman Fleming.

125 – Slupen afbidar eders majestäts vidare ordres,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmälde herr Herman med styf sjömanshonnör.

126 – Godt, jag är strax färdig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade drottningen med en vårdslös helsning. – Hjelp mig du ... Hvad heter du?

127 – Hagar.

128 – Hjelp mig med klacken, du! Sådant dumt påhitt att göra menniskor halta! – Och Hagar förenade sina bemödanden med drottningens att bortskära klacken. Men klacken var fäst med jernpliggar och motstod deras anfall. De måste anlita den förvånade sjömannen, som ändtligen lyckades afskära det motspänstiga föremålet med den framgång, att en bit af skon delade klackens öde.

129 – Nu kan jag gå,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade drottningen tillfredsstäld, profvande skon. – Se här, barfot! – Och hon räckte Hagar ett guldmynt.

130 Hagar kände sig förödmjukad.

131 – Med nådig frökens tillåtelse vill jag gifva den granna penningen åt Norrköpings fattiga,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade hon.

|177|

132 – Är du högfärdig? – Och Kristina genomborrade sin medtäflerska i stolthet med en blick af förakt.

133 – Min sko vore ej värdig en så hög ära, om den såldes,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar, i det att hon återlemnade den kungliga ringen.

|27|

134 Drottningen vände henne ryggen och tog Herman Flemings arm för att gå. I detsamma trampade hon på en bok. – Jag har tappat min Tacitus,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon.

135 Fleming böjde sig ned, lemma startupptog boken och räckte henne åt drottningen. – Det är Tacitus,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte han, grimaserande med sitt trumpna löje och en blick på Hagar, ty han igenkände det våta föremålet från Andromedas förstäf.

136 – Men detta är icke min bok!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Kristina. Denne romare var vackrare inbunden, än hennes egen.

137 – Förlåt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Hagar, – han är minkommentar.

138 Om hon vid dessa ord röjt det aflägsnaste spår af triumf eller högmod, hade de åter stött kant mot kant, och den lärda unga drottningen skulle lika litet förlåtit en täflan i lärdom, som en täflan i stolthet. Men hvad än Hagar kände, förstod hon att dölja det. Hennes ord voro en skolflickas, ingenting mer.

139 – Och du läser Tacitus?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade drottningen; – samma fråga, som Fleming gjort.

140 – Det är mycket der, som jag ännu ej rätt förstår,tomtkonsekvensändrat/normaliserat lydde det kloka svaret. Tacitus har alltid, för tankens djup och uttryckets koncentrerade korthet, ansetts såsom en af de mest svårläste romerske häfdatecknare. Kristina visste detta af egen erfarenhet.

141 – Du kan följa med mig till staden,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon, åter ögonblickligt omstämd. – Jag vill se huru du reder dig med den benige herren.

142 Anblicken af några ryttare på afstånd påskyndade drottningens steg. Innan kort satt hon i slupen, som med snabba årtag förde henne till Norrköping. Fleming och två marinsoldater hade äran eskortera hennes majestät till staden. Hagar bevärdigades med en plats på slupens förtoft och besvarade några flyktiga frågor om sin person. Svaren glömdes lika hastigt som frågorna; hafvets spån dref åter ut i okända böljor.

143 Presidenten Kurk med familj hade nyss vid en lukullisk middagsmåltid sökt återhemta sina krafter efter sjöresans besvärligheter, när de öfverraskades af betjeningens rop, att drottningen var på lastbryggan. Hon skulle måhända hedra briggen med ett besök. Hvad ville de göra i sin lemma startdeshabillékommentar? De riskerade en titt på däcket och hunno i rätt tid uppfånga en skymt af en |178|viftande näsduk|28| i slupens förstäf, när den kungliga gästen redan var långt ute på Bråviken.

144 – Det är Hagar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade lilla Katarina Kurk, som tio år derefter blef drottningens hofjungfru.

145 – Hagar? Omöjligt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat försäkrade presidenten. – Hon är i skogsbacken. Jag har skickat Pape att kalla henne till måltiden.

146 – Du öfverser alltid med hennes försummelser,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte presidentskan.

147 – Här kommer Pape ... Nå?

148 – Hagar bad mig anmäla för hans nåd, att hon fått befallning följa hennes majestät till staden. Jag hann med möda kasta åt henne ett par skor,tomtkonsekvensändrat/normaliserat rapporterade hofmästaren, som nu hade återvunnit hela sin lemma startofficiösakommentar värdighet.

149 Presidenten kunde icke undertrycka ett smålöje. – Sofi,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han till sin maka, – det skulle icke förundra mig, om skickelsen en gång fört dessa två snärtor tillsamman. De äro som stöpta i samma degel och dessutom födda samma natt. Men känner jag dem rätt, skola de icke länge förlikas. En drottning och en tattarunge! Ödet kan skämta rätt sällsamt ibland ... Pape, anskaffa en säker båt! Vi skola låta ro oss till Norrköping.

3. Spartanskor.

Afundas icke en drottning! Jag vet det nu ... jag har debuterat i dag.

150 Förutom de sex första barndomsåren, är måhändaoriginal: måhånda året 1642, Kristinas sextonde, det som är minst kändt och minst omtaladt af denna drottnings brokiga lif. Hon var icke mera det underbarn, som väckt så mycken uppmärksamhet, men ännu icke den ungmö, som snart skulle förvåna verlden. Hennes studier voro afslutade, hennes|29| karakter i görningen. Hon var arftagarinna till en krona, som med hvarje seger tilltog i glans, men hon bar den icke ännu, dess makt tillhörde riksförmyndarne; hon sjelf stod väntande i dess skugga. Hennes personlighet syntes nästan glömd för hennes värdighet, som ej kunde glömmas. Allas blickar voro riktade på kriget i Tyskland, på Torstensons strider, faror och segrar, på lemma startdet franska förbundetkommentar och lemma startDanmarks misstänkta hållningkommentar. Men just under detta Kristinas sextonde år föregick inom henne sjelf denna obemärkta, men betydelsefulla förändring, som med makten af en naturlag flyttade drottningen-barnet, alldeles som andra vid hennes ålder, från morgonrodnaden in i det fulla dagsljuset, från barndomens drömmar och hugskott in i ungdomens brus af svällande lifskraft.

|179|

151 Norrköping, vid Motala elfs utlopp i Bråviken, var före Gustaf II Adolfs tid endast en marknadsplats för den rika östgötabygden, men växte genom Louis de Geer, kungliga privilegier och sitt gynsamma läge snabbt till Sveriges förnämsta fabriksstad. Dess 4 000konsekvensändrat/normaliserat invånare voro mot slutet af september 1642 såsom lemma startfallne ur hakarnekommentar i anledning af ett då timadt kungligt besök. Den ännu omyndiga drottning Kristina var vid den ålder, att hon borde förvärfva sig någon kännedom om sitt rike och källorna för dess välstånd. Hon anträdde en resa till Norrköping, åtföljd af rikskanslern och flera af rådet, sin lemma startöfverhofmästarinna fru Beata Oxenstjerna, gift med Karl Bondekommentar, sin kusin pfaltzgrefvinnan Marie Eufrosyne, sin jemnåriga, jungfru Ebba Sparre, samt en talrik svit. Det var dagar för nytta och nöje. Drottningen besökte jernverken, harnesksmedjan, fabrikerna och andra märkvärdigheter. Hon var lärgirig, hon frågade oupphörligt, hon ville veta lemma starttillgångenkommentar vid dessa underbara förädlingsprocesser, som det svenska jernet undergick. Slutligen tröttnade hon, alldeles som andra vid hennes ålder, och då tillstäldes för hennes nöje jagten i Kolmorden.

152 Utgången är bekant. Kammarherren Klas Wrangel, som anförde jagten, ville uppdrifva elgar, men skogen var dertill för vidsträckt och tiden för kort. Man nöjde sig med harar. Drottningen sköt från sadeln i fullt språng en jösse. Detta var icke nog, hon upptäckte räfven, räfven bedrog henne, hon bedrog jagtsällskapet, och änden blef kullerbytta.

|30|

153 När Kristina återvände till staden, syntes hon blek och utmattad. Det var dock ingen barnlek, detta fall från hästen och släpande vid stigbygeln. Hon låtsade icke derom under första ifvern att gäcka förföljarne, men när spänningen var förbi, återtog naturen sin rätt. Hon kände en olidlig värk i hufvudet, bröstet och ryggen; hon inbillade sig, med sin lifliga fantasi, att hon afbrutit ett refben. Med möda tillryggalade hon vid Flemings arm den korta vägen från hamnbryggan till De Geers hus, der hon bodde vid torget.

154 Här omhändertogs hon af fru Beata Oxenstjerna och väckte ej ringa bestörtning. Kristina älskade ej denna sin tuktomästarinna, som med alla en husmoders dygder förenade ett sträft sätt och icke dolde, att hon ogerna underkastade sig detta ömtåliga uppdrag af riksförmyndarne. Hela hofstaten kom i rörelse och skrämdes ytterligare af de återvändande jägarne, som ej kände drottningens fall eller orsaken till hennes försvinnande, men desto bättre kände Kolmordens dåliga rykte. Sven Axelson hade låtit undfalla sig halfqvädna ord om någonting, som skulle ha timat i bergsklyftan. Det skulle ha skett, men ändock icke skett: derpå blef ingen klok. lemma startHofläkarenkommentar efterskickades och föreskref åderlåtning. Intet refben befanns brutet, men |180|åtskilliga skråmor upptäcktes på rygg och axlar samt en blånad på högra tinningen. Kristina vägrade att angifva deras orsak. Man skulle icke få den triumfen att se henne straffad för en nyck.

155 Furstinnan Marie Eufrosyne var likaledes af oro och skrämsel illamående. De två kammartärnorna, hvilka medföljt för drottningens närmaste uppvaktning, befunnos halfdöda af ridten och fruktan för straff. Morsker hade återfunnits betande i en skogsbacke. Vidunderliga rykten gingo från mun till mun. Fröken Kjerstin hade blifvit bergtagen, eller hade hon med nöd undkommit stigmän. Hon hade blifvit förhexad, – »krossad», som termen lydde i folkspråket. Jägarne erinrade sig den okända flickan, som ledt dem på villovägar åt Åby, och funno henne skäligen misstänkt. Hon måste förhöras. Men hvar finna henne?

156 Hon fanns icke långt borta. Ingen hade haft tid att tänka på Hagar. Okänd i ett främmande land, vågade hon icke tränga sig in i drottningens bostad och satt,|31| väntande vidare befallningar,original: bafallningar, på trappan till huset. Här igenkändes hon af Sven Axelson. Han hade ej glömt, att Morsker skyggat vid det ställe, der flickan stått invid hasselhäcken.

157 Hagar öfverraskades oförberedd, frågades, men behagade icke svara. Hon ihågkom drottningens lifliga önskan att dölja sitt äfventyr och förteg ståndaktigt allt, utom den befallning hon fått att medfölja till staden.

158 Hon fördes till fru Beata, som tog henne för en finsk kammarpiga. – Så ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den stränga frun, sedan hon fått veta hvad hon trodde sig behöfva om Hagars person. – Du är finska, du? Vet du hvad man säger om dig? Man säger, att du är en trollpacka, som understått dig att bruka onda anslag. Och vet du huru man straffar trollpackor? Man piskar dem med ris och bränner dem på bål. Betänk detta, du illmariga stycke; ljug icke, svara på mina frågor! Hvad har händt fröken Kjerstin i skogen? Hvarför återfanns hennes häst med tom sadel? Hvarför är hon sårad? Hvarför ljög du för herr Klas, att hon ridit till Åby?

159 – Jag trodde, att jägarne hade ondt i sinnet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade flickan på sista frågan, utan att inlåta sig på de öfriga.

160 – Nå, vidare! Jag vill veta hvarför fröken är sårad och hvem som sårat henne.

161 – Hon har törhända stött sig mot träden. Der är svårt att rida i Kolmordens skog.

162 – Undflykter! Du vet mer än du vill bekänna. Får jag svar eller får jag icke?

163 Hagar teg.

164 – Axelson, hemta ris!

|181|

165 Axelson var ej sen att hemta ett hasselspö, som i den gamla goda tiden alltid fanns till hands för loflig husaga. – Nå,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade fru Beata betydelsefullt, – får jag nu svar?

166 Hagar fortfor att tiga. Den, som mins Hagar och Bennu i Kaskas torp, vet, att Dordej aldrig vågade hota dem med ris, emedan de deraf blefvo blott sjufaldt värre.

167 – Apollonia,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor fru Beata till en handfast kökspiga, som stod nyfiken i dörren, halft skrämd, halft lemma startjubilerandekommentar öfver den unga trollpackans rättvisa näpst, – lös upp flickans klädning och blotta hennes skuldror!

|32|

168 Apollonia närmade sig. Hagar sprang tillbaka, grep en väfsked, som stod vid väggen, och utropade: – Våga att röra mig! Jag är här på drottningens befallning, och ingen annan än hon har rättighet att förhöra mig!

169 Drottningen var visserligen omyndig ännu och stod under sin öfverhofmästarinnas tukt, men hon var dock en drottning. Fru Beata besinnade sig. – För hexungen till källaren, och tillboma dörren! Hon begär ransakning; hon skall få den, så det hviner om öronen. Du der,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade hon till flickan, – tänk på lemma startprofossenkommentar! Och tänk på bålet! När du betänkt dig, så bulta i taket! Man skall höra dig i köket, och jag vill då se, om jag kan göra något för dig.

170 Hagar fördes trotsig, men utan motstånd, till husets källare, under hvars fuktiga hvalf hon knappt kunde stå rak, och instängdes på förbättring. Fru Beata hoppades, att hon snart skulle falla till föga. Adelns privilegier gåfvo den stränga, men rättvisa frun en domsrätt, som icke ens konungamakten vågade vidröra. lemma startMan omtalar, just från 1642, att rikskanslern låtit straffa en tjenare, oaktadt drottningens förbön.kommentar

171 Kristina låg i feber, förorsakad mera af nervskakningen, än af yttre eller inre kroppsskador. Ebba Sparre satt vid sin kungliga väninnas sida. – Lider du mycket?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade hon, i det att hon tvättade med lemma startblyvattenkommentar en skråma på den sårades högra skuldra, som höjde sig märkbart öfver den venstra. Den vackra Ebba kallade i enrum drottningen du.

172 – Det är ingenting,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Kristina. – Jag kom likväl till staden förr än ni.

173 – Men så du förskräckt oss! Dora ligger till sängs, Sidonia hostar blod. De stackars tärnorna redo ihjel sig af skrämsel. Hvarför red du ifrån oss?

174 – Hvarför kunde ej Wrangel uppdrifva en elg? Man ledsnar vid dessa eländiga harar. Jag fick sigte på räfven, och sedan ... det var min lust att sjelf leka villebråd. Det är godt att öfva sig. Många hundar gläfsa på kronan.

175 – Tillåt mig badda din tinning! Hvarifrån fick du blånaden der?

176 – Jag lemma startkindpustadekommentar skogsrået, och han torde ha klöst mig.

|33|

177 Ebbas bestörta uppsyn röjde, att hon icke ansåg detta alltför otroligt, när |182|i detsamma deras samtal afbröts af fru Beata. Hon fann rådligast förbjuda den febersjuka att tala. – Läkaren,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade hon till Ebba, – vill veta hvar och huru drottningen skadat sig. Har hon yppat något för dig?

178 – Hon säger, att skogsrået klöst henne,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Ebba Sparre oskyldigt.

179 – Tokprat! Men i våra dagar hör man ju mycket talas om hexekonster. Jag har tagit en misstänkt person i förvar; säg intet derom! Den sjuka bör lemnas i ro.

180 Likasom för att gäcka denna föreskrift, anmäldes kort derpå rikskansleren, och honom kunde tillträde icke förmenas.

181 Den berömde lemma startAxel Oxenstjerna, konungen utan namnetkommentar, var vid denna tid 59 år gammal. Högrest och kraftfull, med grått hår, hög panna och blå ögon, bar han ännu på kinderna ungdomens skära rodnad. Man förstod, att denne man kunde befalla: han var ju lemma start»den axel, kring hvilken verlden (läs: samtiden) rörde sig»kommentar; men han kunde äfven vara personligt älskvärd, och inför sitt konungahus var han det alltid. Han hade redan haft mer än en bäsk sanning att säga sin unga drottning, och han skulle senare nödgas säga henne långt flera; men han glömde aldrig, att han talade till lemma start»den store Gustafs dotter»kommentar.

182 Rikskansleren dolde icke sitt missnöje med Kristinas obetänksamma jagtäfventyr och kom för att säga henne det.

183 – Jag förnimmer,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – med fast mycken bedröfvelse eders majestäts ohelsa af så skadeliga nöjen och vet der intet annat råd till än att taga en lärdom af det, som nu en gång intet kan göras ogjordt. Är ock eders majestät nu lyckligen kommen till den ålder, när förståndet bör råda och I sjelfve veten huru kostbar eder höga person är att akta för hela rikets välfärd. Det är sannerligen intet så ädelt villebråd i Sveriges skogar, att ju det kunde gå upp emot en enda skråma, som eder rör, ty der som I icke akten edert eget hull i ungdomens hastiga mod, mån I betänka, att I hören med kropp och själ Gud och Sveriges allmoga till. Och jag vill nu intet hafva sagt detta till att bedröfva eder, nådigaste fröken, efter I ju liden sjelfver af skadan, det jag nu hoppas och beder till Gud, att snart skall hafva en lemma starthugneligkommentar öfvergång.|34| Utan mån I till framtida bättre eftersyn taga det gunstigt upp, såsom det kärligen och med all skyldig vördnad eder sagdt är af eder och eder store faders trogne tjenare, den intet bättre i verlden vet, än att hans nådiga drottning må komma till ett lyckosamt regemente här i tiden och till de utvaldes ro efter detta.

184 Hvarpå han med ett blidt småleende kysste drottningens hand, likasom för att afbedja hvad der kunde vara förnärmande i hans tillrättavisning. |183|Axel Oxenstjerna var så van att väga sina ord, hvilka ju på denna tid lågo tungt i Europas vågskål, att en stenograf eller en tryckpress från våra dagar icke behöft lägga en bokstaf till. Om det fanns någon dödlig, för hvilken den faderlösa Kristina kunde och borde hysa en dotters känslor, var det visserligen denne man, den främste bland hennes förmyndare, hvilken icke blott bar hennes kronas bördor, utan allt från hennes späda år varit för sin drottning en faderlig rådgifvare. Och hon kunde icke undgå att vörda honom; han var verkligen den ende, för hvilken Kristinas sjelfrådiga lynne böjde sig, den ende, som hon – ännu åtminstone – icke vågade motsäga. Men att älska honom som en fader, att böja sig med en dotters frivilliga lydnad under hans råd, det kunde hon icke. Dertill var han henne för öfverlägsen, och nyckeln till Kristinas gåtfulla personlighet, sådan denna begynte antaga bestämd gestalt i hennes sextonde år, var ingen annan än den, att hon icke tålde någon bredvid sig, långt mindre öfver sig. Hon kunde högakta, värdera, beundra, älska, ja, ända till blindhet älska den ene eller andre, som hon ansåg värdig sin aktning eller sin kärlek, ty de hafva farit mycket vilse, som sagt, att hon aldrig kunde älska någon eller något annat än sig sjelf. Men hon kunde det endast med det vilkor, att detta något eller någon var henne underlägset. Att stiga i hennes ynnest, det var icke blott att visa de egenskaper, som hon uppskattade högst, det var än mer att stå under hennes egen nivå; att falla i hennes gunst, det var att vilja vara hvad hon var eller deröfver. Hon begärde icke underdånighet, ehuru det i lynnets häftighet stundom tycktes så, ty förödmjuka sig kunde också en slaf, och hon föraktade slafvar. Hon behöfde och hon fordrade att vara denna lemma start»makalösa», som hon sedan blef, ett|35| uttryck, i hvilket man läser devisen på hennes ensliga storhetkommentar.

185 Hon satte sig upp och svarade i en lätt ton, som motsades af hennes feberglänsande ögon:

186 – Jag red för häftigt, det är trötthet och går snart öfver.

187 Rikskansleren betraktade henne forskande. Han befarade ett nytt utbrott af dessa hastiga sjukdomsfall, för hvilka Kristina varit utsatt under sina växande år.

188 – Det är rådligast att nu hvila,tomtkonsekvensändrat/normaliserat förmanade han. – Kommissarien De Geer väntar der ute att förnimma huru det förhåller sig med helsan. Hans underdåniga önskan är att i morgon hedras med sin nådiga drottnings besök på Finspång. Jag skall svara honom, att det må uppskjutas. Resan gör omak.

189 Kristina reste sig upp i bädden.

190 – Eders kärlighet lemma starttäckeskommentar svara kommissarien, att jag med nöje skall mot|184|taga hans inbjudning i morgon,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade hon. – Är fältmarskalken Horn anländ till Norrköping? Jag vill minnas, att han väntas i dag.

191 – Han anlände på förmiddagen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade rikskansleren, förvånad att se den sjuka så hastigt vid krafter.

192 – Jag önskar se honom, jemte eder och De Geer, vid taffeln i qväll klockan 7.

193 – Nej, det kan eders majestäts nu varande svaghet omöjligt tillåta,tomtkonsekvensändrat/normaliserat vågade fru Beata invända.

194 – Min svärson Horn kan få den nåden att följa till Finspång i morgon, om helsan medgifver,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte Oxenstjerna.

195 – Hvad? Eders kärlighet vill, att en så berömd hjelte, som nyss blifvit mottagen med stora ärebetygelser i Schweiz, Holland och Frankrike, på sin återresa skall vänta på företräde hos mig! Han har ej varit i Sverige sedan tretton år, och jag kan ej minnas honom; jag var ett barn, när han drog ut i kriget. Invitera honom till aftonvarden; jag är fullkomligt frisk. Och assessor Stjernhjelm, anlände han intet i går från Dorpat?original: Dorpt? Jag önskar se honom med de öfrige. Han blir nu vår antiqvarie för rikets fornlemningar; jag vill fråga honom om han kan restaurera lemma startStäketkommentar. Det är märkeliga ruiner; jag var nära att bryta halsen af mig der vid besöket i somras.

|36|

196 Hon talade fort och otåligt; det var feber i orden. Rikskansleren vexlade lemma starten betänklig blickkommentar med sin syster, men ansåg icke rådligt att nu motsäga henne. Febern kunde förvärras. Resultatet blef, att de tre nämnde herrarne skulle inbjudas till hoftaffeln samma qväll, och om drottningen, som man kunde förmoda, vore hindrad att infinna sig, skulle rikskansleren och hans syster lemma startgöra les honneursspråk: franskakommentar.

197 Men hon infann sig. Hon ville ej vara sjuk, hon ville ej vara kastad ur sadeln, ville ej anses straffad för sin obetänksamma ridt. Ingen skulle ana de fross-skakningar, som genomilade hennes leder, eller den matthetens svindel, som gång på gång hotade att beröfva henne medvetandet. Hon hade till och med låtit kläda sig omsorgsfullare än vanligt. Hon talade mycket, kanske för mycket, men hon talade klokt och, der ämnet tillät det, qvickt. Det var första gången man såg den Kristina, som skulle förvåna verlden. Rikskansleren hörde henne med undran, de öfrige med beundran. Hon hade sedan några timmar likasom vuxit. Drottningen-barnet tycktes genom någon underbar, plötslig kris hafva blifvit förvandlad till drottningen-jungfrun.

198 Presidenten Kurk, som icke dröjde att vid sin ankomst uppvakta de höge resande, blef likaledes inbjuden till hoftaffeln. Denna serverades för 14 personer. Norrköping hade den sällsynta lyckan att se kring sin drott|185|ning församlade fem män, hvilka redan voro och än vidare skulle blifva de främste representanterne för fem olika samhällsriktningar: riksstyrelsen, kriget, lagskipningen, industrin och litteraturen.

199 Det var en femtonårig prinsessas debut, och i hvilket tillstånd! Till höger om henne satt rikskansleren, till venster fältmarskalken Horn. Vid sidan af dessa grannar ville hon för intet pris förråda en svaghet, men hade iakttagit försigtigheten att behålla Ebba Sparre närmast bakom sig som uppvaktande hofjungfru. Tid efter annan lutade hon sig mot sin väns skuldra, likasom för att hviska till henne en befallning, medan hon i verkligheten behöfde ett stöd för att icke förråda sig.

200 Man talade om kriget, om Torstensons tåg mot Olmütz och möjligheten af ett förestående stort fältslag; det var en månad före lemma startandra slaget vid Breitenfeldkommentar. Horn|37| hade nyss afslagit republiken Venedigs ärofulla anbud att som generalissimus anföra dess härar mot turkarne. Kristina yttrade skämtande, att så kärt det vore att se honom i Sverige, ville hon hellre se honom i Konstantinopel.

201 – Dock ej som fånge,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte Horn.

202 – Eder kan man instänga, men aldrig kufva,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde drottningen. – Edert lif är en saga. Trollen stänga eder sju år i berget, och ni återvänder föryngrad till nya bragder.

203 – Vanan gör underverk,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Horn leende. – Finska pörten och tyska lemma startbivuakerkommentar ha den fördelen att icke skämma bort oss med mjuka bäddar.

204 – Säg intet det, fältmarskalk! Ni och edra landsmän värmen eder gerna vid elden. Ni hade hett nog vid Breitenfeld, men så var ni också konungens »högra hand».

205 – Jag håller för, att en krigare hellre mister sin högra hand, än ser den i kedjor,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde fältherren. – lemma startDet värsta i Ingolstadt var att icke få slåss för min unga drottning.kommentar En gång,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade han, – var jag nog lycklig att få göra eders majestät en tjenst. Det var, när jag hedrades med förtroendet att begära prinsessans af Brandenburg hand för salig konungen, eder store fader.

206 – När jag blir sextio år,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Kristina i samma ton, – skall jag tacka eder för min tillvaro, om den då visat sig värd att tacka för.

207 Gustaf Horn var nu femtio år gammal, icke högvuxen, men kraftigt bygd, med hängande långt, lockigt brunt hår, bruna, milda ögon, smal panna, blekgul hy, korta mustacher och ett uttryck af nästan sorgset allvar, der smålöjet, som nu upplyste hans kärfva anletsdrag, var en lika behaglig, som sällsynt gäst. Dessa finska pörten, som tillhörde hans barndomsminnen, hade påtryckt honom den outplånliga stämpeln af ett folk,

|186|

tomtkonsekvensändrat/normaliseratlemma starthvars mod är tyst, hvars lugn är hårdt,

hvars trohet trotsar dödentomtkonsekvensändrat/normaliserat.kommentar

209 Holländaren Louis De Geer, nu 53 år och sedan ett år svensk adelsman, var i lynnets allvar och lemma startoskrymtadkommentar|38| gudsfruktan Horns själsfrände, men i öfrigt så olik honom, som freden är olik kriget. Han bar en rik borgares långa, svarta, tätt tillknäppta sammetsrock och en bred, slät halskrage med två hängande silkestofsar. Några tunna grå lockar vid öronen, ett omsorgsfullt klippt helskägg och en svart kalott på den kala hjessan omgåfvo en hög panna, finhylta kinder och ett par kloka, välvilliga, lugna ögon. Det var något tillbakadraget i hans person; man hade framför sig en tystlåten köpman, som ständigt afbidade konjunkturer och förstod att begagna dem, men på samma gång ingaf förtroende genom ett uttryck af redbarhet och soliditet. Han stod just nu i underhandling med kronan om att inköpa Finspång, som han arrenderat sedan 1618, och dertill de rika jernverken kring Dannemora. En sådan storman i jernindustrin hade Sverige dittills aldrig sett. Om han kände sin betydelse, undgick denna ej heller de styrande.

210 – Ni vill lägga eder till de bästa egendomar i Sverige,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade drottningen skämtande till De Geer.

211 – När jag arrenderade dem, voro de de sämsta,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade köpmannen lugnt.

212 Herr De Geer är icke nöjd med Sverige,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll Oxenstjerna i samma ton. – Han gör affärer på Guinea-kusten och erbjuder oss att lägga Afrika under Sveriges rike.

213 Kristina kände sig anslagen af allt storartadt.

214 – Godt, herr De Geer,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon. – Håll ord, och ni skall intet finna oss lika svarta, som våra nya undersåtar. Eder hertigliga vapensköld skall prydas med en lemma startmoriankommentar i guld.

215 – Der Gud gifver nåden till,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde köpmannen, – kan något uträttas med förstånd och penningar. Jag vet endast en man i Europa, som vore nog klok och nog rik att underlägga sig Afrika, och den mannen är jude.

216 – Hvad? En ny lemma startSalomokommentar?

217 – Ruben Zevi i Regensburg.

218 – Honom känna vi alltför väl,tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrattade rikskansleren. – Han har nöjt sig med 30 procent för våra små ficklån; kan vid en annan lemma startlägenhetkommentar ock begära 50. Nej, eders välborenhet, vi äro tills vidare förnöjde med vårt Europa, allenast vi kunde det skickligen anamma|39| och sköta, men när vi behöfva mer, är det eder vi vilja skicka till Afrika.

219 Assessor Stjernhjelm, som år 1631 erhållit sitt klingande adliga namn i |187|utbyte mot det lemma starttarfligakommentar Göran Olofsson, hördes förmena, att om Sveriges rike underlade sig morianer och hedningar, vore icke heller judarne med deras penningepungar att förakta. lemma startStjernhjelm var nu 54 årkommentar, välbekant som en lärd, skarpsinnig och skarptungad domare, äfvensom författare lemma starti antiqviteterkommentar, men hittills nästan okänd som skald. Han bar domarens vida långrock och, likasom De Geer, kalott på hjessan. Håret hängde yfvigt på sidorna; mustacherna och halfskägget gåfvo honom ett bistert utseende.

220 Presidenten Kurk förenade sig i en gensaga mot judarne. De voro rättslöse i romerska riket och annorstädes trångt omgärdade i sina lemma startborgerliga rättigheterkommentar. De Geer anmärkte, att judarne i Holland gjorde god tjenst som bankirer. Samtalet blef lifligt. Ingen märkte, att drottningen ofta skiftade färg och stundom afbröt sig sjelf, likasom för att draga andan.

221 Hon hade inlåtit sig i tal med Stjernhjelm om Stäket och dess historia, när hon plötsligt grep Ebba Sparre hårdt i armen och stadnade midt i en mening. Fru Beata, hvars skarpa ögon ständigt voro på vakt, märkte rörelsen, stod upp från bordet och närmade sig drottningens plats. Allas blickar vände sig ditåt, taffelns gäster sågo frågande på hvarandra.original: hvarandra

222 Hvad var detta? Mådde drottningen icke väl? ... Det varade endast några sekunder. Sjelfve rikskansleren, som satt närmast, hann icke yttra en bekymrad fråga, förrän Kristina, lika blek som hon nyss varit röd, återtog samtalet i sin förra skämtande ton.

223 – Assessorn skall intet neka, att det spökar på Stäket. Är det lemma startGustaf Trollekommentar, som går igen? Det må assessorn veta, som sjelf håller en lemma startspiritus familiarisspråk: latin och är, så till sägande, hemmastadd i alla lönliga ting. Neka intet, att assessorn har tändt eld på en bondes skägg med sitt trollglas och när som helst kan göra en loppa till en elefant!

224 – När jag har den lyckan att rättfärdiga mig för en så lärd drottning, behöfver jag lemma startnödigtkommentar försvara mitt fattiga förstoringsglas,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Stjernhjelm, som icke|40| längesedan nödgats i ett offentligt tal rentvå sig gentemot liffländska presterskapets beskyllning för hexerikommentar och atheism.

225 – Inbilla mig det!tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Kristina muntert. – Har assessorn ett förstoringsglas, så låna det, käre, åt riksskattmästaren, att han en gång må få en glad stund i vår skattkammare! Torde ock lemma startherr Lennartkommentar derute blifva storligen nöjder att se bataljonerna ökas mångdubbelt. Den nöjdaste blir herr De Geer: han gör jernstänger af en nålsudd.

226 Klockan närmade sig 9, som då var en mycket sen timme. Måltiden slutades med en lång aftonbön, och gästerne betygade sin skyldiga vördnad med att kyssa drottningens hand. Man åtskildes.

|188|

227 – För mig till mina rum!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade drottningen till sin väninna. Hon hade endast med yttersta ansträngning förmått säga några förbindliga ord vid afskedsceremonin.

228 Ebba Sparre ledde henne till sofrummen. Der återstod ännu en pröfning och icke den, som kräfde det minsta modet. Fru Beata följde pligtskyldigast med. Hon misstänkte förställning: hon ville veta allt hvad hon icke skulle få veta. Dertill så många omständliga föreskrifter för natten, bäddens tillredning, vaktgöringen, läkemedlen, nattlampan! Dessa 20 minuter voro de mest olidliga. Hvarje ögonblick nära att falla i vanmakt, nödgades Kristina åhöra förmaningarna och besvara dem på ett sätt, som lugnade farhågorna. Hade ej detta lyckats, skulle fru Beata qvarstadnat öfver natten i sofrummet.

229 Men det lyckades. Den nitiska vårdarinnan gick, öfvertygad att blott någon matthet återstod och skulle förgå med nattens hvila. Knappt hade dörren stängts efter henne, innan drottningen svimmade så oförväntadt, att hon skulle fallit handlöst till golfvet, om ej kammartärnan, som afklädde henne, stått derinvid.

230 Skulle läkaren tillkallas? Nej ... drottningen hade förbjudit det. Starka luktvatten återkallade slutligen medvetandet.

231 Ebba,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade Kristina med svag röst, när hon samlat sina tankar, – afundas icke en drottning! Jag vet det nu ... Jag har debuterat i dag!

|41|

232 Natten blef orolig och stundom afbruten af yrsel. Kristina tyckte sig åter jaga i Kolmordens skog ... Hon red andalusiern, han sprängde med henne öfver trädens toppar och in i molnen. Hon var omgifven af purpurröda skyar, som blixtsnabbt rusade henne förbi ... högre, högre ... till solen och bortom solen! ... Högre! Högre! Då låg hon åter hjelplös på jorden; en ung hexa med svart hår ryckte från henne ridspöet och sade ... ja, hvad hon sade, det kunde ingen uppfatta.

233 När fru Beata inträdde klockan 3 på morgonen, hade drottningen nyss inslumrat. Febern minskades, andedrägten blef lugnare. Ungdomens lifskraft återtog småningom sin förnärmade rätt.

234 Utfärden till Finspång måste dock uppskjutas och företogs tre dagar senare, när drottningen var fullkomligt återstäld.

|189|

4. I källaren.

Nej ... ingen feghet!

235 Omsorgen om ett hof i en landsortsstad och dertill en ung, allt annat än lättstyrd drottning, som behagade vara sjuk, hade så upptagit fru Beatas tankar, att hon följande dag först klockan 10 på förmiddagen, när hon besökte köket för att befalla om middagsmåltiden, erinrade sig det uppträde, som der tilldragit sig dagen förut.

236 – Nå,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon till kökspigan Apollonia, – när bultade slynan der nere i taket?

237 – Hon har icke bultat, ers nåd.

238 – Hvad? Sitter hon qvar i källaren?

239 – Jag väntade på ers nåds befallning.

240 – Och har hon ej fått någon mat?

241 – Nej, si, hvad skulle hon få?

242 Fången hade blifvit inspärrad klockan 5 på eftermiddagen, 17 timmar hade förgått, och fru Beata var|42| ingen hjertlös tyrann. Hon begaf sig, åtföljd af Apollonia, att sjelf öppna fängelsedörren, medtagande paltbröd och svagdricka.

243 Den mörka, fuktiga källaren upplystes under sitt låga, hvälfda tak af en enda liten glugg, genom hvilken den kyliga höstluften strömmade in. Silltunnor och rotfrukter, inlagda i lårar, spredo en föga angenäm lukt omkring sig. Kalk låg högtals i ett hörn, våt lera uti ett annat. Krukor stodo på långa, halfmurkna hyllor; tegelgrus och skärfvor af sönderslagna lerkärl betäckte jordgolfvet. Här och der sågs en tvättbalja, en så, en half lemma startnystfotkommentar, en ogarfvad kohud och obekanta, otrefliga föremål, som blifvit i hast undanskaffade vid städningen för hofvet och hvilkas beskaffenhet man ej kunde urskilja i halfdunklet.

244 Det var unket, fuktigt och kallt. Hagars första tanke, när hon instängdes, var tanken på flykt. Det var första gången hon beröfvats sin frihet. Hon undersökte dörren, murarna, golfvet, taket, gluggen: ingenstädes en utväg. Hon stjelpte en lemma startsillfjerdingkommentar på sidan och fick så en sittplats. Hon var till mods, som ville hon kullstörta huset öfver sig, om hon förmått, men hon förmådde det icke. Tårlös och förbittrad, tillbragte hon några timmar, tilldess att hon somnade af trötthet.

245 När hon vaknade, hade det svaga dagsljuset genom gluggen försvunnit, och det var nu lemma startstickmörktkommentar omkring henne. Hon frös, hon var hungrig. Om hon dock egt ett elddon, en torrvedssticka, en lampa eller ett talgljus! Hvad |190|är en mensklig tillvaro utan ljus? Mörkret är det skrämmande obekanta, mörkret är mer än döden, det är det toma intet. Den lefvande ande, som bodde i Hagars bröst, utsträckte sina armar efter en stråle dager och fick ingen. Hon kände ett rastlöst behof att tillväxa, lära, strida och handla. Sysslolösheten plågade och förlamade henne.

246 Hon stod upp och begynte trefva i mörkret bland källarens förråd. Krukorna innehöllo inlagd lök, sallader och gurkor. Hon fann morötter, rofvor, kålrötter. Hon bet i dem, de smakade fadda, men hon åt några; de stillade hungern. Bröd stod icke att finna, ej ens mjöl eller spanmål. Om hon skulle försöka att uppbryta en sillfjerding? Hvarför icke? Det lyckades henne med mycket besvär, men sillen var salt ... Hade hon något att dricka? Hon|43| hörde vatten droppa från hvalfvet i ett af hörnen med långa mellantider. På golfvet fanns en vattengöl, men den var uppblandad med kalk. Hon vågade icke smaka på sillen och satte sig åter på fjerdingen.

247 Timmar förgingo, medan hon lyssnade på aflägsna, otydliga ljud af menniskor. När dessa upphört, gissade hon, att natten inbrutit. En hel lång höstnatt i ensamhet, tystnad, hunger, mörker och köld! Hon behöfde endast fatta en såstång, som låg bredvid henne, och bulta i taket, så skulle man höra henne ... så skulle man komma och befria henne ur detta grymma, brödlösa fängelse ...

248 Tanken derpå kom så naturlig och sjelffallen, som han ju måste komma i en sådan belägenhet. Åter kom han och ständigt åter tillbaka. Han var oundviklig, men han fann motstånd.

249 Hagar skrattade högt. – Jag behöfver blott berätta, att drottningen fallit af hästen, att hon slagit mig och att jag nära nog slagit henne tillbaka ... Men då borde jag också tillägga, att hon förbjudit mig att säga något. Hvilken triumf för den elaka frun! Hvilken lexa för drottningen, som skickat mig hit och sedan icke det minsta bekymrar sig om att jag pinas ihjel! En sådan dockdrottning! Är hon bättre än jag för att hennes far varit en konung? Hvem säger, att icke jag är af högre börd än hon? Det är något förunderligt med stjernan deruppe. Jag känner henne inom mig. Jag ser henne lysa tvärt igenom stenmurarna. Hvad är hon? Och hvem är jag?

250 När Hagar inkommit på denna tankegång, fick hennes fantasi fria tyglar. Hon kände ingen tomhet, ingen ensamhet mer. Hon var hemma i dessa gåtfulla rymder af sökande utan mål och frågor utan svar. Om de gjorde henne lycklig eller olycklig, visste hon icke. Måhända stundom det ena, stundom det andra. Hennes själ var en kameleont, som beständigt ombytte färg. Hon var lika litet poetiskt, som musikaliskt anlagd, och likväl antogo |191|hennes tankar en form af dessa beslägtade själsstämningar. Hon företog sig att sjunga. Om ej för annat, så för att fördrifva tiden.

Jag vet ej hvem jag är

Och vet ej hvart jag går,

Vet ej hvad jag begär,

Långt mindre hvad jag får.

|44|

Min stjerna, du det vet,

I himlens herrlighet,

Du outsägliga,

Oupphinneliga, tysta stjerna du!

Och i den djup’sta natt

Och i den tyngsta nöd

Så har jag dock en skatt,

Så mins jag dock ett stöd,

Men du det ensam vet

I himlens herrlighet,

Du outsägliga,

Oupphinneliga, tysta stjerna du!

253 Hon tystnade, förvånad öfver den ovana, nya form, som hennes tankar antagit. De efterlemnade en stämning, som hon ej förr erfarit: icke tankar mer, icke ens drömmar, icke ens toner, blott ett halft medvetslöst försjunkande i en oändlig harmoni, som uppfylde henne, emedan den uppfylde skapelsen. Hon hade kommit till den källa, ur hvilken diktkonst och tonkonst, vare sig skapande eller emottagande, utflöda i menniskohjertan, – detta obeskrifliga något, förutan hvilket ingen konst finnes till.

254 Åter hade Hagar tillbragt en timme under makten af dessa intryck, när hon vaknade till besinning af en brännande törst. Törsten var värre än hungern. Hennes hufvud värkte, hon skälfde af köld. Skulle man här låta henne törsta och frysa till döds? Såstången låg så nära ... Nej, ingen feghet!

255 Hon trefvade efter kohuden, som hon varseblifvit någonstädes i hörnet, och bredde ut den på golfvet för att bereda ett nattläger. Huden var torr och styf, hon lyckades svepa en flik omkring sig och somnade.

256 Men i detta fängelse fanns ingen nattro. Om en stund sprang hon upp, ty någonting hade med qvicka, mjuka lemma startfjätkommentar krupit öfver hennes ansigte och tycktes vilja inkrypa i barmen. Det var en råtta, och Hagar afskydde råttor. |192|Yrvaken trampade hon på såstången, grep den, höjde den mot taket, men kom till besinning, bortkastade åter stången och satte sig, hopkrupen och skälfvande, på sillfjerdingen för att afbida dagsljuset.

|45|

257 – Ingen feghet!tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade hon.

258 Ändtligen började en strimma af dagen gry genom den trånga källargluggen. Klockan borde nu närma sig sex på morgonen, och husfolket var i rörelse. Hon hörde röster, källarens dörr öppnades, en dräng och en piga inträdde. Drängen stälde sig att bevaka utgången, medan pigan försåg sig med dagens behof af förråden i källaren.

259 – Släpp mig ut!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade Hagar, i det att hon försökte tränga sig fram genom dörren.

260 Svaret blef en hård knuff tillbaka.

261 – Så, då,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade drängen med ett grin, mera af dumhet, än elakhet. – Är det du, som förhexat vår nådiga fröken? Flyg ut genom stenmuren, om du är af den rätta sorten! – I det samma ångrade han sin obetänksamma uppmaning, som ju en hexa så lätt kunnat efterkomma, och ropade till tjenstflickan, att hon skulle skynda sig: här vore hin lös.

262 Ingången stängdes ånyo, och fyra nya långa timmar förflöto, tilldess att fru Beata slutligen visade sig i dörren. Hon fann sin fånge orörligt inkrupen i ett hörn af källaren och insvept i kohuden, hennes enda otillräckliga skydd mot det kalla luftdraget.

263 – Sofver du?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den stränga frun med en hemlig fruktan, att hennes fånge kanhända frusit och hungrat ihjel.

264 Hagar uppreste med möda sina styfnade leder och stod dödsblek, men trotsig framför sin domarinna.

265 – Släpp mig ut!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon.

266 – Nå, det fägnar mig, att du ändtligen har kommit till förnuft,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde fru Beata, låtsande taga flickans trotsiga begäran såsom ett samtycke att bekänna. – Svara mig blott på hvad sätt drottningen skadat sig, och du får genast din frihet!

267 – Släpp mig ut! Jag har ingenting att svara,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Hagar häftigt. Den oförrätt hon lidit bragte henne utom sig.

268 – Du är hungrig. Se här, ät! Apollonia,original: Appolonia, gif den stackaren fatet och skeden; hon har ej ätit något sedan i går! – Fru Beata anslog en mildare ton, dels af medlidande, dels i hopp om en bättre verkan.

|46|

269 Hagar var i sitt vilda lynne. Hon stötte bort fatet, som föll till golfvet och krossades med sitt innehåll af rykande palt.

270 – Behåll er usla matbit! Hvad vill ni mig? Jag har intet ondt gjort, och ni |193|har instängt mig på andra dagen att frysa och svälta i detta eländiga råtthål! Ni är en förnäm fru, ni, men ni är icke förnämare än drottningen, som kallat mig hit. Jag skall klaga för henne, jag. Släpp mig ut, ut, ut! – Och Hagar grep i sitt raseri såstången.

271 Det var öfverflödigt. Den stolta och manhaftiga fru Beata, som tuktat så mången uppstudsig tjenarinna, der det behöfdes, med egen hand, stod slagen af förvåning öfver denna vilda kattunge, som syntes i stånd att klösa ut hennes ögon. Törhända blandade sig i hennes känslor en viss förlägenhet öfver den möjliga redovisningen inför hennes lätt retade kungliga skyddsling. Hon lemnade utan motstånd utgången fri och såg fången försvinna öfver torget mot hamnen.

272 Hagar flydde, hon visste ej hvart. Landet, staden, menniskorna, allt var obekant. En mötande pojke begapade henne med oförstäld undran. En vestgöte med rensel på ryggen glömde att utbjuda sina knappar och band. En skällande hund förföljde henne, en lemma startkodriftkommentar syntes hugad att pröfva mot henne styrkan af sina horn. Hon ville till presidenten Kurk och visste ej, om han fanns i staden eller hvar han bodde.

273 Då igenkände hon örlogsbriggen Andromeda, som ändtligen uppnått sin destinationsort och låg förtöjd vid hamnbryggan. Hagar flydde till briggen. Hon var räddad.

|47|

5. Bikten.

Jag har gifvit ett löfte ...

274 Drottning Kristinas korta sjukdom i Norrköping efterlemnade lyckligtvis inga andra spår, än de intryck hon behöll i det mjuka vaxet af ett ungt hjerta. Efter besöket på Finspångoriginal: Fingspång hade drottningen rest till Nyköping för att begrafva sin hofmästarinna, fru Kirstin Nilsdotter, och derifrån återvändt till Stockholm. Vid pass en månad derefter, i oktober 1642, lät Kristina kalla till slottet sin skriftefader och lärare, hofpredikanten, theologie professorn vid lemma startcollegium illustrekommentar i Stockholm Johannes Mathiæ, som hon fortfor att rådfråga om sina studier, ehuru hans regelbundna undervisning redan för ett år sedan var afslutad.

275 Det var ett förtroligt samtal vid skymningsstunden på eftermiddagen i drottningens bibliotek. Dörrarna stängda, ingen lyssnare. En spansk pudel, Fido, present af Ludvig XIII, sträckte sig makligt på mattan under skrifbordet och småskälde i sömnen. En uppvaktande hofjungfru satt ensam i rummet utanför, stickande strumpa.

|194|

276 Johannes Mathiæ var en blek, mager, af studier böjd man, hvilken såg ut att vara 60 år, ehuru han ännu ej fylt 50. Hans långa, svarta, öfver pannan benade hår hade redan, likasom hakskägget och de tunna mustacherna, begynt märkbart gråna. Hans lugna, milda blick hvilade forskande på Kristina, der han satt orörlig i länstolen, medan hans unga elev än placerade sig tätt bredvid honom, än otåligt gick fram och åter på golfvet.

277 – Jag håller för,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – att, der som nådiga fröken lemma startmed all gewaltkommentar vill studera kyrkofäderne, är Gregorius Nazianzenus för ungdomen lägligast till att börja med för hans blomster i språket.

278 – Står jag efter hans blomster!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade den kungliga lärjungen lemma startföraktligtkommentar. – Visa mig en, som kan vederlägga lemma startde reformerteskommentar villfarelser!

279 – Derom veta kyrkofäderne intet; det skall man söka hos lemma startPhilippus Melanchtonkommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde lärmästaren.

|48|

280 Kristina blef stående framför honom och sade med eftertryck:

281 lemma startCalvin och hans anhangkommentar fara dock vilse.

282 – Visserligen, mycket vilse, dock icke i trons fundamenter. Jag hoppas till Gud, att hvad der skiljer dem från oss och oroar kyrkan i hennes nuvarande kamp för lifvet skall kunna i godo biläggas.

283 – Gud bevare för det, eders vördighet! Vi för oss och de för sig. Aldrig kan en luthersk jungfru äkta en reformert prins.

284 Johannes Mathiæ smålog. Det var då dit hans elev ville komma med kyrkofäderne.

285 – Jag finner det föga troligt, med mindre än att den reformerte prinsen öfvergår till brudens lutherska tro.

286 – Öfvergå, säger ers vördighet? – Och Kristina stadnade åter med en föraktlig åtbörd. – Huru kan någon sätta lit till en menniska, som förnekar sin tro?

287 – Den menniskan kan varda bättre upplyst och gå till en bättre tro.

288 – Och ers vördighet tänker så ringa om ståndaktighet i tron! Hvad aktar Gud det, som vi kalla bättre eller sämre, allenast vi stå faste i ett uppriktigt hjertelag?

289 – Men då kan ju ock en calvinist blifva salig i sin villfarande tro.

290 – Törhända, efter ers vördighet säger det. Men kurprinsen af Brandenburg tager jag icke i lefvande lifvet.

291 Det var en offentlig statshemlighet och ett föremål för sqvallret vid alla Europas hof, att lemma startkurfursten af Brandenburg vid denna tid lemma startformligenkommentar anhållit om Kristinas hand för sin äldste son och thronarfvinge Fredrik Wilhelm, den sedan så ryktbare »store kurfursten»kommentar. Denna förbindelse var planlagd redan i drottningens späda barndom, medan hennes fader lefde, och ansågs så väl af |195|honom som af förmyndarestyrelsen vara af en ofantlig politisk vigt, emedan Sverige dermed skulle underlägga sig nästan hela Östersjöns kuster. Frågan hade uppskjutits, men stod nu för portarne, fordrande med hela sin tyngd ett afgörande svar. Ögonblicket var kritiskt; förmyndarne tvekade; på Kristinas eget ja eller nej berodde en förändrad maktställning i norden. Det var derför hon tillkallat den ende rådgifvare, för hvilken hon hyste ett fullt förtroende, icke för att lyssna till hans råd, ty beslutet var fattadt,|49| men för att beväpna sig med de skäl, som hans lärdom, klokhet och tillgifvenhet kunde utfinna.

292 Johannes Mathiæ kände sin elev och misstänkte, att bakom svaret på kurprinsens af Brandenburg frieri dolde sig andra hjertefrågor af mera ömtålig art. Han teg en stund stilla och frågade derpå försigtigt, om nådiga fröken tillkallat honom för någon samvetsbetänklighet.

293 – Intet just det,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade drottningen med en förlägenhet, som klädde väl hennes unga år, men hos henne var ytterst sällsynt. – Ers vördighet förstår, att jag intet kan mottaga kurprinsens anbud, så fördelaktigt det möjligen kan synas för riket. Skulle jag taga en calvinist? Aldrig! Hvad skulle presterskapet säga derom?

294 – Presterskapet skulle säga till prinsen: blif lutheran!

295 – Jag har sagt min mening derom. För alla riken i verlden vill jag ej förleda någon att ombyta tro. Men tror ej ers vördighet, att Brandenburgarne hafva ett besynnerligt och sjelfrådigt sinnelag? Min stackars mor har många goda egenskaper och älskar mig ömt, men ers vördighet känner hennes olyckliga svårmod ...

296 – Icke har det gått i arf till hennes höga afkomma. Prins Fredrik säges vara en förståndig ung man.

297 – Dessutom,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Kristina envist, – är det ingen lemma startvånkommentar till, att en regerandeoriginal: regrande kurfurste kan vara gemål åt Sveriges drottning. Hans hand skulle stå efter hennes krona och intet sluta förr än han den anammat. lemma startKonung Sigismunds tider voro då snarligen att förvänta.kommentar

298 – Att det förebygga, är regerande drottningens och riksens råds sak. Jag fattige tjenare tillåter mig intet att i detta ärendet spå, men väl vet jag en annan betänklighet, som der står emellan min nådiga fröken och kurprinsen af Brandenburg.

299 – Hvad är det? Jag beder eders vördighet, förtig det intet, mycket hänger derpå!

300 lemma startNådig fröken och kurprinsen äro syskonebarnkommentar.

301 Kristina skiftade färg. Detta skäl ingick icke i motiven för hennes tillämnade afslag.original: afslag

|196|

302 – Jag vet, jag vet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon och gick åter häftigt fram och tillbaka. – I dag säga presterne så, i morgon säga de ett annat. Aldrig hade jag trott, att ers vördighet skulle åberopa sådana skäl.

|50|

303 – Det är mångas mening,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde theologen lugnt.

304 Äro vi katoliker? Är detta förbjuden led, huru kan då kyrkan gång efter gång gifva dispens derifrån? Och är det intet förbjuden led, hvarför skola menniskor förbjuda hvad Gud har tillåtit?

305 – Täckes min nådiga drottning förunna en gammal Herrans tjenare att tala så, som han skulle tala till ett af sina skriftebarn?

306 – Käre fader, jag begär ju ingenting annat,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Kristina och satte sig vid hans sida, under ett berömvärdt försök att visa sig lugn.

307 – Nåväl, jag håller för, lemma startänsköntkommentar många äro af annan mening, att vår lutherska kyrka icke bör, såsom katoliker och greker, förhindra ett kristeligt äktenskap genom tvifvelaktiga stadgar, som fresta de svage till synd. Efter mitt ringa förstånd, är Sveriges drottning oförhindrad att lemma starträcka handen åt ett sitt syskonbarn, men eftersom två finnaskommentar, de der till en sådan hög ära i fråga komma, är jag af den mening, att det vore för hennes majestät hugneligare och för riket nyttigare att utvälja den af de två, som icke allenast genom förnämliga egenskaper, utom ock genom inländsk börd och trosbekännelse dertill är värdigast.

308 Kristina reste sig, men satte sig åter. Hon försökte att skratta, men det lyckades illa. Rodnaden på hennes kinder förtröt henne. Hon flyttade sin stol med ryggen mot sin lärares länstol, satte sig i denna ställning och sade:

309 – Hvad tror ers vördighet om katolikernes lära, att man skall säga allt för sin biktfader?

310 – Vår lutherska kyrka erkänner ej öronbikten som ett sakrament; hon uppmanar de troende att bekänna sina synder för Gud. Det är dock kristeligt att ock för sin skriftefader bekänna hvad der på samvetet är.

311 – Om ers vördighet intet ser hit, vill jag bekänna en synd, som jag har på mitt samvete.

312 Johannes Mathiæ tvekade. Han såg icke den talande, men hennes röst förekom honom halft skrattande, halft gråtande.

313 – Hvad än ett skriftebarn vill anförtro sin själasörjare,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han slutligen allvarsamt, – skall det förvaras i obrottslig tystnad under biktens insegel.

|51|

314 – Jag har gifvit ett löfte,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Kristina med låg röst, likasom hon fruktat, att pudeln på mattan kunde förråda henne.original: henne – Det var på Rönö i Östergötland. Jag var 10 år, han 14. Vi lekte med skepp i bäcken vid slottsvägen. Jag föll i bäcken, han drog mig derur och bar mig, så våt jag var, uppför den höga |197|trappan till slottet. Han blef lika våt som jag sjelf. »Lofva mig nu att blifva min fästemö», sade han, medan han bar mig deruppe. Jag lofvade ... Hvad visste jag bättre? Vi hade ju ofta lekt brud och brudgum ... »Men det skall vara för alla tider», lade han till. – »Ja», sade jag, »för alla tider» ... – »Och du skall aldrig i verlden hålla någon annan kär?» – »Nej», sade jag ...

315 Hon tystnade; det var mot hennes natur att bikta. När skriftefadren ej svarade, fortfor hon:

316 – Sedan har han flera gånger stält till mig samma fråga. Jag har svarat ibland ja, ibland nej. Jag är så lemma startobeständigkommentar och han än mer. Och ni vet, fader, huru styfsint jag stundom är. Jag har varit honom så vred ibland, att jag kunnat slå honom. Kammarpigorna ha förtäljt mig saker om honom, som jag blygs att omtala. Sådana äro de, fader Johannes! O, det är en ond tid vi lefva i; prinsar äro intet ett hår bättre, än andre junkrar. Är det ej skamligt? Och nu i kriget dertill! Liksom vi intet visste huru der lefves i krig!

317 – Ja, en ond tid är det visst; men på pigsqvaller är icke mycket att tro,tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade skriftefadren. – Man skall icke döma en ung man ohördan.

318 – Jag var tio år då,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor skriftebarnet, höjande rösten, – och jag har sedan fått bättre förstånd. Jag har tänkt ibland, att det vore så godt, om jag rådde mig sjelf. Hvarför skall en qvinna gifva sig helt i en mans våld? Det är menniskors lag, icke Guds, ty för Gud är hon en lika friboren, odödlig ande som han. Far och mor skall man lyda, råd skall man höra och intet tjuras i högfärd, men hvar står det skrifvet, att jag skall lyda en man? Dertill, när Gud har låtit mig födas till ett så högt embete, huru skall en regerande drottning lyda sin undersåte? Är det intet bättre, att hon förblifver i jungfrustånd hela sitt lif igenom?

|52|

319 Johannes Mathiæ vände om länstolen, utan att tänka derpå, såg sitt skriftebarn rätt in i de glänsande ögonen och svarade:

320 – Var icke lemma startSara en drottnings vederlike och stammoder för ett folk som sanden i hafvet? Dock är det skrifvet om henne, att hon kallade sin man Abraham herrekommentar ...

321 – Det är ock skrifvet, att Abraham hade flera hustrur. Är det nu lag, att qvinnan skall vara sin man underdånig för att Sara kallade Abraham herre, så bör det ock vara lag, att en man skall få hafva flera hustrur.

322 – Äktenskapet är af Gud instiftadt för inbördes hjelp, icke för den starkes förtryck mot den svaga. Och den lydnad, som frivilligt framgår af kärleken, är intet förtryck.

323 – Men om nu qvinnan är lika stark eller starkare än mannen, hvem skall befalla, hvem skall lyda?

|198|

324 – Enligt skapelsens ordning är qvinnan svagare till sin kropp, ändock i den skröpliga hyddan kan bo en stark själ. Hon är skapad till sin faders dotter, sin broders syster, sin mans hustru och sina barns moder. Det är allt en kärlekens lydnad, som icke förnedrar, fastmera upphöjer.

325 Kristina uppreste sig med af vrede darrande stämma.

326 – Är jag svag, jag? O, att jag vore – hon ville säga: O, att jag vore en man! Men hon hejdade sig och fortsatte: – O, att jag vore född i en annan tid, när den ena hälften af menniskoslägtet aldrig mer förtrycker den andra! Jag har ingen far, ingen bror, och jag vill intet heller klafbinda mig under en man. Sina barns moder! Jag förstår; mitt rike behöfver en thronarfvinge. lemma startOm jag gifter mig, hvem säger, att jag föder en Augustus till verlden? Hvem ansvarar för att jag intet lika lätt kan föda en Nero?kommentar

327 Johannes Mathiæ fattade hennes hand, der hon stod uppretad framför honom med blossande kinder, och förde handen ödmjukt till sina läppar.

328 – Käraste fröken,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han med tårar i de milda ögonen, – när jag hör eder tala så hårda ord, tänker jag på eder salig herr fader, som var stor i kraft, men än större i mildhet, och på eder fru moder, som var honom med så mycken kärlek undergifven. Denna hennes kärlek|53| har nu Sverige, enligt Guds skickelse, att tacka för en lemma starthugstorkommentar drottning, som endast behöfver blifva sin fader lik i mildhet för att efterlemna hans frejdade namn. Jag vill intet mera falla besvärlig med en gammal tjenares råd i detta vanskliga ärendet, eftersom min käraste fröken satt sig i hågen att aldrig gifva sig i äkta stånd, ändock det vore för rikets välfärd och ingen värdigare lärer stå till att finna, än hans furstliga nåde unge herr Karl Gustaf. Ty derutinnan skall min nådigaste fröken hafva sin fria konungsliga vilja oförkränkt, och lärer det vara bäst att intet mera derom orda.

329 Kristina lugnade sig och pekade skrattande på pudeln, som hotande rest sig på mattan och syntes beredd att försvara sin herskarinna mot hvarje förolämpning.

330 lemma startCouchespråk: franskakommentar, Fido! ... Ni ser, vördige fader, att sjelfva de lemma startosjäligakommentar djuren försvara min frihet. Misstyck intet, om jag i hastighet sagt eder emot! Det finnes ingen lefvande själ, för hvilken jag yppat hvad jag för eder yppat, ej heller någon, till hvilken jag hyser en sådan tillit. Sätt eder än en gång och hör mig med tålamod! Jag har ju ännu intet sagt eder allt. Ni skall ännu råda mig i det, som vigtigast är.

331 Vid dessa ord omflyttade hon åter stolarna med deras lemma startryggkarmarkommentar mot hvarandra, och båda satte sig.

332 – Ni vet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon, – att jag föddes så mörkhyad som en pojke och att |199|de, som först sågo mig, togo mig för en prins. Min blide fader förlät mig, att jag svikit hans förhoppningar, men min moder kunde aldrig rätt förlåta mig detta ... Intet heller jag sjelf. Jag har alltid förekommit mig som en bortbyting. Vore jag vidskeplig, skulle jag tro, att en trollpacka stått vid min första vagga och kastat derin en flicka i stället för prinsen, som skulle ärfva sin faders bragder. Vare dermed huru det vill: jag har alltid aktat förstånd högre än sagor. Men ännu i denna stund är jag intet riktigt mig sjelf; jag är intet den jag synes, utan en annan, som skulle vara en prins och blifvit förklädd till qvinna. Ni kan tro mig, det är intet godt att vara klufven i två: en som är och en som skulle vara. Det föder af sig ett ojemnt sinnelag och mången otillbörlig hjertats åstundan. Hvad ni mig sagt om qvinnorna, att de äro så svaga, det vill jag intet förneka; jag kan aldrig lida dem så, som jag|54| lider starke män, och det kommer sig deraf, att jag känner inom mig den bortbytte prinsen. Säg mig, är detta synd? Är det uppror emot Guds skickelse?

333 – Är det knot och otålighet, så är det visserligen synd, och då skall min käraste fröken bedja Gud om ödmjukhet att dämpa sådana sinnets affekter. Men är det allenast ett frimodigt hjeltehjerta, såsom lemma startDeborahskommentar, då skall det fastmera anses såsom en besynnerlig Guds gåfva, gifven en drottning för stora värf.

334 – Det kommer mig ofta så för, men en annan gång är det högmod och afund. Tänker jag dock, att der jag en gång kommer till regementet och regerar mer som en man, än som qvinna, skall detta blifva riket till båtnad. Men si, nu kommer jag tillbaka till löftet. Skall jag det stadigt hålla, eller skall jag det bryta af bättre förstånd? Om jag det håller, står vid min sida en konung, som är starkare än en drottning. Om jag det bryter, gäller det samvetet. Märk, att jag var tio år, när det aftalades oss emellan. Är det syndigt af en fullvuxen att bryta ett barns ord?

335 – Gäller det samvetet, finnes ingen lemma startundskyllankommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde hofpredikanten eftersinnande, ty frågan var icke lätt att besvara. – Gäller det kungsord, ställer sig svaret lika klart. Men frågan är, om ett barns känslor äro en samvetssak och ett barns ord ett kungsord. I förevarande ärende ville jag detta långt hellre bejaka än neka, men mitt samvete bjuder att svara nej.

336 – Alltså bryta? Godt.

337 – För Guds och för rikets skull, käraste fröken, haf ingen hast att besluta derom! Ni är så ung ännu, låt tiden råda! Fråga först Gud och dernäst edert eget hjertelag! Törhända är der något, som svarar ja.

338 Kristina teg länge. Der gick våg på våg i de dolda djupen af hennes inner|200|sta och undanträngde den ena den andra. Det var nästan mörkt i rummet, när hon knappt hörbart hviskade:

339 – Men om jag har honom kär?

340 – Så i Guds namn ja! Då har den vuxna qvinnan beseglat barnets ord.

341 Hon teg åter. Om Johannes Mathiæ varit en slipad hofman, skulle han svarat nej, och då hade hans drottning|55| sannolikt svarat ja. Men när han sade ja, reste sig motsägelsens ande i henne, och hon svarade:

342 Nej, det går intet, det kan intet ske.

343 Hofpredikanten kände, att äfven en engels tålamod kunde brista.

344 – Hvarför fråga en fattig tjenare?tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog han. – Min nådiga fröken handlar dock i sin konungsliga frihet, som henne för godt synes.

345 Kristina ringde.

346 – Tänd lampan!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon till den inträdande hoftärnan.

347 Bikten var afslutad. Skriftebarnet var åter drottning, skriftefadren en undersåte. Hon hade blottat för honom en flik af sitt hjerta, som för alla andra var dold. Ångrade hon, att hon varit så sällsynt öppenhjertig? Om hon ångrade det, ville hon godtgöra sitt fel.

348 – Jag tackar ers vördighet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade hon i lätt ton, när kammartärnan åter försvunnit, – och jag skall följa edert råd. Kurprinsen skall i morgon få sitt höfliga afsked. Torstenson skall måhända få en fiende i sin rygg, men Sverige skall undgå en annan Sigismund. Farväl.

349 Johannes Mathiæ lemnade med en djup vördnadsbetygelse, men förnärmade känslor, sin kungliga lärjunge. Hon skulle afskeda kurprinsen? Dertill behöfde hon icke hans råd, på sin höjd hans skäl; hon hade beslutit detta honom förutan. Hade hon en afsigt med bikten, så gälde den Karl Gustaf, den unge fursten af Pfaltz-Zweibrücken, hennes barndoms trolofvade, och i denna hjertefråga hade rådgifvaren kommit till korta. Lägg betsel på den svallande vågen! tänkte han, bekymrad och misslynt. Hon vet icke sjelf hvad hon vill och begär, att andra skola veta det bättre. Gud styre! Flickan har ännu icke fylt sitt sextonde år.

|56|

6. Lärdom mot lärdom.

Hvarför skall hon, som eger hela verlden, gifva sig i en tiggares våld?

350 Man var nu i början af november. Brandenburgs sändebud hade afrest från Stockholm med sin höfliga korg, som gillades af riksförmyndarne, – en stor, |201|tom korg, som innehöll tillintetgörelsen af vidsträckta politiskaoriginal: polititiska framtidsplaner, uppgångna i rök. De, som nu begrunda begynnelsen af det lemma startmatfriskakommentar preussiska riket, kunna efter behag tänka sig de skickelsedigra möjligheterna af en förbindelse mellan Fredrik Wilhelm, »den store kurfursten», och Sveriges Kristina, en ny dynasti, ett nytt stort protestantiskt Östersjörike, tryckande med hela sin tyngd på Tyskland och det öfriga Europa samt sålunda förverkligande Gustaf II Adolfs segerdrömmar vid den tid, när han stod på maktens höjder. Eller kunna de tänka sig två rivaliserande kronor på samma hufvud, nya thronstrider mellan Sverige och norra Tyskland, ett stort radergummi öfver lemma starttre väldiga Karlars tidehvarfkommentar och allt annorlunda, ända till våra dagars politiska råmärken och nuvarande maktförhållanden. Det är allt gagnlösa kombinationer, der man glömt att intaga i beräkningen bottenbjelkarne i historiens mausolé öfver förgångna tider: verldsstyrelsen, folken och utvecklingens lagar. Utan verldsplan finnes intet förnuft i tillvarons virrvarr; utan folk inga regenter; utan utveckling kaos.

351 Den unga drottning Kristinas hand var vid denna tid det mest lysande och mest eftersökta parti i verlden. Den stora korgen gjorde på ryktets vingar sin rund kring Europas hof och emottogs öfverallt med tillfredsställelse, utom der, hvarest man kände sig förnärmad och sviken, – i Berlin. lemma startDanmark, som fått två korgar, missunnade ej sina grannar den tredje. Kejsaren likaledes: han hade ock fått två korgar, utan att räkna andra, som tillfallit tyske prinsar. Polen likaledes: det hade fått tre.|57| Spanien, Portugal, England, Ungern, alla spekulerade på den nu lediga jungfruhandkommentar, som tycktes dem så passande att upphjelpa klena affärer och tillförsäkra deras prinsar hemgiften af en stormakt. Det vardt ett tasseloriginal: trassel (källa för ändring: Finland 1887; NDA 1887) i verlden, såsom af hvad man i våra dagar skulle kalla en europeisk kaffekongress, och kurprinsen Fredrik Wilhelm var icke sen att strax derpå förmäla sig med en prinsessa af Oranien, såsom bevis att han ej var så illa anskrifven hos det täcka könet, som hans belackare påstodo.

352 I Stockholm var man vid denna tid orolig för hären i Tyskland, hvarom man endast visste, att Torstenson belägrade Leipzig och att ett fältslag väntades. Den unga drottningen och det likaså muntra hof, hvilket redan begynt samla sig kring hennes omyndiga person, lät dock icke hindra sig af krigsryktena att taga lifvet gladt. Man hade, en frostig novembermorgon, pröfvat sina skridskor på den första nattgamla Mälareisen, och drottningen hade varit en af de djerfvaste. Det hade gått illa; en kammarjunkare hade fallit i, sällskapet måste besluta sig för att invänta nästa nattfrost. Man var på återväg från denna misslyckade färd, när någon anmärkte, att gamla |202|riksrådet Skytte, som för några dagar sedan ankommit från Jönköping, låtit anmäla sig till audiens i slottet.

353 Kristina befalde sin kusk att köra till Skyttes hus. Hon sökte ett stöd hos denne lärde, kloke och djerfve statsman, som varit hennes faders lärare och nu var Axel Oxenstjernas farligaste motståndare.

354 Huset var nästan tomt och obebodt, sedan dess egare bortflyttat. Ingen tjenare mottog de ankommande. Drottningen steg oanmäld uppför en obeqväm trappa till andra våningen, åtföljd af sin lemma startyngre kusin, furstinnan Eleonora Katarinakommentar. De funno en stor, tom sal, hörde muntra flickröster i rummet bredvid och stadnade vid en halföppen dörr.

355 – Här är lärdom i luften,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte furstinnan. – De tala latin derinne.

356 – Bättre upp. De tala grekiska,tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrattade drottningen och inträdde i rummet.

357 Två unga flickor, en svarthårig och en blond, båda vid samma ålder som drottningen, sutto framför en foliant vid ett långt omåladt ekbord, pratande och skrattande med munnen full, under det att hvardera bet på en ost.|58| Om de studerade, var det åtminstone icke med lärdt allvar, ty de munhöggos med allehanda lustiga oqväden, den ena på latin, den andra på grekiska.

358 Claudite jam rivos!språk: latin*)Stängen nu bäckarne!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Kristina i samma muntra ton. – Är riksrådet hemma?

359 Det glada skämtet förstummades, flickorna sågo tigande på hvarandra. De behöfde tid för att klargöra sin språklåda till ett redigt svar.

360 Είπε άλήδειαν!språk: grekiska Säg sanningen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrattade Kristina, framletande ur sitt knappa grekiska ordförråd det tarfliga uttryck hon i hast kunde påfinna. – Är riksrådet Skytte hemma?

361 – Det är drottningen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade den svarthåriga den blonda i örat.

362 – Ja ... nej,tomtkonsekvensändrat/normaliserat blef det brydda svaret, som ännu bar spår af sista ostbiten. – Morfar har gått till slottet.

363 – Så kunna vi vänta en stund. – Och Kristina såg sig om efter en stol, men der fanns endast en ledig bänk. Läserskorna erbjödo sina platser, som antogos. Drottningen kände sig klassisk till mods, det vill säga vid godt lynne.

364 – Är du riksrådet Skyttes dotterdotter?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade hon den blonda.

365 Den blonda neg och framstammade namnet lemma startHillevi Kyle.

366 – Ja, jag påminner mig ... Wendela Skytte, gift med landshöfdingen Kyle ... Du är af hög börd, du! Det finns ingen i Sverige, som haft en så |203|oförliknelig moderkommentar. Hvilken förlust att mista henne så ung! Men hågen för studier ligger i blodet. Hvad är det I läsen?

367 – Det är lemma startXenofonkommentar. Hagar är snäll och vill lära mig grekiska. Men det går förskräckligt illa ännu ...

368 Hagar? Detta namn stod i någon förbindelse med Kolmordens skog. Kristina betraktade närmare den svarthåriga flickan, hvilken hon glömt så lätt, som man glömmer en sten, öfver hvilken man snafvat i går.

369 – Det var du, som skrämde min häst,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade drottningen, med en törntagg qvar af sin första förbittring vid detta tillfälle.

|59|

370 – Nådig fröken befalde mig följa i slupen till Norrköping,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll Hagar, som ej heller kunde förgäta den oförrätt hon lidit genom drottningens glömska.

371 – Du läste Tacitus. Hvarför kom du ej till mig i Norrköping?

372 – Nådig fröken var sjuk. Ingen fick veta hvarför. De stängde mig i en källare för att jag ej ville bekänna.

373 – Jag hade ett par dagar ondt i hufvudet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat var det lätta svaret. Hvad andra lidit var ju en småsak. – Och hvad blef det sedan af dig?

374 – Jag följde presidenten Kurk till Stockholm och har fått läsa naturvetenskap för riksantiqvarien Bureus. Riksrådet Skytte bad mig läsa grekiska med Hillevi.

375 – Så? Öfversätt för mig det der stycket ur Xenofon!

376 Hagar öfversatte stycket till flytande latin. Kristinas panna klarnade, ett smålöje krusade hennes öfverläpp, som bar en fin, knappt märkbar början till en mustache. – Kom till mig i morgon bittida klockan fem,tomtkonsekvensändrat/normaliserat nickade hon.

377 Hagar rodnade starkt. Det var andra gången henne vederfors en så smickrande kunglig ynnest. Skulle denna kallelse sluta i slottskällaren?

378 Icke långt derefter inträdde lemma startriksrådet Skytte, andlös af brådska. Han hade i slottet förnummit den ära, som skedde hans toma hus.

379 Framför drottningen stod en lång, vacker gubbe om 65 år, hennes faders och farfaders trotjenare, adlad sedan 1603kommentar, när han utbytte fädernenamnet Skräddare och sitt antagna namn Schroderus mot ett annat från möderneslägten. Han hade blifvit friherre 1624 och förste president i Götha hofrätt 1634, men sedermera bortskickad från hufvudstaden af Axel Oxenstjerna. Lika förgäten, som han nu syntes i Stockholm, lika hågkommen var han i Upsala, der han som kansler upprättat akademin ur ett långvarigt förfall. För öfrigt var Skytte icke den man, som så lätt kunde skjutas åt sidan. Han låg fortfarande djupt invecklad i tidens politiska frågor, kallades tid efter annan att återtaga sin plats i riksrådet och förde en hemlig brefvexling med |204|den unga drottningen, hos hvilken han understödde pfaltziska huset mot riksförmyndarne.

380 Skytte ansågs tala den bästa latin i Sverige. Hans ursäkter framfördes nu på detta språk och besvarades på|60| samma språk af drottningen, med den anmärkning, att försummelsen var hennes, då det ju först varit han, som sökt henne.

381 Derefter presenterades dotterdottern Hillevi Kyle. Man såg, att hon var det käraste den gamle morfadren ännu hade qvar på jorden. Tretton års mödor och strider hade ej förmått läka det sår, som modrens, hans dotters, tidiga bortgång efterlemnat.

382 – Det är Wendelas ögon och mun,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, kyssande flickan på kinden. – Näsan är fadrens, sanguine mixtospråk: latin.*)Blandadt blod. Se på barnet, nådig fröken! Just sådan var min Wendela den tid jag läste med henne lemma startLiviuskommentar. Och när jag förundrade mig öfver en oklassisk konstruktion hos denne illustre häfdatecknare, sade hon skrattande: det är hans patavinitasspråk: latin, hans dialekt från Padua! Kan nådig fröken tänka: hon hade, mig ovetande, läst lemma startQvintilianuskommentar, som omtalar detta, och jag hade ej honom i mitt bibliotek; hon hade lånat honom från Upsala!

383 lemma startWendela Skytte har öfverträffat Alexander,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Kristina med en vacker blick. – Hon var endast 21 år, när hon kallades bort, och hade, som han, eröfrat verldenkommentar. Men detta bådar godt för Sveriges lärdom, hvars fader ni är. Ni har bevisat, att anlagen gå från far till dotter och från dotter till dotterdotter. Går det så framåt, skola vi om hundra år vara ett mångkunnigt folk, herr riksråd! – Och Kristina tog en guldnål från sitt bröst, räckte nålen åt den förlägna Hillevi och sade med samma vackra ögonkast: – Bär detta minne af en, som anser nyttiga kunskaper vara en grundval för rikens lycka! Blif hvad din mor var, men lef längre än hon!

384 Hillevi kysste i tårar drottningens hand. Bakom henne stod Hagar med blandade känslor. O, att vara en drottning! Att kunna fritt ransaka all verldens visdom, att icke känna en annan gräns för forskningen, än sitt lif!

385 – Det gläder mig, att Hillevi funnit en vän med samma sinnelag,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade drottningen, liksom hade hon anat Hagars känslor.

386 – Ja, ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll presidenten, skyndande att godtgöra den förlåtliga glömskan att endast hafva tänkt på sitt eget blod. – Detta är Hagar ... Hagar ...

|61|

387 – Hagar Ring,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll den omtalade skyggt.

388 – Ja, Hagar Ring, så var det; en frände och fosterdotter till presidenten Kurk. Jag sökte en studiekamrat åt min Hillevi och hörde händelsevis Kurk omtala denna begåfvade unga person. Nå, barn, hur går eder Xenofon? |205|Benig, kan jag tro med sina lemma starthospråk: grekiska, språk: grekiska, tospråk: grekiska; det är värre, än derspråk: tyska, diespråk: tyska, dasspråk: tyskakommentar! Här gäller att sätta accenten på rätta pricken.

389 Xenofon är klar som källvatten för Hagar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat understod sig Hillevi att svara, – men för mig är han tjära.

390 – Det tar sig, min lemma startpullakommentar, det tar sig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat smålog morfadren. – Men gån nu till biblioteket, barn! Vi skola ej uppehålla hennes majestät med våra obetydliga lexor. Åh, att mitt hus skulle vara så fast jemmerligt tillredt, när mig vederfares en så hög ära!

391 Han hade förblifvit stående, medan furstinnan Eleonora, som önskade all lärdom till lemma startHexefjellkommentar, tyst gäspande nöjt sig med en plats på bänken vid fönstret och sett utåt gatan.

392 – Komme det mig vid,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Kristina, sedan den gamle tagit plats vid hennes sida, – skulle edert hus i Stockholm icke stå obebodt. Men den tid torde komma, när jag får se vid min sida kronans stöd.

393 – Stöttor finnas här öfvernog, och det gamla virket murknar. Jag tackar hvar dag min Gud, att Sveriges krona är der hon skall vara och icke på herrehufvuden. Hvad säger lemma startHomerus:

tomtkonsekvensändrat/normaliseratEj mångvälde är godt, blott en skall råda i rikettomtkonsekvensändrat/normaliserat.kommentar

395 Och dertill fördristar jag mig tillägga den uttydning, att salig konungen sörjt för rikets välfärd genom att efterlemna sin lemma starthugkommentar i afkomman. Men der som min nådigaste fröken finner kronan tung, äro nog de att finna, som utsträcka händerna till att hjelpa.

396 – Och sveda naglarna? Ja, de finnas.

397 – Jag fröjdar mig underdånigst, att en har i dessa dagar fått lemma startkrokotakommentar fingrar. Men om jag törs säga, är ock den till finnandes, som icke frågar efter kronan, utan efter den henne bär ...

|62|

398 – Ställ palt för pojkar, och säg till dem: rör icke! ... Men hvad tänker riksrådet göra med Hillevi, när hon en gång blir lika lärd som ni sjelf? – Kristina tyckte ej om den evärdeliga friarefrågan i sin kusins närvaro.

399 – Hvad jag tänker göra med Hillevi? Söka åt henne en bra man.

400 – Är det derför hon skall blifva så lemma startbottenlärdkommentar? Kan hon ej steka rapphöns, knypla sin mans spetskrage och tukta barnen med mindre?

401 Lärdom är en prydnad i hvarje hus, och qvinnan är mannens ära, säger Paulus.

402 – Nej, undskyll, det är orätt öfversatt. Det heter hos Paulus 1 Cor. 11: 7: »qvinnan är mannens doxaspråk: grekiska», hans anseende hos andra, godt eller ondt. |206|Men det kan också öfversättas: hans omdöme, hans inbillning, hans förväntan. Det står då att uttyda, om en lärd hustru svarar mot hans eller andras förväntan.

403 – Aldrig hade jag det kunnat tro, att min nådigaste fröken kommit längre i grekiskan, än sjelfver Lutherus,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Skytte med oförstäld förvåning, men der låg en omedveten spets, som förtretade hans åhörarinna.

404 – Åh, jag har längre till hans och eder lärdom, än från Stockholm till Wittenberg,tomtkonsekvensändrat/normaliserat invände Kristina lifligt. – lemma startBesynnerligenkommentar med grekiskan reder jag mig ännu lemma startslättkommentar, förutom Nya Testamentet, som jag dessa tider genomletat för att få skriftens språk mot de reformertes villfarelser. Summa: hvarför skall en lärd jungfru kastas i armarna på en olärd man? Är icke det att förmäla en hök och en näktergal? Stackars Hillevi! Fast hellre må hon gå makalös. Hvarför skall hon, som eger hela verlden, gifva sig i en tiggares våld?

405 – Jag understår mig intet att derom strida med min nådiga fröken,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Skytte undfallande. – Det är nu en gång fattiga jungfrurs lott och deras qvist att sitta uppå. För de höga och rika står det att välja, eftersom deras hug är. Dock pläga ock de gemenligen gifva sig uti äkta stånd.

406 lemma startDrottning Elisabetkommentar gifte sig aldrig. Hvad skulle riksrådet säga, om jag gjorde som hon?

407 – Jag skulle bedja Gud upplysa min nådiga fröken om hvad bäst är efter hans vilja.

|63|

408 – Låt Hillevi blifva ogift! Gif henne icke i träldom under en man! Hon har fått dertill för godt förstånd. Och si, nu äro vi tre, om ej flera, af landsens döttrar, som kunna latin. Är det ej skam för ett så mäktigt rike som Sverige, att hafva så många lärde män och så okunniga qvinnor? När jag kommer till regementet, skolen I hjelpa mig att inrätta flickskolor i riket. Det skall blifva edert sista mästerstycke, såsom salig konungens uppfostran och Upsala akademi varit storverk lemma starttillförenekommentar.

409 – Gud bevare! Om Sverige finge så många lärda jungfrur, som akta sig för goda att gifvas åt olärde män, skulle riket snart blifva öde.

410 – Åh, sörj intet för det! Nog hitta vi lingon i skogen skäppan full, men åkerbären plocka vi ett och ett ... Nej, se på henne der borta vid fönstret! Sådana äro de ... Hon skall ej akta lärdomen högre än prinsar ... Nore!

411 Den unga furstinnan hade, trött af morgonens mödor, inslumrat med handen under sin blomstrande kind och reste sig nu med en förvirrad ursäkt.

412 – God morgon, mitt allrarödaste lingon! Det är tid att vi unna riksrådet hans middagsro. Farväl, käre Skytte! Tag det ej illa upp, om jag pratat tok. Men lofva mig en sak ... Lofva mig, att Hillevi blifver ogift!

|207|

413 – Tack för den stora heder min nådiga fröken bevisat ett obebodt hus och en utsliten trotjenare! Tack, tack, men begär ej af en gammal stubbe, att han skall säga till körsbärsplantan vid sin rot: grönska, mitt barn, men blomma aldrig! Och blommar du någonsin, bär aldrig frukt! Nej, det kan jag intet ... Faren väl, nådigaste drottning ... Det kan jag intet!

414 Och han ledsagade sina höga gäster barhufvad ut genom den toma salen, den kalla förstugan, den ishala trappan, ända till deras väntande släde.

|64|

7. Doxaspråk: grekiska.

De, som Gud adlat, få ej förnedra sig.

415 lemma startKlockan 5 på morgonen var ingen tidig timme under Kristinas tidehvarf, när arbetsdagen vanligen började klockan 4kommentar och för de flitiga klockan 3. Det var stickmörkt, när Hagar, åtföljd med lykta af presidenten Kurks kammarpiga och beväpnade tjenare, trefvade sig fram genom Stockholms trånga och smutsiga gator. Den korta väg hon hade att passera från Kurks bostad på Riddarholmen, öfver nuvarande Riddarhustorget och Storkyrkobrinken till slottet, var vid denna tid på dygnet och året allt annat än angenäm. Nordvesten stormade från Mälarens öppna fjärdar hvinandeoriginal: hvinade (källa för ändring: Finland 1887; NDA 1887) in genom båda strömmarna, betäckte taken med snöslask, gnislade i vindflöjlarna, klappade i fönsterluckorna och beredde sig med en ringdans kring den kungliga borgen att fortsätta sin färd utåt Saltsjön. Rännstenarne forsade, vattpussar glittrade i lyktskenet öfverallt på de gropiga gatorna. Än här, än der hade vandrarne att undvika opåräknade hinder, som ogeneradt stängde vägen för dem: en kärra med långa skalmar, en kullslagen vattså, en hög afskräden, en död katt och, värst af allt, en mängd stock och tegel efter de hus, som Klas Fleming låtit nedrifva för att uträta Storkyrkobrinken. Ett nyare Stockholm var i görningen under denne energiske öfverståthållare, som nyss låtit lemma startreglerakommentar Norrmalm och gifvit den nuvarande Drottninggatan dess sträckning. Nybygnaderna reste sig långsamt ur gruset eller reste sig icke alls, ty kriget uppslukade alla tillgångar.

416 Det var osäkert nattetid på Stockholms obelysta gator; man hörde omtalas rån och mord. Ingen vågade sig obeväpnad ut i dessa mörka labyrinter. Kurks tjenare gick med dragen värja, beredd att när som helst möta ett anfall. Nattens vådligaste timmar voro dock redan öfverståndna. Man såg ljus i fönstren. Ingen störde vandrarnes väg mellan grushögarna.

|65|

417 Hagar anmäldes hos slottsvakten och fick genast tillträde. Hon fann |208|drottningen fördjupad vid lampans sken i läsningen af en foliant med gamla träpermar, utstyrda med snideri. Andra böcker i de mest olika format, ända ned till 1500-talets kända små pergamentsband, lågo vårdslöst kringströdda på ett stort bord af sandelträd.

418 – Sade jag klockan 5?tomtkonsekvensändrat/normaliserat nickade drottningen åt den inträdande med en flygtig blick.original: blick: (källa för ändring: Finland 1887; NDA 1887)

419 – Ja, ers majestät.

420 – Jag hade bort säga klockan 4. Aurora musis amica.språk: latin*)Morgonrodnaden är sånggudinnornas vän. Vi få ej lång tid nu; jag väntar rikskansleren klockan 6. Men det gör ingenting; du kan stadna i slottet för att vara till hands, när jag får tid.

421 Och åter försjönk hon stum i sin läsning, utan att tyckas gifva akt på den nykomna, som fick god tid att betrakta studerkammaren, det så kallade lilla biblioteket. Fyra öppna bokhyllor af ek, med lutande, temligen oordnadt och synbarligen ofta begagnadt innehåll; – det redan nämnda bordet med fyra draglådor, rundsvarfvade fötter med ringformiga ornament och massiva, i vriden form svarfvade tvärslår nedtill; ett mindre bord med marmorskifva och ciselerade silfverinfattningar; fyra med röd sammet och silkesfransar beklädda länstolar utan sidokarmar; åtta mindre karmstolar med slät sits och rika ornament, medan drottningens egen skrifstol var slät, af svart ebenholtz; dernäst två lemma startpretiosakommentar: ett litet brefskåp i två afdelningar af träd, silfver och elfenben, hvilande på lemma startkaryatiderkommentar af bronz, samt en lång, låg kopparkista, öfverlastad med utsökta lemma startsiraterkommentar och sannolikt ämnad att mottaga vigtiga dokument; slutligen en temligen opraktisk lemma starttritonkommentar med snäcklampa, några vaxljus, en lemma startöfverspunnen vattenkaraffkommentar med glas, en papperskorg och ett litet lemma startskriftygkommentar af guld. Sådana voro rummets delvis enkla, delvis kostbara mobilier. Anblicken af bokhyllorna var för en lemma startbokvurmkommentar hvad anblicken af guldrullar är för den girige: en frestelse till afund. O, att vara en drottning, att endast behöfva utsträcka sin hand för att råda öfver all verldens visdom!

422 Plötsligt vände sig Kristina till den fattiga flickan, som afundades henne och utropade:

|66|

423 Kan du grekiska, du, så säg mig alla uttydningar hos kommentatorerne öfver ordet doxaspråk: grekiska!

424 Hagar kände detta ord ej mer och ej mindre än många andra ord. Hon svarade, att det förekom hos Homerus såsom förväntan; hon hade sett Plato använda det i betydelsen af en lärosats. Andra brukade ordet i betydelsen af en persons anseende och i vissa fall ära; men derom hade man med rätta |209|anmärkt, att der vidlådde ordet någonting ovisst och tvetungadt, så att likasom lärosatsen kunde vara en fabel, kunde också anseendet vara ett dåligt anseende.

425 Kristina betraktade henne forskande. Denna andra examen hade utfallit lika lyckligt, som den första i går.

426 – Se här,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon och vinkade Hagar till bordet. – Vår latinska lemma startvulgatakommentar öfversätter ordet, liksom Luther, med gloriaspråk: latin. lemma startMulier autem viri gloria est.språk: latin Den äldsta tyska öfversättningen af 1483 säger, som Luther: »Das Weib aber ist die Ehr des Mannesspråk: tyska». Det är vulgata, ingenting annat. – Och hon pekade på en vers i den gamla folianten med bilder och utskurna träpermar, hvari hon nyss så flitigt studerat.

427 – Jag håller så för,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor hon eftersinnande, – att denna öfversättning: »qvinnan är mannens ära»kommentar har blifvit ditkastad såsom en gyllene mantel att skyla en slafvinnas kedjor. Paulus har ej kunnat mena någonting annat, än att en hustrus rykte återfaller på mannen, lemma startehvadkommentar det är godt eller ondt. Hon kan vara hans ära, men också hans vanära. Men antingen hon är det ena eller andra, är hon till för hans skull. Hvad säger du derom, Sara? ... Hvad heter du?

428 – Hagar.

429 – Nå, hvad säger Hagar derom?

430 – Nådig fröken vet det bättre. Jag har ej tänkt derpå förr.

431 – Så? Du har ej haft någon friare, du?

432 – Nej. – Hagar rodnade. Hon var mycket oerfarnare i allt sådant, än hennes kungliga jemnåriga. Hvem skulle fria till hafvets drifvande spån?

433 – Godt. lemma startOsöktkommentar och fri. Det är något förskräckligt att gifva sig med kropp och själ i en mans våld. Äro vi intet lika friborna som han? Och om vår arm är svagare,|67| hafva vi intet en lika stark vilja, som han? Hvarför skola vi vara honom underdåniga?

434 – Presterne säga det,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar, i hvars hjerta dessa Kristinas återupprepade rebelliska känslor funno ett anslående gensvar.

435 – Presterne! ... Är du en prestdotter, du? Gå din väg, du, med presternes Sara;original: Sara (källa för ändring: Finland 1887; NDA 1887) hvad var hon annat, än en österländsk trälinna? Ser du, alla dessa bibelöfversättningar – och hon pekade på folianterna – har jag genombläddrat från perm till perm för att utgrunda rätta ordaförståndet med detta, som de kalla gudomlig lag! Att börja med, Adams refben. Här är det afbildadt; hvilken afskyvärd bild! Och det går igen öfverallt, ända till detta dubbeltungade doxaspråk: grekiska. Hvad skall jag tro? Vet du ingenting? Du har läst Plato, säger du?

436 – Jag läste hans lemma startSymposionkommentar för professor Terserus i Åbo.

|210|

437 – Förtälj mig hvad Plato säger om man och qvinna!

438 – Jag vet så litet. Han talar mest om mäns vänskap och sällan om qvinnor. Han säger, att den rena kärleken frigör, emedan den förenar allt och utplånar skilnaderna.

439 – Och du tror, att det finnes en ren kärlek?

440 Hagar teg. Den lyckliga, hon förstod icke frågan.

441 – Huru gammal är du?

442 – Jag fyller om tre veckor sexton år.

443 – Och vet ännu intet om kärleken? Det likar mig godt. Jag önskar jag visste lika litet som du. lemma startPelikan!kommentar Läsa Plato och lemma startintet veta så mycket som en strumpsticka om kärleken! Jag slår vad, att du aldrig har läst en strof af Ovidius eller Tibulluskommentar?

444 – Nej, nådig fröken.

445 – Ser du, jag var säker derpå. Du skall få läsa Ovidius och Tibullus med mig. Det är nöjsamt. Du skall flytta till slottet. Hvad vill du blifva? Min kammarpiga?

446 – Får jag städa nådig frökens bibliotek? Torka dammet af böckerna? Tända studerlampan? Uppgöra en bokförteckning? ... Och Hagars mörka ögon tindrade af förtjusning. Hon ville kyssa drottningens klädningsfåll, men Kristina afböjde det.

447 – Det är blott de okunniga, som ha rätt att förödmjuka sig. De, som Gud adlat, få icke förnedra sig,|68| minst inför ofrälse,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde hon med en vacker höghetsblick. – Och för öfrigt behöfver jag en sådan som du ... en lärd i bokvett, ett barn i verldsförfarenhet. Jag har för många statskloka, jag har fränder, vänner, tjenarinnor ... spanska höns, som skilja sig från andra med fjädrarna. Lycka, Hagtorn, eller hvad du heter, att du ej är en karl! Jag skulle törhända få dig så kär, att jag slutligen blefve nödsakad piska ut dig med ridspöet. Men nu är du, som jag, en af de välborna trälinnorna, som skaka på handklofvarna.

448 – Ers majestät är drottning.

449 – Ja, påminn mig derom, ifall jag skulle råka att glömma det! Jag skrattar så ofta. Jag skrattar åt hela verlden; anse icke dig för ett undantag! Du är för löjlig med din Plato utan kärlek och din Tacitus, som kommer hästar att skena. När jag blir myndig, skall jag adla dig med namnet von Doxa och gifva dig lemma startMinervas ugglakommentar i skölden. Men du är en frände till Kurk; är du af adel? Hvem var din fader?

450 Åter teg Hagar. Der var åter lifsfrågan, der var stolthetens tysta, förtviflade kamp mot ett förödmjukande svar.

|211|

451 – Nådig fröken har sjelf sagt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde hon slutligen med låg, men fast stämma, – att de, som Gud adlat, ej få förnedra sig. Jag har aldrig känt fader och moder. Jag har fallit från stjernorna.

452 Om Kristina burit ett qvinnohjerta i sin barm, skulle hon märkt den sönderpressade tåren i sin nya skyddslings ögonvrå, men hon märkte den icke. Hon höjde endast på axlarna och svarade lätt: – Det är också ett adelsbref. lemma startJupiter och Marskommentar ha stått fadder vid min vagga. Förunderligt! Jag drömde i natt, att en stor, klar stjerna sänkte sig ned till min bädd. Hon hade ingen gestalt, hon var idel ljus, hon flöt in i mig, så att vi tycktes vara som ett. Jag lefde i henne och hon i mig, och jag förnam ord, som endast voro reflexer af skenet. Du är min måne, sade hon, och jag är din sol. I ären tre, som tillhöra mig, och innan solen går upp, skola dessa tre för första gången stå ansigte mot ansigte med hvarandra.

453 Hagar blef uppmärksam. Hon glömde sin förödmjukelse, hon ihågkom sin stjerna från Thurholm och Andromedas akterdäck. – Nådig fröken!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade hon. – Jag känner stjernan. Hon har talat också till mig!

|69|

454 – Drömmar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Kristina i samma lätta ton. – Dimmor uppstiga af jorden och förtäta sig till kometer. Dimmor uppstiga i hjernan och förtäta sig till drömmar. Månge säga, att stjernorna styra menniskors lefnadslopp; det lemnar jag osagdt. Det är nogsamt kändt huru lemma startTycho Brahekommentar spådde före salig konungens tid, att en stor härförare skulle födas i Finland och underlägga sig hela norden. Jag vet intet, om detta har rätteligen uttydts på salige herren, min fader, den der lemma startfullerkommentar stor var, men måst lemna en part af de nordiska riken åt mig och andra sina efterträdare att anamma. Kanske var det mig, som spådomen gälde, efter ju mina föräldrar voro i Finland nio månader före min födelse; men jag tänker vi lemna detta åt kommande tid att neka eller bejaka. Min stjerna förtäljde, att der skulle någonting ske, förrän solen går upp i dag. Det är intet långt dit numera, och lärer det nog blifva oskedt ... Men nu har jag råkat i diket för detta eländiga doxaspråk: grekiska. Jag hade i sinnet att leta i Skriften efter de reformertes villfarelser ...

455 Det kom Hagar till pass, att hon bland de theologiska stridsskrifter,original: tidskrifter, (källa för ändring: Finland 1887; NDA 1887) som hemkomne soldater för länge sedan efterlemnat i nejden af Kaskas torp, äfven funnit vederläggningar af den reformerta läran. Hennes förträffliga minne hade ännu bevarat tillräckligt af denna hårdsmälta läsning i barnaåren för att komma drottningen till hjelp i hennes efterspaningar. Hagar erinrade sig flera skriftställares namn, titlarne på deras böcker och citationer af bibelställen. Ingenting kunde vara önskvärdare för Kristina i den theologiska stridsfråga, som för tillfället upptog hennes omättliga forskningsbegär. De |212|två läserskorna voro fördjupade i ett lifligt samtal härom och den kungliga ynnesten befanns vara i starkt stigande, när rikskanslerns väntade besök anmäldes för drottningen.

456 – Ah,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Kristina, i det hon otåligt slog tillsamman folianten med träpermarne, – den gamle riksbekymraren lemma startharcelerarkommentar mig åter med sina lemma startfrälseköpkommentar och sin brist i statskassan ...

|70|

8. Segerbudskap.

Det var en barnsaga, men hon gälde en hjeltebragd.

457 Axel Oxenstjerna inträdde denna gång till sin drottning icke som riksbekymrare, utan som segerbudskap. Han tycktes föryngrad, hans gestalt var rakare, hans hållning spänstigare, hans annars så lugna och betänksamma blick återspeglade ungdomens glans. Han hade burit så tunga bördor på sina åldrande skuldror, han hade så ofta nödgats utfinna en väg, der ingen annan såg stig eller räddning, han hade stängt så mången frestelse till förtviflan inom sin slutna barm och nödgats ljuga ett hopp, der intet hopp mera fanns, att han ju en gång var berättigad till ett uttryck af stolta segerkänslor. Han glömde icke sin alltid stereotypa, underdåniga vördnadsbetygelse, när han stod inför suveränen, men han afbidade icke hennes frågor, han reste sig efter den ceremoniösa bugningen i hela sin längd och utropade lifligt:

458 – Gudi vare äran! Jag lyckönskar eders majestät och riket till en stor lemma startvictoriakommentar.

459 Äfven Kristina glömde i detta ögonblick doxaspråk: grekiska och allt hvad theologi hette, hon glömde den likaså ceremoniösa helsning, hvarmed hon vanligen mottog rikets främste tjenare, sprang upp, fattade kanslerens arm och utropade med sin ålders hänförelse:

460 Torstenson? Gud vare lofvad!

461 Fältmarskalken Torstenson och den svenska hären,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor rikskanslern, – ha värdigt firat salig konungens minne genom den andra segern vid Leipzig och Breitenfeld. Ilbudet kom för en timme sedan. Erkehertigens hela armé är slagen och skingrad, 5 000konsekvensändrat/normaliserat döda, 4 500konsekvensändrat/normaliserat fångar ... Vi ha tagit 190 fanor, 46 kanoner, hela lemma starttrossenkommentar ... Leipzig skall lemma startoförtöfvadtkommentar vara i våra händer. Den 23 oktober har Gud gifvit Sveriges vapen denna victorian. Kuriren vardt i Hamburg försinkad. Våra förluster ...

|71||213|

462 – Intet nu om våra förluster! Intet nu! Intet sorgflor öfver triumfen! Lefver fältmarskalken?

463 – Han lefver och är osårad.

464 – Det är nog. Torstenson uppväger en här. Täckes eders herrlighet taga plats? Rapporten? Låt mig se denna bit papper, som lyfter ett rike ur faran till segerjublet!

465 Och hon nästan drog rikskanslern till sin sida i en af fåtöljerna. De föregående dagarnes oroliga spänning hade varit så stark, till följd af otillförlitliga och motsägande rykten om härens ställning i Tyskland, att den första säkra rapporten, och dertill ett segerbudskap, trängde allt annat åt sidan såsom en exploderande mina. Drottningen ensam hade haft mod att skratta och studera theologi: nu var äfven hon besegrad af segern.

466 Vid denna lemma startstatsnyhetkommentar var Hagar så platt förgäten, som en tufva ljung i en skogsbrand. Rikskanslerns inträde förflyttade henne ögonblickligen tillbaka till hennes förra ställning i denna verld, der hon var mindre än intet. Hon hade förstånd nog att känna sig öfverflödig och drog sig tillbaka så långt hon förmådde. Men den kungliga bostaden var henne obekant; hon såg tre dörrar, igenkände en, genom hvilken hon kommit in, och gled ljudlöst ut.

467 Det var ett halfmörkt förrum, svagt belyst af en vedbrasa i den oformligt stora, öppna spiseln. Vid brasan satt kammarpigan Fiken Lång, fästande lemma startbandrosorkommentar på ett par skor, medan hon afbidade signalen af drottningens ringklocka. Vid utgången stod kammartjenaren Johan Holm, som nyss mottagit rikskansleren och nu syntes beredd att affärda den främmande flickan. Han bedrog sig; hon gick icke, hon hade icke fått sina ordres ännu. Tiden blef Holm för lång: han fejade i smyg en trumpet, som han dolde under rocken, när någon visade sig.

468 Hagar satte sig vid brasan midt emot kammarpigan. Hon behöfde värma sig, hon frös. Hon hade icke förut märkt, att luften bland drottningens folianter var ganska sval. Hon erinrade sig, att hon frusit äfven efter sitt första kungliga möte, medan hon satt i slupens förstäf på väg till Norrköping. Denna unga, bländande drottning, så lärd, så nyckfull och så förtjusande högsint, när hon ville, – hvaraf kom det sig, att man frös – icke i hennes|72| närhet, icke när hon så oemotståndligt kunde tala och skratta, ty då glömde man allt, – men efteråt?

469 Hagar vexlade några ord med kammarpigan. Enstafviga svar. Flickan var sömnig och trött; hon hade vakat på sin post långt in på qvällen, och klockan 3 på morgonen skulle hon åter passa på drottningens ringklocka. En |214|ofrivillig blund gälde tjensten. Öfverhofmästarinnan fru Beata Oxenstjerna skulle infinna sig på sin morgonuppvaktning klockan 7, och ve den tjenare, som icke då fanns flink på sin post, när göken i det stora vägguret galade!

470 Fiken Långs tvära, sömniga svar var en kall dusch för drottningens nyss så lyckliga nya favorit. Fru Beata! Skampålen! Riset! Källaren! ... Och tjena, kanske hatad från början, under denna frus dagliga öfverinseende! Hagar behöfde icke fråga mer om sin blifvande tjenst. Kammarpigans trötta utseende lät henne frukta, att hon skulle tjena sju dagar och sju nätter i veckan.

471 Vid dessa tankar vaknade vildfågelns trotsiga lynne ...

472 tomtkonsekvensändrat/normaliseratJag står icke så ensam nu, som i källaren,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte hon vid sig sjelf. tomtkonsekvensändrat/normaliseratÄr fru Beata mäktig, så är drottningen mäktigare. Hon har sagt mig, att de, som Gud adlat, ej få förnedra sig ... Jag skall heta för henne von Doxa.tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och när Hagar erinrade sig detta befängda påhitt, måste hon skratta; hon kunde ju skratta nästan lika uppsluppet som drottningen sjelf, fastän långt mera sällan. Lifvet hade snärjt mycket olika band kring lemma startskalken på läpparnakommentar hos dessa två jemnåriga.

473 Fiken Lång såg upp från sina röda bandrosor och betraktade henne förvånad. Var menniskan tokig? Komma från ett företräde hos drottningen, sätta sig ned vid brasan, i stället att gå sin väg; och sätta sig der och skratta!

474 – Väck intet honom der borta! Hans nåd rikskanslern har befalt, att han skall få sofva,tomtkonsekvensändrat/normaliserat lemma startfnurradekommentar kammarpigan.

475 – Är der någon?

476 – En kurir, kan tro.

477 Hagar varseblef i den anvisade riktningen en mensklig gestalt, utsträckt på en hård hvilobänk i den nästan mörka del af rummet, som skuggades af den stora kakelugnen. I sjelfva det kungliga slottet kunde man tätt|73| invid praktrummen se den tarfligaste möblering, alldeles som tidens sed stälde hemlifvets enkelhet tätt vid sidan af det offentligas prakt.

478 – Hvarifrån har han kommit?

479 – Vet intet. Från Tyskland, kan tro.

480 Hagar hade hört rikskanslerns första budskap om segern. Hon aktade sig att yppa något derom. Hon betraktade den sofvande, som var höljd i en kappa. Han kom från Tyskland. Kände han något om hennes tvillingsbror Bennu, den ende lefvande varelse, som hafvets flytande spån kunde kalla sin? Sedan två år visste ej systern, om han var lefvande eller död.

481 En stund förgick. Ännu förmärktes ingen strimma af höstmorgonens sena dager. Göken i vägguret galade sju gånger, och på slaget sju inträdde |215|fru Beata Oxenstjerna. Kammartjenaren gömde sin trumpet, Fiken Lång rätade ut sig, styf som en sticka. Hagar hade makat sin stol från eldskenet till skuggan och vände sig bort.

482 – Hur har fröken sofvit i natt?

483 – Som vanligt. Lade sig klockan 11, stod upp efter 3. Jungfru Ebba gick klockan 10. Fröken har läst på morgonen med en främmande jungfru.

484 Fru Beata borrade sina skarpa ögon in i skuggan, der Hagar satt; främmande jungfrur voro icke i hennes smak. Lyckligtvis upptäckte hon i detsamma två utsträckta ben på hvilobänken.

485 – Hvad nu, Fiken? Hvem understår sig ...

486 – Hans nåd rikskanslern förde hit en knekt och befalde honom lägga sig att sofva på bänken.

487 – En kurir! Är hans nåd inne hos fröken?tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor den stränga frun nyfiket och lade handen på dörrvredet till studerkammaren, när hon hejdades af svaret.

488 – Hans nåd är derinne och befalde, att ingen skulle få tillträde, förr än han eller fröken ringde.

489 Den utsträckta handen sjönk, fru Beata tvekade. Nyfikenheten var stor, hennes öfverhofmästerliga och systerliga rättigheter voro icke heller små, men i statsangelägenheter måste man lyda.

490 – Jag kommer tillbaka klockan 8,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon motvilligt, glömmande för statsangelägenheterna den främmande jungfrun, som härmed undgick ett vådligt förhör. Rummets luft kändes lättare, när sista fliken af statsfruns|74| kjol var försvunnen. Kammarpigan blinkade förstulet åt Holm, likasom ville hon säga: jag klippte kråkans vingar!

491 Icke fem minuter derefter ringde klockan. Det var rikskanslern; tjenarne kände handen. Holm gick in och återvände med befallning att väcka knekten samt införa honom till drottningen.

492 Oxenstjerna hade sagt till Kristina, sedan hon, outtröttlig i frågor, stafvat noggrant igenom hvarje ord af rapporten, utom dess uppgift på döde och sårade:

493 – På detta allt skulle min nådiga fröken kunnat få en lefvande bekräftelse genom fältmarskalkens kurir, kapten Duvall, som hade sin lemma starthurtigakommentar anpart af slaget och anlände hit klockan fem på morgonen. Men Duvall är af resans strapatser mera död än lefvande: han har ridit dag och natt, der han i menföret icke kom fram på hjul eller släde, har två gånger störtat med hästen och andra gången bräckt ett refben. Det stod intet för lifvet till att sjelfver uppvakta, såsom han det nogsamt åstundat. Han bad mig hitföra |216|i hans ställe hans ordonnans, en ung sergeant vid namn Niemand, som blifvit i slaget lemma startblesseradkommentar. Niemand väntar här ute; jag har låtit honom sofva i förrummet, tills han blir kallad, efter ju den stackars gossen af trötthet knappt tillhopahänger. Och lär han vara nog konfunderad, men jag tänker min nådiga drottning vill höra honom nu strax, tills Duvall får målet igen.

494 Derpå hade Oxenstjerna med drottningens samtycke ringt, och framför dem stod snart en pojke i trasig, af alla möjliga och omöjliga vägar nedfläckad riddrägt, alldeles omedveten om hvar han befann sig.

495 – Niemand, du är hos drottningen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillropade honom rikskanslern, ruskande honom i axlarna.

496 Fåfäng möda.original: möda Ynglingen sof. Han gick, dit han fördes, stod der han stäldes, men sof.

497 Holm!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade drottningen.

498 Tjenaren kom.

499 – Du har varit trumpetare, såsom du varit skräddare. Blås till anfall!

500 Holm var icke sen att framdraga trumpeten ur bakfickan och blåste en ljudlig signal för kavalleriet att hugga in.

501 Verkan var ögonblicklig. Den sofvande lutade sig framåt, beredd till skarpt traf, gjorde en rörelse med|75| hälarne för att borra sporren i hästens sida och öppnade ögonen. Det var ett par mörka, vackra ögon, hvilka, ännu omtöcknade af sömnen, stirrade på de kringstående, likasom visste de icke, om de sågo en dröm eller en verklighet.

502 Drottningen skrattade.

503 – Nej, Niemand, sök intet tygeln och sporren! Hugg intet in på oss; vi äro vänner. Ser du intet de svenska färgerna? Så vill jag se en ärlig knekt, rakt från elden och slagfältet. Säg oss, hvar du fått det stora fula ärret öfver din venstra tinning?

504 – Hennes majestät täckes fråga hvar du fått ärret på tinningen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade Oxenstjerna för att gifva ynglingen tid till besinning.

505 Niemand behöfde en knapp minut, der en annan vid hans år behöft fem. Han rätade sig, gjorde militärisk honnör och svarade:

506 – På fältet vid Breitenfeld under generalmajor Slanges häst.

507 – En hästsko? Och Slange red öfver dig?

508 – Generalmajoren föll, och fienden red öfver oss.

509 – Hvad? lemma startVår svenske Leonidaskommentar fallen?

510 – Hären och riket ha att beklaga en större förlust,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll rikskansleren, syftande på Lilliehöök.original: Lilljehöök.

511 Den unga drottningens blick mulnade. Hon förstod en nationalförlust, |217|och hon kunde, när det behöfdes, gifva en sådan passande uttryck, men nu var en segerdag; nu ville hon njuta en ogrumlad fröjd.

512 – Nej,tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade hon, – förlusterna sedan! Torstenson lefver. Niemand, hvem har gjort dig till sergeant? Bure du intet märke af hästskon, skulle du se mig ut att ännu kunna rida på käpphäst.

513 – Fältmarskalken har efter slaget befordrat mig till sergeant vid Nylands lemma startdragonerkommentar och befalt mig tjenstgöra vid staben,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Niemand med ny honnör, ej utan en lemma startsporrekommentar i svaret. Det syntes, att han, som alla pojkar, var ömtålig om sin manliga värdighet.

514 – Liten, men morsk!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrattade åter Kristina, i det att hon med synbart välbehag mönstrade den käcke ynglingen i hans allt annat än hofmessiga skick. – Har fältmarskalken gifvit dig ett befäl vid så unga år, torde han dertill haft goda skäl. Du red oskadd i halkan hit,|76| när Duvalls häst störtade två gånger? Duvall är känd som en skicklig ryttare.

515 Kapten Duvalls häst var slöskodd; jag hade broddat min.

516 – Godt. I morgon, när du riktigt vaknat, skall du rida ut i mitt följe. Men förtälj mig nu om slaget!

517 Niemand berättade hvad han visste, mer af kamraters sägner, än hvad han sjelf upplefvat, der han låg bedöfvad på fältet. Han berättade så som en pojke omtalar ett lifvadt slagsmål. Tilldragelsens vigt och de svenska vapnens framgång fylde berättelsens luckor. Det var en barnsaga, men hon gälde en hjeltebragd. Åhörarne uppfångade hvarje ord med andlös spänning, ofta med rörelse. Nyheten om segern hade hastigt spridt sig i slottet, man visste ej huru. Snart trängdes i förrummet en ständigt vexande, lyssnande skara, begärlig att uppsnappa någonting af den stora nyheten. På en vink af drottningen öppnades dörrarna, och den fridlysta studerkammaren fyldes af konungaborgens nyfikne invånare.

518 Hagar följde de andra. Hon betraktade med klappande hjerta den unge ryttaren i hans illa medfarna och ändock så hurtiga skepnad. Niemand? Det var en öfversättning af Ingen, och Bennu hade förklarat sig vilja heta Ingen. Var det han eller var det icke han? Nej, det var icke den förskrämde, af alla samvetets lemma startfurierkommentar jagade gosse, åt hvilken systern för två år sedan sagt farväl på bryggan vid Skuru. Och likväl ... Det kunde ej vara någon annan än Bennu! Och hon fick icke flyga honom om halsen, hon fick icke säga till honom så, som blott en syster kan säga: Det är du! Det är jag! Känner du mig?

519 Niemand hade talat om allt och alla, utom sig sjelf, när drottningen slutligen ville veta mera om Slanges fall. Och berättaren förtäljde om den jättelike fientlige ryttaren, som krossade allt, – om sina fruktlösa försök att |218|återkalla Slange till lifvet ... Huru han, Niemand, blef kullriden och låg sanslös under Breits tunga kropp ... Huru han såg en stjerna sänka sig ned öfver honom och tala obegripliga ord ...

520 Klockan var mellan 7 och 8 på morgonen; genom slottsfönstren syntes en svag strimma af det första gryende dagsljuset i den mörka novemberskyn. En plötslig in|77|gifvelse fick makt öfver Hagar. Stjernan? Hans stjerna, hennes stjerna, drottningens stjerna? Fru Beata samtalade med rikskansleren, förmodligen om det opassande att låta så många intränga i de kungliga rummen. Vore det ej möjligt att obemärkt närma sig drottningen och hviska till henne: »Nådig fröken, ännu har solen icke gått upp, och det är skedt, som stjernan förutsagt!»

521 Hagar trängde sig närmare, orden brände på hennes läppar: »Det är min bror, som kallar sig Niemand. Han har sett stjernan, han är den tredje!» Då vände sig Kristina flygtigt om med detta majestät, som hon kunde antaga redan i unga år. Der stod drottningen, der fanns ingen plats mer för en undersåtes förtroende. Hagar drog sig tillbaka.

522 Niemand hade slutat, och fru Beata skyndade sig att låta utrymma studerkammaren. Befallning gafs att låta sjunga Tedeum i kyrkorna och uppläsa en kunglig kungörelse om segern. Kammarherren Klas Wrangel skickades att efterfråga huru kapten Duvall befann sig.

523 Holm,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade drottningen till sin kammartjenare, – för sergeant Niemand till slottsvakten, låt anrätta åt honom en god frukost och en beqväm säng! Niemand, du bor i slottet under din vistelse i Stockholm. Låt se, att jag i morgon finner dig lemma startfullsöfdkommentar och säker i sadeln. Här, tag detta till ny ekipering! – Och hon räckte honom en rulle guldmynt.

524 Niemand trodde sig ännu drömma, när två armar i förrummet knöto sig kring hans hals och en röst bakom honom sade i hans öra: konsekvensändrat/normaliserat hvem är jag?

525 Han vände sig om. Han hade sett idel obekanta omkring sig, men denna smärta, vackra flicka, halfva hufvudet högre än han sjelf, såg på honom med så kända, förtroliga, mörka ögon, att han genast utropade: konsekvensändrat/normaliserat Hagar! – De greto icke, de glömde sig icke i ömma utrop, men de hade likväl ett hjerta, dessa två, åtminstone nu, åtminstone för hvarandra.

526 Mötet blef denna gång kort; de öfverenskommo att snart återse hvarandra, när Hagars blifvande anställning i slottet var afgjord. Hon satte sig ånyo att vänta. Tålamod tillhörde ej hennes dygder. När hon väntat en ny, lång timme och redan förestälde sig, att drottningen glömt|78| henne, nu som i Norrköping, inkallades hon af ringklockan.

527 – Jag har i dag ingen tid öfrig för dig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade drottningen. – De svenska |219|vapnens seger kallar mig till lemma startTedeumkommentar i Storkyrkan. Kom tillbaka i morgon bittida klockan 7, och gör dig beredd att börja din tjenstgöring.

9. De tre skyddslingarne.

Det finns tre kronor i Sveriges vapen, men det svenska lejonet är blott ett.

528 Stockholm var i glad rörelse; andra segern vid Breitenfeld firades med gudstjenst, uppvaktningar hos drottningen och förlustelser för menige man. Torstensons namn var på allas läppar; man tyckte sig åter upplefva den store Gustaf Adolfs dagar.

529 Nästföljande morgon, medan det ännu var mörkt, anträdde Hagar sin andra vandring till slottet, sedan hon erhållit sin beskyddares, riksrådets Kurks, samtycke att träda i tjenst hos drottningen.

530 Hon kom, vid sitt inträde i mottagningsrummet, icke oväntad för den hon minst önskade möta. Två skarpa ögon hade i går igenkänt henne bland skaran af Niemands åhörare och mottogo henne nu med en blick, som ungefär kunde öfversättas: Hvad gör du här, trollpacka?

531 Drottning Kristina öfversatte många främmande språk, äfven ögonspråk; hon uttydde snart fru Beatas.

532 Jungfru Hagar Ring,tomtkonsekvensändrat/normaliserat lät hon förnimma, – har åtagit sig att förteckna en katalog öfver mitt bibliotek. Jag beder eders kärlighet logera henne i blå kammaren närmast biblioteket för att hon må vara nära sin syssla.

533 – Känner ers majestät denna unga person?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade fru Beata snäft.

534 – Mycket väl. En frände till riksrådet Kurk.

|79|

535 – Jag känner inga fränder till denna familj med namnet Ring. Törs jag fråga om slägten?

536 – Fadren, höfvidsman på Himmelsborg i Tyskland, torde vara bekant. Modren född Stjerneld. God familj, eders kärlighet.

537 Gycklet i detta slägtregister undgick ej fru Beatas skarpsynthet. Hon anmärkte, att hennes majestäts betjening alltid borde inlemna prestbevis för att inskrifvas i borgen och åtnjuta dessoriginal: dessa (källa för ändring: Finland 1887; NDA 1887) privilegier.

538 – Må vara,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Kristina. – Jag gifver jungfru Hagar prestbevis. Jag är den svenska kyrkans öfverhufvud.

539 – Ännu icke, ers majestät. Der skall ock vara betyg öfver god lemma startfrejdkommentar och kristelig lefnadsvandel. Jag såg denna lättfärdiga tösen falla en dragon om halsen ute i förrummet.

|220|

540 – Hvad?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Kristina med en drottningablick på den anklagade.

541 – Men det var ju min bror Bennu, som de kalla Urban Niemand,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Hagar häpen.

542 – Ers kärlighet hör det,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Kristina med en högdragenhet, som bevisade, att örnungen fått vingar och ej ämnade låta klippa dem. – När jag intygar min betjenings goda frejd och kristeliga lefnadsvandel, förmodar jag detta vara betyg nog.

543 – Jag fördristar mig att tills vidare det annorledes lemma startjugerakommentar, och der som eders majestät består i sitt uppsåt att taga denna misstänkeliga unga person i sin tjenst, är min tjenst öfverflödig. Jag skall underdånigst anhålla om mitt afsked hos dem, som vederbör.

544 Kristina tvekade. Så långt hade hon icke velat drifva sitt uppror. Men förödmjuka sig inför dessa hersklystna Oxenstjernor, – aldrig!

545 – Eders kärlighet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon, – torde icke undandraga mig och riket sin tjenst för misstankar utan rimmelig grund. Jungfru Hagar Ring inskrifves bland min betjening och inflyttar i blå rummet, som sagdt är. Det tillkommer eders kärlighet, som väckt lemma startsoupçonenkommentar, att den bevisa, och der det skulle finnas vara något otillbörligt, som eders kärlighet tror, vill jag underställa det riksförmyndarnes pröfning.

|80|

546 Fru Beata betygade med stel ceremoni sin underdåniga vördnad och aflägsnade sig, utan att bevärdiga föremålet för sin vrede med en blick. Tjensten som öfverhofmästarinna blef henne mer och mer olidlig. Men bevisen för hennes misstankar mot den nya favoriten voro ej lätta att framlägga. Dermed sammanhängde en viss källare och en trolldomshistoria, grundad på pigsqvaller. Snarare kunde en misshagelig person skaffas ur vägen på grund af en tvetydig börd. I denna tid och bland denna stolta adel fanns ingen så sårbar punkt, som börd och familj.

547 Det oskyldiga föremålet för en så skarp träta på maktens höjder kände sig olyckligt och besviket. Hagar förstod ganska väl, att öfver henne och i husliga frågor öfver drottningen stod numera en mäktig, en oförsonlig fiende, en Oxenstjerna, och att mellan dessa två stormakter skulle hon krossas lättare än ett rö. Borde hon icke förödmjuka sig för den mäktiga frun och tigga om hennes gunst? Nej, de, som Gud adlat, få ej förnedra sig. Hellre fly bort till sin förre beskyddare eller till Finlands skogar och valla korna i Kaskas torp! Fly, svälta, försaka, dö i mörker, men icke förnedra sig!

548 Den unga drottningen anade dessa tankar, som voro ett återljud af hennes egna.

549 – Var vid godt mod,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon, – jag skall beskydda dig. Förstår du intet, |221|du lilla lemma startskalmaskkommentar från ett finskt svedjeland, att denna trätan går högt öfver ditt hufvud? Du kan komma och gå, utan att ett löf röres i Sveriges rike. Det är mig de behandla som ett barn och glömma, att jag vuxit dem öfver axlarna. Ännu två år, och de skola böja sina stolta nackar; du skall få se, du skall få se! De känna mig ännu intet, men de känna mig nog för att redan frukta mig. För hvarje sol, som går ned, droppar en dag bort af den korta tiden för deras makt och min vanmakt. För hvem skulle du frukta? Du skall redan i dag börja din syssla.

550 – Låt mig gå! Nådigaste fröken, låt mig gå! Jag är ej rädd; jag kan gå i elden, om ni befaller det, men jag kan ej hvar dag hyckla ödmjukhet för den elaka frun, som har inseendet öfver borgens hoffolk. Om nådig fröken visste, hur hon behandlat mig i Norrköping för att jag ej ville yppa frökens hemlighet! När jag var ett litet barn,|81| vågade ingen gifva mig ris, och hon hotade mig med riset, ja, med skampålen. Ännu aldrig har jag varit en fånge, och hon stängde mig sjutton timmar utan mat i en kall och mörk källare. Nu vill hon göra mig vanfrejdad, kanske som trollpacka ...

551 – Nej,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Kristina eftersinnande, – ej som trollpacka, det kan hon intet bevisa, men som en personoriginal: perons af oäkta eller neslig börd. Hagar ... det är af nöden, att du säger mig allt hvad du vet om din börd.

552 Hagar berättade allt hvad hon visste om denna sin tillvaros dunkla gåta. Hvarje ord genomborrade hennes slutna inre såsom ett pikstyng, men hon måste tala, det gälde lifvet.

553 Kristina visste något om verlden; hon kombinerade fakta lugnt och beräknande.

554 – Du är alltså endast guddotter till Kurk? Din mor var af utländsk börd, en utblottad flykting, men af rik härkomst. Din far ... Låt se, 1626? Datum?

555 – Natten mot den 8 december.

556 – Hvad? Det var samma natt jag föddes i Stockholms slott.

557 – Man har sagt mig det.

558 – Under samma stjernor?

559 – Samma stjerna, som talade till nådig fröken i drömmen, har äfven talat till mig och min bror ... han, som kallar sig Niemand ... han, som var här i går. Han var här före solens uppgång, som stjernan förutsagt. Si, det skedde ändå, som skulle ske! Vi voro här alla tre!

560 – Tre, säger du? Vet du väl, Hagar Ring, att om jag vore lemma startkonung Herodeskommentar, skulle jag låta döda dig och din bror, så lärd du är och så morsker han! Det är farligt att leka med stjernor: det får intet finnas mer än en Jupiters skyddsling i Sveriges rike. Åh, var trygg: jag är intet Herodes, intet heller lemma startHerodiaskommentar; du |222|och din bror skola få lefva, med vilkor att ej konspirera. Drömmar, det der om stjernor, som droppa ned och befrukta menniskolif! Men konspirationer mot throner och dynastier, det är ingen dröm, det är verldshistoria. Om du kommer att stå mig nära – det är möjligt, jag vet det intet ännu – så finnas de, som skola begagna dig till ett redskap. Var då uppriktig och säg mig allt, allt, du förstår! Förhäf|82| dig intet, om du vill lefva! Tänk ej, att vi äro tre! Jag säger dig, myra, att det finns tre kronor i Sveriges vapen, men det svenska lejonet är blott ett ... Ett sådant litet krypdjur, som du, och inbilla sig stå under Jupiters beskydd! ... Godt, du vet nu hvem jag är och hvem du är, likasom fru Beata skall veta det. Rätta dig derefter, så står jag dig bi. Du är den enda qvinna, som jag kan lida, förutom Ebba Sparre ... Men vi skulle utgrunda din härkomst ... 1626? Det var under salig konungens polska krig i Liffland. Din moder måste ha varit derifrån, men din fader svensk eller finne, eftersom denna liffländskan kommit öfver till Finland. Vidare: din fader måste ha varit en krigare, ty det är endast i krig man lär sig en sådan grymhet mot qvinnor. Och sedan: din fader måste ha varit en man af hög börd, ty det finns intet skäl för en person af låg härkomst att hålla sig dold efter en så alarmerande tilldragelse, som den med din mor. Han måste ju fått kunskap derom, lemma startså framtkommentar han lefde.

561 – Jag är viss, att han var död,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll Hagar, som upprörd, men tårlös följde gången af dessa gissningar. Drottningens första, häftigt yttrade anspråk att vara Jupiters enda rättmätiga skyddsling väckte i Hagars bröst en hemlig protest. Hvad fråga stjernorna efter kojor eller konungaborgar?

562 – Det är intet troligt, att din fader var död,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Kristina i sin kalla beräkning af möjligheterna. – Han skulle då varit nyligen död; din mor skulle ha burit sorgdrägt och intet begifvit sig vintertid ensam ut i ett främmande land. Det är troligare, att hon varit förskjuten, nesligt förrådd af den, som bort vara hennes beskyddare, men som haft sina skäl att öfvergifva henne. Det faller mig för, som skulle allt tyda på, att din fader varit en officer, som bedragit sin hustru ... eller sin älskarinna. Derpå hänger till sistone allt.

563 – Nådiga fröken ... Jag beder ... Ej mer!

564 – Jo, här är fråga om heder och namn. Du säger, att inga efterforskningar blifvit anstälda, förutom tacksägelsen i kyrkan efter den döda. lemma startSlikkommentar uraktlåtenhet kommer mig mäkta underlig för. Der måste dock finnas i granskapet de, som sett din mor vandra på landsvägen och som herbergerat henne nästföregående natt. Hvarför hafva dessa så platt förtegat hvarifrån hon kommit och|83| hvad hon tilläfventyrs sagt? Hafva de varit medskyldige i ett brott och mutade att det förtiga? Eller ha de allenast gapat i vädret, såsom |223|dessa finska tjurskallar pläga, innan något i dem finner väg från ögonen till tungan? Jag skall låta skrifva till landshöfdingen öfver Nyland Knut Lilliehöökoriginal: Lilljehöök, att han granneligen efterspanar allt hvad denna saken rör i Karlshamn, eller hvad heter socknen?

565 Karis.

566 – Nåväl, i Karis och långs hela kusten af Finska viken. Fru Beata skall dig intet lemma startanammakommentar. Är du af adel och äkta börd, skall dig ske den heder dig tillkommer. Är du en fiskmås, den intet näste hafver, måste du i två år bida och, der som du är mig trogen, skall jag dig intet glömma hvarken med namn eller heder. Gå nu till din anvisade bostad, och lemma startkom samskommentar med pigorna; de begära intet bättre, än att göra fru Beata förtret. Jag rider ut med furstinnorna; jag vill ock se Niemand rida, efter han kommit helskinnad, der Duvall ridit omkull.

567 Klockan 9 red drottningen ut på sin Caballero med talrik svit och helsades, hvar hon visade sig, af jublande folkskaror, som ännu gingo i segerrus. Niemand red bland eskorten i ny mundering och kallades tidtals fram till drottningens sida. Han såg mindre och klenare ut, än i går; han var blek och sjuk: denna vinterresa hade kunnat knäcka en osårad man. Hans lilla figur väckte i början de långe lifgardisternes löje, hans gunst afund. Men knektarne hade förnummit, att pilten lärt rida hos Åke Tott. Detta var ett namn, som behöll sin klang hos alla Sveriges och Finlands ryttare. Att ha varit herr Åkes lärjunge, det var som ett silfverremtyg, det kastade glans öfver häst och karl. Niemand hade fått välja en häst i hofstallet; han hade förstått att välja den bästa, och han förstod att rida honom. Ingen onödig bravur, allt lugnt, säkert, sadelfast och behagfullt. Huru denna häst lydde tygeln! Lifgardisternes första löje förbyttes i undran; drottningen, sjelf så säker i sadeln, betraktade gossen med oförstäldt välbehag. Han kunde rida, han.

568 Ridturen gick ut öfver bron till Norrmalm, Artillerigården och de då öde och obebygda nejderna af Ladugårdslandet. Voro Stockholms bebygda gator allt annat än lätt farbara, så mötte i dessa obanade, än sumpiga, än bergiga utkanter mera brydsamma hinder. Det roade|84| Kristina att afvika från landsvägen, spränga uppför en bergklack eller sätta öfver en göl för att bry sitt qvinliga följe, hvilket ej aflöpte utan missöden. Furstinnan Kristina Magdalena, som snart skulle stå brud, sjönk ned i en sumpmark och lemma startbergadeskommentar af fästmannen, markgrefven Fredrik af Baden Durlach. Furstinnan Eleonora Katarina vrickade sin fot; hofjungfrurna togo omvägar kring oländiga ställen, blefvo efter och utskrattades. Vid Nybroviken stodo lemningar efter en gammal befästning. Kristina stannade vid en mur, som |224|syntes omöjlig att öfverrida, och frågade sina kavaljerer, om någon vågade satsen. Unge Gustaf Bonde försökte; hans häst vägrade. Kapten Lorentz von der Linde, hemrest från kriget, företog en halsbrytande sats. Det gälde endast en tum lägre, men denna tum hade så när för alltid afbrutit den tappre kaptenens krigarebana och blifvande friherreskap. När han lyckligen framdrogs med en skråma i pannan under sin störtade häst, tvekade äfven de modigaste att förnya vågstycket. Lille Niemand red fram, sporrade sin häst i skarpt traf vid ruinens ytterkant, hoppade stående upp i sadeln och derifrån med ett lemma startsaltomortalekommentar öfver muren. Ingen akrobat skulle ha gjort det bättre.

569 – Detta är danskonst, icke ridkonst,tomtkonsekvensändrat/normaliserat knotade kavaljererne.

570 – Gören det efter, gode herrar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrattade drottningen.

571 Vid stranden af viken låg tunn is, och Kristina var i sitt öfverdådiga lynne. Hon red till iskanten, afdrog en ring från sitt finger och kastade honom utåt isen, så långt hon förmådde. Ringen rullade framåt, fördes af blåsten och blef liggande lemma startvid pass tjugu famnarkommentar från stranden.

572 – Hvem återhemtar min ring?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade drottningen.

573 Några bland herrarne stego af och profvade isen med störar. Den befanns kunna möjligen bära ett sex års barn.

574 – Niemand är den lättaste; Niemand ut!

575 Men Niemand behagade icke; han satt orörlig i sadeln. Ifrig att vinna drottningens ynnest, framdrog en lättfotad fransk lutspelare vid namn Beschon bräder från stranden och begynte utlägga en gångbro. Han hade kommit så nära ringen, att han nästan kunde räcka den med sin|85| utsträckta arm, lutade sig framåt, sträckte sig, töjde ut sig ... Slutligen fattades blott en handsbredd. Då hade Beschon öfverskridit jemvigtslagarne och låg sprattlande insjunken mellan den krossade isen.

576 Två motsatta rop hördes bland åskådarne; det ena högljudt: till hjelp! Det andra anständigtvis dämpadt: till botten med musikanten! lemma startBeschon var icke väl tåld för sin inställsamhet och för sin gunst hos furstinnan Eleonora Katarina, som sedan fick ångra denna bevågenhet.kommentar

577 Några af sviten sprungo ut på bräderna och lyckades, ej utan fara, rädda fransmannen. Våt och frysande befann sig Beschon ej förr på det torra, innan han i denna sorgliga skepnad gjorde sin underdåniga reverens för drottningen.

578 lemma startDe votre majesté le très humble serviteur!språk: franskakommentar

579 – Ja, jag ser nog, att Beschon är våter,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Kristina med ohejdad munterhet, – men hvar är min ring?

|225|

580 Den olycklige, han hade glömt ringen, såsom man i farans stund glömmer allt utom räddningen. Han var förekommen: den lille sergeanten hade slingrat sig mellan hans räddare, uppfångat den kungliga lemma startunderpantenkommentar från ett flytande isstycke och framräckte den nu på sin värjspets med en honnör för drottningen.

581 – Ja, hvad vill ni jag skall göra, min käre Beschon?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade drottningen, allt i sitt muntra lynne. – Äran är den tappres, men vinsten den klokes. Ni täckes mottaga min beundran och sergeant Niemand min ring.

582 Efter detta lilla äfventyr återvände ridsällskapet i sporrsträck till slottet, der middag för alla serverades vid den kungliga taffeln. Det säges, att aptiten vid denna måltid varit en sådan, som man endast erfar efter en forcerad ridt i novemberkyla och sträng blåst, med en ung drottning och ett förlofvadt par i spetsen för kavalkaden.

583 Efter måltiden lät drottningen inkalla sergeant Niemand och Hagar Ring. Sergeanten öfverraskades af frågan: ditt namn?

584 – Urban Niemand, sergeant ...

|86|

585 – Ja, jag vet. Jag vet också din ålder och din födelseort. Men hvarifrån fick du namnet Urban? Det är icke brukligt hos oss.

586 – De sade, att det var efter påfven.

587 – De? Hvilka de?

588 – Nunnorna, som döpte om mig i Ingolstadt.

589 – Hvad? Är du omdöpt till katolik?

590 – De sade så. Jag vet ingenting.

591 Kristina brusade upp.

592 – Du eländige affälling! Vara sexton år, ha fått en kristelig uppfostran, tjena med utmärkelse i min tappra här och låta omdöpa sig till katolik! Vet du då intet, att den, som sviker sin tro, han sviker sitt samvete, sin ära, sitt fädernesland och är icke värdig att tros af en hederlig man! Min Gud, vara lutheran och bli katolik! Det är ju att gå från dagsljus till blinda natten. Huru kom du till en så ömkansvärd villfarelse?

593 – Jag var sårad och sjuk. Jag lät dem göra med mig, som de ville.

594 – Hans uppfostran bland herr Åke Totts ryttare var allt annat än kristelig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat vågade Hagar tillägga.

595 – Nå,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Kristina lugnare, – har du intet känt någon längtan att återvända till den sanna evangeliska läran? Vet du intet, att vi strida för vår lutherska tro mot påfven och djefvulen? Blygs du intet att öfvergifva den tro, för hvilken salig konungen lemma startgick att i marken dökommentar?

596 – Jag skall gerna vara lutheran, om ers majestät befaller.

|226|

597 – Befaller? Kan man befalla tron? Jag kan befalla dig att gå i döden som ärlig knekt, men jag kan intet befalla dig att tro en prick i katekesen, om intet Gud och din själs frälsning befalla dig det ... Han anser mig för en påfve, den der! Jag vakar om nätterna för att vederlägga de reformertes villfarelser, och så låta mina egna knektar döpa om sig till lemma startpapisterkommentar! ... Hur var det stället, Hagar, som du citerade från lemma startPetri Ravennelii Bibliotheca sacrakommentar?

598 Hagar uppläste ur minnet ett latinskt citat mot katolikerne ur denne då berömde theologs stridsskrifter.

|87|

599 – Ja, är det intet så? Cæcos cæci curant, insanos insanispråk: latin ...*)De blinde bota de blinde och de lemma startfåvitskekommentar de fåvitske.. Men han förstår intet latin, den stackaren, din broder ... Niemand, jag skall tala vid hans vördighet Johannes Mathiæ, att han upplyser ditt mörka förstånd ... Hvem var din fader?

600 Ynglingen teg.

601 – Vet du det intet? Jag skall säga dig det. Din fader var en officer, som öfvergifvit sin hustru. Öfvergif aldrig en qvinna, Niemand, åt hvilken du gifvit ord och löfte! Det är en dödssynd; det hämnar sig på dig och dina barn. Vet du ingenting om dina föräldrar?

602 – Han sade, att jag var hans dotterson.

603 – Hvilken han? – Kristina blef otålig. Hon hade nu fått en gåta att utreda, hvilken lifligt upptog hennes tankar, till dess att denna skulle undanträngas af en annan.

604 – Han, som de kalla Ruben Zevi i Regensburg. En jude.

605 De Geer känner honom. Den rikaste ockrare i Europa. Judarne ha två meriter: klokhet och pengar. Och du skulle vara Ruben Zevis dotterson? Hvaraf visste han detta?

606 – Af ett porträtt och en bröstnål. Det var den, som grefvinnan Brahe gaf mig på Lavila. De hade stulit nålen från mig, när jag låg död i Neunburg, och juden gaf mig honom tillbaka.

607 – I Neunburg? Visa mig nålen!

608 Niemand nödgades anlita Hagar, ty nålen var insydd i lemma startliftröjankommentar under hans lemma startkyllerkommentar. Under denna toilettfråga, som utagerades bakom en skärm, begynte det mörkna. Kammartärnan Fiken inträdde för att tända lampan, men anvisades att vänta i förrummet. Kristina betraktade i skymningen den fint arbetade silfverliljan.

609 – Hvilket utsökt arbete! Hvar har grefvinnan Brahe fått denna nål?

610 – Vet icke. Tror af herr Åke ... Generalmajor Slange har känt min far ... |227|Det var min far, som red öfver honom,tomtkonsekvensändrat/normaliserat skyndade Niemand att tillägga, vid hågkomsten af de sista ord han trodde sig hafva hört från Slanges läppar.

|88|

611 – Din far lefver. Hagar, sätt upp en promemoria på allt hvad din bror vet om nålen och juden! Vi ha fått korn på vargspår och räfspår. Hade jag nu denne jude i Stockholm! ... Sergeant Niemand! Du har blifvit sårad i Neunburg och sårad vid Breitenfeld. Fältmarskalken har hedrat dig med ett befäl vid mycket unga år. Du har framburit en lemma startsegertidningkommentar ... du rider ej illa. Begär en nåd af mig ... under vilkor, att du återgår till lutherska läran!

612 Sergeant Niemand teg under styf militärisk honnör. Hvad skulle han begära? Han hade ju i rikt mått allt hvad han önskat. Efter en stunds förlägen tystnad trodde han sig ha funnit ett lyckligt påhitt.

613 – Eders majestät, sade han, – var så nådig och gif Hagar en bok! Hon är kär i böcker.

614 Åter skrattade Kristina, såsom man skrattar vid sexton år.

615 – Är du icke den gossen, du, som satt under gökträdet och begärde få lefva, tills han dör? En bok åt Hagar? Semlor åt bagarebarn? Har hon intet hyllorna fulla? Men Hagar skall få en bok. Välj, bokmal! Hagar, hvem hedrar du med ditt snillrika val: Cicero eller Plato?

616 – Jag tackar underdånigst. Om nådig fröken kan umbära vulgata ... Det är underliga bilder ... Jag har aldrig egt en bilderbok.

617 – Jag berömmer intet din smak, men tag vulgata med Adams refben och alla de sju vredesskålarne ... allenast du intet gifver dig till papist, som din bror ... Begär du ingenting för dig sjelf, Niemand?

618 – Jag begär att få dö för ers majestät,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade gossen okonstladt, utan aning om den ridderliga lemma startcourtoisienkommentar i dessa enkla ord.

619 Sveriges unga drottning kände sig ett ögonblick rörd. Måhända tänkte hon på de många tusenden, som nu för hennes ära, hennes makt och hennes rike föllo på slagfälten eller tynade bort i fältlasaretten. Hon räckte sergeanten sin hand att kyssa. Derpå yttrade hon i skämtande ton:

620 – Lycklig du, som får strida under en sydligare sol! Se, vår korta novemberdag lemnar oss redan i|89| mörker. Och der ... der är stjernan, som lyser öfver oss tre! Jupiters stjerna! Tre kronor, men ett lejon!

621 Och den stora klara stjernan lyste in genom det mörka slottsfönstret på hafvets flytande spån, på fältens blödande lemma startfålekommentar, på Sveriges rikes krona öfver en lemma startotamdkommentar flickas glänsande panna. Några korta minuter såg hon dem alla tre, – hon, som icke var kärleken, endast makten, – och derefter skulle de åter droppa bort i det okända fjerran, vexlande, såsom hon, sitt läge vid horizonten.

|228|

10. Den vandrande juden.

Jag skall skicka dig rosor från det heliga landet.

622 På senhösten 1642 kom ett rykte i omlopp på flera orter i södra Finland, att man sett den vandrande juden. lemma startSagan om Ahasverus, Jerusalems skomakare, som vägrade Frälsaren att hvila vid sin port på vägen till Golgatha och derför dömdes att vandra utan ro till tidernas ände, hade uppkommit i sextonde seklet och finnes omständligt berättad af en okänd författare, I. H. R., som derom utgifvit en skrift, daterad Reval den 11 april 1604.kommentar Enligt denna berättelse har den vandrande juden blifvit sedd och vidtalad af många vittnen i Hamburg om vintern år 1547, i Madrid år 1555 och, tid efter annan, i flera länder, såsom i Ryssland och Polen, samt nämnda år 1604 äfven i Reval. Under trettioåriga kriget sades han hafva uppträdt på många orter i Tyskland. Alla soldater, som på denna tid återvände från kriget till hemorterna, visste berätta om Jerusalems skomakare, och några påstodo sig sjelfve ha sett honom.

623 När derför i november 1642 en lång, hvithårig gammal man af främmande utseende, drägt och tungomål oförmodadt|90| visade sig i staden Ekenäs, var det ganska naturligt, att folket trodde sig igenkänna den vandrande juden. Han kom såsom uppstigen ur hafvet, man visste ej huru och hvarifrån, ty sjöfarten var redan slutad för detta år, och is låg vid stränderna. Väl trodde sig någon ha sett en Danziger-skuta i den månljusa natten lägga till vid en utkant af hamnen och snart åter afsegla. Men hvartill behöfde den vandrande juden ett fartyg? Var det icke en småsak för honom att gå öfver hafvet?

624 Den främmande gamle mannen, som åtföljdes af två tjenare, lika underligt klädde och lika tystlåtne som han, tog in i ett herberge, åt en tarflig måltid som andra dödliga och begaf sig derefter på besök till presten. Der begärde han att få genomse förre kyrkoherdens, mäster Sigfrids, efterlemnade papper, och då dessa mest innehöllo stjerntyderi, som ingen annan förstod, var det tydligt, att Jerusalems skomakare sökte läsa i stjernorna slutet på sina vandringar. Följande morgon var han åter försvunnen efter att hafva frikostigt betalat sitt nattläger, hvilket visserligen var mera oförväntadt af en skomakare och en jude.

625 Nästan vid samma tid – alldeles på samma tid, påstod folket, ty hvarför kunde ej den vandrande juden uppträda samtidigt på flera orter? – visade sig den obekante i Karis. Aftonbrasan sprakade i den stora spiseln på Kaskas torp, der Dordej tillredde qvällsvarden, flitigt rörande i en gryta med |229|kokande välling. Från grytan uppsteg likväl icke nu den behagliga ånga, som är hungriga barns förtjusning i en fattig torpstuga; det var någonting obehörigt deri, det var den tydliga tillsatsen af lemma starthälften bark i mjöletkommentar. Åkern hade gifvit missväxt, fogden hade lemma startutpantat resterande spanmålskapparkommentar; kriget, kriget utkräfde sin tribut utan förskoning. Dordej var samma hurtiga, aldrig rådlösa moder för en talrik barnskara, som alltid förr. Hvarför beskärma sig öfver hälften bark? Det fanns andra, som åto rena barken, och brodden lofvade nästa år bättre skörd. Thomas slöjdade med sin ena arm en slädmede; det gick illa och långsamt, yxan var slö, knifven tog ej så jemna spånor som förr.original: förr Äldste sonen Tommu spjelkade ett stycke furu till torrvedsstickor. Äldsta dottern Sigfrida spann. En yngre syster kardade ull. Mannu täljde pilar. De mindre barnen gjorde sig hårlockar|91| af hyfvelspån. Mörker och fattigdom sågo in genom stugans enda fönster, men de sågo ett folk, vant att försaka.

626 Det begynte snöa derute. Dörren öppnades; en underlig, gammal man inträdde, hvit af snö, och efter honom två tjenare. Tiderna voro osäkra. Thomas såg upp från sitt arbete och stälde yxan bredvid sig. Dordej upphörde att röra i grytan. Främlingarne förstodo, att de ej voro välkomna efter mörkrets inbrott.

627 Den ene af tjenarne, hvilken tjenstgjorde som tolk, anhöll i sin husbondes namn om herberge för natten.

628 – Vi komma långväga för vigtiga ärender, äro nöjda med litet och betala väl.

629 Dordej fortfor att röra i grytan.

630 – Gå till Nyby här nära intill! Vi ha fattigt och trångt. Ungar finnas i alla kråkbon.

631 Tolken vexlade några ord med sin herre. Han lade på stugans enda bord ett pass på främmande språk och bredvid detta ett guldmynt.

632 – Vi äro hederligt folk och betala ett nattläger af halm så, som andra betala en herresäng.

633 Dordej såg på främlingarne, såg på Thomas; ett guldmynt är mycket för den, som blandar bark i sin mjölvälling. Thomas slöjdade på slädmeden och lyfte ej sina ögon från golfvet. Yngsta barnet började gråta.

634 – Det är bäst, att ni gå till Nyby,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Dordej.

635 Tolken fortfor att vexla ord med den gamle mannen, som objuden satt sig ned på en bänk. – Min husbonde säger, att han har en helsning till eder från Urban Niemand.

636 Dordej förblef likgiltig. Hon kände ingen med detta främmande namn.

|230|

637 – Han, som är född i eder stuga. Han, som från eder kom till herr Åke Tott. Han, som sköt ihjel en karl och rymde till Tyskland. Han, som hade en tvillingssyster. Han, hvars mor dog här i torpet.

638 – Far, far!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Dordej och lyfte af förvåning slefven, hvars innehåll dröp i elden. – De bringa budskap från Bennu och Hagar! – Barnen trängde sig nyfiket fram. Hvem mindes ej Hagar!

639 – Min husbonde säger, att han är en slägting till den olyckliga unga qvinnan, som dog här i torpet, och|92| att han vill uppväga hvarje underrättelseoriginal: underättelse om henne med guld.

640 – Sitten ned! – Och Dordej aflyfte grytan, rödjande plats för främlingarne. Allt i den sorgliga natten för sexton år sedan stod så lifligt för hennes minne, som hade det varit i går. Desse resande måste få herberge, om hon också sjelf skulle sofva på kalla vinden. Kunde man ej tillredaoriginal: tillredda (källa för ändring: NB Coll. 244.167) sofplatser på golfvet? Tommu anskaffar halm. Sigfrida springer till Nyby efter en rökt fårboge, rent rågbröd, smör och mjölk: detta hade man råd att betala i morgon. Till mannen, som lät henne råda, hviskade Dordej: lemma startjag lägger i natt ej ögonen tillkommentar.

641 Efter en mycket olika aftonmåltid för gäster och värdsfolk, uppstod med tolkens tillhjelp ett samtal, som ofta afbröts af den gamle främlingens frågor och klagan. Dordej hade godt minne och godt lemma startmunredekommentar. Hon omtalade allt hvad hon upplefvat under den natten, när mäster Sigfrid, Lydik Larsson och tatterskan gästade Kaskas torp. Så såg tiggerskan ut, så talade hon, så stapplade hon fram de få stegen från dörren. Och här, här bakom väfstolen sjönk hon ned på halmen för att aldrig mera stå upp.

642 – Red mig ett läger der!tomtkonsekvensändrat/normaliserat afbröt henne den gamle.original: gamle – O, min Ruth, mitt hjertebarn och mitt sorgebarn, du den fagraste af lemma startSarons blomsterkommentar, du den renaste af allt, som på denna syndiga jord skådat upp mot himmelen ... här skulle du dö, så ensam, så fattig, så öfvergifven! – Och han kastade sig, öfverväldigad af sin sorg, på det hårda golfvet, kyssande gång efter gång den grofva planka, på hvilken hans älskade barn hade utandats sin sista suck ...

643 Följande morgon besökte han med Thomas och Dordej Karis kyrkogård. Ingen vård, intet kors angaf den graf, der den okända i tiden blifvit gömd och glömd i ett hörn af de dödas nattläger, der de vänta på morgonen. Några vissnade löf och en tunn drifva, såsom af frusna tårar, betäckte den okändas hviloplats i en främmande jord. Alla förnämligare döde lågo begrafna under kyrkans golf. Den trånga kyrkogården öppnade sina kamrar blott för de fattiga, de ringa, de, hvilka, sittande lägst vid jordens gästabud, vänta upphöjelsen ...

|93||231|

644 Främlingen kastade sig ned och kysste drifvan, såsom han kysst golfplankan. Det var som om drifvans frusna tårar hade smultit för denna brännande kyss. Derefter uppstod han, tryckte i Dordejs hand en tung börs och sade: – Hon var lemma starten Israels dotterkommentar. Jag vill icke förnärma dig, goda qvinna, som varit barmhertig mot den öfvergifna, men du förstår, att en af oss icke gerna hvilar ibland de oomskurne. Lofva mig att omhägna denna platsen med en mur af huggen sten och plantera derinom rosenbuskar, hvartill jag i vår skall skicka dig telningar från det heliga landet. Israels Gud föröke i välfärd dig och ditt hus, såsom David säger i lemma start37:de psalmen: »den barmhertiges säd skall varda välsignad!»kommentar

645 Främlingarne fortsatte resan vesterut. I deras pass hade Dordej läst det underliga namnet Ruben Zevi. Judar! Dordej korsade sig; man brukade ännu korsa sig här i landet. Hvem kunde en så gammal jude vara, om icke Jerusalems skomakare? Och han hade gästat i Kaskas torp, – han, som lefvat i sextonhundrade år, – han, som sett Frälsaren, – han, som förvägrat Guds Helige att hvila under bördan af korset, – han, som gick fridlös kring jorden från slägte till slägte! Och denne fridlöse gengångares dotter låg här begrafven; hon kunde ej ha varit mycket yngre, än sin fader, fastän hon sett ut att knappt vara tjugu år gammal! Bennu och Hagar voro barn af en så förunderlig slägt! Och hon, Dordej, hade fått penningar för att plantera rosor från det heliga landet på en gengångerskas graf! ... Hvad skulle hon göra? Hon lät den tunga börsen falla i snön och såg, rådvill, emot sin vana, på Thomas.

646 Thomas upptog börsen och undersökte betänksamt dess innehåll, om det kanhända luktade kristet blod eller tilläfventyrs var de dödas ben. Det var blanka guldmynt till en mängd och ett värde, som vida öfversteg de höge herrarnes en gång så välkomna gåfvor för barnens uppfostran. Aldrig hade den fattige torparen ens i drömmen sett en så oerhörd skatt. Nu kunde de kläda barnen, skicka dem i skola, äta rent rågbröd. Nu kunde de köpa Kaskas torp ... Nu kunde de köpa Nyby gård! ... Endast myntet var äkta?

647 Frestelsen var stark. De stodo qvar på den snötäckta kyrkogården, vinden hven i de löflösa trädens grenar,|94| bonden från Nyby körde förbi dem på landsvägen med råg till qvarnen. Slutligen sade Dordej: – vi gå till presten!

648 Och de gingo den väg, som så mången i detta land gått före och efter dem under samvetets bekymmer och rådvilla frågor i timliga och eviga ting, – de gingo till presten för att begära råd. Under vägen uppstod en ny betänklighet. Om vi yppa för presten, att vi nu ega så mycket penningar, skall fogden pålägga oss tredubbla lemma startgärderkommentar, länsmannen skall anställa räfst |232|hos oss, ingen skall tro, att vi åtkommit ärligt en sådan skatt. – Låt mig råda!tomtkonsekvensändrat/normaliserat afgjorde Dordej beslutsamt, i det hon upptog ett guldmynt ur pungen och gömde det öfriga försigtigt i kjolsäcken.

649 När det gälde vidskepelser, stodo blott få af Finlands prester vid denna tid upphöjda öfver sitt folk. Den gamle kyrkoherden Petrus Mathiæ Tafvia, som Dordej förut med så liten framgång rådfrågat, var nu lika öfvertygad, som hon, att den vandrande juden uppenbarat sig i Karis. Detta betydde något, det var ett järtecken. Nästa söndag måste der läsas i kyrkan en förbön för den olycklige vandrarens själ. Hvad angick det guldmynt, som Dordej framvisade, fann kyrkoherden rådligast att hellre förära det åt socknens fattiga, än att besmitta sina händer med något så misstänkeligt.

650 – Här är icke mången i socknen fattigare, än vi sjelfva,tomtkonsekvensändrat/normaliserat vågade Dordej invända.

651 – Så gif guldpenningen åt kyrkan, och Herren skall från åkern gifva eder dubbelt igen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade presten, ej utan en qvarlefva af den katolska tidens föreställningar om fromma gåfvors nytta för saligheten.

652 De två makarna gingo lika rådvilla, som de kommit. Gifva åt kyrkan? Kyrkan var rik, medan de åto bark. Der vardt en hård strid mellan Mammon och Dordejs samvete. konsekvensändrat/normaliserat Vördig far begär nageln af lillfingret; visste han af de stora pengarna, skulle han begärt hela armen. Men lemma startSkriften säger, att Herren gifver födan åt korpens ungarkommentar. Har han nu gifvit oss ungarna och lägger födan bredvid dem, hvarför skulle vi låta dem svälta? Jag skall säga dig något, Thomas. Vi göra med denna penningen ackurat som presten sagt, så får Gud sitt. Dernäst taga vi en annan penning ur pungen, köpa oss råg och låta|95| barnen äta sig mätta. Skam få min tunga, om detta är synd. Resten låta vi ligga orörd i kistan, tilldess vi få bättre besked.

653 Icke långt efter besöket i Karis uppenbarade sig den vandrande juden i Åbo, öfverallt sökande spåren efter två barn, dem få eller ingen kände. En qvarblifven tjenarinna hos den bortflyttade presidenten Kurk ledde honom till spåren af en besynnerlig flicka, som bott hos presidenten, läst hos professorerne och på hösten följt sin beskyddare till Sverige. Juden var outtröttlig. Han gick till de lärde, till lemma startMartin Stodius, mystikernkommentar, som undervisat Hagar i hebreiska och naturkunskap, till lemma startJohan Terserus, den sedan så vidtberömde och vidtklandrade biskopenkommentar, som undervisat henne i latin och grekiska, till lemma startSimon Kexleruskommentar, som invigt henne i den högre matematiken. Desse lärde herrar berättade honom förunderliga ting. Stodius antog en spiritus familiarisspråk: latin, som lärde flickan förstå en bok, så snart hon öppnade honom. Kexlerus förklarade sig hafva stått svarslös för hennes matematiska |233|bevis. Terserus, den skarpsyntaste, anmärkte skrattande, att flickan var ett fenomenon, som dock till slut intet annat betydde, än ett ingenium velox, en ungdom med sällsynt lemma startsnabbfyndighetkommentar.

654 Årstiden var den ogynsammaste, och likväl unnade sig den vandrande juden ingen rast. En dag var han försvunnen från Åbo, såsom han försvunnit från andra orter, och icke långt derefter uppenbarade han sig i Stockholm. Huru han kommit öfver det mörka, stormiga, isiga hafvet, visste ingen. En möjlighet var, att han lyckats bana sig väg öfver Åland med en af dessa oförvägna isbåtar, hvilka seglade öfver de öppna fjärdarna och drogos öfver de frusna. Men vid denna årstid behöfde posten stundom månader för att komma till Stockholm. Och hvartill behöfde Jerusalems skomakare båt? Han drog sina lemma startsjumilastöflarkommentar på och gick öfver hafvet.

|96|

11. Slottsbranden.

Komma från Breitenfeld och stupa i Stockholms slott!

655 Äfven den mest kunskapsälskande unga drottning kan icke alltid begrafva sig i folianternas lärdom. Den nya lemma startbokvårderskankommentar fick erfara hvem hon tjenade. Mer än en vecka förgick, utan att Hagar såg en flik af sin herskarinnas klädningsfåll i lärdomens rustkammare, der hon förtecknade böckerna och så ofta glömde allt för det oemotståndliga behaget att fördjupa sig i en förr okänd författares nya tankegång. Ingen fisk känner sig så hemmastadd i en kristallklar sjö, som Hagar Ring i drottning Kristinas bibliotek. Hon glömde mat, dryck och sömn, sällskap och hofsqvaller för att frossa i det öfverflöd af kunskap, som på dessa hyllor endast begärde att anlitas. Hon glömde drottningen, fru Beata, sin bror, det förgångna, närvarande och tillkommande. Hon lefde i böckerna; hon lärde så mycket mer, emedan hon fick vara fullkomligt ostörd. Ingen tycktes bekymra sig om hennes tillvaro i denna ensliga fristad. Kammartärnorna och hofpigorna hade omhuldat henne med sin gunst af det naturliga skäl, att hon stod i ogunst hos allas lemma startbusekommentar, fru Beata. Alla täflade att omgärda henne med en beskyddande mur af pigkammarens vakt.original: vakt Och pigkammaren i ett hof är också en stormakt. Det var den lyckligaste tid, som Hagar genomlefvat.

656 Drottning Kristina hade glömt doxaspråk: grekiska och alla theologiska stridsfrågor för det furstliga lemma startbilägerkommentar, som skulle firas i slottet den 27 november. Hennes kusin, furstinnan lemma startKristina Magdalena, skulle förmälas med markgrefven |234|Fredrik VI af Baden Durlach, – en förbindelse, från hvilken, i långt senare tider, två svenska konungahus härstammat: det Holstein-Gottorpska och Oskar I:s gemål Josefinakommentar. Man har ännu qvar förteckningen på de inbjudne till detta bröllop: det var allt hvad Sverige|97| hade förnämt och lysande hemma hos sig. Hela hofpersonalen och den unga drottningen sjelf voro lifligt upptagna af tillredelserna till denna kungliga familjefest, som skulle blifva en illustration till andra segern vid Breitenfeld och borde firas så lysande som möjligt. En ung pommersk arkitekt, Nikodemus Tessin, uppgjorde ritningar till nya smakfulla dekorationer efter mönster från franska hofvet. Statsfruarna togos till råds för kostymerna, kammarjunkarne utsändes på lemma startbeskickningarkommentar, furstinnorna Marie Eufrosyne och Eleonora Katarinaoriginal: Katarina Eleonora kallades gång efter gång till drottningen för att med henne och Ebba Sparre öfverlägga om toilettfrågorna. Hofskräddare, sömmerskor och alla slags handtverkare genomvakade sömnlösa nätter. Allt var i rörlig brådska, allt utom det tysta, fridlysta biblioteket.

657 Den 25 november om aftonen, två dagar före brölloppet, var ett »värdskap» i slottet för brudparet, motsvarande ungefär tyskarnes s. k. lemma startpolterabendspråk: tyskakommentar. Hagar satt ensam vid sin lampa och en praktfoliant, när hennes dörr sakta öppnades och framför henne stod hennes förra beskyddarinna, presidentens gemål, fru Sofi De la Gardie.

658 – De äro upptagna af dansen dernere,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade beskyddarinnan med lemma startnedlåtandekommentar välvilja; – jag begagnar tillfället att se huru min bokmal befinner sig i sin nya ställning. Jag förstår: som en fluga i sirapskrukan. Hvad är det du läser? Aristoteles!

659 – Hvad ers nåd är god!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Hagar, kyssande presidentskans fina, behandskade hand. – Och hvad jag varit otacksam ... att icke uppvakta, icke tacka ers nåd, sedan jag fick tillstånd att tjena drottningen ...

660 – Du vet, Hagar, att jag önskar ditt bästa. Törhända var jag en tid nog sträng mot dig, men du tog mitt hjerta den förskräckliga natten på sjön. Är du lycklig, mitt barn?

661 lycklig, ers nåd, lycklig! Drottningen är så nådig, alla äro så goda mot mig.

662 – Det gläder mig, och jag önskar, att det må fortfara. Men jag vill ej dölja för dig, att drottningen är af ett ombytligt sinnelag ... som du sjelf ... och desto mera lättretlig, emedan hon är ung och ej lärt att böja sig, såsom du lärt. När man är bestämd för en krona, är det förlåtligt, om man stundom känner sig otålig att bära henne.

|98|

663 – Hon skall blifva stor, ers nåd! Hon är redan stor!

|235|

664 – Derom är intet tvifvel. Men äfven de största bland dödliga ha sina svagheter. Vet du också, att drottningen icke tål någon jemlike?

665 – Jag vet det, ers nåd.

666 – Icke ens i lärdom ...

667 Hagar studsade. Derpå hade hon icke tänkt.

668 – Godt. Du vet det nu. Det tör hända, att fröken Kjerstin icke läst Aristoteles. Rätta dig derefter!

669 – Ja, ers nåd.

670 – Din ställning är farlig. Vid ett hof afundas man alltid nykomlingar, besynnerligen en fattig och okänd, utan namn, utan börd. Du har en mäktig ovän.

671 – Ack, ja, ers nåd. Men fröken har lofvat beskydda mig mot fru Beata.

672 – Lita ej för mycket derpå! I hvilken ställning står du till jungfru Ebba Sparre? Du vet, att hon har drottningens hjerta och öra.

673 Jungfru Ebba har icke varit oblid mot mig. Jag har två gånger tjenstgjort i hennes ställe.

674 – Ett rykte är utspridt, att du skulle vara beslägtad med vår familj. Det kan icke vara från dig det utgått?

675 – Så otacksam är jag icke, ers nåd. Det är ett missförstånd af riksrådet Skytte, som hört, att hans nåd presidenten stått fadder åt mig.

676 – Emellertid har fru Beata frågat presidenten derom. Han ansåg ej nödigt att säga henne allt, men han kunde ej undgå att förneka frändskapen. Du vet således, kära barn, att du bör vara dubbelt försigtig, emedan din börd med all flit efterspanas. Farväl. lemma startMin dotter Ingeborgkommentar väntar mig. Gud skydde dig. Och skulle något hända, har du en tillflykt hos dina gamla vänner.

677 Hagar blef allena. Aristoteles nödgades vika för tanken på stjernan, två namnlösas enda fäste i himmelen och på jorden. Hon syntes ej denna qväll; hon var skymd af tunga snömoln. Det blåste hårdt. En hvinande storm gnisslade i slottets åldriga tornluckor och öfverröstade musiken i danssalen, hvarifrån svaga ljud stundom förnummos till Hagars bostad i vestra slottsflygeln midtemot den s. k. balettsalen. En känsla af öfvergifvenhet smög sig ut från den matt flämtande lampan, hvars olja tog slut och spred en lukt af någonting brändt öfver det|99| halfmörka rummet. Det var lampan, som osade. Hagar ville gå ut för att hemta ny olja. Hon kunde lida ensamheten, men icke mörkret; mörkret är ensammare än tanken, mörkret är okända faror; äfven det minsta ljus är ett tröstande sällskap.

678 Med oljekannan i handen kastade Hagar en blick genom fönstret, som vette mot lilla borggården. Der rörde sig otydligt betjening och lyktor. Men |236|hvad var detta i södra tornet? Det liknade icke skenet af ett ljus, och det kunde icke vara en reflex af månen; man hade ju nedan. En så klar ljuspunkt ... nästan som eld? Hagar stadnade, fängslad af denna bländande ljuspunkt, som uppflammade i mörkret, allt klarare, men så tyst, så obemärkt ... så hemlighetsfull ...

679 Nu kom der en skugga, som skymde ljuset, försvann och kom mörkare åter. Var det rök? Det liknade rök ... Ja, det var brand, det var eldsken ... i denna storm!

680 Ingen tycktes gifva akt på skenet, upptagna, som alla voro, af banketten och dansen. Hagar störtade ut; trappor och rum i närheten voro tomma; alla trängdes i festvåningen. Nederst i trappan mötte hon en kammartjenare med en bricka.

681 – Det brinner i södra tornet!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade hon.

682 Karlen skrattade. Han hade tömt halfdruckna bägare och var otillräknelig ... det största af alla felsteg i drottningens tjenst.

683 Hagar sprang vidare, utan att veta hvart, och kom till ett kök i nedra våningen. Här var brådska: supén skulle serveras efter dansen.

684 – Det brinner i södra tornet!

685 – Dumheter!

686 Man jagade bort henne med oqvädinsord.

687 Skulle hon icke möta en klok menniska? Hon sprang vidare, trefvade sig fram genom obekanta mörka gångar i den vidsträckta gamla byggnaden, fann en dörr, öppnade den och stod i ett mörkt rum invid högvaktens lemma startcorps de gardekommentar på nedre bottnen, under ståthållarens bostad.

688 – Det brinner i södra tornet!

689 – Hvar? Här ofvanför?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade en röst, och Hagar igenkände sin bror, sergeanten.

|100|

690 – Skynda dig, alarmera vakten. Jag vet ej, hvar jag är, men i södra tornet är eld.

691 I blinken alarmerades vakten. Hagar tänkte på drottningens dyrbara bibliotek och sprang åter upp. En tydlig brandlukt var redan märkbar i trapporna.

692 Larmklockan gjorde ett obehagligt afbrott i dansen. Man ville i början ej tro på någon fara: elementen måste ju blygas att angripa en konungaborg. Men elementen hade icke blygts att år 1616 nedbränna Åbo slott öfver Gustaf II Adolfs hufvud, medan han gästade slottet. Röklukten och den hvinande stormen öfvertygade snart de danslystne, att nöjet måste vika för en allvarsam kamp om konungaborgens tillvaro.

|237|

693 Medan de fleste bland gästerna i förvirring skyndade ut att uppsöka ekipager och öfverplagg, stadnade några qvar för att biträda vid släckningen. Den unga drottningen visade sig modig och rådig. Hon anförtrodde åt ståthållaren Klas Fleming bergningen af lemma starträknekammarenkommentar med rikets förnämsta klenoder, som der förvarades, men förbjöd att rubba hennes egna rum. Fru Beata vågade göra invändningar.

694 – Till mig kommer icke elden,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Kristina trotsigt.

695 Faran var dock öfverhängande stor. Det första lilla eldskenet, uppkommet, man visste ej huru, i ett af betjeningens rum i det smala södra tornet, takvåningen, växte hastigt i glans och skymdes derpå af tjock rök. Lågorna bräckte ett fönster, slingrade sig ut, slickade taklisterna, smögo sig uppför tornspiran och dröpo derifrån ned på koppartaket. Samtidigt buros de af stormen till det stora, massiva, sydöstra tornet, som gränsade till drottningens flygel med dess praktvåningar, hvarigenom hela slottet skulle varit förloradt. Allt uppbjöds således för att rädda detta torn. Klas Fleming var öfverallt. Han anordnade kedjor af vattenlangare allt ned till strömmen, soldater, hofbetjening och tillströmmande folkskaror. Vattenämbar gingo ur hand i hand, sprutorna öste hela strömmar öfver det brinnande taket. De modigaste bland knektarne skickades från de inre trapporna upp i tornet, men drefvos tillbaka af röken och lågorna. Stormen låg hårdt på och tycktes gäcka alla ansträngningar. Endast det höga, massiva tornet Tre kronor stod der i sin|101| väldiga storhet, klart belyst af branden och trotsande lågorna.

696 Nu stod fru Beata ej mera att hejda. Hon rusade upp i drottningens rum, åtföljd af så många pigor och kammartjenare, som hon i hast kunde öfverkomma. Der begynte ett af dessa förstörelseverk, som man endast bevittnar vid bergning under en eldsvåda. De dyrbara skåpen, kistorna, borden, fåtöljerna, klenoderna, hofdrägterna, toilettsakerna, ända till linnet och tvålarna, skulle utbäras och sammankastades i högar, fläckades, sönderslogos, kastades hit och dit under förvirringen. Minsta delen hamnade på en säker plats; armar saknades eller förhindrade hvarandra. Skåpen blefvo liggande kullstjelpta i trappan och stängde utgången; öfverallt snafvade man öfver nedryckta sängomhängen, fönstergardiner och hundrade obeskrifliga ting, som vid sådana tillfällen ligga i vägen just der de ej skola ligga.

697 I denna fart att berga kom fru Beata till biblioteket och studsade vid anblicken af Hagar Ring, som med biträde af Fiken Lång var sysselsatt att inpacka de dyrbaraste böckerna i stadiga klädkorgar. Det var ett omsorgsfullare och lugnare bergningsarbete, än den mäktiga husfruns eget. Fru Beata var klok och rådig, men i vreden och förskräckelsen glömde hon all besinning.

|238|

698 – Ut!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek hon i dörren. – Ut, du lemma startlandslöperskakommentar, du trollpacka, du matsnylterska! Hvad har du här att beställa? – Och när Hagar icke genast lydde befallningen, öfvertygades hon om dess oemotsäglighet af en skallande örfil, som kom hennes kind att svida.

699 Hade hon varit karl, skulle hon, efter sitt lynnes art, hafva svarat med samma mynt. Nu återstod henne endast listen. Hon sprang tillbaka, hon flydde till rummet utanför, der bergningen pågick. Fru Beata följde för att jaga den oförskämda på dörren, men var knappt utom bibliotekets tröskel, förrän Hagar åter var der och inifrån reglade dörren. Ingen tid var att förlora, dörren förblef reglad och böckerna oåtkomliga för nya bergningsförsök.

700 lemma startStockholms slott var på Kristinas tid en vidlyftig, ganska oregelbunden gammal byggnad om två våningar med en jordvåning derunder, ett stort och fyra mindre torn samt tre kringbygda gårdar: smidjegården i söder, lilla borggården i midten och stora borggården i norr.|102| Drottningens bostad och studerkammare voro i södra flygeln, öfra våningen, men hon disponerade derutöfver 11 rum i vestra flygeln, utom andra för kök, husgeråd och betjening. I samma öfra våning, mellan drottningens båda afdelningar, låg stora rikssalen mot vester. I nedra våningen derunder logerade, utom en del hof och betjening, hofrätten, riks- och amiralitetskollegium, lilla rustkammaren, klädkammaren, konstkammaren, slottskyrkan, rikskansliet. I jordvåningen inrymdes räknekammaren, riksarkivet, lemma startarklietkommentar, vinkällaren m. m. I detta slott var således oersättligt mycket att rädda eller förlora.kommentar

701 Drottningen stod på en trappa vid lilla borggården, betraktande släckningen och utdelande sina befallningar. Röken var qväfvande, hettan af branden knappt möjlig att uthärda, men qvar stod hon, obeveklig för de kringståendes böner. Södra tornet och de närmaste rummen derunder hade blifvit förstörda, men man hade lyckats hejda elden på denna sida. Allt berodde på, om man lyckades släcka sydöstra tornet, som brann invändigt, ty om det störtade, eller nedbrann, skulle det utbreda elden öfver drottningens flygel.

702 Drottningens närvaro eldade allas mod.

703 – Ser du henne ... der midt i röken? Fröken Kjerstin är icke lemma startbangkommentar. Se, huru hennes ögon glimma i eldskenet! – Och hofkavaljererne, nyss komne från dansen, skonade ej sin dyrbara baldrägt; officerare och knektar aktade inga skyar af gnistor eller ramlande bjelkar. Matroser från flottan äntrade som kattor uppför de bågnande takrännorna. Kristina gladdes åt detta djerfva mod. Hennes uppmärksamhet hade en stund varit fäst vid en spenslig yngling, som satt på takkammen af den hotade flygeln och släckte |239|ur en vattenpyts de nedregnande gnistorna. Vind och rök lågo ditåt: det var en plats för salamandrar, icke för menniskolungor.

704 – Herr öfverståthållare,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon till Klas Fleming, som aflemnade rapport om den första framgången; – befall pojken på taket att stiga ned! Hellre må slottet brinna, än räddas med förlust af ett menniskolif.

705 – Och huru många lif gå nu till spillo på slagfälten för Sveriges konungahus?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Fleming lugnt. – Pojken har begärt en sprutslang dit upp för att föra en stråle in i tornet, och han skall få den. Det är icke|103| mycken utsigt, att han kommer lefvande derifrån, men det är sista medlet, och i krig vågar man allt.

706 Kort derefter var slangen uppförd och våghalsen på taket försvunnen i rökmolnet. Allas blickar voro riktade på denna afgörande punkt. Lågorna tycktes ohejdade rasa i det inre af tornet. Men röken förändrade färg på ett sätt, som ej undgick Flemings vana öga. De framhvirflande molnen begynte att svartna, såsom af bränder, hvilka ej mera brinna i låga. Man fortfor att pumpa upp floder af vatten och hade slutligen tillfredsställelsen att se en tunnare ljusgrå rök antyda sitt innehåll mera af vattenångor än af sot och kolgas.

707 – Jag har nåden anmäla, att tornet och slottet äro räddade,tomtkonsekvensändrat/normaliserat rapporterade Fleming.

708 – Ingen skadad?

709 – Obekant. Tolf man af vakten uppsöka pojken i tornet och fullborda släckningen.

710 Faran var öfverstånden. Två knektar visade sig, bärande en nästan oigenkänlig mensklig gestalt, nedsvärtad af sot, håret afsvedt, kläderna halft förkolnade. De hade funnit våghalsen sanslös i tornet, medan sprutstrålen i hans maktlösa hand ännu flödade vatten.

711 – De der brända trasorna ha varit en dragonuniform,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte Fleming. – Jag trodde honom vara en af Stockholms gatpojkar.

712 – Det är sergeant Niemand ... Komma från Breitenfeld och stupa i Stockholms slott! ... Kalla min läkare!

713 Läkaren uppref de brända kläderna öfver ynglingens bröst.

714 – Asfyxian är i periferin, icke i centra. Han kan möjligen komma till lif. – Niemand bortfördes till en nyligen inrättad sjukstuga för sårade krigare.

715 Först nu kunde drottningen förmås att söka förfriskning och hvila. Hon nödgades taga sin bostad i den orubbade våning, som beboddes af öfverhofmästarinnan. Intet ord vexlades om den förhastade bergningen af de kungliga rummen. Vid en seger förgätas de små nederlagen.

|240|

716 Det var det då så kallade nya slottet, en senare tillbyggnad, hvars öfversta våning och torn instörtat, medan andra närbelägna delar af borgen lättare skadats. Slottets återställande öfvertogs af Klas Fleming med sådan drift|104| och skyndsamhet, att det snart reste sig skönare och stoltare än förr öfver fartygens masttoppar vid Skeppsbron. Det furstliga bilägret kunde firas få veckor derefter. Fleming var en byggmästare som ingen annan i den tidens Sverige. Utom Stockholm, hade han reglerat Upsala och flera städer, som före hans tid liknade bondbyar.

12. Juden och statsmannen.

Hvad ville han?

717 Kort derefter, i början af december, uppenbarade sig den vandrande juden i Stockholm. Han undandrog sig här, som öfverallt, de nyfiknes uppmärksamhet; han visade sig aldrig vid dagsljus. Stundom trodde sig en vandrare upptäcka fliken af judens bruna mantel i en täckt lemma startkarretkommentar eller släde, som ilade hastigt förbi. Årstiden gaf honom mörker nog, i hvilket han kunde röra sig fritt. Vid någon af de rykande oljelyktor, som tändes i mörkningen utanför slottets portar eller de förnämas palats, tyckte man sig igenkänna hans långa, magra gestalt, åtföljd af en tjenare och framskridande med dessa afmätta steg, hvarmed han kringvandrat jorden. Der han stadnade, tjöto hundarne; der han framgick, flydde gatpojkarne. Hufvud vid hufvud visade sig i fönstren och i köpmännens lemma startborgareluckorkommentar, der man trodde sig se hans skugga afteckna sig mot en upplyst vägg, och hviskande röster sade till hvarandra: det är han! Gengångarens rykte hade föregått honom och uppskrämt befolkningen. Han stod som ett järtecken i tidens luft: någonting skulle komma, förmodligen pesten.

718 En eftermiddag i skymningen visade sig denne misstänkte främling i riksrådet, presidenten Kurks förmak och framlemnade, i stället för de då okända visitkorten, ett rekommendationsbref från borgmästaren i Danzig. Kurk|105| fortfor att hålla hof äfven i Stockholm; audiensen beviljades med behörig ceremoni. Samtalet fördes på tyska och utan tolk.

719 – Mitt namn torde vara bekant,tomtkonsekvensändrat/normaliserat började främlingen i den undfallande, försigtiga ton, hvarmed han tilltalat så mången magnat före Kurk.

720 – Ruben Zevis namn är bekant i hela Europa, och vi räkna oss till denna verldsdel,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade presidenten höfligt, men utan att bedja den nykomne taga plats. Han väntade sig som riksråd någon insinuation om ett statslån |241|till Sveriges krona, och alltför höflig fick man ej vara mot en penningefurste, när man ej nödvändigt behöfde honom.

721 – För sexton år sedan täcktes ers nåd visa godhet mot två okända, värnlösa barn och har sedan upptagit i sitt hus det ena af dem, en flicka vid namn Hagar.

722 – Hvad?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast presidenten öfverraskad. – Skulle ni känna Hagar Ring?

723 – Hagar Ring är mig obekant, men jag vore ers nåd mycket förbunden för några gunstiga upplysningar om en flicka vid namn Hagar, som ers nåd behagat föra med sig från Åbo till Stockholm. Ers nåd har rätt att fordra en förklaring. Jag önskar för en arfsfråga få visshet om hennes härkomst.

724 – Arf?tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde presidenten med en ny öfverraskning. – Denna flicka skulle hafva en härkomst och en arfsfråga? Ni vet då icke ...

725 – Jag vet allt, utom innehållet af det skrin, som förvarar hennes mors efterlemnade klenoder. På dem beror mycket. Det är endast de, som kunna bevittna Hagars härkomst, och man har sagt mig, att ers nåd haft godheten taga skrinet i förvar. Är det tillåtet att se det?

726 – Jag beklagar, att skrinet förvaras under sigill i Åbo hofrätt såsom omyndigas arf.

727 – Och detta sade mig ingen i Åbo! Jag ville gifva hälften af mina få återstående dagar för att se dessa klenoder, men en ny resa öfver hafvet i denna årstid ... Finnes ingen utväg att sända skrinet från Åbo till Stockholm? Inga kostnader skola hindra.

728 Presidenten eftersinnade.

|106|

729 – Omyndigas arf ... hofrättens sigill. Är ni beredd att deponera en kaution af 12 000konsekvensändrat/normaliserat daler för den händelse, att klenoderna ginge förlorade under hitvägen?

730 – Åh, herr president,tomtkonsekvensändrat/normaliserat smålog penningefursten. – Hvarför icke 100 000konsekvensändrat/normaliserat, om ni anser det nödigt? Den tid jag måste vänta kan ej ersättas med detta belopp.

731 – Nåväl, ni deponerar 12 000konsekvensändrat/normaliserat daler mot qvitto i räknekammaren och bekostar en kurir, som i morgon bittida söker komma öfver till Åbo med min fullmakt att utbekomma skrinet från hofrätten. Tyvärr kan ni icke köpa hafvet och isarne. Det kan dröja mindre än två veckor, men det kan också dröja åtta eller tolf.

732 Juden höjde på axlarna.

733 – Tid är kostbar, ers nåd, men man är stundom tvungen att slösa. Vågar jag ännu utbedja mig en gunst? Får jag se flickan?

734 konsekvensändrat/normaliserat Hagar är för närvarande i tjenst hos drottningen och bor i slottet.

|242|

735 – Ah, den stormäktiga drottning Kristina! Så högt når icke en ringa främling. Är det möjligt att kalla flickan hit, att få se henne hos ers nåd?

736 Presidentens hållning blef högdragen.

737 – Min bäste herre, jag tjenar en främling, der det står i min makt, men mitt hus är ingen mötesplats. Är det något vidare, hvarmed jag kan stå till tjenst?

738 Juden bugade sig med ett nästan omärkligt smålöje.

739 – Jag är ers nåd oändligt tacksam för det bistånd ers nåd redan behagat förunna mig. Tillåt mig erinra om en obetydlig tilldragelse. Jag tror det var år 1610, i maj. Ers nåd var då ung och studerade i Prag. Vexlar förkomma ofta på långa vägar. Ers nåd var okänd i Prag och tillfälligtvis i förlägenhet. Det sista en ung adelsman pantsätter är sin värja, men jag fruktar, att värjan var på väg till en af mina trosförvandter, när ers nåd erbjöds ett lån utan pant ...

740 – Tusen lemma startflorinerkommentar, ja. Och utan pant. Skulle det varit ni?

741 – Ett lappri. Ers nåd betalade lånet en månad derefter med tre procents ränta.

742 – Edra trosförvandter begärde sex procent i månaden ... Jag beder, tag plats, herr Zevi, jag skall med nöje bevisa er den återtjenst jag förmår.

|107|

743 – Ers nåd har redan mer än tillfyllest återgäldat min ringa tjenst.original: tjenst Jag vädjar nu till den stora välvilja ers nåd täckts bevisa barnet Hagar. Det gäller hennes välfärd. Kan jag få se henne?

744 – Hon skall, med drottningens tillåtelse, vara här i morgon bittida klockan 8. lemma startKonvenerarkommentar det er? ... Nej, icke i morgon, det är drottningens födelsedag. Men i qväll ... Nu genast. Jag skickar min vagn ...tomtkonsekvensändrat/normaliserat Presidenten ringde. – Pape, låt spänna för vagnen. Kör till slottet, anmäl min vördsamma helsning till vakthafvande statsfrun, att jag önskar se Hagar Ring för en timme hos mig. För Hagar hit!

745 – Som ers nåd befaller,tomtkonsekvensändrat/normaliserat bugade den alltid pomaderade, alltid ceremoniöse hofmästaren med en lång, uppskrämd blick på främlingen. – Gud sig förbarme,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast han, väl utom dörren, – hvem har släpat hit Jerusalems skomakare?

746 – Hva-hva-hvad säger hofmästaren? Är det Je-Je-Jerusalem?tomtkonsekvensändrat/normaliserat stammade kammartjenaren Jöns Qvast, som varit den skyldige och hade så när af förskräckelse fält till golfvet de tända silfverarmstakar, med hvilka han var på väg till mottagningsrummet. Kammarpigan Sabina Girs sprang att berätta nyheten för guvernanten mademoiselle De Meran och denna åter för nådiga frun. Nyheten spred sig i gården och kring hela qvarteret. Hvem hade kunnat tro något sådant? Skomakaren satt hos hans nåd presidenten. Pesten var kommen in i huset.

|243|

747 Bland rikets magnater funnos få så lärde och få så bereste, som Jöns Kurk. Men om han kände Europa, så kände Ruben Zevi denna och andra verldsdelar bättre än han. Ett lifligt samtal uppstod under väntan på Hagar. Presidenten förstod, att denne alltid bugande, alltid ytterst försigtige gamle jude dock var en statsman, invigd i alla tidens brännande frågor och politiska krokvägar. Af det lilla Ruben Zevi kunde förmås att yppa framgick tillräckligt, att han visste allt och varit med om allt. Hans hand låg osynlig inne i alla tidens gordiska knutar och sammanband eller intrasslade alla deras trådar. Han kände monarkerne, Richelieu, Trautmannsdorff, prelaterne, fältherrarne, bankirerne, mätresserna, hofintrigerna, tidssqvallret bättre än någon. De Geer hade haft rätt: denne man kunde skapa åt Sverige ett nytt välde i Afrika eller|108| i någon annan verldstrakt. Denne man blefve, med sina enorma hjelpkällor, en oskattbar bundsförvandt åt hvarje stat, som lyckades vinna honom för sina intressen. Hvarför hade icke rikskansleren med sin skarpa statsmannablick upptäckt denne jude i Regensburg? Ruben Zevi måste vinnas för Sverige, men huru? Att bjuda honom guld? Deraf hade han nog för att köpa alla Nordens riken ... Rang, titlar, äreställen? Om han önskat sådana, hvad hade hindrat honom att förskaffa sig dem? Makt? Beherskade han icke furstar och riken med penningens allmakt? Man måste bjuda honom något annat, men hvad?

748 I Kurks förslagna hufvud upprann en tanke. Oxenstjerna och de fleste statsmän skulle sannolikt skratta deråt, men erfarenheten lärde, att krafter, som trotsa alla andra band, kunna bindas med blomsterkedjor. Huru ofta hade icke kärleken blifvit ett medel i tjenst hos statsklokheten? Man kunde påfinna andra lidelser af mindre farlig, mindre våldsam natur. Hvarför hade Ruben Zevi slitit sig lös från sina öfver hela verlden utsträckta affärer och begifvit sig i denna oblida årstid den långa, besvärliga vägen till Finland och Sverige? För en arfsfråga, sade han. Hvilken arfsfråga kunde för denne lemma startCroesuskommentar uppväga de millioner han satte på spel genom sin frånvaro? Snarare kunde man misstänka derunder ett hemligt politiskt syfte af vigt. Men han uppsökte icke de styrande, han kom för att efterfråga en obetydlig, namnlös flicka, som ej kunde stå i förbindelse med politiska ändamål. Och för hennes skull tvekade han, den öfverallt anlitade, icke att uppoffra den dyrbaraste tid i en obegränsad utsträckning. Så ofattligt det kunde synas, hade han dock något mäktigt intresse, som band honom vid denna unga person. Man måste utforska detta; man måste med Hagar binda kosmopoliten vid Sverige.

749 – Hagar dröjer,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte presidenten i lätt ton. – Hon torde blifva ganska förvånad, att någon utom min familj gör sig den mödan efterfråga hennes |244|person. Ni nämnde en arfsfråga. Skulle ni känna något om hennes anförvandter eller hennes härkomst?

750 – Törhända. Det är derom klenoderna skola lemna visshet.

|109|

751 – Hennes mor dog okänd; af hennes far har man ej upptäckt minsta spår. Naturligtvis skulle det intressera oss, hennes vänner att erfara, hvad ni har er bekant om flickans föräldrar.

752 Juden suckade.

753 – Ers nåd har rättmätiga anspråk på ett uppriktigt svar. Men tillåt mig nu endast svara: om hon är den jag tror henne vara, är hon en anförvandt till mig och har anspråk på min omvårdnad.

754 – Det skulle glädja mig, om en så begåfvad flicka funne en anförvandt. Vet ni väl, herr Zevi, att Hagar är ett under af lärdom och fördenskull funnit en anställning vid vår lärda unga drottnings bibliotek? Hon skall för eder kunna uttolka Mose böcker från hebreiskan.

755 – Man har sagt mig något sådant i Åbo. Är det ers nåd bekant, om hennes bror, som kallar sig Niemand, finnes i Sverige?

756 – Niemand? Urban Niemand? Jag vill påminna mig, att det var han, som blef skadad vid slottsbranden och ligger sårad i sjukstugan vid Norrtullsgatan ... Ändtligen! Här är Hagar.

757 Dörrarna öppnades. Pape kastade en förstulen blick in i rummet och såg gengångaren sitta qvar. Hofmästaren skulle ha felat mot alla en gammal väns och beskyddares pligter, om han ej under vägen meddelatoriginal: medelat sin skyddsling, att Jerusalems skomakare satt hos hans nåd presidenten och förmodligen ville taga mått af henne till ett par sjumilsskor. Hon skulle ej skratta; hon skulle se till, att ej skomakaren tog henne, på samma gång han tog måttet.

758 Hagar kom lycklig, såsom hon fortfor att känna sig, oaktadt alla missöden med fru Beata, kom i ungdomens fägring med sin lätta, dansande gång, sin elastiska stålfjeder i hvarje rörelse, sina rosor på kinderna efter färden i vinterluften och den lemma startegendomligakommentar djupa blicken i de vackra, glänsande, mörka ögonen. Var det för hennes sexton år, för den mera vårdade toiletten vid ett hof, eller hade hon, som var så mottaglig för alla intryck, lärt sig der en hållning, som hon förut föraktat; aldrig hade hennes beskyddare märkt, såsom nu, att det förr så sjelfsvåldiga barnet vuxit upp till en blomstrande jungfru. Hon sprang till hans fåtölj, böjde, halft skämtande, halft vörd|110|nadsfullt ett knä, såsom man vid högtidliga tillfällen brukade inför drottningen, och kysste hans hand.

759 Den gamle juden betraktade henne tyst och orörlig. En tår smög sig ut från hans ögonvrå och tillrade obemärkt utför den vissnade kinden.

|245|

760 – Hagar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade presidenten, sedan han besvarat helsningen med en kyss på pannan, – här är en långväga gäst, som önskat se dig. Herr Ruben Zevi, bankir från Regensburg.

761 Hagar uppstod, gjorde en stel bugning och förblef stående. Hon trodde icke på Jerusalems skomakare, men den underlige gamle främlingen, som så ofrånvändt betraktade henne, ingaf henne en obestämd fruktan.

762 – Räck mig din hand, barn,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, och hans röst darrade. – Jag har känt din mor. – Han fattade den motvilligt räckta handen och behöll den i sin. – Det är hennes hand, din bror har en annans. Hennes ögon och hennes panna hafven I båda. Din bror liknar henne mer än du; det är någonting främmande kring dina läppar, och ditt hår är icke så glänsande svart. Men du är likväl hennes afbild, hela din gestalt, din växt och, mer än allt, din gång äro så, som såge jag henne framför mig ännu i dag. Du kan icke känna mig, såsom jag känner dig, men om du visste ...

763 Han beherskade sig, släppte handen och förde till sina ögon en rutig sidenduk.

764 – Ers nåd,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor han, – haf lemma startundseendekommentar med en gammal man! Jag är eder mera tacksam, än jag kan uttrycka med ord. När jag sett detta barnet, vore jag frestad att säga: kuriren är öfverflödig, jag behöfver inga flera bevis. Men det är nödvändigt för andras öfvertygelse, om icke för min. Det är en invecklad arfsfråga. Dessa barn måste kunna bestå såsom de rätta och äkta inför många afundsmän, inför mäktige motståndare. Derför ... värdigas uppsätta eder fullmakt; vi afsända kuriren. Och än vidare måste jag besvära hofrätten med att på min bekostnad höra på ed alla qvarlefvande vittnen vid barnens födelse. Det gäller stora egodelar, och de få icke försittas.

765 Det gäller också namn, herr Zevi. Gif dessa barnen ett aktadt namn, och det skall uppväga många|111| egodelar. Jag hoppas de skola kunna bestyrka det med ett lagligt äktenskap.

766 – Namn?tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade juden. – Hvad är ett namn, som gifves och fås, mot ett namn, som göres? Bed, att de må sjelfva göra sitt namn. Men undskyll, det är vårt sätt att betrakta verlden. Jag vill ej förringa ett så ädelboret namn, som ers nåds.

767 – Jag skall låta inkalla de vittnen ni önskar och lagligen uppsätta deras vittnesmål. Är det annars något, hvarmed jag kan vara till tjenst? Önskar ni kanhända uppvakta hans herrlighet rikskansleren?

768 – Jag skall hörsamma en kallelse, om hans herrlighet behagar hedra mig med en sådan. Får jag återse flickan?

769 – När ni behagar och här, om drottningen tillåter. Ni har en gång gjort |246|mig en tjenst, herr bankir, och om jag ej misstager mig, har ni stått i affärsförbindelser äfven med svenska kronan. Ni kan vara förvissad om allt möjligt tillmötesgående här i Stockholm. Det skulle fägna mig, om ni blefve nöjd med er vistelse här och vunne ändamålet med eder resa. Hvad angår barnen, – och här sänktes rösten till en hviskning, – så bör jag erinra, att allt beror på deras äkta börd. Sveriges lag medgifver ingen arfsrätt åt oäkta.

770 Om presidenten Kurk med dessa ord velat framtvinga närmare upplysningar om barnens börd, fann han sig sviken. Ruben Zevi uppstod tigande, bugade djupt för att säga farväl och räckte till afsked Hagar handen. Då hördes en späd röst från den halföppna dörren till rummet bredvid:

771 – Mor, nu tar skomakaren Hagar!

772 Allas blickar vändes ditåt. Det var näst yngsta dottern, lilla Karin, som höll sin mor i klädningen och med skrämd förundran betraktade främlingen.

773 Dörren stängdes ögonblickligen. Juden aflägsnade sig, utan att låtsa märka utropet; mor och döttrar inträdde för att förvissa sig om det vådliga besökets lyckliga utgång. Familjefadren fanns oskadad på sin plats och likaså Hagar.

774 – Hvad ville han?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade presidentskan.

775 – Ja, hvad ville han, ers nåd?tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade Hagar. Pape stod i dörren och spetsade öronen.

|112|

776 – Han föreslog mig en liten spatsertur kring jorden och lofvade hemta mig tillbaka om tvåhundra år, men jag fruktade att ni skulle förlora tålamodet och gifta er under min frånvaro,tomtkonsekvensändrat/normaliserat skämtade presidenten.

13. Finska bibeln.

Hörnstenen, på hvilken allt skall uppbyggas.

777 Drottning Kristinas 16:de födelsedag förändrade intet i hennes väntande krona, men mycket i hennes personliga ställning. Hon hade fått årens kungabref på rättigheten att vara en vuxen ungmö, att hafva sin egen mening, att styra sig sjelf, innan hon kallades att styra riket. Det var intet tvärt framsteg: hon hade gjort anspråk på denna rättighet redan förut, och de styrande hade motvilligt gifvit efter. Men det 16:de året afklippte tyglarna. Om detta nyckfulla och bångstyriga kungabarn med sina lysande snillegåfvor dittills kunnat böjas endast med mycken varsamhet, lydde det nu mera endast sin egen klokhet, när det föredrog att vänta. Kristina kunde vara så foglig, som |247|någon myndling, hon kunde lyssna till råd och, der det behöfdes, tillrättavisningar af sina förmyndare; hon kunde öfverlemna allt åt deras bepröfvade erfarenhet och tigande bevista rådets öfverläggningar, men detta allt med en dold reservation, med ett brinnande begär att göra sin uppfattning gällande, när hennes tid var kommen. Hon uppfattade kronans och snillets förenade makt som obegränsad. Ännu framträdde sjelfrådigheten blott i frågor, som rörde hennes egen person, hennes toilett, hennes studier, hennes nöjen och lefnadsvanor, hennes omgifning och favoriter. Den första, som erfor detta och nödtvungen gaf vika, var fru Beata Oxenstjerna. För hvarje gång hon förhetsade sig och tog ett djerft steg framåt, nödgades|113| hon taga två steg tillbaka. Detta gick icke. Den mäktiga fruns stolthet uppreste sig, men statsklokheten bjöd henne tiga, och hennes bror, rikskansleren, tillät henne icke att afgå från hoftjensten.

778 Födelsedagen firades med ett lemma startvärdskapkommentar i slottet, oaktadt pågående reparation. Det unga hofvet församlade sig i tätnande led kring sin medelpunkt. Der dansades mycket. Den unga drottningen var road ända till sjelfsvåld, gycklande glad, behagsjuk, sade de gamla nåderna, men de misstogo sig. Hon dansade gerna, emedan hon visste, att hon dansade väl, men tilläto sig hofvets unge kavaljerer en frihet, fingo de erfara, att de dansade med en drottning. Hvad händer icke, när man är ung och så lätt kan glömma sig? Det berättades, att unge herr Svante Larsson Sparre, nitton år, vågat trycka drottningens hand under en af dessa afmätta lemma startchaconnerkommentar, som då voro på modet. Strax derpå såg man honom bleknande böja ett knä och bedja om tillgift. Nästa ögonblick var Kristina åter i dansen.

779 – Hvad skall det om två år blifva af Sverige?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade gamle riksmarskalken Jakob De la Gardie sin vän rikskansleren, i det han betraktade dansen, skyddande sina svaga ögon med handen för ljusskenet.

780 – Icke värre, står till att hoppas, än 1611, när en sexton års kung afknäppte brynjan,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Oxenstjerna.

781 Hagar Ring stod obemärkt bland nyfikne tjenare i dörren till danssalen. Hon såg sin unga drottning, den gladaste bland de glada, sväfva i dansen. Hon såg rikskansleren samtala med fru Sofi De la Gardie, presidentens gemål, och fru Beata snäsa en kammartjenare, som kringbar syltade frukter.original: fruker. Hon såg jungfru Ebba, jungfru Anna Fleming, lemma startjungfru Ingeborg Kurkkommentar och andra bland hofvets tärnor, strålande af behag, mottaga sina beundrares hyllning. Hon igenkände några bland kavaljererne: unge Bonde, unge Sparre, bröderne Knut och Gustaf Kurk, presidentens söner; hon såg denna stolta svenska adel, som icke gaf vika för Tysklands furstehus, känna sig så hemma |248|i kungaborgen, som gnistorna i härden. Men henne såg ingen; hon fortfor att vara hafvets namnlösa, drifvande spån. Icke för första gången kände hon afundens törne såra sitt unga bröst; hon hade dittills afundats|114| de rika, de lärda, som hade fri tillgång till alla visdomens skatter. Nu afundades hon högheten, äran, behaget och glansen; nu röjde sig inom henne en brinnande lystnad att också en gång vara en af dessa fjärilar i verldens solsken, att också en gång vara så afundsvärdt lycklig, så tjusande, så beundrad som de. Hvarför skulle hon stå i skuggan, när de stodo i ljuset? Var hon icke lika ung, lika vacker, lika begåfvad som de, ja, mer än de flesta? Kände hon icke inom sig en brännande törst efter något stort, någonting lysande, mäktigt och ärorikt, som skulle göra hennes namn jemnbördigt med drottningens? Och hon bar intet namn, hon var mindre än intet, hon var fattigare än den fattigaste, öfvergifnare än den mest öfvergifna, ty ingen var dömd, såsom hon, att bära en verld i sin barm och stängas in i ett mussleskal.

782 Utan att hon visste det, fyldes hennes ögon af tårar. Hon gret icke lätt, men när hon gret, så gret hon öfver sig sjelf. Då hon såg upp, varseblef hon genom den fuktiga dimman två ögon, som ofrånvändt betraktade henne från salen. Det var Gustaf Kurk, den yngre af bröderne, han, som varit för henne nästan en fosterbror och alltid försvarat henne i presidentens hus, men också alltid gäckat och retat henne. Sedan några veckor hade han förändrat sin ton, när hon besökte familjen. Han hade blifvit uppmärksammare, artigare, hjertligare; han hade låtit undfalla sig ord, som ingen annan fick höra. Och nu denna blick ... Hagar flydde upp på sitt rum, kastade sig på sin säng och brast ut i gråt.

783 Veckor förgingo i ensamhet. Drottningen hade rest till de lärda öfningarna i Upsala och återvände kort före jul. Hennes famulaspråk: latin, bokstäderska – Hagar gjorde ej anspråk på högre rang – genomletade nya folianter och hade fördjupat sig i stjerntyderiet, astrologien, som ännu långt efter lemma startCopernikus och Galileikommentar fortfor att vara det verldsägg, ur hvilket den verkliga stjernkunskapen började framträda med sina underbara naturlagar. Hagar sökte sin stjerna. lemma startZiffrornakommentar hänvisade henne till planeternas konung Jupiter, icke den väldiga himlakropp, som en nyare tid så omsorgsfullt mätt och vägt, men till en lysande despot, som beskyddade och beherskade sina utvalde på jorden, gaf dem kungliga gåfvor, men tvang på samma gång deras lif in på redan vid födelsen utstakade|115| banor. Hvilka tjusande och dock förskräckande drömmar! Det var de gamle grekernes öde. Förgäfves hade stjerntydarne uppstält som motvigt den läran, att stjernorna icke tvinga menniskolifvet, endast gifva det en riktning i medfödda anlag. Hagar räknade och räknade; |249|hon fann nya förvånande matematiska formler, men hon fann ingen plats för Gud, ingen plats för menniskans fria vilja. Gud hade redan blifvit för henne en vacker myth, men den fria viljan kunde hon, ville hon icke uppoffra.

784 I dessa tvifvel och drömmar hade hon tillbragt en orolig natt, när hon mellan klockan 3 och 4 på morgonen väcktes af Fiken Lång med bud, att drottningen väntade henne. Kristina hade varit lärd i Upsala, men dansat vid hemkomsten. När hon öfverdrifvet dansat, ridit eller jagat den ena dagen, var hennes vana att andra dagen kasta sig med fördubblad flit in i studierna, begrafva sig i biblioteket, fortsätta, till dess att hon tröttnat, och derpå åter kasta sig in i nöjen eller kroppsöfningar, likasom hade aldrig en bokstaf tryckts för vett eller nöje i denna verlden.

785 Hagar fann sin herskarinna bläddrande i ett tjockt praktband med permar af saffian, guldsnitt och silfverknäppen, som hon mottagit på sin födelsedag. Det var en af de dyrbaraste födelsedagsgåfvor, som en monark kan mottaga, ett af de ärofullaste minnen, som en dag skulle fästas vid drottning Kristinas namn för efterverlden, – en långt genom tiderna synlig milstolpe i ett folks kulturhistoria. Drottningen hade mottagit den första fullständiga bibeln på finska språket och var nu lifligt upptagen af att studera dess obekanta, sällsamt klingande innehåll. Hennes store fader hade förstått finska, hennes farfars broder, då för tiden hertig Johan af Finland, hade i sina korta sjelfständighetsplaner utfärdat officiela skrifvelser på detta språk. Kristina hade aldrig varit i Finland och skulle aldrig beträda dess jord, men hon kände sina finske krigare, sina finske statsmän. Pehr Brahe hade för henne skildrat grannlandet i öster som andra parten af Sveriges rike. Hon hade anledning att icke förbise detta lands språk i ett så epokgörande verk, och hon smickrades af tanken att vara den enda af Europas regenter, den enda af dess lärda utom Sverige, som förvärfvat någon kännedom om ett så nytt, så främmande tungomål.

|116|

786 Klas Fleming, Gustaf Horn, Jöns Kurk och andra magnater talade finska. Kristina begärde af dem en ordbok: det fanns ingen; en grammatik: det fanns ingen. Hon vände sig till Hagar:

787 – Du är från Finland; lär mig finska!

788 Hagar hade uppvuxit i en svenskaoriginal: svensk (källa för ändring: Finland 1887) talande bygd af Nylands län och kände grekiskan bättre, än finskan.

789 – Hvad? Icke känna sitt lands språk? Vara så lärd och så hjelplöst okunnig!

790 – Jag har läst biskop Erikssonsoriginal: Eriksons (källa för ändring: Första delen, Tredje delen) finska postilla.

791 – Nåväl, uttyd för mig dessa underliga lemma startstafvarnakommentar! – Och Kristina uppslog vid sidan af den finska bibeln vulgata, Gustaf II Adolfs svenska bibel och en tysk öfversättning, för att genom jemförelsen komma till ordaförståndet.

|250|

792 Drottning Kristinas finska bibel af år 1642, hvaraf numera blott få exemplar undgått tidernas härjningar, var för sin tid omsorgsfullt, nästan praktfullt utstyrd i stor lemma startqvartkommentar. Titelbladet föregicks af ett vignettblad i träsnitt, föreställande de finska landskapens vapen. Derefter lästes i stor stil med ornament en titel, som redan i stafningen bar tydliga spår af ett nytt skriftspråk i dess linda:

793 tomtkonsekvensändrat/normaliseratBiblia. lemma startSe on coco pyhä Ramattu Suomexikommentar. Stockholmis, lemma startpräntättykommentar Henrich Kejsarilda anno 1642.språk: finskatomtkonsekvensändrat/normaliserat

794 Drottningen smålog.

795 – Jag förstår redan hälften: Biblia, Stockholmis, Henrich Kejsarilda och årtalet. Aldrig hade jag trott, att finska språket vore så lätt.

796 – Här är en dedikation till hennes majestät,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte Hagar, vändande bladet: – lemma start»Suuriwaldialle Förstinnalle ja Frökenille Fröken Christinalle, Suuri Förstinnalle Suomesspråk: finska»kommentar et cetera. Och vidare: lemma start»Jumalan armo ja rauha meiden Herran Jesuxen Christuxen kautta.språk: finska»kommentar Sedan följa öfversättarnes underskrifter: Æschillus Petræus, Martinus Stodius, Henricus Johannis Hoffman (Masku), Gregorius Mathiæ (Piikkis).

797 – Åh, jag känner botten under fötterna. Jag kan öfversätta lemma startFörstinnalle och Frökenille. Det skall gå i mig som skirdt smör, Hagarillekommentar. Se, nu vet jag redan ditt namn på finska!

798 – Der äro flere knutar på tråden, än nådig fröken tror.

|117|

799 – Säg intet det! Man talar svenska och lägger så dertill alle, ille eller uxen. Det är alldeles som gubbens latin: spänn du hästibus för kärribus och kör till Skaribus! Jag är tacksam för de högvördige prelaternes dedikation, men aldrig har jag anat, att jag utfört ett sådant storverk. Det var annat med Åbo akademi: då läste jag redan latin. Ett äreminne är det dock för min tid, att Finland har fått Guds ord på sitt tungomål. lemma startHörnstenen, Hagar, hörnstenen, på hvilkenoriginal: hvilket (källa för ändring: Finland 1887; NDA 1887) allt skall uppbyggas.kommentar Min Gud, desse katolske prelater och påfvar, som förmena lekmän att läsa bibeln, huru ömkansvärdt dumt! Och de skämmas intet att kalla sig kristne!

800 De två läserskorna stafvade sig ihärdigt fram blad efter blad i den nya boken, med tillhjelp af den lika lydande svenska, tyska och latinska texten. Det var ett mödosamt, men lockande arbete. Till sin stora förvåning märkte Kristina, att all hennes kännedom af de klassiska och moderna språkens grammatik här kom till korta. Hon befann sig i en okänd sagoverld, olik alla andra och vid hvarje steg erbjudande nya under. Detta språk, så förvånande |251|rikt på böjningar, kunde endast jemföras med grekiskan och öfverträffade denna i den smidighet, hvarmed det smög sig som ett genomskinligt flor kring alla tankens och känslans fina nyanser. Endast tonfallet förekom den unga drottningen barbariskt.

801 lemma startKix, kax, kuxkommentar, nej, då föredrager jag min svenska malmklang.

802 – Vi ha ingen drottning och intet hof i Finland,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte Hagar.

803 En höjning på axlarna.

804 lemma startFörrän jag inspärras i Åbo hus, lären I intet detta fåkommentar ... Såframt ej en rysk storfurste tager sig det oråd för att hoppa jemfota öfver lemma startSysterbäckkommentar. Låt oss se huru de lärde bibelherrarne öfversätta doxaspråk: grekiska på finska.

805 Kunniaspråk: finska, ära,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar.

806 – Riktigt. Den finska Sara måste förgyllas som andra Saror ... Vet du väl,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Kristina, som härvid kom att tänka på Saras efterkommande, – vet du väl, att den vandrande juden är i Stockholm?

807 – Jag såg honom hos hans nåd presidenten Kurk.

808 Kurk har berättat mig förunderliga ting. Denne vandrandeoriginal: vandrade skomakare är ingen ringare person, än den för|118|gylde juden, om hvilken hela Europa talar och som styr denna verlden med penningens makt. Kurk vill öfvertyga mig om nödvändigheten att fästa honom vid Sverige med din person, ty Zevi har kommit för att uppsöka dig och din bror.

809 – För Guds skull, nådig fröken! En jude!

810 – Nå, hvarför intet en jude? Han står åtminstone fast vid sin tro; han är tusen gånger förmer än en affälling. Det är något underligt med din härkomst, Hagar. Jag har satt mig i sinnet att utreda denna härfvan, om ej för annat, så för att förtreta en viss fru af mina bekanta. Juden vet något om dig, och sedan i går vet jag ock något. Se här hvad landshöfdingen i Nylands län Knut Lilliehöök skrifver till mig:original: mig. (källa för ändring: Finland 1887)

811 Han har, enligt min befallning, låtit utforska vid finska kusten allt hvad der ännu kunde vara bekant om en vandrande qvinna, som dog i Karlshamn ...

812 Karis.

813 – I Karis, natten mot den 8 december 1626. En gammal fiskare i Snappertuna kapell berättar, att i november det året ett fartyg från Danzig landsatt i närheten en förnäm ung fru med hennes två tjenare, en liten mörklett karl i knektjacka och en fin, vacker kammartärna, som hade ett lemma startklumpfingerkommentar på högra handen. Dessa tre hade bott någon tid hos fiskaren, i förväntan på bättre väglag, emedan då var menföre och den unga frun icke tålde skakning på hjuldon. De hade talat ett främmande språk, men kunnat göra sig begripliga |252|på estniska. Den unga frun var rik och dyrbart klädd, men sjuk och lidande under vissa omständigheter, som gjorde en resa betänklig. Hon hade velat qvarstadna, men tjenarne hade försäkrat, att hon skulle vara andra dagen i Viborg. När då tövädret öfvergick till snö och sträng frost, ha de begifvit sig af i två slädar, en med frun, tärnan och tjenaren, den andra med två tunga koffertar. Fiskarens hustru bekräftade mannens utsaga med tillägg, att tjenarne tycktes stå i hemligt förstånd med hvarandra. Spå mig, hvad detta betyder!

814 Hagar teg.

815 Ytterligare, slutar rapporten, må jag det icke förhålla, att en lemma starträttarekommentarEsbo gård säger sig vid samma tid hafva skjutsat två slädar till Helsingfors. Främst åkte|119| en karl med två tunga koffertar i släden och efter honom en qvinna, märk: icke två qvinnor. Rättaren kommer detta så visst ihåg för att karlen haft mäkta brådt, kört hästen förderfvad och för skadan betalat rättaren sex daler silfvermynt ... Detta har Lilliehöök uppdagat. Det är för litet ljus för att trefva sig fram i nattens mörker, men för mycket att kunna sorglöst somna. Mig kommer det för, som om tråden spinner sig ut till ett svart förräderi.

816 – Hans nåd presidenten vet törhända ett råd,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Hagar skyggt.

817 – Jag har tänkt derpå. Hvarför ha vi intet studerat lagfarenhet? Hvad hjelpa oss alla våra auktorer, om vi ej med dem kunna fånga en enda röfvare? O, det är skändligt ... En sjuk qvinna i denna belägenhet, utkastad en vinternatt på en öde landsväg ... Men det finns en, som vet mer än din gudfader, presidenten Kurk. Jag vill låta hitkalla den vandrande juden. Vill han intet bekänna, skall han tvingas dertill, om han ock sju lemma startresorkommentar vandrat kring jorden och bjuder som lösepenning Sveriges rike i guld.

818 – Tillåter nådig fröken, att jag genast uppsöker hans nåd presidenten?

819 – I morgon törhända. I dag är ett värdskap hos lemma startgamle marsken; hans sonkommentar har återvändt från Upsala. Jag vill studera finska, till dess man kommer att kläda mig. Således, Hagarille ... uttyd för mig andra kapitlet af Genesis!

820 Och de fortforo att trampa en smal gångstig genom de gåtlika, slingrande labyrinterna af ett nyssfödt, för verlden okändt språk. Kristina hade en underbar förmåga att kasta sig in med hela sin tankekraft på det ämne hon förelagt sig, derpå göra ett sidosprång åt motsatt håll och så åter ögonblickligen vara der, hvarifrån hon gått ut. Ett halft intresse, en delad uppmärksamhet voro mot hennes natur. Med om allt eller med om intet, detta var grunddraget. Det var ej stadgadt ännu, men det skulle hårdna.

821 Hon sade till Hagar i en af dessa förtroliga stunder, när båda lifvats af en ny stor upptäckt i folianternas visdom:

|253|

822 – Tror du på böcker?

|120|

823 – Jag tror, att vetandet är ett haf och hvarje bok en droppe i hafvet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar.

824 – Du far vilse. Tillvaron är ett haf, vetandet är intet mer än en dunst på dess yta. Hvad är en bok? Grekerne säga: Skia kapnuspråk: grekiska, rökens skugga.

825 lemma startHesioduskommentar begagnar detta uttryck om menniskolifvet.

826 – Åt skogen med din Hesiodus! När jag utsugit böckernas visdom, vill jag kasta dem alla på elden och börja lefva. Du råtta, som gnager perm efter perm i ditt mörka hål, vet du hvad det är att lefva? Vet du hvad det är att vara ung, att andas i djupa drag lifvets luft, att befalla öfver alla dess njutningar, men välja de bästa; att gå genom verlden från bragd till bragd, från ära till ära och, när man vunnit allt, kasta det åter skrattande bort som en trasa? Står det i böcker, säg?

827 Hagar teg. Åter kom der ett eko af hennes egna tankar, i de stunder när hon befann sig i uppror mot allt. Klyftan mellan en drottning och en namnlös var icke djupare, än att bådas tankar flöto omärkligt in i hvarandra.

828 – Nej, det står intet i böcker,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Kristina häftigt, – och jag vill lefva. Gör som jag, du ... Trälbind dig aldrig. Jag vill göra dig rik, om du ej är det förut. Jag vill göra dig så hög, att du erkänner ingen annan än mig öfver dig. Mig måste du erkänna; utan mig är du intet. Vill du vara mitt verk, eller vill du vara den kiselsten, som en drottning tog upp för att han blänkte i sanden och kastade bort, när der endast var kattguld?

829 – Jag vill lyda nådig frökens befallningar ... vara trogen och icke trälbinda mig.

830 lemma startVändkommentar intet mina ord! Det är något hos dig, som ej finns hos de andra och som likar mig godt. Kom ej med något, som jag intet kan lida! Bryr jag mig om din lärdom? Det är allt munväder; du vet ingenting, din merit är, att du intet förstår. Hvarför tog jag dig annars? Om två år skall jag gifva dig namn och lära dig lefva. Sedan, när jag tröttnat vid dig, skall jag gifta bort dig med någon af familjerna får- eller oxehufvud.

831 – Då skall jag tacka underdånigst och svara, att jag ej varit oläraktig i nådig frökens skola.

|121|

832 – Jag skall gifta bort dig. Du skall se, huru jag gifter bort furstinnor och hofjungfrur. Hvad angå dem mina vägar? Jag är för mig, jag. Du med dina löjliga stjernor, uttyd för mig hvarför kometen är olik alla andra! Vet du intet, att jag är ett järtecken? ...

833 Drottning Kristina kom icke längre i finskan, än att hon kunde läsa den nya bibeln med tillhjelp af andra biblar. Men hon hade ökat sin språkkun|254|skap med ett tungomål, som skulle blifva det tionde, och derur behållit i minnet ett tillräckligt ordförråd för att kunna förvåna finska riksråd eller finske riksdagsmän med ett nådigt tilltal på deras språk. Detta var dock något för äran och något för statsklokheten. Der funnos verkligen män, som behöfdes, män, som hon ville vinna och för hvilka detta språk ljöd som hemlandsmusik, män, som, bland mycket stort och älskvärdt hos Sveriges unga drottning, funno det mest beundransvärdt, att hon kunde tilltala dem på Finlands språk.

14. Julgåfvor.

Kan han icke nöja sig med en själ mindre?

834 Hagar Ring var, med drottningens tillåtelse, bjuden till julgäst hos presidenten Kurk. Hennes hoftjenst och sexton år hade märkbart förändrat hennes ställning i detta förnäma hus, utan att utplåna den stränga ståndsskilnaden. Domestikerna betraktade henne icke mer som sin jemlike, hofmästaren Pape vågade kalla henne jungfru; hon stod ungefär i nivå med guvernanten, mademoiselle de Meran. Hennes plats vid de ceremoniösa måltiderna var samma låga plats som förut, men hon hade nu en kammartjenare bakom sin stol; hon vågade yttra ett hviskande ord till barnen, hos hvilka hon stod i gunst. De unga jungfrurna|122| Kurk inlade en vänligare ton i sin reserverade hållning; äldre sonen Knut kände sin förra beskyddande vänlighet svalna i samma mån hans yngre broder Gustaf begynte visa Hagar en uppmärksamhet, som icke undgick modrens bekymrade blickar. Presidentens och hans gemåls afmätta hofetikett glömdes allt mera i enrum för en deltagande hjertlighet.

835 lemma startJulaftonen tillbragtes i stillhet inom familjen. Barnen hade en julgran med bakverk, renetter och drufvor. Klappar voro ännu föga i bruk, lekarna begynte på juldagens eftermiddag. Det var något ovanligt och väckte ej ringa uppseende, när klockan 5 på julaftonen en hoftjenare inbar till Hagar en present från drottningen.kommentar Gåfvan innehöll den finska bibeln i praktband, inlagd i ett dyrbart skrin af sandelträd och elfenben. Hvarje af bibelns silfverknäppen var omknutet med ett rödt band och en silkesbörs, som innehöll guldmynt för mottagarinnans toilett.

836 Det lilla hofvet i presidenten Kurks hus kunde icke undgå ett inflytande af det kungliga hofvet. Hagar förstod ganska väl, att hennes personliga värde plötsligt steg nästan till jemnhöjd med jungfrurna Kurks. Hon löste ett guldmynt ur dess band och räckte det åt tjenaren, som framburit gåfvan.

|255|

837 Knut Kurk dolde ett löje, som skulle misshagat fadren. Hon lekte drottning, den lilla tattarungen.

838 Gustaf Kurk frambar sin lyckönskan i form af en handkyss. Det skulle vara ett skämt, men det liknade antingen en hyllning eller ett hån. Hagar rodnade af blygsel. Hon hade velat dölja sig i den djupaste skog vid Kaskas torp.

839 Klockan var 6, man väntade på aftonvarden, när en omsorgsfullt inpackad låda öfverlemnades till presidenten Kurk. Han läste sin adress under Åbo hofrätts sigill, bröt omslaget och framdrog ett likaledes försegladt skrin med brokiga sirater af halm på lock och sidor.

840 – Redan!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han. – Den vandrande juden har lycka med sjumilsstöflarna. Hans kurir är tillbaka från Åbo på mindre än tre veckor.

841 Familjen trängde sig kring husfadren. Hvad innehöll detta skrin? Det såg så oansenligt, så lemma startbondgranntkommentar ut, och likväl hade en kurir skickats öfver ett fruset haf att|123| afhemta det. Men det kunde ej öppnas nu, det gälde tredje mans rätt.

842 Likasom framtrollad af nyfikenheten, inträdde Jöns Qvast, stammande fram en anmälan, att någon stode der ute och begärde företräde hos hans nåd.

843 – Säg, att han kommer tillbaka i öfvermorgon!

844 – Jag sa-sa-sad’ honom det,tomtkonsekvensändrat/normaliserat stammade tjenaren, – men hva-hva-hvad skulle Ska-Skam låta visa bort sig på-på sjelfva julqvällen!

845 – Det är juden. För honom in i mitt mottagningsrum!

846 – Ka-ka-kan han inte nö-nöja sig med en själ mi-mindre?tomtkonsekvensändrat/normaliserat mumlade Jöns motvilligt.

847 Juden fick företräde. Han förklarade, med många ursäkter för den olägliga tiden, att han nyss förnummit vid Skeppsbron kurirens återkomst och vore så hårdt ansatt af sina affärer på andra håll, att han omöjligt kunde dröja i Stockholm en dag längre.

848 – Jag beklagar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade presidenten artigt, – att er härvaro hvarken varit så lång eller så angenäm, som vi önskat. Jag hade hoppats få strax efter jul föreställa eder för rikskansleren, som varit hindrad af göromål, och för hennes majestät, som varit bortrest. Men eder tid är dyrbar; här är skrinet. Önskar ni vittnen?

849 – Ja, ers nåd, det är nödigt för domstol. Och, om ni tillåter, Hagar.

850 Presidenten ringde.

851 – Kalla hit Thomson, Pape och Hagar.

852 De inkallade kommo.

853 Skrinet öppnades; innehållet befanns orubbadt. Ruben Zevi fattade |256|med darrande hand nålen med silfverliljan, derefter ringen och granskade båda sorgfälligt vid skenet af lampan.

854 – Mera ljus, om ers nåd tillåter! Mina gamla ögon ha lidit af sjöresorna.

855 Fyra vaxljus stäldes på bordet. Juden fortfor under djup tystnad att granska de två klenoderna. Man hörde honom uttala namnet Claude Ballin.

856 – Det är de rätta,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han slutligen. – Behagar ers nåd låta dessa vittnen bestyrka, att skrinets försegling blifvit bruten i deras närvaro och att innehållet befunnits vara det samma, som hofrätten intygat?

|124|

857 Hans önskan uppfyldes. Nu vände han sig till Hagar, som motvilligt och fruktande lydde hans uppmaning:

858 – Barn,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – betrakta dessa smycken; de ha varit din moders! Denna nål är, på min beställning, smidd af Frankrikes berömdaste mästersmed i två fullkomligt lika exemplar; i hela verlden finnas icke flera än dessa två. Den ena nålen gafs åt din mor, den andra åt hennes bror, som blef dödad i Holland, och eges nu af Urban Niemand. Ringen är lika ensam i sitt slag och igenkännes af tre diamanter, som fordom varit tre af de sju ädelstenarne i konung Salomos krona. Deras tretal betecknar lemma startJakobs staf, hvilken lemma startgojim, hedningarnekommentar, kalla Orions bältekommentar. Din mor fick ringen, när hon fylde sitt femtonde år. Blif henne värdig, och hennes klenoder skola vara dina, när du vill komma till mig! Skrif då till mig genom bankiren Texeira i Hamburg, och jag skall sända en ledsagare att möta dig der eller i Stockholm.

859 Ruben Zevi kysste Hagar på pannan, aftorkade med den rutiga näsduken en svettperla från sin tinning och fortfor, vänd till presidenten, med lugn, vördnadsbjudande stämma:

860 – Ers nåd, jag är en gammal man, och mina dagar äro räknade. Är ock sinnad att nu företaga en farlig sjöresa vintertid, hvarför mig lätt kunde något dödeligt tillstöta. För den skull och för att betrygga barnens arfsrätt, som torde bestridas, förklarar jag härmed i eder och dessa vittnens närvaro, att dessa två barn, Ben-Oni, som kallar sig Urban Niemand, och Hagar, som kallar sig Hagar Ring, äro rätta barn och arfvingar till min dotter Ruth samt alltså mina dotterbarn. Hvad angår deras arf efter mig, förbehåller jag mig att derom sjelf råda, men ingen skall kunna åberopa lemma startskyldskapkommentar med mig framför dessa barnen, som äro de närmaste och enda arftagarne i rätt nedstigande led. Såsom en sista gunst beder jag eders nåd att låta uppsätta och bevittna denna min otvungna förklaring i laglig form, dels för dödsfall och dels för att barnen här lyda under Sveriges rikes lag.

861 – Herr Zevi,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade presidenten, – jag skall med nöje efterkomma eder |257|önskan, lemma starthelstkommentar när det sker för barnens bästa, men jag bör icke förtiga två hinder, som stå i vägen för laglig arfsrätt. Jag har icke minsta skäl|125| att betvifla eder förklaring, men lagen fordrar två bevis: det ena, att ni verkligen är den döda modrens fader och dessa barnens morfader, det andra, att barnen äro födda af lagligt äktenskap.

862 Juden eftersinnade.

863 – Hvad angår det första,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde han, – är det tillfyllest bevisadt, att dessa smycken tillhört barnens aflidna moder. Om jag nu kan bevisa, att samma smycken tillförene varit mina, är icke detta tillräckligt att styrka min förklaring om skyldskapen?

864 – Strängt taget icke,tomtkonsekvensändrat/normaliserat var svaret. – Men detta bevis kan efteråt förstärkas med andra och tydligare.

865 – Nå väl, täckes ers nåd öppna denna ring!

866 Presidenten försökte öppna ringen; det lyckades icke. Hagar, Thomson och Pape förnyade utan framgång samma försök. Juden tryckte på en omärkbar fjeder, och ringen sprang upp, visande i sitt inre en ytterst fint emaljerad inskrift på hebreiska språket. Det var de rörande orden i lemma startSalomos höga visa: »Min älskling, du är i allting lemma startdägeligkommentar, och på dig finnes ingen fläck.»kommentar

867 Judens ögon fyldes af tårar. Han hade ej sett dessa ord, sedan de gåfvos åt henne, den fläckfria, som han älskat så högt. Men åter beherskade han sig. En annan fördold fjeder sprang upp i nålen och visade innanför liljan en ros af rubiner, knappt större än en ärt. Beviset var tillfredsställande. Endast den ömtåligare frågan qvarstod om barnens äkta börd.

868 – Ers nåd torde erinra sig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog juden i bestämd ton, – att arfvet af min förmögenhet icke underlyder Sveriges lag. Frågan om arf med bördsrätt kan således ej gälla annat än dessa smycken, och det enklaste är, att jag köper dem för den redan erlagda kautionen af 12 000konsekvensändrat/normaliserat daler. Kan denna summa ej, enligt svensk lag, tillfalla barnen, så tillfaller hon mig såsom den dödas fader, när jag tillfullo bevisat min skyldskap, och skall då anslås åt Stockholms fattiga. Är ers nåd ense derom?

869 – Jag kan icke bättre bevaka barnens fördel.

870 – Då torde vi utbyta qvitton. För öfrigt utbeder jag mig att få deponera hos ers nåd en ränta af 200 daler i månaden för Hagars behof. Och nu har jag alltför länge stört ers nåds helgfrid ...

|126|

871 – Var förvissad, herr Zevi, om min beredvillighet att tjena en så utmärkt man i hvad jag förmår. Jag fruktar blott, att er trosbekännelse blir ett hinder för barnens öfverlemnande i eder omvårdnad. De äro döpta till vår religion.

872 Ett hastigt öfvergående uttryck af vrede och smärta röjde i judens inre |258|någonting, som kunde öfversättas med: de hafva dödat mina barn, och nu vilja de röfva ifrån mig mina barnbarn! Men han återtog kallt:

873 – Jag lemma startreklamerar icke barnenkommentar förr, än de sjelfva önska det.

874 – Och när de önska det,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor den beräknande statsmannen, inom sig förtjust att ega ett sådant band på penningefursten, – när de önska det, skola utan tvifvel de tjenster ni redan bevisat och än vidare torde bevisa svenska regeringen göra denna beredd till alla återtjenster.

875 – Skilnaden är den, ers nåd,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde juden, – att mina tjenster kosta penningar, då ni deremot icke begär något för edra. Ni skall ej hafva slösat dem på en otacksam. Ni sjelf står upphöjd öfver allt hvad jag kan erbjuda, men hennes nåd, er gemål, har med edert samtycke upptagit ett fattigt barn nästan från landsvägen i sitt hus och varit för Hagar den huldaste beskyddarinna. Förunna mig som en gunst att få till hennes nåd öfverlemna ett obetydligt minne af hennes godhet mot min dotterdotter!

876 Och han framdrog under sin långa, vida kaftan ett etui af röd sammet med guldknäppen. En börs åt hvardera af de två vittnena, en välsignande hand på Hagars hufvud, och den vandrande juden var försvunnen i gatornas mörker, förande med sig halmskrinet och dess smycken, som gifvit anledning till detta oväntade besök på julaftonen.

877 – Thomson och Pape!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade presidenten till vittnena i den kända ton, som ej tålde en motsägelse. – Här är bibeln. Tu finger på bok, att ingen af eder må utan min tillåtelse yppa hvad här i denna qväll blifvit eder anförtrodt. Efter min död gäller eden i tio år.

878 De två tjenarne svuro. Hagar förmanades strängt att bevara sin hemlighet.

|127|

879 Pape vägde börsen i sin hand, såg på handsekreteraren Thomson och frågade, när deras herre gått, hvad Thomson ämnade göra med sin lemma startsportelkommentar.

880 – En glad jul, en ny värja och en ny käresta,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade Thomson, rädd att väggarna hade öron.

881 – Förr i verlden måtte skomakarne haft godt om pengar. Och denne långbente karlen skall Hagar ärfva! Strunt, bara kattguld. Det lönar visst mödan att svära på sådant. Men det ringer till aftonvarden.

882 Familjen Kurk satt återförenad vid bordet en timme efter det annars så strängt iakttagna rätta klockslaget. Juden blef ett rikt ämne för samtal med låg röst inom familjen. Hagar en judes dotterdotter! Och intet spår af hennes far! Hvad skulle man tänka om en sådan förbindelse? Hvilken börd, stackars barn! Men arfvet, arfvet? Var denne jude så rik? Huru mycket antog man, att han egde?

|259|

883 Rikskansleren förmodar, att juden utan betänkande kan köpa hela Sveriges rike med städer, hamnar, egendomar och slott,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade presidenten åt sina närmaste, ty han ville icke, att Hagar, som satt vid motsatta ändan af bordet, skulle förvridas i hufvudet af sådana utsigter.

884 Förvåning och lemma starthäpnadkommentar. Allas blickar sökte den oförmodade arftagerskan, som af uppträdet med juden endast erfor känslor af fruktan och nedslagenhet. Hvad var en drottnings present mot en sådan julgåfva! Unge herr Knut kände sin forna vänskap vakna, och herr Gustaf fann ingen anledning att låta sin bortsomna.

885 Presidenten Kurk bar i sin bröstficka någonting, som han ej kunnat vägra emottaga, men som sårade hans stolthet.

886 – Desse penningejudar tro sig kunna behandla oss som jemlikar! – Han sparade judens gåfva, till dess att han senare på qvällen befann sig i enrum med sin gemål. – Sofi,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han,original: sade, han framräckande etuiet – här är en julgåfva från den vandrande juden äfven åt dig.

887 Fru Sofi De la Gardie kunde icke undertrycka ett utrop af öfverraskning. Det var en collier, ett halsband i guld af det utsöktaste arbete, rikt besatt med ädelstenar af olika storlek och i midten en stor, glänsande smaragd af sällsynt skönhet. Få furstliga personer kunde berömma sig af att ega ett sådant smycke. Presidentens erfarna|128| öga uppskattade smaragden ensam till ett värde af 30 000konsekvensändrat/normaliserat daler.

888 – Men detta kan jag ej bära, det är ju för en drottning!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade mottagarinnan, i det hon lät smycket i hennes hand kasta blixtar i ljusskenet.

889 – Ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat skämtade hennes gemål, – vore du icke en furstlig persons vederlike, skulle jag förstå dina betänkligheter, ty rådet är betänkt på att utfärda en ny förordning mot skadeligt öfverflöd. Men hvad kan man ej tilltro Hagar? Hon är född under ett gökträd och guddotter till en fé. Jag önskar, att våra töser hade en sådan gudmor.

890 – Jag förstår icke ... colliern ...

891 – Medgif, att det är en fésaga. En okänd tiggerska dör någonstädes i ödemarken och efterlemnar två de konstrikaste klenoder jag någonsin sett. Två öfvergifna barn komma till verlden i det uslaste kyffe och befinnas vara arftagare till den rikaste man i Europa och alla de fem verldsdelarne. Riksrådet Kurk med gemål upptager en trasunge i sitt hus, och trasungen betalar deras omvårdnad med juveler. Du kan bära smycket, Sofi, det är rättfånget gods, men det är öfverflödigt, att man känner dess ursprung. Har du märkt, att lemma startGustaf gör Hagar sin courkommentar?

892 – Tyvärr. Gustaf blir ingen statsman; han kan ej dölja en flik af sitt hjerte|260|lag. Hans böjelse är så ärligt pojkaktig, att han kan kompromettera sig för betjeningen.

893 – Du lugnar mig. Jag befarade, att det var en af dessa flyktiga ungdomsdårskaper, som sätta en lika dåraktig flickas välfärd på spel, och jag tål intet gyckel med Hagar. En allvarsam böjelse är något annat. Vi skola tänka derpå, Sofi. Den dag torde komma, när furstar täfla om denna nu så ringaktade flickas hand.

894 – Hennes börd! Hennes namn!

895 lemma startDécouverte d’Amérique!språk: franskakommentar Hennes far är okänd och sannolikt död för längesedan. Man tillverkar en far, såsom man uppritar ett stamträd och adlar ett namn. Det kostar icke en hundradedel af flickans arf. Skada, att drottningen har två år till myndig ålder. Hagar står för ögonblicket i gunst, men huru länge, det är en annan fråga.

896 – En jude!

|129|

897 – Jag kan bevittna, att flickan är döpt. Det svåraste blir att besegra den gamle ockrarens halsstarrighet i denna punkt. Hjelper ej annat, må han få pojken, och vi behålla flickan. Det är sant, att han i sådant fall gifver pojken brorslotten, och Hagar får nöja sig med en furstlig hemgift. Men jag är ense med dig, att trosbekännelsen är det första vilkoret för en förbindelse med vårt hus.

898 – Hvilket hazardspel!tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade Sofi De la Gardie.

899 – Det är kärleken, som spelar hazard; man skall låta klokheten blanda tärningarna,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade statsmannen.

15. Köpare och säljare.

Du skall aldrig draga ett svärd mer.

900 Två långa veckor efter slottsbranden låg Urban Niemand, sväfvande mellan lif och död, i sjukstugan på Norrmalm. Brännskadorna läktes, men en lunginflammation hotade att sluta hans unga dagar. Han låg öfvergifven och glömd: drottningen, nyss så nådig mot honom, var upptagen af det furstliga bilägret och resan till Upsala. Hagar besökte ett par gånger sin bror och tröstade sig, på sin ålders lätta sätt, med hoppet att han snart skulle blifva frisk. Fältläkaren kom en gång om dagen, rynkade ögonbrynen och befalde åderlåtning, till dess att de blodlösa pulsarna icke hade något mer att gifva. Vaktkarlen trampade ut och in med klampande träskor, tre eller fyra sjuka hostade i samma rum, medan två andra lågo utsträckta på magen och rafflade med |261|tärningar. Hundar slogos på gården, vindsluckorna knarrade för blåsten, ett kallt drag banade sig väg genom de otäta fönsterspringorna. En sjukstuga på drottning Kristinas tid liknade våra dagars fint fernissade, välskurade, luftiga sjukhus ungefär som en bondes stallspilta liknar en marmorkrubba. Allt var tillkommet liksom på försök och var dock ett framsteg i jemförelse med intet; beqvämligheterna ytterst pri|130|mitiva, luften beräknad för lungor och stillheten för nerver, hvilka kunna fördraga allt. lemma start»Hvit kalf och rö, vill han ej lefva, får han dö.»kommentar Breitenfelds tält var ett lusthus mot denna sjukstuga. Hellre hade Urban Niemand än en gång velat utsätta sin arm för sågen.

901 Det var dock en seg lifskraft i denne skenbart så klene pilt. Efter hand började lungorna återtaga sin normala verksamhet, brandsåren voro alla läkta, ingenting tycktes hindra ett snart återställande. Men fyra veckor efter branden kom oförväntadt en ny fara. Ögonen hade tagit skada af elden, och lunglidandet kastade sig på dessa angripna nerver, såsom dess nyckfulla art ej sällan är.

902 – Hvad? Ser sergeanten mig icke?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade en morgon fältskären, som nu i läkarens ställe skötte konvalescenterne.

903 – Nej,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade gossen.

904 Läkaren tillkallades, undersökte ögonen och förklarade, att allt skulle blifva bra med blyvatten. När detta ej hjelpte, pålades kospillning, derefter svingalla. Derefter inhäldes bränvin i ögonen, och när de endast förvärrades, ingneds alun. Nu hade ögonläkarekonsten uppnått den tidens yttersta gräns. Domen lydde: synen förlorad, intet att göra.

905 Vara sexton år, uppfyld af lefnadsmod, törstande efter bragder, i gunst hos en fältmarskalk, i gunst hos en drottning, viss om segrar, framgång, ära, och vara blind! Det var icke möjligt.

906 Den gudfruktige, gamle fältskärn klappade patienten medlidsamt på axeln och upprepade:

907 – Kan icke hjelpa’t, det är en lemma startslätkommentar julklapp. Sergeanten är blind. Bed till vår herre och frälsare, som föddes i denna natten, att han öppnar förlåten, han, som kan det!

908 Urban Niemand reste sig upp i vredesmod för att slå den eländige, som vågade döma honom till lifstids mörker. Han slog i den toma luften, sprang några steg, snafvade mot en säng och hörde en vresig röst fråga: konsekvensändrat/normaliserat Hvad har du här att beställa?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

909 Det var slut med Urban Niemands kurage. Han trefvade tillbaka till sin säng, kastade sig på halmen och snyftade högt.

|131|

910 Röster hördes, steg bullrade. Ville någon tala med honom, kanske |262|beklaga honom? Han vände sig bort för att icke svara. Hvad angingo honom menniskorna? Ingen kunde hjelpa honom, alla hade öfvergifvit honom. Och Gud, som han hört omtalas, hvem var Gud? Han trodde sig förstå det en gång, när öfverste Gordon läste bibeln för honom, men det var så länge sedan; han mindes så litet. Kamraterne i fältlägret brukade säga, att Gud var nog bra, när han gaf seger och godt byte, men icke var han alltid att lita på. Hvad skulle denne Gud bekymra sig om en stackars blind? Snarare då den underliga stjernan, som Urban ej kunde förgäta. Men henne skulle han aldrig mera se, och hon skulle aldrig mera se honom ...

911 Dagen gick. lemma startPå qvällen inbars en julgran.kommentar Nya steg närmade sig den blinde, men denna gång varsamt; inga stampande klackar; tysta, mjuka skosulor. Någon satt på kanten af sängen. En sval hand med många rynkor fattade hans.

912 – Urban Niemand,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade en röst högt öfver hans hufvud på böhmisk tyska, – har du läst om lemma startTobiaskommentar?

913 Intet svar.

914 Tobie fader var blind i åtta år och fick af Herren sin syn tillbaka. Menar du, att Herrens arm sedan dess är förkortad? Tro på Hans makt, och du skall återfå synen!

915 Urban tyckte sig hafva hört denna röst, som talade ord om förhoppning. Han vände sig mot den talande.

916 – Känner du mig? Jag är Ruben Zevi, din morfader, som har dig kär och från hvilken du rymde till kriget. Min son, hvarför svek du mig?

917 – Joas gaf mig en häst; jag trodde, att ni befalt honom det. Förlåt mig, om det var mot eder vilja!tomtkonsekvensändrat/normaliserat snyftade gossen. Han var nu i sitt veka lynne och kände ett oemotståndligt behof af kärlek, af tröst.

918 – Joas gaf dig en häst? Jag förstår ... Ben af mina ben och blod af mitt blod, jag förlåter dig allt, till och med otack, endast du åter vill vara min son. Hör mig nu, Urban Niemand, ty det är en faders ord till en lättsinnig son, och betänk, hvad jag säger dig. Min Gud och din Gud har skickat dig en olycka, som ingen i detta landet kan bota. Och vet, han har skickat dig henne|132| för att rycka dig bort från gojims styggelser och återföra dig till ditt folk. Jag är gammal vorden, och se, jag har kommit så långa vägar i mörker och köld, öfver haf och land, för att uppsöka dig och din syster. Hon är än till en tid fången i lemma startMoabs snarorkommentar. Herren förlosse henne från jägarens pil! Men dig, min son, vill jag återföra till ditt folk. I dig skall Rubens slägte återupplefva, och du skall vara min högra hand, såsom din syster skall blifva mitt venstra hjerta. Vill du följa mig?

|263|

919 – Jag är soldat, fader Ruben, jag är dragon. Jag kan intet annat, jag vill intet annat. Fältmarskalken har utnämnt mig till sergeant ...

920 – En blind soldat! Hvad gör fältmarskalken med blinda dragoner?

921 – Ingenting, ingenting,tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade gossen. – Sitta till häst och vara blind! Höra kommandot: hugg in! ... Höra trumpeterna smattra, hästarne gnägga, lansarne knaka, huggvärjorna korsa hvarandra och vara blind, blind! – Nya snyftningar qväfde hans röst.

922 – Och om du får din syn tillbaka, vill du då afsvärja kriget och blifva min Benjamin, såsom du lemma starthärintillskommentar varit min son Ben-Oni?

923 – Om jag återfår synen, sadlar jag i blinken min häst, rider till fältmarskalken och rapporterar: Excellens, Urban Niemand är tillbaka i tjensten!

924 – Ligg då der, som en onyttig krympling, jag kan ej hjelpa dig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast juden med en vrede, som var uppriktig endast till hälften.

925 – Nej, hjelp mig, hjelp mig, käre fader Ruben! Jag skall göra allt, hvad ni vill. Jag skall taga afsked, när vi få fred; jag skall rykta edra hästar, jag skall vara er sämste stalldräng, men låt mig tjena, medan vi ännu ha krig!

926 – Om jag tror dig och hjelper dig till din syn, skall du åter svika mig, såsom du svek mig i Regensburg. Hvad skall jag göra med en sådan vindflöjel? Men ... det finns ett medel. Du skall få din syn, du skall få rida, när du behagar, men du skall aldrig draga ett svärd mer, ty den stund du det gör, skall Herren förlama din högra arm.

927 – Min högra arm? – Och Urban tänkte på den fruktansvärda sågen vid Breitenfeld.

|133|

928 – Herren hjelper ingen, som ej vill hjelpas. Vill du följa mig, med vilkor att aldrig mer draga ett svärd i hedningarnes krig?

929 – Ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den olycklige blinde, efter en hård strid med sig sjelf. Hans hemliga tanke var: kommer dag, kommer råd.

930 – Är du ock stark nog att i denna årstid företaga en resa till Göteborg och derifrån öfver hafvet till Holland?

931 – Ja, fader. Men först måste jag uträtta generalmajor Slanges ordres i Finland.

932 – Det kan du icke. Berätta mig allt, och jag skall besörja en annan budbärare.

933 Urban redogjorde för uppdraget.

934 – Godt. Du reser med mig. Läkaren ser en obotlig patient med nöje resa. Vet du väl, att det i qväll är de kristnes julafton?

935 – I fältlägret vet man så litet om jul.

936 – Jag kommer från Hagar. Känner du denna nål?

|264|

937 Den blinde öfverfor med fingrarne silfverliljan, som juden räckte honom. Det var hans nål, och likväl bar han sin nål instucken under liftröjan. Juden jemförde noggrant de båda liljorna och syntes tillfredsstäld.

938 – Urban Niemand, gör dig beredd att följa mig i morgon bittida klockan fyra!


939 Annandag jul efter gudstjenstens slut lät drottningen kalla till sig presidenten Kurk och meddelade honom Knut Lilliehööks rapport. Presidenten fann saken påkalla ett urtima ting i Karis, der alla vittnen skulle förhöras på ed och till protokoll inför häradsrätten. Stränga efterspaningar borde anställas efter de två förrädiske tjenarne, så framt desse ännu lefde och befunne sig inom riket. Drottningens förmodan vore sannolik, att den sjuka qvinnan blifvit utkastad ur släden på landsvägen, hvarefter tjenarne med det röfvade godset flytt till Ryssland. Det återstod att förklara, hvarför qvinnan, som troddes vara rik och förnäm, hade kommit till torpet i fattiga kläder. Detta, äfvensom tjenarnes signalement och ett senare hågkommet märke på den dödas arm, borde utredas af vittnesmålen.

|134|

940 – Och är till att märka,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Kurk, – att jag i denna saken förnummit ett beaktansvärdt lemma startitemkommentar af bankiren Ruben Zevi, som folket tror vara den vandrande juden. Zevi har låtit, mot kaution, hitföra från Åbo de kostbara klenoder, som den döda qvinnan bar hos sig, och inför vittnen betygat, att dessa klenoder tillhört hans dotter Ruth. Han har, likaledes för vittnen, förklarat Urban Niemand och Hagar Ring vara hans rätta dotterbarn, de der vore närmast att honom ärfva. Men om barnens fader, eller om dessa varit af äkta börd, har han ingenting velat bekänna.

941 – Han måste bekänna, herr riksråd, han måste.

942 – Det faller sig något betänkligt att dertill nödga en man som Zevi. Fast bättre vore att dertill förmå honom med fog och lämpa. Om min nådiga fröken täcktes förunna honom en audiens ... Men det torde ske snart, ty han lemnar i dagarne Stockholm. Hans bostad är vagnmakaren Lundins gård på Söder.

943 Drottningen ringde och gaf befallning att genast afhemta juden till slottet.

944 Medan man väntade, fortfor rådplägningen.

945 – Min nådiga fröken,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Kurk, – har täckts infordra mitt underdåniga råd som lagfaren. Men detta intrasslade ärendet har, som ofta lemma starttimarkommentar, två sidor. En domare anställer laga ransakning och är dertill förpligtigad, |265|antingen han lyckas eller misslyckas att utreda härfvan. En statsman frågar sig hvad der klokast och nyttigast är. Jag håller så för, att i bästa fall en missgerning kan bestraffas och barnen komma till sin rätt, men dertill är ringa utsigt. Fastmer är att förutse en långvarig process, der oväntade upptäckter kunna stöta förnäma slägter för hufvudet och lemma startbrouillera riket med en så mäktig mankommentar, som Ruben Zevi. Står så en annan utväg att pröfva, nämligen att lägga denna saken alldeles ned, så länge den ännu tyst är, och, om min nådiga fröken för godt finner, försörja barnen.

946 – Sade ni intet, att juden vill erkänna dem för sina?

947 – Visserligen. Men derunder förstås, att de blifva judar.

948 Kristina brusade upp på sitt häftiga sätt.

949 – Blifva judar? Affalla från sin kristna tro? Intet om han bjöde ett konungarike!

950 – Det är ock min underdåniga mening. Men som Ruben Zevi i denna frågan lärer befinnas nog lemma starthalsstyfkommentar,|135| skall man hålla der hårdt på i början och, der ingen annan utväg är, låta honom få pilten. Flickan förblifver i Sverige vid sin tro.

951 – Hvad? Juden skulle köpa och vi skulle sälja Urban Niemand för hans systers hemgift! Sälja en själ för att berga en annan! Och detta vågar en Sveriges kronas rådgifvare säga till mig, som är kristen och svenska kyrkans öfverhufvud! Vet ni väl, herr Jöns, att i min farfars och Upsala mötes tid hade ett sådant ord i rådkammaren kunnat kosta ett riksråd hufvudet?

952 – Nådiga fröken täckes bemärka, att jag säger detta för nödfall,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortsatte Kurk orädd. – Vi kunna ej stänga Urban Niemand i en bur, om han sjelf vill fresta sin lycka, men vill han det intet, står han i skydd af Sveriges lag.

953 – Jag står fast vid ting och ransakning,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Kristina i afgörande ton. – Jag vill veta hvem som kastat en sjuk qvinna på landsvägen, om den karlen ock sutte i rikets råd. Brouillera oss med juden? Äro vi så platt vanmäktige, att vi intet töras taga en jude vid öronen? Han skall bekänna allt och förtiga intet. Har han pengar, så ha vi tumskrufvar. Jag har satt mig i sinnet, att Hagar skall få ett namn.

954 – Vore det icke bättre, att nådig fröken gaf henne ett namn, än att der yppar sig något otillbörligt om hennes börd? Ett ärligt namn skulle trygga henne mot judens anslag.

955 – Och detta säger ni mig, herr riksråd! Gör mig myndig till nyåret, och lemma startjag skall adla Jean Holm, om det gör er ett nöjekommentar. Vi ha för tjockt adeligt blod här i riket; det torde behöfva spädas ut.

956 – Riket skulle med hugnad förnimma, om en drottning med så högt |266|förstånd och så stora naturgåfvor täcktes snarligen öfvertaga dess styrelse,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte försigtigt Kurk, som väl tillhörde det tjocka blodet och höll på dess företräden, men i hemlighet motarbetade Oxenstjernornas öfvermakt.

957 Kristina skrattade.

958 – Riksrådet skall ock få nog af mig, hvad det lider. Men hvar dröjer juden?

959 Kammartjenaren återvände med budskapet, att den vandrande juden lemnat Stockholm julmorgonen klockan|136| fyra, åtföljd af sina tjenare och sergeant Niemand. Slutet af budskapet kom Kristina att glömma dess början.

960 – Niemand? Och utan min tillåtelse? Skicka efter honom en kurir med befallning att återvända! Är pojken förryckt? Rymma i det ögonblick jag ville förskaffa honom en officersfullmakt! Nej ... Skicka intet efter honom! Han är en landslöpare; han må bli jude.

961 – Han har gått mitt underdåniga råd i förväg. Hvad är min nådiga frökens befallning om ransakningen i Karis?

962 – Urtima ting, herr riksråd. Urtima ting.

16. Furstinnan Radzivil.

Jag vill hellre bedragas, än förakta menniskor.

963 Början af året 1643 var en tid af ovisshet. Kriget fortfor, ingen blef slagen till marken, ingen vann. Svältande härar drogo fram och åter genom sköflade länder. Torstenson låg förlamad af gikt. Sveriges grannsämja med Danmark löpte fara att drunkna i Öresund. Öfverallt misstro, bakhåll, förställning, hemliga ränker. Vintern var ostadig, rik på naturfenomen, skrämskott och förebud. I Tyskland regnade blod, i Sverige och i Finland jagade en eldkula den andra genom nattens öde luft och uppskrämde vidskepelsen. Härar stredo i luften; man hörde underliga ljud ur jordens innandöme. Öfverallt steg en suck ur tidens andfådda bröst: fred, fred! Men ingen ände syntes på kriget. Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida med lösa tyglar. Framåt, beständigt framåt öfver brinnande städer och bloddrypande fält ... Ännu var långt till tidernas ände.

964 Ett rykte gick ut i början på året, att fredsunderhandlarne skulle sammanträda i Hamburg. År 1641 hade|137| man börjat tala derom. I juli 1643 kom kejsarens ombud, i november Venedigs och Sveriges ena, i mars 1644 Frankrikes ombud och Sveriges andra, i november 1645 kejsarens andra ombud. Så god tid hade man. Det var som i sjukstugorna. Ville ej folken lefva, der de lågo i sitt blod, så fingo de dö. Och när dessa sändebud ändtligen sam|267|mankommit, tvistade de i långa månader om fullmakter, rang och titlar. Hvem skulle sitta i högsätet? Hvem skulle kallas excellens?

965 Den ene kuriren efter den andre anlände till Stockholm nattetid och afsteg vid rikskanslerens massiva, med Oxenstjernska vapnet prunkande port. Något var i görningen, man visste ej hvad. En polsk ädling, en furst Radzivil, uppträdde i Stockholm med svit. Polske ädlingar voro nu lika rare i Sverige, som man under Sigismunds tider fått nog af dem. lemma startKonung Uladislaus, som höll på sin arfsrätt till svenska kronankommentar, erkände ingen drottning Kristina. Furst Radzivil väckte i början uppseende. Hvarför kom han? Väl icke blott att betyga sin vördnad för den unga drottningen? Man antog honom vara en nära frände, måhända en son, till den mäktige lithauiske fursten af samma namn. Detta ärelystna furstehus ville törhända vid nästa konungaval utsträcka sin hand efter polska kronan?

966 Rikskansleren hade sina skäl att smickra lithauerne, men vigtigare skäl att icke stöta den polske konungen. Fursten fick icke mottagas officielt: honom skulle bevisas all heder, men enskildt. Han skulle mottagas enskildt af drottningen, enskildt af rikskansleren. lemma startRiksrådet Gyllenhjelm skulle lika enskildt inbjuda honom till Karlbergkommentar.

967 Då kom en knut på tråden. Radzivil medförde sin furstinna: der han mottogs eller inbjöds, måste äfven hon mottagas och inbjudas. Hvilken ceremoni skulle dervid iakttagas? Hvilken rang skulle tillmätas furstinnan i bredd med riksfruarna? Hvem skulle gå förut, hvem efter? Hvem skulle sitta högre eller lägre vid bordet? Hvem skulle serveras förr och hvem senare? Icke kunde riksrådinnorna afstå sitt företräde. Sutto de icke officielt öfver alla andra furstinnor, än drottningens syskonbarn? Och de skulle förnedra sig att sitta lägre än en liten polsk dussinfurstinna! Omöjligt. Detta var solklart, men skulle den polska gästen vara belåten med andra rangen?

|138|

968 Veckor förgingo under dessa bekymmersamma öfverläggningar. Aldrig hade 17:de seklet så god tid, som när det vände ut och in på en etikettsfråga. Det furstliga paret var tvunget att roa sig sjelf, än med ridter och utfärder, än med aftoncirklar hemma hos sig, der man snart såg det skum församlas, som ett hof och en hufvudstad öfverallt stänka omkring sig.

969 De furstliga aktierna begynte småningom falla. Underliga rykten kommo i omlopp.original: omlopp Man hviskade om en spelbank, om höga summor och tärningar. Furstinnan var vacker och ville vara ung. Ja, hvad blef man icke med smink och löshår? Var hon icke äldre än sin man? Hade hon ej öfverskridit sina 40? Och hvarför bortlade hon aldrig sina mörkgröna handskar? Tvättade hon sig aldrig om händerna? Vensterhändt var hon dertill, men liflig, glad |268|och i synnerhet fri, mycket fri. Hon kunde dricka och svära i kapp med gamle öfverstar. Hon tog hvilken kavaljer som helst under armen, pratade tok och knäppte honom, när hon var i sitt bästa lynne, på näsan. Man hade sett henne med egen hand piska upp sina lemma starthejdukarkommentar. Portvakten försäkrade, att hennes lemma startdurchlauchtkommentar en afton i trappgången egenhändigt undfägnat hans durchlaucht med en vensterhändt kindpust. Två unge adelsmän, Nils Dufva och Jakob Lindtze, råkade i delo om denna frisinnade fru. Den ene hade kallat henne en lemma startgratiekommentar, den andre en furie: hvad behöfdes mer för att ränna värjorna genom hvarandra?

970 Tio år senare hade sådana upptåg sannolikt funnit mera undseende vid Kristinas hof, men nu voro de före sin tid. Drottningen vägrade mottaga furstinnan Radzivil, riksfruarna drogo den redan till hälften räckta handen tillbaka. Fursten beklagades som en man under toffeln, furstinnan tycktes blifva allt mindre nogräknad.

971 – Bor intet den polska pigan någonstädes vid Danviken?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Kristina en dag, när hon återvände från en ridtur med svit af kavaljerer och hofjungfrur, bland hvilka nu äfven Hagar Ring medföljde.

972 – Hon bor i Mörnerska huset, nådig fröken.

973 – Nå, Wrangel, har ni också lemma startfått tryne och klöfvar af denna Circekommentar? Har ni duellerat med henne eller för henne?

974 – Hvarken med eller för henne, nådig fröken.

|139|

975 – Men tömt ett halft dussin bägare spanskt vin till hennes ära, ej sant? Neka intet; ni rodnar ju som en Vingåkers-tös. Ser du, Ebba, man kan ännu rodna i Sverige, det kan man intet i Polen. Wrangel, ni är en patriot, jag hade ej trott er derom. Ni måste lära mig er oskyldiga konst. Det är så rörande att se damer af börd dricka vin som suggor. Vi måste införa det bruket i Sverige. Ja, för herrarne är det öfverflödigt. Edra lemma startlibationer åt Bacchuskommentar skulle på ett år fylla Mälaren intill bräddarna. Men för damerna ... Jag har alltid beundrat lemma startHekate, Tisifone och Megära.

976 Likasom hade dessa illa beryktade damer från underjordenkommentar hört kallelsen, visade sig på den breda nya Norrtullsvägen en annan mötande ryttareskara. Det var den polska furstinnan i rik, med perlor besatt riddrägt af röd sammet och fladdrande röd plym i baretten, en kammartärna, sex unga svenska herrar och sex hejdukar i de lithauiske lemma startulanerneskommentar pittoreska uniform. De sex herrarne troppade skyndsamt bort på en sidogata, när de igenkände kungliga svenska kronan på de mötandes schabrak, men furstinnan med eskorten höll vördnadsfullt stilla vid sidan af vägen för att låta drottningen passera förbi.

|269|

977 Wrangel,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Kristina till sin uppvaktande kammarjunkare, – ni har så ofta skrutit öfver edra väl inridna hästar. Låt dem nu defilera ... Nej, det skall misslyckas ... Håll stilla i led med fronten mot mig och hästarnes svansar mot det polska packet!

978 Befallningen utfördes. Furstinnan Radzivil reste sig i stigbygeln, gjorde en ceremoniös bugning och förde handen till baretten med purpurplymen. Strax derpå räckte hon handen åt sin stallmästare och hoppade ur sadeln, påtagligen i afsigt att närma sig drottningen, måhända begära en audiens ...

979 Var detta afsigten, så blef den besvarad på ett sätt, som ej kunde missförstås och som icke lätt fann sitt motstycke ens i dessa tider, när den mest lemma startcirkladekommentar etikett så ofta kunde omvexla med grofheter. Drottningen med sin qvinliga svit red förbi tätt invid den motsatta dikeskanten, utan att bevärdiga furstinnan med en blick eller en vändning af hufvudet, under det att Wrangel med sina ryttare, som upptogo midten af vägen, vände hästarne mot det polska sällskapet på det vanvördiga sätt, som|140| blifvit honom anbefaldt. Fido fann sig förbunden att likaledes på sitt sätt tolka sin herskarinnas känslor.

980 – Jag har öfverträffat lemma startUlysseskommentar; jag har tuktat den vensterhändta Circe med hennes mörkgröna handskar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrattade drottningen, när hon lemnat de så groft förolämpade bakom sig. – Medgif, Wrangel, att ni på ett lysande sätt tackat den sköna damen för lemma startsistkommentar! Rodnar ni intet nu, så förtviflar jag om er konst att imitera Vingåkerstöserna. Blygs ni intet att på detta sätt behandla en supsyster? Hvad skall hon tänka om de svenske kavaljererne?

981 – Jag skall ha den äran att korsa en klinga för eders majestäts höga nöje,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Wrangel, hvars ridderlighet kände sig sårad af den rol han så motvilligt blifvit ålagd att spela. – Är fursten en adelsman, skall han i morgon bittida sända mig en utmaning. Endera af oss torde blifva på platsen.

982 – Tror ni? Bör intet en furste, som mottager kindpustar af sin gemål, vara tacksam för den lektion ni gifvit henne? Duell, säger ni? Jag förbjuder er det. Svara honom, att ni lydt mina befallningar. Han kan kasta sin handske för mina fötter.

983 – Ja, det kan han, nådig fröken, och det skall han troligen göra på slagfältet.original: slagfältet

984 – Så, så, derom skola vi fråga vår frände Uladislaus ... Såg du henne, Ebba? Det är möjligt, att hon ännu var nykter klockan sex på eftermiddagen, ehuru hon sällan lär vara det efter åtta. Och hennes kavaljerer, som så lemma startvigilantkommentar galopperade in på sidogatan! Du kände dem? Säg mig ej deras namn! Jag skall kanske se dem en dag vid hofvet, och jag vill intet förakta dem. Der jag kan undvika det, vill jag hellre bedragas, än förakta menniskor.

|270|

985 Ännu samma afton fick rikskansleren underrättelse om hvad som timat på Norrtullsvägen. Klockan mellan åtta och nio anmäldes han i slottet.

986 – Ers majestät,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, brukande titeln, såsom han alltid gjorde i riksangelägenheter, – det är en allvarsam sak. Fursten är en äfventyrare, som tjenat i alla Europas härar och hitkommit för att söka en anställning i svenska hären. Hans gemål är värd den behandling hon nyss fått erfara, men ovärdig hvarje uppmärksamhet af|141| Sveriges drottning. Konung Uladislaus söker sak med oss. Han skall intet annat vilja veta, än att en hans undersåte blifvit förolämpad på Stockholms gator, och detta af eders majestät personligen. Vi stå till Danmark med handen på svärdfästet; ingenting kan vara oss olägligare, än att nu få oss polacken på halsen. Hur ha vi icke strukit denna jamande katt på ryggen och matat honom med franskt namnam för att vi må ostörda få slå juten i Öresund på hans breda tass. Nu kommer detta lemma startskarnkommentar till furstinna och förleder eders majestät till en dårskap, jag säger icke mot henne, men mot polackens högfärd. Mellan hans hand och klingan är aldrig långt. Vi måste lemma startsoulagerakommentar Radzivil. Vi afskeda Wrangel från hans hoftjenst och skicka honom för hans eget bästa till Frankrike eller Tyskland.

987 – Intet med min vilja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Kristina, – och står till att hoppas, intet heller med rådets. Skulle Klas Wrangel, som lydt min befallning, stå för detta till svars? Ställ mig till ansvar; jag är dertill så villig som lemma startsakerkommentar.

988 – Och detta säger eders majestät till sin gamle tjenare, som bättre än någon vet hvad han är sin drottning skyldig! Jag säger eders majestät i enrum, att det ej är på landsvägen man tuktar ett lastbart lefverne och minst att en drottning må dertill lemma startlåta sig nedkommentar. Men, myndig eller omyndig, är eders majestäts helgade person för mig och alla detsamma som Sveriges rike. Att ställa eders majestät i denna saken fram, det är att ställa riket till ansvar.

989 Wrangel kan intet straffas. Föreslå något annat, om det nödigt skall vara.

990 – Ännu har rådet makt att afskeda Wrangel, der så nödigt är för rikets bästa. Men alldenstund ärendet brådskar och jag ogerna vill företaga något, som är för min drottning misshageligt, föreslår jag, att eders majestät skickar Wrangel tidigt på morgonen till fursten och furstinnan Radzivil med beklagande af det skedda misstaget. Hästarne hade blifvit skrämda; man måste betrygga ers majestäts fria passage på landsvägen.

991 Kristina kunde ej undertrycka ett smålöje.

992 – Blef också jag skrämd att rida vägen fram? Jag kan sannerligen intet påtaga mig rolen af ett osjäligt djur.|142| Och dertill, – här återtog hon den höghetsmin, som aldrig förfelade sitt intryck på andra än Oxenstjerna, – dertill |271|har jag ej förr af eder lärt mig att ljuga. Skulle jag säga åt en man eller qvinna, åt hvilken jag visat mitt förakt: förlåt mig, det var ett misstag, det var hästarnes fel; jag hyser för er all möjlig lemma startégardkommentar och beder om ursäkt för mina hästar!

993 – Om så är,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog rikskansleren kallt, – återstår intet annat, än att jag sänder en kammarherre till fursten och låter säga honom hvad min pligt är att säga. Jag skall intet besvära med vidare frågor i detta ärendet och önskar eders majestät en lemma startrolig god nattkommentar.

994 Kristina tog en bok och sökte förgäfves glömma detta förtretliga ämne. Vara drottning och icke få åtnjuta den simplaste undersåtes rätt att visa sitt förakt för hvad man anser föraktligt! Vara drottning och höra en tjenare säga: ni har begått en dårskap, ni måste förödmjuka er, ni måste straffa en oskyldig eller bedja den ni föraktar om ursäkt! Och när drottningen säger: det vill jag intet, svarar tjenaren: då gör jag det i ert namn. Nej ... absolut makt eller ingen. En gång med regeringens tyglar i mina händer, vill jag se den djerfve, som vågar säga till mig: du vill icke, men jag vill, och jag gör det.

995 I dessa tankar stördes hon af ett utrop från Hagar i rummet bredvid:

996 – Nådig fröken. Hvad går åt Fido?

997 Drottningens favorit, den spanske pudeln från Ludvig XIII, numera en förtrogen äfven till Hagar, vred sig i dödsryckningar på golfvet. Ende djurläkaren, Anders Månsson Biever, efterskickades, men förmådde ingenting uträtta. Fido hade inom en qvarts timme slutat sin hoftjenst i Sverige och sitt än icke sexåriga lif.

998 – Hvad är detta?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade drottningen. – Fido följde mig på ridturen och var vid det bästa lynne.

999 Biever svarade:

1000 – Han måste hafva öfverkommit något hastigt dödande gift.

1001 Gift? Och i de kungliga rummen? Detta måste förklaras. Betjeningen utvisades. Man fruktade fru Beatas mellankomst. Endast Biever, Ebba Sparre, Hagar och Jean Holm invigdes i förtroendet.

|143|

1002 Hagar erinrade sig, att hon vid hemkomsten funnit på sitt bord en ask med franska lemma startbonbonskommentar i form af hasselnötter. Gustaf Kurk hade stundom sändt henne sådana; hon antog dem vara från honom och kastade en bonbon åt Fido, utan att sjelf smaka på askens innehåll, emedan hon satte föga värde på sötsaker.

1003 Man granskade asken: den bar påskriften Hagar Ring, stilen förvänd. Några af de öfverst liggande, halfmjuka sockernötterna buro spår af nålstygn. Jean Holm sändes till Schmidts apotek Lejonet, det bäst ansedda i Stockholm, med lemma startsekretkommentar befallning att ofördröjligen undersöka askens innehåll. |272|Man sade sig hafva prickat nötterna för att förvissa sig om der var något giftigt i en flaska, funnen i ett skåp sedan Karl IX:s tid.

1004 Tidigt påföljande morgon anlände svaret. Det var skrämmande. De prickade sockernötterna befunnos alla förgiftade, resten oskadlig. Apoteket Lejonets katt hade matats med en och dött inom tjugu minuter. Giftets beskaffenhet kunde ej utrönas, men förmenades vara lemma startaqua tofanakommentar, som har hvarken lukt eller smak och mot hvilket intet motgift finnes.

1005 Hvem gälde detta försåt, och af hvem var det anstiftadt? Allt berodde på att tillsvidare hålla saken hemlig. Hvem kunde bevaka hundars glupskhet? Fido hade olyckligtvis råkat öfverkomma lemma startråttkakorkommentar i någon af källrarne. Det var en ledsamhet, ingenting vidare. Betjeningens tassel nedtystades, likväl ej utan att obestämda rykten spridt sig i staden.

1006 När man tycktes ha glömt den olycklige Fido, frågade Hagar likgiltigt hvem som burit till henne en ask, medan hon var borta på ridturen. Man svarade: en lärgosse från sockerbagaren Stundzli. Hagar gick obemärkt till Stundzli och köpte en ask af samma innehåll, som gårdagens present.

1007 – Edra nötter äro förträffliga. Hvem sände mig asken i går?

1008 – En förnäm fru.

1009 – Förmodligen riksrådinnan Kurk?

1010 – Nej, en främmande, som talade tyska.

1011 – Beskrif hennes utseende, att jag må veta hvem jag skall tacka!

|144|

1012 – En lång förnäm fru i röd riddrägt, besatt med perlor, och en röd plym i hatten.

1013 – Mörkgröna handskar?

1014 – Ja. Och vensterhändt.

1015 – Det var öfverstinnan Berendz. Hon smakade på edra nötter?

1016 – Vet icke. Hon petade i dem med en nål och gaf gossen en silfverdaler, med befallning att föra asken till slottet.

1017 – Tack. Jag gissade strax, att det var fru Berendz.

1018 Med detta signalement återkom Hagar. Det kunde ej misstydas. Drottningens vrede från i går upplågade. Hvilken nedrighet! Denna polska piga var mera Hekate, än man kunnat förmoda. Hvilket motiv hade hon att stå efter Hagars lif? Det kunde ej gälla en så obetydlig person; anslaget syftade högre upp. Men hvilken enfald i detta anslag, som ju strax måste återfalla på sitt upphof! Så oskickligt handlar endast en nybörjarinna i giftblandningskonsten eller en, som redan i förväg betryggat sin säkerhet.

1019 Innan Kristina ännu fattat ett beslut, anlände kammarherren Svante Sparre med budskap från rikskansleren. Sparre hade fått befallning att fram|273|föra drottningens ursäkt till fursten och furstinnan Radzivil, men funnit dem redan embarkerade på ett afgående skepp till Wismar, och hejdukarne hade brådt att föra deras bagage om bord. Det befarade politiska ovädret hade upplöst sig i en hastig flykt.

1020 – Hvad tror Sparre?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Kristina gäckande, med en blick på Ebba. – Skola vi låta häkta de två rymmarne vid Vaxholmen eller vid Furusund?

1021 – Jag förstår ej ers majestät.

1022 – Åh, Sparre förstår ganska väl. De berga sin svenska spelvinst i godt förvar och lemna förmodligen sina räkningar obetalda. Skada på vinåtgången; kronan lider förlust på Stockholms tullar.

1023 Samma dag på aftonen sade drottningen till Hagar:

1024 – Jag har något att tacka dig för; du har befriat mig från en misstanke. Tror du, såsom jag i början inbillade mig, att den polska furiens anslag var riktadt högre upp, än till en liten bokstäderska i ett visst bibliotek?

|145|

1025 – Ja, nådig fröken. Denna förskräckliga tanke har icke lemnat mig någon ro.

1026 – Var lugn, Hagarille! Det gäller intet mig; det gäller verkligen dig. Af en händelse erinrade jag mig Lilliehööks rapport och genomläste än en gång fiskarens berättelse från Snappertuna. Din mors förrädiska kammartärna var sannolikt då föga öfver tjugu år och bör, om hon lefver, nu vara fyrtio eller föga deröfver. Hon var vacker, säger rapporten, och bar ett klumpfinger på sin högra hand. En viss furstinna befinner sig nu vid denna ålder, afdrager aldrig sina mörkgröna handskar och är vensterhändt. Skulle hon möjligen bära ett klumpfinger på sin högra hand?

1027 – En furstinna, nådig fröken? Det är omöjligt!

1028 – Hvem vet? Klumpfingrar äro en sällsynt naturens prydnad. En kammartärna, som röfvat en betydlig förmögenhet och törhända förgiftat sin medbrottsling, såsom hon velat förgifta en viss annan person, kan med en sådan hemgift lätt åtkomma en äfventyrare, som intet eger mer än sitt furstliga namn. Jag talar om möjligheter, ingenting mer. O, att jag hade här den behandskade högra handen i en stadig handklofve! Hvarför hon står efter ditt lif? Ja, hvarför gäller ditt lif ett stort arf? Har den vandrande juden vid sina sjuttio år kommit till Stockholm för din skull, hvarför kan ej ett yngre spöke komma i samma ärende?

|274|

17. Ridhuset och kyrkogården.

Det är väl, att jag ej är en man.

1029 Om hofgunst är lycka, fortfor Hagars stjerna att stiga. Hon hade fått ett rum i drottningens egen våning, närmast biblioteket; hon delade sin herskarinnas jagter och ridturer, likasom hennes studier. Den stolta svenska adeln,|146| under hvars öfvermakt Kristina ännu ett år måste böja sitt okrönta hufvud, skulle förödmjukas i denna namnlösa flicka, upptagen från landsvägen. Ännu hade drottningen icke makt att upphöja någon i adligt stånd. Välan, de skulle erfara, desse stormodige förmyndare och dryga öfverhofmästarinnor, att hon kunde skapa deras vederlikar af intet. Hon skulle bevisa dem, att snille och kunskaper kunde täfla med deras vapensköldar. Hagar, hennes verk, Hagar, som hade henne att tacka för allt, skulle stå jemnhög vid deras sida. Såsom den nya hofjungfrun öfverträffade alla i lärdom, skulle hon icke stå tillbaka för någon i yttre hållning. Hon skulle undervisas i hofsed, i dans, i fäktkonst, i ridkonst, i tysk och fransk konversation, – i latin kunde hon ju prata omkull de lärde. – Och Kristinas elev var lika läraktig, som sjelf ärelysten. Snart skilde henne föga annat från de förnäma hofjungfrurna, hvilka så nyss sett henne öfver axeln, än högre förstånd och okänd börd. Hon var klok nog att icke ställa en gunstlings vanliga öfvermod emot deras högdragna stolthet, som visade nykomlingen tillbaka till pigkammaren. Hon trängde sig icke fram, hon förstod att vänta och tiga. Hon hade behållit sin sällsynta gåfva att vinna dem, som hon ville vinna, och hon vann icke få, der hon stod omgifven af de öfrigas afund. Anna Fleming, den blide öfverståthållarens blida dotter, slöt sig till Hagar med minnen från deras gemensamma födelsebygd. lemma startHertig Karl Filips naturliga dotter, Elisabeth Gyllenhjelm, drottningens syskonbarnkommentar och hofjungfru, ansåg sig tillbakasatt af pfaltziska husets furstinnor och slöt sig till dessa två, som villigare antogo hennes protektion.

1030 Men i denna trio fattades en, som stod drottningen närmast, och denna ena var Ebba Sparre.

1031 Ebba,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade drottningen en morgon, när de profvat i ridhuset ett par medtäflare till Caballero, två ukrainska fullblodshästar från Don, nyss anlända som vängåfva från zaren i Moskwa, – hvad tycker du om Hagar? Rider hon intet snart som den odågan, sin bror?

1032 – Hon är lemma startfödd på hästryggen, liksom han,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Ebba kort.

1033 – Säg under hästhofvarne, om man får tro den finska legendenkommentar. Blygs, Ebba, huru kan en vän afundas en leksak?

|147||275|

1034 – Visst icke. Hvarför skulle den ena leksaken afundas den andra?

1035 – Nu är du vid ett afskyvärdt lynne, lemma startma bellespråk: franskakommentar. Skola vi rida en tur kring banan? Jag har ämnat kalla de morske ukrainarne Rurik och ... ja, hvad skall den andre heta?

1036 – Urban Niemand.

1037 – Är du icke en mara? Hvad ha de två finnkråkorna gjort dig emot? Den ene tog juden; jag lofvar dig, att fru Beata Åskdunder intet skall taga den andra. Var nöjd, Ebba, att vara den vackraste lemma starthjertklämmakommentar i Sveriges rike ...

1038 – Näst rikets drottning.

1039 – Tig! Jag säger: var nöjd att vara den älskvärdaste, och unna åt Hagar att förstå litet mera latin än du. Hvad har du emot henne?

1040 – Ingenting. Jag beundrar blott icke kopian fullt så högt som originalet. Hon leker drottning.

1041 – Sade jag intet, att hon är en leksak? Nå, hvar leker hon drottning?

1042 – I går, på vägen till Nacka, gaf hon ridknekten Freytag ett guldmynt för att han ledde hennes häst öfver vadstället.

1043 – Och har hon ej råd att gifva? Har hon ej tvåhundra daler i månaden af mig, lika mycket af riksrådet Kurk och dertill ett stort arf någonstädes i månen? Intrigera intet mot Hagar, låt henne leka. En parveny och en Sparre! Men vet du hvad det är att ha fått sitt adelsbref af Guds nåde? För öfrigt skall jag säga dig, ma bellespråk: franska, att jag läst för mycket historia för att regera med gunstlingar. Tror du, att jag ämnar blifva lemma starten annan Elisabet? Hvarken vid mitt hof eller i min rådkammare skall någon berömma sig af min gunst, der han intet deraf gjort sig förtjent med gagn för riket. En Leicester, en Essexkommentar ... åh, det är ömkansvärdt! Nej, så liten skall du intet se Sveriges Kristina, när hon fattat regeringens tyglar. Och om du tror dig vara den första gunstlingen, som skall efterföljas af andra, så hedrar det hvarken ditt hjerta, ditt förstånd, din rättmätiga stolthet eller mig, som vill vara din vän. Vill du vara min vän, så låt mig behålla mina leksaker, så länge de roa mig.

|148|

1044 Hvad den vackra Ebba Sparre tänkte om denna lexa, är icke antecknadt. Hon hade sin petite mouespråk: franska, sin lilla snörpmin, som andra vid hennes år, men det är kändt, att hon icke inblandat sig i drottningens tycken, när gunstlingarnes tid, till trots för alla goda föresatser, en dag skulle komma på allvar. Der hade likväl stadnat en liten törntagg qvar af Ebbas retsamma anspelning »leka drottning».

1045 Efter middagsmåltiden sade Kristina till sin nya hofjungfru:

1046 – Hagar, du har gifvit tjugu daler åt den eländige Zierschnabel. Vet du intet, att han blifvit afskedad för fylleri?

|276|

1047 – Den stackars tysken bad så bevekligt. Och fröken är sjelf så god mot alla olyckliga.

1048 – Intet mot fyllebultar. Du slösar, Hagar. I går gaf du ett guldmynt åt Freytag för att han ledde din häst öfver vadstället på vägen till Nacka.

1049 – Förlåt, nådig fröken, jag tänkte ej derpå. Det är så skönt att gifva.

1050 – Förstår du intet, att jag gifver guld? Min betjening ger silfver. Sparsamhet är en pligt för alla. Är jag intet sparsam? När jag gifver, är det för kronans anseende. Åh, de skola få se huru sparsam jag blir, när jag en gång får kronans medel till fri disposition. Jag skall efterlemna en fyld skattkammare. Man skall der finna mer, än man fann i lemma startEskils gemak efter salig kung Göstakommentar, min farfars far. Nej, Hagar, följ mitt föredöme. Man skall lemma startdepenserakommentar på något stort, som lönar sig. Något för äran, mycket för visheten och allt för sitt folks lycka, men ingenting för sådant tomt skryt, som ditt slöseri med Freytag. Jag skall gifta bort dig med någon gnidare, som lär dig en bättre hushållning. Hvad säger du om lemma startNils Tungel? Är han intet en välbergad enkling om par och femtio årkommentar? Intet vacker, intet from, något lemma startillslugkommentar, något argsint kanhända, men snål, Hagar, gement snål; han är just den man du behöfver. Han skall lära dig taga hvad man får och hvar man får, men intet lätt gifva ut det igen.

1051 – Jag har icke lärt hos nådig fröken att blifva Nils Tungels doxaspråk: grekiska,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Hagar, förvånad öfver dessa förmaningar af en drottning, bland hvars många utmärkta|149| egenskaper sparsamheten intog en mycket anspråkslös plats.

1052 Nils Tungel eller en annan. Jag skall söka en snål eller dum man åt dig; motsatserna trifvas bäst tillsamman. Gå nu och ställ dig väl hos Ebba Sparre; du har förtretat henne, och hon har bättre hjerta än du. I qväll har du ledigt. I morgon fortsätta vi lemma startKepplers Harmonice mundikommentar.

1053 Det kokade inom Hagar. Hon hade sedan någon tid känt fjettrarne trycka: nu begynte de skära in i ett ömtåligt hull. Och rebellen inom henne tålde ej kedjor.

1054 – Vilja vara stor,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon till sig sjelf, – och ej erkänna något annat, än sin egen storhet! Är jag den gurka, som låter sig skäras i bitar och insaltas i en burk? Är jag ej hennes jemnlike? Vore jag en man, skulle jag döda drottning Kristina och sätta mig på hennes thron, lika godt huru ... – Hon påtog en lätt kappa och gick tankfull ut. När hon kom till slottstrappan, hade hon fått tid att rysa för sina tankar. – Det ... är ... väl ... att ... jag ... ej ... är ... en ... man,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon till sig sjelf, fördelande ett ord på hvarje af de nio trappstegen, som ledde ned till borggården.

1055 Ridknekten Freytag följde henne; hon fick efter förgiftningsförsöket |277|icke mera gå eller rida ensam ut. Hon lät sadla sin häst, red utan mål och befann sig, utan att tänka derpå, vid Klara kyrka, som ännu qvarstod i det skick, hvari den uppförts af Johan III på ruinerna af ett nunnekloster. Vid porten lemnade hon sin häst åt Freytag och gick in på kyrkogården, der några träd beskuggade småfolkets grafvar. Ingen vård, intet namn: de döde, som ville bevara ett namn åt efterverlden, hvilade alla under kyrkornas golf. Hagar betraktade Klara kyrktorn, som ansågs vara det högsta i Sverige. Under tuppen på tornspiran blänkte en vindflöjel, som vid hvarje rörelse kastade en ljusblink omkring sig. Han var utsirad med snideri och en glasbit i skifvan. Tuppen, som fordom varit förgyld, var grå af ålder, men glasbiten fortfor att härma blixten. Man kunde tänka sig ett hån mot menniskorna: vaksamheten hade föråldrats, men lättsinnet fortfor att lysa.

1056 Våraftonen var så svalkande frisk. En rödstjert qvittrade i den gamla linden. Mellan de glesa kojorna|150| vid Tegelbacken sågs Riddarholmskyrkans torn och en glittrande flik af Riddarefjärden. En gammal hvithårig kyrkväktare gick med sin räfsa mellan grafvarna, samlande i högar de gulnade löfven från en förgången sommar. Två barn sutto vid en lerkruka och blåste såpbubblor på en nyss uppkastad grafhög. Var det kanske deras moder, som hvilade under högen? Hagar tänkte på en graf, hvilken man visat henne på Karis kyrkogård, när hon sjelf var ett fattigt barfota barn. Hon visste icke, att denna graf nu var prydd med rosor från det heliga landet.

1057 Hon satte sig på en stenbänk, som ännu fanns qvar från klostrets tider, och betraktade såpbubblorna. Lifvet lekte så frimodigt gladt på dödens bostad. Lika sorglöst lycklig och lekande hade hon sjelf en gång suttit på sin moders förgätna, namnlösa graf. Hon tyckte sig åter sitta på denna barmhertiga torfva, som dolde förgängelsen, men hon satt icke sorglös mer; nu frågade hon den svarta mullen: är du slutet på allt? Och mullen svarade: ja, jag är slutet på allt.

1058 Hon kände sig hopplöst bedröfvad och visste ej hvarför. Men hon satt likväl qvar. Här var frid mellan grafvarna, här trifdes ej höghetens spöken.

1059 Steg närmade sig; någon sade: godqväll! och vid Hagars sida stod Gustaf Kurk. Denne unge herre, af hvilken lifvet sedan skulle uppfostra en krigare och en diplomat, förenade med sin ätts hela stolthet ett på samma gång vekt och våldsamt lynne, som kunde skiftevis svärma och rasa. Nu var något ur hakarne: han ville fatta Hagars hand, som hon drog tillbaka, och sade med en lidelse, som han icke vårdade sig om att dölja:

1060 – Det var väl, att jag fann dig. Jag har vidtalat skepparen Mickelson här vid Tegelbacken. Han afseglar i natt till Stralsund, och jag följer honom.

|278|

1061 – Du vill resa till Tyskland? Till kriget?

1062 – Ja, hvad vill du göra med ett så uselt läshufvud, som mitt? Min fars lagfarenhet går icke i mig. Han får nöja sig med min bror Knut. Slå dank kan jag icke. Jag är nitton år, af krigareslägt och duger icke till pennfäktare. Jag vill bryta en lans för den jag har kär.

1063 Der flödade upp en namnlös, förut okänd våg i ett dittills slutet flickhjerta.

|151|

1064 – Vet du också, Gösta, att en man kan falla i krig? Vet du, att mången vid nitton år har dött ensam och obegråten i främmande land?

1065 – Bryr jag mig om lifvet, der du icke finns? Gif mig ett ord, för hvilket jag kan lefva och segra! ... Du vill icke? Behåll det. Jag går att dö, och säg ej, att jag skall dö obegråten. Du skall nödgas begråta mig, om du vill eller icke. Jag vet, du är ärelysten; du kan få allt, men se, Hagar, du kan aldrig få någon, som har dig så kär!

1066 Sedan ett halft år hade Hagar Ring hört dessa ord och alltid förstått att slingra sig undan. Det hade blifvit henne allt svårare, och en förrädare hade uppvuxit inom henne, ju mera ståndsskilnaden upphörde att tynga. Hon sökte skydd bakom sin stolthet, som var icke mindre än hans och svarade:

1067 – Är det så, som en man skall lefva och dö? Han som fått bragden, han som fått äran, skall han binda sitt lif vid en flickas ord? Blygs du ej, Gösta, att gifva dig i träldom under ett löfte, som du skall ångra i morgon och glömma i öfvermorgon?

1068 – O, du visa lemma startSibyllakommentar, hvarför har Gud skapat dig så, att du och ingen annan är just för mig! Bryr jag mig om din visdom? Begär jag dina malätna folianter? Dig begär jag och ingen annan, om du ock vore ett skogsrå eller en hafsfru, och jag skall ega dig, om du än gömde dig bakom en drottnings släp. Kallar du detta träldom? Hvad kallas då det, när en fri man befriar en trälbunden qvinna?

1069 – Gå, Gösta, gå! Du har druckit vin.

1070 – Än sedan? Jag har utan din tillåtelse druckit en afskedsbägare med mina vänner i von der Lindens källare. Och nu har jag mod att säga dig allt. Följ mig, Hagar! Vi gå nu genast om bord på Mickelsons fartyg. I morgon äro vi långt ute på hafvet, och vida verlden står öppen för oss. Vi två skola eröfra verlden.

1071 Der sken en blixt genom Hagars mörka ögon, slocknade hastigt och tändes åter. Det djerfva trotset inom henne svarade ja, men klokhet och stolthet svarade båda nej. Hon reste sig tigande, vände honom ryggen och gick.

1072 Han grep hennes arm. Hon stadnade och såg bort.

|152||279|

1073 – Jag skall befria dig, Hagar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor han enträget. – Är du icke en fånge? Är du icke slafvinna? Är du icke för god att knyta en högfärdig prinsessas skoband? Finns då ingen piga i Stockholms slott, som bättre än du kan krypa på knä för en kunglig tyrann? Gå, säger hon, och du går. Stå, och du står. Var mitt latinska lexikon, var min knäracka! säger hon, och du är hennes lexikon, du är hennes knäracka. Hvarför säger du icke till henne: ja, jag går och kommer aldrig tillbaka? Du är för högboren, Hagar, att låta behandla dig som en simpel kammarpiga. Har du icke sagt mig, att du är från stjernorna? Och hvarifrån är Kristina? För tvåhundra år sedan voro Kurkarne lika goda som Vasarne. Kom, var fri, och jag skall lägga för dina fötter en tysk furstekrona, om du begär så litet! Jag skall lägga för dina fötter kejsarkronan, om du begär mer.

1074 Hon fortfor att tiga och vände sig bort, men hon lyssnade. Hon kände sig stå vid en brinnande afgrund, men o, huru frestande!

1075 – Trampa ej på grafven!tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll en okänd röst, och den gamle kyrkväktaren stod bakom dem. – Trampa ej på en moders graf! ... Hvad är det ni säger, unge herre? Här, – och han pekade på en glänsande såpbubbla, som uppsteg i solskenet ur barnens rörpipa, – här är kejsarkronan ... Och här, – han pekade på grafven, – är hennes ände.

1076 Hagar slet sig lös och flydde med bevingade steg, flydde sig sjelf. Unge herr Gustaf följde henne, såg Freytag vänta vid porten och vände svärjande om. I det stränga Kurkska huset hördes aldrig en svordom. Vin och kärlek hade bragt den ädelt tänkande ynglingen ur jemnvigt.

1077 – Nej, jag reser ej utan henne; jag skall befria henne!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han, sprang öfver barnens lerkruka och rusade bort öfver grafvarna.

1078 Hagar kom till besinning först när hon åter stod räddad vid slottets trappa. Der erinrade hon de enstafviga ord hon uttalat för hvarje trappsteg, när hon steg ned, och nu fann hon ett nytt ord för hvarje steg, när hon steg samma väg upp:

1079 – Det ... var ... väl ... att ... jag ... ej ... gick ... med ... Göst...

|153|

18. Minor och kontraminor.

Staten har sin moral och en hederlig karl sin.

1080 Rådets skrifvare, kunglige sekreteraren Nils Nilsson Tungel infann sig pligtskyldigt klockan sex på morgonen i rikskanslerens förrum att mottaga sina |280|ordres för dagen. Han fick vänta länge, hans höge förman befann sig hos drottningen, såsom nu mera ofta hände, för att meddela henne vigtigare ärenden. Tungel väntade icke ensam; här var styrelsens medelpunkt, här flög myggsvärmen ständigt mot ljusskenet; här vände mången åter med svedda vingar. Blickar af hemligt förstånd utvisade, att de fleste anlitade skrifvarens mäktiga förord.

1081 – Hvad kan nu vara så brådt å färde?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade en adelig ryttmästare, hvars ärende var att begära en förläning af jordagods för obetald lön. – Skrifvaren vet det: få vi krig med Danmark?

1082 – Gud bevare!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Tungel med en axelryckning, som han lärt i statsmännens skola. – Krig ha vi mer, än vi godt kunna sköta. Jag tänker det är något klagomål från bönderne om adelns förläningar.

1083 – Slikt kommer rådet till, medan fröken är omyndig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat rättade en häradshöfding, lemma startsom var stadd i bugningar för en lagsagakommentar.

1084 – Gud gifve hon vore myndig och sloge juten för döförat, efter hon skall vara så lemma startkarlavulenkommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade en Åbo-krämare, som blifvit illa lemma startprejadkommentar på sin salpeterlast.

1085 – Säg det!tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte en äldre, reputerlig tjensteman med en stor vårta på hakan. – lemma startDet är länge sedan vi sett en holländare i våra farvatten, allt för den fördömda Öresundstullens skull.kommentar Är det välbetrodde kunglige skrifvaren Tungel jag har den förmånen beskåda?

1086 Tungel, som högdraget slagit sig ned på en bänk, medan de öfrige stodo, nedlät sig till det svar, att han vore densamme.

|154|

1087 – Mitt namn är Lydik Larsson, tullnär i Helsingfors,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor den reputerlige med en ödmjuk bugning. – Törs jag begära få tala ett ord mellan fyra ögon?

1088 Rådets mäktige tjenare mätte småstadsresanden med en granskande blick och fann honom bära försilfrade messingsknappar i rocken samt en urkedja af guld, alltså lämplig att plocka.

1089 – Jag väntar hans nåd rikskansleren och har knappt om tiden. Törhända kan jag tjena med ett par minuter här i rummet bredvid,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Tungel, som var husvarm i maktens herresäte.

1090 När de befunno sig utan vittnen, började tullnären:

1091 – Jag är nyss hitkommen på befallning af presidenten Kurk i ett vittnesmål ...

1092 Lydik Larsson? Ja, jag påminner mig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat afbröt honom den myndige skrifvaren. – Ni blef åtalad för tre år sedan och dömd till sexhundra dalers böter för lemma startefterlåtenhetkommentar i tullen. Jag kan ingenting göra för er, min gode man.

|281|

1093 – Tiderna äro svåra och sportlarne små,tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade tullnären. – Man lemma startslår sig illa utkommentar med hustru och barn, och tullnärstjensten i Åbo är ledig ...

1094 Kunglige skrifvaren kastade en blick på guldkedjan, som just ej antydde alltför betryckta omständigheter, och svarade:

1095 – I Åbo? Ja, jag tror. Men der lemma startåtelenkommentar är ... ni förstår. Många sökande ... Wenman från Åbo, Lüders från Stockholm, folk med förnäma gynnare. Det enda vore att lemma startinsinuerakommentar hos hans nåd rikskansleren, i fall han ej redan bortlofvat tjensten.

1096 – Skulle jag ej töras uppvakta hennes majestät drottningen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat vågade tullnären hviskande fråga.

1097 Skrifvaren höjde föraktligt på axlarna.

1098 – Ni kommer från landet, min gode man. Om ni har någon dresserad finsk björn, som kan dansa för nådig fröken, så försök eder lycka. Kanske kan ni få en pung mynt eller ett rapp af ridpiskan, allt efter skickligheten. Lycka till!

1099 – Nej, jag beder välbetrodde skrifvaren, lägg ett godt ord för mig hos hans nåd rikskansleren! Jag skall ej vara otacksam, och ... eftersom välbetrodde skrifvaren|155| torde få omkostnader för min skull, så ... var så gunstig och tänk på mitt bästa!

1100 De sista orden åtföljdes af en ansenlig skinnpung, som ljudlöst gled ned i skrifvarens vida rockficka. Icke långt derefter stod denne inför sin höge chef, föredragande en promemoria på de ärenden, som i dag skulle förekomma i rådet. Nils Nilsson Tungel var till alla delar den man, som drottningen så gäckande skildrat för Hagar Ring, men hon hade underlåtit att tillägga de egenskaper, som gjorde honom till ett mycket användt redskap i statens och längre fram äfven i hennes egen tjenst. Han var nemligen ett slipadt hufvud och känd för en ovanlig embetsmannaskicklighet.

1101 Promemorian började med besättandet af några lediga tjenster, och Tungel hade sitt eget sluga sätt att rekommendera klienter, som betalat honom väl, eller motverka andra, som icke anlitat honom.

1102 Göinge domsaga: sökanden Silfvercrona har att fordra 1 000konsekvensändrat/normaliserat daler och kan betalas med domsagan ... Fogdesysslan i Kexholmsoriginal: Keksholms län: Joakim Simonow lofvar med 2 000konsekvensändrat/normaliserat daler öka kronans skatt, som företrädaren undanhållit ... Kammarkollegium: skrifvaren Herlöfson är lemma startbeträddkommentar med lemma startlasteligtkommentar tal om hufvudbokens förande ... lemma startNyslott: landshöfdingen Mikael Jordan klagar öfver kammarfiskalen Samuel Cröllkommentar ... Landträtten i Estland: von Heineman var sakförare för Paikull, som flyttade råmärket in på eders nådes förläningar ... Åbo: Lydik Larsson, bötfäld af grefve Brahe för att han varit mån om adelns privilegier, söker nu tullnärstjensten ...

|282|

1103 – Det är nog för i dag,tomtkonsekvensändrat/normaliserat afbröt honom Oxenstjerna kort. – Han tjenstgör vid dessa ärenden, Tungel, och får sedan lemma startorlofkommentar för i dag.

1104 – Jag fördristar mig erinra om lemma startexpeditionenkommentar till danska sändebudet ...

1105 – Han har orlof från klockan tio. Se till, att han håller tand för tunga!

1106 – Mitt underdåniga, tropligtiga nit ...

1107 – Ja, jag vet. Gå sin väg. Han tjenstgör från klockan åtta till tio.

1108 Förtroendemannen gick med bugtande rygg, betydligt tamare, än han kommit.

|156|

1109 – Ola Berg!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Oxenstjerna med låg röst. Ola Berg framträdde genom en lönndörr till kabinettet och afbidade ordres. Han var en förslagen lemma startskånsk öfverlöparekommentar och brukades af rikskansleren som detektiv i politiska ärenden.

1110 – Följ Tungel i qväll efter mörkningen. Rapportera alla hans steg!

1111 lemma startHan skal s’gu ikke være den mus, som lister sig ud av kattens öinekommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade detektiven och försvann i sitt kryphål.

1112 Samma dag, den 12 maj 1643, när de löpande ärendena voro expedierade i rådet klockan tio, afskedades Tungel från protokollet, och en hemlig öfverläggning tog början. Drottningen var närvarande och åhörde med mycken uppmärksamhet den ifriga rådplägningen, utan att deri deltaga.

1113 För efterverlden är denna skickelsedigra öfverläggning i svenska rådet icke mera en hemlighet. Det var der man beslöt att afklippa de olidliga tvisterna om Öresundstullen och den ständiga faran af ett anfall från sidan. Ärendet gälde ett krig med Danmark, och det beslöts enhälligt, icke med lätt hjerta midt under brinnande krig i Tyskland och de redan så betungande bördor, som tryckte ett fåtaligt, fattigt folk. Men segrarne hade burit sin frukt och nederlagen sin lärdom. Stämningen uttalades bäst i den lemma startgamle Jakob De la Gardies ord: »Man skall först med all makt söka en kristelig fred. Kan den intet vinnas, såsom nu för ögonen är, då måste man öppna på pungen och rusta sig till och sedan tro Gud om godt och gå rakt på fienden. Så gjorde jag med moskowiten.»kommentar

1114 Framgången berodde likväl så väsentligt på hemlighetens bevarande, att derförutan hade kriget varit en dårskap. Kristian IV, som besegrat Sverige i lemma startnästföregående tvekampkommentar, kunde endast angripas oförberedd och endast af Torstenson. Mot denne härförare stod hela kejsardömets makt i vapen, alltså borde Tyskland lika litet som Danmark förnimma den minsta knäpp af en ny spänd hane på svenska gevär. Ytterligare stod vid Estlands och Lifflands gränser det då ännu mäktiga Polen med sin unge bragdlystne konung Uladislaus, som brann af begär att hämnas sin faders nederlag och rycka till sig sin ärfda svenska krona. Mot vester, söder och sydost|157| måste således alla |283|sqvallrande läppar tillslutas, alla lyssnande öron tillstoppas. Mot nordpolen var riket tryggt och nästan lika tryggt mot den trötte ryske jätten i öster. Allt sedan Gustaf Adolfs tider hade bådas fiende Polen lyckats förena Ryssland och Sverige i en sällsynt vänskap. Det var först efter Kristinas tider, som hjeltarne Karl X Gustaf och Karl XII genom Polens underminerande – det största politiska misstag i Sveriges historia – lyckades draga öfver sitt rike Rysslands kolossala, från sin naturliga dämmare frigjorda makt.

1115 Så skickligt hade svenska regeringen dolt sina planer och visat sig undfallande mot kung Kristians öfvergrepp, att ingen diplomat utanför svenska rådet trodde på krig med Danmark. Men hur lyckligt än hemligheten bevarades, låg der för mycket misstänkligt i tidens luft för att icke någre bland diplomaterne skulle med spejande ögon och lyssnande öron hafva vädrat någonting, som dock kunde vara i görningen.

1116 En af de skarpsyntaste och en, som dertill hade mesta anledning att hålla sig vaken, var danske ministern i Stockholm Peder Wibe. Denne herre hade på aftonen samma dag, när kriget beslöts i rådet, mottagit en kurir med depescher från sin regering och bref från danske ministern i Warschau. Innehållet tycktes förtreta och oroa honom; hans otålighet gaf sig luft i enstaka utrop under läsningen, medan hans systerson och privatsekreterare, unge Rantzau, tid efter annan afbröt honom med frågor om en svårläslig rapport, som var under renskrifning. Wibe egde, hvad Oxenstjerna saknade, en pålitlig handsekreterare.

1117 lemma startVil du tie?kommentar ... lemma startCorfitzoriginal: Corfiz Ulfeld utnämnd till rikshofmästare? Ja, hvarför är jag icke kungens svärsonkommentar? ... Finnas ej flera bastarder att försörja dig, Rantzau? ... Och kungen utgifver sin lemma start»Nye Reces»kommentar! Hvartill tjenar att stifta lag för en så usel styrelse, som vår kungliga danska? ... Afskeda rådet, tukta småadeln, frigör de lifegne, och svensken skall icke våga lemma startknyta näfven i byxfickankommentar.

1118 – Men friheten, ers excellens ... adelns privilegier?tomtkonsekvensändrat/normaliserat vågade den lemma startfullblodigekommentar sekreteraren invända.

1119 – Håll munnen! ... Hamburg mumlar ... holländaren stångas ... Se åt hvem som knackar!

|158|

1120 Äfven Wibe hade en lönntrappa, som ingen diplomat ville umbära vid denna tid, när så mången spårhund måste komma och gå osedd. Sekreteraren införde en vestgöte med rensel på ryggen och en bundt väfskedar öfver axeln.

1121 – Så, så,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Wibe, när den nykomne med en bondaktig skrapning på baktassen frågade, om hans nåd behöfde byxtyg af samma sort, som borg|284|mästarens byxor i Skara. – Lägg af lösskägget, du, och kasta det der skräpet i vrån. Den unge herrn här går uti mina byxor.

1122 lemma startFälle jag det trorkommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde vestgöten och skrapade sig betänksamt i den yfviga, gula luggen. – Visa mig stjerten, sad’ göingen, så jag får se, om du är räf eller anka.

1123 – Hvad nu, lymmel?tomtkonsekvensändrat/normaliserat röt ministern otåligt. – Kör ut karlen, Rantzau!

1124 Innan det kom till denna handgriplighet, fann den nykomne för godt att taga reson, kastade från sig peruk, skägg och handelsvaror samt visade under förklädnaden kunglige skrifvaren Nils Tungels grinande ansigte.

1125 – Undskyll, ers excellens,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han. – Jag står här under danska kronans lejd, och mig skall intet ondt vederfaras, men utanför trädgårdsporten är icke lätt att lista sig genom. Hade jag icke en lemma startstöfvarekommentar tätt i hälarne ända från Nygatan? Men jag lurade honom. Jag slank in i Bouchtska gården, som har två utgångar, och förr än hans räf bet min gås, var jag öfver muren i trädgården. Vackert så vid mina år, ers excellens. Men med repet på dörrkroken och Danmarks välfärd der innanför, skonar jag, som ers excellens ser, hvarken lif eller välfärd för mitt underdåniga nit.

1126 – Jag förstår,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Wibe med ett förakt, som han knappt vårdade sig om att dölja. – Tungel sätter sin hals på spel, och detta skall vedergällas kontant. Men hvad är nu å färde, när en så försigtig man icke törs skrifva eller skicka en annans hals i snaran? Är det en revolution?

1127 – Bättre upp, ers nåd, bättre upp. – Och svenska rådets förtroendeman räknade redan i tankarne de högar af guld och torn af äreställen, som ett förräderi just i den rätta stunden ofelbart måste inbringa honom.

|159|

1128 Wibe blef uppmärksam. Han kände sin man och nedlät sig att smickra en usling, som han behöfde.

1129 – Jag känner ert nit,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor han, – och det skall belönas efter förtjenst. Ni är en ovärderlig bundsförvandt, Tungel, och rikskansleren behandlar er som ett legohjon. Vore jag i hans ställe, skulle jag gifva en man, som er, sin berättigade plats i rikets råd. Det är lyckligt för oss, min käre Tungel, att vi bättre förstå uppskatta ert värde. Men våga icke i otid ert dyrbara lif! Ni behöfves nu bäst der ni är. Hvad är det om? Ligger drottningen för döden sjuk?

1130 – Bättre upp, ers excellens! – Skrifvaren kunde ej neka sig nöjet att utminutera sin nyhet droppvis, liksom man räknar högar af guldmynt ett och ett för att höra hvartenda särskildt klinga.

1131 – Då har Torstenson blifvit totalt slagen i Tyskland. Ut med det, karl!

1132 Sverige förklarar Danmark krig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade Tungel med tonvigt på hvarje stafvelse. Detta var hela guldrullen i klump.

|285|

1133 Wibe reste sig och satte sig åter. Han hade känt i luften oset af något brändt, men det låg som ett obestämdt töcken vid framtidens horizont.

1134 – Det är icke möjligt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han.

1135 – Det är säkert,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde skrifvaren.

1136 Ministern lugnade sig.

1137 – Ni torde hafva misstagit er. Förklara på hvad ni stöder en så vågad förmodan.

1138 – Rådet har haft ett sammanträde för slutna dörrar i dag från klockan 10 till 2 på eftermiddagen. Skrifvarne ha för i dag fått orlof. Rikskansleren för protokollet. Kurirer hafva afgått till Hamburg och Amsterdam.

1139 – Så? Ingenting annat? Är det första gången rådet sammanträdt inom lyckta dörrar? Och har man icke länge underhandlat med Hamburg och Nederländerna? Detta är ingen nyhet, min käre Tungel. För den hade ni kunnat spara er hals.

1140 – Ers excellens far vilse,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor skrifvaren, så förnärmad, som man ju måste vara, när man ser en guldhög förvandlas till vissnade löf. – Det gäller krig mot Danmark; jag läser detta i rikskanslern som i en bok. Dertill har jag mina extra kunskapare. En skrifvare hos|160| gamle De la Gardie inberättar, att riksmarsken uppsätter lemma startmönsterrullarkommentar för allt stridbart manskap på sina gods, beställer vapen i Norrköping och låter sammandraga krigsfolk mot skånska gränsen.

1141 – Deri gör marsken klokt. Slå Torstenson, Tungel, slå Torstenson, och det torde ej töfva länge, innan manskap behöfves vid skånska gränsen! Ni löper med lemma startlimstångenkommentar, min gode man. Men lika godt, jag krediterar er en hals till godo. Har ni hört något om furst Radzivil? Jag beundrar er, Tungel. Det var det finaste af alla knep på er långa meritlista. Jag beställer honom hit; som kunskapare hoppas jag, att han skall komma i gräl med de svenske junkrarne och tussa på dem den polske kungen. lemma startStickor hellerkommentar! Han lemma startrafflarkommentar och dobblar med dem, de blifva hans bästa supbröder. Då lemma startspanar ni utkommentar, att han har en gemål ... Hvad var det ni sade hon var för en?

1142 – En för detta kammarpiga, som med sin rikedom köpt en ruinerad adelsman.

1143 – Riktigt. Ni är menniskokännare, Tungel. Ni hoppades få furstinnan presenterad vid hofvet för att hon der skulle lemma startblamera sigkommentar bättre, än hennes man lyckades göra. Hon förekom er och gjorde sig omöjlig, men ni fann på ett råd. Sedan ni sörjt för att hennes lemma startconduitkommentar kommit till drottningens öron, anvisade ni henne timmen, när drottningen skulle rida ut, och intalade henne att tilltrotsa sig en presentation. Man kan icke bättre anlägga en mina. |286|Om ni icke läst rikskanslern som en bok, så har ni åtminstoneoriginal: åtminstode läst drottning Kristina. Mottag min compliment, herr kunglig sekreter och blifvande riksråd! Utgången öfverträffade all förväntan. Det polska fursteparet skyndade sig derefter på er inrådan att afresa, innan er förman, rikskansleren, hann erbjuda dem en lemma startsatisfaktionkommentar, som skulle tillintetgjort effekten i Warschau. Skada, att det kom något privat intresse med, som ni icke beräknat. Hvad är det för en dum förgiftningshistoria, som ryktet omtalar? Ville furstinnan förgifta drottningen?

1144 – Ers excellens, jag bedyrar ...

1145 – Det är öfverflödigt. Ni är för klok, för att jag skulle tro eder om en sådan lemma startsottisekommentar. Men hvad var det?|161| Ville furstinnan hämnas på drottningen, förrän drottningen skymfat henne?

1146 – Det är en gåta för mig, som för ers excellens. Drottningen har en favorit, en flicka från landsvägen. Det tyckes, som skulle furstinnan Radzivil af någon obekant orsak hata denna favorit, som hon aldrig har sett, och velat röja henne ur vägen. Hon försökte detta på det miserabelt enfaldiga sätt, som ers nåd torde känna. Så kan endast en för detta piga blamera sig. En förnäm dam skulle ha gjort det skickligare.

1147 – Nå, godt. Denna episod har ingen annan betydelse, än att möjligen diskreditera vår plan i Warschau. Till en början är effekten förträfflig. Se här hvad man skrifver derom med dagens kurir. Konung Uladislaus har blifvit behörigen underrättad om den skymf, som i Stockholm tillfogats en hans undersåte af Sveriges drottning i egen person, och har tillkallat chefen för huset Radzivil för att i hans namn fordra en lysande upprättelse. Han skall sannolikt ej nöja sig med Wrangels afsättning, utan fordra hans dödsdom, och detta kan svenska regeringen omöjligt bevilja. Vi ha således just den konflikt i gång, som vi så länge efterlängtat. Enda faran är, att den gamle furst Radzivil, som ännu icke var anländ, när brefvet afgick, vägrar att erkänna den förolämpade som en medlem af sin familj. Tror ni, att han skall vägra?

1148 – Det är möjligt, ers excellens. En mesallians! Och Radzivilerne äro af alla stolta polackar de stoltaste.

1149 – Gamle Radzivil får icke vägra. Jag skall låta erinra honom, att hans namn står i pant, detta namn, som man skymfat i Stockholm. Nej, Tungel, ni har utspelat en trumf och spelat för väl för att kunna tappa. Låt oss nu blanda korten skickligt i Warschau, och ni kan lägga eder lugnt att sofva på edert inbillade krig. Sverige skall aldrig våga angripa Danmark, om den polske uroxen stångar sina horn i dess sida.

1150 – Också möjligt. Men dessa horn ha blifvit afsågade förr, och nu är jag |287|här med det budskap, att rådet beslutit krig. Jag har varnat ers excellens, jag tvår mina händer.

1151 – Godt, godt! Jag skall belöna er tjenst, som om Torstenson redan stode vid Köpenhamns murar. Se här en vexel på Texeira i Hamburg. Papper är i dessa tider|162| säkrare än guld och Texeira den säkraste bank näst Ruben Zevi. Lemna vestgöten här, och kläd eder till dalkulla. Der i väggskåpet finner ni kjol, tröja, förkläde och huckle. Jag riskerar mitt goda rykte, men hvad gör man ej för sina vänner? Min tjenare skall ledsaga eder. Tag en omväg, försvinn i skuggan af slottsmuren; man är ingenstädes säkrare, än tätt invid galgen ... Så!tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor han skrattande, medan kunskaparen undergick denna förvandling. – Möt nu i mörkret prosten i Leksand, och han skall svära på, att ni är ett af hans skriftebarn. Farväl, min ohängde bundsförvandt, jag räknar på edra vidare tjenster.

1152 – Rantzau,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade Peder Wibe till sin sekreterare, när svenska rådets förtroendeman lyckligt var utom hörhåll, – jag gaf den der karlen 6 000konsekvensändrat/normaliserat daler nu, och 6 000konsekvensändrat/normaliserat har han fått förut: hvad anser du honom vara värd?

1153 – Sex öre till ett bastrep. Hampa vore ett slöseri,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Rantzau.

1154 – Ja, så skulle jag ha svarat vid din ålder. Och likväl uppsätter denne karl Axel Oxenstjernas ultimatum till kejsare och konungar: ho vet hvad han ännu skall uppsätta åt drottning Kristina? Mins, när du blir minister, att du betalar förrädaren, innan du hänger honom. Det är ett elände, Rantzau. Staten har sin moral, och en hederlig man sin, men de gå ihop först vid galgen. Hvad vill du betala för den nye rikshofmästaren Corfitz Ulfeld?

1155 – Jag förstår icke ers excellens.

1156 – Nej, du förstår icke. Han är ju numera Kristian IV:s högra hand, han regerar Danmark och skall troligen slingra sig fram några år. Hvarför jemföra en så högt uppsatt dignitär med en simpel lemma startlandstjufkommentar? Den dag torde komma, när Corfitz Ulfelds högre meriter göra honom förtjent af en högre galge, än Tungel. Gå till hvila, min son, och dröm icke om en statsmans ihåliga segrar, dröm om din käresta, dröm om en hederlig landtgård i Selands bokskogar eller en ärlig död på fältet för gamla Danmark!

|163|

19. Höjderna och djupen.

De stora höjderna stiga endast ur stora djup.

1157 Sverige hade hört större vältalare och kraftigare botpredikanter,original: hofpredikanter, (källa för ändring: Finland 1887; NDA 1887) än drottning Kristinas öfverhofpredikant Johannes Mathiæ, men få, hvilka, som |288|han, eller mer än han, predikat den kristna kärlekens evangelium. Han var sitt tidehvarfs evangelist, sitt århundrades lemma startTollstadiuskommentar. Och nu var han utnämnd till biskop i Strengnäs; nu skulle han, på Kristi himmelsfärdsdag, säga sin församling farväl i Storkyrkan. Intet under, att den föga rymliga kyrkan var till trängsel fyld och att tårar sågos i många ögon. På den kungliga läktaren visade sig drottningen med sin uppvaktning, riksrådens bänkar voro fulltaligt upptagna, många andra förnäma och höga personer närvoro. Nu förväntade man af en hofpredikant idel honung och sötma till jordens mäktige; nu skulle han tala om deras höga kall och förtjenst framför andra dödliga; nu skulle han, lemma startsom några år senare professor Alanus i Åbo, förklara adelskap för en gudomlig inrättning och hvarje högättad person begåfvad redan i födseln med synnerliga utmärkta egenskaperkommentar. Predikanten svek denna väntan: han visste väl till hvilka han talade, men han böjde sig icke denna gång; det låg den milde evangelisten på hjertat att, också han, en gång nedböja sina åhörare inför den Allsmäktiges thron. På samma gång han talade kärlekens tröst, visade han äfven sanningens tänder.

1158 Han tillämpade dagens text på Esaias’ ord och lemma startMarias lofsångkommentar: lemma start»Alla dalar skola upphöjas och alla kullar förnedrade varda. De mäktige hafver han satt af sätet och uppsatt de ringa.»kommentar Detta är upphöjelsen efter Guds rikes lagar. Menniskorna söka höghet och ära med minsta möjliga sjelfförsakelse. De klifva helst på hvarandras axlar, trampande under sig de ringa och svaga. Men Gud upphöjer ingen, som han ej förut nederslagit. De stora|164| höjderna stiga endast ur stora djup. lemma startAldrig hade David uppnått en så hög ära, om ej bedröfvelsen gått som vattufloder öfver hans själ, om han ej ätit aska för bröd och blandat sin dryck med tårar.kommentar Kristus vid sin himmelsfärd var densamme Kristus, som dött för oss i smälek på korset. Hvilken dristade mäta sig med hans apostlar? Och dock voro de på jorden de ringaste och mest föraktade, liksom sin mästare. »Du elända, öfver hvilken alla väder gå, och du tröstlösa, si, jag vill lägga dina stenar i blyglans och lägga din grundval med safirer och vill göra dina tinnar af rubin och dina portar af gnistrande ädelstenar. Ty bergen skola vika och högarna falla, men min nåd skall icke vika från dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare.» (Es. 54: 10–12.)

1159 Predikanten slutade med några få ord till afsked och tack. Den så ofta undfallande läraren var såsom förvandlad. Han kände sig stå till räkenskap inför sin Gud. Hvad frågade han efter jordens väldige? Han erfor något inom sig af Esaias’ ande och kraft: denne det gamla testamentets evangelist kunde nederslå högarna, såsom han upprättade dalarna. Och det adelsstolta |289|Stockholm, det högmodiga tidehvarfvet, som så obevekligt förtrampade allt det ringa, det svaga, det vanbördiga under sin fot, behöfde, efter så många milda maningar, en varning till afsked, lika godt hvem den träffade. Herrarne i riksstyrelsen och deras vederlikar tyckte icke om Johannes Mathiæ predikan; det var väl, att han bortskickats till Strengnäs. Fröken Kjerstin satt stum och tankfull. Försakelsen, förödmjukelsen ingingo ej i hennes uppfattning af äran. Och dock var der något storartadt, som anslog henne, i dessa fallande berg och stigande dalar. Hon upptog dem i sin tankegång, hon tillämpade dem på sitt sätt.

1160 Lifsuppfattningen begynte mogna i Kristinas sjuttonde år. Hennes tysta närvaro vid rådets öfverläggningar vidgade synkretsen och ingaf henne, som dittills endast sett kronans rättigheter, en aning äfven om kronans pligter. Det fanns ögonblick, när hon tog sitt blifvande kall på fullt allvar, likasom det fanns andra, när hon åter glömde det. Studierna, som hon fortfor att älska, antogo en annan riktning. De klassiska språken, teologin, filosofin och matematiken fingo för en tid vika för studier i historia|165| och statsrätt. lemma startFolkrättens berömde grundläggare, Hugo Grotius, Sveriges ambassadör i Pariskommentar, blef nu, jemte Tacitus, hennes älsklingsförfattare.

1161 Efter middagstaffeln företog drottningen sin dagliga ridtur, denna gång, helgdagen till ära, åtföljd af en mer än vanligt lysande svit. Hon red öfver den till hälften planerade Drottninggatan och öfver den landsväg, som sedan blef Norrtullsgatan, till de landtliga trakterna af nuvarande Haga park, drack ett glas vatten ur källan vid skogvaktarebostället, gjorde en omväg söder om Brunnsviken till nu varande Söderbrunn och återvände till Ladugårdslandet på den väg, som ännu, i dess utvidgade och mera vårdade skick, kallas Drottning Kristinas väg. Dessa ridturer saknade ej en politisk betydelse. De vande hufvudstadens befolkning att se sin blifvande herskarinna uppträda fri och obunden af förmyndares tyglar, i hela glansen af ungdom och framtidsförhoppningar.

1162 Riddrägten klädde henne förträffligt. Hon såg bra ut i sitt raska traf, med sin lediga hållning, sina af ridten purprade kinder, sina stora, glänsande ögon, som tycktes genomtränga allt, och det blonda, fladdrande håret, vindens lekboll, som stal sig ut under hennes svarta sammetsbarett. Hon förstod att förena sin kungliga värdighet med ett så otvunget ungdomligt skick, en så frimodigt glad helsning till alla, som mötte henne, att på lemma startsöknedagarnakommentar tvätterskan glömde sin klappbrygga och dalkarlen stadnade med sin handkärra för att uppfånga sin andel af deras frökens alla hjertan vinnande ögonkast. Nu på helgdagen, när allt, som i den trånga, smutsiga staden |290|behöfde andas och vederqvickas, strömmade ut till solskenet och vårluften på Ladugårdslandet, möttes drottningen öfverallt af täta, beundrande folkskaror. Just sådan ville de se sin fröken. Hvad skulle icke hon uträtta, när hon en dag tog makten af herrarne? Kristina var populär, som alla unga thronarfvingar. Hon, hon skulle göra allt bättre, än det nu var. Allt, som suckade i betryck och armod, allt, som led förfång eller orättvisa, såg upp till henne som till en försyn. Hon skulle uträta allt, som nu var snedt; hon skulle bota allt, som nu var i olag; hon var den kommande hjelparinnan i all nöd, den efterlängtade befriarinnan från allt öfvervåld. lemma startHerrestyrelsekommentar har aldrig varit älskad i Sverige, äfven när den förtjent|166| att vara det; konungamakten är en så gammal tradition och så djupt rotad i folkets föreställningar, att äfven den frie mannen vill se en enda råda, och råder icke denne ene, pratas han kull. Men denna prinsessa skulle råda, det såg man redan på den säkerhet, hvarmed hon styrde sin ystre donske springare Rurik, som undanträngt Caballero.

1163 Var hon icke den store kung Gustafs dotter? Han, den folkkäre, hade redan efter sitt ärorika fall hunnit blifva en myt. Under hans tid förestälde man sig allting bättre och så som det skulle vara; då visste man hvem man borde vörda och lyda. Hvem visste det nu? Allas ögon ville i dottern igenkänna fadren: det var uppenbart han; man kunde ej misstaga sig. Så kunde ingen annan sitta till häst, så blid kunde ingen annan skåda omkring sig och helsa på fattigt folk. Der gick ett gladt sorl genom åskådarnes leder, när Kristina red tillbaka öfver Norrbro och Mälarens friska vårvindar blåste i den främst ridande hofjägarens blågula standar. – Si, den Guds utkorade, är hon icke rätt som en engel från himmelrik? Hvarför vänta de? Hvarför uppsätta de icke henne nu genast på thronen? Hör hon icke Sveriges allmoge till? Men herrarne, herrarne, ja, de ha det godt nu, så länge de makten hafva, och släppa ej vår välsignade fröken till hennes rätt. – Ett sorl, som liknade knot, hördes bland en skara sjömän vid Skeppsbron.

1164 – Huru länge skola vi tåla herrarnes regemente? ... Myndig! Myndig! Drottningen myndig!

1165 Kristina hörde detta och sporrade hästen, helsande åt alla sidor. Sjömännen öfverröstades.

1166 – Si, nu helsade hon återigen! Det var på mig hon helsade ... Nej, på mig ... Gud signe henne, det är vår fröken; hon skall råda och ingen annan!

1167 En lustig skräddaregesäll, inklämd med sin tunna person mot broskranket, företog sig att sjungande öfversätta de kringståendes känslor med den gamla danslekens ord:

|291|

tomtkonsekvensändrat/normaliseratlemma startHej, säj, så får du mej,

Och får du mej, så står du dej!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

1169 Hvarpå en annan tunn medbroder, lika inklämd på motsatta sidan af bron, profetiskt fortsatte:

|167|

tomtkonsekvensändrat/normaliseratVill du inte ha mej, får du låta bli mej,

Vill du inte si mej, får du gå förbi mej.

Si, så är jag fri från dej!kommentartomtkonsekvensändrat/normaliserat

1171 lemma startKristina har berättat, att rådet erbjöd henne kronan redan i oktober 1643, ett år före tiden.kommentar Deraf finnes i historien intet spår, men väl många, att folket ville påskynda myndighetsåldern. Hon visste detta, och det öfverensstämde med hennes brinnande längtan att utföra storverk. Men hon förstod, att tiden kräfde manskraft vid statsrodret, och var klok nog att vänta. Hon mognade hastigt under folkets kända medhåll. Riksförmyndarne insågo, att hon var drottning, innan hon ännu bar kronan, och från denna tid begynte Kristinas mening tynga i styrelsens vågskål.

1172 När hon uppnått slottsporten, höll hon stilla, betraktande från sadeln de högtidsklädda folkskarorna och den i solskenet glittrande strömmen.

1173 – Se,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon till gamle riksamiralen Gyllenhjelm, som var henne till möte vid porten, – detta är mitt parlament, min krigshär och min flotta! Finns någon skönare ädelsten i en krona, än folkets kärlek? För detta folk skall jag göra allt, uppoffra allt, försaka allt. Jag skall göra det icke blott mäktigt och rikt; jag skall göra det lyckligt. Min lager skall icke fläckas af blod, min ära skall vara folkets frihet och välstånd, min lön dess välsignelser. Store Gud, huru kan någonsin en furste öfvergifva sitt folk eller söka sin ära i främmande länders hyllning? Hvad jag kan uträtta står i Guds hand, men historien skall intyga, att jag blifvit mitt folk trogen. När jag dör, skola svenskarne säga om mig: om hon icke förmådde allt, så ville hon allt och försakade allt för vår lycka. Och när jag dör ogift, skola de tillägga: hon älskade oss så högt, att hon icke ville dela sin kärlek.

1174 – Jag får intet höra, hvad de säga; jag har intet, som min nådiga frände, ett sekel qvar att lyssna på lemma startfolkpratkommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde skämtande den 69-årige lemma startGyllenhjelm, hvars förvandtskap med det kungliga husetkommentar gaf honom rätt att språka fritt. – Men när jag omsider möter min nådiga frände på de elyseiska fälten, vill jag hörsammast skicka Tungel att kunskapa ... Nej, han är intet till finnande der, han bor troligen litet lägre ned. Men jag|168| skall gå sjelf, jag skall |292|spöka i Riddarholmskyrkan vid början af nästa århundrade och leta bland inskrifterna efter min nådiga frändes äreminne. Så framt ej Sveriges stormäktiga drottning derförinnan eröfrat Europa och ligger begrafven i Rom ...

1175 – Jag skall tänka derpå,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Kristina muntert. – Min frände kan skicka Torstenson till Rom att beställa qvarter. Näst Riddarholmskyrkan har jag intet emot att hvila i Peterskyrkan, blott intet som påfve. Det lärer hvarken anstå mitt kön eller min tro. Förr torde jag göra påfven till lutheran, än han mig till papist ... Men hör, hvad är det de sorla der nere?

1176 – De ropa: drottningen myndig!

1177 – Det tror jag dem om. lemma startDet är de femtusen män, förutom qvinnor och barn, vid sjön Genesaret. Skilnaden är, att de förre femtusen redan ätit sig mätte och desse begära få göra det. God qväll, frände. Det är tid att följa Mästarens föredöme och draga sig undankommentar.

1178 Hon hade rätt; det var tid att försvinna, ty ropen blefvo allt högljuddare. En sqvadron af lifgardet red fram och posterade sig framför slottsporten. Denna försigtighet blef öfverflödig. Så snart den stolta, unga prinsessa, som så förtjusat åskådarne från höjden af Ruriks sadel, försvunnit, tystnade sorlet efterhand, och skarorna skingrade sig.

1179 När drottningen red in med sin svit på borggården, uppkom ett ögonblicks trängsel, ty äfven der stodo skaror af nyfikne. Hagar befann sig i sviten. Hon hade stigit af hästen och kastat tygeln åt ridknekten, när hon tätt framför sig upptäckte bland åskådarne en äldre man, som med stirrande häpnad betraktade henne. Denne man hade hon sett förut; ja, hon kunde ej misstaga sig: vårtan på hans finrakade haka gjorde honom lätt igenkänlig.

1180 – Är det icke tullnären Lydik Larsson från Helsingfors?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade hon.

1181 – Ja, ers nåd,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade förlägen den forne beskyddaren med en bugning, som ej kunde vara djupare, om den gält drottningens egen höga person.

1182 – Och känner ej tullnären mera igen mig?tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Hagar, sjelf knappt mindre förlägen, när hon ihågkom deras afsked för tre år sedan, då Larsson presenterade|169| henne i den snäfva nya hastverksklädningen för presidenten Kurk i Åbo.

1183 – Jag skulle ej fördristat mig igenkänna jungfru Hagar, om jag ej fått höra af hans nåd presidenten, att ... att ...

1184 – Ja, att tiderna förändrats,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll den unga hofjungfrun. Det var något brydsamt att nu erinras om Åbo-klädningen, som fordom var helgdagsdrägt för en barfota, men i silke och sammet tager man sådant lätt. – Jag kände genast igen tullnären och ser, att helsan har varit god. Tack för sist; det var tullnären, som förde mig ut i verlden. Kan jag vara till någon tjenst? Jag kan |293|ej bjuda tullnären upp till mitt rum, det är ej tillåtet, och jag måste nu kläda om mig; fröken har ett litet värdskap i qväll för sin hofpredikant, som skall flytta till Strengnäs.

1185 – Jag skulle underdånigst ha en liten begäran, men det tör vara olägligt ...

1186 Hagar eftersinnade. Hon tänkte på fru Beata och skulle icke för hela Stockholms slott ha vågat införa en främling i den kungliga våningen. Men der fanns på nedra botten ett mottagningsrum för supplikanter af lägre stånd. Hon anvisade honom detta rum och lofvade snart vara tillbaka.

1187 Tullnären satt der i sällskap med en bryggare och en fiskmånglerska, som väntade på audiens hos köksmästaren. Hans tankar gjorde en rundresa från Stockholm till Thurholm, veko i förbifarten in i Kaskas torp och voro strax åter i Stockholms slott.

1188 – Begriper du något, min gubbe?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han till sig sjelf. – Nästa gång du ser ett pyre ligga i en näfversko någonstädes i ödemarken, så inbilla dig icke, att det alltid skall ligga der! Det tör hända, att du hittar det om några år i sammet och guld i en drottnings följe. Hvarför tog jag intet lyckobarnet till mitt, när det bjöds? Arten satt i henne: fram skulle hon, och fram kom hon. Undrar, om hon är högfärdig ...

1189 Fiskmånglerskan hade sett Hagar på trappan och hviskade till bryggaren:

1190 – Såg käre far frökens troll?

1191 – Hvem skulle det vara?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade bryggaren.

|170|

1192 – Frökens finntroll. Hvar menniska vet ju, att otyget flög hitöfver i korpahamn och blef förvandladt till jungfru, när det satte sig på lemma startTre kronorkommentar. Det är nu hon der, som vet allting och kan allting. När fröken behöfver veta någonting, säger hon pull pull, så kommer finntrollet och lär henne att läsa bakfram i Guds ord. Intet under, att fröken är så lemma startskräckeligenkommentar lärd. Men si, korpvingarna växa beständigt ut i ryggen lemma startpå’nakommentar; då säger trollet: mutta tutta, så krypa de in igen under klädningslifvet ... så länge det nu räcker; intet lär det räcka länge, innan sömmarna spricka ... Bevare oss, när man talar om trollet, är det intet långt borta!

1193 Hagar inträdde i hofdrägt, skygg och motvillig; hon kunde icke vägra att höra sin gamle beskyddare. När hon varseblef sällskapet, grep hon till sitt nyligen återupplifvade förråd af finska. Tullnären talade finska som sitt andra modersmål,original: modermål, (källa för ändring: Finland 1887; NDA 1887) och samtalet fördes på detta språk, likasom för att bekräfta alla onda rykten om korpvingarna under klädningslifvet.

1194 – Undskyll,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den så illa beryktade flickan, – jag har ej mer än några minuter lediga; klockan sju är min tjenstgöring. Kan jag vara tullnären till något gagn i Stockholm?

|294|

1195 – Det är så,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anförde Lydik Larsson ödmjukeligen med en beundrande blick på lyckobarnet, – att Betty är nog en lemma starthusesamkommentar hustru, men år och barn, ser nådiga jungfrun, och pligt till kronan, snäfva sportlar, dåliga tider ... Jag söker lediga tullnärssysslan i Åbo ...

1196 – Lycka till!

1197 – Ja, der som jungfru Hagar ville gunstbenäget gifva en aldrig så liten puff åt lyckans hjul för en gammal tjenares bästa, kunde väl meriterna komma i nådig frökens höga åminnelse.

1198 – Nu tala de trollspråket,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade fiskmånglerskan åt sin granne. – Ser käre far lemma startbucklankommentar på klädningslifvet under högra skulderbladet?

1199 – Begär tullnären, att jag skall tala med fröken om sysslan i Åbo?

1200 – Det vore min allerödmjukaste åstundan för Bettys och barnens skull.

1201 – Det går icke. Begär så gerna, att jag skall flytta Thurholm till Riddarholmen! Fröken har intet att skaffa|171| med sysslorna, och jag har intet att skaffa med frökens gunstbevis.

1202 – Jag trodde,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Larsson, förnärmad af hvad han ansåg för ogunst och otack, – jag trodde, att en fattig kronans tjenare skulle vara gunstigt ihågkommen från förra tider ...

1203 Hagar blygdes. Hennes svar hade varit så kallt afvisande.

1204 – Jag glömmer ej, käre Larsson,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade hon i blidare ton, konsekvensändrat/normaliserat att ni en gång varit mycket god mot mig. Det var ni, som gaf mig böcker och lät mig läsa för Petrus Luth. Hvar finnes han nu? Och lefver Cannabis?

1205 – Min svåger Luth är nu prestvigd och tänker sig ut i kriget som fältpredikant. Cannabis, eller Cambis, som folket säger, fortfar att hålla skola för stenarna på Hertonäs.

1206 – Har ni hört något från Kaskas torp?

1207 – Intet annat, än att der finnas många hungriga munnar och bark i grytan. Det sägs, att Jerusalems skomakare varit der i höstas. Jag skall på återvägen hvila min häst vid torpet och berätta för Dordej ... att tiderna ändrats.

1208 – Ja, ja, säg, att den fattiga flickan, med hvilken hon delat sin sista brödkaka, mången gång hellre ville valla korna i Kaskas torp, än ...

1209 Hagar utsade icke sin mening. Hon framsökte en börs ur sin kjolsäck och skakade ut dess innehåll i tullnärens hand. Det var endast ett litet guldmynt och något småsilfver. Allt det öfriga hade hon slösat bort, utan att minnas hvart.

1210 – Jag skall skicka mer,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon, förlägen öfver den obetydliga gåfvan. – Hvarför är tullnären i Stockholm? Är det för sysslan? Var ej vred på mig! Jag vågar ej tala med fröken derom, men jag skall tala med presidenten.

|295|

1211 Hon hade ännu qvar den förunderliga gåfvan att vinna hjertan, hvilken Lydik Larsson så ofta erfarit.

1212 – Jungfru Hagar skall ej göra sig omak,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade han, till hälften blidkad, – fastän jag, skam att säga, gjort mig omak med denna resan för hennes skull. Der har ju varit urtima ting i Karis om händelsen i torpet för mer än sexton år sedan, och jag är här för att ytter|172|ligare uppsätta mitt vittnesmål för hans nåd presidenten. Jag har ju sett den döda, och jag tänkte strax, att hon var af bättre folk.

1213 – Och hvad har der yppats vid tinget? Har man hört något namn?

1214 – Intet namn, som jag vet, men väl andra förunderliga ting.

1215 Klockan slog sju i slottstornet. Det gälde minuten och fru Beata. Hagar hann endast räcka sin hand till afsked och försvann så snabbt, som hade verkligen korpvingarne vuxit ut ur klädningslifvet.

1216 – Nära var det, att sömmen sprack,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade fiskmånglerskan. – Hörde ej käre far, huru hon gång efter gång sade: mutta tutta? Bort måste hon, förstås, för att fröken ropade pull pull. Det är väl återigen påfvens katekes hon skall läsa till aftonbön ...

1217 Johannes Mathiæ hade afböjt de ärebetygelser, hvarmed drottningen velat bevisa honom sin erkänsla. Endast ett litet utvaldt sällskap af lärde och andlige var inbjudet till aftonmåltiden i slottet, der man täflade att betyga den nye biskopen sin tillgifvenhet.

1218 – Eders högvördighets varning i dag skall icke falla på hälleberget,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Kristina med en vacker blick till sin forne lärare, der de efter måltiden sutto i ett förtroligt samtal. – Torde hända, att vi, stackars högt uppsatte, mången gång skulle önska oss en ringare lott, än andra föreställa sig. Jag förstår, det är intet berg så högt och ingen dal så låg, som höjderna och djupen i en menniskosjäl. Men skall ock småfolket, som afundas oss, uppfatta eders högvördighets ord efter deras inre betydelse? Skall man ej tillämpa dem på kronan och adeln?

1219 – Undskyll min dristighet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade biskopen. – Inför denna dagens text stå hög och låg lika. Hvad är stort? Hvad är smått? Efter Guds rikes lag, är det de i anden fattige, som höra himmelriket till, och de i Gud saktmodige, som skola besitta jorden. Man skall intet förglömma, att lemma startdet var till fattige fiskare, som Mästaren sade: Eder är gifvet att veta Guds rikes hemlighetkommentar. Jordisk höghet står fast hårdare mot försakelsen af sig sjelfvan. Har ock tornspiran längre väg att falla till marken, än löfvet af videbusken. Nådigaste fröken, tag|173| intet illa upp ett afskedsord af eder gamle lärare, som nogsamt vet, hvilka höga gåfvor äro eder förlänade med ett konungsligt sinnelag, |296|för hvilket jag hvar dag prisar Gud. Men de höga gåfvor äro att förlikna vid höga master och segel på skepp, som skjuta starker fart och mycket kränga. Der skall vara mera ballast i dem, än i lågt bygda galejor, och menar jag, att under det skrymmande gods, som regementet med sig för, skall der vara en stark bottenlast af ödmjukhet och hjertats försakelse. De skola nog finnas, som ropa till eder: fri och myndig, fri och myndig! Men si, fri och myndig är allenast den, som icke trälar under hjertats vankelmodiga begärelser, utan står frigjord i Guds sanning på eviga fästen.

1220 Kristina åhörde lexan tålmodigt och lugnt. Nu tryckte hon varmt den gamle lärarens hand och sade:

1221 – Jag tackar ers högvördighet. Vid min thron skall sanningen alltid vara välkommen, helst när hon kommer med så öppen panna som eder. Ni känner mig ... törhända bättre, än jag känner mig sjelf. När de stora djupen upplåta sig för min fot, skall jag minnas edra ord och ödmjuka mig för att stiga ...

1222 Hon hycklade icke. Hon ville verkligen vara ödmjuk, den sjuttonåriga Kristina ... ödmjuk för att stiga.

20. Askungen.

Hon blef ingen riktig prinsessa.

1223 En ung mans beslut under drufvornas inflytande likna daggmaskarne, som krypa upp i dagsljuset vid regnväder, men krypa vid klar luft tillbaka i jorden. Gustaf Kurk hade rest till kriget i Tyskland med sin faders tillåtelse, utan försök att medföra Hagar. Hon vågade åter visa sig i sin forne beskyddares hus.

|174|

1224 Det var en eftermiddag; presidenten Kurk var utgången. Hagar inträdde i den nådiga fruns arbetsrum och fann henne upptagen af det kära arbetet att med egen hand tillklippa vissa små plagg för en väntad ny arftagare. Styfsonen Gabriel, 13 år och student i Åbo redan vid 11 års ålder, tvättade rosten af ett par gamla romerska mynt i sin lärda myntsamling. Egna döttrarna Karin och Märta hängde modren i kjolarna och hindrade arbetet.

1225 – Mademoiselle,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den nådiga frun till guvernanten, – tag vård om barnen; de kunna skada sig på saxen!

1226 – Nej, nej, Hagar skall berätta en saga för oss!tomtkonsekvensändrat/normaliserat bad enträget den fyraåriga Karin.

1227 – Berätta något för dem, så lemna de mig i ro!tomtkonsekvensändrat/normaliserat instämde modren.

1228 Och Hagar berättade för barnen om skogen vid Kaskas torp, huru den |297|höga, mörka furan såg ned på myrstacken vid sin rot och huru kungsörnen kretsade högt i luften öfver skogsdufvornas bon. Der var ett stort, mossklädt berg, der trollen hade sin bostad i klyftorna, och när man knackade med en sten på berget, klang det som silfver derinne. Vid foten af berget satt en fattig, barfota flicka i sin tunna kjol och vaktade korna. Hon kallades askungen för att der var en stuga vid skogsbrynet, och der brukade askungen sitta i spiseln och värma sig, när hon frös. När hon gick ut med korna, fick hon ett stycke hårdt bröd; vatten fick hon i källan. En dag, när hon öste vatten i näfverrifvan, såg hon i källans spegel en liten trollflicka, som sade till henne: »Vill du blifva prinsessa, du?» – »Visst vill jag det»konsekvensändrat/normaliserat, sade askungen, för hon frös och var hungrig. – »Gå då till berget»konsekvensändrat/normaliserat, sade källflickan, »och knacka sju gånger hårdt med stenen. När du knackat sju gånger, skola trollen fråga, hvad du vill, och då skall du svara: jag vill gifva eder min frihet.»

1229 Modern smålog åt barnens häpna uppmärksamhet. Unge Gabriel vände sig om från mynten och lät förnimma, att detta var alltför trolskt. Aldrig må askungen varit så tokig att gifva sin frihet?

1230 – Ja, säg,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Hagar, – var det ej trolskt? Men så gjorde askungen. Hon gick till berget, knackade|175| sju gånger, och när trollen frågade hvad hon ville, svarade hon, som källflickan rådt henne svara. Då sade trollen: här växer en liten årsgammal rönn. Skär först en springa i rönnen. Skär dig sedan i venstra lillfingret, så att der kommer en droppe blod. Lägg sedan den blodsdroppen in i springan på rönnen, foga springan tillsamman, och knyt ett starkt band deromkring. Då skall din frihet vara der, så länge den rönnen står, och då skall du blifva en prinsessa.

1231 – Gjorde askungen det?

1232 – Ja, det gjorde hon. Och när hon sade till trollen: nu har jag bundit min frihet i rönnen, hörde hon i luften ett starkt susande såsom ett stormväder. Då slog den stora kungsörnen ned på henne och tog henne i sina klor och bar henne öfver hafvet till kungens gård, och så blef askungen nästan en prinsessa. Men riktigt blef hon det icke ändå som andra prinsessor, för att springan i rönnen var icke så hårdt tillbunden, som den skulle vara. Der hade sipprat ett lemma startpikkuspråk: finska litetkommentar korn ut af friheten, och det var stort nog att icke göra henne alldeles till prinsessa, men ändå icke stort nog att frigöra henne från trollen. Och nu går askungen, som är till hälften prinsessa, till hälften barfota, och väntar och väntar. Den årsgamla rönnen har nu vuxit till ett stort träd och bär så vackra, hvita, doftande blommor och så röda bär, men hvad hjelper det askungen? Hennes frihet är ju bunden, så länge rönnen står. Hon |298|väntar i dag och väntar i morgon och väntar i år och i månader, att rönnen skall blifva gammal och murken, till dess att slutligen den barmhertiga stormen kommer och blåser honom omkull. Men det dröjer länge, åh, det dröjer så länge, länge! Rönnen är nu i sin första ungdomsblomma, och den stackars askungen, som skulle blifva prinsessa, skall kanske blifva gammal och grå, förrän rönnen blir gammal. Hvarför skulle hon binda sin frihet?

1233 – Men hon skulle gå dit och knyta upp bandet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade Karin Kurk.

1234 – Nej, hon skulle gå dit och hugga omkull rönnen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillrådde unge Gabriel.

1235 – Jag vet intet. Kanske gör hon det ena eller det andra,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar.

|176|

1236 Fru Sofi De la Gardie hade efterhand blifvit intresserad af sagan.

1237 – Mademoiselle,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon åter till guvernanten, som begrundade sagans moraliska tillämpning, – gif barnen deras aftonvard; det är tid, att de gå till hvila. Och du, Gabriel, bär den skräpiga myntlådan till din kammare, hon ligger i vägen. God natt, mina små!

1238 Förgäfves bad Karin få höra sagan om igen. Modren var öm och god, men ordningen sträng i det Kurkska huset. Barnen kysste sin mor på handen och lydde.

1239 När de gått, betraktade fru Sofi De la Gardie berättarinnan med en moderligt forskande blick och frågade:

1240 – Är du askungen?

1241 – Jag tycker ibland så,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar.

1242 – Hvad fattas dig, barn? Har du icke fått allt? Slösar ej fröken Kjerstin sin godhet på dig? Har du icke fått lärdom efter ditt sinnes åtrå? Har du ej tillgifna vänner och allt hvad du kunnat önska i dina djerfvaste drömmar? Hvad begär du då mer?

1243 – Friheten,tomtkonsekvensändrat/normaliserat var det skygga svaret.

1244 – Barn, barn, det finns ingen sådan frihet, som du begär. Allt måste böja sig, drottningar icke mindre än andra dödliga, ja, mycket mer. Friheten måste vi söka inom oss, icke utom oss. Böja sig frivilligt för Guds och menniskors lag, vara sig sjelf och dock kunna försaka sig sjelf för sin pligt, se der den sanna friheten; det finns ingen annan.

1245 – Ja, ers nåd ... Vara sig sjelf.

1246 – Vara det bästa af sig sjelf, vara god och kärleksfull, lydig och tålmodig, ständigt sökande nå en högre fullkomning. Du tjenar en lärd och högt begåfvad prinsessa, mitt barn; hon står i allt öfver dig, utom i ett, som hon icke lärt, men som du fått lära. Fröken Kjerstin har varit tvungen att böja sig under sin fader, sin moder, sin faster, under riksförmyndarne, under lärare och hofmästarinnor, men icke nog länge och nog strängt för att kunna med |299|sitt sjelfrådiga lynne böja sig under kronan. Hon är ofriare än du. Du har böjts ända till jorden af fattigdom och värnlöshet allt från din späda barndom: derför kan du nu, under yttre tvång, vara rättsligen fri, om du förstår att bevara det bästa af dig sjelf. Hagar, jag|177| fruktar, att du är askungen, som ville blifva prinsessa. I dig finnes någonting både medfödt och inlärdt af fröken Kjerstin.

1247 – Stjernorna säga så.

1248 – Ja, det klingar ju mycket vackert. Men jag skall säga dig hvad det i grunden är: det är högmod.

1249 Hagar kufvade rebellen inom sig och teg.

1250 – Du har hufvud nog att förstå mig. Har du också hjerta att tro mig? Jag säger icke, att du alltid bort förblifva i en fattig och tjenande ställning, men det var icke lyckligt för dig att komma till hofvet. En prinsessa, som icke är en riktig prinsessa, är någonting mindre än hennes kammarpiga. lemma startHvad man är, skall man vara helt. En half menniska är ett oting.kommentar Stackars barn, förstår du dig sjelf? Du är hvarken falk eller dufva, du är en gökunge, lagd i en annans bo, och vill flyga med örnvingar. Fröken Kjerstin duger till intet annat än drottning: tag bort drottningen, och hon kan icke sticka en strumpa. Om nu du, som ej är en drottning, vill likna henne, är du ju ingenting.

1251 Wendelaoriginal: Vendela (källa för ändring: andra delen) Skytte var icke heller en drottning.

1252 – Så gift dig som hon, och blif en förståndig husmor! Askungen gör väl, om hon följer Karins råd och upplöser bandet, icke Gabriels råd att hugga kull rönnen. Vill du flytta till oss, eller vill du blifva judinna?

1253 – Ers nåd har varit mig huld ... ers nåd har varit mer än en mor för mig ... men här är jag alltid half.

1254 – Ja, ja, jag vet, men den tid tör komma, mitt barn, när det halfva blir helt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog fru Sofi De la Gardie med en rörelse, som intygade, att hon efterhand försonat sig med sin gemåls planer för sonen Gustaf. Med undantag af börden kunde det förnäma Kurkska huset ej önska ett rikare parti eller en presentablare svärdotter.

1255 Presidenten återvände och anförtrodde sin gemål något i enrum. Han var uppskakad af en nyhet, som han nyss förnummit i rådet. En politisk hemlighet af den högsta vigt hade blifvit förrådd, man visste ej huru eller af hvem. Ett rådets beslut, förhandladt för slutna dörrar och utan något annat vittne än rådsherrarne och drottningen, hade samma dag blifvit meddeladt åt ett främmande sändebud, som mindre än någon bort känna dess innehåll. Vissheten derom, att man ej ens vid riksstyrelsens förtrognaste|178| rådplägningar befann sig säker för lejde kunskapare, hade slagit alla med |300|häpnad. Man ville nu uppbjuda hvarje medel att komma förrädaren på spåren och få honom fatt. Lyckades icke detta, var ej allenast rikets säkerhet komprometterad: den ene af rådet skulle misstänka den andre, och sålunda vore den enighet förspild, på hvilken rikets välfärd hängde.

1256 Mera kunde nu icke yppas, och äfven detta skulle med största omsorg förtigas. lemma startEn läsare 236 år senarekommentar torde ana sammanhanget. Peder Wibes kurir, som medförde till kung Kristian IV rapporten om Nils Tungels förmenta upptäckter, hade under någon förevändning blifvit uppehållen vid gränsen och så väl förplägad, att man lyckats åtkomma hans bref, som skickligt öppnades och åter förseglades, sedan man hunnit taga en afskrift. Wibes rapport var försigtig, intet namn nämndes. Visserligen, hade Wibe tillagt, vore hans spejare icke att lita på; han gjorde sig vigtig och ville förtjena en god sportel. Men der lästes likväl spejarens utsago, att rådet den 12 maj beslutit krig mot Danmark. Skulle kung Kristian och hans ministrar tro Wibe eller tro spejaren?

1257 Presidenten mottog i utbyte ett förtroende om Hagar. Flickan hade alltid varit storsint: nu hade hennes oförväntade lycka gjort henne så högmodig, att hon icke mera fördrog att tjena ens drottningen. Hvad skulle man göra? Aflägsna henne från hofvet? Trolofvad med Gösta, kunde Hagar upptagas som eget barn. Hon vore nu i allt öfrigt så adelig vederlike som någon, men börden, börden!

1258 – Oroa dig icke,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde presidenten, – jag har funnit en utväg. Fröken Kjerstin bråkar med en ransakning i Finland om Hagars börd. Jag har sörjt för att saken bedrifvits lamt. Man hade kunnat komma till oangenäma upptäckter. Man har uppdagat nya spår af ett brott, men intet om flickans fader. Detta är hufvudsak. Jag har vidtalat riksrådet Erik Ryning, lagman i Sörmland, en ärans man och gift, som du vet, med en Maria Kurtzell, men barnlös. Han är villig att adoptera Hagar mot en liten väntjenst, som jag är i tillfälle att bevisa honom i processen om hans liffländska gods. Man uppfinner ett motiv, en slägtskap på venster hand, och allt är förklarligt. Familjen är gammal adel, namnet ansedt och icke ovärdigt en förbindelse med vårt hus. Kort|179| sagdt, det går af sig sjelf, men behöfver tid, och dittills bör Hagar ej lemna sin hoftjenst. Hemma hos oss skulle hon möta Barbro och Ingeborg: det går icke. Jag börjar tro, att Hagar lyckas behålla vind i seglen intill drottningens myndighet, och då kan hon sjelf välja namn. Men Ryning är säkrare: hon må blifva en Ryning.

1259 – Och juden?

1260 Presidenten höjde på axlarna.

|301|

1261 – Jag gör hvad jag kan för att tillvinna vår blifvande svärdotter hans bevågenhet. Han får det lagligt uppsatta, fullständiga vittnesmål, som han begärt ... Hagar! ...

1262 Föremålet för presidentens omsorger inträdde, okunnigt om de planer, som smiddes för hennes framtid.

1263 Gösta sänder dig en lemma startfast hjertetrogenkommentar helsning,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade presidenten, kyssande henne med faderlig ömhet på pannan. – Han reste i förgår. När han återvänder från kriget, värdig den han har kär, har han törhända något mera att säga dig.

1264 Hagars kinder öfvergötos af en glödande rodnad. Det var första gången hon erfor, att föräldrarne gillade sonens lidelsefulla böjelse. Det var mer: det var nära nog en förlofning. Hvad skulle hon svara? Ingen hade frågat henne. Hafvets irrande spån måste ju anse en sådan förbindelse för höjden af lycka och ära. Hagar böjde sig och kysste tigande sin beskyddares hand.

1265 Fostermodren slöt henne i sina armar. Fru Sofi De la Gardie älskade denna trotsiga flicka med allt hennes öfvermod, all hennes onyttiga lärdom, alla hennes fel, dem hon nyss så strängt tillrättavisat. Der fanns något hos detta barn från landsvägen, hvilket höjde henne öfver en lemma startvanbördingkommentar och anslog en fostermoder, som förlät stoltheten, emedan hon sjelf var så stolt. Ord behöfdes ej nu: mor och dotter förstodo hvarandra. Allt var så klart, som en dunkel framtidsfråga kan vara, och så afgjordt, som det är möjligt, när den ena hufvudpersonen tiger och den andra väntas tillbaka om några år från ett blodigt krig.

1266 – Vet du väl,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor presidenten i den förtroliga ton, som var beräknad att upphöja ett lemma startnådebarnkommentar till en dotter i huset, – vet du väl, att Lydik Larsson från|180| Helsingfors är i Stockholm för att egenhändigt uppsätta och bestyrka vittnesmålen om din födelse?

1267 – Han har sagt mig, att han söker en syssla i Åbo. Jag beder ers nåd hafva honom i gunstig åtanke.

1268 – För din skull, för den omvårdnad han visat dig, vill jag göra hvad i min makt står. Det lemma startdependerar afkommentar kammarkollegium och lärer nog lemma startsitta hårdtkommentar, efter den gode mannen förut blifvit bötfäld i tjensten. Han har ock medfört protokollen från tinget i Karis. Der äro tre nya item tillkomna vid rättens ransakning. Hustru Dorothea Johansdotter erinrar sig, att hon på den dödas linne sett ett märke med främmande stafvar, som liknat det hebreiska Jahveh eller Jehovah på titelbladet i hennes bibel, hvilket bestyrker judens utsago. En gammal knekt har bekänt på sin lemma startsotesängkommentar, att när han den natten skjutsat en tung släde från Grabbacka i Karis till Bengsnora gård i |302|Svartå, hade der vid afresan suttit två qvinnor med kusken i andra släden, men vid framkomsten allenast en qvinna, och när knekten deröfver visat förundran, har han fått fyra polska guldmynt med konung Sigismunds bild för att tiga. Yttermera har en af herr Åke Totts ryttare bekänt, att hans herre den natten ridit omkull en ensam qvinna på landsvägen, ej långt från Nyby gård, men som de ridit i skarpt traf för köldens skull, har ryttaren ej hunnit se sig tillbaka, om hon der blifvit liggande eller stått upp. Detta samt öfriga vittnens intyg sändes i bestyrkt afskrift till Ruben Zevi.

1269 – Har ers nåd förnummit tidningar om min bror?

1270 – Inga tidningar goda tidningar. Din morfader är en förfaren räknemästare: han skall dela jemnt, behålla pojken och förunna flickan åt hennes gudfar. Var aktsam, barn, i din tjenst hos drottningen! Den dag skall komma, när hon dig afstår åt dem, som närmare äro.

|181|

21. Hvem är landsförrädaren?

Var askungen en prinsessa, så förblef drottningen en drottning.

1271 Svenska rådets bekymmer öfver sin förrådda statshemlighet blef med hvarje dag mera oroande. Nödiga instruktioner att förbereda ett möjligt fredsbrott hade afgått till sändebuden vid utländska hof, man underhandlade i tysthet med Nederländerna och Hamburg; man lemma startsäkerstälde sigkommentar på förhand i Warschau och Berlin, man smickrade Wibe, man bemödade sig att öfvertyga kung Kristian, icke just om sina vänskapliga tänkesätt, men om Sveriges oförmåga att börja ett nytt krig. I all stillhet rustades vid de blottade gränserna mot Skåne och Norge. Man rådplägade huru Torstenson, på hvars ingripande allt berodde, skulle långt ned i Tyskland få del af planen, och se, då erfor man af Wibes rapport, att allt var förrådt eller nära att blifva det. Ännu tviflade Wibe, men han var skarpsynt och hade blifvit varskodd; han skulle veta förskaffa sig säkrare underrättelser. Man visste nu, att han hade medel dertill.

1272 Hvem var förrädaren? Rådsherrarne betraktade hvarandra med ett misstroende, hvilket de fåfängt sökte dölja. En måste ju hafva sqvallrat, – icke afsigtligt, det ville man i det längsta ej tro, men af pratsjuka, af lättsinne. Oxenstjerna hade motståndare: skulle någon af dem ...? Desse motståndare åter gissade på rikskanslerens anhöriga eller betjening. Man måste ha den skyldige fatt. Alla spårhundar sattes i rörelse.

1273 Rikskansleren tillkallade en morgon sin spejare.

|303|

1274 – Ola,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – du har blifvit lurad den 12 maj. Förtälj mig än en gång hvad du sett eller icke sett. Gif mig ett spår, och jag skall fylla spåret med guld.

1275 Skåningen upprepade rapporten med sin knipsluga min. Han kunde ej vara öfverallt,original: äfverallt, men han var säker på|182| den han fått befallning på att lemma startuppnosakommentar. Tungel hade gått ut på eftermiddagen till sin svåger vid Österlånggatan. Vid niotiden på qvällen hade från detta hus utgått en vestgöte, som försvunnit i mörkret vid Bouchtska gården. Ola misstänkte Wibes bostad, som var i nästa qvarter, och bevakade huset till klockan elfva, då derifrån utgått Wibes kammartjenare, beledsagad af en dalkulla, som styrt sin väg till slottet och försvunnit der i skuggan af en portgång. Derefter hade Ola bevakat Wibes bostad hela natten och sett ljus brinna till klockan tre, utan att upptäcka någon annan än kammartjenaren, som ensam återvände.

1276 – Hvem var vestgöten?

1277 Ola hade ej kunnat vara samtidigt på flera ställen. Om vestgöten var Tungel, hade han tillbragt natten hos Wibe. Men Ola hade vid daggryningen gjort sig ett ärende till Tungels hushållerska och fått veta, att hennes husbonde sof hemma den rättfärdiges sömn.

1278 – Och hvem var då dalkullan?

1279 Ola lät förstå, att dalkullor i gemen äro kända för ärbarhet, men der kunde finnas ett undantag.

1280 – Dumheter! – Sporteln utföll denna gång icke så rundlig, som spejaren hade hoppats.

1281 Tungel var måhända oskyldigt misstänkt. Man måste leta ett nytt spår. Rikskanslern åkte till slottet och uppsökte sin syster fru Beata Oxenstjerna. Någonting hade runnit honom i hågen, ett vågadt infall, men det återstod knappt något annat. Han anförtrodde öfverhofmästarinnan så mycket han ansåg henne kunna bära af statshemligheten.

1282 – Jag har misstänkt Skytte, som är en räf, och Gyllenhjelm, som är en pratmakare, men de gode herrarne befinnas mera uppskrämde af denna saken, än jag. Tror kära syster, att ärendet kunnat komma ut genom en hög person, som var tillstädes i rådet?

1283 – Bevare oss!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade fru Beata förskräckt. – Aldrig kan jag det tro, att fröken, som är så klok och så tystlåten ...

1284 – Det vet jag fuller väl, men om hon råkat försäga sig i ungdomens obetänksamhet? Hon lär intet fördölja något för Ebba Sparre.

|183|

1285 – Hvarken åt Ebba eller mig har hon någonsin yppat hvad staten rör.

1286 – Nej, kära syster är ej vorden delaktig af en statshemlighet, men två unga lemma startsladdertaskorkommentar väga ej orden så noga. Kan ej fröken hafva sagt åt Ebba |304|lemma startomtrentkommentar så: när vi nu få krig på närmare håll, ha vi att förvänta min frände Karl Gösta, och huru skall jag mottaga honom?

1287 – Hvad ers kärlighet säger!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade åter fru Beata, nära att spricka af otålighet, huru hon månde uppdaga ett så fruktansvärdt attentat mot rikets välfärd. – Omöjligt är det intet. Jag har alltid sagt, att så klok hon är, fröken Kjerstin, är hon i älskogstankar intet en lemma startisbitkommentar mer än andra vid hennes år. Är ock Ebba understundom nog lösmundt, till och med emot mig; jag vill nu ej säga om fröken, huru hon gör mig lifvet snarlikt en kardas tinnar att deröfver klifva. Skulle nu Ebba ... nej, ers kärlighet, nej, det måste ha kommit ut genom en annan tandrad, och här finnes en annan ...

1288 – Har fröken någon annan förtrogen än Ebba?

1289 – Förtrogen? Nå, ja, så förtrogen, som man kan vara med sin knäracka, när man ger henne socker. Här är ju ett nytt lemma startsmekögakommentar, som ers kärlighet vet.

1290 – Läserskan?

1291 – Ja, den finska hexungen. Jag har nu tålmodigt väntat i nio månader, att korpvingarna växa ut från skulderbladen, som folk säger, men ännu förmärkes ej annat, än att fröken med hvar dag råkar i snaran fast hårdare och nu vill upphöja styggan till adelig vederlike. Hon skall vara af judeblod, sägs det. Låt henne få makten, så slippa vi snart prester och kyrka.

1292 – Dårskapen skall ock hafva sin tid. Förtälj mig hvad kära syster tror om kammarpigan Hagar Ring. Skulle fröken ha yppat för henne något, som riket rör?

1293 – Nej, det tör jag ej kännas vid, men låt mig eftersinna ... Fröken har på sitt bord en lemma starttänkebokkommentar med permar af grönt saffian, der hon hvar dag skrifver sig till minnes någonting, som kommer henne märkeligt för. I den boken kan hon hafva låtit något komma i skriften om rådets beslut, och efter hon är så ovårdsam om kläder och böcker, kan den boken ha blifvit på bordet liggande, när fröken vändt ryggen till. Om nu kammarpigan Hagar, som ofta|184| hela dagarne sysslar i frökens rum, fått den boken att se, har hon der kunnat läsa ...

1294 – Kära syster menar dock intet, att hon dermed gått till danska sändebudet?

1295 – Det törs jag heller intet säga,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog fru Beata något förlägen, – men der torde finnas andra mellanlöpare. Kristi himmelsfärdsdag på qvällen har pigan Hagar talat ryska eller lapska med en misstänkt karl här neder i slottet.

1296 Rikskansleren annoterade denna och andra uppgifter.

1297 – Har kära syster tilläfventyrs sett kammarpigan klädd till dalkulla?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade han vidare.

|305|

1298 – Sista fastlagen, ja. Alla hofjungfrurna voro en afton klädda till dalkullor.

1299 – Jag skall tala med fröken.


1300 Fröken Kjerstins samtal i detta ämne med rikskansleren är icke antecknadt. Det är sannolikt, att hon med sin ömtåliga stolthet tillbakavisat hvarje misstanke mot någon af sin betjening. När hon blef ensam, uppslog hon sin tänkebok med de gröna saffianspermarne och läste der för den 12 maj: »I dag var jag tillstädes i rådet och sade der intet ord med. Voro dock alla ense om krig mot Danmark. Hädanefter skall intet krig begynna med min vilja och consentement, der intet äran på spelet står. Det man menar är rikets välfärd kan med mycken ofärd en ände taga. Jag skall vara så stark, att ingen tör mig antasta, och under min tid skall riket fägnas med en lemma startfortdurandekommentar lyckelig fred.»

1301 Kristina blef tankfull, omläste sin anteckning en gång till och sade derpå till Hagar, som förtecknade i rummet bredvid en packe nyss ankomna böcker:original: böcker;

1302 – Har du några vänner i Finland?

1303 – De torde vara få,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Hagar, pligtskyldigt inträdande. – Ett fattigt torparefolk har visat huldhet mot mig.

1304 – Bo de i Karelen?

1305 – Nej, i Nyland.

|185|

1306 – Det är lyckligt för dem. Moskoviten har gått öfver Nevan med 50 000konsekvensändrat/normaliserat man, härjat Ingermanland och belägrar Viborg.

1307 – Hvilken olycka! Ack, nådig fröken, rädda Finland, som alltid bevisat kronan så mycken trohet!

1308 – Jag skall tala med rådet derom. Finnas lemma startCartesii Meditationeskommentar bland de nykomna böckerna?

1309 – Ja, nådig fröken.

1310 – Godt. Försumma icke ditt arbete!

1311 Till slottets stränga ordning hörde, att alla dörrar tillslötos efter en bortgående. Men Kristina hade nyss förut ledsagat rikskansleren till förrummet under ett lifligt samtal och glömt dörren halföppen. Jean Holm uppvaktade som vanligt i förrummet och spetsade öronen. Innan dagen lupit till ända, gick ett allmänt tal bland slottsbetjeningen, att moskoviten intagit hela Finland och var på väg med en flotta till Stockholm. På qvällen kom ryktet till Kristina, som hade behållit en vana från barnaåren att lyssna |306|på kammarpigornas prat, när de tjenstgjorde vid på- eller afklädningen. Hon bortskickade tärnorna och tillkallade Hagar, der hon satt, till hälften afklädd, i sofkammaren.

1312 – Fiken förtäljer mig, att moskoviten intagit Finland och rycker med 100 000konsekvensändrat/normaliserat man mot Stockholm,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade hon med låtsadt lugn.

1313 Hagar märkte något ovanligt i tonen. Hon hade hört sqvallret och öfverdriften.

1314 – Är det du, som berättat det?

1315 – Nej, nådig fröken.

1316 – Det är du. Mins du, hvad jag en gång sade dig? Stjernor äro drömmar, men konspirationer verkligheter. Jag sade dig: blif mig trogen, och jag skall upphöja dig högre, än du någonsin vågat drömma. Blif mig otrogen, och jag skall nedstörta dig så djupt, att den landsväg, der du krälat i smutsen, skall synas dig som ett konungarike mot din senare lott!

1317 Hagar teg. Rebellen i hennes innersta vaknade och uppreste sig i sin obändiga kraft, men fann intet ord. Nattlampan kastade sitt bleka sken öfver alkoven med den jungfruliga bädden, de mörkgröna omhängena, det lilla fint arbetade nattduksbordet med dess ringklocka, bönboken, som låg der af gammal vana, men icke öppnats,|186| den af vrede rodnande anklagarinnan och den svarslösa anklagade, hvars hvitnande kinder tycktes förråda medvetandet af ett upptäckt brott.

1318 Vasablodet, välbekant för sin stormflod i vredens ögonblick, svallade öfver.

1319 – Du usla kryp från ett finskt svedjeland,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utfor Kristina, – du, som är mindre än en groda och vill vara en örnunge, du vågar att trotsa mig, du! Har jag intet dragit dig upp ur kärret till en plats, som de ädelbornaste jungfrur i Sverige afundas dig? Var du intet den fattigaste, eländigaste kiselsten, som menniskor trampade på, och har jag intet slipat dig in i en infattning af guld? Vet du intet, att jag åter kan kasta dig mera hjelplös, mera förtrampad än du någonsin var, i mörker och glömska? Och du vågar förråda mig, du, du, som har mig att tacka för allt och utan mig skulle vara intet! Hvarför tiger du? ... Svara!

1320 – Jag blygs ...

1321 – Ja, blygs! Dertill har du skäl. Blygs öfver min enfald att tro på din tacksamhet! Blygs öfver din otack att löna mig så! Bekänn, och jag vill se, om jag törhända ännu kan för dig göra något, som du icke förtjent!

1322 – Jag blygs, att nådig fröken, som varit så god mot mig, så lätt kan döma mig ohörd för jag vet icke hvad. Fröken har sagt till mig: de som Gud adlat |307|få icke förnedra sig, och nu blygs jag, att fröken kallar mig ett kryp och en kiselsten. Så ovärdig är jag ej, och så mycket har jag lärt af fröken sjelf, att jag aldrig skall blifva en annans klafbundna träl. Mig skall ingen fjettra och ingen förtrampa. Jag är så fri född som något kungabarn. Slå mig, döda mig, men skymfa mig icke! För hvad anklagas jag?

1323 Det var någonting i dessa trotsiga ord, som på samma gång anslog den unga drottningen och ytterligt uppretade henne. Hon uppreste sig och fattade med en hastig rörelse ringklockan, vägde den några sekunder i handen, utan att ringa och lade den derpå ljudlöst tillbaka på nattduksbordet. De två nyss så förtrogna jemnåriga stodo mera fientliga mot hvarandra nu, än de stodo i Björnsnäs skog, när den enas ridspö färgade en röd strimma på den andras hals.

|187|

1324 – Ser du denna klocka?tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Kristina, i det att hennes toffelklädda högra tåspets hamrade som en fogelnäbb mot den mjuka yllemattan. – Vet du väl, att en enda rörelse af min hand kan kasta dig ned i slottets djupaste fängelsehvalf?

1325 – Ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat var det djerfva svaret; – jag har en gång suttit i Norrköpings källarhvalf för att jag ej ville förråda frökens hemlighet.

1326 – Tag ringklockan, göm henne! Jag kunde glömma min pligt att vara ädelmodigare än du.

1327 Hagar tog klockan, som vid rörelsen gaf ett ljud, och Fiken Lång inträdde.

1328 – Du behöfs intet!tomtkonsekvensändrat/normaliserat lydde befallningen.

1329 Fiken gick.

1330 – För hvad du anklagas?tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade drottningen, hvars häftiga lynne vexelvis lugnade sig och åter flammade upp. – Är jag en fiskal, att jag skall gå till rätta med dig? Har du intet samvete, som anklagar dig? Måste jag säga dig, att du lupit ut i staden med rikets hemligheter, likasom du i morgse lopp ut med fabeln om moskoviten? Är du intet en enfaldig lemma starttaskakommentar, som ej har märkt en så grof snara? Jag försvarade dig mot rikskansleren i det, som vigtigare var, men det föll mig in att pröfva din tystlåtenhet, och du lät fånga dig som en gås. Det är för löjligt: läsa Tacitus och sqvallra med pigor!

1331 Jean Holm kan intyga, att när nådig fröken förtäljde om moskoviten, stod dörren till förrummet öppen efter rikskansleren, som gått nyss förut.

1332 Jean Holm? Undflykter! Berätta mig, hvad der står i min tänkebok för den 12 maj!

1333 – Intet känner jag nådig frökens tänkebok, men der måste ju en så hög drottning ha på hvarje blad skrifvit ordet rättvisa.

1334 – Hvad? Du blir lemma startinsolentkommentar, du, som lupit till Peder Wibe om natten med |308|stulet gods från mina hemliga anteckningar! Hvad bjöd han dig för denna kostliga nyheten? Mindre än jag kunde han intet bjuda dig. Hvad bjöd han, säg! Lofvade han att förmäla dig med en af Kristian IV:s bastarder? Han har ett dussin till disposition. Eller var det intet nog? Sålde du Sverige för högre pris? Bekänn, att han bjöd dig Danmarks krona|188| på venster hand! Huru kunde du vara så eländigt dum att svika min tjenst, der du har allt och får allt och förmår allt, för en sådan utlefvad gammal kung, som nästa år skänker dig bort åt någon af sina skallige amiraler? Gå, du duger intet ens till landsförräderska; du duger endast till en förrädares piga!

1335 – Är det mig nu tillåtet att tala?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Hagar, medan drottningen ifylde åt sig en vattenbägare ur karaffen så häftigt, att hälften af vattnet rann ut öfver nattduksbordet.

1336 – Tala! Bekänn! Var kort! Ännu har du ringklockan.

1337 – Törs jag fråga dagen och timmen, när hemligheten blef förrådd för det danska sändebudet?

1338 – Den 12 maj mellan klockan 9 och 12 på natten. – Kristina erinrade sig, att Wibes vid gränsen afskrifna depesch var daterad den 12 maj om aftonen, hvarför han då, och ej senare, måste fått kännedom om svenska rådets beslut. Tidigare kunde han ej heller ha erfarit hemligheten.

1339 Hagar eftersinnade. Hennes goda minne kom henne till hjelp.

1340 – Den 12 maj var en onsdag,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon, långsamt beräknande, likasom för att låta hvarje ord vittna för sig. – Nådig fröken hade varit i rådet på förmiddagen, spisade sent och red derefter ut att bese öfverståthållarens nya reglering af Drottninggatan. Efter aftonvarden lät nådig fröken sig föreläggas kartorna öfver lemma startDelawarefloden och nybygget Nya Sverigekommentar, hvarefter jag befaldes att för frökens behof anteckna det vigtigaste af de derifrån ingångna rapporterna. Klockan 11 på aftonen hade jag nåden lemna mitt utdrag färdigt i frökens egen hand, hvarefter fröken ännu en stund talade med jungfru Ebba om detta ärendet. Klockan var öfver half tolf, när fröken ringde och jag biträdde Fiken Lång vid afklädningen. Befaller nådig fröken att inkalla Fiken? Hon torde komma den qvällen ihåg, för att nådig fröken så sent lade sig.

1341 – Låt vara! Behöfs intet. – Och i den unga drottningens rörliga inre stredo motsatta känslor. Hon erinrade sig nu ända till minsta detalj af denna afton den 12 maj. Hon kände sig så öfverbevisad, som någonsin en anklagare kan vara, att hans anklagelse är falsk. Det|189| kännes förödmjukande att taga tillbaka sådana ord, och Kristina var icke den, som tålde en förödmjukelse. Men lika litet var hon den, som med uppsåt vidhöll en orättvisa. Den anklagade |309|måste få en upprättelse: hvilken? Hon teg några ögonblick. Hennes nya vrede vände sig mot anklagelsens upphof.

1342 – Sådane äro de! Vara kronans rådgifvare och intet mera tillförlitliga, än Jean Holm, som skickar 100 000konsekvensändrat/normaliserat moskoviter mot Stockholm! ... Du der, lägg ringklockan tillbaka på hennes plats. Det är intet dig hon skall kalla till förhör och ransakning.

1343 Hagar stälde ringklockan åter på nattduksbordet. Inom hennes fast slutna läppar rörde sig något, som sökte ord. Rolerna voro ombytta. Nu var askungen en prinsessa, och drottningen måste bedja henne om ursäkt. Hon bedrog sig. Var askungen en prinsessa, så förblef drottningen en drottning.

1344 Kristina stod der i sin hvita nattdrägt, med sitt upplösta hår och sina glänsande blå ögon, så kunglig som någonsin, räckande handen åt tjenarinnan att kyssa.

1345 – Stora portar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon, – vända sig ofta på små gångjern. Undra ej, om de stundom gnissla. Du är oskyldigt anklagad, du har att begära en nåd af mig.

1346 Rebellen kysste den framräckta handen: ett hjerteslag för, ett annat emot. Detta något, som sökte ord, lydde nu: jag begär ingen nåd, jag begär rättvisa. Men när orden fingo ljud, hade de fått en annan lydelse:

1347 – Jag begär nådig frökens lemma startorlofkommentar från tjensten.

1348 – Hvad?tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Kristina, åter uppbrusande. – Är du så högmodig, att du intet kan tåla ett oförskyldt ord? Har du redan fått nog af att vara så afundsvärdt lycklig, som du sjelf sade förr och som väl andra torde säga ännu? Har du fått nog af en plats vid min sida och en framtid af ära? Måste jag upprepa, att du är en stackars enfaldig gås, som med all din lärdom intet har lärt dig den yppersta af all visdom, konsten att lefva? Orlof från tjensten? Gå från min tjenst till juden, din morfar, innan du ens fått ett namn bland kristna? Gå från min tjenst till stjernorna, som intet vårda sig om att en fattig planet förgås, långt mindre att ett sådant litet stoftgrand, som du, strös ut i den tomma luften? Och gå från mig? Hvad är du utan mig?

|190|

1349 – Får jag med skyldig hörsamhet tala fritt, eller måste jag ljuga med trälars tunga?

1350 – Åt skogen med dina trälar! När har jag fordrat annat än sanning?

1351 – Nådigaste fröken, vredgas då intet, om en så stor kunglig ynnest och nåd, som mig vederfarits, tynger mig ned till platt intet. Jag tänker, det är ingen otack, det är hvarje friboren menniskas rätt att vilja vara något af sig sjelfvan, huru ringa de sedan vara må. Jag begär orlof för att jag vill visa mig värdig min nådiga frökens eget kungliga föredöme af ett frimodigt hjertelag |310|och intet vänta på befallning, der jag kan något göra eller någon tjena. Tör ock hända, att ovänner skola en annan lemma startresakommentar tränga mig ut ur frökens nådiga välbehag, och det är bättre, att jag nu går rättfärdigad, lycklig af frökens gunst, än att jag, när ovänner få öfverhand, afskedas i ogunst. Med nådiga frökens lemma startorlofkommentar vänder jag åter dit, lemma startdädankommentar jag kommit till denna stora äran. Presidenten Kurk tager mig gunstigt emot.

1352 – Och du vill hellre vara Kurks kammarpiga, än min hofjungfru?

1353 – Han har värdigats upptaga mig till sin fosterdotter.

1354 Kristina skrattade; ett kort föraktligt löje, som visade, huru litet hon kände sig smickrad af jemförelsen med en undersåte.

1355 – Gå,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon – du har från i morgon bittida orlof. Jag kan ej behålla dig mot din vilja. Du skall törhända ångra dig, men märk, att det då skall vara för sent. Den, som en gång burits af Jupiters örn och stiger af vid en grindstolpe, må ej tänka sig åter få fatt i örnens vingar. God natt.

1356 Hagar tog afsked med denna stela, ceremoniösa vördnadsbetygelse, som hon inlärt vid hofvet, och hade lagt handen på dörrvredet, när hon återkallades af en bland dessa hastiga lynnets skiftningar, hvilka stodo i en så sällsam motsägelse till Kristinas i öfrigt så energiska och bestämda personlighet.

1357 – Och skall du så gå, du, den tredje af alla qvinnor, som jag kunnat lida?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den unga drottningen med ett nästan vekt tonfall, som hos henne var mycket ovanligt. – Vet du väl, att denna dörr mellan oss betyder en lifstids farväl? Sätt dig, jag har något att säga dig.

|191|

1358 Hagar satte sig vid sin herskarinnas fötter på yllemattan. Rebellen stälde sig lemma starten gardekommentar, men kände sig vapenlös; han gaf sig; han var besegrad; ett ord hade afväpnat honom.

1359 – Du dumma unge,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Kristina – hvarför vill du rymma ifrån mig? Hvad ondt har jag gjort dig? Du kan reta mig, och jag kan skratta åt dig; ja, jag har nyss kunnat tro dig om hvad som helst, men hvad mer? Det blir godt igen. Det är dock något hos dig, som jag känner igen. Det är intet så med de två andra, som jag förr kunnat lida. lemma startPfaltzgrefvinnan, min fasterkommentar, hade jag kär, men hon var mig för husesam, och det är du sannerligen intet ett hår mer än jag. Ebba har jag ock kär; hon är dermed förnöjder och begär intet, som du, något derutöfver. Intet är det din lärdom, som likar mig bäst. Fastmer kommer det mig så för, att vore jag du, skulle jag tänka och spjerna som du. Der är den bortbytte prinsen hos dig, som hos mig. Hvarifrån har du honom? Har du bytt själ med den narren, din bror? Högmodig är du, det är jag ock, änskönt det låter så adeligt eller kungligt att kalla det stolthet. Ja, det går nu ej rätt ihop med bispens förmaning på himmelsfärdsdagen, men |311|hvart kommer en kung eller en drottning i verlden med ödmjukhet? Det är annat med dig; du har tagit emot en kindpust af fru Beata, berätta pigorna, och du har intet beklagat dig. Det kan du göra, jag kan det intet. Om sådant vederfores mig, måste jag dö eller döda min ovän. Nu ser du, Hagarille, det likar mig intet illa, att du är högmodig, efter du vet med dig, att du ej är som andra; det är allenast den uppblåsta grodan, som hennes likar så styggas vid. Men af mig är du skyldig att något fördraga. Jag är din öfverhet, jag har dragit dig vid håret uppför ett berg. Spjerna intet mot mig, ty huru högt du än klifver, öfver mig kan du intet klifva. Är du af Guds nåde friboren och ädelboren, så är jag af Guds nåde en drottning. Hvarför rymmer du?

1360 Hagar lutade sig mot sin herskarinnas hvita fållar och svarade:

1361 – Hvarför är jag icke nådig frökens hund eller katt? Då ville jag aldrig blifva lös från ett gyllene band. Men Gud har nedlagt i mig en fri ande, som rycker i banden. Nådig fröken säger: Utan mig är du intet. Det är något|192| i mig, som vill vara något för sig. Nådig fröken måste förstå det. Huru kan en vara så stor och göra andra till intet?

1362 – Har jag ej sagt, att du med alla dina böcker och stjernor är ett oförfaret, enfaldigt barn? Var stortänkt, det lider jag allra bäst, det är jag sjelf, men rusa ej ut i verlden förutan måttstock! Om du är intet mot mig, kan du vara mot andra den jetteflickan, som tog bonden med häst och plog i sitt förkläde och sade, när hon kom hem: Jag har hittat en tordyfvel! Var dermed förnöjd: din drottning är också en tordyfvel, men endast mot Gud.

1363 – Förlåt mig, nådig fröken, förlåt! Var mig huld, lär mig blifva så stor, som jag vill vara fri, och jag skall visa mig värdig min drottnings föredöme! Men förneka mig sjelf, ack, det kan jag ju aldrig ...

1364 Göken i förrummet galade midnatt. Kristina reste sig och var åter Sveriges drottning. Hon hade räckt handen till en försoning, och handen togs ej emot.

1365 – Som du vill,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon värdigt och lugnt. – Det är tid, att vi gå till hvila. Brådska ej med din flyttning. Låt Holm gifva dig en koffert för dina tillhörigheter. Din lön för månaden utfaller oafkortad. Min vagn skall föra dig till riksrådet Kurk. Jag önskar, att den frihet du åtrår må lända till din välfärd, och lemma startförblifver dig städse välbevågenkommentar. Godnatt!

|312|

22. Riseberga.

Du förstår lika litet kärleken, som du förstår sorgen.

1366 lemma startDen skandinaviska nordenskommentar historia vänder sig kring lemma startKristian II och Gustaf Vasakommentar såsom kring hakarne af en rörlig port. Dittills handlingskraft, öfvermakt söder om Sundet, svaghet och sjunkande norr om, derefter omvändt:|193| bragder och framsteg norr om, sjunkande stjernor söderom. Dertill tvedrägt på båda sidor, kufvad i Danmark, ändtligen kufvad äfven i Sverige. Norge låg skjutet i sank.

1367 Den folkkäre Kristian IV uppsteg med stormaktstankar på Danmarks thron, men bunden af adeln till händer och fötter. Lyckan har förliknats vid en qvinna: hon småler mot sina unge älskare och vänder de gamle ryggen. Kristian IV började som segrare och slutade som besegrad. Liksom Polens Uladislaus, var hans lott att släpa efter sig en massa bly och hejdas af den vid hvarje steg framåt. Konungen och hans rådgifvare voro slagne med en förunderlig blindhet. De hade ingenting lärt af sitt nederlag och svenskarnes segrar i tyska kriget. De fortforo att behandla Sverige såsom besegradt vid lemma startfreden i Knärödkommentar och väntade blott på lemma startett nytt Nördlingenkommentar för att fullfölja sin seger. Varnande vinkar kommo om svenska rustningar; ingen trodde dem. Peder Wibe föraktade Tungels rapporter, som en spejares försök att göra sig vigtig och utpressa penningar. Svenskarne, skref Wibe, vilja nog angripa, men våga det icke. Och så upplöste sig faran af den förrådda rikshemligheten efter hand i några diplomatiska noter, ett låtsadt vanmäktigt hot från svenska rådet och ett snäft afvisande svar från kung Kristians gunstlingar.

1368 Nils Tungel hade icke utan meriter blifvit upphöjd i adeligt stånd. Han var icke den simple landstjuf, som Peder Wibe föraktade, han var ett geni i sin tids ränksmidarekonst. Så väl förstod han igensopa spåren efter sina nattliga besök hos det danska sändebudet, att han förblef oantastad och den kanal, genom hvilken hemligheten rann ut, oupptäckt. Luften i rikskanslerens förmak kändes ej mer rätt ren, men Tungel var icke rådlös; han begynte från denna tid ställa sig in hos drottning Kristina med hemliga rapporter om det Oxenstjernska partiet.

1369 Hagar Rings oväntade återkomst hade påskyndat presidentens plan att förse henne med ett namn af gammal adel, som skulle underlätta förbindelsen med det förnäma Kurkska huset. En månad derefter var hon jungfru Ryning, adopterad af barnlöse riksrådet Erik Erikson Ryning och hans maka Maria Elisabeth Kurtzell. Det stod hårdt att i detta gamla stamträd, |313|som räknade nära frändskap med Trollar, Lilliehöökar och andra högättade slägter, inympa|194| en sådan vildstam, och föga lättare var det att dertill vinna riddarhusets samtycke. Alla presidenten Kurks antydningar om en hemlighetsfull slägtskap med adoptivdottern skulle varit förgäfves, lemma startderestkommentar icke drottningens växande inflytande kommit emellan. Kristina hade en gång satt sig i sinnet att göra hafvets irrande spån till adelig vederlike. Dertill hade Hagar Ring en upprättelse att fordra: drottningen inlade sitt kungliga förord för adoptionen; allt gick igenom.

1370 Hagar tillbragte senare delen af sommaren 1643 på Ryningska herresätet Riseberga i vestra Nerike, der fordom cistercienser-nunnornas kloster reste sig på den bördiga Edsbergaslätten. Drottningens kända ynnest, familjen Kurks protektion och hennes uppfostran vid hofvet banade väg för nykomlingen. Det var ett enkelt, gudfruktigt gammaldags hus, lemma start»långa böner och korta komedier», som Sofia Magdalena i en senare tid beskref hofvet i Köpenhamnkommentar. Seder och dagordning fortforo här, utan inverkan af Ludvig XIII:s tidehvarf, sådana de varit i århundraden tillförene. De förnämligare tjenarne fortforo att äta vid husbondens bord, husandakt förrättades morgon och afton, förutom bordsbönerna; ingen gudstjenst fick försummas i kyrkan. För hvarje syssla och hvarje ledighet var dagens timme noggrant bestämd; allt gick i en kretsgång, i hvilken blott årets tider gjorde en ändring. Lika enkla, lika regelbundna voro husbonde och matmoder i detta förmögna och ansedda hus. Riksrådet Ryning var en rättfram fältöfverste och sjöman, som tjenat sitt land med ära till lands och till sjös och som äfven vid rådsbordet, äfven som lagman i Sörmland, sade sin mening på en sjömans okonstlade språk. Hans sorg i lifvet var, att han ej kunde efterlemna sitt gamla lemma startsköldemärkekommentar, med dess silfverbjelke tvärt öfver ett blått och ett rödt fält, i arf åt en son. Hvartill dugde en dotter, om ej till att gifta bort åt en hurtig sjöman? Henne, som