Inledning

1 Zacharias Topelius skönlitterära verk på prosa författades för omedelbar tryckning i dagspressen, i första hand Helsingfors Tidningar och senare också andra blad. När han talade om dem var det oftast som noveller. De första är från 1842 och omfattar sällan mera än ett avsnitt, men småningom växte verken till utarbetade följetonger av varierande format. Antalet titlar blev med tiden långt över hundra. Efter att Topelius hade avgått som redaktör för Helsingfors Tidningar 1860 medverkade han i Stockholmstidningen Nya Dagligt Allehanda och när Helsingfors Tidningar upphörde 1866 också i Åbo Underrättelser och senare i tidningen Finland. Alla de kända verken med motiv från Sveriges och Finlands gemensamma historia under 1600- och 1700-talen mötte publiken först som tidningsföljetonger: »Kungens Handske» (1863), »Hertiginnan af Finland» (1850), »Fältskärns berättelser» (1851–1866) och »Planeternas skyddslingar» (1886–1888). De tre sistnämnda utkom i bokform genast efter följetongsversionen och är redan utgivna i Zacharias Topelius Skrifter (ZTS).

2 I utgåvan Noveller och kortprosa ingår de verk från 1840-talet till 1890-talet som inte redan har utgivits i ZTS.1Ett representativt urval om tolv verk utkom i ZTS IV, Noveller 2012 och ytterligare tre gjorde Hertiginnan af Finland sällskap i utgåvan ZTS V från 2013 (»Häradshöfdingen», »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»). Det är huvudsakligen fråga om verk som inte har mött publiken sedan mitten av 1800-talet. Utgåvan Vinterqvällar består av trettio titlar, de flesta tryckta första gången mellan 1845 och 1892. Topelius bearbetade dem på 1880- och 1890-talen och de utkom på Bonniers förlag under samlingstiteln Vinterqvällar. Denna inledning är gemensam för utgåvorna Noveller och kortprosa och Vinterqvällar.

3 Topelius författade verken i utgåvorna under en femtioårsperiod, mellan 1842 och 1892. I den sista delen av Vinterqvällar från 1897 ingår »Slump eller verldsstyrelse», som bygger på en dagboksanteckning av studenten Topelius från 1836, drygt sextio år tidigare. Han följde redan i tonåren aktivt med litteratur och andra konstformer, och satte sig in i samhällsutvecklingen, inklusive ekonomi och teknik, särskilt i Europa. Topelius mångsidiga intressen avspeglar sig i novellerna där han med humor och kritik granskar förlegade åsikter om kvinnors bildning, ståndssamhället, skolor, sociala missförhållanden samt intellektuell och kulturell trångsynthet i största allmänhet. Tidiga verk präglas i allmänhet av en större optimism, vilket framgår bland annat av konventionellt lyckliga slut, medan senare noveller oftare mynnar ut i resignation. Topelius hade förmågan att formulera sig lättillgängligt också för mindre vana läsare än tidningarnas vanliga publik, som utgjordes av utbildade män i medel- och överklassen. Han är en övertygad förespråkare för medborgarsamhället och var från början inställd på att både underhålla och undervisa läsekretsen, som genom novellerna hade möjlighet att leva sig in i Finlands och Sveriges historia, påminnas om medborgerliga dygder eller se sig själv i en skrattspegel.

4 I novellerna är Topelius en klarsynt iakttagare, även om hans idealism och religiositet färgar åsikterna. Utan att blunda för den ofördragsamhet han på äldre dagar visade i förhållande till nya världsåskådningar och nya strömningar i litteratur och konst ska sägas att han, med samtidens måttstock mätt, var frisinnad i synen på sociala frågor och samhällsförhållanden. Särskilt de senare behandlar han i både tidningsartiklar och noveller. Han efterlyser våningshus, gatubelysning och bättre vägar. Moderna kommunikationer fascinerade honom genomgående. Han skrev länge med fjäderpenna, men övergick av tidsbrist till stålpennor. I Topelius fall är det betecknande för både tidsspannet och intressevidden i författarskapet att denne vän av fjäderpennan uppmärksammar järnvägen, ångfartygen, fotografiet och fonografen i verken.

Topelius och den samtida pressen

5 Topelius blev tidningsredaktör i unga år, 1842. Det var som tidningsman och redaktör för Helsingfors Tidningar han först blev en offentlig person. Yrkesrollen och de yttre villkoren för pressen i Finland under 1840- och 1850-talen styrde i stor utsträckning hans författarskap, inte minst den skönlitterära prosan. Den delen av författarskapet kan på sätt och vis betraktas som underordnad Topelius journalistiska gärning. Han började skriva prosaberättelser för Helsingfors Tidningar med ambitionen att fylla ut spalterna med noveller som behandlade förhållanden och företeelser i Finland och alltså utspelade sig på egen botten. Med tiden och redaktörens tilltagande skicklighet blev novellerna ett dragplåster som bidrog till att göra Helsingfors Tidningar till landets mest lästa tidning. Anmärkningsvärt nog stod redaktörens namn inte utsatt i tidningen och varken hans artiklar eller de skönlitterära verken var signerade – det gällde givetvis inte enbart Helsingfors Tidningar.

6 När Topelius inledde karriären var Helsingfors Tidningar en av sammanlagt sju tidningar i Finland, alla svenskspråkiga. Tre utkom i Helsingfors, två i Åbo, en i Borgå och en i Vasa, vanligen med två nummer i veckan.2Den officiella tidningen, Finlands Allmänna Tidning (FAT), utkom redan under 1830-talet med sex nummer i veckan. Tidningarna hade fyra sidor och omfattade därmed ett halvt tryckark. Satsytan för en sida motsvarar mer eller mindre en A4 till storleken. Inte bara formatet var litet, upplagorna var också små. Helsingfors Tidningar hade 1842 en upplaga på 717 exemplar, det officiella organet Finlands Allmänna Tidning 925 ex. Som jämförelse kan nämnas att Helsingfors Tidningar nio år tidigare utkom i 527 exemplar, Finlands Allmänna Tidning i drygt 900 och Helsingfors Morgonblad, där J. L. Runeberg då var redaktör, i 329 ex. När Topelius slutade som redaktör, med utgången av 1860, var upplagan för Helsingfors Tidningar 2 356 exemplar, och tidningen var med god marginal den största i Finland.3Uppgifter om upplagorna 1842: Päiviö Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 330 ff.; 1833: ibid., s. 327 ff. Mera om Helsingfors Tidningar och Topelius anställning i inledningen till Noveller, ZTS IV, avsnittet »Helsingfors Tidningar» (s. XVI ff. i den tryckta utgåvan). Den hade också vuxit ansenligt i format och var, namnet till trots, inte en utpräglad lokaltidning. Två tredjedelar av läsarna fanns i provinsen, en tredjedel i Helsingfors.

7 Topelius var länge tidningens enda redaktör. Det var först när tidningens små sidor med två spalter blev större och från 1854 fick tre spalter, som Erik Oskar Edlund inträdde i redaktionen. I likhet med Topelius själv medverkade han på deltid åren 1856–1857 och från 1860, när tidningen började utkomma med tre nummer i veckan.4Magister Edlund (1824–1871) var amanuens vid Universitetsbiblioteket sedan 1856 (Carpelan & Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828, 1925, s. 169).

8 Finland hade blivit ryskt storfurstendöme 1809, med – i huvudsak – bibehållen svensk lagstiftning. Tryckfriheten reglerades med direktiv fram till 1829. Efter Nikolaj I:s tronbestigning fick Ryssland en ny censurförordning 1828 och en motsvarande förordning för Finland utfärdades året därpå. Den gällde till 1865 och omfattar alltså hela den tid Topelius var verksam som tidningsredaktör. I enlighet med förordningen granskades alla tidningar och litterära verk före tryckning, vilket innebar preventiv censur. (Som jämförelse kan nämnas att Sverige hade retroaktiv censur, den s.k. indragningsmakten som existerade till 1844.) Också utländska tidningar och importerade böcker granskades i Finland innan de fick – eller inte fick – spridas och säljas.5För en koncis framställning om censurförhållandena under perioden, se Lars-Folke Landgrén, »Censuren i Finland 1809‒1919» 2015, s. 53‒59. I Helsingfors var censorerna ofta universitetslärare på 1830- och 1840-talen. Senare handhades presscensuren av tjänstemän som kamreren i postdirektionen C. A. Sanmark och ledamoten i pressöverstyrelsen Ludvig Heimbürger.

9 Nyhetsförmedlingen var långsam och inskränkt av censuren. Förordningen var inte påfallande sträng, det var begränsningarna i sig och den inkonsekventa tillämpningen som beredde redaktörerna mest problem. Tidningarna kunde inte kritisera de lokala myndigheterna och allra minst de centrala. Tidvis rådde förbud att meddela utrikesnyheter, om de inte först hade stått i den officiella tidningen. I början av 1840-talet förbjöds tidningarna att publicera tjänsteutnämningar före Finlands Allmänna Tidning – det här minskade de andra bladens nyhetsvärde, i synnerhet Helsingfors Tidningars som hade satt en ära i att nya utnämningar kunde läsas först i den. Vad återstod då för pressen att diskutera och trycka? Skolfrågor, utbildning och bildning, skildringar av natur och folkliv, reseskildringar, litteratur i vid mening, inklusive underhållning i form av översatta följetonger. Det var här Topelius upptäckte en nisch; han formulerade ett ambitiöst program, där han ratade den översatta underhållningslitteraturen och ersatte den med egen produktion. Helsingfors Tidningar skulle bli »en sammanhängande novellistisk skildring af vårt land och våra seder och idéer, speciellt af de Helsingforsiska».6Topelius, »Helsingfors Tidningars Chrönika», 244.135, pag. 15 (Topelius paginering), 377 (arkivpaginering).

10 Som tidningens enda anställda redaktör hade Topelius möjlighet att manövrera någorlunda självständigt inom det begränsade rörelseutrymmet. Årgångarna på 1840-talet visar att han prövade sig fram på olika sätt, i fråga om vilka ämnen han kunde ta upp och i fråga om hur han kunde formulera sig. I bägge avseendena hade han att, utom censuren, förhålla sig dels till tidningens ägare Gustaf Otto Wasenius, dels till läsarna. Wasenius ville inte ha krångel med censuren och senare ville han inte utvidga tidningens format, men i övrigt bör han ha varit nöjd med Topelius insatser. Helsingfors Tidningar blev en god affär för dem båda, tidningens upplaga växte och annonserna strömmade in. Topelius fick på egen begäran lönen bunden till upplagan redan 1843. Det vittnar inte bara om ett gott självförtroende, det dementerar också hans påståenden om sitt dåliga huvud för affärer.7Talrika exempel finns i förlagskorrespondensen i samband med diskussioner om honoraren, se Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare, utg. av Carola Herberts ZTS XX:1.

11 I början av Topelius redaktörskap hade en stor del av det redaktionella innehållet i Helsingfors Tidningar en skönlitterär prägel. Topelius lade under skolåren i Uleåborg grunden till en omfattande skönlitterär beläsenhet.8Se avsnittet »Förutsättningar för författarskapet» i inledningen till Noveller, ZTS IV, s. XXIII ff. i den tryckta utgåvan. Som tonårig student i Helsingfors läste han både inhemska dagstidningar och de utländska tidningar han kom över. Sedan övade han sig på att imitera tidningsprosan i den handskrivna tidningen Ephemerer som utkom under loven.9De två första årgångarna Ephemerer (av fyra bevarade) är utgivna av Carola Herberts och Laura Mattsson, Ephemerer. Zacharias Topelius första tidning 2006. Som nybliven redaktör för Helsingfors Tidningar fick han utländska tidningar av konsul Wasenius och tillhölls att översätta lättsmält innehåll. I början åstadkom han »korta och obetydliga bitar eget, men stökade desto flitigare i de utländska tidningsbuntarna».10Topelius beskrivning av debuten som redaktör i Självbiografiska anteckningar 1922, s. 74 ff.

12 De skönlitterära inslagen i tidningarna var ingen specialitet för pressen i Finland, tvärtom. Fiktionsprosan var överallt ett viktigt vapen i konkurrensen mellan tidningarna, och Topelius hämtade inspiration både i den kontinentala och i den svenska pressen. Franska tidningsredaktörer placerade redan i början av 1800-talet korta notiser, anekdoter, charader och annonser separat – ofta nere på sidan – och kallade avdelningen följetong. Småningom började ordet följetong beteckna förhållandevis korta recensioner av teaterföreställningar och böcker m.m., och betydelsen utvidgades till skisser, dags- eller veckokrönikor och kåserier. Teaterkritikern och krönikören Jules Janin i Journal des débats blev stilbildande och började tillsammans med sina kolleger kallas följetonister. En svensk Janin är Oscar Patric Sturzenbecker eller Orvar Odd, som Topelius rentav polemiserade med. Följetong i betydelsen fortsättningsberättelse blev i slutet av 1830-talet ett begrepp i fransk press och slog snabbt igenom också i Sverige.11Dag Nordmark, »Liberalernas segertåg» 2001, s. 81 ff. – Sturzenbecker hade inte låtit sig imponeras av Runebergs episka dikter och Topelius uppretades till en temperamentsfull motattack i »Sturzenbechers Sex Föreläsningar», Helsingfors Tidningar 22/11 1845. Alexandre Dumas d.ä., Balzac och Eugène Sue producerade följetongsromaner i snabb takt, liksom Dickens i England och i Sverige Almqvist, August Blanche och något senare Emilie Flygare-Carlén. I Helsingfors Tidningar lanserade Topelius alla undergenrer av journalistisk eller skönlitterär prosa som ursprungligen sorterade under begreppet följetong: recensioner, krönikor, skisser, kåserier och skönlitterär prosa som småningom växte till fortsättningsberättelser. Om denna lokala anpassning av genrer och motiv framhåller Maija Lehtonen att Topelius importerade teman och typer från europeisk romantik och planterade om dem i Finlands litteratur.12Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius’ berättelser» 1990, s. 77.

13 Efterfrågan på underhållande litteratur ledde till att enskilda följetonger spreds över nations- och språkgränser i lokala översättningar innan lagstiftning om litterär upphovsrätt blev internationellt bindande. När Topelius hade blivit känd drabbades han ofta av pirattryck i svenska dagstidningar och andra publikationer, inte enbart i Finland och Sverige utan också i USA.13Bl.a. gick icke närmare preciserade avsnitt av nästsista eller sista cykeln av Fältskärns berättelser som följetong i såväl Nerikes Allehanda som en tidning i Kalmar, tryckta efter Helsingfors Tidningar (Albert Bonnier–Topelius 11/12 1866 i Brev, ZTS XX:1). Om ett eftertryck i USA av Fältskärns berättelser på initiativ av veckotidningen Gamla och Nya Hemlandet i Illinois konstaterar Bonnier: »Tyvärr lära vi svårligen ega något medel att hindra detta tilltag – det enda vore ’en protest emot förfarandet’ till den kraft och verkan en sådan kunde hafva. Vill Du sända mig en sådan, så skall jag vidare befordra den – anser Du besväret onödigt, så låta vi den vara» (i brev till Topelius 26/3 1881). Flera dikter och tio kapitel i Boken om Vårt Land pirattrycktes i Helsingfors för en läsebok 1886, se avsnittet »Boken om Vårt Land och Svenska Folkskolans Vänner» i inledningen till utgåvan Naturens Bok och Boken om Vårt Land, utg. av Magnus Nylund under medverkan av Håkan Andersson, Pia Forssell och Henrik Knif, ZTS XVII, s. XLIII f. i den tryckta utgåvan. Till mångfalden genrer bidrog ytterligare att Topelius dikter ofta ingick i Helsingfors Tidningar innan de utkom i de tidiga diktsamlingarna.14Av de sammanlagt 152 dikterna i Ljungblommor I–III (1845, 1850, 1854) hade 87 tryckts först i Helsingfors Tidningar. Topelius närmaste förebild här var Runeberg, som blev redaktör för Helsingfors Morgonblad 1832 och lät en betydande del av innehållet i den andra samlingen Dikter (1833) ingå i tidningen innan samlingen utkom.

Genrernas mångfald

14 Det är svårt att genrebestämma Topelius prosa, bl.a. för att genregränserna i den är minst sagt flytande och för att definitioner av genrer har förändrats över tid ‒ det gäller i synnerhet novellen.15För en presentation av betydelsen som Topelius och hans samtida inlade i ’novell’ och ’följetong’, se avsnittet »Noveller» i inledningen till utgåvan Noveller, ZTS IV, s. XVIII ff. i den tryckta utgåvan. Jfr också förläggaren Bonniers och Topelius korrespondens sommaren 1873, nedan. Det tidigaste inslaget i denna utgåva är »Ett minne af Åbo brand», som stod att läsa i Helsingfors Tidningar den 12 januari 1842. Stycket kan inte gärna kallas novell, inte heller med 1800-talets måttstock. I tidningens årsregister över innehållet för 1842 har Topelius placerat det under rubriken »Noveller, Historiska berättelser m. m.». Clas Zilliacus betecknar »Ett minne af Åbo brand» som en berättande artikel.16Clas Zilliacus, »Till Löjtnant Leopold i Grusien. Tidningen som öppet brev» 1985, s. 130. Det är välfunnet, även om samtida redaktörer använde artikel om mycket mera omfattande alster, som vanligen delades upp på flera nummer av de små tidningarna.

15 Det är viktigt att minnas att Topelius inte gjorde stor boskillnad mellan fakta och fiktion, han använde både icke-fiktiva och fiktiva inslag för opinionsbildning och kunskapsförmedling. På det sättet nådde han flera kategorier läsare.17Se avsnittet »Läsekretsen» i inledningen till Noveller, ZTS IV, s. XVI ff. i den tryckta utgåvan. Valet att inom ett enskilt verk eller i en serie sammanhängande verk blanda skönlitterära partier med sakprosa var medvetet. Skälen kunde vara retoriska, för att övertyga läsarna, eller pragmatiska, för att locka nya läsare och hålla kvar de gamla, eller för att avleda censorns uppmärksamhet. Hur som helst har brokigheten ställt utgivarna inför svårigheter när materialet i Helsingfors Tidningar har fördelats mellan olika utgåvor. Principen är att Topelius egna titlar och verkhelheter respekteras. Det medför att de kåserande Helsingforskrönikorna i det som eftervärlden kallar Leopoldinerbrev (1843–1854) och sviten »Getingar» (1844–1845) ingår i utgåvan av publicistiken. Å andra sidan föreligger samtliga conturteckningar här, i utgåvan av noveller och kortprosa, även om enskilda avsnitt snarast är resebrev eller diktanalyser.18När hela sviten conturteckningar avses, eller delar av den, används conturteckningar; i fråga om enskilda titlar Conturteckningar.

16 Conturteckningarna ingår i Helsingfors Tidningar 1842 och 1843, det första året med sex numrerade delar mellan januari och oktober. Därtill kommer »Halmgubben. En julnovell», där personer och miljö är de samma som i flertalet av conturteckningarna. Under 1843 författade Topelius ytterligare tre, under den gemensamma titeln »Nya Conturteckningar». Clas Zilliacus – och före honom Valfrid Vasenius – har understrukit att conturteckningarna är det mest anmärkningsvärda i tidningens novellistiska innehåll 1842.19Zilliacus, »Till Löjtnant Leopold i Grusien. Tidningen som öppet brev» 1985, s. 130, Vasenius III, s. 35. Valfrid Vasenius omfattande levnadsteckning Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning I–VI utkom 1912–1930. Till den refereras med författarnamn och del. I dem investerar Topelius sin beläsenhet, sina författarambitioner, sina planer och förhoppningar för tidningen och viljan att engagera och aktivera läsekretsen. Beläsenheten och ambitionerna syns inte minst i mottona och de ganska förnumstiga fotnoterna. I conturteckningarna lanserar han en samtalande syskonkrets som binder samman de olika och ibland väsensskilda delarna.20Se även avsnittet »Conturteckningar» i inledningen till Noveller, ZTS IV, s. XXI ff. i den tryckta utgåvan och Pia Forssell, »Ramberättelser och samband i Topelius prosa» 2019, s. 152–156. Den yttre miljön är en prästgård med omgivningar som påminner om Nykarleby där Topelius växte upp, dock utan att staden nämns vid namn. Språkröret Henrik börjar med att raljant småpratande insistera på att unga kvinnor ska intressera sig för samhällsfrågor och aktuella händelser, och fortsätter med en analys av Runebergs verk där han utgår från Julqvällen. I följande del berättar Henrik om några studenters vindlande resa från Helsingfors norrut genom Nyland till Tavastland och det finska insjölandskapet. Så här långt har Topelius genremässigt använt sig av familjeromanens idyll och diskuterat kvinnobildning, levererat analytisk litteraturkritik och författat ett resereportage. Sedan följer en skräckromantisk skiss i den unge Almqvists anda, där kärlek, vansinne och död föregås av högläsning för folket ur Kalevala. I de tre första conturteckningarna är det Henrik som huvudsakligen för ordet, i den fjärde alternerar han och vännen Ernst.21»Conturteckningar» I–IV, 22–26/1, 9–16/2, 16–23/3 och 11–14/5 1842.

17 Från nattstämningarna i den fjärde conturteckningen går Topelius till midsommarfirande i den femte, i det fiktiva brevets form. I den sjätte conturteckningen är tonen igen allvarligare. Här är det pietismen som Topelius ägnar en försonlig framställning. Den pietistiska väckelsen var förhållandevis vanlig bland allmogen, men just i trakten av Nykarleby spred den sig också bland borgerskapet i början av 1840-talet och ledde till upprivande familjekonflikter och avklippta vänskapsband. De nyomvända, som ofta var relativt unga, fördömde de konventionellt vanekristnas livsstil och vice versa.22Om väckelsens sociala följder i familjen och lokalsamhället, se Sofia Topelius brev till sonen oktober 1842–1845 i Brev. Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna utg. av Eliel Kilpelä under medverkan av Mats Dahlberg, ZTS XX:2. – Julnovellen »Halmgubben» är en glad idyll där Henrik och systrarna är några år yngre och Topelius dels får skämta med julförberedelserna, dels njuta av att beskriva julfirandet.

18 Conturteckningarnas Henrik har lånat sitt namn av Topelius gode vän Henrik Backman som dog oväntat sommaren 1842. Det dämpade Topelius lust att fortsätta dem, och när han i alla fall återupptog sviten 1843 valde han att inleda med ett slags kort prolog för att motivera att planerna var ändrade och tonen en annan:

19 [...] Väl må jag med Almqvist bekänna, att äfven jag velat utsträcka min hand att fånga något af de azuriska ämnen, som sväfva öfver menniskornas hufvuden, och jag hade önskat att i lifvet förkroppsliga en åsigt, som varit mig kär, en åsigt om den rätta qvinnobildningen inom medelklassen och inom det egentliga folket. Denna tanke blef måhända uttalad, men ej genomförd, emedan, innan jag hann till punkt dermed, hela min verldsåskådning omkastades och min blick öfver lifvet irrade bort öfver detaillerna till det stora hela allena. [...] Men den tid kommer nog, då hon åter framträder som person och verlden dykar upp ur sin försänkning i Gud; dock är menniskan då ej mer densamma som förr, ej heller verlden omkring henne. Ty det är försoningen, att enskildheterna bestå, dock genomträngda af det hela och medvetna af att de äro ett dermed. Så har jag nu kommit till den punkt, att jag åter erinrar mig mina förra utkast, dock såsom ett förgånget lif. [...] Om jag än vaknat i klarhet och sällhet, har jag dock mina fordna dunkla drömmar kära – aldrig skall jag förakta dem.23»Nya Contur-teckningar» 5/4 1843.

20 »Nya Conturteckningar» fortsätter med en beskrivning av den fiktiva pastorsfamiljens resa till sonens magisterpromotion 1840. Den resan hade Topelius också gjort samma år, och han återanvänder i »Huru Herr Henrik kuskade himlavagnen till Helsingfors» sina dagboksanteckningar från juli 1840.24Jfr dagboksanteckningen från juli 1840 med reseskildringen i »Nya Contur-teckningar» 1843; dagboken: »men vattenandarna skrattade åt oss med plaskande röster, och länge ljöd deras dånande löje genom skogarnes dunkel lik en aflägsen åska i wåra öron. Obs. – oförvägenhet i hög grad – en pojke klättrar längs klipporna ned på sidan om fallet – lägger sig ungef. vid dess midt ned på en sten och dricker – troligen för att bli sedd och beundrad af oss – det var väl en vanlig sak för pojken men ej för oss.» »Nya Contur-teckningar»: »Men traktens oförvägna piltar, för hvilka vanan betagit det herrliga både dess fasa och dess skönhet, klättra ut på klipporna, huka sig ned och dricka ur fallet. Och vattenandarna skratta åt dem med plaskande röster och länge ljuder deras dånande löje genom skogarnes dunkel, lik en aflägsen åska, i vandrarens öron.» Topelius, Dagböcker, ZTS XX, 7/7 1840 (s. 1006 f. i den tryckta utgåvan) resp. »Nya Contur-teckningar» 8/4 1843. De två återstående delarna av sviten är mera följetongsmässiga på ett vedertaget sätt, med sensationer och passioner, skeppsbrott och olycklig kärlek. I den förra får Henrik både kontemplera den sublima anblicken av havet i storm och resolut rädda en sjökapten och hans familj från ruin och fattigdom. Till skillnad från de flesta tidigare conturteckningar som saknar lokalisering rör man sig här från Umeå till Vasa, där geografiska namn som Gaddens klippor, Vasöuran och Björkö ger lokalfärg.

21 I det sista avsnittet av sviten berättar Henrik om hur han och hans älskade Augusta avstår från varandra. Hon gör det för att gifta sig med en välbärgad man och därmed trygga sina föräldrars ålderdom, han för att rivalen är hans bästa vän. Men före det hinner Henrik rädda kvinnan från en säker död på vägen från julottan när han med sin resepistol skjuter hennes häst som skenar ut med släden på bräcklig is. När Henrik har kommit till slutet av berättelsen spelar systern på hans begäran Beethovens pianosonat op. 54, där böljorna i tonsättarens »milsdjupa verldshaf stiga och sjunka», och låter honom återuppleva sin sorg.

22 De här stora känslorna och de sensationella inslagen kombinerar Topelius med vardagliga bilder av julbrådska där Henrik i förbifarten ger systrarna tips om ny litteratur. De dramatiska händelserna föregås av julottan och av en kärleksfullt utpenslad beskrivning av kaffebordet på julmorgonen:

23 Golfvet i salongen var så alldeles betäckt af grönsvartbruna mattor, att ej en tilja fick lof att visa sig, och i det öppna skänkskåpet stod det nyss skurade silfret så ståteligt i sällskap med den äfven så fejade äkta servicen, den der med gullkanterna och namnchiffret på. Och midt på golfvet framför den nytända brasan stod kaffebordet med den röda Rörstrandsservicen och den breda hundraåriga silfversnäckan, och i korgen rodnade blygsamt den raraste hvetbrödsbulla, men för Maries räkning lågo der ett par olyckligt degiga julkusor, dem hon nödvändigt velat baka åt sig sjelf som lärospån. Ljus stodo i alla fönster, ty det var sed att fira den högste konungens födelsedag med illumination.25»Nya Contur-teckningar III» 23/12 1843.

24 Parallellt med conturteckningarna författade Topelius fiktionsprosa av flera andra slag. Han lanserade deckargenren och gentlemannadetektiven i Finlands litteratur (i »En Natt och En Morgon» från 1843), kåseriet i t.ex. »Flyttfågeln» (1842) och »Korgen» (1843). Förväxlingshistorier är »Dubbelmannen» (1843) och »Maskeraden» (1844). Element av skräck förekommer i »Askonsdagsbruden» (1842) och »Månskenet på Klippan» (1844) medan »Bruden» (1846) är en renodlad skräcknovell. Brottslingens psykologi uppmärksammar Topelius i »Två Quällars Äfventyr» (1845), »Vargen» och »Vedergällningens dag», båda från 1846, »Pikku Jussis död» (1847) och den kvinnliga brottslingen personifierad av Lisette Hallström i »Gamla Baron på Rautakylä» (1849). »En Roman om Romaner» (1849) driver med både romangenren och romanläsarna.

25 Under de första åren på Helsingfors Tidningar använde Topelius mer eller mindre samtida motiv för novellerna. Första gången han integrerar ett historiskt och ett fiktivt motiv är i »Häradshöfdingen» (1846), där handlingen utspelar sig under Gustav III:s ryska krig.26Se avsnittet »De historiska motiven» i inledningen till Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, ZTS V, s. XXXI f. i den tryckta utgåvan. På 1850-talet gick »Hertiginnan af Finland» och »Fältskärns berättelser» som följetong i Helsingfors Tidningar och det var närmast pauser i den senare, eller problem med censuren, som gav anledning till att andra verk alternerade som följetonger. Topelius tidiga kulturhistoriska skildringar är knutna till den gustavianska epoken: »Drottning Sophia Magdalena» (1848) och »Gamla Baron på Rautakylä» (1849). Här ska dock framhållas att även om baronen är en både gammal och utlevad gustaviansk hovman – intrigen i novellen bottnar i en konflikt från 1788 och åren därefter – så återberättas händelserna 1788 i novellen där handlingen på nu-planet utspelar sig 1841. I Topelius populära dramatisering »Efter femtio år» (med premiär 1851) gestaltas hovlivet 1788 i en prolog, vilket kan ha bidragit till missförståndet att novellen hör till Topelius historiska skildringar. T.ex. säger Erik Ekelund att Topelius inledde sin historiska diktning »med en berättelse från den gustavianska tiden, Gamla baron på Rautakylä». Ekelund upplyser i alla fall också om att Topelius vid sidan av Fältskärns berättelser och andra, »mindre berättelser med tema ur Finlands historia» även använde sig av samtida motiv. Johan Wrede uppmärksammar inte noveller med aktuella motiv utan konstaterar att Topelius »av inhemskt historiskt stoff [skapade] medryckande följetonger i sin tidning» och nämner »Gamla Baron på Rautakylä» som den första av dem.27Ekelund, Finlands svenska litteratur 2 1969, s. 193 resp. 196 och Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324. Både Ekelunds och Wredes presentationer av Topelius författarskap är översatta till finska och ingår i Suomen kirjallisuus III 1964 resp. Suomen kirjallisuushistoria 1 1999. Matti Klinge kallar »Gamla Baron på Rautakylä» Topelius första roman, men noterar att den inte är historisk. Han lyfter fram följetongens moraliska budskap som förebådar den kritik av upplysningen som Topelius senare utvecklade.28Klinge, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer 2000, s. 171. Pentti Paavolainen räknar dramatiseringen till Topelius samtidsmelodramer och visar på aktuella frågor som Topelius tar upp (också i följetongen): synen på gustavianer och Anjalamän, kvinnans juridiska ställning, jordägoförhållanden och ståndscirkulationen.29Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater – reflektioner över Topelius dramatik» 2019, s. 190 ff.

26 Topelius får i allmänhet generöst med utrymme i litteraturhistoriska översiktsverk, men presentationerna av prosaverken lägger för ensidigt tyngdpunkten vid de historiska. Karl Warburg menar att Topelius »sörjde för sin följetong med historiska berättelser» av vilka Fältskärns berättelser tillhör »den svensk-finska prosans mest folkkära alster», medan Otto Sylwan visserligen noterar att Topelius »har prövat samtida motiv», men understryker att »de historiska berättelserna äro givetvis hans egentliga insats».30Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:1 1915, s. 470 och Sylwan, Svenska litteraturens historia II 1919, s. 511. – Sylwan fortsätter om de historiska berättelserna att de »framför allt [är] en utmärkt läsning för ungdomen, en gåva av hög rang för Sverige icke mindre än för Finland». Innan Bengt Holmqvist i Den svenska litteraturen kommer in på Fältskärns berättelser konstaterar han att Finland inte tidigare hade frambragt en så mångsidig talang som Topelius, »en överflödande produktiv poet. Han skrev också en lång rad historiska noveller och romaner».31Holmqvist, »Runeberg och romantiken i Finland» 1989, s. 136. I rättvisans namn ska sägas att noveller där handlingen utspelar sig på 1820-talet eller 1830-talet måtte ha tett sig historiska redan för läsarna av Vinterqvällar på 1880-talet. Verken med historiska motiv har varit överrepresenterade i senare upplagor och det har bidragit till den skeva bilden av prosan. Det är först i denna utgåva som både novellerna med samtida motiv och de med historiska utkommer samlade.

27 En motivkrets för sig utgör natur- och årstidsbetraktelser på prosa i Helsingfors Tidningar mellan 1849 och 1855. Den första är »Höstmörkret» (17/11 1849), som Vasenius läser i sammanhang med att Österrike krossade en resning i Ungern med effektiv hjälp av Ryssland sommaren 1849.32Vasenius III, s. 347–351. Följande är »När våren kom ändå till slut» (19/5 1852), där titeln ger intrycket av att författaren inte har kunnat besluta sig varken för ordföljd eller för ordval. Den förlamande sorg och hopplöshet som början av betraktelsen förmedlar föranleddes främst av lingvisten Matthias Alexander Castréns död vid 38 års ålder.

28 Under det pågående Krimkriget ingick fem betraktelser i tidningen 1854 och två 1855: »Midsommarklarheten i norden» (28/6 1854), »Augustimånskenet» (9/8 1854), »När hösten kommer» (30/8 1854), »När Julen kommer» (23/12 1854), »Nyårsaftonen» (30/12 1854), »Huru hösten målar» (10/10 1855) och »Den första vintern» (1/12 1855). I den första ägnas de ljusa nätterna en odelad uppmärksamhet. Topelius kallar den nordiska sommarnattens ljusförhållanden för »nattens förklaring» och citerar avslutningsvis Franzén: »O, det eviga nalkas ej blott ditt hjerta med känslor; / Se, för ditt öga jemväl glimmar en stråle deraf, / Glimmar ur allt hvad du ser mest skönt; och de skönaste syner / Både på himmel och jord äro blott vatten och ljus».33Franzén, »Ljuset och vattnet, eller geniets ursprung», Samlade dikter. Första bandet 1867–1868, s. 266. I »Augustimånskenet» ställer Topelius södern och norden mot varandra. Finnen är kroppsligt trög, men andligen går »en djup längtans fläkt genom hela hans lynne». Det är närmast en schaman eller runosångare som Topelius frammanar här.

29 »När hösten kommer» utgår också från längtan och saknad, men Topelius byter perspektiv och inkluderar världspolitiken i naturbetraktelsen. Här finns ett fredspatos som utgör en balanserande kontrast till »Den första blodsdroppen», den starkt upprörda dikt som tillkom efter en drabbning vid Vitsand utanför Ekenäs mellan två engelska fartyg och rysk-finska trupper den 20 maj 1854.34»Den första blodsdroppen» och utgivaren Carola Herberts kommentar i Övrig lyrik, ZTS III.

30 Och nu kommer hösten så efterlängtad, så kär, som han kanske ännu aldrig varit för Finlands folk. Denna sommar i all sin herrlighet, sitt ljus, sin yppiga grönska, han var dock i hela sin skönhet tung och bekymmerfull. Midt i vårens löften slog det hårda oförskyllda kriget ned som en hagelskur öfver böljande sädesfält [...] Nu kommer hösten, den fordom fruktade, och säger till oss: min makt är mäktigare än flottorna på hafven. [...] I, som i nattens rytande storm plägat knäppa edra händer i bön för dem som äro ute i fara och nöd, bedjen icke i år för edra egna, bedjen för edra fiender, när ett nödskott höres i sjön, ty då gäller det dem, och de äro menniskor och kristne som I, och de hafva mödrar och makar, som I, och borta på Britanniens eller Frankrikes kuster klappar måhända för dem ett älskande hjerta i nattens enslighet. Ingen hämd, ingen bitterhet må komma i edra hjertan under höstens nattliga storm; beklagen deras lott, som måhända med en tår i sitt öga kämpat mot er, och skulle någon af dem kastas redlös af vågen emot den främmande stranden, så glömmen allt, utom mensklighetens stora gemensama pligt der en like är i nöd.

31 Ja nu kommer hösten med vårens anletsdrag, ty han kommer med hoppet om en lugnare bättre tid. När sedan vintern bygger den fasta muren kring hela vår strand, står kriget stilla, svärdet är tvunget att stickas i slidan, folken i öster, vester och söder längta efter fred [...] Frid öfver hösten. Änskönt han är stormarnas årstid, skall han bringa en önskad ro; änskönt han är mörkrets tid, skola hopp och ljus gå upp genom skuggorna.35»När hösten kommer» 30/8 1854.

32 I »När Julen kommer» ställer Topelius ljuset mot mörkret. Naturens predikan handlar i Norden vid jultiden om det symboliska i Jesu födelse: en ny tid börjar när ljuset och livet återvänder. Julen som barnens högtid får särskild mening av att Topelius inte skildrar »den glada erfarenheten af en jul för barnen inom familjerna» som han låter förstå att envar av läsarna har.36»När Julen kommer» 23/12 1854. I stället utmynnar betraktelsen den här gången i ett reportage om julfesten i den småbarnsskola (för närmare 90 barn mellan tre och sju år) som Fruntimmersföreningen i Helsingfors upprätthöll. – »Nyårsaftonen» börjar i skämtsam sagostil, med månen som bjuder på en resa ut i världen som om det var den enklaste sak: »Slut dina ögon, sade månen, stäng portarna till din kropp och låt din tanke hänga sig fast vid min luftiga stråle. Din tanke, du narr, är ju ditt riktiga sjelf ...». Under resan bevittnar berättaren förnöjsamheten i kojan, tomheten i balsalongen, det ekande dånet av »lankasterkanonen» och oron på hemmafronten.

33 Budskapet i alla dessa betraktelser handlar om förtröstan och hopp, ofta i religionens form eller i årstidernas växlingar från köld och mörker till ljus och värme. Naturen och gudstron hade från början fått generöst med plats i Topelius diktning, men mera i lyriken än i prosan. Betraktelserna 1854–1855 är speciella i avsaknaden av intrig och sedvanliga novellmotiv, medan det pågående kriget däremot är direkt eller indirekt närvarande. Topelius hade därtill motgångar på ett personligt plan. Efter utnämningen till e.o. professor och tryckningen av »Den sista blodsdroppen» i mars respektive maj 1854 kritiserades han av liberala kretsar i Helsingfors och av svensk press för att ha sålt sig till tsaren.37Uttalanden i svenska tidningar återges av Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 264 f., bl.a. »Topelius [...] förnedrat sin annars tämligen aktningsvärda skriftställaretalent med det mest vidriga smicker och nästan förgudning af den kejserliga sjelfherskaren». Kriget och dess inverkan på samhället i stort och smått går inte an att analysera i ett krigförande lands press, men naturens fenomen och årstidernas växlingar kan inte censureras. Clas Zilliacus konstaterar härom i inledningen till Ljungblommor att censuren måste »läsa efter bokstaven, och mot naturens cykliska gång hade den svårt att ingripa».38Zilliacus, »Inledning», Ljungblommor, ZTS I, s. XXXIV i den tryckta utgåvan.

Arbetsekonomi

34 Topelius använde sig av olika arbetsekonomiska grepp som repliker och replikskiften, återanvändning av motiv eller situationer och återkommande typer eller personkonstellationer. I dagböckerna från 1830-talet återger han ofta samtal med korta stickordsartade repliker, många gånger med citattecken bara i början och i slutet av ett replikskifte. Replikerna ger intryck av ett mnemotekniskt knep, ett hjälpmedel för att återkalla situationer. Novellerna innehåller ofta repliker och replikväxlingar som snabbt och effektivt presenterar personer och situationer för läsarna och driver handlingen framåt. Rappa replikväxlingar eller bara sidfyllnad är vanliga i romaner från 1840-talet, från Paris mysterier (Sue) och Greven av Montecristo (Dumas d.ä.) till Gabrièle Mimanso (Almqvist), Pål Värning (Emilie Flygare Carlén) och Första älskarinnan (Blanche). Greppet kan för Topelius del studeras t.ex. i novellerna »Vattenmärket» (1846), »Drottning Sophia Magdalena» (1848 och senare), »Vincent Vågbrytaren» (1860) och »Tant Mirabeau» (1863). Möjligen kan Topelius någon gång ha använt sig av knepet att fördela korta repliker per rad för att fylla ut tomrummet när censorn hade strukit en artikel. Däremot honorerades han inte per rad under redaktörsåren. Senare blev följetongerna mångordigare, vilket kan bero på s.k. radskriveri.

35 Topelius användning av repliker i novellerna kan inte knytas enbart till berättarekonomi. Romaner och följetonger behövde inte läsas i ensamhet, de kunde lika väl uppläsas i sällskap. Topelius omtalar högläsning i familjen eller hos umgängesvännerna i dagboken.39T.ex. den 17 januari 1837: »I skymning las jag högt om monsieur Tardif som alltid sade mieux vaut tard que jamais och che va piano va sano och altid kom ¼ timme för sent.» Monsieur Tardif är titeln på en komedi av Eugène Scribe. Långt senare, sommaren 1872, högläste familjen Topelius Fältskärns berättelser – och upptäckte en mängd tryckfel (Topelius–Bonnier 6/10 1872, Brev, ZTS XX:1). Han visste hur publiken i familjekretsarna var sammansatt: av barn i olika åldrar och av ett par generationer vuxna med olika intressen och skillnader i åsikter och bildningsnivå. Det gällde att fånga intresset hos alla, och replikskiften ger extra liv åt framställningen och gör den lättare att läsa högt. – Topelius strör ofta in anekdoter i novellerna, anekdoter som inte alltid verkar helt motiverade. Han kan ha gjort det med tanke på de lyssnare som gillade handfast komik men inte nödvändigtvis uppskattade långa utläggningar om slagordningar eller politiken under frihetstiden, eller romantiska tirader.

36 Som tidigare har framgått kunde dagboken bidra med material, mer eller mindre direkt. Topelius bevittnade t.ex. en eldsvåda i oktober 1839, och drygt tre år senare återanvände han beskrivningen i »Den Gamla Rocken. (Saga från Helsingfors lifvet)». Skildringar av eventuellt anlagda bränder hade inte passerat censuren, så jämfört med novellen kommer hans journalistiska talanger mera till sin rätt i dagboksanteckningen.

37
Dagboken för den 18 oktober 1839	»Den Gamla Rocken», HT 23/11 1842
Här var den grannaste tafla jag i min dar har sett. – Den himmelshöga lågan, de tornlika rödglödande och nakna eldstäderna, den hesperidiska trädgården med dess mångskiftande löf, den till flera tusental kringstående folkmassan, den svartblå himlen, den blådimmiga månan genom röken, eldskenet i sjön, reflexionen på stränderna och de hvita tornen i staden, dertill den ovanliga tystnaden, afbruten endast af eldens sprakande och förnyade rop efter vatten! vatten! [...] Studenten Petterson satt som en eldgud främst på gafveln af det tredje rucklet i 4 timmars tid, och öste vatten så länge tills huset var räddadt. – Detta såg Thesleff och nu berättas att P. skall få guldmedalj och 300 Rubel. – Annars var det ett allmänt rykte att hela tutten var påtänd; och jag hörde sägas att röken ej vore så tjock om ej så många prussackor der satt klippingen till. – Men 2 flottister slogo ihjäl sig och den tredje blef illa massakrerad vid släckningen.	Det var en vacker tafla, denna vådeld vid Thölö. [...] Men ute vid brandstället bildade den himmelshöga lågan, rökstoderna, de tornlika, rödglödande, nakna eldstäderna, den hesperidiska trädgården med dess mångskiftande, höstliga, bleka löf, den till flera tusental kringstående folkmassan, den svartblå himlen, den blodröda månen genom röken, eldskenet i sjön, reflexionen på stränderna, på husen och på Nicolaikyrkans höga hvita torn, hvars gyllene klot glänste klarare än månen, och dertill natten, lugnet, tystnaden, afbruten endast af eldens sprakande och förnyade rop efter vatten! vatten! [...] [Robert skyndade] till det intressantare släckningsarbetet, hvarvid han, timtal trotsande lågorna, främst på kammen af det närmast hotade huset, oupphörligt tömde de vattenämbaren, man räckte honom, dels öfver väggen nedanföre, dels öfver sin egen rykande och stekta person.

38 Det är inte bara för »Den Gamla Rocken» och »Huru Herr Henrik kuskade himlavagnen till Helsingfors» som Topelius har använt dagböckerna som underlag. För »Det första Ångfartyget i X» (1842) har han anlitat skildringen i dagboken i augusti 1838, medan »Slottet Treffen i Illyrien» (1844) är baserad på en daganteckning nyårsaftonen 1840.

39 Episoderna ur dagboken är exempel på återanvändning. Andra exempel är återkommande typer i persongalleriet, t.ex. kombinationen ung man ur överklassen och tjänare från underklassen är vanlig (Bertelsköldar och deras trogna vapendragare i fyra generationer, Lennart Croneld och korpral Durk i »Kungens Handske» från 1863 samt prästen Erland Stjernkors och drängen Josua i »Pastorsvalet i Aulango» från 1867). Diametralt olika syskonpar är bröderna Torsten och Gösta Bertelsköld i Fältskärns berättelser (och Gösta Bertelskölds sonsöner), systrarna Littow i »Gröna kammarn på Linnais gård» (1859) samt bröderna Josua och David i »Källan i Ljungars skog» och »Ljungars Vapen» (1862). Topelius återanvänder masscener där en mobb med eller utan goda skäl är uppretad och hotfull. Förutom i »Hertiginnan af Finland» (1850, 1881) och varje cykel i Fältskärns berättelser förekommer masscener i »Guldspöket» (1857), »Medusas Hufvud» (1864), »Pastorsvalet i Aulango» (1867) och Planeternas skyddslingar (1889). Resor återkommer särskilt ofta, där pratsamma skjutsbönder underhåller en nykomling på orten med lokalt skvaller (»Pastorsvalet i Aulango»), eller där resenärer med- eller motvilligt svetsas samman av resans vedermödor, som i ramberättelsen till Sägner i dimman (1882).

40 Uppslagen sinade inte för Topelius, men han hade ibland uppenbart svårt att gripa sig arbetet an. Modern varnade honom upprepade gånger för »monsieur Tardif», d.v.s. för att skjuta upp arbetet och vara ute i sista minuten.40T.ex. »Monsieur Tardiff måste du aldeles afskeda eljest kan han göra dig stor förtret. Nå nu tycker du väl att Mamma predikat nog långt ...» och: »fram för alt kör Tardiff på porten». (Sofia Topelius–Topelius 1/1 1842 resp. 30/4 1843 i Brev, ZTS XX:2). En måndag morgon kl. 7 bekände han för fästmön att han inte visste »hvad jag skall sätta på tidningen i dag.»41Topelius−Emilie Lindqvist 7−8/5 1843. Tidningen utkom visserligen först vid middagstiden på onsdagen, men eftersom censorn granskade text i form av redan lästa korrektur måste detta vara färdigt ett dygn innan tidningen förelåg tryckt.42Före 1847 räckte det med att lämna in ett korrektur hos censorn kvällen innan, d.v.s. 18 timmar innan tidningen kom ut vid middagstid dagen därpå (Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 75). Från 1847 krävde censuren att avdrag av det rättade korrekturet av tidningsnumret lämnades till censorn ett dygn före utgivningen (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 171). Följetonger skulle företes censorerna som fullständig text i form av korrigerade spaltkorrektur, men såväl korrespondens som inadvertenser i texten visar att Topelius ofta producerade avsnitten efter hand.43Ett exempel på det är Topelius fråga till censorn J. M. af Tengström på en odaterad biljett om ett markerat parti av en följetong får införas, vilket visar att Tengström inte hade läst hela den ifrågavarande novellen (se kommentaren till »Vargen», Noveller, ZTS IV, s. 313 i den tryckta utgåvan).

41 Om Topelius rent konkreta arbetsmetoder berättar dottersonen Paul Nyberg att han vanligen satt och skrev långt in på natten vid ljuset av en eller två talgdankar. »Han ville inte utbyta dem mot de modernare stearinljusen, emedan han var road av den lilla omväxlingen att då och då med ljussaxen snoppa av veken på talgljusen.» Han höll länge fast vid gåspennan, men bytte ut den mot stålpennan »för den besvärliga och tidsödande formeringens skull».44Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 240. Topelius kedjerökte under arbetet, först pipa och sedan cigarretter, vilket ledde till att ungkarlsrummen vanligen var »helt dimdunkliga af tobaksrök».45Topelius–Emilie Lindqvist 7/2 1845. Topelius slutade inte röka efter att ha gift sig. På ett sent fotografi ses han vid skrivbordet på Björkudden med en cigarrett i handen.

Motiv

Folket, folk och tjänstefolk

42 Under Topelius verksamma år skapade fennomanins ideologer föreställningen om det finska folket: en allmoge djupt rotad i ett etniskt och kulturellt homogent bondesamhälle. Ideologerna, oftast akademiker med bakgrund i den bildade klassen, ville mobilisera allmogen i skapandet av en nation och en gemensam nationell kultur. Litteraturen var epokens effektivaste medium för ideologisk opinionsbildning.46Jyrki Nummi, »Finlands mö och landskapet» 2019, s. 103 f. Nummi framhåller att rollerna i »det här skådespelet författades av representanter för den bildade urbana medelklassen och de intellektuella, som ansåg det som sin uppgift att tala med folkets röst och uppträda som medlare och ombud mellan staten och folket». Eftervärlden har lyft fram Topelius insatser, vid sidan av Runebergs, för att etablera bilden av det finska folket som segt, envist och tåligt lidande. Hur uppstod bilden och hur förankrad är den i författarskapet?

43 Nästan samtidigt som Topelius blev tidningsredaktör började han utarbeta systematiska geografiska och historiska beskrivningar av Finland för bildverket Finland framställdt i teckningar. Avsikten med bildverket, som utkom i häften 1845–1852, var att i ord och bild beskriva landet för dess invånare, och här finns början till Topelius idealiserade bild av det finska folket. Han beskriver oftast typer, inte individer, och det gäller särskilt allmogen. Under arbetet med bildverket fick han beställning på en läsebok för elementarskolorna och folkskolan som då började planeras. Boken om Vårt Land, med Topelius emblematiska bilder av folket, utkom visserligen först 1875, men han planerade innehållet och formulerade det pedagogiska konceptet redan på 1850-talet.47Sammanfattningsvis är det finska folket överlag gudfruktigt, arbetsamt, ihärdigt, härdat och starkt, tåligt, försakande, livskraftigt, tappert och stridbart, trofast, långtänkt och senfärdigt, frihetsälskande, vetgirigt och kunskapsälskande (kapitlet »Om Finlands folk», Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 254 i den tryckta utgåvan). Boken om Vårt Land lästes av generationer skolbarn och ingår i ett gemensamt kulturarv som delvis lever kvar. Den första delen av läseboken, Naturens Bok, utkom 1856. Då hade Topelius redan presenterat en idealiserad bild av folket för en barnpublik, i »Björken och stjernan» och »Pikku Matti».48Båda i andra samlingen av Sagor som utkom 1852. Sagorna intogs senare i Läsning för barn del 3 (1867) resp. 4 (1871).

44 Topelius ambition i läseböckerna är att alla, barn och vuxna oberoende av samhällsklass, ska känna såväl framtidstro och stolthet över fosterlandet som vilja att bidra till att det utvecklas och förkovras. Till skillnad från den finskideologiska fokuseringen på den finske bonden som representanten för folket räknar Topelius med ett folk som utgörs av olika etniciteter med olika språk. Det är i det gemensamma arbetet för fosterlandet som ett folk uppstår.49Ambitionen är implicit i bildverket och framträder särskilt tydligt i Boken om Vårt Land, ZTS XVII, kapitlen »Om Finlands folk», »Om vårt lands grundlagar» och »Om samhället och styrelsen», s. 253 ff., 470 ff. och 475 ff. i den tryckta utgåvan. Att split söndrar medan enighet bygger upp är en återkommande tanke också i de skönlitterära verken med historiska motiv. När Topelius presenterar folket som ett positivt identifikationsobjekt lyfter han fram bonden som odlar landet och soldaten som försvarar det. I följetongerna motsvaras de av män som Aron Bertila och de äldre generationerna Larssöner i Fältskärns berättelser, bonden och knekten Stefan i »Ungdomsdrömmar» (1879) och alla orubbligt kungatrogna soldater i Gustav II Adolfs, Karl XII:s och Gustav III:s arméer. – Karaktärerna i novellerna är ändå sällan företrädare för det idealiserade folket, utan framstår snarast som folk i allmänhet, den medelklass som Topelius bäst kände till.

45 Gunnar Castrén uppmärksammade tidigt att folket i Topelius verk är en heterogen skara som geografiskt representerar hela landet, och de sociala lagren är lika omväxlande. Castrén räknar upp hungrande folkmassor, fattiga fiskare, nackstyva bönder, driftiga borgare, fattiga studenter, akademiska celebriteter och högborna aristokrater. Tydligast avtecknar sig de unga: Vincent Vågbrytaren, Isak Alanus, fröken Drifva eller Ester Larsson, även om varken de eller Bertelsköldarna framstår som typiskt finska.50Gunnar Castrén, »Finlands folk i Topelius’ verk» 1918, s. 354 ff. I novellerna, i synnerhet samtidsnovellerna, är representanter för medelklassen vanliga: studenter, handelsmän, hovrättsauskultanter och andra jurister, (under)officerare, en och annan präst, en arkitekt, godsägare och tjänstemän. Adeln är också företrädd, synligast som officerare och ämbetsmän, med några enstaka hovmän i Fältskärns berättelser, »Kungens Handske» (1863) och Planeternas skyddslingar (1889). Skalan av yrken visar på det intresse Topelius hade för medelklassens aristokrati, en ståndscirkulation som byggde på kompetens och inte på börd. Adeln framstår i samtidsnovellerna som ett obsolet stånd.51Jfr början av »Gröna kammarn på Linnais gård». De välbärgade är inte genomgående hederliga. Ekonomiska oegentligheter, spekulation, skuldsättning och hasardspel förekommer och frågor om arv tilldrar sig stort intresse.52Förskingring i »En spritterny Händelse» (1846), spekulation i »Hvita frun i Hälla» (1866), skuldsättning m.m. i »Maskeraden» (1844) och »Kalkylerna» (1848), missbruk av tjänsteställning för egen vinning (utan att Topelius använder så juridiska formuleringar) i »Uppbördsskrifvaren» (1846) och »En af de Sju» (1848), hasardspel i »Vedergällningens Dag» (1846) och »Guldspöket» (1857). Motivet ekonomiska oegentligheter i krigstid återkommer i »En Natt och en Morgon» (1843), »Salig Fänrikens Tofflor», »Guldspöket», Fältskärns berättelser och »Kungens Handske» (1863). Arv eller andra ekonomiska förväntningar behandlas i »Slottet Treffen i Illyrien» (1844), »En dags vexlingar» (1845), »Lyckans Jagt» och »Salig Fänrikens Tofflor» (båda från 1847), »Gamla Baron på Rautakylä» (1849), »Guldspöket»/»Det gyllene spöket» (1857/1880) och »Pastorsvalet i Aulango» (1867). Jukka Sariola som har analyserat tidig skräckromantik i Finlands litteratur noterar också intresset för arvsfrågor (Salonkien aaveet 2007, s. 112).

46 Högreståndskvinnorna uppträder mest i egenskap av männens döttrar, hustrur eller andra familjemedlemmar, alltså roller som kvinnor var hänvisade till. Däremot är de ofta centralgestalter i novellerna, vilket kan avläsas redan i titlarna: »Amalias gåfva», »Askonsdagsbruden», »Herminas Bekännelser», »Trollkarlens Dotter», »Lindanserskan», »Bruden», »Den vackra Celias öde», »Drottning Sophia Magdalena», »Hertiginnan af Finland», »Augustas Hallon», »Vernas rosor», »Brita Skrifvars», »Fröken Drifva» och »Tant Mirabeau».

47 I novellerna förekommer representanter för de lägre samhällsklasserna vanligen som tjänstefolk i prästgårdarna, herrgårdarna och hos städernas borgerskap. Det är oftast personer i underklassen som gör sig skyldiga till våldsbrott, även om medelklassen här representeras av hushållerskorna Lisette Hallström i »Gamla Baron på Rautakylä» (1849) och mamsell Apollonia Durin i »Pastorsvalet i Aulango» (1867). De två hushållerskorna framställs som den personifierade ondskan.53Kriminaliteten i överklassen representeras av en falskspelande furste i »Vedergällningens dag» och en likaså falskspelande adelsman i »Gröna kammarn i Linnais gård», t.o.m. hans grevetitel är oäkta. – Städernas arbetare och deras behov av ordentliga bostäder och vettig fritidssysselsättning uppmärksammade Topelius i artiklar, men arbetare finns sällan i den skönlitterära prosan. Landsbygdens obesuttna förekommer i enstaka fall som idealiserade fattiga.54Sebastian Köhler nämner att Topelius (i Fältskärns berättelser) lyckas inlemma överklassen i folket, men inte den lägsta samhällsklassen, de obesuttna (se inledningen till Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. XXXVII f. i den tryckta utgåvan). En sådan är rotehjonet Kirkko-Kajsa i »Kirkko-Kajsa eller följderna af att somna i kyrkan» (1847). En annan kvinna av folket är spåkvinnan Kierola mor i »Drottning Sophia Magdalena» (1848) – Topelius värderade båda karaktärerna högt, högre än läsarna sannolikt har gjort och gör.55Vasenius omtalar inte »Kirkko-Kajsa eller följderna af att somna i kyrkan» i någon av de sex delarna i Topelius-biografin. »Drottning Sophia Magdalena» och den senare »Drottning Sofia Magdalenas örhängen» (1869 och 1881) tog han överhuvud inte med bland novellerna i Samlade Skrifter, trots att alla andra i Vinterqvällar ingår där. Topelius däremot tar upp både Kirkko-Kajsa och drottningen (men inte Kierola mor) bland det trettiotal fiktiva gestalter han nämner i den »Aftonsaga» där han tar farväl av läsarna i det sista numret av Helsingfors Tidningar (30/11 1866).

48 Mera minnesvärda kvinnogestalter är Brita Skrifvars (1858), Inkeri i »Källan i Ljungars skog» (1862), Dordej i Planeternas skyddslingar (1889), samt de läkekunniga Brita Smeds i fjärde cykeln av Fältskärns berättelser och Lisu Penttula i »Lindanserskan» (1882). Brita och Lisu hör till det fåtal som kan kallas yrkeskvinnor, vid sidan av kvinnor i handelshusen som själva bedrev affärer, hushållerskor, guvernanter och hovfröknar eller motsvarande.

49 Allmogemännen och de obesuttna är företrädda av skjutsbönder och enstaka andra som sällan framträder till sin fördel. De är framförallt tröga i både tanke och handling. Som exempel kan nämnas bönderna i »Huru Herr Henrik kuskade himlavagnen till Helsingfors» (1843) och »Den Farliga Natten i Loftet» (1845), torparen i »Salig Fänrikens Tofflor» (1847), den sällsynt förtegne skjutsbonden i »Toholampi» (1850) eller Josua i »Källan i Ljungars skog» (1862). Undantag är de snabbtänkta och okonventionella drängpojkarna Sippa i »Hvita frun i Hälla» (1866) och en annan Josua, i »Pastorsvalet i Aulango». Allmogemän kan vara avsigkomna på olika sätt som i »Skattgräfvarne» (1842), »Månskenet på Klippan» (1844) eller »Vikingens Graf» (1849).

50 Män av folket som skildras positivt, men inte överdrivet idealiserat, finns i »Den Gamle Lotsens Minnen», »Den gamle kardmakaren» och »Chronometermakaren» – alla från 1843. Till dem hör också väktaren Vik i »Den Gamle Beckbrännaren» (1845). Trogna tjänare förekommer i »Vargen» (1846), »Gamla Baron på Rautakylä» (1849) och inom militären där de representeras av ryttaren Pekka i första cykeln av Fältskärns berättelser och Istvan i den fjärde, tillsammans med kornetten Jack i »Vernas rosor» (1856) och korpral Durk i »Kungens Handske» (1863).

51 Den iögonfallande skillnaden mellan dikternas och barnlitteraturens idealiserade folk och motpolerna i novellerna visar att Topelius anpassar graden av idealisering efter genrerna, mera i dikter och i de didaktiska verken för barn, mindre i följetongsprosan. Novellerna författade han inte bara för, utan även om »de bildade klasserna», eller den högre medelklassen. Snart blev han dock medveten om att publiken inte inskränkte sig till den, utan bestod av flera sociala skikt. Då slutade han i stort sett med att förlöjliga enkelt folk som inte förstår främmande ord och lät inslagen på franska i huvudsak ge tidsfärg åt skildringar av 1700-talet. Däremot fortsatte han, kanske för dynamikens skull, att beskriva trög landsbygdsbefolkning i motsats till beslutsamma ungdomar i medelklassen.56Ett tidigt exempel är »Påsk-Äggen» (1845), i Noveller, ZTS IV. Han fortsatte också att karikera medelklassens män och kvinnor, som föräldrarna i »Tant Mirabeau» (1863) och den groteska madam Dahlman i »Guldspöket» (1857).

52 Topelius ambivalenta hållning i skildringen av folket framgår särskilt tydligt i »Utkast till en biografi öfver torparen Matti Kalevanpojka» (1859). Den tillkom samtidigt som han kämpade med utformningen av stoffet i Boken om Vårt Land, men skiljer sig milsvitt från läsebokens sega och trumpna tavastlänning Matti. Av Topelius landskapstyper har läsebokens Matti, som är kommen till jorden för att röja sten, blivit en finsk arketyp.57Kapitlet »Om Tavasterne», Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 255 ff. i den tryckta utgåvan. Jyrki Nummi visar i avhandlingen Jalon kansan parhaat voimat (1993, passim) hur Väinö Linna använder Topelius typiska tavastlänningar och karelare i både Tuntematon sotilas (Okänd soldat 1954 resp. 1955) och trilogin Täällä Pohjantähden alla (Här under Polstjärnan 1959–1962). »Utkast till en biografi öfver torparen Matti Kalevanpojka» är en motsvarighet till Dalins Sagan om hästen. Matti råkar ut för den ena motgången efter den andra och utgör en ganska slät figur. Till sist kommer Topelius ihåg idealet och kastar in en slutmening som ska försona framställningen dittills, även om slutklämmen inte är reservationslös: »Gud välsigne Matti Kalevanpojka. Med alla sina fattiga fel är han i botten en bra karl, och det är mer än hvad man kan säga om alla torpare.»58»Utkast till en biografi öfver torparen Matti Kalevanpojka» 8/10 1859. Ironin här drabbar både Matti och den föreställda godsägare som kunde tänkas yttra repliken.

53 I det förhållandevis sena verket »Ungdomsdrömmar» från 1879 framställer Topelius nästan genomgående karaktärerna starkt idealiserade. I ett brev till Bonnier den 3 april 1879 beskriver han »Ungdomsdrömmar» som ett slags prolog till Fältskärns berättelser. Handlingen utspelar sig mestadels i Finland mellan hösten 1615 och sommaren 1617. Mest uppmärksamhet ägnas åt Gustav II Adolfs resor i Finland och lantdagen i Helsingfors vintern 1616, men med användning av en katolsk agent för Sigismund visar Topelius på ömmande sår sedan det s.k. klubbekriget, inbördeskriget i slutet av 1590-talet, och hertig Karls påföljande hårdhänta räfst. Samhällsklasserna är väl representerade, börjande med kungen. Syskonen Kjerstin Fleming och hennes bror Klas spelar viktiga roller, och det gör också dåvarande kyrkoherden i Ekenäs Sigfrid Aronus Forsius och biskopen i Åbo Ericus Erici. Borgerskapet saknar individualiserade representanter, men här finns fiskare och bönder med familjer, knektar, adelns tjänstefolk och t.o.m. en vallflicka.

54 Topelius tar upp allmogens utsatthet för orättvisa uppbörder och militärens övergrepp. När några knektar förgriper sig på fridsamma nybyggare är det en underofficer från Livland (Baltikum) som inte har hållit manskapet i styr. Den finske adelsmannen Klas Larsson Fleming ställer inte bara allt till rätta, författaren låter honom något ohistoriskt reagera på att balttysken misshandlar folket.

55 Är det så I åtlyden kunglig majestäts stränga order att fara varligt fram på genomtågen? Ni och edra gelikar bären skulden för att landet utarmas och folket besvärar konungen med ständiga klagomål. Ned med vapnen! Jag skall låta hålla en krigsrätt, så att det sjunger eder om öronen. [...] – Jag hade väl lust att veta hvem som tager sig en sådan myndighet mot kunglig majestäts och kronans folk, – genmälte nu lansknektarnes anförare i en ton, som skulle vara hotande, men som förrådde en oangenäm öfverraskning.

56 – Jo, jag känner dig jag, din långbente, liffländske ulf; jag vet, hvar du lärt dig sådana seder mot folket. Du slåss icke illa i hederlig strid, men hemma har du vuxit upp vid slafpiskan. Rätta dig, sergeant Rolf Müller! Du talar med din förman.

57 Och konungens kammarherre, öfversten Klas Hermansson Fleming till Willnäs, afkastade sin snöiga kappa, framträdande i skenet från härden med krigarens stolta hållning. Hans gestalt var af medellängd, men kraftfull och bredaxlad.

58 Husbonden på hemmanet är den avdankade knekten Stefan, som har tjänat Gustav Vasa, Erik XIV och Johan III, och bär motgångar tåligare än Job. Han berättar för Fleming att torpet han brukade hade bränts av både hertig Karl och danskarna, varpå han flyttade till ödemarken i Lojo och började om. »Herren gifver nog sol och regn, frostår och goda år; misslyckas ett, så svälta vi en tid och börja på nytt.» Då yttrar Klas Fleming till systern: »Jag har hört talas om en dold kraft, – sade han, – som gör, att ett folk kan bära stora bördor utan att digna. Länge har jag trott, att denna kraft legat i armar af jern och under krigarens brynja. Nu förstår jag det: här är den kraften.»59»Ungdomsdrömmar», citaten 21/4 1879; Topelius förtydligar textstället i Vinterqvällar 1881: »... här är denna kraft och dess namn är tålamod». Syskonen Fleming är historiska personer födda på 1590-talet och barn till Lars Hermansson Fleming, inte till Herman Fleming. Klas Fleming var aldrig överste, han gjorde karriär som sjöofficer och blev amiral. Uttalandet visar på Topelius vilja att frammana en nationell solidaritet över ståndsgränserna.

59 Mest idealiserad, också i »Ungdomsdrömmar», är Gustaf II Adolf. Han försonar finnarna med konflikterna i det förflutna och de gör med glädje vilka uppoffringar som helst för honom. Sigfrid Forsius uppträder i »Ungdomsdrömmar» i rollen av en vis och påfallande ödmjuk åldring. Kontrasten till den omvittnat grälsjuke och egensinnige historiske Forsius är stor.60Topelius skildring av Forsius kan jämföras med Sten Lindroths artikel om denne i Svenskt biografiskt lexikon. Mjäkigheten upphör dock när Forsius konfronteras med den katolske agenten. Deras uppgörelse – en motsvarande äger rum mellan agenten och Ericus Erici – påminner om Johannes Messenius och jesuiten Hieronymus sammandrabbning i Fältskärns berättelser. Forsius förekommer också i dikten »Finlands öde» från 1859, han får ett kapitel i Boken om Vårt Land och har en inte oviktig roll i Planeternas skyddslingar. Det är astronomen Forsius som Topelius är fascinerad av och använder i verken, bortsett från att kyrkoherden Forsius döper de föräldralösa tvillingarna i upptakten till Planeternas skyddslingar.

60 En epok som Topelius gång på gång återkommer till är den gustavianska och särskilt Gustav III:s ryska krig 1788–1790. Här finns motsättningen mellan å ena sidan konspirerande officerare i Anjalaförbundet, å den andra orubbligt kungatrogna finska soldater. I de tidiga verken från 1840-talet och så sent som 1856 är personskildringen inte det minsta idealiserande, utan snarast karikerande. Efter början med den burleska historien »Häradshöfdingen» från 1846 anspelar Topelius på kriget och Anjalaförbundet i »Salig Fänrikens Tofflor» 1847 och i »Gamla Baron på Rautakylä» 1849 medan »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» 1856 utspelar sig under kriget. Den förra varierar Törnrosa-motivet, i den senare får kriget mera utrymme men det patriotiska inslaget är ganska påklistrat. I »Kungens Handske» från 1863 kulminerar däremot kungatroheten och såväl patriotismen som patetiken är fullt utvecklade – men också skildringen av smuggling, mutor och annan ekonomisk brottslighet på båda sidor av den svensk-ryska gränsen i Savolax på 1700-talet. Samtidigt vimlar berättelsen av de vältecknade typer som Topelius gör av bipersonerna. Inledningen, med rubriken »Om Gustaf III:s minne i Finland», är välkänd för att Topelius där presenterar sin historieuppfattning och sin syn på hur historien skall skildras. Det sker inte genom detaljkunskaper och årtal, det som Topelius kallar registerhistoria, utan med bejakande av inlevelse och ideal, som hos Geijer och andra som känner »mensklighetens stora hjerta klappa i tidehvarfven».61Om Topelius historieuppfattning och bakgrunden till den handlar det brett upplagda kapitel som Matti Klinge med hänvisning till Michelet kallar »Historien är återuppståndelse», Idyll och hot 2000, s. 156–[174]. Topelius återvände till den gustavianska epoken en sista gång i den föga uppmärksammade »Hvita frun i Hälla» 1866.

61 Det är anmärkningsvärt att prästerskapet, som spelade en central roll både i lokalsamhällena och som stånd på riksplanet under de sekler Topelius skildrar, får relativt litet uppmärksamhet i verken, och då ofta av negativt slag. I novellerna från 1840-talet uppträder sorglösa unga präster som problemlösande privatdetektiver i »En Natt och en Morgon» (1843) och »Vargen» (1846). I den förra novellen är kyrkoherden död, i den senare ålderdomssvag. Den prästman som dyker upp i slutet av »Gamla baron på Rautakylä» (1849) visar närmast på Topelius intresse för social mobilitet: han har gjort präst av adelsmannen Richard von Dahlen. I Fältskärns berättelser (1850- och 1860-talen) står jesuiten Hieronymus i en klass för sig. Av lutheranerna är kaplanen Johannes obetydlig, biskopen (Johannes Gezelius d.ä.) obarmhärtig och prosten, riksdagsmannen och mutkolven Bertel Larsson ohederlig.62Johannes förekommer i fältskärns fjärde berättelse (1650-talet) och femte (1680-talet), Gezelius i den femte och Bertel Larsson i fjortonde och femtonde berättelserna (1770-talet).

62 Porträttet av den katolske biskopen Arvid Kurck i »Källan i Ljungars skog» och »Ljungars Vapen» (1862) är ibland aningen raljerande men övervägande positivt och respektfullt. »Pastorsvalet i Aulango» (1867) som utspelar sig på 1850-talet, alltså i samtiden, är däremot en uppgörelse med både kyrkan som institution och ett i alla avseenden korrupt prästerskap. Det är bara huvudpersonen Erland Stjernkors som tar kallet på allvar, men så skildras han också som en reformator eller rentav en Kristusgestalt (se nedan). Topelius låter honom fördöma ytligt konventionell religiositet och s.k. brödpräster som söker sig till rika pastorat för utkomstens skull, utan att beakta kyrkans och församlingens behov. I ett samtal med domkapitlets representant tar Stjernkors avstånd från unga profeter som »angripa våra trosartiklar», namnen Kierkegaard och (Theodore) Parker nämns. Parker hade anklagats för panteism och Topelius ville antagligen ta avstånd för att undvika en onödig debatt, han ifrågasatte ju inte trosartiklarna. Däremot får Stjernkors drömma om Guds rike på jorden och medge att han i likhet med Kierkegaard »anser kyrkans nuvarande former alltför urvuxna». Kierkegaard hade i sina sista stridsskrifter 1855 angripit statskyrkan som institution, brödprästerna och ett ceremoniel som han ansåg hånade det heliga. Han menade rentav att den sanna kristendomen aldrig hade praktiserats.63Se kapitlet »Aftonen före valet», s. 121 f. i Vinterqvällar I:2 1880. Kierkegaards åsikter: se Mogens Brøndsted, Nordens litteratur før 1860 1972, s. 362.

63 Stjernkors stränga krav på församlingsbornas trosliv går igen hos Mathias Elg i »Hertiginnan af Finland» från 1881 och fältprästen Petrus Luth i Planeternas skyddslingar. De kräver kompromisslös underkastelse under den lutherska tron med påbudet att älska Gud över allt annat, och avsvärjande av »all menniskans blinda sjelfviskhet».64Citatet »Pastorsvalet i Aulango», kapitlet »En själasörjares nederlag och segrar», s. 142 i Vinterqvällar I:2 1880; »älska Gud över allt annat» avser Luk. 10:27: »Du skall älska din Herra Gud, af allt ditt hjerta, och af all din själ, och af alla dina krafter, och af all din håg, och din nästa som dig sjelf». Se även avsnittet »Det kristna kärleksimperativet» i Sebastian Köhlers inledning till Planeternas skyddslingar, ZTS IX 2020, s. XVIII–XXV i den tryckta utgåvan. Via prästerna i novellerna från 1850-talet framåt kan läsaren följa Topelius kritiska syn på kyrkan som institution och på prästerskapet. En kyrkoherde i »Det gyllene spöket» sägs döpa barn »såsom en slottsvaktmästare uppläser [upplåser] palatsets port för landsherrens undersåtar, men qvarstadnar sjelf derute på torget».65Kapitlet »Ett barns bomärke», där Topelius över lag kritiserar konventionell religiositet. De tre prästgestalterna Stjernkors, Elg och Luth visar på Topelius med åldern allt allvarligare och strängare religiositet och hans avvisande av den tilltagande sekulariseringen. Den barnafromhet och gudsförtröstan som anses utmärkande för honom kommer till synes i de troende och bedjande karaktärerna, ofta kvinnor av folket som Lisu Halm i »Guldspöket» (1857, »Det gyllene spöket» 1880) och Lisu Penttula i »Lindanserskan» (1882).

Giftermål och försörjning

64 I den tidigare omnämnda sista conturteckningen återger berättaren Henrik hur Augusta »gret häftigt och sade mig allt, sade mig huru troget hon bevarat mitt minne, huru fattigdom och bekymmer gästat i hennes föräldrars boning, huru Adrian bjudit de gamla en sorgfri ålderdom, huru granlaga han skonat hennes tycke för mig, [...] Och hon beskref, huru hon gifvit sig till ett gladt offer för sina föräldrars ålderdomsglädje, huru tungt hennes hjerta varit alltsen, huru hon i ottesången haft den svagheten att bedja om en tidig död ...». Denna Augusta har många ödessystrar i Topelius noveller. De är dels fattiga unga kvinnor som uppoffrar sig för att trygga sina gamla föräldrars försörjning, dels välbemedlade familjers döttrar som blir uppvaktade för pengarnas skull och inte för sin egen. De snikna friarna och föräldrar eller förmyndare som vill få de unga kvinnorna rikt bortgifta framträder som kalkylerande nidbilder. Motivet giftermål och försörjning förekommer ibland som huvudsak, ibland mera i bakgrunden, men så ofta att de utsatta kvinnorna är ett nästan programmatiskt inslag särskilt i novellerna från 1840-talet.

65 I den tidiga »Amalias gåfva. (En Påsknovell)» anar den rutinerade konsumenten av följetonger redan av expositionen att den torre Feder förlorar Amalia, trots de intriger han hinner spinna längre fram i novellen.66»Amalias gåfva. (En Påsknovell)» 26/3 1842.

66 I en halfcirkel kring den trefliga brasan suto familjens yngre ledamöter, lyssnande på de vidunderliga Påsksagor, hvarmed de ymnigt trakterades af Cousin Wilhelm, den unge Hof-Rätts Auscultanten med det behagliga friska utseendet. Inne i Lagmannens kammare språkade denne med Länsmannen och Kronofogden om det nyss afslutade vintertinget, medan Häradshöfding Feder, en lång, genomskinlig och juridisk figur, torrare än skrifsanden i hans eget bläckhorn, med ett par Lunkentussteg närmade sig äldsta dottern, den täcka Amalia, som med ett par skälmska blåa ögon fixerade sagoberättaren i salongen.

67 »Maskeraden» (1844) går ut på att den »unge och björnantastade glopen, Hr Constantin, skulle eröfra sin likaså rika som vackra cousine, hvilken han under fyra års trägna frierier endast förmått ingifva en rätt uppriktig afsky. Och den stackars Adéle, hvars hjertas älskling för fyra år sedan reste i handelsärender till Marseille och på den vägen försvann med skepp och folk, hon litade på quinnolist och ansåg intet vågspel nog stort, för att undslippa den efterhängsne narrens förföljelser». Med hjälp av sin 48-åriga moster gör Adéle upp en plan. När »hela masksocietén, i spänd förväntan skockat sig kring det unga paret, och se! då befanns fästmön vara fästmannens egen gamla faster, den magra och förtorkade, men raska, rörliga och hjertligt skrattande gumman. Der blef minsann ingen brist på vidunderliga physionomier den gången, och söta mor, assessorskan, var till påseende lik en bränd kryddlimpa af lutter gallfeber. Men fastern [Adéles moster] hade på engång gjort Adéle en stor väntjenst och för eviga tider afgjort quinnolistens triumf öfver männernas inbilskhet.»67»Maskeraden» 21/2 1844. – I den här inledande fasen av Topelius novellistiska författarskap får berättelserna vanligen konventionellt lyckliga slut, där de hyggliga personerna får varandra. »Maskeraden» är inget undantag, Adéles försvunna käraste dyker nämligen upp, samma kväll.

68 En annan berättelse om en utsatt kvinna är »Den vackra Celias öde» (1847), en av Topelius gruvligaste noveller. Celia har svikits som ung: »Man hade utan barmhertighet slitit från hennes ögon illusionernas skira slöja af rosentyll; hon hade sårats djupt. Men den ädla flickan var lika stark, som vek; det var en lätt sak att rädda henne» upplyser det manliga berättarjaget om. Celia lever för sin fattiga mor och går för hennes skull med på att gifta sig med en man som visserligen är aktningsvärd, men sträng och sträv och, visar det sig, svartsjuk. Efter ett liv i isolation, för att inte väcka makens svartsjuka, träffar hon under en resa med familjen sin ungdoms älskade, när han kommer för att fria till dottern, som är en avbild av sin vackra mor. Celia fortsätter att utöva den strängaste självbehärskning och novellen utmynnar i att hon, tack vare sin ädla karaktär, fortfarande ser så ung och vacker ut att dottern tas för hennes jämnåriga – och dotterdottern kanske en dag för hennes yngre syster. »Så mäktig är hos menniskan själens skönhet.»68»Den vackra Celias öde. (I fyra taflor)» 17–20/2; det första citatet 17/2, det andra 20/2 1847. Sensmoralen om karaktären som skönhetselixir ter sig löst underbyggd. Celia är den första i en lång rad kvinnor som Topelius låter framleva i resignation under ett omilt öde, men den enda som blir svärmor till sin älskade.

69 Den resignerade kvinnan förekommer i Fältskärns berättelser och i en rad andra verk: Ebba Reutercrona i »Gamla Baron på Rautakylä» (1849), Amelie Evers i »Vincent Vågbrytaren» (1860), Tant Mirabeau i novellen med samma namn (1863), Betta Sivert i »Kungens Handske» från samma år, och i »Ungdomsdrömmar» (1879) både Kjerstin Fleming och Ebba Brahe. Det romantiska inslaget i »Ungdomsdrömmar» har Topelius spunnit utgående från två dikter som den unge kungen ska ha författat till Kjerstin Fleming.69Om dikterna säger Jerker Rosén: »Två kärleksdikter, som samtiden tillskrev kungen, är riktade till en finländsk adelsjungfru Kristina eller Kerstin Fleming, och de tyder på ett häftigt engagemang» (Den svenska historien 4 1967, s. 23). Hon värjer sig för uppvaktningen, men upplyser Ebba Brahe, som hon har trott är kungens utkorade, om att dennes intresse har svalnat. Ebba Brahe fogar sig: »Sveriges drottning blifver hon icke, men i stället blifver hon en frimodigt undergifven qvinna, som fått frid med sin Gud.» Och Kjerstin Fleming själv, »[h]ennes lott skulle vara qvinnans: att försaka sig sjelf».70»Ungdomsdrömmar», citaten i kapitel 12 »Bref från fröken Kjerstin Fleming till hennes moder fru Anna Gyllenbögel, född Horn» 26/4 1879 och kapitel 16 »Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar» 2/5 1879.

70 »Amalias gåfva», conturteckningen och »Maskeraden» är alla avklarade på ett avsnitt, »Den vackra Celias öde» på två. »Dubbelmannen» (1843) omfattar hela fyra. I »Dubbelmannen» förväxlas en hygglig ung köpman med en överliggare som har bedragit både kvinnor och kreditorer. Efter att hjälten har tillbringat en förmiddag på gäldstugan på grund av dubbelgångarens skulder ordnar allt upp sig och han blir bjuden på middag av den svikna helsingforsiska familjeflickans far. Flickan låter sig omedelbart tröstas; i Topelius noveller sker parbildningen inte sällan ännu snabbare än i Runebergs Hanna.

71 Huvudpersonen i »Dubbelmannen» får en bakgrund, han har praktiserat på handelshus i London och besökt Paris. Handlingen inträffar sommaren 1840 i Helsingfors där både staden och den utländska badortspubliken beskrivs. Den unga kvinnan är i det här fallet bara en biperson. Topelius har hittat intrigen i Stockholmsförläggaren Niclas Thomsons tjugo år gamla Gengångaren eller kongl. sekreteraren in duplo. Modern novell af honom sjelf och väver med gott humör in förlagan i handlingen. Han kritiserar också brister i lokalsamhället i ett oväntat sammanhang. Under huvudpersonens vistelse på gäldstugan får denne nämligen förvånas över att Helsingfors saknar ett lånebibliotek.

72 »Vaktmästare! Frukost och lecture! Spring till lånebibliotheket.»

73 »Något sådant finns ej här i staden.»

74 »Hvad? En hufvudstad, ett Helsingfors och intet lånebibliothek? Det är besynnerligt. Skaffa mig ändå en bok.»

75 Ändtligen, återkom Vaktmästaren med en illa tilltygad bok utan permar, fordna gäldstuguhjeltars tröst. Det var: Gengångaren eller Konglig Sektern in duplo. Jag läste och mitt intresse växte. Det var ju nära nog mitt eget öde, som deri afskildrades. O du älskvärde och genomskinlige Konglig Sekter, måtte min roman få samma leende slut som din!71»Dubbelmannen» 10–24/5 1843, citatet 24/5 1843.

76 »Uppbördsskrifvaren» från sommaren 1846 omfattar fem avsnitt. Novellen är såtillvida ovanlig att Topelius har situerat den till södra delen av Viborgs län. Området hade tillhört Ryssland sedan fredsslutet i Nystad 1721 och införlivades på nytt med Finland 1812. Under nästan ett sekel med rysk förvaltning hade kronojorden omvandlats till gods som ryska kronan gav i förläning, s.k. donationsgods »hvarpå denna nejd öfverflödar». Titelpersonen, med namnet Skrivelin, har kommit upp sig genom utpressning och oredlighet i tjänsten och på det sättet fått kapital nog att köpa en del av ett donationsgods. Nu aspirerar han på fröken Bertha Stålsvärd, som han försöker tvinga till äktenskap med hot om att annars försätta hennes åldrige far i konkurs. Fadern är löjtnant och godsförvaltare på »Grefve Glupoffs stora donationsgods». Löjtnanten är skuldsatt men hans karaktär har inte tillåtit honom att sko sig på godsägarens och böndernas bekostnad. Tack vare rådiga ingripanden av Berthas bror hovrättsauskultanten Theodor Stålsvärd och hennes fästman Adolf Skogberg, magister och pastorsadjunkt, ordnar allt sig till det bästa och Skrivelin får lång näsa.72»Uppbördsskrifvaren» 27/6–18/7 1846, citaten 27/6 och 4/7 1846.

77 »Uppbördsskrifvaren» är ett tidigt exempel på Topelius förmåga att smyga in information av många slag i novellerna. Donationsgodsen har redan nämnts. För de samtida läsarna framgick det att »Uppbördsskrifvaren» utspelade sig i nutid eftersom hovrätten i Viborg, där auskulteringen sker, hade inrättats 1839. Den moderna tiden rullar fram över Karelen där officersboställena låg tätt under svenska tiden. Löjtnant Stålsvärd har sannolikt ett förflutet i den svenska armén men har fått byta yrke. Sonen blir inte officer utan väljer en civil karriär och den adliga officersdottern gifter sig – av kärlek – med en ofrälse präst.

Kritik av könsrollerna

78 Topelius problematiserade inte enbart giftermål och försörjning. »Två flickors tankar» (1845), »Fröken Drifva» (1860/1882) och »Tant Mirabeau» (1863/1880) granskar den konventionella flickuppfostran som medelklassens döttrar blev föremål för.73»Fröken Drifva» (1860/1882) och »Tant Mirabeau» (1863/1880): det första årtalet står för trycket i Helsingfors Tidningar, det andra för den betydligt bearbetade versionen i Vinterqvällar. Se avsnittet »Exempel på Topelius bearbetningar» för exempel på Topelius revidering. Mäns omdömeslöshet och kvinnors utsatthet lyfter Topelius fram i »Kalkylerna. En ut-, miss- och efterräkningshistoria» (1848). I den skildras senatskanslisten Carl Albert Thomérs försök att göra karriär genom synlighet i sällskapslivet och vilka följder det får för hans och familjens ekonomi.

79 Brevnovellen »Två Flickors Tankar» består av brevväxlingen mellan den unga Mathilde i Helsingfors och den några år äldre Hanna i provinsen.74Tre avsnitt av »Två Flickors Tankar» ingick i HT 7, 14 och 18/6, och ytterligare tre 12/11 samt 10 och 17/12 1845. Mathilde pladdrar osystematiskt och verkar först mest intresserad av sällskapsliv och kavaljerer. Innehållet och stilen i breven från henne är en pastisch på unga kvinnors förmodade sätt att skriva, som Topelius hade använt redan i den femte conturteckningen (29/6 1842). Hanna är förnuftig och docerande medan Mathilde försöker komma över en kärleksbesvikelse och ondgör sig över tvånget att aldrig få visa känslor, eller egna åsikter om de avviker från dekorum.

80 – Men jag frågar dig, hvad finns det väl värdt att älska och högakta hos det slägte af gräshoppor, som gör sina språng kring oss stackars flickor, [...] hos våra ungherrar, [...] som se så underbart stadiga ut när de förunna rika flickor den äran att blifva ett bihang till deras [pro sin] hemgift, liksom de rika flickorna ej ägde ett hjerta äfven de [...] Och när vi arma flickor så bedragas, hvem har då mod att fördömma oss för det vi bruka förställning tillbaka, för det vi kokettera och bedraga, än af nyck och nöje, än af beräkning, än af hämd, vi som dessutom allt från barndomen lärt oss att bära mask för våra känslor, för att ej fela mot den gudomliga convenansen! Och när man så ständigt jollrar och pratar tomt sladder för oss i salongerna, hvem fördömmer oss för det vi sjelfva blifva toma och tanklösa! I salongerna får ej hjertat synas öppet, känsligt som det är, endast förståndet, lefnadsvettet –75»Två flickors tankar» 12/11 1845.

81 »Två flickors tankar» har ett visst intresse också för att Topelius driver med Snellman i brevnovellen. Åren 1844 och 1845 pågick en häftig pressdebatt i Finland där Snellman i Saima kritiserade de andra tidningarna för ett undermåligt, lättviktigt innehåll utan intellektuella, finsk-nationella och polemiska ambitioner i den mening han själv avsåg. Helsingfors Tidningar och därmed Topelius blev hans speciella strykpojke. Vid sidan av debattartiklarna gav Snellman och Topelius varandra nyp också i skönlitterär form. Mathilde säger att »både Morgonbladet och H:fors Tidn. tala om oss flickor i en ton som man ej kan kalla den artigaste, vi ämna be Saima om revange, hon är åtminstone fruntimmer och har öfvade talorganer». Om flickors påstådda ytlighet menar hon att »man är ej tom i sitt väsende för det man ej kan philosophi och är förlofvad med en lektor i Kuopio».76»Två flickors tankar» 17/12 1845. Snellman var rektor i elementarskolan i Kuopio.

82 Mathilde protesterar i brev mot konventionens tvång medan Eva Merthen i Hertiginnan af Finland (1850) utmanar både konventionen och moralen. Topelius försvar av hennes utomäktenskapliga förhållande är hans mest radikala kritik av konventionerna och begränsningen av kvinnorollen. »Evas agerande försvaras på ett sätt som varken är svartvitt eller lättköpt. Topelius väger sederna, samhällets stöttepelare, mot kärleken mellan två människor och kommer fram till att den gudomliga kärleken står på den senares sida, även om kärleken inte välsignats av kyrkan» framhåller Bo Pettersson när han jämför Topelius tre hertiginnor, följetongen 1850, bokversionen samma år och bearbetningen från 1881 som är anpassad efter de etablerade normerna.77Bo Pettersson, »Den drivne banbrytaren. Topelius tre Hertiginnor och den historiska romanens tradition» 2015, s. 96.

83 Där Mathildes och Hannas tankar väller fram i strida strömmar skildras »Fröken Drifva» (1860) utifrån. Prästdottern från landet ska perfektioneras och skickas till Uleåborg där småstadshögfärden drabbar henne. Drifva är glad och okonstlad, och gör därför skandal både på en bal och vid en teaterföreställning. Hon misslyckas både i dansskolan och under lektionerna i pianospel och franska, men åker skidor suveränt skickligt. Upprättelse får hon genom att rädda livet på en fransk greve som hon gifter sig med. I epilogen är Drifva slottsfru i Frankrike, men har bevarat så mycket av sitt forna jag att hon kastar vindruvskärnor på »kung Päron», Ludvig Filip, som besöker slottet. Både där och tidigare, när Drifva utmanar konventionerna i Uleåborg, framstår hon som en självständig person med integritet, en Pippi Långstrump på 1800-talet.

84 I »Tant Mirabeau» (1863) reser en ämbetsmannafamilj för första gången med tåg från Helsingfors till Tavastehus i december 1862 för att fira jul på gården Muisto hos släktingen tant Mirabeau. Den vuxna dottern Augusta är berättare. Under resan och vistelsen på Muisto avslöjas familjedynamiken, som inte saknar vänlighet och humor, men inte heller beräkning och ängslan. Den konventionella modern styr värderingarna och dominerar i hemmet, men är helt hjälplös utanför det, vilket framgår under resan. Den välvillige men prosaiske fadern är referendariesekreterare (föredragande tjänsteman vid senaten) och stockkonservativ. Av ett samtal mellan föräldrarna framgår att han ändå försvarar dotterns rätt att själv välja make, när modern vill gifta bort henne med ett åldrigt kammarråd. Modern inleder samtalet i citatet och fadern får sista ordet:

85 Jag tycker, med ett ord, att Augusta skulle göra ett mycket bättre parti, om hon ändtligen kunde förmås att taga kammarrådet.

86 – Det kan väl vara, men kära du, gubben är ju tio år äldre än jag och har spatten i bena värre än vår gamla häst. Hur skall flickungen stackare taga sig ut med en sådan nackbruten invalid?

87 – Jo, först får hon en vacker våning, ett välförsedt bo, en konvenabel ställning med umgänge uti de högsta kretsarna, och sedan får hon om några år en ansenlig pension med fyrti års tjenstespänne.

88 – Men hvad behöfver hon allt detta, när hon får sina tjugutusen i hemgift, oberäknadt hvad hon kan ärfva efter gumman på Muisto? Jag tycker det vore klokare att låta henne sjelf välja, såframt hon nemligen väljer en bra ung karl, som är i stånd att försörja henne och göra henne lycklig.78»Tant Mirabeau» 16/1–24/2 1863, citatet 23/1 1863.

89 Augusta förhåller sig överseende till föräldrarna, men noterar alla pinsamheter de levererar. Hon sluter sig till tant Mirabeau, som har hört till drottning Fredrikas hov och bokstavligen representerar l’ancien régime, och till ingenjören Damm som familjen har träffat på tåget. Damm är en man av den nya tiden och Augustas mor anser att han är burdus och föga salongsfähig. »Tant Mirabeau» innehåller också titelpersonens historia, både hon och Damm har band till den svenska ex-drottningen. Tanten har i sin ungdom vid hovet utmanat Gustav IV Adolfs stelbenta påbud, Damm hör till 1848 års män och ogillar Napoleonerna. Augusta opponerar sig mot föräldrarnas inskränkthet, särskilt moderns. Hon finner Damm både tilltalande och frånstötande, intressant men ointresserad. Efter att de har släckt en eldsvåda på Muisto och hon har förbundit honom friar han och får ja. Det är uppenbart att modern vill se Augusta försörjd, och inte omöjligt att uppfatta äktenskapet som en möjlighet för dottern att komma bort hemifrån.

90 Följetongen utmynnar i allmän harmoni och Topelius är sprudlande, särskilt i skildringen av tågresan som blir farsartad när familjen gör alla ovana resenärers misstag, det ena efter det andra. Han excellerar också i skildringen av julfirandet, med noggrant specificerade julklappar i mängd, inte minst aktuella böcker. Överhuvud innehåller följetongen aktuella och lokala anspelningar, det visar redan tågresan som motiv. Banan Helsingfors–Tavastehus var den första i Finland och invigdes 1862. Offentliga aktörer, (vin)handlare och fabrikörer i Helsingfors nämns vid namn. Augusta har vuxit upp med Finland framställdt i teckningar och är en stolt patriot, medan Damm anser att ett vackert land är annat än ödemarker och Augustas far suckar över bristen på aktning för regering och tjänstemän; Damm inleder samtalet:

91 – Förlåt mig, men hvad kallar fröken ett vackert land?

92 – Åh ett land, som vårt tillexempel. Måste jag nödvändigt åberopa Finland framställt i teckningar?

93 – Jag åter kallar det land vackert, som blomstrar af flit och välstånd, der man vid hvarje steg möter välbyggda gårdar, trefna byar med bördiga ängar och åkerfält, betande boskapshjordar, rykande fabriker, idoga städer, segel och ånga på alla sjöar, yxhugg och hammarslag hvart man vänder sig, – ett land med ett ord, der menniskan beherrskar naturen med sitt snille och sin outtröttliga flit. [...]

94 [Augustas far tar vid:] Alltsedan grefve Berg och mouvements-partiet kommo i rörelse, hör man knappt talas om annat än komitéer, reformer, landtdagar, tidningar, jernvägar, statslån, näringsfrihet, privatbanker, hypotheksföreningar och annat bråk, som ingenting annat uträttar, än ruinerar och demoraliserar vårt olyckliga land.79»Tant Mirabeau», citatet 19/1 1863.

95 Damm är här författarens språkrör, repliken om landet som blomstrar av flit och välstånd motsvarar Topelius entusiastiska beskrivning av Belgien i resebreven »Söderom Östersjön» (1856). Ämbetsmannen kritiserar däremot mycket av det som Topelius omfattade: lantdagsinstitutionen, pressen, förbättrade kommunikationer, näringsfrihet, banker m.m.

96 Den bearbetade versionen av »Tant Mirabeau» (i Vinterqvällar 1880) innehåller färre lokala anspelningar men mycket mera om Augustas bortkollrande läsning av sentimentala romaner – av författare som Topelius läste i barndomen – och om hennes vantrivsel i hemmet: »jag [har] haft lyckan uppvexa i ett mycket godt, mycket kärleksfullt, mycket förståndigt och husligt, men kanske något oroligt och något föråldradt hem». Modern styrde hennes liv i minsta detalj och allt skedde »som mamma bestämde».80»Tant Mirabeau», kapitlet »Min tant och jag», s. 154 i Vinterqvällar I:2 1880. Den tydligt uttalade vantrivseln i en trång roll var ett aktuellt motiv i litteraturen 1880, men Topelius, som värnade om det traditionella familjelivet, harmoniserade i stället för att driva konflikten till sin spets.81Avsnittet här om »Tant Mirabeau» tar upp bara några aspekter av novellen. Maija Lehtonen gör en grundlig analys av den i Historiska och litteraturhistoriska studier 73: »Tant Mirabeau» 1998, s. [157]–181.

97 Det har redan framgått att Topelius var särskilt inställd på att skildra de helsingforsiska sederna och idéerna (jfr ovan). I »Kalkylerna. En ut-, miss- och efterräkningshistoria» (1848) riktar han in sig på en skuggsida, överskuldsatta tjänstemän som det kunde gå riktigt illa för. »Kalkylerna» handlar om senatskanslisten Carl Albert Thomér, hans äktenskap och hans tillkortakommanden som tjänsteman och familjeförsörjare. Topelius målar, genomgående med många detaljer, upp Thomérs vackra hem, inrett av den kloka och förtjusande hustrun, och skildrar kanslistens planer på att sätta fart på karriären genom att flytta till en större lägenhet, rentav våning. Där tänker han ordna bjudningar för chefer och nyttiga personer i societeten, hyra ut bostaden till rika ryska badgäster på sommaren och därmed få ner boendekostnaderna, m.m. Hustrun gör invändningar, hon trivs i hemmet och inser att inkomsterna inte räcker till ett större. »Det är märkvärdigt att jag som fruntimmer måste erinra dig derom, då jag likväl hört så mången påstå att det är fruarnas lyx som ruinerar männerna.»82»Kalkylerna» 11/11–16/12 1848, citatet 11/11 1848.

98 Thomérs ambition är att göra karriär utan att anstränga sig och han gör gärna upp kalkyler. Både planerna och kalkylerna misslyckas, utgifterna är mycket större än beräknat och inkomsterna mindre. Han tar lån som han inte kan sköta och försörjer familjen på att spela preferans när lönen går till räntor, björnar brummar och rykten går. Befordringarna uteblir, han har spelskulder, säljer sina dyra möbler med förlust och hyresvärden säger upp honom.83Topelius är också här en alert iakttagare. Helsingforsborna bodde vanligen på hyra under 1800-talet Av 94 hus i Kronohagen, varav största delen byggdes på 1830- och 1840-talen enligt den nya stadsplanen men till största delen av trä och i en våning, var 74 förhållandevis rymliga med fem upp till rentav tretton fönsteraxlar. 53 av husen byggdes av hantverkare, handlande m.fl. motsvarande. Nils Erik Wickberg ger exempel på ett femtontal yrken. »Detta småborgerliga element kom likväl inte att dominera stadsdelen; karaktärsbyggnaderna uthyrdes nämligen i stor omfattning åt ståndspersoner; vilket förklarar det spatiösa byggnadssättet». Bara 21 hus var uppförda av ämbetsmän, högre militärer eller andra som räknades till överklassen (Privathus i Kronohagen i Helsingfors under empiretiden 1978, s. 30 och 32). Topelius hopar över honom alla svårigheter som kan drabba unga män som lever över sina tillgångar, och gör honom till ett varnande exempel: »Det är just lättheten att få borgen och lån, som förleder ’uppgående unge män’ att så lättsinnigt samla skuld på skuld.»84»Kalkylerna» 6/12 1848. Till sist blir Thomér tvungen att säga upp sig från tjänsten och försöker begå självmord, men misslyckas också med det. Han blir omhändertagen av en barsk men välvillig fordringsägare som ger honom en uppsträckning:

99 Han skulle gubevars kalkylera, han skulle gå upp i verlden. Anamma sådana kalkyler och sådant uppgående! Är det med grannlåt och relationer man nuförtiden kalkylerar sig till sysslor? Äter man sig till dem? Musicerar man sig till dem? Nå nå, tro han det, så blir han lurad på konfekten.

100 Det barska kammarrådet hjälper Thomér att få respit med skulderna och bli häradsskrivare norr om Jyväskylä, som ur kanslistens Helsingfors-centrerade perspektiv är världens ände. Hans hustru är trots allt lojal och har »ingifvit honom förtröstan till försynen och rangerat hans ekonomi» så att han kan betala av på skulderna.85»Kalkylerna» 16/12 1848 (bägge citaten). Det är sällan Topelius beskriver överkonsumtionen så detaljerat och med alla konsekvenser. Thomérs hustrus invändningar mot mannens slöseri får en särskild relief av att gifta män kunde disponera hustruns tillgångar och i det här fallet har han gjort slut på hennes. – Kanslisten heter Thomé i följetongens första avsnitt, där det redan framgår att han har betalat ungkarlsskulderna med hustruns arv och att han har orealistiska planer. I det andra avsnittet är namnet stillatigande ändrat till Thomér. Det fanns en sjökapten och affärsman i Åbo med namnet Thomé, han hade en son som studerade i Helsingfors i slutet av 1840-talet och avlade domarexamen 1851. Det är inte uteslutet att de hade invänt mot att Topelius använde deras släktnamn i ett mindre hedersamt sammanhang.

Das tolle Jahr

101 Det var inte enbart en försiktigt kritisk granskning av kvinnans lott Topelius ägnade sig åt under 1840-talet. Under revolutionsåret 1848, det galna året, intresserar han sig för styrelseformer. I det icke avslutade novellfragmentet »Konungens Ridt», som har drag av både saga och krönika, lyfter han fram förhållandet mellan kungamakt och folk. Han inleder ett resonemang som går ut på att kungamakten stödd på folket är den ideala styrelseformen – den uppfattningen går sedan som en röd tråd genom Fältskärns berättelser och föreläsningarna. I fragmentet förlägger Topelius diskussionen om maktfördelningen till övergången från den oduglig blivna merovingiska dynastin till den karolingiska. Namnen Childerik (III) och Pippin den lille placerar handlingen till ca 750. Ett enda avsnitt ingick i Helsingfors Tidningar den 7 juni 1848. Där hinner Pippin inte ens avsätta Childerik förrän censuren stoppade fortsättningen, trots att den är mycket monarkistisk:

102 Och på de yttersta tiderna uppstodo många och sade: vi vilja ingen konung hafva, och de afskaffade namnet, dock mer än namnet förmådde de ej afskaffa. Ty likasom lian afmejar gräset och tyckes vilja säga: här skall intet sådant mera vexa! men gräset åter gror upp vid första regn; alltså kom konunga makten oupphörligt åter, emedan dess rot var oåtkomlig och låg i menniskors och folkslags inrättningar innerst grundad.

103 Detta såg Childerik och sade: så är det som Bertram sagt. Konungen är folkets hand, och utan hand kan folket icke lefva. Derföre skall det i den stora kretsen vara en konung, såsom det i den mindre är en husbonde och i den minsta en fader. Och de skola alla handla som en fader egnar.86Citatet: ms, 244.103, pag. 12 (Topelius paginering), [450] (arkivpaginering).

104 »I Lustgården» är ett nytt försök av Topelius att fortsätta utläggningen om kungamakten. Han förvandlar Childerik till riddaren Manfred. Denne möter i paradiset de ålderstigna Adam och Eva som vill ha nyheter om sina barn människorna. Censuren ingrep innan Manfred hade hunnit förmedla några.87»I Lustgården» 15/7 1848; om censuringreppen, se Vasenius III, s. 346.

105 Topelius ger inte upp, utan byter till ett aktuellt ämne och till en annan genre, den här gången till fars. I »Höbergning och Politik» uppträder lagman Tingelund med fru och giftasvuxen dotter, landskamrer Rubell, en skrivare och två hovrättsauskultanter, varav den ena är förälskad i chefens dotter. Rubell, som saknar allmänbildning och alla intressen utom sig själv, är också ute efter flickan – namnet Rubell signalerar att det är för pengarnas skull. Tingelund följer med händelserna i Frankrike och efter att förgäves ha fiskat efter utrikesnyheter frågar han kamreren om denne verkligen inte känner till franska revolutionen av 1848. Med svaret att »Carl den tionde [avsatt vid julirevolutionen 1830] måste sätta klippingen till» har Rubell förverkat alla eventuella chanser hos flickans far. Den blyge auskultanten Stål gör i stället sin lycka genom att hitta en saknad postväska med nyheter om det kuvade juniupporet i Paris och om general Cavaignacs diktatoriska fullmakter. Lagmannen, som har suktat efter nyheter, kan inte ge bort dottern till Stål nog snabbt: »Tag henne! se så, låt det gå fort, ty vi måste gå in för att läsa den stora nyheten tryckt.»88»Höbergning och Politik» 13/9–7/10 1848; det första citatet 23/9, det andra 7/10 1848.

106 Cavaignac slog brutalt ner de parisiska arbetarnas revolt i juli 1848 men avstod från sina diktatoriska befogenheter genast efter det, vilket väl var anledningen till Topelius intresse för honom. Generalen ställde på hösten upp i presidentvalet mot Louis Napoleon Bonaparte. Topelius återgav nyheter om opinioner för Cavaignac och återkom till honom efter jul, i »Hvad de alla fingo till julklapp»: »Pappa fick en tobakspung, en gungstol, en pappersknif, fyra pipsnodder och ett porträtt af Cavaignac.»89Opinioner inför presidentvalet i Frankrike: HT 13 och 20/12 1848; citatet: »Hvad de alla fingo till julklapp. (Bref från Amelie H. till Eva C.)» 27/12 1848. – Cavaignac återkommer i form av julklapp i »Tant Mirabeau», 18/2 1863.

107 I Leopoldinerbrevet i mars samma år hade Topelius kritiserat studenternas likgiltighet för aktuella händelser.90»Finska folket, i sitt inåtvända betraktande lugn, har så föga sinne för politiken, att jag tror det en verld kunde störta tillsamman öfver dess hufvud utan att man från dess läppar hörde annat än det alldagliga ’mitä kuulu?’ och ’vain niin!’ Man säger annars om studenterne, att de i alla länder lättast fattas af tidens flyktiga vindar, och så är det väl ock. Jag vill då nämna ett litet prof på finsk flegma äfven hos detta rörliga slägte. En eftermiddag trädde jag in i akademiska läseföreningens lokal. Posten var nyss kommen – det var en af de första, som bragte nyheter från republiken. Journal des Débats m. m. låg i massa på ett af borden, men de vanliga få läsarne hade ännu ej infunnit sig. Hvad gjorde då den öfriga skaran? De blossade sina cigarrer, de spelade shack, de studerade Borgå Tidning. Om republiken bekymrade sig ingen.» HT 31/3 1848. Han blev i sin tur utfrusen av sin förbittrade studentavdelning. I »Höbergning och Politik» ironiserar Topelius över den äldre generationens okunskap och brist på intresse för omvärlden. Beträffande 1848 och censuren kan Topelius ha dragit slutsatsen att lättsamma referenser kunde passera medan seriösa försök stötte på patrull.91Lättsamheten garanterade ändå ingenting. Följetongen »Häradshöfdingen» (21/11 1846–20/1 1847) drabbades upprepade gånger av censuringrepp, se kommentaren i Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, ZTS V, s. 406 i den tryckta utgåvan.

Skräckromantik, tro och övertro

108 Biedermeierepokens trivsamma skildringar från det borgerliga vardagslivet uppvägdes av lagom doser skräckromantik i den europeiska underhållningslitteraturen under förra delen av 1800-talet. I svensk litteratur var renodlade skräckromaner i engelsk eller tysk efterföljd sällsynta. Mest renodlad är skräckromantiken hos Almqvist, men skräckromantiska inslag ingår också i t.ex. den populära Emilie Flygare-Carléns äventyrsromaner och familjeromaner. Det var vanligt att romanerna gick som följetong i dagstidningarna eller trycktes i häftesform i de periodiskt utkommande populära romanbiblioteken. Yvonne Leffler framhåller att publiceringsformen styrde innehållet. Romanerna måste tilltala en bred publiks smak för såväl romantik, spänning och brott som samtidsskildring och samhällsdebatt.92Yvonne Leffler, I skräckens lustgård 1991, s. 53 f. Även Topelius tog hänsyn till läsekretsens förväntningar. När hans följetonger med tiden blir längre blir inslaget av disparata motiv och anspelningar på händelser i historien eller samtiden märkbarare. Samtida debatt är tydligt närvarande i »Gröna kammarn på Linnais gård» (1859) och »Pastorsvalet i Aulango» (1867). Skräckromantiska element finns särskilt i »Källan i Ljungars skog» och »Ljungars Vapen» (1862) och de är mer eller mindre framträdande i de verk som utspelar sig i samtiden eller i det nära förflutna. De är tydliga i de ovan nämnda följetongerna från 1859 och 1867, men också i »Gamla baron på Rautakylä» (1849) och »Guldspöket» (1857).93Maija Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995, s. 12 f.

109 Den tidiga »Skattgräfvarne» från hösten 1842 börjar skirt: »Luftiga minnen af en försvunnen tid – skuggor från lifvets barndomsskymning – ljusblåa tankar – älskvärda färg öfver blommor och drifvor, – hvart flydden I?» Berättaren övergår snabbt till minnet av en skattjakt där han och en kamrat ser dels ett ljusfenomen, en drakeld, över ett kärr, dels en vuxen man som också är ute efter en skatt och går ner sig i kärret. Fortsättningen om mannen som sjunker och försvinner, den mörka kvällen, småpojkarnas språngmarsch hem över stock och sten, nattens sömnlöshet och deras tystnad följande dag när mannen saknas är effektivt berättad. Slutet kommer med en handfast sensmoral: »Den föregående nattens äfventyr kunde vi dock ej förglömma; det hade botat oss för vårt skattgräfveri och efter den tiden hörde man ej heller af något sådant i orten.»94»Skattgräfvarne» 10/9 1842. Jukka Sarjala berör »Skattgräfvarne» i korthet i Salonkien aaveet 2007, s. 105.

110 Topelius hade ett livslångt intresse för det som Maija Lehtonen kallar det irrationella, Valfrid Vasenius det underbara och Paul Nyberg det bisarra eller övernaturliga.95Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995, s. 9; Vasenius V, kapitlet »Det underbaras värld» s. [278]–291; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 188 f. Hit hör motivkretsarna mystik och övertro, folkseder och folksägner, häxor och schamaner, illvilliga och välvilliga spökerier, den evige studenten och guldmakaren som lever i århundraden, somnambuler och kriminella av alla slag. Hit hör också Topelius fascination för psykets eller själens nattsidor där känslor och egenskaper går över styr och blir maniska: girighet, svartsjuka och maktbegär.

111 Topelius använder nästan genomgående övernaturliga fenomen och människors tro på dem som motor i intrigen eller som motiv. Han både fördömer vidskepelsen och accepterar den. »Trollpackorna i Uleåborg. (Påskhistoria)» från 1846 börjar med en betraktelse över vidskepligheten som Topelius här i stort sett omfattar, även om han lägger in en lätt reservation. – Vad trollpackorna beträffar är de ett fult streck av skolpojkar.

112 Den allrakäraste vidskepelsen! [...] Hvad vore väl mythen utan gudauppenbarelser, sagan utan feer, troll och spöken, sången utan englar och demoner? [...] Jag skulle afpruta en god hälft af alla älskliga barndomsminnen, alla outsägliga ungdomskänslor, om jag nödgades från dem borttaga tron på andeväsendens ständiga närvaro [...]. Kanske skulle ock dermed försvinna mången hemsk skugga, månget vidrigt otyg, som quäljer och skrämmer de skygga menniskobarn. Men ändå, ändå, jag ville ej byta den fromma mystiska barnatron mot atheistens förmätna sjelfklokhet, jag ville ej af ovilja mot all den skräpiga vidskepelse, som grumlar tron på osynliga makters och dunkla förhållandens tillvaro, försaka den enfald, hvilken med Hamlet anar mellan himmel och jord mycket, som menniskan ej kan begripa. [...] Men beskyllde man mig också tusende gånger för vantro och »mirakelsjuka», jag kan ändock ej upphöra att älska det underbara i lifvet och att tjusas deraf hvarhelst jag finner det. Nemligen icke der det framträder som lumpet skrock och pretenderar att inlägga någon betydelse i korslagda halmstrån, utan der det visar sig älskeligt som en ljusalf, eller stort och skräckfullt som ett jättespöke i skymningen af verldens sista tid.96»Trollpackorna i Uleåborg. (Påskhistoria)» 11–15/4 1846, citatet 11/4 1846. Stycket citeras av både Vasenius som kallar det ett klart formulerat program, och Sarjala som anser att det ligger ett slags systematik i Topelius sätt att upprepade gånger behandla vissa frågor i författarskapet. Till dem räknar Sarjala Topelius tro på existensen av en andevärld och förhållandet mellan den och andra områden av mänsklig kunskap och verksamhet. Sarjala framhåller Topelius ambivalens: å ena sidan kritiserar denne upplysningens rationalism, å den andra fördömer han en sensationslysten inställning till övernaturliga företeelser (Vasenius V, s. 288 f. och Sarjala, Salonkien aaveet 2007, s. 146).

113 Skillnaden mellan det för Topelius acceptabla och det oacceptabla är inte helt klar, varken här eller senare. Här framgår det i alla fall att han försvarar den troendes vidskepelse men anser att den icke-troende som tar avstånd från spöken och skrock är pretentiös, vilket också framgår i »Salig Fänrikens Tofflor» (1847) och »En spökhistoria» (1850).

114 Huvudperson i »Salig Fänrikens Tofflor» är fältväbeln Pehr Karbin som raljerar med kvinnliga släktingars berättelser om en sedan flera år död gammal fänrik som nu verkar gå igen i sin vindskammare. Pehr blir rejält skrämd när han tycker sig höra fänrikens steg och blir avfärdad av författaren som förmätet självklok (jfr citatet ovan): »Pehr Karbin hade, som man lätt kan föreställa sig, hvarken tro eller otro; han hade endast den andefattiga jargon i tankar och talesätt, som är så vanlig bland nutidens unge män, och han lät fördenskull öfverrumpla sig af en svaghet, för hvilken han blygdes.»97»Salig Fänrikens Tofflor», Noveller, ZTS IV, s. 188–223 och kommentar s. 332–341 i den tryckta utgåvan.

115 »Salig Fänrikens Tofflor» har en pendang i »En Spökhistoria» där prästdottern Beate-Julie har rollen som den utmanande skeptikern. Hon ber om en spökhistoria som kvällsunderhållning och bestämmer sig för att sova i en vindskammare som är hemsökt av gengångare, för att bevisa att systerns och mosterns spökhistorier »äro bara bedrägeri och inbillning». Detta övermod bestraffas med en serie ångestladdade mardrömmar, och i ett överkänsligt tillstånd tycker sig Beate-Julie bli varse gengångaren: »Och likväl visste hon tydligt, att hon icke såg honom såsom man ser med ögats ljus; hans väsende var en ton, och hon uppfattade honom i den, hon hörde honom icke, men hon kände honom. Hon var nu fullkomligt vaken, och likväl drömde hon.»98»En Spökhistoria» 11–28/12 1850, citaten 21 och 28/12 1850. – Precis som i »Salig Fänrikens Tofflor» får det övernaturliga i »En Spökhistoria» en naturlig förklaring och en vardagligt trivsam upplösning.

116 »En Natt och en Morgon» (1843) är en kriminalnovell med en, som det visar sig, avdagatagen kyrkoherde, hans somnambula dotter, ett borttappat kvitto och en självutnämnd detektiv. Det är en mycket väl genomförd och övertygande berättelse, rent av så övertygande att tidningen hade läsare som trodde att den var sann.99»En Natt och en Morgon» i Noveller, ZTS IV s. 11–38 och kommentar s. 287–293 i den tryckta utgåvan, se kommentaren s. 288 f. om läsarreaktioner. Det saknade och sedan funna kvittot återanvände Topelius i »Toma Hjertan» (1862), som handlar om två generationer fritänkare i en adlig ätt och om spiritualism (ordet byttes ut mot spiritism i Vinterqvällar 20 år senare). Spiritismen kittlade Topelius nyfikenhet men han tar tydligt avstånd från den i novellen. Där låter han rörelsens anhängare söka kvittot med hjälp av psykograf och de kommer förstås till korta. Det är i stället en övertygad kristen som plockar fram kvittot och därmed kan en längesedan avliden ämbetsman rentvås från beskyllningar om försnillning.100»Toma Hjertan» gick i fem avsnitt i Nya Dagligt Allehanda 9–13/12 1862.

117 Topelius flyttar över den döda kyrkoherden och den somnambula dottern i »En Natt och en Morgon» till »Pastorsvalet i Aulango» (1867), men prästen som huvudsakligen agerar detektiv 1843 ersätter han 1867 med en som är brinnande i tron. Den långa och gruvliga berättelsen är den enda som Topelius författade för Åbo Underrättelser.101»Pastorsvalet i Aulango», i 34 kapitel, i Åbo Underrättelser 9/2–4/6 1867. Helsingfors Tidningar lades ner 1866 och Topelius hade lovat att inte medverka med följetong i någon tidning som utkom i Helsingfors det följande året.102Formellt köpte Helsingfors Dagblad konkurrenten Helsingfors Tidningar (Topelius–Sofia Topelius 7/12 1866, i Brev, ZTS XX:2 och Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 379). Det här belyser hur stort konkurrensvärde en följetong av Topelius hade.

118 Topelius ambition med »Pastorsvalet i Aulango» var att sätta problemen i kyrkan under debatt. Därför utspelas handlingen i samtiden. Topelius menade att han själv representerade en levande protestantism och en praktisk kristendom.103Efter Vasenius V, s. 183 och Nyberg 1949, s. 381. Vasenius, ibid.: [Topelius] förfäktar »det åskådningssätt han själf genom hårda inre strider kommit till, den lefvande protestantiska kristendomen – praktisk kallar han den hos Lisu Halm [i »Guldspöket»], och sådan är den äfven hos Stjernkors» [huvudpersonen i »Pastorsvalet i Aulango»]. – För en senare och utomstående läsare ter sig prästen Stjernkors som en lika fanatisk lutheran som Hieronymus i Fältskärns berättelser är katolik. Han kritiserar en kyrka som han ansåg både teg och sov, och reagerar därtill mot rationalism och ateism utanför kyrkan och mot otidsenlighet och överspändhet inom den.104Matti Klinge ser »Pastorsvalet i Aulango» i ljuset av 1840-talets debatt i Frankrike där frågan om pauperismen förknippades med kyrkan och Jesu person. I »Pastorsvalet i Aulango» kontrasteras den döde kyrkoherdens voltaireska egoism som driver både hans familj och församlingen i fördärvet mot den unge prästens sociala engagemang och starka tro (Idyll och hot 2000, s. 165 f.).

119 Socknen Aulango skildras som ett augiasstall. Den nyligen avlidne kyrkoherden Ödmark, änkling efter fyra hustrur, hade varit Carl XIII:s hovpredikant och hade som andra hovmän levt över sina tillgångar. Liksom de flesta i Aulango stod han i skuld hos kapellanen (komministern) Idegran. Kyrkoherdens hushållerska har bestulit honom och vanvårdar hans barn till döds. Socknens ståndspersoner är en samling original, gravt handikappade till sina karaktärer.

120 Prästen Erland Stjernkors är förordnad som tjänsteförrättande kyrkoherde, curam gerens, till församlingen. Precis som kollegan i »En Natt och en Morgon» kommer han till prästgården en sen kväll i snöyra. Han har blivit informerad om församlingen av skjutsbonden som kör släden, och får ett ovänligt mottagande av hushållerskan. Ödmarks äldsta dotter Allfrida lever i ett symbiosliknande förhållande till sin döda mor och kommunicerar obehindrat med henne, liksom hon i somnambult tillstånd överför moderns budskap till Stjernkors. När hon blir fysiskt starkare fäster hon sig vid Stjernkors som tidigare vid modern, känner som han och vet vad han tänker på. – Fenomenet kallas innerlig rapport i det tidiga 1800-talets litteratur om hypnos och animal magnetism. Topelius hade studerat fallbeskrivningar inför »En Natt och en Morgon», sannolikt i Journal för Animal Magnetism som utkom 1815–1821. Han använder till och med adjektivet innerlig i samband med flickan: »Jag vill allt som du vill, – hviskade Allfrida med en innerlig blick.» För henne blir Stjernkors allt, »fader och moder, syster och broder, vän och lärare» och han, som inte vill vara föremål för avgudisk kärlek, förklarar att hon ska älska bara Gud av hela sin själ.105»Pastorsvalet i Aulango», kapitlet »Krig mot afgudar».

121 Stjernkors kommer till församlingen i december och lämnar den efter predikan på pingstdagen halvtannat år senare. Då har han som en Herkules rensat stallet eller som en Kristusgestalt skilt vetet från agnarna, åstadkommit en väckelse och fått de värsta bovarna i församlingen avlägsnade. Namnet Stjernkors är troligen efter den duglige domprosten och biskopen i Åbo Magnus Stiernkors (ca 1435–1500). Topelius låter den fiktive namnen vara en inspirerad ordets förkunnare, som först förkrossar och sedan hugsvalar församlingen. Stjernkors förbereder sig inför gudstjänsten i två biblar, »naturens och andens».106»Pastorsvalet i Aulango», kapitlet »Krig mot afgudar». De två biblarna är en gammal kristen föreställning om att Gud uppenbarar sig i bibeln (liber librorum) och i naturen (liber naturæ). Med natur avser Topelius allt i sinnevärlden, och med ande det oändliga som inte kan erfaras med sinnena. »Naturen är förgänglig; men anden är oförgänglig. Och i dem båda är Gud allsmäktig, som allt verkar i alla» yttrar han i läseboken Naturens Bok (1856).107Naturens Bok, »Om den stora vida verlden», ZTS XVII, s. 138 i den tryckta utgåvan. Ett annat sammanhang där Topelius anknyter till föreställningen om Gud som uppenbarar sig i naturen är skildringen av den fromme Linné i sin trädgård, i fjärde cykeln av Fältskärns berättelser, kapitlet »Linné och hans disciplar» s. 973 f. i den tryckta utgåvan.

122 Missförhållandena i Aulango kulminerar när församlingen vid valet av ny kyrkoherde har mött upp så talrikt i den förfallna kyrkan att golvet ger vika och människor förolyckas. – Bara Stjernkors har sinnesnärvaro nog att öppna kyrkdörren och slå ut ett fönster så att de panikslagna församlingsborna kan ta sig ut. Symbolhandlingen visar på hans roll som reformator och förnyare. – I prästgården är kyrkoherde Ödmarks rum elegant möblerade med vacker konst och värdefulla möbler. Men bakom en lönndörr går en trappa upp till det stängda, ostädade och ovädrade rum där hans barn är inhysta i fängelselika förhållanden och där de insjuknar och dör av vanvård, snusk och brist på stimulans.

Arkitektur och stadsmiljö

123 Arkitektur och heminredning har viktiga roller i Topelius noveller. Mystiska rum, lönngångar och mörka vindar är överrepresenterade. Prästgården, herrgården och riddarborgen i »Pastorsvalet i Aulango», »Gamla baron på Rautakylä» och »Ljungars saga» har alla råkat i fel händer och befinner sig i varierande grader av förfall och sjabbighet, eller åtminstone otrivsamhet. Kyrkoherden Ödmark har inte varit en god herde och hushållerskan Durin är en ond människa. Motsvarande gäller för den avsigkomne gustavianen på Rautakylä och hans hushållerska. På herrgården Rautakylä finns i den förre och rättmätige ägarens sovrum en lönndörr som dels döljer godsägarens-Anjalamannens arkiv, dels leder ut ur huset, en flyktväg vid behov. Linnais gård har en misslyckad grundplan och vanprydande utbyggnader: en tidigare ägare har svartsjukt stängt in sin hustru i ett rum som bara nås genom en lönntrappa från hans eget. Huvudpersonen i »Guldspöket» lånar ut pengar åt hela socknen men bor i en fallfärdig bondgård och säger sig sakna mat för dagen. Längst inne i det bofälliga huset har han ett luxuöst inrett rum med mjuka mattor och bekväma möbler. Kontrasterna avspeglar de oförenliga sidorna i hans personlighet.

124 Ljungars är en medeltida borg med torn och mur med vindbrygga – allt är visserligen av blygsamt format. Slottsfrun Ursula intrigerar i tornet och kan förpassa misshagliga personer till fängelsehålan via en fallucka. Fru Ursula försöker aktivt bli av med sina styvbarn och är danskvänlig på 1510-talet, när alla goda svenska undersåtar i »Ljungars saga» stöder Sten Sture. Den lilla herrgården Nattsjö i »Vernas rosor» ser först ut som en idyll, men också här finns kontrasten mellan den dövstumma Vernas ljusa vackra flickrum och det mörka kyffe hon blir instängd i vid olydnad. Arkitektur och inredning blottar komplikationer i intrigen och speglar personernas karaktärer, på gott och ont.108Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995, s. 14 ff.

125 Vindskamrarna har en speciell betydelse i Topelius verk. Det är fråga om gavelrum med fönster och kakelugn. Fältskärns vindskammare är berömd, men rummet dyker upp hos Topelius redan i den sista conturteckningen 1843 och i »Herminas Bekännelser» (1844) där »den döfva 90-åriga gumman i vindskammaren» närapå blir innebränd.109»Herminas Bekännelser», Noveller, ZTS IV, s. 53–66 och kommentar s. 296–300 i den tryckta utgåvan, citatet på s. 57. I »Vargen» (1846) bor pastorsadjunkten Lars i en enkelt inredd vindskammare och i »Uppbördsskrifvaren» från samma år lyser morgonsolen in genom unga Bertha Stålsvärds vindskammarfönster. Vindskamrarna i »Salig Fänrikens Tofflor» och »En spökhistoria» har redan berörts. I »Häradshöfdingen» (1846) både bor och arbetar skrivaren Lars Löf i häradshövdingens vindskammare och det gäller också hovrättsauskultanterna i »Höbergning och Politik» (1848). I »Hertiginnan af Finland» (1850) frågar Bäck: »Mins kusin gamla faster, som bodde i vindskammaren hos Forbuses?», medan tant Mirabeau säger till hushållerskan: »Malla skall låta bädda i gröna vindskammaren.»110»Hertiginnan af Finland», ZTS V, citatet i kapitlet »Den gamla goda tiden», s. 73 i den tryckta utgåvan; »Tant Mirabeau» citatet 6/2 1863. Som exemplen visar bor man i vindskammare i karriärens början och vid dess slut. När vindskammaren används som gästrum är det yngre personer som övernattar där.

126 Vindskamrarna – som i allmänhet är trygga och trivsamma – förekommer hos Topelius i femton noveller, Fältskärns berättelser medräknade. I motsats till dem är vinden utanför skrämmande som i »När hösten kommer» där berättaren säger: »När jag var barn och fruktade att gå öfver den stora mörka vinden om höstqvällarna, sade min moder till mig: var icke rädd; den som har ett godt samvete behöfver ej frukta mörkret.»11130/8 1854. Den kalla, mörka och hotfulla vinden är en metafor för världen utanför, och kontrasten förstärker värmen och trivseln i vindskamrarna. Carl-Göran Ekerwald utgår från Fältskärns berättelser när han beskriver den pulserande rörelsen i texten mellan dramatiska händelser och skildringen av den hemtrevliga stämningen i vindskammaren som ett slags trivseldynamo.112Carl-Göran Ekerwald, [Inledning], Topelius, Fältskärns berättelser 1985, s. II f. I själva verket finns rörelsen inte enbart i Fältskärns berättelser, utan i de flesta av Topelius noveller.

127 Stadsmiljöer förekommer inte så ofta i Topelius tidiga verk, även om han skildrar en samtida vintermarknad i Helsingfors redan i »Kringelflickan» från 1842. Handlingen i Hertiginnan af Finland (1850) utspelar sig till större delen i Åbo på 1740-talet och staden skildras också i Fältskärns berättelser, i samband med häxprocesserna och stora ofreden. Senare blir universitetet och de akademiska kretsarna omkring 1770 föremål för Topelius penna. Den stad som Topelius skildrar mest ingående i Fältskärns berättelser är dock Stockholm från sent 1690-tal till Gustav III:s statsvälvning 1772.

128 Mer eller mindre samtida Helsingforsmiljöer förekommer i bland andra »Vedergällningens Dag» (1846) och »Kalkylerna» (1848). Topelius varvar nedslag i Helsingfors med en skildring av skärgården från staden västerut i »Vikingens graf» (1865). I »Vincent Vågbrytaren» (1860) och »Medusas Hufvud» (1864) har stadsmiljöerna rentav en framträdande roll. Topelius låter de tre följetongerna från 1860-talet utspela sig på 1830-talet bland studenter och magistrar. För tidsskildringen faller han tillbaka på sin egen studietid. Han inledde studierna 1833, bara fem år efter att universitetet hade flyttats från Åbo till Helsingfors, och följde aktivt med huvudstadens snabba tillväxt och omvandling i mitten av 1800-talet. I »Medusas Hufvud» utgår han från stadsbilden i början av 1860-talet och visar på förändringen genom att beskriva hur den såg ut trettio år tidigare när handlingen utspelar sig.

129 Der Kajsaniemi värdshus nu står, var då en öde och enslig plats […]. Syskonens väg krökte sig kring den ensliga udden och gick derifrån upp till kullen, der man nu har en så liflig utsigt öfver banhuset, jernvägen och alla dess byggnader. Ingenting af allt detta förmådde deras ögon att upptäcka. Den klara blå fjärden af viken sträckte, likasom till slängkyss, en lång och sumpig arm inåt staden mot söder, öfver den nuvarande Alexandersgatan och framåt gamla theaterhuset, i hvars närhet norra esplanadgatan, då till större delen obebyggd, bildade den första fasta marken i denna vattendränkta nejd.

130 »Medusas Hufvud» är en melodramatisk följetong med osannolik intrig och många motiv som Topelius antyder utan att hinna utveckla dem närmare. Handlingen anknyter inledningsvis till universitetsmiljön i Åbo vid sekelskiftet 1800 för att flytta över till Helsingfors på 1830-talet. Några av de centrala personerna upplever februarirevolutionen i Paris 1848 och återvänder till Finland och Helsingfors lagom till universitetets majfest samma år – slutet utspelar sig en månad senare. De äldre männen är förstockade i intellektuell självtillräcklighet och akademiskt lärdomsprål medan en djupt religiös och självförglömmande medelålders kvinna gestaltas som förebildlig. Kapitlen om februarirevolutionen är Topelius bidrag till den sensationella Parislitteraturen på svenska. Almqvist utkom redan 1841–1842 med Gabrièle Mimanso. Sista mordförsöket emot konung Ludvig Filip i Frankrike, hösten 1840 och August Blanche reagerade nästan lika snabbt på februarirevolutionen i Sonen af Söder och Nord från 1851.

131 Topelius arbetade under större tidspress än vanligt i mitten av 1860-talet. Han blev ordinarie professor med fördubblad föreläsningsskyldighet från höstterminen 1863. Även om han inte längre var redaktör för Helsingfors Tidningar författade han fortfarande följetonger för tidningen. Åren 1864–1866 gick fältskärns sista berättelser som följetong och därtill några kortare noveller vid sidan av vad som idag skulle kallas kolumner. Det är inte märkligt att Topelius i det läget upprepade sig själv både i »Medusas Hufvud» och »Vikingens graf». Den senare, med undertiteln »Berättelse från Sydfinska skärgården» (1865), har en särställning i Topelius produktion: det är enda gången han återanvänder inte bara inslag i berättelsen utan också titeln. I den äldre, sex avsnitt långa »Vikingens Graf. (Till hälften sanfärdig berättelse)» från 1849 samlar två studenter insekter och tror sig hitta fornminnesmärken vid den nyländska kusten mellan Helsingfors och Kyrkslätt. Den senare följetongen omfattar 23 avsnitt och Topelius använder också här två studenter som rör sig i samma farvatten, men intrigen har flera ingredienser och de kriminella inslagen är grövre och fler. Ett nytt inslag i Topelius persongalleri är en förmögen privatlärd botanist som också är vegetarian, förmodligen den första i Finlands litteratur.

Språk och litteratur i personskildringen

132 Topelius prosaverk tillkom under de decennier fennomanin uppstod och tilltog. Finskan utvecklades både som skriftspråk och bildningsspråk och jämställdes med svenskan i förvaltningen, och den finska litteraturen och pressen växte snabbt. Samtidigt blev förhållandet mellan språkgrupperna politiserat och inflammerat. Topelius vägrade ta ställning mot någotdera språket och i verken syns konflikterna inte. De finska inslagen utgörs av för svenskspråkiga läsare exotiska ortnamn, av personnamn och enstaka ord eller fraser. Kommunikationen försiggår mödolöst på svenska, även när aktörerna tillhör folkets djupa led och handlingen utspelas i helt finskspråkiga områden. Läsaren får föreställa sig att samtalen förs på finska – eller låta bli. Det är först i slutet av »Pastorsvalet i Aulango» (versionen 1880) Topelius gör en språklig markering utöver finska namn: prästen »upptog sin finska psalmbok och började med hög röst psalmen N:o 404 om yttersta domen: Jo aiwan läsnä aika on, hvari strax flera röster hördes instämma». I följetongen från 1867 lyder textstället: »upptog sin psalmbok och begynte med hög röst psalmen 409: ’O syndig man, som säker är och trygger’, hvari strax flera röster hördes instämma».113Citaten i båda fallen i kapitlet »Valet» i Vinterqvällar I:2 1880, s. 126 f. resp. 16/5 1867 i följetongen.

133 Vanligen lyfter Topelius fram finskan med upplysningen om att en person »bryter på finska». Med brytning menar han intonation och uttal. I ett fall återger han i skrift hur denna brytning på finska ter sig. Det är spåkvinnan Kierola mor i »Drottning Sophia Magdalena» (1848) som ska spå drottningen i kaffe, men blir skrämd av vad hon ser: »Voj voj, ten inte vara pra, ten kaffen, ten visa tor lädje, men ten lädjen vanlas i tor sorg ...». Språkprovet återger flera egenheter i uttalet som finskspråkiga ansågs producera när de talade svenska: konsonanterna d och b uttalas som t och p (ten, pra pro den, bra), bortfall av initial konsonant (tor lädje pro stor glädje) och bortfall av obetonad förstavelse (vanlas pro förvandlas). Därtill kommer genusfelet: kaffen pro kaffet.

134 Följetongen 1848 författades för Helsingfors Tidningar och Topelius räknade med att tidningens svenskspråkiga läsare inte alls kunde finska, det framgår av förklaringarna han infogar. »’Törs hon ej på, mor?’ sade drottningen, som missförstod uttrycket [på pro spå], emedan hon ej hade någon aning om en finsk tungas böjelse att bortlemna den första af två på hvarandra följande konsonanter i ett främmande språk.» När spådomen inte faller den spådde på läppen återger spåkvinnan reaktionen med »arg varti on tenskull», arg vart han fördenskull. Topelius upplyser i en fotnot om ’on’: »Emedan finskan ej har skilda uttryck för könen: han och hon, händer ofta att de förblandas, när Finnen bråkar [rådbråkar] svenska.»

135 De här upplysningarna som hade haft ett minst lika stort informationsvärde för en publik i Sverige tog Topelius inte med när han omarbetade novellen för omtryckning först i Svenska Familj-Journalen 1869 och sedan i Vinterqvällar II:1 1881. Spåkvinnans dussintal repliker kvarstår dock i båda, för begriplighetens skull med lätt censurerade översättningar av en annan karaktär. Inslagen skapade knappast en större förståelse för finska språket bland svenska läsare, snarast underbyggde de fördomar. – Paul Nyberg uppger att spåkvinnans svenska låter som när »gamla Stina på Kuddnäs rådbråkade språket».114Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 198. Stina var en omtyckt trotjänarinna hos familjen Topelius och det är inte otänkbart att de mer eller mindre obegripliga replikerna ska ses som ett minnesmärke över henne.

136 Topelius använder ofta repliker för att låta personerna så att säga karakterisera sig själva. Han utvinner komiska effekter och inte sällan utnyttjar han sin väldiga vokabulär för att avslöja dumhet, högfärd och ytlighet.115Särskilt avslöjande är de koncentrerade kapitlen »Borgarfruarna» och »Riksens fruars bänk» i fjortonde berättelsen av Fältskärns berättelser, och i »Pastorsvalet i Aulango» kapitlen där lagmanskan Årström/Åkerström för ordet: »Efter predikan», »Vid ett préférencebord», och »Konspirationer och rykten» (Årström 1867, Åkerström 1880). Han gisslar den s.k. halvbildningen genom att låta kvinnor i medelklassen (som lagmanskan Årström/Åkerström) leverera flödande tal med fina ord som nästan genomgående används fel. Detta uppfattades tydligen som komiskt. För läsare i dag avslöjar metoden också brutala eller åtminstone obarmhärtiga drag i 1800-talets sociala hierarki. Topelius drog sig inte för att förlöjliga personer i underklassen genom att utsätta dem för ett språk eller för ord som de inte förstår. Kåseriet »Grammatikaliskt Ovett» (16/6 1849) är ett exempel. Innehållet hade varit i säck innan det kom i påse, det utgår från en notis om »ett kostligt käbbel mellan O’Connel och en månglerska i Dublin, hvari den store agitatorn segrade med idel mathematiska kraftord».116Den katolske folkledaren och politikern Daniel O’Connell (1775–1847) arbetade för de irländska katolikernas emancipation och var berömd som talare. Några studenter tänker tillämpa konceptet lokalt och »sågo sig om efter ett offer, hvilket de ville på samma sätt nedgöra». En munvig fiskarmadam provoceras tills hon beklagar sig för polisen över »grofva oqvädinsord», varpå studenten replikerar: »jag kallade madam ett plusquamperfectum, och det begriper ju hvar bildad menniska, att inte är det något ondt i det».

137 Ett slags lek med ord är också Topelius sätt att ge karaktärerna beskrivande tillnamn, i synnerhet när sammanhanget är komiskt eller i fråga om personer med dåliga egenskaper. En lagman heter Tingelund, en uppbördsskrivare Skrivelin och en godsägare Glupoff, en fänrik från 1700-talet bär namnet Muskött medan en fältväbel 50 år senare heter Karbin. En solochvårande apotekare Elixirius lyckas gifta sig med en gammal fröken Kopparkrona – för att nämna bara några exempel.117I »Höbergning och Politik» (1848), »Uppbördsskrifvaren» (1846), »Salig Fänrikens Tofflor» (1847) och »Tant Mirabeau» (1863). Av personerna i »Pastorsvalet i Aulango» uppfyller de flesta inte kraven på goda församlingsbor och medborgare. En läkare ståtar där med namnet Kopfschmertz och en sekreterare heter Krankenhaus, antagligen för att hans arbetsinsatser borde ge honom sjukt samvete. Ett annat slag av karakterisering gör Topelius när han ger socknens adelsman namnet von Holbach. Det signalerar ateism och libertinism, egenskaper som tillskrevs den tysk-franske upplysningsfilosofen Paul Henri d’Holbach. – Topelius var inte främmande för vulgäruppfattningen att judar intresserade sig enbart för pengar och annat timligt, det framgår av »Lilla Miljon» (1854) där den judiska fadern vill att dottern ska heta Diamanta Rubina men får nöja sig med namnen Fredrika Millione.

138 Topelius odlar inte bara kvickheter med udd utan också en välvillig humor som inte utesluter vänlig drift med personer och företeelser, t.ex. i »Fröken Drifva» (1860) och skildringen av tågresan i »Tant Mirabeau» (1863), i ramberättelsen till Fältskärns berättelser och i verken för barn. Den uddiga kvickheten i många följetonger är förknippad med Topelius produktiva år som följetonist och tidningsman. Efter 1867 författar han några kortare berättelser men bara två längre: »Ungdomsdrömmar» och Planeternas skyddslingar. I stället flödar barnlitteraturen ur hans penna, parallellt med arbetet som professor och rektor och efter pensioneringen.

139 När Topelius snabbt vill karakterisera sina fiktiva gestalter kan han göra det genom att avslöja deras litterära smak. I den med »Grammatikaliskt Ovett» samtidiga »En roman om romaner» (25/4–23/5 1849) får en gammal mamsell deklarera hon inte vill ha »någonting att skaffa med herr Domass och herr Su och herr Bulwer och herr Eugen Aram och hvad de nya franska författarne heta». Anjalamannen Detlof Croneld i »Konungens handske» sägs läsa Voltaire, det gör också kyrkoherden Ödmark i Aulango och Magnus Drakenhjelm (gamle baron), men till dennes favoritförfattare hör också de på 1830- och 1840-talen populära George Sand och Paul de Kock. Den senares författarskap beskrivs i översiktsverk från 1900-talet som »slipprigt» eller »lascivt», d.v.s. oanständigt. I »Brita Skrifvars» läser mor och dotter bibeln, liksom Lisu Halm i »Det gyllene spöket», medan den unga Augusta i »Tant Mirabeau» (1880) får sin litterära smak förstörd av Elise eller Qvinnan i sin fullkomlighet och pendangen Robert, eller Mannen, sådan han bör vara.118De här och andra omnämnda romaner från sekelskiftet 1800 torde ha varit helt obekanta för unga läsare av Vinterqvällar i början av 1880-talet påpekar Maija Lehtonen, och tillägger att varken kritiken eller den eventuella parodin kan ha känts aktuella. Topelius återanvände här samma argument om romanernas skadliga inverkan på unga läsare som i artikeln »Romanen och Romanvurmen» från 1845 (Lehtonen, »Tant Mirabeau» 1998, s. 160–164). Maija Lehtonen tar med generös exemplifiering upp de litterära anspelningarna i Topelius noveller i artikeln »Intertextualitet i Topelius’ berättelser». Hon understryker att han gör anspelningarna med en viss självironi, men han visar också vad han tar avstånd från.

140 Inledningar till utgåvor förväntas informera om receptionen av de utgivna verken, vilket inte är möjligt i fråga om Topelius tidningsföljetonger. Noveller tryckta enbart som följetonger uppmärksammades inte med recensioner i pressen. Tillkomsten är inte heller belyst. Topelius nämner i Självbiografiska anteckningar att medan familjen enbart »levde av pennan» kunde springpojkar från »tre, fyra eller fem tryckerier på en gång belägra vårt kök».119Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 136. Det är här fråga om början av 1850-talet. Springpojkarna gick givetvis köksvägen och använde inte herrskapets ingång. Det är inte uteslutet att situationen någon gång kunde vara just så hektisk, men vid sidan av uppdrivet tempo och stress visar Topelius minnesbild att kommunikationen med tryckerierna i Helsingfors var informell. Muntliga budskap eller korta meddelanden på lösa lappar, på manuskripten eller korrekturen kunde förmedlas av »tryckeripojkarna» som Topelius kallade dem. Han hade också möjlighet att själv besöka tryckerierna. Frånvaron av en mera formell och därför bevarad skriftlig dokumentation gör att det bara undantagsvis går att studera tillblivelsen och framställningen av tidningsföljetongerna, medan tillkomsten av bokupplagorna på Bonniers förlag kan följas i detalj från 1860-talet när både författaren och förläggaren började spara korrespondensen mera systematiskt.120Jfr avsnitten »Utgivningshistorien» av Pia Forssell resp. Sebastian Köhler i utgåvorna av Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, ZTS V, s. XXXIII–XLIII, Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. LII–LIX, och Planeternas skyddslingar, ZTS IX, s. XLVII–LIX.

Vinterqvällar, »våra noveller»

141 Vinterqvällar är ett urval av Topelius noveller från 1840-talet framåt. Urvalet omfattar trettio enskilda verk och utkom på Albert Bonniers förlag i tre cykler och sammanlagt sex delar 1880–1897. En delupplaga för Finland utkom på G. W. Edlunds förlag. Av verken hade de flesta ursprungligen tryckts som följetonger i dagspressen, i Helsingfors Tidningar, Nya Dagligt Allehanda och Åbo Underrättelser mellan 1845 och 1879. Innan Vinterqvällar började utkomma i bokhandeln hade urvalet en ovanligt lång och krånglig tillkomst som prövade både författarens och förläggaren Bonniers tålamod och förmåga till samarbete. I den bevarade korrespondensen med Bonniers förlag verkar Vinterqvällar ta mest plats av Topelius verk. I ett skede när Bonnier och han var långt ifrån ense om projektet, som också lades på is några år, är det Topelius som refererar till det planerade urvalet som »våra noveller».121Topelius–Bonnier 18/7 1873, Brev, ZTS XX:1. Det säger mycket om styrkan i förhållandet. När produktionen väl hade kommit i gång gjordes de två första cyklerna i uppdrivet tempo 1880–1882. Därefter ville Topelius hålla en paus och den tredje cykeln utkom först femton år senare.

142 Den första upplagan av Fältskärns berättelser hade utkommit på Albert Bonniers förlag 1854–1867, diktsamlingen Sånger 1860 och de tre första delarna av Läsning för barn 1865–1867.122Originalupplagan av den första cykeln i Fältskärns berättelser utkom på Öhmans förlag i Helsingfors 1853. Den första upplagan i Sverige är Bonniers, i romanbiblioteket Europeiska följetongen, 1854. I fortsättningen utkom cyklerna hos Bonnier. På 1870-talet utkom diktsamlingen Nya blad 1870 och fjärde delen av Läsning för barn 1871. Inga andra nya verk av Topelius utkom under decenniet, men Bonnier tryckte nya upplagor av de tidigare. Vinterqvällar kan ses som en spekulation från både författarens och förläggarens sida. Topelius var Bonniers bästsäljare och det gällde att profitera på författarnamnet medan det var gångbart. För publiken i Sverige var titlarna i urvalet hur som helst nya, på en handfull undantag när.123»Toma hjertan», »Konungens handske» och »Ungdomsdrömmar» trycktes först som följetonger i Nya Dagligt Allehanda 1862, 1863 och 1879; »Drottning Sofia Magdalenas örhängen» i Svenska Familj-Journalen 1869.

Utgivningshistorien

143 Topelius hade tagit initiativet till en upplaga av sina samlade noveller redan våren 1865, efter att den fjärde cykeln av Fältskärns berättelser hade utkommit. Bonnier var med på noterna och gillade planen att »att icke utgifva dem strödde utan just uti en samling och utan allt för långt mellanrum mellan hvarje del».124Bonnier–Topelius 10/6 1865; Topelius brev från 26/5 1865 har inte bevarats. Brev, ZTS XX:1. I fortsättningen förekommer novellerna i korrespondensen flera gånger om året. Bonnier antyder då och då att han inte känner till novellerna tillräckligt väl för att bedöma om de är av intresse för läsare i Sverige, och säger sig famla i fullständigt mörker i fråga om både omfång och innehåll. Topelius dröjer länge med att skicka prov på novellerna, han yttrar sig i stället om hur många band de kan tänkas fylla.125Bonnier–Topelius t.ex.15/5 1867, 13/12 1867 och 14/4 1871; Topelius–Bonnier 5/1 1866, 28/1 1867 och 20/1 1871. När Bonnier säger sig famla i mörkret (14/4 1871) är det i fråga om Topelius samlade arbeten, med novellerna uttryckligen inkluderade.

144 På försommaren 1871 hör Topelius av sig med en omfattande plan för sina »samlade arbeten». Under rubriken Noveller räknar han upp 43 verk, dels »a) Kortare berättelser af högst ett arks omfång», dels »b) Längre berättelser, från 1½ till 8 ark» och slutligen »c) Romaner: Riddarne af Ljungars (skildring af katholicismens fall och första reformationstiden i Finland, 3 delar; 15 ark; 1 volym. Hertiginnan af Finland; 12 ark, 1 volym)». – Mest uppmärksamhet ägnar Topelius tidsbegränsningarna för förlagsrätten och honorar, naturligt nog i en korrespondens med förläggaren.126Topelius–Bonnier 12/6 1871. Topelius använde inte genrebeteckningen roman om sina verk offentligt, men här ägnar han sig åt intern marknadsföring.

145 Bonnier ansåg Topelius förslag orealistiskt och anspråken på honorar överdrivna, men återkom våren 1873 till novellerna.127Bonnier–Topelius 17/7 1871 resp. 2/4 1873. Topelius svarade att eftersom han inte åstadkommer någon ny del av Fältskärns berättelser (planen på fortsättning levde fortfarande) kunde han »utsända ett band noveller om året», när han inte utkommer med något nytt. Bonnier meddelade omgående att det passar bra, men efter att ha bekantat sig med de »fem kortare berättelser» Topelius skickade i juni 1873 åtrade han sig.128Topelius–Bonnier 7/6 1873, Bonnier–Topelius 11/6 1873, Topelius–Bonnier 22/6 1873 (med manuskript) och Bonnier–Topelius 3/7 1873. Fyra av de fem titlarna framgår i brevet: »Drakelden» (»Skattgräfvarne», 1842), »Den eviga Studenten» (1845), »Vattenmärket» (1846) och »Beckbrännaren» (»Den Gamle Beckbrännaren», 1845).

146 Förläggaren formulerade sig med all tänkbar artighet, men budskapet är klart: de fem verken är anekdotmässiga, gammalmodiga och obetydliga. Han avrådde bestämt från att inleda den första av flera påtänkta delar med dem, och efterlyste intressantare och mera omfattande verk. Därtill konstaterade han att samlingen inte kan kallas noveller eftersom de verk han har läst inte motsvarar benämningen. Visserligen kan berättelserna ingå i en samling »af större sådana – men de böra bestämdt ej gå i spetsen – såvida man ej vill riskera att läsaren skall lägga boken otillfredsställd ifrån sig», innan »verkets hufvudbeståndsdel» börjar. Topelius grämde sig i svaret över ordet noveller som ger ett missvisande intryck. Han beskriver innehållet som »berättande gods af de mest olika dimensioner, från skizzen eller anekdoten på tre sidor ända till långa, genomförda berättelser», och finner det praktiskt att börja med lättare och sluta med solidare gods. Han går med på att de »obetydliga bitarna» som har svikit Bonniers förväntningar också kan svika läsarnas och menar till sist att han har »allsingen brådska med deras utgifvande; jag kan vänta, och jag väntar».129Bonniers synpunkter och citatet i brev från 3/7 1873; Topelius svar 9/7 1873.

147 Bonnier ursäktade sig omgående både per telegram och brevledes och bad om mera manuskript. Topelius sade sig då ha slagit »våra ’noveller’» ur hågen för att syssla med annat, men gjorde ett tillägg: »Jag skall ännu anställa en mönstring med de 10 eller 11 berättelser, hvilka äro ämnade att ingå i första bandet och bland hvilka fyra äro af större omfång, den yngsta från 1860.» I september berör han andra frågor innan han en passant finner att det vore bäst om novellerna tillsvidare får anstå.130Bonnier–Topelius 17/7 1873 (brev och telegram); Topelius–Bonnier 18/7 1873 och 15/9 1873. I fortsättningen påminner Bonnier ofta om novellerna eller frågar efter fortsättningen på Fältskärns berättelser.131Bonnier–Topelius 23/9 1873, 7/2 1874, 3/6 1874, 9/7 1874, 31/3 1875, 26/2 1876, 12/10 1876 och 11/4 1877. Topelius är upptagen, han hänvisar först till arbetet med läseboken Boken om Vårt Land, därefter till ett beställningsverk om Finlands historia och sedan till rektoratet för universitetet 1876–1878.132Topelius–Bonnier 27/12 1873, 8/3 1876, 25/10 1876 och 31/3 1877. Kejserliga Alexanders-universitetet var in på 1910-talet Finlands enda.

148 När Topelius hade bestämt sig för att gå i pension hösten 1878 och flytta från Helsingfors återkommer han till planer på nya böcker i korrespondensen med Bonnier. Denne föreslog en fortsättning på Fältskärns berättelser i första hand, och i andra en samling med »Hertiginnan af Finland» och andra historiska noveller, bland dem »Kungens Handske» som han hade läst i Nya Dagligt Allehandas följetong 1863.133Topelius–Bonnier 13/5 1878 och 8/11 1878; Bonnier–Topelius 21/11 1878 (de diskuterade huvudsakligen den planerade illustrerade upplagan av Fältskärns berättelser under sommaren). Topelius hörde av sig våren 1879, när han behövde pengar för att betala och reparera den nyss inköpta villan Björkudden. Han erbjöd en ny del av Läsning för barn och samtidigt, »eller dernäst första cykeln Noveller».134Topelius–Bonnier 3/4 1879. Femte delen av Läsning för barn utkom 1880. Antagligen tänkte Topelius sig optimistiskt att både barnboken och en volym noveller skulle utkomma redan 1879, eftersom han efter punkt fortsatte med »1880, om vi lefva, tredje samlingen ’fallande löf’», d.v.s. diktsamlingen Ljung som utkom först 1889.

Första cykeln

149 Den första cykeln av Vinterqvällar utkom 1880. Topelius hade lovat skicka manuskript i början av september 1879, men önskade sedan uppskov med dem; han behövde tid för bearbetningen eller som han själv sade: retoucheringen. Manuskriptet till »Konungens handske» avgick i januari 1880.135Topelius–Bonnier 29/6 1879, 31/8 1879, 10/9 1879 och 16/1 1880. – Under senhösten diskuterade Topelius, förläggaren G. W. Edlund i Helsingfors och Bonnier frågan om Vinterqvällar skulle utkomma enbart hos Bonnier, eller i svensk upplaga hos Bonnier och finsk (på svenska men avsedd att säljas enbart i Finland) hos Edlund. Till sist kom de överens om att Bonnier skulle trycka hela upplagan och Edlund ta det som senare kallades delupplaga, med sitt förlagsnamn på titelbladet.136Se bl.a. Topelius–Bonnier 15/12 1879, Bonnier–Edlund 30/12 1879 och Bonnier–Topelius 31/12 1879.

150 Följande tvisteämnen gällde titeln och anpassningen av stavningen efter Svenska Akademiens ordlista. Bonnier tog upp frågorna i januari och Topelius reagerade först med ett rejält temperamentsutbrott den 31 januari 1880, men lugnade sig snabbt. I fråga om titeln gav Bonnier med sig och accepterade Vinterqvällar som han ansåg intetsägande.137Frågorna ventilerades av Bonnier i brev från 21/1 1880, 29/1 1880, 5/2 1880, 12/2 1880 och 19/2 1880, och av Topelius 31/1 1880, 7/2 1880 (med exempel på stavning han vill behålla), 15/2 1880, 27/2 och 28/2 1880. Beträffande stavningen ville Topelius behålla th i (kunga)thron och å som beteckning för långt å-ljud och fortsätta använda fågel och håg. Rekommendationerna för stavning avlöste varandra snabbt under dessa år, och just då förordades formerna ’fogel’ och ’hog’. Han ville också fortsätta stava vexa eftersom det uttalas med kort ä-ljud. Argumentet är obestridligt: »Om ni svenskar skulle höra huru bredt den finska tungan uttalar ä-ljudet, skulle ni minsann akta er att så onödigt använda det vid kort ljudfall i st. f. e.»

151 Parallellt diskuterade de häftesutgivning, som de kom överens om, och häftesomslaget som Carl Larsson gjorde och som Topelius blev mycket förtjust i. Bonnier hade föreslagit utgivning i häften eftersom bokbranschen befann sig i en lågkonjunktur. Folk ger lättare ut en mindre summa än en större, menade han. Häftena omfattade sex ark à 16 sidor, sammanlagt 96 sidor, och kostade 1 krona. När alla häften i en planerad del hade tryckts kunde de bindas i ett band. Upplagan var sedan tillgänglig i bokhandeln i band.138Bonnier–Topelius 6/9 1879 och Topelius–Bonnier 10/9 1879 om utgivning i häften; Bonnier–Topelius 12/2, 1/4 och 30/4 1880 om Larssons omslagsvinjett och Topelius svar 17 och 25/4 1880.

152 Publiceringen i häften aktualiserade frågan om hur omfattningen av enskilda verk gick ihop med antalet tryckark per häfte. »Bäst vore det om hvardera häftet alltid afslutade deri påbörjad berättelse» menade Bonnier i september 1879, men det var en from förhoppning. Både han och Topelius var medvetna om att arket kunde ta slut ett eller två blad innan berättelsen gjorde det. Därför planerade Bonnier att ge ut dubbelhäften och var angelägen om att häftena utkom i så snabb följd som möjligt, så att läsarna slapp vänta på fortsättningen.139Bonnier–Topelius 5/8 1880: »Beträffande Vinterqvällarnes fortsättning hade det varit min afsigt att utgifva 2:dra delen i dubbelhäften (Häftena 5/6 & 7/8) men för att icke en alltför lång paus skall blifva mellan 4:de hft (som utgafs 15 Juli) och det första dubbelhäftet, hade det ju onekligen varit präktigt om jag snart hade kunnat få manuskript på den nästa berättelsen.» Och därför kompletterade Topelius »Vincent Vågbrytaren» med ett kapitel när han läste det ombrutna korrekturet och märkte att arket inte hade blivit fullt. När läsarna betalade för ett häfte om sex ark skulle de få valuta för pengarna i form av fulltryckta ark.140Topelius–Bonnier 14/5 1880: »Härmed sänder jag: [...] korrektur på Vqv. arken 22, 23, 24. Emedan två sidor felas i ark 24, har jag bifogat ett tillägg, att inpassas på sid. 370. Det gör väl besvär med ombrytning, men vi böra åtminstone ej gifva mindre än vi lofvat.» Bonnier–Topelius 25/5 1880: »Det var gifvet att jag icke skydde det ringa besväret att låta bryta om 24:de arket på Vinterqv I. för att få det lilla ypperliga tillägget. Det var ju riktigt präktigt att vi på så vis fick delen jemnt full – och jag får särskildt tacka Dig för din uppmärksamhet.» – Den första delen omfattar exakt 24 ark, fördelade på 4 häften. Den andra delen har 25 hela ark, också fördelade på fyra häften. Priset var detsamma för båda delarna.

153 Det första häftet av Vinterqvällar, med förord och drygt hälften av »Konungens handske», utkom den 26 april 1880, det tredje, med merparten av »Gröna kammarn i Linnais gård» den 17 juni. Det fjärde, som innehåller »Vincent Vågbrytaren» och utgör det sista häftet i första delen, utkom den 15 juli.141Första häftet: se Carola Herberts kommentar till brevet från Bonnier 30/4 1880. Tredje häftet: Bonnier–Topelius 17/6 1880; fjärde häftet. Bonnier–Topelius 5/8 1880. (T tackar för det femte 14/9 1880). Vid det laget hade Topelius levererat manuskriptet till »Pastorsvalet i Aulango» (avsänt den 22 maj), fått korrektur på början och hunnit be Bonnier dels om anstånd med leverans av manuskript till följande novell (»Tant Mirabeau»), dels om litteratur för bearbetningen av den. Bonniers plan på dubbelhäften stupade på att Topelius revidering av »Tant Mirabeau» drog ut på tiden. Ett häfte om sex ark, med 23 av sammanlagt 34 kapitel i »Pastorsvalet i Aulango», utkom i början av september.142Topelius–Bonnier 8/6 1880 om levererat manuskript och 25/6 1880 med begäran om anstånd och litteratur om drottning Fredrika för bearbetningen av »Tant Mirabeau»; Bonnier–Topelius 17/6 1880 med besked om korrektur på kommande och avsikt att ge ut volymen som två dubbelhäften (5–6 resp. 7–8), även 5/8 1880, med påminnelse om manuskript. Bonnier–Topelius 28/8 1880 om utgivning av ett häfte, som Topelius tackar för 14/9 1880. Trafiken, per ångbåt, med manuskript till Stockholm och korrektur till Helsingfors pågick till slutet av november när Bonnier meddelade att han har skickat sluthäftet till den andra volymen av Vinterqvällar. Två veckor senare fick Topelius veta att Vinterqvällar hade god åtgång.143Topelius och Bonniers korrespondens mellan juni och november 1880 omfattar 25 brev, huvudsakligen om Vinterqvällar, även om den samtidigt pågående tryckningen av femte delen av Läsning för barn också uppmärksammas. Bonnier–Topelius 30/11 1880, där det framgår att Edlunds delupplaga hade skickades ohäftad (för att säkert hinna i tid till julhandeln) och 14/12 1880 om god åtgång, samt Topelius–Bonnier 9/12 1880 där Topelius meddelar att häftena 7 och 8 av Vinterqvällar har kommit till Helsingfors, men att han inte har fått dem. – Det är skäl att framhålla att Bonnier i inget skede fick manuskript för en hel cykel före sättningen eller ens en fullständig förteckning över de noveller Topelius tänkte fylla den aktuella volymen med.

Andra cykeln

154 Den andra cykeln tillkom på motsvarande sätt. Topelius »retoucheringar» tog längre tid än han hade räknat med, de olika novellerna bytte ordningsföljd och Bonnier påminde om manuskript. Hela vårterminen 1881 gick åt till Topelius bemödanden att göra en ärbar kvinna av borgmästardottern Eva Merthen som hade blivit älskarinna till den ryske befälhavaren James Keith under hattarnas krig (1741–1743). Topelius lovade manuskript till ett tiotal tryckark i mars, i april rapporterade han att hertiginnan närmar sig slutet men först i maj skickade han 100 manuskriptsidor och därefter resten med följande båt.144Topelius–Bonnier 14/2 1881 med löfte om manuskript, 7/4 1881, 16/5 1881. Bonnier–Topelius 23/2 1881: »Utmärkt vore det om [vi] kunde få ut hela 2:dra cykeln före julen. Jag undrar om det kan lyckas? Kan Du hålla oss med manuskript – så skall tryckeriet nog göra sin skyldighet – och att det i rent praktiskt hänseende vore det bästa – derom är jag öfvertygad – ty jularna äro och förbli dock den bästa tiden för bokafsättningen.» Bonnier erhöll manuskriptet till »Hertiginnan af Finland» den 19 och 26 maj (Bonnier–Topelius 28/5 1881.

155 Av brev i februari 1881 framgår att Topelius efter »Hertiginnan af Finland» tänkte sig »Vernas rosor» och två »mindre» noveller som han inte uppger titlar på. Bonnier föreslog pragmatiskt att »Ungdomsdrömmar» (1879) kunde följa efter Hertiginnan, i hopp om att få ut båda banden av andra cykeln före jul. »Du torde icke behöfva väsentliga eller större retoucher då den ju relatift nyligen lemnat ditt skrifbord.»145Bonnier–Topelius 29/4 1881. Det första häftet utkom i september. Efter dröjsmål med redigeringen av »Vernas rosor» blev Topelius så lättad över att slippa förkorta novellen att han i oktober föreslog att Bonnier skulle utge ett häfte i månaden av de fyra återstående i delen (det andra och tredje var redan tryckta).146Bonnier–Topelius 22/9 1881 (första häftet ute, mera manuskript av nöden), Topelius–Bonnier 2/10 1881 (problem med förkortning för att inte överskrida antalet tryckark), Bonnier–Topelius 6/10 1881 (inget problem, skicka ms), Topelius–Bonnier 13/10 1881 (föreslår ett häfte per månad). Den första delen av andra cykeln omfattar hela 30 ark, fördelade på fem häften. Det sista häftet skulle ha utkommit i januari, men Topelius hade varit utan renskriverska och kunde inte skicka slutet av manuskriptet till »Vernas rosor» förrän den 20 januari 1882.147Topelius–Bonnier 16/12 1881, 20/1 1882 och 24/2 1882 (mera manuskript och förmodan om att femte häftet har kommit ut). Då hade han redan en plan för den avslutande delen och började sända manuskript till den.

156 Denna andra del av andra cykeln innehåller Sägner i dimman och är inte lika omfattande som de föregående. Topelius levererade manuskript i jämn takt, de sista i november 1882. Bonnier var tacksam, de sista arken kunde tryckas och hela bandet bindas in i så god tid att de hann också till Helsingfors före jul. Dessutom hade Topelius beräknat omfånget så väl att det sista arket blev fulltryckt, på ett blad när.148Topelius omtalar manuskript eller meddelar om avsända manuskript (efter de första 20/1): 24/2, 12/5, 27/7, 26/9, 24/10 och 10/11 1882. Bonnier tackar 24/1, 1/8, 30/9 (med önskan om snabb leverans) och 21/11 1882. Det tomma bladet använde Bonnier påpassligt till att marknadsföra den av Carl Larsson illustrerade upplagan av Fältskärns berättelser. Både Bonnier och Topelius kunde glädja sig över att Vinterqvällar hade god åtgång, och Bonnier tryckte en ny upplaga av första cykeln (3 000 exemplar, eller lika stor som första upplagan). Storleken på upplagan av den andra cykeln ökades från planerade 5 000 ex till 7 500. De fyra volymerna Vinterqvällar var Bonniers bästsäljare 1880–1882.149Försäljningen: uppgift av Karl Otto Bonnier, Bonniers. En bokhandlarefamilj IV, s. 35 f. I fråga om upplagor och honorar för Vinterqvällar hänvisar jag dels till breven, dels till Carola Herberts inledning till utgåvan av Topelius korrespondens med Albert Bonniers förlag och till förteckningen där över Topelius verk på förlaget, inklusive honorar, samt till kontrakten.

Tredje cykeln

157 Topelius hade redan i november 1881 (11/11) meddelat att han inte ville fortsätta med Vinterqvällar efter andra cykeln: »Jag skulle vara oändligen nöjd när jag undanstökat det gamla skåpgodset och får börja med nytt. Omskrifningen af det gamla tager mera tid, än det torde vara värdt, och derför, sedan jag med andra cykeln gjort rent hus i skåpen, för att ej fresta efterkommande att utgifva alltför underhaltiga qvarlefvor, lemnar jag sannolikt resten af det först tillämnade åt sitt öde.» Topelius tog i alla fall initiativ till en tredje cykel i början av 1896, efter en paus på femton år. I den skulle »Ljungars saga», »Gamla baron på Rautakylä» och »några mindre skizzer» ingå. Topelius skickade manuskriptet till »Ljungars saga» i mars och det första häftet utkom i maj.150Topelius–Bonnier 8/1 1896, Bonnier–Topelius 18/1 1896 – där förläggaren uttrycker sin glädje över initiativet, Topelius–Bonnier 11/3, Bonnier–Topelius 13/5 1896. Därefter beklagade han sig över besvär med språklig redigering av »Gamla baron på Rautakylä», men kunde sända fullständigt manuskript till den och »Känslor utan namn» i slutet av oktober 1896. Då oroade han sig för att baronen, med spår av Eugène Sue, ska verka för gammalmodig.151Topelius–Bonnier 15 och 20/10 1896.

158 Efter en lång paus hörde Topelius av sig i augusti 1897 med några färdiga mindre stycken och tänkte komplettera dem med »en längre ny novell från 1808 års krig, hvaraf till dato 6 kapitel äro utskrifna». Det är »Örnen och lejonet» – som dock förblev ett fragment. Därefter hade han förgäves försökt omarbeta »Salig Fänrikens Tofflor» för att kunna fylla ett tillräckligt antal tryckark och skickade »9 eller 10 småbitar alla af yngre datum och den sista nyskrifven. Ordning medföljer. Men emedan jag befarar, att de samteliga slukas af hajen på 4 ark eller mindre, beder jag dig titta efter i Konstnärsklubbens ’Jul’ för 1891, som jag bortslarfvat, en 11:te småbit, ’Jupiters Kycklingar’, och ifall du anser den tryckbar, placera den näst efter ’Ordet’, emedan den är i samma stil. Jag har totalt glömt innehållet.»

159 Bonnier tackade, skickade korrektur och föreslog att varje enskild titel förses med ett separat titelblad, därmed krävde arken inte lika mycket text. På det sättet hoppades han »få ihop de för ett häfte nödiga arken – så att detta (5:te) häfte kan utgifvas i höst».152Topelius–Bonnier 15/8 och 14/9 1897, Bonnier–Topelius 24/9 1897.

Urval och sammanställning

160 Av de 42 novellerna eller motsvarande i Topelius plan från 1871 ingår aderton i Vinterqvällar. I planen från 1879 nämner han sjutton verktitlar, tretton av dem ingår i Vinterqvällar.153Egentligen fjorton, Topelius sammanslog följetongerna »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» från 1856 inför Vinterqvällar och tänkte kalla den »Sankt Görans saga» (Topelius–Bonnier 2/10 1881). Det framgår inte av korrespondensen varför han valde att återställa den ursprungliga titeln »Vernas rosor». Planen 1871 i Topelius–Bonnier 12/6 1871, planen 1879 i Topelius–Bonnier 4/11 1879. Bonnier var i första hand intresserad av mera omfattande noveller med historiska motiv. Han hade gärna inlett Vinterqvällar med »Hertiginnan af Finland» och frågade upprepade gånger efter »Gamla Baron på Rautakylä». Det är förståeligt, Topelius dramatisering av den, med titeln »Efter femtio år», var nämligen populär i decennier. Topelius ville, som framgått ovan, växla mellan korta och mera omfattande verk och planen från 1879 kan betraktas som hans kompromiss. Han listade åtta verk i den följd han sannolikt tänkte sig för de två första cyklerna.

161 Förteckningen börjar med »Konungens handske», som vad både epok och omfattning beträffar motsvarade Bonniers förväntningar. Därefter följer samtidsnovellerna »Gröna kammarn i Linnais gård» och »Pastorsvalet i Aulango» i den första delen. Den andra skulle inledas av »Vernas rosor» med motiv från 1788 års krig, följd av »Toma hjertan», »Vincent Vågbrytaren», »Guldspöket» och »Ungdomsdrömmar» som utspelar sig 1615–1617. De andra kan betecknas som någorlunda samtida, med handlingen förlagd till 1800-talet. Efter dem räknar Topelius upp »Ljungars barn», »Hertiginnan af Finland» och »Gamla Baron på Rautakylä» m.fl., med utgivning »senare».

162 Planen följdes för de två första titlarna. Efter dem fick »Vincent Vågbrytaren» avsluta det första bandet, och »Pastorsvalet i Aulango» inleda det andra. »Tant Mirabeau» lyftes upp från slutet av listan och därefter insåg Topelius att »Vernas rosor» påminner för mycket om »Konungens handske», så den förra fick stryka på foten en gång till och ersattes av »Guldspöket», under titeln »Det gyllene spöket».154Både »Konungens handske» och »Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig mot Ryssland. Den är, berättar Topelius för Bonnier, »en delvis på verklighet grundad berättelse från Uleåborg» – det är enda gången han antyder något liknande, och han gör det också i verket. Där nämner han »ur lifvet lånade gestalter, som visat sig i skuggspelet af denna berättelse».155Topelius–Bonnier 10/10 1880 resp. »Det gyllene spöket», Vinterqvällar I:2 1880, s. 387 i trycket; i fortsättningen av brevet meddelar Topelius att novellen är mycket omarbetad och att den stod i Helsingfors Tidningar 1860. Där missminner han sig, det var 1857, men upplysningen förklarar varför innehållsförteckningen till Vinterqvällar I:2 uppger 1860 som ursprungligt tryckår. I fortsättningen uttrycker han en förhoppning om att läsarna ska skilja mellan å ena sidan de fiktiva gestalterna och händelserna och å den andra den historiska och biografiska bakgrunden.156»... om något igenkännes af ännu lefvande, dessa må låta diktens gräs (eller ogräs) vexa öfver tufvorna af det förgångna, behålla verklighetens minnen för sig och icke misstyda berättarens goda afsigt ...» – Topelius anspelar här på talesättet om gräset som växer över något, vilket vanligen betyder att detta har fallit i glömska. Det är alltså något missvisande när SAOB hänvisar till detta textställe av Topelius som exempel på talesättet i sig. Beträffande den historiska bakgrunden för »Det gyllene spöket» upplyser Topelius levnadstecknare Eliel Vest om att rivaliteten mellan novellens två fiktiva firmor bygger på konkurrensen mellan »de på sin tid så betydande handelshusen Strengberg och Malm» i Jakobstad.157Vest, Zachris Topelius. En biografisk studie 1905, s. 269. Vid omarbetningen utnyttjade Topelius situationen efter stadsbranden i Nykarleby 1858 och ortens konkurrens med grannstaden Jakobstad. G. Z. Forsman (Yrjö Koskinen) argumenterade nämligen i pressen för att Nykarleby skulle läggas ner, till Topelius förbittring.158Se Topelius artikel »Bör en finsk stad gå under?» HT 27/1 1858.

163 I den andra cykelns första del ingår fyra verk med historiska motiv: »Hertiginnan af Finland» (hattarnas krig), »Ungdomsdrömmar» (början av Gustav II Adolfs regering), »Vernas rosor» (Gustav III:s krig 1788–1790) och den som utfyllnadsstycke betecknade »Drottning Sofia Magdalenas örhängen» (1778 med en epilog 1809). Bonnier hade understrukit dels fördelen med att börja med ett längre verk, dels det önskvärda i att »Hertiginnan af Finland» skulle inleda cykeln »på grund af sin mera inbjudande titel».159Bonnier–Topelius 14/12 1880. Topelius räknade långt in i maj 1881 med att låta »Vernas rosor» följa efter »Hertiginnan af Finland», men två veckor senare har han börjat »retouchera» novellen och märkt »en figur som nog mycket liknar en dito i Hertiginnan, så att neutral mark vore behöflig att skilja dem åt». Följaktligen accepterade han Bonniers förslag om att placera »Ungdomsdrömmar» efter »Hertiginnan».160Topelius–Bonnier 13/5 och 26/5 1881. Han ber att få låna Bonniers exemplar av »Ungdomsdrömmar» i form av klipp ur Nya Dagligt Allehanda, eftersom han saknar fem nummer av tidningen, »hvilka 1879 indrogos af vår censur, emedan de innehöllo nihilisthistorier». Det verkar tämligen klart att Topelius inte hade läst om verken när han gjorde upp planen 1879 och nu fick aha-upplevelser, och möjligen flera anledningar att bearbeta verken än han hade varit inställd på. I maj 1881 gör han en nästan förvånad iakttagelse om den aktuella volymen: »hela detta band komme att spela på historisk botten».

164 Trots brådskan med redigeringen hann Topelius tänka framåt och planera den andra delen av andra cykeln. Han tänkte sig kortare noveller (två till fyra ark) för början av volymen och »folksägner och småbitar under en gemensam rubrik» för slutet, uppgav han för Bonnier i februari 1881. Innehållet i cykeln kunde betecknas som noveller och sägner, Topelius refererade här till »Sam Lawsons berättelser». Det är frågan om Harriet Beecher Stowes Sam Lawson’s Oldtown fireside stories (en översättning till svenska hade utkommit 1872). Senare nämner han planer på »några naturskildringar samt ett slags Decamerone (eller Sam Lawson) af 10 små berättelser, hvaribland folksägner».161Topelius–Bonnier 14/2, 13/5 och 26/5 1881. Sam Lawson är en pratglad man med ett outsinligt förråd av historier från hembygden i Massachusetts. Han framför dem vid brasan under mörka kvällar, med bl.a. två små pojkar som åhörare. Den ena pojken återberättar långt senare historierna för läsaren. Likheterna med ramberättelsen i Fältskärns berättelser är tillräckliga för att Topelius med en viss tillfredsställelse kunde notera ett sammanträffande. Harriet Beecher Stowe hade ju blivit känd i hela den läsande världen efter Uncle Tom’s Cabin (1851–1852, på svenska 1852).

165 Topelius valde i alla fall att strukturera samlingen av kortare berättelser med Boccaccios Decamerone som modell: ett slutet rum, hos Boccaccio ett lantgods, där tio personer underhåller varandra med berättelser (hos Boccaccio hela hundra) medan de befinner sig i karantän under en pestepidemi. Topelius använder en ångbåt som på resan Helsingfors–Reval–Lybeck måste stanna i tät dimma. Det muntligt framförda är sägner, av säga, alltså Sägner i dimman. Berättelserna är tio – titlarna är ordentligt numrerade – men det berättande sällskapet består av bara nio personer, tre damer och sex herrar. Alla är svenskspråkiga finländare och de flesta representerar övre medelklass. Därtill förekommer kaptenen, två tyska handelsresande och en finsk nämndeman. Fartygets besättning är i stort sett osynlig.

166 Efter att ha krusat i början är sällskapet redo både att berätta och att diskutera varandras berättelser. Ramberättelserna med diskussioner om innehållet är organiserade på samma sätt som i Fältskärns berättelser. Innehållet är omväxlande, berättelserna har tillkommit mellan 1845 och 1862 och varierar också i längd. Av Topelius plan från 1871 ingår sex titlar i Sägner i dimman, av planen från 1879 bara en, »Toma hjertan». Den ingår i urvalet också 1871, tillsammans med »Den evige studenten», »Beckbrännaren som alltid kom öfverst», »Vattenmärket», »Toholampi» och »Fröken Drifva». Samlingens återstående titlar är »Augustas hallon», »Lindanserskan» och »Brita Skrifvars», som inte finns i någondera planen. Den tionde berättelsen är »Årstiderna», som innehåller fragment ur flera årstidsrelaterade betraktelser från 1850-talet. Här deltar alla berättare, rentav så att de verkar prata i munnen på varandra. Den nyskrivna ramberättelsen binder samman delarna. Topelius gör personerna levande och bekanta i introduktionen och i samtalen mellan berättelserna – även om han kunde ha varierat adjektiven i fråga om fru Rönnevall som han kallar »den lilla frun» eller »den lilla täcka frun» eller »den täcka frun» sammanlagt nio gånger.

167 I den tredje cykeln ingår »Ljungars saga», titeln tillkom för Vinterqvällar. Ursprungligen hade »Källan i Ljungars skog» och »Ljungars Vapen» ingått i Helsingfors Tidningar 1862. Den finns med i alla förslag som Topelius gjorde för planerade samlingsverk och varje gång med upplysningen om en tredje del som återstår att författa. Den skrevs aldrig, Topelius ändrade och kompletterade slutet i stället. Troligen nöjde han sig med det eftersom de två delarna verkar ha varit mera omfattande än han mindes.

»Tjugo år efteråt»

168 Alexandre Dumas d.ä. följde upp framgången med De tre musketörerna (Les trois mousquetaires 1844) med fortsättningsdelen Vingt ans après (1845), som i svensk översättning fick titeln Miladys son eller Tjugo år efteråt (1847). Topelius författade inte uppföljande delar, utan nöjde sig med epiloger. »Gröna kammarn på Linnais gård» och »Vincent Vågbrytaren» är från början försedda med epiloger som utspelar sig tjugo respektive tjugofem år efter det huvudsakliga händelseförloppet. I »Drottning Sofia Magdalenas örhängen» inträffar epilogen 1809, 31 år efter händelseförloppet 1778 eftersom den då 31-åriga drottningen säger att hon inte tror på spådomar om hon än blir dubbelt så gammal. Vid omarbetningen för Vinterqvällar förser Topelius »Konungens handske» med ett epilogartat slut hela femtio år efter kriget 1788 och Lennart Cronelds död. Hertiginnan af Finland från 1850 har en kort summering av paret Eva Merthens och Jakob Keiths senare öden. Det avslutande kapitlet i versionen från 1881 bär rubriken »Sextiosju år framåt». Topelius räknar här från 1744, slutet för den egentliga handlingen i det omarbetade verket, till året för den historiska Eva Merthens död 1811.

169 Perspektivet tjugo år efteråt kan anläggas också på Topelius arbete med Vinterqvällar. Under de intensiva redaktörsåren verkade han inte ha drabbats av skrivblockering eller prestationsångest i fråga om prosaverken. Men tjugo till trettiofem år efter tillkomsten av novellerna framgår det i samband med Vinterqvällar att han inte är säker på att verken håller måttet. Det är möjligt att han var både uttröttad och uttråkad av den redigering han hade tagit på sig, han säger att den medförde mera arbete än att skriva nytt, vilket var vad han helst ville göra. Det är tydligt att Topelius tvivlade på att han skulle motsvara läsarnas förväntningar och att han våndades över det. Den 14 februari 1881 säger han i ett brev till Bonnier: »Om det med rätta heter ’noblesse oblige’, så gäller detta äfven ’succès oblige’; – jag är rädd för publiken, så rädd, att jag korsar öfver mycket, som jag ännu för ett år sedan ansåg användbart.» Det var inte tal om att ge upp, både Topelius och Bonnier var inställda på att leverera vad de hade lovat. Därför slet Topelius med innehållet för det sista häftet av Vinterqvällar hösten 1897 när han var trött och sjuk. Det ger ett vemodigt slutackord till författarskapet att han då skrapar bottnen av skrivbordslådan för att kunna fylla antalet tryckark, i stället för att skicka något av verken i utgivningsplanen från den 12 juni 1871 till Bonnier. Han kunde ha valt »En Spökhistoria» (1850) utanför planen, om han ansåg »Salig Fänrikens Tofflor» (1846) så hopplös, eller den hejdlösa och inte så litet mystifierande »Vedergällningens Dag» från samma år.162Topelius beklagade sig för Bonnier (14/9 1897) över försöken att bearbeta »Salig Fänrikens Tofflor»: »fåfäng tidspillan! Tofflorna blefvo för vår tid onjutbara.» Eller varför inte »Hvita frun i Hälla», den sista följetong han författade för Helsingfors Tidningar. Både »Vedergällningens Dag» och »Hvita frun i Hälla» finns med i planen 1871.163»Hvita frun i Hälla» i nio avsnitt 14–23/11 1866, utgivningsplanen i brev till Bonnier 12/6 1871.

170 »Hvita frun i Hälla. Äfventyr i två akter» hör väl inte till höjdpunkterna bland novellerna, men den har avgjort intresse som exempel på Topelius förmåga att återanvända epok, typer, miljöer och motiv i ett nytt sammanhang. Han författade den 1866, tjugo år efter att ha börjat använda motiv från gustavianska tiden. Topelius placerar Hälla i Nyland och tidfäster handlingen till »Gustaf III:s tid, kort efter freden i Verälä» (1790). Han använde här sin högt uppdrivna talang för replikskiften, texten består enbart av repliker och summariska anvisningar: »Ett hvardagsrum i bottenvåningen. Höstafton. Man hör regnet slå mot fönsterrutorna.» Bakgrund och miljö framgår av replikerna, men något skådespel är det inte fråga om. Personerna går turvis ut och in i vardagsrummet och växlar repliker, oftast mellan två personer i varierande konstellationer.

171 Hälla är en herrgård utan ägare men med många aspiranter på arvet efter den döde godsägaren, bland dem hans fosterdotter fröken Lisa-Gret. Godsförvaltaren Wideman har gjort misslyckade spekulationer i spannmål under kriget och vill slippa redovisa gårdens förluster för en ny ägare. Fröken och förvaltaren lyckas skrämma bort andra presumtiva arvingar tills ryttmästaren i avsked Winge gör entré. Han är lika snacksalig och snabb att förälska sig som Göran Ros i »Vernas rosor» och hans följeslagare korpral Hagel är lika butter och tystlåten som Ros och Lennart Cronelds motsvarande förtrogna. Den unga fröken Lisa-Gret och förvaltarens ännu yngre dotter Lotta har liknande karaktärer och öden som systrarna Anna och Ringa Littow i »Gröna kammarn i Linnais gård». Precis som i den visar det sig att den ofrälse ryttmästaren är den rätta arvingen till gården och som arkitekten Lithau i »Gröna kammarn» väljer han den purunga naiva Lotta och avvisar den förälskade och mera livserfarna fröken Lisa-Gret som lämnar herrgården. Här finns inga politiska lojalitetskonflikter, men däremot oklarheter om arv och ekonomisk brottslighet i anslutning till krig, som så ofta hos Topelius.164Jfr not 52. Här förekommer övernaturliga inslag som får en naturlig förklaring, den spökande vita frun är iscensatt av förvaltaren och fröken. Den förnäma men fattiga adelsdamen som stolt talar i egen sak representerar l’ancien régime och får retirera för Lotta som personifierar 1800-talets borgerliga kvinnoideal och tillsammans med Winge företräder den ofrälse medelklassen och den nya tiden på Hälla. Topelius varierar här, än en gång, den gustavianska epoken, herrgårdsmiljön som tydliggör ståndssamhället, personerna eller typerna, ekonomiska motiv inklusive frågan om legitima arvingar, ståndscirkulationen, spökeriet och det snabbt avancerande romantiska inslaget.165Där »Hvita frun i Hälla» ser framåt blickar »Aftonsaga» i Helsingfors Tidningars sista nummer den 30 november 1866 inledningsvis bakåt, Topelius samlar nämligen en kavalkad av fiktiva gestalter i fältskärns vindskammare inför sitt farväl till läsarna. Jfr Forssell, »Ramberättelser och samband i Topelius prosa» 2019, s. 170 f.

Samtida reception

172 Vinterqvällar recenserades flitigt i både Sverige och Finland. För Sveriges del överensstämmer detta med litteraturvetaren Per Rydéns observation att det totala omfånget av skönlitterära recensioner ökade i svenska dagstidningar under 1880-talet.166Per Rydén, Domedagar. Svensk litteraturkritik efter 1880, 1987, s. 106. Recensionerna omfattar vanligtvis en cykels första respektive andra del som helhet. Dock kunde de också behandla ett enskilt häfte eller en hel cykel. Ett återkommande inslag i åtskilliga recensioner, särskilt tidiga, är kopplingen till Topelius som författare till den historiska romanen Fältskärns berättelser. Novellerna ses således i hög grad i ljuset av denna publika succé.

173 Även andra teman återkommer i flertalet recensioner. För det första poängterar många recensenter att Topelius skönlitterära författarskap representerar en äldre litterär smak. Topelius novellistik kontrasteras genomgående mot den samtida, moderna litteraturen, och värderas därefter – antingen positivt eller negativt, berömmande eller kritiskt – beroende på recensentens bakgrund och litterära smak. En annan fråga som tas upp av många recensenter, och som naturligtvis är kopplad till den föregående, är frågan om Topelius potentiella läsare. Åsikterna varierar beroende på vilket material som utgör recensionsunderlag. Men vissa recensenter ser vuxna, speciellt en äldre men möjligtvis även en yngre generation, som den självklara läsekretsen. För andra är barn och unga målgruppen, medan några framhåller att novellerna riktar sig till både barn och vuxna.

174 I det stora hela får Vinterqvällar ett övervägande positivt mottagande av såväl konservativa som liberalt sinnade tidningar i både Sverige och Finland. Vad gäller Topelius litterära berättarstil uttrycker sig många recensenter likadant. De är imponerade av hans talang att skapa lättlästa, välflytande och underhållande noveller. De betonar också värdet i Topelius säregna lyrisk-poetiska och romantiska stil. Samtidigt begrundar många recensenter utförligt frågan om hur det förhåller sig med realismen i Topelius författarskap. Här divergerar åsikterna i ganska stor utsträckning, dock överväger rösterna som menar att många noveller präglas av en uppenbar icke-realism. Ofta är det just denna romantiska icke-realism som recensenterna, oavsett litterär bakgrund och smak, förhåller sig kritiskt och reserverat till. De komisk-burleska och fantastiska inslag som förekommer i novellerna uppmärksammas av många och noteras unisont med en viss förvåning. Recensenterna hade inte väntat sig dem i en sådan stor utsträckning.

175 En tidig anmälan trycktes i Helsingforstidningen Morgonbladet den 27 april 1880. Denna osignerade anmälan publicerades i samband med det nyss utkomna första häftet av första cykeln. Texten är en introducerande presentation av den kommande utgivningen av Zacharias Topelius tidigare »endast i tidningar och tidskrifter tryckta ’noveller, sägner och skildringar’», samlade och i omarbetad form. Anmälaren påminner läsaren om den spännande och underhållande karaktären i Topelius skönlitterära alster, och lyckönskar den svenskspråkiga ungdomen som nu har möjlighet att bekanta sig med Topelius författarskap, på samma sätt som den äldre generationen gjort tidigare.167»Af ’Vinterqvällar af Z. Topelius’», Morgonbladet 27/4 1880.

176 I en osignerad recension i Aftonbladet den 16 juni 1880 understryker recensenten, chefredaktören P. A. Gödecke168Bonnier–Topelius 1/7 1880., den fosterländska, religiösa och moraliska tonen i Topelius prosa, som prisar trohet, medborgerlig pliktkänsla och gudsfruktan. Till skillnad från anmälaren i Morgonbladet poängterar recensenten i Aftonbladet att det främst är av den äldre generationen som Topelius samlade noveller kommer att mottagas »på det rätta sättet och helsas med samma värma, som deras skald sjelf egt». För Gödecke visar sig en motsats mellan den äldre litterära stilen, som Topelius representerar, och de nyaste litterära idealen som hade slagit igenom i samband med det moderna genombrottet. Topelius förlegade stil motsvarar inte längre många, främst yngre, läsares krav på en realistisk verklighetsåtergivning och en ingående litterär psykologisering av karaktärerna. Gödecke skriver att »vi hafva i Sverige numera en stor publik, för hvilken de gamles trohjertade och varma framställning tyckes pueril och utan värde och i hvars ögon skaldens uppenbara sträfvan att bringa alla hjertats ädlaste strängar att vibrera, är en naiveté, som en nyare och mer skeptisk tid vuxit ifrån».169»Literaturtidning. Vinterqvällar af Z. Topelius, noveller, sägner och skildringar. Första cykeln. Häftena 1 och 2, innehållande Konungens handske samt början af Gröna kammarn i Linnais gård», Aftonbladet 16/6 1880. Gödecke var ingalunda den enda recensenten som poängterade denna motsättning i litterära frågor.

177 I Finland ägnades Vinterqvällars första cykels första del en utförlig recension av signaturen W. i Helsingfors Dagblad den 8 augusti 1880. Recensenten, troligen R. F. von Willebrand, berör Topelius särskilda ställning som litterär skildrare av Finlands land, natur och befolkning. Recensenten understryker att Topelius i alla sina verk skildrar fosterlandet på ett helt eget, svärmiskt och kärleksfullt vis. En patriotism som tydligt skiljer sig från Johan Ludvig Runebergs uttryckssätt. Den lyrisk-romantiska stämningen som råder i novellerna betonas också. I novellerna, såsom i Fältskärns berättelser, upptäcks impulser från franska författare, men Topelius obestridliga originalitet framhålls. I övrigt intar recensenten en kluven hållning till novellernas litterära kvalitet. Å ena sidan lovordas Topelius romantiska natur- och situationsteckningar, å andra sidan pekar recensenten på brister i den narrativa stringensen. Han kritiserar händelseförloppet och den delvis orealistiska framställningen av dialoger. I slutklämmen uttrycks dock en övervägande positiv bedömning av Topelius litterära stil.170W., »Litteratur. Vinterqvällar af Z. Topelius. Första cykeln», Helsingfors Dagblad 8/8 1880.

178 Även i den osignerade anmälan av första cykelns sjätte häfte i Aftonbladet den 9 oktober 1880 tar anmälaren, förmodligen återigen Gödecke, upp frågan om realismen i Topelius noveller. Liksom i recensionen av de två första häftena konstaterar Gödecke att Topelius företräder en äldre skola som skiljer sig från den nyare skolan av danska och svenska författare, där realismen har drivits till sin ytterlighet. Topelius realism utmärks istället av en svärmisk, romantisk och finkänslig ton. Den äldre skolans fromma ideal anses dock inte passa ihop med en nyare tids krav på att beskriva den materialistiska verkligheten.171»Literaturtidning. Vinterqvällar af Z. Topelius, Första cykeln häftet 6», Aftonbladet 9/10 1880.

179 En tämligen refererande recension trycktes i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 25 november 1880. Recensionen skrevs av signaturen A. som användes av redaktören och författaren Eva Brag. Den första novellen »Konungens handske» värderas som underhållande och färgrik. Den andra novellen »Gröna kammarn i Linnais gård» beskriver recensenten som en spännande och romantisk spökhistoria med burlesk-komiska inslag. Intrigen bedöms som lyckad så länge den rör sig på ett skenbart övernaturligt plan, men Topelius har svårigheter att förklara det realistiska slutet. Hon skriver att Topelius »förstår att begagna sig af hvad som är skenbart öfvernaturligt, men att han har litet svårare att reda sig, när det sedan gäller att visa, att allt tillgått helt naturligt». Dessutom menar hon att det finns vissa orealistiska detaljer som läsaren har svårt att förstå.172[Eva Brag] A., »Bokverlden. Vinterqvällar af Z. Topelius. Första cykeln. Noveller. Första delen», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 25/11 1880. I det officiella pressorganet Finlands Allmänna Tidning ingick en recension av första cykeln den 13 december 1880. Recensenten rekommenderar novellsamlingen och kallar den för en angenäm och underhållande läsning. Samtidigt anser recensenten att »den bredare prosan ej alltid har samma genomgående höga lyftning som hans [Topelius] poesi».173»Julliteratur», Finlands Allmänna Tidning 13/12 1880. I Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning recenserades, återigen av Brag, cykelns andra del tre månader efter den första recensionen, nämligen den 22 januari 1881. Här står recensentens åsikter på en liknande värderingsgrund som i det tidigare omnämnandet. Återigen framhålls novellernas underhållande och kvicka karaktär, i kombination med poetiska naturbeskrivningar, men också i denna recension kritiseras vissa scener och bilder som orimliga och orealistiska. Recensenten uttrycker vidare sin överraskning över att det burleska inslaget är så framträdande. Detta kan Topelius beundrare inte ha väntat sig, menar hon. Topelius »ädla, sant kristliga åsigter», vilka recensenten upptäcker i novellen »Pastorsvalet i Aulango», framhävs dock. I såväl denna novell som i berättelsen »Det gyllene spöket» ses en kristlig tendens som Topelius vill förmedla till läsaren.174[Eva Brag] A., »Bokverlden. Vinterqvällar af Z. Topelius. Första cykeln. Noveller. Andra delen», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 22/1 1881. Även Topelius verk stannade således inte utanför den livliga tendenslitteraturdebatten i Sverige.175Om användningen av begreppet tendenslitteratur under 1880-talet, se: David Gedin, Fältets herrar. Framväxten av en modern författarroll. Artonhundraåttitalet 2004, s. 173–192.

180 Hela första cykeln recenserades av signaturen J. A. R. [sannolikt Johan August Runström] i Ny Svensk Tidskrift för 1881. Liksom många andra recensenter konstaterar han att samlingen innehåller tidigare i dagstidningar publicerade och nu omarbetade noveller. Recensenten kritiserar den »romantiska» osannolikheten i händelseförloppen och anser att kompositionerna är berättelsernas svagaste punkt. Däremot berömmer han den lättflytande stilen och den talangfulla karaktärsteckningen. Här framhävs vid sidan av naturskildringarna också stilen i dialogerna som »naturligt otvungen och slående sann». Dessutom poängteras att Topelius har infogat en poetisk tendens i novellerna.176J. A. R., »Literatur. Z. Topelius, Vinterqvällar. Första cykeln: Noveller. Tvenne delar», Ny Svensk Tidskrift 1881, s. [256]–258.

181 Signaturen W. anmälde också andra delen av första cykeln i Helsingfors Dagblad. Han inleder sin text med att på nytt resonera sig fram till möjliga förebilder till Topelius novellistik, och konstaterar att de mest sannolika förebilderna står att finna inom den franska nyromantiska litteraturen. Återigen ställs frågan om tidsenligheten i Topelius noveller. Recensenter menar att läsaren förflyttas till en äldre litterär tid, bort från det moderna och realistiska. Detta sker främst genom de fantastiska inslag, övernaturliga element och sagomotiv som Topelius begagnar sig av, även i den litteratur som är riktad till en vuxen publik.177W., »Litteratur. Vinterqvällar af Z. Topelius», Helsingfors Dagblad 30/5 1881.

182 I Vinterqvällars andra cykel var det framför allt den andra delen Sägner i dimman som tilldrog sig uppmärksamhet av litteraturkritikerna. Denna andra del består av kortare noveller som sammanfogats med hjälp av en ramberättelse. Flera recensenter identifierar Giovanni Boccaccios klassiska Decamerone som en förebild. Den 18 oktober 1882 ingick en berömmande anmälan av denna del i den konservativa tidningen Post- och Inrikes Tidningar. Anmälan skrevs av signaturen C. D. W., alltså författaren och kritikern Carl David af Wirsén, ledamot i Svenska Akademien. Han lovordar »dessa sköna och älskvärda bilder ur det dagliga lifvet» särskilt för att de, till skillnad från den samtida litteraturen, inte bygger på samhällsupplösande principer. Han är övertygad om att berättelserna kommer att uppskattas av den svenska allmänheten, särskilt äldre, barn och de »stilla i landet» som, enligt anmälaren, bildar folkets kärna. Dessa läsare gillar Topelius fromma, hoppfulla och förtröstande åskådning.178[Carl David af Wirsén] C. D. W., »Litteratur. Z. Topelius: Sägner i dimman», Post- och Inrikes Tidningar 18/10 1882.

183 En positiv recension fick Vinterqvällars andra cykel också i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 14 december 1882. Recensenten, återigen Eva Brag, framhåller att novellsamlingen riktar sig till både vuxna och barn. Novellerna beskrivs som fabelaktiga, och särskilt de komiska och burleska inslagen beröms igen. Högst av novellerna värderar hon »Fröken Drifva».179[Eva Brag] A., »Bokverlden. Vinterqvällar af Z. Topelius. Noveller, sägner och skildringar. Andra cykeln. Fjerde, femte och sjette häftet», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 14/12 1882. Brag uttrycker sig i liknande ordalag när hon återkommer till Sägner i dimman i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 22 juni 1883. Brag tar fasta på novellernas klarhet och lättlästhet. Dessutom konstaterar hon att de representerar olika sidor av Topelius prosadiktning.180[Eva Brag] A., »Bokverlden. Vinterqvällar af Z. Topelius. Andra cykeln. Noveller, skildringar, sägner. Andra delen», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 22/6 1883. Även i Aftonbladet beröms novellen »Fröken Drifva» i en osignerad anmälan den 29 juli 1882 och den prisas som något av det bästa i Topelius hela skönlitterära produktion.181»Literaturtidning. Vinterqvällar af Z. Topelius. Andra cykeln. Häftet 6, innehållande början af Sägner i dimman», Aftonbladet 29/7 1882.

184 Morgonbladet tog upp den återkommande frågan om Topelius läsekrets i en anmälan av Sägner i dimman den 15 december 1882. Anmälaren menar att det bland den yngre generationen tidigare märkts en viss reserverad inställning gentemot otidsenligheten, kompositionen och tonen i Topelius noveller. Men ju längre den första cykeln hade framskridit, desto mer tycktes de unga benägna att lyssna till »det egendomligt tilltalande i skaldens berättelser». Enligt anmälaren har den yngre generationen märkt att den vill läsa om förhållanden som ligger den närmast. Dessa läsare sägs nu hysa beundran för Topelius litterära talang som en äldre generation alltid har gjort.182»Litteratur. Vinterqvällar af Z. Topelius. Andra cykeln. Häft. 7 & 8. Sägner i dimman», Morgonbladet 15/12 1882.

185 Efter en lång paus på fjorton år började tredje cykeln av Vinterqvällar utkomma 1896. Fastän det hade gått över tio år sedan de senaste recensionerna liknar kontentan i bedömningarna varandra.

186 »Ljungars saga», som utgör förra delen i tredje cykeln, ägnas en ingående recension av Eliel Vest, med signaturen E. V–t, i Wasa Nyheter den 7 oktober 1896. Där framhävs den allmänt rådande fascinationen för Topelius säregna författarskap, trots alla förändringar som de nya litterära strömningarna har medfört. Liksom samtliga Topelius skönlitterära verk kännetecknas också novellen »Ljungars saga» av ädla syften och ett milt och stämningsfullt uttryck i ton och innehåll. Recensenten reder även ut sambandet och skillnaderna mellan Topelius historiska berättelser och verk av Walter Scott. Likheterna ligger i de romantiska dragen i skildringen av händelser och karaktärer. Båda författarnas diktning bygger dessutom på en nationell grund. Recensenten förhåller sig emellertid kritiskt till det han ser som sagoberättarens förkärlek för det övernaturliga elementet, vidskepelsen. Vidare anmärks på att bearbetningen av texten inte utnyttjats för att avlägsna sagostoffet och ge »realiteten hvad den med rätta tillkommer».183[Eliel Vest] E. V–t., »Literatur. Z. Topelius: Vinterkvällar. Tredje cykeln. Häft. 1–3. Ljungars saga», Wasa Nyheter 7/10 1896.

187 Den nationella dimensionen lyfts även fram i ett kort omnämnande i Nya Dagligt Allehanda den 29 maj 1896. I den mycket korta osignerade notisen nämner anmälaren fosterländskheten i Topelius författarskap hela fem gånger. Topelius beskrivs som »den främste bäraren af de fosterländska idéerna, den förnämste tolken af de fosterländska känslorna» på båda sidorna av Bottenhavet, men i synnerhet i Sverige.184»Bokanmälningar. Nytt arbete af Zackris Topelius», Nya Dagligt Allehanda 29/5 1896.

188 När Stockholmstidningen Vårt Land anmälde »Ljungars saga» den 22 december 1896 så står Topelius som både författare och historiker i fokus. Anmälaren går således in på hur kunskap och underhållning förenas i Topelius historiska berättelser.185»Ljungars saga. Historisk berättelse från 1500-talet af Z. Topelius», Vårt Land 22/12 1896. I en längre recension publicerad i samma tidning den 12 februari 1897 anser Wirsén, sedan några år tillbaka Svenska Akademiens ständige sekreterare, att novellen på grund av de fantastiska elementen främst riktar sig till barn och ungdomar. Samtidigt menar han att även dessa läsare, ifall de är tidigt utvecklade, borde lägga märke till det gap av orimlighet och osannolikhet som existerar mellan den historiska verkligheten och mystiken. Wirsén framhåller värdet av de historiska beskrivningarna som Topelius förmedlar och tidsbilderna som han lyckas framkalla. Recensenten lyfter också upp berättarstilen, karakteriserad som en blandning av gammaldags enkelhet och episk detaljrikedom, och konstaterar att detta slags berättarstil inte längre värderas särskilt högt i den samtida romanlitteraturen.186[Carl David af Wirsén] C. D. W., »Literatur. Z. Topelius: Ljungars saga», Vårt Land 12/2 1897.

189 När den finska översättningen Ljungarsin taru187Ljungarsin taru utgavs i översättning av Helmi Setälä på Edlunds förlag. hade utgivits i sin helhet 1897 ingick en recension i augustinumret av tidskriften Valvoja. Signaturen A. H. B. (förmodligen Axel Herman Bergholm) anser att novellen är underhållande och tilltalande, framför allt tack vare romantikern Topelius mästerliga berättarstil. Recensenten belyser dessutom genren historisk roman utgående från »Ljungars saga». Topelius illustrativa beskrivningar av historiska förhållanden beröms när dessa är naturliga och omedelbara. Samtidigt kritiseras han för att ibland avvika från detta ideal vilket leder till att han blir långrandig och överdrivet romantisk, och att avsnitt blir onaturliga.188A. H. B., »Kotimaan kirjallisuutta. Z. Topelius, Vinterqvällar. Tredje cykeln. Häft. 1–3. Ljungars saga», »– – – –, Ljungarsin taru. Suomensi Helmi Setälä. Vihk. 1–4», Valvoja 1897:7–8, s. 351–353.

190 Senare delen av Vinterqvällars tredje del som utkom 1897 rapporterades det enbart kortfattat om i tidningspressen.189T.ex. i Aftonbladet 23/11 1897, Stockholms Dagblad 23/11 1897 eller Svenska Dagbladet 21/12 1897.

Noter

1Ett representativt urval om tolv verk utkom i ZTS IV, Noveller 2012 och ytterligare tre gjorde Hertiginnan af Finland sällskap i utgåvan ZTS V från 2013 (»Häradshöfdingen», »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet»).
2Den officiella tidningen, Finlands Allmänna Tidning (FAT), utkom redan under 1830-talet med sex nummer i veckan.
3Uppgifter om upplagorna 1842: Päiviö Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 330 ff.; 1833: ibid., s. 327 ff. Mera om Helsingfors Tidningar och Topelius anställning i inledningen till Noveller, ZTS IV, avsnittet »Helsingfors Tidningar» (s. XVI ff. i den tryckta utgåvan).
4Magister Edlund (1824–1871) var amanuens vid Universitetsbiblioteket sedan 1856 (Carpelan & Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828, 1925, s. 169).
5För en koncis framställning om censurförhållandena under perioden, se Lars-Folke Landgrén, »Censuren i Finland 1809‒1919» 2015, s. 53‒59.
6Topelius, »Helsingfors Tidningars Chrönika», 244.135, pag. 15 (Topelius paginering), 377 (arkivpaginering).
7Talrika exempel finns i förlagskorrespondensen i samband med diskussioner om honoraren, se Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare, utg. av Carola Herberts ZTS XX:1.
8Se avsnittet »Förutsättningar för författarskapet» i inledningen till Noveller, ZTS IV, s. XXIII ff. i den tryckta utgåvan.
9De två första årgångarna Ephemerer (av fyra bevarade) är utgivna av Carola Herberts och Laura Mattsson, Ephemerer. Zacharias Topelius första tidning 2006.
10Topelius beskrivning av debuten som redaktör i Självbiografiska anteckningar 1922, s. 74 ff.
11Dag Nordmark, »Liberalernas segertåg» 2001, s. 81 ff. – Sturzenbecker hade inte låtit sig imponeras av Runebergs episka dikter och Topelius uppretades till en temperamentsfull motattack i »Sturzenbechers Sex Föreläsningar», Helsingfors Tidningar 22/11 1845.
12Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius’ berättelser» 1990, s. 77.
13Bl.a. gick icke närmare preciserade avsnitt av nästsista eller sista cykeln av Fältskärns berättelser som följetong i såväl Nerikes Allehanda som en tidning i Kalmar, tryckta efter Helsingfors Tidningar (Albert Bonnier–Topelius 11/12 1866 i Brev, ZTS XX:1). Om ett eftertryck i USA av Fältskärns berättelser på initiativ av veckotidningen Gamla och Nya Hemlandet i Illinois konstaterar Bonnier: »Tyvärr lära vi svårligen ega något medel att hindra detta tilltag – det enda vore ’en protest emot förfarandet’ till den kraft och verkan en sådan kunde hafva. Vill Du sända mig en sådan, så skall jag vidare befordra den – anser Du besväret onödigt, så låta vi den vara» (i brev till Topelius 26/3 1881). Flera dikter och tio kapitel i Boken om Vårt Land pirattrycktes i Helsingfors för en läsebok 1886, se avsnittet »Boken om Vårt Land och Svenska Folkskolans Vänner» i inledningen till utgåvan Naturens Bok och Boken om Vårt Land, utg. av Magnus Nylund under medverkan av Håkan Andersson, Pia Forssell och Henrik Knif, ZTS XVII, s. XLIII f. i den tryckta utgåvan.
14Av de sammanlagt 152 dikterna i Ljungblommor I–III (1845, 1850, 1854) hade 87 tryckts först i Helsingfors Tidningar. Topelius närmaste förebild här var Runeberg, som blev redaktör för Helsingfors Morgonblad 1832 och lät en betydande del av innehållet i den andra samlingen Dikter (1833) ingå i tidningen innan samlingen utkom.
15För en presentation av betydelsen som Topelius och hans samtida inlade i ’novell’ och ’följetong’, se avsnittet »Noveller» i inledningen till utgåvan Noveller, ZTS IV, s. XVIII ff. i den tryckta utgåvan. Jfr också förläggaren Bonniers och Topelius korrespondens sommaren 1873, nedan.
16Clas Zilliacus, »Till Löjtnant Leopold i Grusien. Tidningen som öppet brev» 1985, s. 130.
17Se avsnittet »Läsekretsen» i inledningen till Noveller, ZTS IV, s. XVI ff. i den tryckta utgåvan.
18När hela sviten conturteckningar avses, eller delar av den, används conturteckningar; i fråga om enskilda titlar Conturteckningar.
19Zilliacus, »Till Löjtnant Leopold i Grusien. Tidningen som öppet brev» 1985, s. 130, Vasenius III, s. 35. Valfrid Vasenius omfattande levnadsteckning Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning I–VI utkom 1912–1930. Till den refereras med författarnamn och del.
20Se även avsnittet »Conturteckningar» i inledningen till Noveller, ZTS IV, s. XXI ff. i den tryckta utgåvan och Pia Forssell, »Ramberättelser och samband i Topelius prosa» 2019, s. 152–156.
21»Conturteckningar» I–IV, 22–26/1, 9–16/2, 16–23/3 och 11–14/5 1842.
22Om väckelsens sociala följder i familjen och lokalsamhället, se Sofia Topelius brev till sonen oktober 1842–1845 i Brev. Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna utg. av Eliel Kilpelä under medverkan av Mats Dahlberg, ZTS XX:2.
23»Nya Contur-teckningar» 5/4 1843.
24Jfr dagboksanteckningen från juli 1840 med reseskildringen i »Nya Contur-teckningar» 1843; dagboken: »men vattenandarna skrattade åt oss med plaskande röster, och länge ljöd deras dånande löje genom skogarnes dunkel lik en aflägsen åska i wåra öron. Obs. – oförvägenhet i hög grad – en pojke klättrar längs klipporna ned på sidan om fallet – lägger sig ungef. vid dess midt ned på en sten och dricker – troligen för att bli sedd och beundrad af oss – det var väl en vanlig sak för pojken men ej för oss.» »Nya Contur-teckningar»: »Men traktens oförvägna piltar, för hvilka vanan betagit det herrliga både dess fasa och dess skönhet, klättra ut på klipporna, huka sig ned och dricka ur fallet. Och vattenandarna skratta åt dem med plaskande röster och länge ljuder deras dånande löje genom skogarnes dunkel, lik en aflägsen åska, i vandrarens öron.» Topelius, Dagböcker, ZTS XX, 7/7 1840 (s. 1006 f. i den tryckta utgåvan) resp. »Nya Contur-teckningar» 8/4 1843.
25»Nya Contur-teckningar III» 23/12 1843.
26Se avsnittet »De historiska motiven» i inledningen till Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, ZTS V, s. XXXI f. i den tryckta utgåvan.
27Ekelund, Finlands svenska litteratur 2 1969, s. 193 resp. 196 och Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324. Både Ekelunds och Wredes presentationer av Topelius författarskap är översatta till finska och ingår i Suomen kirjallisuus III 1964 resp. Suomen kirjallisuushistoria 1 1999.
28Klinge, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer 2000, s. 171.
29Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater – reflektioner över Topelius dramatik» 2019, s. 190 ff.
30Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:1 1915, s. 470 och Sylwan, Svenska litteraturens historia II 1919, s. 511. – Sylwan fortsätter om de historiska berättelserna att de »framför allt [är] en utmärkt läsning för ungdomen, en gåva av hög rang för Sverige icke mindre än för Finland».
31Holmqvist, »Runeberg och romantiken i Finland» 1989, s. 136.
32Vasenius III, s. 347–351.
33Franzén, »Ljuset och vattnet, eller geniets ursprung», Samlade dikter. Första bandet 1867–1868, s. 266.
34»Den första blodsdroppen» och utgivaren Carola Herberts kommentar i Övrig lyrik, ZTS III.
35»När hösten kommer» 30/8 1854.
36»När Julen kommer» 23/12 1854.
37Uttalanden i svenska tidningar återges av Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 264 f., bl.a. »Topelius [...] förnedrat sin annars tämligen aktningsvärda skriftställaretalent med det mest vidriga smicker och nästan förgudning af den kejserliga sjelfherskaren».
38Zilliacus, »Inledning», Ljungblommor, ZTS I, s. XXXIV i den tryckta utgåvan.
39T.ex. den 17 januari 1837: »I skymning las jag högt om monsieur Tardif som alltid sade mieux vaut tard que jamais och che va piano va sano och altid kom ¼ timme för sent.» Monsieur Tardif är titeln på en komedi av Eugène Scribe. Långt senare, sommaren 1872, högläste familjen Topelius Fältskärns berättelser – och upptäckte en mängd tryckfel (Topelius–Bonnier 6/10 1872, Brev, ZTS XX:1).
40T.ex. »Monsieur Tardiff måste du aldeles afskeda eljest kan han göra dig stor förtret. Nå nu tycker du väl att Mamma predikat nog långt ...» och: »fram för alt kör Tardiff på porten». (Sofia Topelius–Topelius 1/1 1842 resp. 30/4 1843 i Brev, ZTS XX:2).
41Topelius−Emilie Lindqvist 7−8/5 1843.
42Före 1847 räckte det med att lämna in ett korrektur hos censorn kvällen innan, d.v.s. 18 timmar innan tidningen kom ut vid middagstid dagen därpå (Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 75). Från 1847 krävde censuren att avdrag av det rättade korrekturet av tidningsnumret lämnades till censorn ett dygn före utgivningen (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 171).
43Ett exempel på det är Topelius fråga till censorn J. M. af Tengström på en odaterad biljett om ett markerat parti av en följetong får införas, vilket visar att Tengström inte hade läst hela den ifrågavarande novellen (se kommentaren till »Vargen», Noveller, ZTS IV, s. 313 i den tryckta utgåvan).
44Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 240.
45Topelius–Emilie Lindqvist 7/2 1845. Topelius slutade inte röka efter att ha gift sig. På ett sent fotografi ses han vid skrivbordet på Björkudden med en cigarrett i handen.
46Jyrki Nummi, »Finlands mö och landskapet» 2019, s. 103 f. Nummi framhåller att rollerna i »det här skådespelet författades av representanter för den bildade urbana medelklassen och de intellektuella, som ansåg det som sin uppgift att tala med folkets röst och uppträda som medlare och ombud mellan staten och folket».
47Sammanfattningsvis är det finska folket överlag gudfruktigt, arbetsamt, ihärdigt, härdat och starkt, tåligt, försakande, livskraftigt, tappert och stridbart, trofast, långtänkt och senfärdigt, frihetsälskande, vetgirigt och kunskapsälskande (kapitlet »Om Finlands folk», Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 254 i den tryckta utgåvan). Boken om Vårt Land lästes av generationer skolbarn och ingår i ett gemensamt kulturarv som delvis lever kvar.
48Båda i andra samlingen av Sagor som utkom 1852. Sagorna intogs senare i Läsning för barn del 3 (1867) resp. 4 (1871).
49Ambitionen är implicit i bildverket och framträder särskilt tydligt i Boken om Vårt Land, ZTS XVII, kapitlen »Om Finlands folk», »Om vårt lands grundlagar» och »Om samhället och styrelsen», s. 253 ff., 470 ff. och 475 ff. i den tryckta utgåvan.
50Gunnar Castrén, »Finlands folk i Topelius’ verk» 1918, s. 354 ff.
51Jfr början av »Gröna kammarn på Linnais gård».
52Förskingring i »En spritterny Händelse» (1846), spekulation i »Hvita frun i Hälla» (1866), skuldsättning m.m. i »Maskeraden» (1844) och »Kalkylerna» (1848), missbruk av tjänsteställning för egen vinning (utan att Topelius använder så juridiska formuleringar) i »Uppbördsskrifvaren» (1846) och »En af de Sju» (1848), hasardspel i »Vedergällningens Dag» (1846) och »Guldspöket» (1857). Motivet ekonomiska oegentligheter i krigstid återkommer i »En Natt och en Morgon» (1843), »Salig Fänrikens Tofflor», »Guldspöket», Fältskärns berättelser och »Kungens Handske» (1863). Arv eller andra ekonomiska förväntningar behandlas i »Slottet Treffen i Illyrien» (1844), »En dags vexlingar» (1845), »Lyckans Jagt» och »Salig Fänrikens Tofflor» (båda från 1847), »Gamla Baron på Rautakylä» (1849), »Guldspöket»/»Det gyllene spöket» (1857/1880) och »Pastorsvalet i Aulango» (1867). Jukka Sariola som har analyserat tidig skräckromantik i Finlands litteratur noterar också intresset för arvsfrågor (Salonkien aaveet 2007, s. 112).
53Kriminaliteten i överklassen representeras av en falskspelande furste i »Vedergällningens dag» och en likaså falskspelande adelsman i »Gröna kammarn i Linnais gård», t.o.m. hans grevetitel är oäkta.
54Sebastian Köhler nämner att Topelius (i Fältskärns berättelser) lyckas inlemma överklassen i folket, men inte den lägsta samhällsklassen, de obesuttna (se inledningen till Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. XXXVII f. i den tryckta utgåvan).
55Vasenius omtalar inte »Kirkko-Kajsa eller följderna af att somna i kyrkan» i någon av de sex delarna i Topelius-biografin. »Drottning Sophia Magdalena» och den senare »Drottning Sofia Magdalenas örhängen» (1869 och 1881) tog han överhuvud inte med bland novellerna i Samlade Skrifter, trots att alla andra i Vinterqvällar ingår där. Topelius däremot tar upp både Kirkko-Kajsa och drottningen (men inte Kierola mor) bland det trettiotal fiktiva gestalter han nämner i den »Aftonsaga» där han tar farväl av läsarna i det sista numret av Helsingfors Tidningar (30/11 1866).
56Ett tidigt exempel är »Påsk-Äggen» (1845), i Noveller, ZTS IV.
57Kapitlet »Om Tavasterne», Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 255 ff. i den tryckta utgåvan. Jyrki Nummi visar i avhandlingen Jalon kansan parhaat voimat (1993, passim) hur Väinö Linna använder Topelius typiska tavastlänningar och karelare i både Tuntematon sotilas (Okänd soldat 1954 resp. 1955) och trilogin Täällä Pohjantähden alla (Här under Polstjärnan 1959–1962).
58»Utkast till en biografi öfver torparen Matti Kalevanpojka» 8/10 1859.
59»Ungdomsdrömmar», citaten 21/4 1879; Topelius förtydligar textstället i Vinterqvällar 1881: »... här är denna kraft och dess namn är tålamod». Syskonen Fleming är historiska personer födda på 1590-talet och barn till Lars Hermansson Fleming, inte till Herman Fleming. Klas Fleming var aldrig överste, han gjorde karriär som sjöofficer och blev amiral.
60Topelius skildring av Forsius kan jämföras med Sten Lindroths artikel om denne i Svenskt biografiskt lexikon.
61Om Topelius historieuppfattning och bakgrunden till den handlar det brett upplagda kapitel som Matti Klinge med hänvisning till Michelet kallar »Historien är återuppståndelse», Idyll och hot 2000, s. 156–[174].
62Johannes förekommer i fältskärns fjärde berättelse (1650-talet) och femte (1680-talet), Gezelius i den femte och Bertel Larsson i fjortonde och femtonde berättelserna (1770-talet).
63Se kapitlet »Aftonen före valet», s. 121 f. i Vinterqvällar I:2 1880. Kierkegaards åsikter: se Mogens Brøndsted, Nordens litteratur før 1860 1972, s. 362.
64Citatet »Pastorsvalet i Aulango», kapitlet »En själasörjares nederlag och segrar», s. 142 i Vinterqvällar I:2 1880; »älska Gud över allt annat» avser Luk. 10:27: »Du skall älska din Herra Gud, af allt ditt hjerta, och af all din själ, och af alla dina krafter, och af all din håg, och din nästa som dig sjelf». Se även avsnittet »Det kristna kärleksimperativet» i Sebastian Köhlers inledning till Planeternas skyddslingar, ZTS IX 2020, s. XVIII–XXV i den tryckta utgåvan.
65Kapitlet »Ett barns bomärke», där Topelius över lag kritiserar konventionell religiositet.
66»Amalias gåfva. (En Påsknovell)» 26/3 1842.
67»Maskeraden» 21/2 1844.
68»Den vackra Celias öde. (I fyra taflor)» 17–20/2; det första citatet 17/2, det andra 20/2 1847.
69Om dikterna säger Jerker Rosén: »Två kärleksdikter, som samtiden tillskrev kungen, är riktade till en finländsk adelsjungfru Kristina eller Kerstin Fleming, och de tyder på ett häftigt engagemang» (Den svenska historien 4 1967, s. 23).
70»Ungdomsdrömmar», citaten i kapitel 12 »Bref från fröken Kjerstin Fleming till hennes moder fru Anna Gyllenbögel, född Horn» 26/4 1879 och kapitel 16 »Sista kapitlet: om ungdomsdrömmar» 2/5 1879.
71»Dubbelmannen» 10–24/5 1843, citatet 24/5 1843.
72»Uppbördsskrifvaren» 27/6–18/7 1846, citaten 27/6 och 4/7 1846.
73»Fröken Drifva» (1860/1882) och »Tant Mirabeau» (1863/1880): det första årtalet står för trycket i Helsingfors Tidningar, det andra för den betydligt bearbetade versionen i Vinterqvällar. Se avsnittet »Exempel på Topelius bearbetningar» för exempel på Topelius revidering.
74Tre avsnitt av »Två Flickors Tankar» ingick i HT 7, 14 och 18/6, och ytterligare tre 12/11 samt 10 och 17/12 1845.
75»Två flickors tankar» 12/11 1845.
76»Två flickors tankar» 17/12 1845. Snellman var rektor i elementarskolan i Kuopio.
77Bo Pettersson, »Den drivne banbrytaren. Topelius tre Hertiginnor och den historiska romanens tradition» 2015, s. 96.
78»Tant Mirabeau» 16/1–24/2 1863, citatet 23/1 1863.
79»Tant Mirabeau», citatet 19/1 1863.
80»Tant Mirabeau», kapitlet »Min tant och jag», s. 154 i Vinterqvällar I:2 1880.
81Avsnittet här om »Tant Mirabeau» tar upp bara några aspekter av novellen. Maija Lehtonen gör en grundlig analys av den i Historiska och litteraturhistoriska studier 73: »Tant Mirabeau» 1998, s. [157]–181.
82»Kalkylerna» 11/11–16/12 1848, citatet 11/11 1848.
83Topelius är också här en alert iakttagare. Helsingforsborna bodde vanligen på hyra under 1800-talet Av 94 hus i Kronohagen, varav största delen byggdes på 1830- och 1840-talen enligt den nya stadsplanen men till största delen av trä och i en våning, var 74 förhållandevis rymliga med fem upp till rentav tretton fönsteraxlar. 53 av husen byggdes av hantverkare, handlande m.fl. motsvarande. Nils Erik Wickberg ger exempel på ett femtontal yrken. »Detta småborgerliga element kom likväl inte att dominera stadsdelen; karaktärsbyggnaderna uthyrdes nämligen i stor omfattning åt ståndspersoner; vilket förklarar det spatiösa byggnadssättet». Bara 21 hus var uppförda av ämbetsmän, högre militärer eller andra som räknades till överklassen (Privathus i Kronohagen i Helsingfors under empiretiden 1978, s. 30 och 32).
84»Kalkylerna» 6/12 1848.
85»Kalkylerna» 16/12 1848 (bägge citaten).
86Citatet: ms, 244.103, pag. 12 (Topelius paginering), [450] (arkivpaginering).
87»I Lustgården» 15/7 1848; om censuringreppen, se Vasenius III, s. 346.
88»Höbergning och Politik» 13/9–7/10 1848; det första citatet 23/9, det andra 7/10 1848.
89Opinioner inför presidentvalet i Frankrike: HT 13 och 20/12 1848; citatet: »Hvad de alla fingo till julklapp. (Bref från Amelie H. till Eva C.)» 27/12 1848. – Cavaignac återkommer i form av julklapp i »Tant Mirabeau», 18/2 1863.
90»Finska folket, i sitt inåtvända betraktande lugn, har så föga sinne för politiken, att jag tror det en verld kunde störta tillsamman öfver dess hufvud utan att man från dess läppar hörde annat än det alldagliga ’mitä kuulu?’ och ’vain niin!’ Man säger annars om studenterne, att de i alla länder lättast fattas af tidens flyktiga vindar, och så är det väl ock. Jag vill då nämna ett litet prof på finsk flegma äfven hos detta rörliga slägte. En eftermiddag trädde jag in i akademiska läseföreningens lokal. Posten var nyss kommen – det var en af de första, som bragte nyheter från republiken. Journal des Débats m. m. låg i massa på ett af borden, men de vanliga få läsarne hade ännu ej infunnit sig. Hvad gjorde då den öfriga skaran? De blossade sina cigarrer, de spelade shack, de studerade Borgå Tidning. Om republiken bekymrade sig ingen.» HT 31/3 1848.
91Lättsamheten garanterade ändå ingenting. Följetongen »Häradshöfdingen» (21/11 1846–20/1 1847) drabbades upprepade gånger av censuringrepp, se kommentaren i Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, ZTS V, s. 406 i den tryckta utgåvan.
92Yvonne Leffler, I skräckens lustgård 1991, s. 53 f.
93Maija Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995, s. 12 f.
94»Skattgräfvarne» 10/9 1842. Jukka Sarjala berör »Skattgräfvarne» i korthet i Salonkien aaveet 2007, s. 105.
95Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995, s. 9; Vasenius V, kapitlet »Det underbaras värld» s. [278]–291; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 188 f.
96»Trollpackorna i Uleåborg. (Påskhistoria)» 11–15/4 1846, citatet 11/4 1846. Stycket citeras av både Vasenius som kallar det ett klart formulerat program, och Sarjala som anser att det ligger ett slags systematik i Topelius sätt att upprepade gånger behandla vissa frågor i författarskapet. Till dem räknar Sarjala Topelius tro på existensen av en andevärld och förhållandet mellan den och andra områden av mänsklig kunskap och verksamhet. Sarjala framhåller Topelius ambivalens: å ena sidan kritiserar denne upplysningens rationalism, å den andra fördömer han en sensationslysten inställning till övernaturliga företeelser (Vasenius V, s. 288 f. och Sarjala, Salonkien aaveet 2007, s. 146).
97»Salig Fänrikens Tofflor», Noveller, ZTS IV, s. 188–223 och kommentar s. 332–341 i den tryckta utgåvan.
98»En Spökhistoria» 11–28/12 1850, citaten 21 och 28/12 1850.
99»En Natt och en Morgon» i Noveller, ZTS IV s. 11–38 och kommentar s. 287–293 i den tryckta utgåvan, se kommentaren s. 288 f. om läsarreaktioner.
100»Toma Hjertan» gick i fem avsnitt i Nya Dagligt Allehanda 9–13/12 1862.
101»Pastorsvalet i Aulango», i 34 kapitel, i Åbo Underrättelser 9/2–4/6 1867.
102Formellt köpte Helsingfors Dagblad konkurrenten Helsingfors Tidningar (Topelius–Sofia Topelius 7/12 1866, i Brev, ZTS XX:2 och Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 379).
103Efter Vasenius V, s. 183 och Nyberg 1949, s. 381. Vasenius, ibid.: [Topelius] förfäktar »det åskådningssätt han själf genom hårda inre strider kommit till, den lefvande protestantiska kristendomen – praktisk kallar han den hos Lisu Halm [i »Guldspöket»], och sådan är den äfven hos Stjernkors» [huvudpersonen i »Pastorsvalet i Aulango»]. – För en senare och utomstående läsare ter sig prästen Stjernkors som en lika fanatisk lutheran som Hieronymus i Fältskärns berättelser är katolik.
104Matti Klinge ser »Pastorsvalet i Aulango» i ljuset av 1840-talets debatt i Frankrike där frågan om pauperismen förknippades med kyrkan och Jesu person. I »Pastorsvalet i Aulango» kontrasteras den döde kyrkoherdens voltaireska egoism som driver både hans familj och församlingen i fördärvet mot den unge prästens sociala engagemang och starka tro (Idyll och hot 2000, s. 165 f.).
105»Pastorsvalet i Aulango», kapitlet »Krig mot afgudar».
106»Pastorsvalet i Aulango», kapitlet »Krig mot afgudar».
107Naturens Bok, »Om den stora vida verlden», ZTS XVII, s. 138 i den tryckta utgåvan. Ett annat sammanhang där Topelius anknyter till föreställningen om Gud som uppenbarar sig i naturen är skildringen av den fromme Linné i sin trädgård, i fjärde cykeln av Fältskärns berättelser, kapitlet »Linné och hans disciplar» s. 973 f. i den tryckta utgåvan.
108Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken» 1995, s. 14 ff.
109»Herminas Bekännelser», Noveller, ZTS IV, s. 53–66 och kommentar s. 296–300 i den tryckta utgåvan, citatet på s. 57.
110»Hertiginnan af Finland», ZTS V, citatet i kapitlet »Den gamla goda tiden», s. 73 i den tryckta utgåvan; »Tant Mirabeau» citatet 6/2 1863.
11130/8 1854.
112Carl-Göran Ekerwald, [Inledning], Topelius, Fältskärns berättelser 1985, s. II f.
113Citaten i båda fallen i kapitlet »Valet» i Vinterqvällar I:2 1880, s. 126 f. resp. 16/5 1867 i följetongen.
114Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 198.
115Särskilt avslöjande är de koncentrerade kapitlen »Borgarfruarna» och »Riksens fruars bänk» i fjortonde berättelsen av Fältskärns berättelser, och i »Pastorsvalet i Aulango» kapitlen där lagmanskan Årström/Åkerström för ordet: »Efter predikan», »Vid ett préférencebord», och »Konspirationer och rykten» (Årström 1867, Åkerström 1880).
116Den katolske folkledaren och politikern Daniel O’Connell (1775–1847) arbetade för de irländska katolikernas emancipation och var berömd som talare.
117I »Höbergning och Politik» (1848), »Uppbördsskrifvaren» (1846), »Salig Fänrikens Tofflor» (1847) och »Tant Mirabeau» (1863).
118De här och andra omnämnda romaner från sekelskiftet 1800 torde ha varit helt obekanta för unga läsare av Vinterqvällar i början av 1880-talet påpekar Maija Lehtonen, och tillägger att varken kritiken eller den eventuella parodin kan ha känts aktuella. Topelius återanvände här samma argument om romanernas skadliga inverkan på unga läsare som i artikeln »Romanen och Romanvurmen» från 1845 (Lehtonen, »Tant Mirabeau» 1998, s. 160–164).
119Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 136. Det är här fråga om början av 1850-talet. Springpojkarna gick givetvis köksvägen och använde inte herrskapets ingång.
120Jfr avsnitten »Utgivningshistorien» av Pia Forssell resp. Sebastian Köhler i utgåvorna av Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, ZTS V, s. XXXIII–XLIII, Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. LII–LIX, och Planeternas skyddslingar, ZTS IX, s. XLVII–LIX.
121Topelius–Bonnier 18/7 1873, Brev, ZTS XX:1.
122Originalupplagan av den första cykeln i Fältskärns berättelser utkom på Öhmans förlag i Helsingfors 1853. Den första upplagan i Sverige är Bonniers, i romanbiblioteket Europeiska följetongen, 1854. I fortsättningen utkom cyklerna hos Bonnier.
123»Toma hjertan», »Konungens handske» och »Ungdomsdrömmar» trycktes först som följetonger i Nya Dagligt Allehanda 1862, 1863 och 1879; »Drottning Sofia Magdalenas örhängen» i Svenska Familj-Journalen 1869.
124Bonnier–Topelius 10/6 1865; Topelius brev från 26/5 1865 har inte bevarats. Brev, ZTS XX:1.
125Bonnier–Topelius t.ex.15/5 1867, 13/12 1867 och 14/4 1871; Topelius–Bonnier 5/1 1866, 28/1 1867 och 20/1 1871. När Bonnier säger sig famla i mörkret (14/4 1871) är det i fråga om Topelius samlade arbeten, med novellerna uttryckligen inkluderade.
126Topelius–Bonnier 12/6 1871. Topelius använde inte genrebeteckningen roman om sina verk offentligt, men här ägnar han sig åt intern marknadsföring.
127Bonnier–Topelius 17/7 1871 resp. 2/4 1873.
128Topelius–Bonnier 7/6 1873, Bonnier–Topelius 11/6 1873, Topelius–Bonnier 22/6 1873 (med manuskript) och Bonnier–Topelius 3/7 1873.
129Bonniers synpunkter och citatet i brev från 3/7 1873; Topelius svar 9/7 1873.
130Bonnier–Topelius 17/7 1873 (brev och telegram); Topelius–Bonnier 18/7 1873 och 15/9 1873.
131Bonnier–Topelius 23/9 1873, 7/2 1874, 3/6 1874, 9/7 1874, 31/3 1875, 26/2 1876, 12/10 1876 och 11/4 1877.
132Topelius–Bonnier 27/12 1873, 8/3 1876, 25/10 1876 och 31/3 1877. Kejserliga Alexanders-universitetet var in på 1910-talet Finlands enda.
133Topelius–Bonnier 13/5 1878 och 8/11 1878; Bonnier–Topelius 21/11 1878 (de diskuterade huvudsakligen den planerade illustrerade upplagan av Fältskärns berättelser under sommaren).
134Topelius–Bonnier 3/4 1879. Femte delen av Läsning för barn utkom 1880. Antagligen tänkte Topelius sig optimistiskt att både barnboken och en volym noveller skulle utkomma redan 1879, eftersom han efter punkt fortsatte med »1880, om vi lefva, tredje samlingen ’fallande löf’», d.v.s. diktsamlingen Ljung som utkom först 1889.
135Topelius–Bonnier 29/6 1879, 31/8 1879, 10/9 1879 och 16/1 1880.
136Se bl.a. Topelius–Bonnier 15/12 1879, Bonnier–Edlund 30/12 1879 och Bonnier–Topelius 31/12 1879.
137Frågorna ventilerades av Bonnier i brev från 21/1 1880, 29/1 1880, 5/2 1880, 12/2 1880 och 19/2 1880, och av Topelius 31/1 1880, 7/2 1880 (med exempel på stavning han vill behålla), 15/2 1880, 27/2 och 28/2 1880.
138Bonnier–Topelius 6/9 1879 och Topelius–Bonnier 10/9 1879 om utgivning i häften; Bonnier–Topelius 12/2, 1/4 och 30/4 1880 om Larssons omslagsvinjett och Topelius svar 17 och 25/4 1880.
139Bonnier–Topelius 5/8 1880: »Beträffande Vinterqvällarnes fortsättning hade det varit min afsigt att utgifva 2:dra delen i dubbelhäften (Häftena 5/6 & 7/8) men för att icke en alltför lång paus skall blifva mellan 4:de hft (som utgafs 15 Juli) och det första dubbelhäftet, hade det ju onekligen varit präktigt om jag snart hade kunnat få manuskript på den nästa berättelsen.»
140Topelius–Bonnier 14/5 1880: »Härmed sänder jag: [...] korrektur på Vqv. arken 22, 23, 24. Emedan två sidor felas i ark 24, har jag bifogat ett tillägg, att inpassas på sid. 370. Det gör väl besvär med ombrytning, men vi böra åtminstone ej gifva mindre än vi lofvat.» Bonnier–Topelius 25/5 1880: »Det var gifvet att jag icke skydde det ringa besväret att låta bryta om 24:de arket på Vinterqv I. för att få det lilla ypperliga tillägget. Det var ju riktigt präktigt att vi på så vis fick delen jemnt full – och jag får särskildt tacka Dig för din uppmärksamhet.»
141Första häftet: se Carola Herberts kommentar till brevet från Bonnier 30/4 1880. Tredje häftet: Bonnier–Topelius 17/6 1880; fjärde häftet. Bonnier–Topelius 5/8 1880. (T tackar för det femte 14/9 1880).
142Topelius–Bonnier 8/6 1880 om levererat manuskript och 25/6 1880 med begäran om anstånd och litteratur om drottning Fredrika för bearbetningen av »Tant Mirabeau»; Bonnier–Topelius 17/6 1880 med besked om korrektur på kommande och avsikt att ge ut volymen som två dubbelhäften (5–6 resp. 7–8), även 5/8 1880, med påminnelse om manuskript. Bonnier–Topelius 28/8 1880 om utgivning av ett häfte, som Topelius tackar för 14/9 1880.
143Topelius och Bonniers korrespondens mellan juni och november 1880 omfattar 25 brev, huvudsakligen om Vinterqvällar, även om den samtidigt pågående tryckningen av femte delen av Läsning för barn också uppmärksammas. Bonnier–Topelius 30/11 1880, där det framgår att Edlunds delupplaga hade skickades ohäftad (för att säkert hinna i tid till julhandeln) och 14/12 1880 om god åtgång, samt Topelius–Bonnier 9/12 1880 där Topelius meddelar att häftena 7 och 8 av Vinterqvällar har kommit till Helsingfors, men att han inte har fått dem.
144Topelius–Bonnier 14/2 1881 med löfte om manuskript, 7/4 1881, 16/5 1881. Bonnier–Topelius 23/2 1881: »Utmärkt vore det om [vi] kunde få ut hela 2:dra cykeln före julen. Jag undrar om det kan lyckas? Kan Du hålla oss med manuskript – så skall tryckeriet nog göra sin skyldighet – och att det i rent praktiskt hänseende vore det bästa – derom är jag öfvertygad – ty jularna äro och förbli dock den bästa tiden för bokafsättningen.» Bonnier erhöll manuskriptet till »Hertiginnan af Finland» den 19 och 26 maj (Bonnier–Topelius 28/5 1881.
145Bonnier–Topelius 29/4 1881.
146Bonnier–Topelius 22/9 1881 (första häftet ute, mera manuskript av nöden), Topelius–Bonnier 2/10 1881 (problem med förkortning för att inte överskrida antalet tryckark), Bonnier–Topelius 6/10 1881 (inget problem, skicka ms), Topelius–Bonnier 13/10 1881 (föreslår ett häfte per månad).
147Topelius–Bonnier 16/12 1881, 20/1 1882 och 24/2 1882 (mera manuskript och förmodan om att femte häftet har kommit ut).
148Topelius omtalar manuskript eller meddelar om avsända manuskript (efter de första 20/1): 24/2, 12/5, 27/7, 26/9, 24/10 och 10/11 1882. Bonnier tackar 24/1, 1/8, 30/9 (med önskan om snabb leverans) och 21/11 1882.
149Försäljningen: uppgift av Karl Otto Bonnier, Bonniers. En bokhandlarefamilj IV, s. 35 f. I fråga om upplagor och honorar för Vinterqvällar hänvisar jag dels till breven, dels till Carola Herberts inledning till utgåvan av Topelius korrespondens med Albert Bonniers förlag och till förteckningen där över Topelius verk på förlaget, inklusive honorar, samt till kontrakten.
150Topelius–Bonnier 8/1 1896, Bonnier–Topelius 18/1 1896 – där förläggaren uttrycker sin glädje över initiativet, Topelius–Bonnier 11/3, Bonnier–Topelius 13/5 1896.
151Topelius–Bonnier 15 och 20/10 1896.
152Topelius–Bonnier 15/8 och 14/9 1897, Bonnier–Topelius 24/9 1897.
153Egentligen fjorton, Topelius sammanslog följetongerna »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» från 1856 inför Vinterqvällar och tänkte kalla den »Sankt Görans saga» (Topelius–Bonnier 2/10 1881). Det framgår inte av korrespondensen varför han valde att återställa den ursprungliga titeln »Vernas rosor». Planen 1871 i Topelius–Bonnier 12/6 1871, planen 1879 i Topelius–Bonnier 4/11 1879.
154Både »Konungens handske» och »Vernas rosor» utspelar sig under Gustav III:s krig mot Ryssland.
155Topelius–Bonnier 10/10 1880 resp. »Det gyllene spöket», Vinterqvällar I:2 1880, s. 387 i trycket; i fortsättningen av brevet meddelar Topelius att novellen är mycket omarbetad och att den stod i Helsingfors Tidningar 1860. Där missminner han sig, det var 1857, men upplysningen förklarar varför innehållsförteckningen till Vinterqvällar I:2 uppger 1860 som ursprungligt tryckår.
156»... om något igenkännes af ännu lefvande, dessa må låta diktens gräs (eller ogräs) vexa öfver tufvorna af det förgångna, behålla verklighetens minnen för sig och icke misstyda berättarens goda afsigt ...» – Topelius anspelar här på talesättet om gräset som växer över något, vilket vanligen betyder att detta har fallit i glömska. Det är alltså något missvisande när SAOB hänvisar till detta textställe av Topelius som exempel på talesättet i sig.
157Vest, Zachris Topelius. En biografisk studie 1905, s. 269.
158Se Topelius artikel »Bör en finsk stad gå under?» HT 27/1 1858.
159Bonnier–Topelius 14/12 1880.
160Topelius–Bonnier 13/5 och 26/5 1881. Han ber att få låna Bonniers exemplar av »Ungdomsdrömmar» i form av klipp ur Nya Dagligt Allehanda, eftersom han saknar fem nummer av tidningen, »hvilka 1879 indrogos af vår censur, emedan de innehöllo nihilisthistorier».
161Topelius–Bonnier 14/2, 13/5 och 26/5 1881.
162Topelius beklagade sig för Bonnier (14/9 1897) över försöken att bearbeta »Salig Fänrikens Tofflor»: »fåfäng tidspillan! Tofflorna blefvo för vår tid onjutbara.»
163»Hvita frun i Hälla» i nio avsnitt 14–23/11 1866, utgivningsplanen i brev till Bonnier 12/6 1871.
164Jfr not 52.
165Där »Hvita frun i Hälla» ser framåt blickar »Aftonsaga» i Helsingfors Tidningars sista nummer den 30 november 1866 inledningsvis bakåt, Topelius samlar nämligen en kavalkad av fiktiva gestalter i fältskärns vindskammare inför sitt farväl till läsarna. Jfr Forssell, »Ramberättelser och samband i Topelius prosa» 2019, s. 170 f.
166Per Rydén, Domedagar. Svensk litteraturkritik efter 1880, 1987, s. 106.
167»Af ’Vinterqvällar af Z. Topelius’», Morgonbladet 27/4 1880.
168Bonnier–Topelius 1/7 1880.
169»Literaturtidning. Vinterqvällar af Z. Topelius, noveller, sägner och skildringar. Första cykeln. Häftena 1 och 2, innehållande Konungens handske samt början af Gröna kammarn i Linnais gård», Aftonbladet 16/6 1880.
170W., »Litteratur. Vinterqvällar af Z. Topelius. Första cykeln», Helsingfors Dagblad 8/8 1880.
171»Literaturtidning. Vinterqvällar af Z. Topelius, Första cykeln häftet 6», Aftonbladet 9/10 1880.
172[Eva Brag] A., »Bokverlden. Vinterqvällar af Z. Topelius. Första cykeln. Noveller. Första delen», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 25/11 1880.
173»Julliteratur», Finlands Allmänna Tidning 13/12 1880.
174[Eva Brag] A., »Bokverlden. Vinterqvällar af Z. Topelius. Första cykeln. Noveller. Andra delen», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 22/1 1881.
175Om användningen av begreppet tendenslitteratur under 1880-talet, se: David Gedin, Fältets herrar. Framväxten av en modern författarroll. Artonhundraåttitalet 2004, s. 173–192.
176J. A. R., »Literatur. Z. Topelius, Vinterqvällar. Första cykeln: Noveller. Tvenne delar», Ny Svensk Tidskrift 1881, s. [256]–258.
177W., »Litteratur. Vinterqvällar af Z. Topelius», Helsingfors Dagblad 30/5 1881.
178[Carl David af Wirsén] C. D. W., »Litteratur. Z. Topelius: Sägner i dimman», Post- och Inrikes Tidningar 18/10 1882.
179[Eva Brag] A., »Bokverlden. Vinterqvällar af Z. Topelius. Noveller, sägner och skildringar. Andra cykeln. Fjerde, femte och sjette häftet», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 14/12 1882.
180[Eva Brag] A., »Bokverlden. Vinterqvällar af Z. Topelius. Andra cykeln. Noveller, skildringar, sägner. Andra delen», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 22/6 1883.
181»Literaturtidning. Vinterqvällar af Z. Topelius. Andra cykeln. Häftet 6, innehållande början af Sägner i dimman», Aftonbladet 29/7 1882.
182»Litteratur. Vinterqvällar af Z. Topelius. Andra cykeln. Häft. 7 & 8. Sägner i dimman», Morgonbladet 15/12 1882.
183[Eliel Vest] E. V–t., »Literatur. Z. Topelius: Vinterkvällar. Tredje cykeln. Häft. 1–3. Ljungars saga», Wasa Nyheter 7/10 1896.
184»Bokanmälningar. Nytt arbete af Zackris Topelius», Nya Dagligt Allehanda 29/5 1896.
185»Ljungars saga. Historisk berättelse från 1500-talet af Z. Topelius», Vårt Land 22/12 1896.
186[Carl David af Wirsén] C. D. W., »Literatur. Z. Topelius: Ljungars saga», Vårt Land 12/2 1897.
187Ljungarsin taru utgavs i översättning av Helmi Setälä på Edlunds förlag.
188A. H. B., »Kotimaan kirjallisuutta. Z. Topelius, Vinterqvällar. Tredje cykeln. Häft. 1–3. Ljungars saga», »– – – –, Ljungarsin taru. Suomensi Helmi Setälä. Vihk. 1–4», Valvoja 1897:7–8, s. 351–353.
189T.ex. i Aftonbladet 23/11 1897, Stockholms Dagblad 23/11 1897 eller Svenska Dagbladet 21/12 1897.

Textkritisk redogörelse

Attribution

191 Utgåvan Noveller och kortprosa samlar upp den skönlitterära prosa av Topelius som inte har utgivits tidigare i ZTS. Det har framgått ovan att redaktören Topelius bidrag i Helsingfors Tidningar inte var signerade. Det här medför en viss grad av osäkerhet vid attributionen av materialet, särskilt i fråga om artiklar och notiser. Topelius skönlitterära bidrag är i stort sett identifierade sedan länge. De samtida tidningsläsarna var införstådda med att redaktörernas – eller redaktionens – bidrag inte markerades på något sätt, medan bidrag av utomstående var försedda med upplysningen »Insändt» inom parentes.

192 Topelius gjorde själv årligen register över innehållet i tidningen. Registren trycktes och distribuerades, och de prenumeranter som lät binda in årets tidningar tog ofta med registren. I dem är titlarna på insända bidrag markerade med en asterisk medan rubriker på översättningar och på material som är lånat eller saxat ur andra tidningar har två. Vid inventeringen av verken i Helsingfors Tidningar har upplysningarna i årsregistret använts i osäkra fall. (Topelius grundlige levnadstecknare Valfrid Vasenius omnämner de flesta av verken, och tack vare registren i biografin är de oftast rudimentära uppgifterna om novellerna lätta att hitta också där.)

193 Det förekommer bara två gånger att uppgifterna i tidningsnumren och årsregistren avviker från varandra, nämligen i fråga om »Min Tant och Celadon» (11/1 1843) och »Mamsell N:s Lilla Svarta» (13/3 1844). I den förra framställs en äldre kvinna som en fjolla, förläst på äldre romantiska kärleksromaner. Hon är därför imponerad av den unge Celadons ridderlighet och själsstyrka i motgången, som består i att han tappar hatt och galosch i blåsten och regnet en höstnatt när han flirtar med en ung flicka. Den ironiska distanseringen är tydligt markerad vilket är ovanligt för Topelius, men den dåliga litteraturens fördärvliga inflytande hör till hans ofta återkommande teman. Topelius uppgav »Min Tant och Celadon» som insänd, kanske som en försiktighetsåtgärd. I årsregistret är titeln däremot inte markerad med asterisk, och den ingår i utgåvan Noveller och kortprosa, även om det inte är uteslutet att Topelius har haft någon medförfattare.

194 Ett år senare reagerar åtminstone en läsare kraftigt på skissen »Mamsell N:s Lilla Svarta», som också är ironisk med stilistiska överdrifter. Den här gången hade Topelius inte markerat skissen som insänd. Signaturen L*** menade i Helsingfors Morgonblad att den är oändligt platt och visar pöbelaktig smak. Redaktör för Helsingfors Morgonblad var Fabian Collan som i en fotnot till insändaren ansåg att skribenten bedömde Helsingfors Tidningar »mycket för strängt». Topelius bemötte kritiken omgående: »När Red. för H:fors Tidn. införde den under ett gladt skämt bland vänner sammanraspade och erkändt skrala historietten om ’Mamsell N:s lilla svarta’, ansåg Red. den i hvarje afseende obetydlig.» Men, fortsätter Topelius med vässad penna, han inser att den har anslagit »oädla föreställningar ... där sådana förefunnits». Därefter medger han att han har varit obetänksam och ber om ursäkt.1»Mamsell N:s Lilla Svarta» i Helsingfors Tidningar 13/3 1844, insändare i Helsingfors Morgonblad 21/3 1844 och Topelius genmäle i Helsingfors Tidningar 23/3 1844. – Negativ respons skickades aldrig till den felande tidningen, man anlitade ett konkurrerande blad. »Mamsell N:s Lilla Svarta» är en lätt absurd historia om mamsellens och hennes urgamla ärvda sidenkappas öden. Topelius formulering om skissen som sammanraspad (snabbt och slarvigt nedskriven) under glatt skämt bland vänner signalerar kollektivt skapande. På det tyder också ordvalen som på flera ställen skiljer sig från Topelius språkbruk, i högre grad än i »Min Tant och Celadon». I tidningens årsregister för 1844 har Topelius markerat »Mamsell N:s Lilla Svarta» som insänd. Med beaktande av tidningsinläggen om skissen och Topelius egen attribution i registret har »Mamsell N:s Lilla Svarta» inte intagits i utgåvan.

195 Novellen »En dags vexlingar» författade Topelius för Necken. Poetisk kalender för 1846 (tryckt 1845), den redigeradesk av Fredrik Berndtson. Bidragen, av ett tiotal författare, är signerade med initialer eller motsvarande i innehållsförteckningen. Topelius medverkade också med dikter i denna och andra årgångar av Necken under signaturen Zt, som han använde även för »En dags vexlingar». Här och i fråga om resten av verken som tryckts först i Helsingfors Tidningar råder inga tvivel om attributionen. – I de följetonger eller kortare verk som på 1860-talet och senare ingick i andra tidningar och publikationer sattes författarnamnet ut eller, som vid »Pastorsvalet i Aulango» i Åbo Underrättelser 1867, den genomskinliga signaturen Z. T.

Grundtexter och kollationeringsexemplar

Noveller och kortprosa

196 De lästexter som baserar sig på prosabidrag i Helsingfors Tidningar och Åbo Underrättelser (»Pastorsvalet i Aulango») har etablerats utgående från de exemplar som har digitaliserats och tillgängliggjorts i Nationalbibliotekets digitala samlingar. Grundtexter för novellerna »Toma Hjertan», »Kungens Handske» och »Ungdomsdrömmar», som trycktes i Stockholmstidningen Nya Dagligt Allehanda utgår från de tidningsexemplar som finns återgivna i Kungliga bibliotekets digitala resurs Svenska dagstidningar. Sex verk trycktes i varierande publikationer. För »Jupiters kycklingar» som trycktes i Konstnärsklubbens Jul har ett exemplar som ingår i Nationalbibliotekets samling använts. Novellen »Julen i kedjor» trycktes i Julrosor och grundtexten utgörs av ett exemplar som ingår i SLS biblioteks Topeliussamling (signum Top3 foliant/F 12604 Julrosor). Grundtextexemplaret till »Drottning Sofia Magdalenas örhängen», som publicerades i familjetidskriften Svenska Familj-Journalen, har hämtats från webbplatsen runeberg.org som underhålls av Projekt Runeberg. Från samma webbplats kommer grundtexten till »Ordet» som publicerades i Typografiskt Minnesblad 1642–1892. »Känslor utan namn» trycktes i Literärt album och grundtexten utgörs av ett exemplar som ingår i SLS biblioteks Topeliussamling (signum Top3/ F7848 Literärt). För »Den fullkomliga kärleken» som trycktes i Rättvisa åt djuren utgörs grundtexten av ett exemplar i Nationalbibliotekets samling.

197 Kollationeringsexemplar för verken tryckta i Helsingfors Tidningar framgår nedan. Grundtexterna till övriga verk har av produktionstekniska skäl inte kollationerats i detta skede.

Kollationeringsexemplar av Helsingfors Tidningar

198 Inbundna årgångar av Helsingfors Tidningar från följande bibliotek har använts för första respektive andra kollationeringen (K1 resp. K2):

199 För verken tryckta 1842 har K1 gjorts mot ett exemplar i SLS:s bibliotek (signum TOP3/F26573) och K2 mot ett exemplar som tillhör Nationalbiblioteket och som tidigare har tillhört Helsingfors stads bibliotek.

200 För verken från 1843 har K1 gjorts mot ett exemplar i Åbo Akademis bibliotek (signum B22/3807). K2 är gjord mot ett exemplar i Nationalbiblioteket som tidigare har tillhört Helsingfors stads bibliotek.

201 För verken från 1844 har K1 gjorts mot ett exemplar från Åbo Akademis bibliotek, signum B22/3807. K2 är gjord mot ett exemplar i Nationalbiblioteket som tidigare har tillhört Statistiska byrån i Finland.

202 För verken från 1845 har K1 gjorts mot ett exemplar som tillhör Museiverket (signum Topelius 26:43) och K2 mot ett exemplar i Nationalbiblioteket som tidigare har tillhört Helsingfors stads bibliotek; enstaka nummer har kollationerats mot ett exemplar som har tillhört Statistiska byrån i Finland.

203 För fyra verk i 1846, »Verldsblomman», »Huru Våren ser ut», »En Dödsbädd» och »Vattenkurerna», har K1 utförts mot ett exemplar i SLS:s bibliotek. K2 har gjorts mot ett exemplar i Nationalbiblioteket som tidigare har tillhört Helsingfors stads bibliotek. För de fem övriga har K1 gjorts mot ett exemplar som tillhör Museiverket och K2 mot ett exemplar i SLS:s bibliotek.

204 För verken från 1847 har K1 gjorts mot ett exemplar i SLS:s bibliotek, med undantag för »Pikku Jussis Död» där Museiverkets exemplar använts (nr 71 saknas i SLS bibliotek). K2 har gjorts mot ett exemplar i Nationalbiblioteket (signum y Hel 071.1).

205 För fyra verk från 1848, »En af de Sju», »Ett fadermord», »Hvad de alla fingo till julklapp» och »Höbergning och politik», har K1 gjorts mot ett exemplar i SLS:s bibliotek (signum M27764, Arne Jörgensens samling). K2 har gjort mot ett exemplar i Nationalbiblioteket som tidigare har tillhört Helsingfors stads bibliotek. För de övriga fem verken har K1 gjorts mot ett exemplar i Åbo Akademis bibliotek som tidigare har tillhört Finska Hushållningssällskapet. K2 har gjorts mot nämnda exemplar i SLS bibliotek, förutom för »Konungens Ridt» och den avslutande delen av »Två Dans-skolor» (nr 37–38) där Nationalbibliotekets exemplar använts (signum y Hel 071.1).

206 För verken från 1849 har K1 gjorts mot ett exemplar i Åbo Akademis (signum B22/3807) och K2 mot ett exemplar i Nationalbiblioteket (signum y Hel 071.1).

207 För verken från 1850 har K1 gjorts mot ett exemplar i Åbo Akademis bibliotek och K2 mot ett exemplar i Nationalbiblioteket (signum II.319.9).

208 För verken från 1851 har K1 gjorts mot ett exemplar i Åbo Akademis bibliotek (har tillhört Gymnasisternes i Borgå Bibliothek) och K2 mot ett exemplar i Nationalbiblioteket (signum y Hel 071.1).

209 För verken i årgångarna 1852–1856 har K1 gjorts mot exemplar i Åbo Akademis bibliotek som tidigare har tillhört Finska Hushållningssällskapet. K2 har gjorts mot exemplar i Nationalbiblioteket som tidigare har tillhört Helsingfors stads bibliotek (årgångarna 1855 och 1856 har tillhört Helsingfors Folkbibliotek).

210 För »Guldspöket» från 1857 har K1 gjorts mot ett exemplar i Åbo Akademis bibliotek som tidigare tillhört Åbo Lyceum, med undantag för avsnitt 6 och 9 (nr 87 och 92 saknas). K2 har gjorts mot ett exemplar i Nationalbiblioteket som tidigare har tillhört Helsingfors stads bibliotek. För avsnitten 6 och 9 har K1 gjorts mot Nationalbibliotekets exemplar och K2 mot ett exemplar i Kungl. Biblioteket i Stockholm (inbunda årgångar 1857–1858).

211 För »Brita Skrifvars» från 1858 har K1 gjorts mot exemplar i Åbo Akademis bibliotek och K2 mot ett exemplar i Nationalbiblioteket som tidigare har tillhört Helsingfors stads bibliotek.

212 För »Gröna kammarn på Linnais gård» från 1859 har K1 gjorts mot ett exemplar i Åbo Akademis bibliotek och som tidigare tillhört Åbo Lyceum, med undantag för avsnitten 10 och 11 (nr 22 och 23 saknas). K2 har gjorts mot ett exemplar i Nationalbiblioteket som tidigare har tillhört Helsingfors stads bibliotek. För avsnitten 10 och 11 har K1 gjorts mot Nationalbibliotekets exemplar och K2 mot exemplar i Kungl. Biblioteket i Stockholm.

213 För verken från 1860 har K1 gjorts mot ett exemplar på SLS (har tillhört Lithén). K2 har gjorts mot exemplar i Nationalbiblioteket som tidigare har tillhört Helsingfors stads bibliotek.

214 För novellerna »Medusas Hufvud» från 1864 och »Vikingens graf» från 1865 har K1 gjorts mot Nationalbibliotekets exemplar och K2 mot exemplaren i Riksdagens bibliotek i Helsingfors (1864 ej inbunden årgång).

Vinterqvällar

215 Denna utgåva är baserad på de första upplagorna av Vinterqvällar (1880–1897). Grundtexten för första cykelns första del (I:12Framöver anges cykeln med romersk och delen med arabisk siffra.) utgörs av ett exemplar som gavs ut av Albert Bonniers förlag i Stockholm 1880. Exemplaret ingår i SLS biblioteks Topeliussamling med signum Top2/A 7057. Grundtextexemplaret kollationerar 8:o: 1–248. För I:2 har ett exemplar i Pia Forssells ägo använts. Boken gavs ut av Albert Bonniers förlag i Stockholm 1880 och kollationerar 8:o: 1–258. Grundtext för II:1 är ett exemplar som ingår i SLS biblioteks Topeliussamling med signum Top2/F 7059. Exemplaret är utgivet på G. W. Edlunds förlag i Helsingfors 1881 och tryckt på Albert Bonniers boktryckeri i Stockholm. Grundtextexemplaret kollationerar 8:o: 1–308. Exemplaret som utgör grundtexten för II:2 utkom likaså på G. W. Edlunds förlag i Helsingfors och trycktes på Albert Bonniers boktryckeri 1882. Boken ingår i Arne Jörgensens samling med signum Jörg./M 36351/S i SLS bibliotek. Grundtextexemplaret kollationerar 8:o: 1–178 188(-188). Den avvikande utformningen av det sista lägget beror på att en anmälan av den första illustrerade upplagan av Fältskärns berättelser med två exempelillustrationer på läggets sista blad inte finns medtagen i grundtextexemplaret. Däremot har bladet bevarats i exempelvis det andra kollationeringsexemplaret. Båda delarna av tredje cykeln är inbundna i ett gemensamt förlagsband. Delarna gavs ut av G. W. Edlunds förlag i Helsingfors 1896 resp. 1897 och är tryckta på Albert Bonniers boktryckeri. Exemplaret ingår i Arne Jörgensens samling i SLS bibliotek och har två signum, ett för vardera delen, Jörg./M 36353/S och Jörg./M 36354/S. Den förra delen, alltså III:1, kollationerar 8:o: 1–198 och III:2 kollationerar 8:o: 1–118 124. I III:2 finns ett tomt blad mellan de ickepaginerade sidorna 94 och 95.

216 Grundtextexemplaren I:1 och II:1 består av inbundna häften där häftenas omslag har bevarats.

217 Grundtexterna har kollationerats okulärt, manuellt, två gånger. Första kollationeringen av I:1 har gjorts mot ett exemplar i Pia Forssells ägo, och andra kollationeringen mot ett exemplar i Åbo Akademis bibliotek (signum B54/2590). Första kollationeringen av I:2 har gjorts mot ett exemplar i Arne Jörgensens samling i SLS bibliotek (signum Jörg./M 36352/S), och den andra mot ett exemplar i SLS biblioteks Topeliussamling (signum Top2/F 7058). Första kollationeringen av II:1 har utförts mot ett exemplar i Arne Jörgensens samling i SLS bibliotek (signum Jörg./M 23570/S), andra kollationeringen mot ett exemplar i Åbo Akademis bibliotek (signum B54/2591). Grundtexten av II:2 har först kollationerats mot ett exemplar i privat ägo, därefter mot ett exemplar i Åbo Akademis bibliotek (signum B54/2591). Första kollationeringen av III:1 har gjorts mot ett exemplar i SLS biblioteks Topeliussamling (signum Top2/F 7062), andra kollationeringen har utförts mot ett exemplar i Åbo Akademis bibliotek (signum B54/2592). Även grundtexten av III:2 har kollationerats första gången mot ett exemplar i SLS biblioteks Topeliussamling (signum Top2/F 7063) och andra gången mot ett exemplar i Åbo Akademis bibliotek (signum B54/2592).

218 Tryckvarians har inte upptäckts.

Textetablering

Noveller och kortprosa

219 Uppenbara sättnings- och tryckfel har korrigerats i lästexten och vissa normaliseringar har gjorts. Utgåvans texter har etablerats och normaliserats fristående från varandra.

220 Alla prosalitterära texter i Helsingfors Tidningar är satta i frakturstil. I denna utgåva har typsnittet ändrats till antikva. Detta medför att frakturens ß har ersatts med ss. I de frakturtryckta texterna skrivs både w och v enhetligt som w. I utgåvans lästexter har w konsekvent ändrats till v, med undantag av vissa egennamn där det ansetts skäligt att bevara stavningen med w. Spärrad stil och ord satta i antikva återges med kursiv stil.

221 Typografiska citattecken återges med gåsögon (»). Den inbördes ordningen mellan citat- och interpunktionstecken har vid behov normaliserats i enlighet med modern praxis. Detta gäller t.ex. hur meningens avslutande citattecken, eller citattecken vid anföringssatser och insprängda citat har placerats. Saknade citattecken, t.ex. när en replik avbryts av en anföringssats, har införts. I blockcitat har citattecken i början och i slutet avlägsnats. Återgivningen av citat inom ett citat följer modernt bruk. Således har grundtexternas dubbla citattecken i sådana fall utbytts mot enkla.

222 Sifferuppgifter för tal från och med tusen har normaliserats till 1 000, i stället för 1,000 eller 1000. Diakritiska tecken, huvudsakligen i franska ord, har inte rättats och överensstämmer således inte nödvändigtvis med en modern normerad stavning. I texterna används punkter för att markera paus eller avbrott. Antalet punkter kan variera i grundtexterna. När pausmarkeringar består av fler än tre punkter har det exakta antalet punkter bibehållits. Annars har antalet punkter normaliserats till tre (...).

223 Utgivarändringar och normaliseringar visas gråmarkerade om visningsalternativet »Utgivarens ändringar» är aktivt.

224 En del normaliseringar har utförts stillatigande. Två exempel: Upp-och-ned-vända bokstäver eller tryckfel orsakade av slitna typer, exempelvis ett otydligt tryckt å som verkar som a, har rättats följande denna princip.

225 Stavning, ordformer och böjningsändelser kan vara inkonsekventa, till och med inom samma text. Särskilt i långa följetongsberättelser kan formerna variera starkt. Lydelserna i originaltexterna kvarstår.

Vinterqvällar

226 Uppenbara sättnings- och tryckfel har korrigerats i lästexten. Likaså har uppenbara interpunktionsfel rättats. De ortografiska ändringarna är få och inskränker sig till enstaka egennamn. Inkonsekvent stavade namn på personer och orter har harmoniserats så att de överensstämmer med den gängse stavningen inom varje enskild novell. Två exempel: i novellen »Konungens handske» (I:1) förekommer formen Hastfehr tre gånger, medan namnet stavas Hastfer 24 gånger. Utgående från detta förhållande har stavningen ändrats till Hastfer i samtliga fall. Ett likadant beslut fattades beträffande stavningen Levenhaupt/Lewenhaupt i »Hertiginnan af Finland» (II:1). Formen Levenhaupt förekommer sex gånger och stavningen Lewenhaupt tre gånger, vilket har lett till att stavningen genomgående har förenhetligats till Levenhaupt, fastän denna stavning kan anses vara mer sällsynt i dag och därmed kan kännas egendomlig för nutida läsare.

227 Typografiska citattecken återges med gåsögon (»). Den inbördes ordningen mellan citat- och interpunktionstecken har vid behov normaliserats i enlighet med modern praxis. Detta gäller t.ex. hur meningens avslutande citattecken, eller citattecken vid anföringssatser och insprängda citat har placerats. Saknade tankstreck, t.ex. när en replik avbryts av en anföringssats eller när en replik följer efter kolon, har införts. I blockcitat har citattecken i början och i slutet avlägsnats.

228 Sifferuppgifter för tal från och med tusen har normaliserats till 1 000, i stället för 1,000. Diakritiska tecken, huvudsakligen i franska ord, har inte rättats och överensstämmer således inte nödvändigtvis med en modern normerad stavning. I texterna används punkter för att markera paus eller avbrott. Antalet punkter kan variera i grundtexterna men har i utgåvorna i regel normaliserats till tre punkter (...).

229 Utgivarändringar och normaliseringar visas gråmarkerade om visningsalternativet »Utgivarens ändringar» är aktivt.

230 Normaliseringar har även utförts stillatigande. Till exempel har grundtexternas indrag efter rubrik eller vid nytt avsnitt inte återgetts.

231 Stavning, ordformer och böjningsändelser kan vara inkonsekventa, till och med inom samma text. Lydelserna i originaltexterna kvarstår.

Principer för kommentering av texterna

232 Utgåvan följer en restriktiv linje i kommenteringen, vilket innebär att punktkommentarerna begränsas till ordförklaringar och översättningar av inslag på främmande språk. Ordförklaringarna omfattar i regel ord som inte ingår i Svensk ordbok (SO) respektive där betydelsen skiljer sig från de medtagna beskrivningarna. Dessutom förklaras ord som i SO kategoriseras som »ålderdomligt» eller »något ålderdomligt». Därutöver innehåller alla verk en allmän kommentar som redogör för verkets utgivningshistoria under Topelius livstid. Här anges i vilken tidning eller tidskrift texten trycktes första gången. Därutöver anges tidpunkten respektive perioden för publicering, antalet avsnitt, samt om en version av verket senare ingick i novellsamlingen Vinterqvällar.

Exempel på Topelius bearbetningar

233 Nedan ges en översikt av de olika slag av bearbetning Topelius gjorde i novellerna inför Vinterqvällar, med exempel. Uppställningen följer ordningsföljden i de olika delarna. I exemplen står formuleringen i följetongen först och efter → följer den i Vinterqvällar. Exemplen skiljs åt av semikolon. Se även de av Sebastian Köhler gjorda sammanställningarna »Antal ord i förstatrycken av Topelius skönlitterära prosaverk 1842–1892» och »Kvantitativ förändring mellan följetonger (ZTS IV, V & VI) och tryck i Vinterqvällar (ZTS VIII) angivet i antal ord».

Vinterqvällar I:1, 1880

234 Delen inleds med ett nyskrivet förord som varierar motivet med manuskript som upphittas, denna gång av städande tomtar. Bonnier önskade att ett motto på finska skulle utgå i upplagan för Sverige, och Topelius strök det helt, tillsammans med en del av förordet.3Bonnier–Topelius 16/1 1880, Topelius–Bonnier 31/1 1880. Förordet torde ha tett sig föråldrat redan vid tillkomsten men Bonnier fann det både humoristiskt och trevligt, även om han tyckte att det kunde förkortas och att det verkade överdrivet blygsamt.

235 »Konungens handske»: Titeln är ändrad från »Kungens Handske». Ändringarna i trycket i Vinterqvällar 1880 är små, Topelius har t.ex. beaktat tidens flykt och gjort formuleringar och ordformer mer korrekta. »För fyra och sjuttio år tillbaka» → »Vid slutet af förra seklet»; »– Gå och lägg dig! – sade prinsen, hvilken ej kunde låta bli att skratta» → »– Gå, lägg dig! – sade prinsen, hvilken ej kunde afhålla sig från att skratta»; läkarn → läkaren; denna → denne; bleka → bleke; droppa → droppe; [Lennart Croneld på dödsbädden:] »– Ers majestät har lofvat, att när jag framvisar denna handske ... skall ingen möjlig bön afslås ... fortfor ynglingen» → »– Denna handske ... ingen möjlig bön afslås, – fortfor ynglingen med slocknande röst».

236 Följetongen har sexton kapitel och det sista slutar med ett par korta stycken om reaktionerna på Lennart Cronelds död. Dessa stycken utgår i Vinterqvällar, Topelius ersätter dem med ett nytt epilogartat slutkapitel som har rubriken »Efteråt». Liksom i följetongen jämför han Lennart Croneld med Wilhelm von Schwerin: »Långt var det lif dock han lefva fått, / Om lif är bragd.» (dikten ingår i Fänrik Ståls sägner II 1860). Därefter argumenterar Topelius i Vinterqvällar 1880 utförligt för att det inte är längden i sig utan innehållet och idealen som ger livet värde. Sedan får de efterlevande personernas öden en summarisk beskrivning som stöder Topelius argument. Till sist överför Betta Sivert Cronelds patriotism till en ny generation.

237 »Gröna kammarn i Linnais gård»: Titeln är obetydligt ändrad från »Gröna kammarn på Linnais gård», men händelseförloppet är detsamma i följetongen från 1859 och trycket i Vinterqvällar 1880. Arkitekten, som representerar den nya tiden, heter Lithovius i följetongen, men får det prästerligt klingande namnet utbytt till Lithau. Korta tillägg gör överste Littow mindre stram i framtoningen. Ursprungligen franska ord ersätts med svenska, svordomar och tillmälen till tjänstefolk förmildras, medan lokala förhållanden och finska produkter eller företeelser som omtalas utan vidare förklaringar i följetongen, förklaras eller får en annan formulering i Vinterqvällar. »chevaleriets» → »ridderskapets»; »soulagera din curiosité» → »soulagera din nyfikenhet»; »voityret» → »fortskaffningsmedlet»; »f–n» → »katten»; »ta mig böfveln» → »höns i min hampa»; »din slyngel» → »din igelkott»; »intendentskontoret i Helsingfors» → »den tidens byggmästare»; »blanka Fiskars skridskor» → »blanka skridskor från Fiskars berömda verkstad»; »Fru Winterloo beskref huru Cajander de sednare åren experimenterat med ladugården på Syrjänkoski, men det hade ej rätt velat lyckas.» → »Fru Winterloo beskrifver huru statsdejorna de sednare åren experimenterat med ladugården på Syrjänkoski, men ingenting kunde jemföras med schweizermethoden, och här saknades endast engelsmän, som resa hundra mil för att profva en god ost.».

238 »Vincent Vågbrytaren»: De innehållsliga skildringarna mellan följetongen 1860 och trycket i Vinterqvällar 1880 är obetydliga, bortsett från kapitlet »En naturforskare» som Topelius författade i korrekturskedet i maj 1880 (se ovan).

Vinterqvällar I:2, 1880

239 »Pastorsvalet i Aulango»: Trycket i Vinterqvällar 1880 har, jämfört med följetongen i Åbo Underrättelser 1867, mindre tillägg fördelade över hela novellen. Antalet kapitel och kapitelrubrikerna är desamma i både 1867 och 1880. Huvudpersonen omtalas som Erland i framställningen 1867 och som Stjernkors 1880. Formen hvarföre (1867) ersätts med hvarför 1880. Topelius markerar det finska inslaget med ett tillägg: [prästen] »upptog sin psalmbok och begynte med hög röst psalmen 409: ’O syndig man, som säker är och trygger’» ändras 1880 till »upptog sin finska psalmbok och började med hög röst psalmen N:o 404 om yttersta domen: Jo aiwan läsnä aika on».

240 »Tant Mirabeau»: Versionen i Vinterqvällar har betydande innehållsliga ändringar och är nästan en sjättedel längre än följetongen. Titeln är ändrad från »Tant Mirabeau. Helsingfors–Pelkäne». Följetongen 1863, som saknar indelning i kapitel, börjar med att berättaren Augusta kortfattat beskriver grandtanten för en väninna och fortsätter med att skildra hur hon med föräldrar och småsyskon reser med tåg Helsingfors–Tavastehus och vidare till tantens gård Muisto för att fira jul. En ingenjör med namnet Damm tillstöter under resan, också han på väg till tant Mirabeau som i unga år har varit hovfröken hos drottning Fredrika. Under vistelsen på Muisto rullas tantens historia upp, Augusta och Damm släcker en eldsvåda och det framgår att Damm är son till drottningen i ett senare morganatiskt äktenskap. Damm ger Augusta ett ärvt smycke i julklapp och de förlovar sig.

241 Versionen 1880 är betydligt längre och indelad i fjorton kapitel. I de första presenteras tant Mirabeau och Augusta själv grundligare. Augusta beskriver sig som förläst på gamla romaner. Hon har vantrivts i hemmet och med sig själv och blir skickad till tant Mirabeau som med hjälp av sin schweiziska sällskapsdam, god litteratur och gammaldags uppfostran gör Augusta glad och harmonisk. Detta har hänt några år före tågresan och julfirandet. Skildringen av tågresan och tiden på Muisto, inklusive eldsvådan, skiljer sig inte från följetongen, men Damm är nu inte son utan gudson till drottningen, och överraskande nog gift med tant Mirabeaus sällskapsdam. Den av nyheten något chockade Augusta påminns av mor och tant om en beundrare, possessionaten Hagert, som hon absolut inte är intresserad av.

242 Augustas lillasyster har i början av följetongen drabbats av ett tryckfel och går under namnet Sigurd. Det rättas inte, och när fadern flera avsnitt senare tillfrågas om namnet förklarar han att han kanske skrev det otydligt på lappen till prästen som döpte flickan. Både Sigurd och den suveräna förklaringen saknas i versionen 1880 där flickan heter Sigrid.

243 »Det gyllene spöket»: Titeln ändrad från »Guldspöket». I novellen från 1857 uppträder olika medlemmar i familjen Halm, inledningsvis de originella Sabina Dahlman och Carl Roderik Halm, och ger inblickar i familjehistorien om guldets förbannelse för två generationer österbottniska handelsmän. Sonen, med det symboliska namnet Sten Halm, får i alla fall ro i själen inför döden.

244 Vid bearbetningen ställde Topelius två handelshus mot varandra: Halm och Gråberg. Huvudhandlingen och huvudpersonerna från 1857 ingår i versionen 1880 men dominerar inte. Personerna Sabina Dahlman och Carl Roderik Halm uppträder 1880 som Margret Halm och Roderick Gråberg och är inte lika kraftigt karikerade som 1857. Budskapet, om guldets och penningens förbannelse och arbetets välsignelse är det samma 1857 och 1880. För att ytterligare understryka budskapet har Topelius skrivit ett fristående slutkapitel om det fördärvliga guldet genom historien. Versionen 1880 är dubbelt längre än följetongen 1857, och är det enda exemplet i Vinterqvällar på att en kraftigt förlängd novell blir bättre av omarbetningen.

Vinterqvällar II:1, 1881

245 »Hertiginnan af Finland»: Av verken i Vinterqvällar blev inget så grundligt omarbetat som Hertiginnan af Finland.4Paul Nyberg menar att »knappast 5 eller 10 rader lämnades i sitt ursprungliga skick» i »Hertiginnan af Finland», men här förvanskar han morfaderns uppgift i brev till Bonnier om att knappt 10 eller 15 sidor återstår från den första upplagan. Bägges uppgifter är överdrivna, jfr Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 481. Topelius hade disponerat om följetongen från 1850 inför tryckningen i bokform samma år (se ZTS V). Förhållandet mellan följetongen och bokversionen 1850 går från romantiserad berättelse till historisk skildring. Inför Vinterqvällar gör Topelius en helomvändning och ändrar från historisk skildring till romantiserad berättelse. Han förser verket med ett helt nytt och delvis krystat förord 1881, i form av ett starkt kritiskt brev till författaren från redaktören för en tidskrift och författarens svar. Den historiska delen raderar han nästan helt, med hänvisning till att »specialskildringen» av kriget från 1850 kunde utgå eftersom flera forskare sedan dess hade behandlat kriget.5Se fotnoten i »Hertiginnan af Finland» 1881 på s. 81 (pagineringen 1881). Krigshändelserna 1741–1742, inklusive bakgrunden och fredsslutet i Åbo 1743, komprimerar Topelius till två kapitel, det sjunde: »Kriget» och det sextonde: »Freden». I dem återanvänder han formuleringar i de två första kapitlen i bokversionens (1850) historiska avdelning (»Sverige och partierna. Krigsförklaringen» och »Krigets utbrott») och i det sjunde kapitlet i samma avdelning (»Krigets slut. Freden»). Beskrivningen av festligheterna i Åbo vid fredsslutet återgår ordagrant på skildringen i kapitlet »Hertiginnan af Finland» i den senare avdelningen av boken 1850.6»Hertiginnan af Finland» 1881, s. 162–164 motsvaras i utgåvan av bokversionen 1850 av s. 157, 28–159, 10 (ZTS V).

246 Versionen 1881 innehåller en skildring av Eva Merthen som barn. Där introduceras barnsköterskan Valborg som spår i händer. Hon är dotter till häxan Vaapuri från följetongen och bokupplagan 1850. Vaapuri, som förekommer också i Vinterqvällar 1881, har alltså uppspjälkats i två, mor och dotter, ond och god. Den vuxna Eva Merthen är i Vinterqvällar 1881 mindre impulsiv än i bokupplagan 1850, hon framställs som värdigare, mognare och sorgsnare.

247 Diakonen Elg är en helt ny karaktär 1881. Mathias Elgs uppgift är att varna Eva Merthen och fördöma hennes utomäktenskapliga förhållande till Keith. Bortsett från det fördömande draget framställer Topelius Elg nära nog som en Kristus-gestalt. Det är Elg som i versionen 1881 viger Eva Merthen och Keith kort innan denne stupar 1758, en vigsel som Topelius förgäves försökte hitta belägg för i arkiven i Stralsund.

248 »Ungdomsdrömmar»: Titeln ändrad från »Ungdomsdrömmar. Ett utkast» Tre kapitelrubriker i följetongen 1879 är ändrade: »Den farliga punkten på lifslinien» → »Den farliga punkten på firmamentet»; »En natt och en morgon på Kymmene gård» → »En natt och en morgon på Kymmene slott»; »När herr Evert Karlsson fick sin hvilostad i Åbo domkyrka» → »Herr Everts begrafning i Åbo domkyrka». I slutet av kapitlet »Vinterafton i ödemarken» gör Topelius ett förtydligande: »Nu förstår jag det: här är den kraften.» → »Nu förstår jag det: här är denna kraft och dess namn är tålamod.» Få andra ändringar har gjorts.

249 »Vernas rosor»: Novellen med samma titel fortsattes 1856 med »Stjernan i molnet». Efter att ha övervägt titlar med fokus på Göran Ros valde Topelius »Vernas rosor» som titel för de i Vinterqvällar 1881 sammanslagna novellerna. Kapitelrubriker och kapitelstruktur har ändrats, femton kapitel i »Vernas rosor» 1856 och tjugo i »Stjernan i molnen» blir 22 i »Vernas rosor» 1881 – och då har ett nyskrivet första kapitel och ett slutkapitel tillkommit. Flera kapitel är omskrivna, men utan att händelseförloppet skulle ha ändrats i stort, bortsett från att versionen i Vinterqvällar 1881 slutar med att Verna och Göran grundar en skola för dövstumma i Åbo.

250 »Drottning Sofia Magdalenas örhängen. Skizz»: Novellen ingick ursprungligen i Helsingfors Tidningar 1848, med titeln »Drottning Sophia Magdalena». Den silverkanna spåkvinnan får av drottningen i följetongen 1848 har blivit örhängen i de senare versionerna, i Svenska Familj-Journalen 1869 och i Vinterqvällar 1881. Dessa är en fjärdedel längre än novellen 1848 och sinsemellan i stort sett identiska. Detaljer har ändrats av stilhistoriska skäl: »tvenne sidenklädda fåtöljer med oformligt höga karmar i rennaissance-stil, sådana man ännu stundom ser på gamla herregods, väl ochså i landtklockares boningar, ditkastade af ödets vexlingar och frivilliga eller tvungna auktioner» (1848) → »två små fåtöljer med det kungliga vapnet broderadt på karmen, och väggarne mellan fönstren pryddes af utmärkta aqvarellmålningar, vyer af italienska landskap. En liten bordstudsare af bronz, hvars urtafla uppbars af Charon med sin färja, och ett blommande rosenträd i en kruka af porslin påminte på en gång om lifvets skönhet och dess förgänglighet» (1881); Formen pruderi 1869 får försvenskad stavning 1881: pryderi. Titelns örhängen är briljantörhängen 1869, men »örhängen av bernsten, infattade i briljanter» 1881.

Vinterqvällar II:2, 1882

251 Sägner i dimman: Topelius nyskrivna ramberättelse består av en introduktion (drygt fem sidor i trycket 1882) där båtresan och passagerarna presenteras, och av diskussioner om innehållet i varje nyss avverkad berättelse, men så att samtalet ingår i början av den efterföljande berättelsen.

252 »Augustas Hallon»: I Helsingfors Tidningar ingår novellen med samma titel i ett avsnitt 1855. Versionen 1882 är nästan fem gånger längre. Händelseförloppet är detsamma, men kraftigt utdraget och utbroderat.

253 »Den Evige Studenten»: Titeln ändrad från »Den eviga Studenten» 1845. Huvuddragen i historien om den lärde men originelle Müller, hans jakt på ett manuskript som bevisar att han har förfalskat en biblisk text, skiljer sig först i slutet, där berättaren i följetongen säger sig ha omtalat för Müller ett manuskript som hamnat i Österbotten, varpå denne försvinner från Åbo och manuskriptet blir stulet i Österbotten samma dag. Versionen i Vinterqvällar 1882 är nästan dubbelt längre än följetongen. Här inkluderas berättarens bakgrund och studier, väl integrerade. Berättaren letar som ung student fram ett manuskript åt Müller, som dör innan han hinner läsa det. I versionen 1882 skildras Müller som en psykologisk gåta. Hans samvetskval får mer uppmärksamhet än i följetongen och novellen har helt nya partier om studier och forskning som livsuppgift – den evige studenten syftar också på det.

254 »Fröken Drifva» är något kortare i 1882 års version än i följetongen 1860. I den upptar Drifvas misslyckade uppfostran till fin dam mest utrymme. I versionen 1882 diskuterar berättaren, författarinnan Hemming, flickuppfostran innan hon beskriver Drifvas uppväxt, ger en förkortad beskrivning av den mödosamma perfektioneringen och visar Drifva sexton år senare som stabil, kompetent och tillfreds med tillvaron, god mor till sex barn och perfekt husmor. Dock inte på ett franskt slott som 1860, utan i borgerlig miljö i Uleåborg under skolåret och på en bondgård där barnen får andas lantluft om somrarna.

255 »Beckbrännaren som alltid kom öfverst. (Efter en folksägen.)»: Titeln ändrad från »Den Gamle Beckbrännaren». Följetongen 1845 handlar om en man som möjligen har dödat sin hustru och vill gifta om sig; när han tror sig se sin avlidna maka faller han i beckkitteln. I versionen 1882 har han försvurit sig åt djävulen och hamnar i kitteln när denne vill ha sin lön. Berättelsen är mer än dubbelt längre 1882, men på köpet får läsaren lära sig hur man tillverkar beck.

256 »Toholampi» uppges 1882 återgå på en folksägen. Skillnaderna är små mellan följetongen 1850 och versionen 1882. Händelserna skildras i något olika ordningsföljd. Ändringarna visar på en nedtoning av det lokala och finska (ordet mekko). Ändringen av kvinnans namn hänger samman med att hon 1850 beskrivs som adelsfröken, medan hon 1882 sägs bära drottninganamn. Exempel: »Tamerfors» → »Tammerfors; »tar af åt höger på den vanliga studentvägen åt Österbotten» → »viker åt höger»; »Der hade någon skrifvit med blyertspenna namnet Louise» →»varseblifvit ett prydligt inskuret namn, som väckte min undran. Det var namnet Ulrika»; »min skjutskarl, en liten rödhårig gubbe i hvit mekko och hatt med breda skyggen» → »Min skjutskarl var en gammal man om sjuttio år, något döf, något fåordig, men icke känslolös för det rara nöjet att få stoppa sin korta lersnugga ur min tobakspung»; »För lång tid tillbaka – ’under kriget’, sade min sagesman, men det var det enda han visste, han kunde icke säga mig om det var 1808, 1788, 1742 eller kanske under stora ofreden» → »För lång tid tillbaka – ’under kriget’, sade min sagesman, och jag förmodar, att det var under stora ofreden i början af förra seklet».

257 »Vattenmärket»: Följetongen från 1846 är en raskt berättad anekdot om ett förmodat vattenmärke som hade utvisat en kraftig landhöjning i Helsingfors, ifall de vetenskapliga iakttagelserna hade varit korrekta. Versionen 1882 är tre gånger längre, både händelserna och poängen, manlig vetenskaplig hybris som avslöjas, är desamma. Personerna, två unga kvinnor och två unga män, får 1882 utförliga presentationer och karakteristiker – i synnerhet de två männen.

258 »Lindanserskan» från 1882 är den mest omarbetade av novellerna i Sägner i dimman. Följetongen från 1845 skildrar en trupp cirkusartister som besöker en småstad med starkt tycke av Nykarleby på 1820-talet. Den unga lindanserskan försöker ta sitt liv men räddas av en lokal pojke i samma ålder. De planerar att rymma för att hon ska undkomma atleten och cirkusdirektören som misshandlar henne, men hon blir hindrad och de träffas inte. Något år senare läser pojken, nu student, att hon har dött efter att ha fallit från linan – ett följdriktigt slut.

259 I versionen 1882 introduceras en ung högadlig officer som räddar flickan och förälskar sig i henne. Hon å sin sida skadas vid självmordsförsöket, men botas av allmogekvinnan Lisu Penttula som jämsides med den fysiska vården inleder lindanserskans fostran till god lutheran. Officerens äldre kollega och den som berättar historien ser till att hon blir friköpt ur cirkustruppen och officerens mor gör stora ansträngningar för att förvandla flickan till en acceptabel maka åt sonen. När paret efter några år gifter sig har hans förälskelse svalnat och han äktar henne av pliktkänsla. Lisu Penttila ställer allt till rätta.7Maija Lehtonen analyserar ingående både följetongen 1845 och versionen från 1882 i artikeln »Cirkusprinsessans förvandlingar. Topelius novell ’Lindanserskan’» 2003, s. 41–71. Hon jämför lindanserskan Felicia med fröken Drifva och tangerar också Augusta i »Tant Mirabeau» och Eva Merthen i »Hertiginnan af Finland» (s. 63–68). Lindanserskan Felicia är huvudperson i följetongen 1845, men i versionen 1882 ligger fokus på officeren. Läsaren får ta del av hans uppväxt, familjehistoria och karriär. Artisternas repetitioner och föreställningar motsvarar däremot framställningen i följetongen. Lisu Penttilas effektiva förkunnelse får mycket utrymme, och i slutet är det religionen och barnen som håller familjen (hustrun, mannen och hans mor) samman.

260 »Brita Skrifvars» tillkom som följetong 1858 och Topelius dramatiserade den 1867, men pjäsen hade inte någon framgång. Versionen från 1882 är mera avskalad än följetongen som är mest teatralisk, men också tecknar Britas bakgrund och uppväxt. Sjömansänkan Brita försörjer i följetongen sina barn och vägrar inlåta sig med den osympatiska och efterhängsna kommissarien Gråsten som hon är skyldig pengar. I versionen 1882 (och i skådespelet) heter Gråsten Richardsson och är en mera tilltalande person, men Brita avvisar också honom. I alla versioner kommer hennes man, som inte har drunknat utan rymt, tillbaka från Amerika där han har varit gift men nu vill återvända till Brita. Hon känner sig dubbelt sviken och avvisar både honom och hans pengar. Mannen återvänder till Amerika; i följetongen beskrivs han som lättsinnig i motsats till sin »starka, högsinta hustru», men de skils som vänner. I versionen 1882 får han efter Britas uppgörelse »icke vidare inträda till hustrun».8Pentti Paavolainen gör i artikeln »Genre, samhälle och metateater» från 2019 en grundlig och synpunktsrik genomgång av Topelius dramatik, om »Brita Skrifvars» på s. 194 f.

261 »Toma hjertan»: Följetongen från 1862 och versionen 1882 motsvarar varandra.

262 I »Årstiderna» har Topelius kombinerat längre eller kortare stycken ur betraktelser om natur och årstider från 1850-talet och kompletterat med sammanbindande text.

Vinterqvällar III:1, 1896

263 »Ljungars saga»: De två följetongerna »Källan i Ljungars skog» och »Ljungars Vapen» från 1862 har Topelius kombinerat som »Förra delen» och »Senare delen» under titeln »Ljungars saga». Följetongens mycket långa företal, utformat som en pastisch på Walter Scotts motsvarande utrymmeskrävande inledningar, är kraftigt förkortat och stilistiskt nedtonat 1896. Det upphittade manuskriptet kvarstår, upphittaren förklarar att han nu har hittat samma historia som för mer än trettio år sedan »renskrifven, utan företal, men med ordentligt slut». Kapitelindelningen är densamma i följetongen och Vinterqvällar, bortsett från fyra korta nyskrivna kapitel i slutet av den senare delen i Vinterqvällar. Kapitelrubrikerna är i stort sett de samma, ändringarna inskränker sig till mindre ålderdomliga ordval: Huruledes → Huru; uti → i. De två följetongerna och bearbetningen är nästan lika omfattande.

Vinterqvällar III:2, 1897

264 »Gamla baron på Rautakylä»: Titeln är densamma i följetongen 1849, men Topelius har författat förordet »Gustaf III:s tidehvarf» för Vinterqvällar 1897. Början av följetongen »Det var vid nyårstiden år 1841.» ändras till: »År 1838 i Januari»; kapitelrubriken i följetongen »Åtta år sednare» ändras följaktligen till »Tio år senare» (med moderniserad form av sednare). Antalet kapitel är i både följetongen och Vinterqvällar 1897 femton och rubrikerna överensstämmer. Små språkliga korrigeringar förekommer genomgående, Topelius ändrar t.ex. det talspråkliga »gråa» → »grå»; »blåa» → »blå». Slutmeningen »Och allas tårar runno; men deras hjertan prisade Gud.» → »Och allas tårar runno; men dessa tårar prisade Gud.» Innehållsliga ändringar gjorde han inte.

265 »Ordet», »Jupiters kycklingar», »Känslor utan namn», »Den fullkomliga kärleken»: Tidigare tryck och tryck i Vinterqvällar motsvarar varandra.

266 »Från skoltiden»: tidigare tryck av »Första morgonen i skolan» och »Skolan» har inte påträffats.

267 »En skolresa» ingår som en episod av tre i »Äfventyr på julaftonen» i Helsingfors Tidningar 24/12 1856. Versionen i Vinterqvällar är nästan fyra gånger längre.

268 »Ellidas saltlast» trycken i Helsingfors Tidningar 23 och 26/2 1853 och Vinterqvällar 1897 motsvarar varandra.

269 »Slump eller verldsstyrelse?» bör vara det nyskrivna stycke Topelius omtalar för Bonnier den 14 september 1897: »9 eller 10 småbitar alla af yngre datum och den sista nyskrifven. Ordning medföljer», se dock »Om och ur det fördolda».

270 »Julen i kedjor» hade tidigare ingått i Julrosor (Stockholm) 1889 och i den Helsingforsbaserade Lördagsqvällen. Familjeläsning för folket nr 51 1893. Ett stycke i »Äfventyr på julaftonen» (24/12 1856) kan betraktas som ett förarbete. Små ändringar finns mellan trycken 1889 och Vinterqvällar 1897: »En af mina promotionskamrater, A. C., var för 30 år sedan finsk fångpredikant i Sveaborg.» → »En af mina promotionskamrater, August Cygnæus, var för femtio år sedan fångpredikant i Sveaborg.»; »arkangelit» → »arkangelsk landthandlare»; »skuffade biskopen i Aura å» → »skuffade biskop Tengström i Aura å»; »Men han räddades i en båt.» → »Men, – sade jag, – han räddades ju i en båt.»; »lofva» → »prisa»; »Det är första gången i mitt lif någon kallat mig så.» → »Det är första gången i mitt lif någon har kallat mig en hedersman.»

271 »Om och ur det fördolda» är en sammanställning av notiser i pressen om märkliga händelser 1848–1891 som Topelius har försett med korta inledande och avslutande stycken. Beroende på placeringen i den numera försvunna listan över ordningsföljden han nämner för Bonnier kan han med nyskriven småbit avse »Om och ur det fördolda», även om det knappt uppnår verkshöjd.

Förkortningar i redaktionella texter

272
d.	död
f.	1) följande sida, 2) född
ff.	de två följande sidorna
FAT	Finlands Allmänna Tidning
HLS	Historiska och litteraturhistoriska studier
HT	Helsingfors Tidningar
kap.	kapitel, kapitlet
ms	manuskript, -et
NNES	Nordiskt Nätverk för Editionsfilologer. Skrifter
pag.	pagina, -n, paginorna
SAOB	Svenska Akademiens ordbok
SKS	Suomalaisen Kirjallisuuden Seura
SKST	Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia
SLS	Svenska litteratursällskapet i Finland
SO	Svensk ordbok
SS	Samlade skrifter
SSLS	Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
Vq	Vinterqvällar
WSOY	Werner Söderström Osakeyhtiö
ZTS	Zacharias Topelius Skrifter
övers.	översatt av, översättning

Noter

1»Mamsell N:s Lilla Svarta» i Helsingfors Tidningar 13/3 1844, insändare i Helsingfors Morgonblad 21/3 1844 och Topelius genmäle i Helsingfors Tidningar 23/3 1844. – Negativ respons skickades aldrig till den felande tidningen, man anlitade ett konkurrerande blad. »Mamsell N:s Lilla Svarta» är en lätt absurd historia om mamsellens och hennes urgamla ärvda sidenkappas öden.
2Framöver anges cykeln med romersk och delen med arabisk siffra.
3Bonnier–Topelius 16/1 1880, Topelius–Bonnier 31/1 1880. Förordet torde ha tett sig föråldrat redan vid tillkomsten men Bonnier fann det både humoristiskt och trevligt, även om han tyckte att det kunde förkortas och att det verkade överdrivet blygsamt.
4Paul Nyberg menar att »knappast 5 eller 10 rader lämnades i sitt ursprungliga skick» i »Hertiginnan af Finland», men här förvanskar han morfaderns uppgift i brev till Bonnier om att knappt 10 eller 15 sidor återstår från den första upplagan. Bägges uppgifter är överdrivna, jfr Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 481.
5Se fotnoten i »Hertiginnan af Finland» 1881 på s. 81 (pagineringen 1881).
6»Hertiginnan af Finland» 1881, s. 162–164 motsvaras i utgåvan av bokversionen 1850 av s. 157, 28–159, 10 (ZTS V).
7Maija Lehtonen analyserar ingående både följetongen 1845 och versionen från 1882 i artikeln »Cirkusprinsessans förvandlingar. Topelius novell ’Lindanserskan’» 2003, s. 41–71. Hon jämför lindanserskan Felicia med fröken Drifva och tangerar också Augusta i »Tant Mirabeau» och Eva Merthen i »Hertiginnan af Finland» (s. 63–68).
8Pentti Paavolainen gör i artikeln »Genre, samhälle och metateater» från 2019 en grundlig och synpunktsrik genomgång av Topelius dramatik, om »Brita Skrifvars» på s. 194 f.

Bilagor

273 Tabell 1. Förteckning över översättningar
Språk / Tryckår	Översättning / utgåva	Omfång
Finska
1869	Kuninkaan hansikka (Novelli-kirjasto SKS, Helsinki: Sederholm)	209 s.
	Tyhjät sydämmet (Novelli-kirjasto SKS, Helsinki: Sederholm)	43 s.
1874	Suomen Herttuatar. Romanimainen kertomus vv. 1741–43 sodan ajalta (övers. [Tuomo Luhtonen], Helsinki: Holm)	154 s.
1880	Nuoruuden unelmia osa 1 (övers. Samuli S[uomalainen], Helsinki: Edlund)	80 s.
	Nya upplagor/tryck: 1908, 1928
1881	Talvi-iltain tarinoita 1 jakso, 1 (Kuninkaan hansikka, övers. Aatto S[uppanen], Porvoo: Söderström)	209 s.
	Talvi-iltain tarinoita 1 jakso, 2 (Viheriä kammari Linnaisten kartanossa, övers. Aatto S[uppanen], Porvoo: Söderström)	157 s.
	Talvi-iltain tarinoita 1 jakso, 3 (Vinsentti Aallon halkasija, övers. Aatto S[uppanen], Porvoo: Söderström)	84 s.
1882	Talvi-iltain tarinoita 1 jakso, 4 (Pastorin vaali Aulangossa, övers. Aatto S[uppanen], Porvoo: Söderström)	169 s.
	Talvi-iltain tarinoita 1 jakso, 5 (Mirabeau täti, övers. Aatto S[uppanen], Porvoo: Söderström)	135 s.
	Talvi-iltain tarinoita 1 jakso, 6 (Kulta-aave, övers. Aatto S[uppanen], Porvoo: Söderström)	152 s.
1885	Talvi-iltain tarinoita 2 jakso, 1 (Suomen herttuatar, övers. Aatto S[uppanen], Porvoo: Söderström)	229 s.
	Talvi-iltain tarinoita 2 jakso, 3–4 (Wernan ruusut, Kuningatar Sofia Magdalenan korvarenkaat övers. Aatto S[uppanen], Porvoo: Söderström)	193 s.
1886	Talvi-iltain tarinoita 2 jakso, 2 (Nuoruuden unelmia, övers. Samuli S[uomalainen], Porvoo: Söderström)	143 s.
	Talvi-iltain tarinoita 2 jakso, 5 (Utu-tarinoita, övers. Aatto S[uppanen], Porvoo: Söderström)	328 s.
1896–1897	Ljungarsin taru (övers. Helmi Setälä, Helsinki: Edlund)	378 s.
1897	Rautakylän vanha parooni (övers. Helmi Setälä, Helsinki: Edlund)	328 s.
1903	Ellidan suolalasti (ingick i Kodin kirja. Lukemista Suomen kodeille 1, Porvoo: WSOY)
1909	Kuninkaan hansikas. Historiallinen kertomus Kustaa III:n ajalta (övers. Ilmari Jäämaa, Porvoo: WSOY)	368 s.
	Nya upplagor/tryck: 1927
	Talvi-iltain tarinoita 1 nidos (Kuninkaan hansikas, Linnaisten kartanon viheriä kamari, övers. Ilmari Jäämaa, Porvoo: WSOY)	368 s.
	Nya upplagor/tryck: 1975
1910	Talvi-iltain tarinoita 2 nidos (Vinsentti Aallonhalkoja, Aulangon pastorinvaali, Mirabeau täti, övers. Aatto S[uppanen], Samuli S[uomalainen], Ilmari Jäämaa, Porvoo: WSOY)	402 s.
	Nya upplagor/tryck: 1975
	Talvi-iltain tarinoita 3 nidos (Suomen herttuatar, Kulta-aave, övers. Aatto S[uppanen], Samuli S[uomalainen], Ilmari Jäämaa, Porvoo: WSOY)	394 s.
	Nya upplagor/tryck: 1975
1911	Talvi-iltain tarinoita 4 nidos (Nuoruuden unelmia, Vernan ruusut, övers. Aatto S[uppanen], Samuli S[uomalainen], Ilmari Jäämaa, Porvoo: WSOY)	327 s.
	Nya upplagor/tryck: 1975
	Talvi-iltain tarinoita 5 nidos (Sumutarinoita, övers. Aatto S[uppanen], Samuli S[uomalainen], Ilmari Jäämaa, Porvoo: WSOY)	353 s.
1923	Rautakylän vanha paroni (övers. Helmi Krohn, Porvoo: WSOY)	175 s.
1928	Linnaisten kartanon viheriä kamari (övers. Ilmari Jäämaa, Porvoo: WSOY)	205 s.
	Nya upplagor/tryck: 1944, 1945
1929	Talvi-iltain tarinoita (Kuninkaan hansikas, Linnaisten kartanon viheriä kamari, Vinsentti Aallonhalkoja, Aulangon pastorinvaali, Mirabeau täti, Kootut teokset IV, Porvoo: WSOY)	806 s.
	Nya upplagor/tryck: 1931, 1933, 1937
	Talvi-iltain tarinoita (Suomen herttuatar, Kulta-aave, Nuoruuden unelmia, Vernan ruusut, Kootut teokset V, Porvoo: WSOY)	751 s.
	Nya upplagor/tryck: 1931, 1933, 1938
	Jungarin taru (övers. Helmi Setälä), Rautakylän vanha paroni (övers. Helmi Krohn), Sumutarinoita (övers. Ilmari Jäämaa) (Kootut teokset VI, Porvoo: WSOY)	811 s.
	Nya upplagor/tryck: 1931, 1935, 1949, 1996
1949	Talvi-iltain tarinoita 1 (Kuninkaan hansikas, Linnaisten kartanon viheriä kamari, Vinsentti Aallonhalkoja, Aulangon pastorinvaali, Mirabeau täti, Valitut teokset IV, Porvoo: WSOY)	806 s.
	Nya upplagor/tryck: 1953, 1992
	Talvi-iltain tarinoita 2 (Suomen herttuatar, Kulta-aave, Nuoruuden unelmia, Vernan ruusut, Valitut teokset V, Porvoo: WSOY)	751 s.
	Nya upplagor/tryck: 1953, 1996
2017	Linnaisten kartanon Vihreä kamari (övers. Ilmari Jäämaa, red. Matti Järvinen, Helsinki: Nysalor-kustannus)	166 s.
Danska
1882	Fra det høje Nord bd 1 (Hertuginden af Finland, Ungdomsdrømme, Vincent Bølgebryder, övers. Frederik Winkel Horn, København: Eibe)	440 s.
	Nya upplagor/tryck: 1908 (med illustrationer av Valdemar Andersen)
1883	Fra det høje Nord bd 2 (Kongens Handske, Præstevalget i Aulango, övers. Frederik Winkel Horn, København: Eibe)	376 s.
	Nya upplagor/tryck: 1908 (med illustrationer av Valdemar Andersen)
	Fra det høje Nord bd 3 (Tante Mirabeau, Det gyldne Spøgelse, Dronning Sofia Magdalenas Ørenlokker, övers. Frederik Winkel Horn, København: Eibe)	316 s.
	Nya upplagor/tryck: 1908 (med illustrationer av Valdemar Andersen)
1884	Fra det høje Nord bd 4 (Vernas Roser, Det grønne Kammer paa Linnais, övers. Frederik Winkel Horn, København: Eibe)	332 s.
	Nya upplagor/tryck: 1908 (med illustrationer av Valdemar Andersen)
1885	Fra det høje Nord bd 5 (Taagehistorier, övers. Frederik Winkel Horn, København: Eibe)	336 s.
	Nya upplagor/tryck: 1909 (med illustrationer av Valdemar Andersen)
Tyska
1885	Aus hohem Norden 1 (Die Herzogin von Finnland, övers. Otto Gleiss, Gütersloh: Bertelsmann)	266 s.
	Aus hohem Norden 2 (Jugendträume, övers. Otto Gleiss, Gütersloh: Bertelsmann)	164 s.
1886	Aus hohem Norden 3 (Der Handschuh des Königs, övers. Otto Gleiss, Gütersloh: Bertelsmann)	259 s.
	Aus hohem Norden 4 (Das goldene Gespenst, övers. Otto Gleiss, Gütersloh: Bertelsmann)	198 s.
1887	Aus hohem Norden 5 (Vernas Rosen, övers. Otto Gleiss, Gütersloh: Bertelsmann)	237 s.
	Aus hohem Norden 6 (Die grüne Kammer auf Linnais, övers. Otto Gleiss, Gütersloh: Bertelsmann)	205 s.
1888	Aus Finnland. Novellen, Studien und Schilderungen 1 (Des Königs Handschuh, Das grüne Zimmer auf Linnais, Vincent Wellenbrecher, övers. Elisabeth Longé, Gotha: Perthes)	601 s.
	Aus Finnland. Novellen, Studien und Schilderungen 2 (Der goldene Spuk, Die Predigerwahl in Aulango, Tante Mirabeau, övers. Elisabeth Longé, Gotha: Perthes)	647 s.
1899	Jupiters Küchlein (övers. Ernst Brausewetter, ingick i Finnland im Bilde seiner Dichtungen und seine Dichter, Berlin & Leipzig: Schuster & Loeffler)	s. 413–418
1903	Die vollkommene Liebe (övers. Ernst Brausewetter, ingick i Finnländische Rundschau Jg. 2)	s. 309–314
	Weihnachten in Ketten (övers. Ernst Brausewetter, ingick i Finnländische Rundschau Jg. 2)	s. 314–320
1925	Die Herzogin von Finnland (övers. Rita Öhquist, Leipzig: Haessel)	s. 371
Norska
1897	Ljungars saga. Historisk fortælling fra det sextende aarhundrade (övers. Hj. Gleditsch, Kristiania: Cammermeyer)	287 s.
Ryska
1897	Цыплята Юпитера (Cypljata Jupitera) [Jupiters kycklingar] (övers. Vladimir Smirnov, ingick i Mirovye otgoloski 18/12)
	Слово (Slovo) [Ordet] (övers. Vladimir Smirnov, ingick i Sěver nr 27)
1898	Юнгарсы. Историческій романъ (Jungarsy. Istoričeskij roman) [Ljungars saga] (övers. A. Poltorackaja, ill. A. Federley, Moskva: Mamontova)	308 s.
1901	Сочельникъ узниковъ (Sočelnik uznikov) [Julen i kedjor] (ingick i Niva nr 51)	s. 774–778
1905	Въ туманѣ (V tumaně) [Sägner i dimman] (innehållande Роковая малина [Augustas Hallon] och Вѣчный студентъ [Den evige studenten], ingick i Finljandskaja gazeta i 14 avsnitt 27/9–19/11)
Estniska
1903	Jupiteri kotkad (övers. Joh. Jaks, ingick i Eesti Postimehe õhtused kõned 17/7)	s. 355–357

274 Tabell 2. Förteckning över Topelius tryckta skönlitterära prosaverk 1842–1892
Titel	Publicerad	Avsnitt
1842
Ett minne af Åbo brand	Helsingfors Tidningar 12/1 1842	1
Contur-teckningar	Helsingfors Tidningar 22–26/1 1842	2
Contur-teckningar 2	Helsingfors Tidningar 9–16/2 1842	2
Det Hemlighetsfulla Slädpartiet. (En Fastlags Novell)	Helsingfors Tidningar 12/2 1842	1
Conturteckningar III	Helsingfors Tidningar 16–23/3 1842	2
Amalias gåfva. (En Påsknovell)	Helsingfors Tidningar 26/3 1842	1
Det första Ångfartyget i X	Helsingfors Tidningar 30/4 1842	1
Contur-teckningar IV	Helsingfors Tidningar 11–14/5 1842	2
Contur-teckningar V	Helsingfors Tidningar 29/6 1842	1
Skattgräfvarne	Helsingfors Tidningar 10/9 1842	1
Contur-teckningar VI	Helsingfors Tidningar 28/9–1/10 1842	2
Flyttfågeln	Helsingfors Tidningar 5/10 1842	1
Det Nattliga Besöket	Helsingfors Tidningar 26/10 1842	1
Den Gamla Rocken. (Saga från Helsingfors lifvet)	Helsingfors Tidningar 23/11 1842	1
Halmgubben. (En Jul-Novell)	Helsingfors Tidningar 24/12 1842	1
En Nyårsnatt	Helsingfors Tidningar 31/12 1842	1
1843
Min tant och Celadon	Helsingfors Tidningar 11/1 1843	1
Kringelflickan. (Esquisse från Helsingfors)	Helsingfors Tidningar 18–21/1 1843	2
Korgen	Helsingfors Tidningar 8/2 1843	1
Den Gamle Lotsens Minnen	Helsingfors Tidningar 22–25/2 1843	2
Sanct Henrik och Qvinnan. (Scen i Domkyrkan)	Helsingfors Tidningar 15/3 1843	1
Nya Contur-teckningar. 1. Huruledes Herr Henrik kuskade himlavagnen till Helsingfors	Helsingfors Tidningar 5–8/4 1843	2
AskOnsdagsbruden	Helsingfors Tidningar 15/4 1843	1
Dubbelmannen. (Esquisse från Helsingfors)	Helsingfors Tidningar 10–24/5 1843	4
Nya Contur-teckningar 2. Miss Mary	Helsingfors Tidningar 13–23/9 1843	3
Den Gamle Kardmakaren	Helsingfors Tidningar 25/10 1843	1
En Natt och en Morgon	Helsingfors Tidningar 4–25/11 1843	7
Chronometer-Makaren	Helsingfors Tidningar 6/12 1843	1
Nya Contur-teckningar III	Helsingfors Tidningar 23/12 1843	1
1844
En Julfärd till Borgå. (Passerad eller icke, efter behag)	Helsingfors Tidningar 10–13/1 1844	2
Maskeraden	Helsingfors Tidningar 21/2 1844	1
Påsk-Äggen	Helsingfors Tidningar 6–17/4 1844	4
Månskenet på Klippan	Helsingfors Tidningar 25/5 1844	1
Herminas Bekännelser	Helsingfors Tidningar 2/10–2/11 1844	7
Slottet Treffen i Illyrien. (En Saga)	Helsingfors Tidningar 9/11 1844	1
En Bal och En Dröm	Helsingfors Tidningar 20/11 1844	1
Nordanvinden på Medelhafvet	Helsingfors Tidningar 23/11 1844	1
Två Quällars Äfventyr	Helsingfors Tidningar 27/11–7/12 1844	3
1845
Den Farliga Natten i Loftet	Helsingfors Tidningar 18–22/1 1845	2
Trädgårdstjufvarne	Helsingfors Tidningar 15–26/2 1845	3
En Palmsöndagsqväll	Helsingfors Tidningar 26/3 1845	1
Marmorns Odödlighet	Helsingfors Tidningar 9/4 1845	1
Trollkarlens Dotter	Helsingfors Tidningar 23/4–31/5 1845	8
Två Flickors Tankar	Helsingfors Tidningar 7/6–17/12 1845	6
Den Gamle Beckbrännaren	Helsingfors Tidningar 3–6/9 1845	2
	Senare med titeln »Beckbrännaren, som alltid kom öfverst» i Vinterqvällar. Andra cykeln. Andra delen 1882
Lindanserskan	Helsingfors Tidningar 18/10–5/11 1845	5
	Senare i Vinterqvällar. Andra cykeln. Andra delen 1882
Den eviga Studenten	Helsingfors Tidningar 15–29/11 1845	4
	Senare med titeln »Den evige studenten» i Vinterqvällar. Andra cykeln. Andra delen 1882
Månförmörkelsen	Helsingfors Tidningar 20–31/12 1845	3
En dags vexlingar. Novell	Necken. Poetisk kalender för 1846 1845, s. 107–154	1
1846
Vargen. (En berättelse från Tavastland)	Helsingfors Tidningar 17/1–11/2 1846	7
En spritterny Händelse	Helsingfors Tidningar 21/2–11/3 1846	5
Verldsblomman	Helsingfors Tidningar 4/4 1846	1
Trollpackorna i Uleåborg. (Påskhistoria)	Helsingfors Tidningar 11–15/4 1846	2
Huru Våren ser ut	Helsingfors Tidningar 22/4 1846	1
Bruden	Helsingfors Tidningar 25–29/4 1846	2
Vattenmärket	Helsingfors Tidningar 20–23/5 1846	2
	Senare i Vinterqvällar. Andra cykeln. Andra delen 1882
Midsommarnätterna	Helsingfors Tidningar 10–20/6 1846	4
Uppbördsskrifvaren	Helsingfors Tidningar 27/6–18/7 1846	5
Ett Skärgårdsäfventyr	Helsingfors Tidningar 22/8–5/9 1846	3
En Dödsbädd. (Fragment af en tuschteckning)	Helsingfors Tidningar 26/8 1846	1
Vattenkurerna	Helsingfors Tidningar 12/9 1846	1
Vedergällningens Dag. (En Händelse)	Helsingfors Tidningar 19/9–28/10 1846	9
Häradshöfdingen. (Romantisk berättelse i flera kapitel)	Helsingfors Tidningar 21/11–12/12 1846 [kapitel 1–3]	5
1847
Häradshöfdingen. (Romantisk berättelse i flera kapitel)	Helsingfors Tidningar 2–20/1 1847 [kapitel 4–6]	3
Den vackra Celias öde. (I fyra taflor)	Helsingfors Tidningar 17–20/2 1847	2
Kirkko-Kajsa eller följderna af att somna i kyrkan	Helsingfors Tidningar 10–13/3 1847	2
Laterna Magica	Helsingfors Tidningar 14/4–22/12 1847	4
Salig Fänrikens Tofflor. (En berättelse)	Helsingfors Tidningar 9/6–23/10 1847	12
Pikku Jussis Död	Helsingfors Tidningar 8–18/9 1847	2
Lyckans Jagt	Helsingfors Tidningar 4–15/12 1847	4
1848
Drottning Sophia Magdalena	Helsingfors Tidningar 12–22/1 1848	4
	Senare med titeln »Drottning Sofia Magdalenas örhängen» i Svenska Familj-Journalen N:o V 1869 och Vinterqvällar. Andra cykeln. Första delen 1881
En af de sju. (Osannfärdig berättelse)	Helsingfors Tidningar 29/3–26/4 1848	7
Två Dans-skolor	Helsingfors Tidningar 6–20/5 1848	4
Konungens Ridt. Saga	Helsingfors Tidningar 7/6 1848	1
I Lustgården	Helsingfors Tidningar 15/7 1848	1
Höbergning och politik	Helsingfors Tidningar 13/9–7/10 1848	5
Kalkylerna. En ut-, miss- och efterräkningshistoria	Helsingfors Tidningar 11/11–16/12 1848	10
Hvad de alla fingo till julklapp. (Bref från Amelie H. till Eva C.)	Helsingfors Tidningar 27/12 1848	1
1849
Gamla Baron på Rautakylä	Helsingfors Tidningar 10/1–11/4 1849	22
	Senare i Vinterqvällar. Tredje cykeln. Senare delen 1897
En roman om romaner. Händelse i fem uppträden	Helsingfors Tidningar 25/4–23/5 1849	3
Grammatikaliskt Ovett	Helsingfors Tidningar 16/6 1849	1
Vikingens Graf. (Till hälften sanfärdig berättelse)	Helsingfors Tidningar 6–31/10 1849	6
Höstmörkret	Helsingfors Tidningar 17/11 1849	1
1850
Hertiginnan af Finland	Helsingfors Tidningar 16/1–12/6 1850	35
	Utkommen i bokupplaga samma år med titeln Hertiginnan af Finland. Romantiserad berättelse, jemte en historisk skildring af Finska Kriget åren 1741–1743 1850 och senare med titeln »Hertiginnan af Finland» i Vinterqvällar. Andra cykeln. Första delen 1881
Toholampi	Helsingfors Tidningar 19–26/10 1850	3
	Senare i Vinterqvällar. Andra cykeln. Andra delen 1882
En Spökhistoria	Helsingfors Tidningar 11–28/12 1850	4
1851
Toriseva	Helsingfors Tidningar 22/1–12/2 1851	4
Loggaren	Helsingfors Tidningar 24–27/9 1851	2
Fältskärns berättelser. Företalet, som handlar om Fältskärns person och lefverne	Helsingfors Tidningar 29/10–8/11 1851	3
	Senare i bokupplagan Fältskärns berättelser. Första cykeln 1853
Fältskärns första berättelse. Konungens Ring	Helsingfors Tidningar 12/11–31/12 1851	12
	Senare i bokupplagan Fältskärns berättelser. Första cykeln 1853
1852
Fältskärns andra berättelse. Svärdet och Plogen	Helsingfors Tidningar 24/1–17/3 1852	13
	Senare i bokupplagan Fältskärns berättelser. Första cykeln 1853
När våren kom ändå till slut	Helsingfors Tidningar 19/5 1852	1
Fältskärns tredje berättelse. Eld och Vatten	Helsingfors Tidningar 19/5–20/11 1852	24
	Senare i bokupplagan Fältskärns berättelser. Första cykeln 1853
Dockan och violinen	Helsingfors Tidningar 23/10 1852	1
Två äfventyr till sjöss	Helsingfors Tidningar 13/11 1852	1
1853
Ellidas Saltlast	Helsingfors Tidningar 23–26/2 1853	2
	Senare i Vinterqvällar. Tredje cykeln. Senare delen (ingår i »Från skoltiden») 1897
Fältskärns fjerde berättelse. Rebell mot sin lycka	Helsingfors Tidningar 5/3–22/6 1853	21
	Senare i bokupplagan Fältskärns berättelser. Andra cykeln 1856
Fältskärns femte berättelse. Hexan	Helsingfors Tidningar 15/10–28/12 1853	17
	Senare i bokupplagan Fältskärns berättelser. Andra cykeln 1856
1854
Balernas Ödemark	Helsingfors Tidningar 25/1 1854	1
Lilla Miljon. (Saga för stora barn)	Helsingfors Tidningar 18–25/2 1854	3
Fältskärns sjette berättelse. Majniemi slott	Helsingfors Tidningar 29/3 1854 [ramberättelsen]	1
	Senare i bokupplagan Fältskärns berättelser. Andra cykeln 1856
Alarm för ro skull. (Obetydlighet i 1 akt)	Helsingfors Tidningar 27/5–7/6 1854	4
Midsommarklarheten i norden	Helsingfors Tidningar 28/6 1854	1
Augustimånskenet	Helsingfors Tidningar 9/8 1854	1
När hösten kommer	Helsingfors Tidningar 30/8 1854	1
Turkiska frågan. (Om så behagas: orientaliska frågan)	Helsingfors Tidningar 4/11 1854	1
När julen kommer	Helsingfors Tidningar 23/12 1854	1
Nyårsaftonen	Helsingfors Tidningar 30/12 1854	1
1855
Fältskärns sjette berättelse. Majniemi slott	Helsingfors Tidningar 24/1–13/6 1855	31
	Senare i bokupplagan Fältskärns berättelser. Andra cykeln 1856
Huru hösten målar	Helsingfors Tidningar 10/10 1855	1
Fältskärns sjunde berättelse. De blå	Helsingfors Tidningar 13/10–22/12 1855	17
	Senare i bokupplagan Fältskärns berättelser. Tredje cykeln 1858
Augustas hallon. (Ur en ung köpmans lefnad)	Helsingfors Tidningar 7/11 1855	1
	Senare i Vinterqvällar. Andra cykeln. Andra delen 1882
Den första vintern	Helsingfors Tidningar 1/12 1855	1
1856
Vernas rosor. Novell	Helsingfors Tidningar 2/2–22/3 1856	14
	Senare i Vinterqvällar. Andra cykeln. Första delen 1881 med denna titel och med »Stjernan i molnet» integrerad
Stjernan i molnet. Novell	Helsingfors Tidningar 7/5–10/12 1856	17
	Senare i Vinterqvällar. Andra cykeln. Första delen 1881 (ingår i »Vernas rosor»)
Äfventyr på julaftonen	Helsingfors Tidningar 24/12 1856	1
1857
Guldspöket. Novell	Helsingfors Tidningar 21/10–12/12 1857	13
	Senare med titeln »Det gyllene spöket» i Vinterqvällar. Första cykeln. Andra delen 1880
1858
Fältskärns nionde berättelse. Skuggan af ett namn	Helsingfors Tidningar 6/2–12/6 1858	21
	Senare i bokupplagan Fältskärns berättelser. Tredje cykeln 1858
Påsktrollen nuförtiden	Helsingfors Tidningar 3/4 1858	1
Brita Skrifvars. (Scen från hafskusten)	Helsingfors Tidningar 20/10–13/11 1858	7
	Senare i Vinterqvällar. Andra cykeln. Andra delen 1882
1859
Gröna kammarn på Linnais gård. Novell	Helsingfors Tidningar 2/2–7/5 1859	23
	Senare med titeln »Gröna kammarn i Linnais gård» i Vinterqvällar. Första cykeln. Första delen 1880
Höstaftonen	Helsingfors Tidningar 24/9 1859	1
Utkast till en biografi öfver torparen Matti Kalevanpojka	Helsingfors Tidningar 8/10 1859	1
Fältskärns tionde berättelse. Ödemarkernas vår	Helsingfors Tidningar 19/10–31/12 1859	18
	Senare i bokupplagan Fältskärns berättelser. Fjerde cykeln 1864
1860
Fröken Drifva. (En vintersaga)	Helsingfors Tidningar 18/2–31/3 1860	9
	Senare i Vinterqvällar. Andra cykeln. Andra delen 1882
Simeon Levis resa till Finland år 5 870 efter verldens skapelse, efter de kristnes tideräkning det 1 900:de	Helsingfors Tidningar 24/4–3/11 1860	15
Vincent Vågbrytaren	Helsingfors Tidningar 13/11–29/12 1860	12
	Senare i Vinterqvällar. Första cykeln. Första delen 1880
1861
Fältskärns elfte berättelse. Borgarekungen	Helsingfors Tidningar 9/2–31/12 1861	38
	Senare i bokupplagan Fältskärns berättelser. Fjerde cykeln 1864
1862
Källan i Ljungars skog	Helsingfors Tidningar 25/1–10/6 1862	36
Ljungars Vapen	Helsingfors Tidningar 1/11–30/12 1862	17
	Senare under den gemensamma titeln »Ljungars saga» med undertitlarna »Förra delen» resp. »Senare delen» i Vinterqvällar. Tredje cykeln. Förra delen 1896
Toma Hjertan	Nya Dagligt Allehanda 9–13/12 1862	5
	Senare i Vinterqvällar. Andra cykeln. Andra delen 1882
1863
Kungens Handske	Nya Dagligt Allehanda 2/1–5/3 1863	29
	Senare med titeln »Konungens handske» i Vinterqvällar. Första cykeln. Första delen 1880
Tant Mirabeau	Helsingfors Tidningar 16/1–24/2 1863	18
	Senare i Vinterqvällar. Första cykeln. Andra delen 1880
1864
Fältskärns tolfte berättelse. Hattar och Mössor	Helsingfors Tidningar 4/1–11/6 1864	39
	Senare med titeln »Prinsessan af Wasa» i bokupplagan Fältskärns berättelser. Fjerde cykeln 1864
1865
Fältskärns trettonde berättelse. Fritänkaren	Helsingfors Tidningar 15/11–30/12 1865	30
	Senare i bokupplagan Fältskärns berättelser. Femte cykeln 1867
1866
Fältskärns fjortonde berättelse. Afton och Morgon	Helsingfors Tidningar 19/1–19/5 1866	50
	Senare i två delar med titlarna »Fältskärns fjortonde berättelse. Aftonstormar» och »Fältskärns femtonde berättelse. Morgonljusning» i bokupplagan Fältskärns berättelser. Femte cykeln 1867
Hvita frun i Hälla. Äfventyr i två akter	Helsingfors Tidningar 14–23/11 1866	9
Aftonsaga	Helsingfors Tidningar 30/11 1866	1
1867
Pastorsvalet i Aulango	Åbo Underrättelser 9/2–4/6 1867	34
	Senare i Vinterqvällar. Första cykeln. Andra delen 1880
1878
Känslor utan namn	Literärt album. Andra årgången 1878, s. 143–158	1
	Senare i Vinterqvällar. Tredje cykeln. Senare delen 1897
1879
Ungdomsdrömmar	Nya Dagligt Allehanda 1/4–2/5 1879	26
	Senare i Vinterqvällar. Andra cykeln. Första delen 1881
1886
Planeternas skyddslingar. Novell	Finland 2/4–15/7 1886	47
	Nya Dagligt Allehanda (lilla uppl.) 12/4–26/6 1886	51
	Nya Dagligt Allehanda (huvuduppl.) 13/4–26/6 1886	44
	Senare med titeln »Första delen. Nattens barn» i bokupplagan Planeternas skyddslingar. En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar 1889
1887
Planeternas skyddslingar. Andra delen. Tredje skyddslingen	Nya Dagligt Allehanda (huvuduppl.) 1/4–1/8 1887	50
	Nya Dagligt Allehanda (lilla uppl.) 1/4–29/7 1887	52
	Finland 19/4–25/8 1887	56
	Senare med titeln »Andra delen. De tre» i bokupplagan Planeternas skyddslingar. En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar 1889
1888
Planeternas skyddslingar. Tredje delen. Makalös	Finland 13/10–29/12 1888	51
	Nya Dagligt Allehanda (lilla uppl.) 14/10–28/12 1888	60
	Nya Dagligt Allehanda (huvuduppl.) 15/10–28/12 1888	57
	Senare i bokupplagan Planeternas skyddslingar. En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar 1889
1889
Julen i kedjor	Julrosor 1889	1
	Senare i Aftonbladet 11/12 1889, Hufvudstadsbladet 17/12 1889, Sydsvenska Dagbladet Snällposten 24/12 1889, Lördagsqvällen 23/12 1893, Vinterqvällar. Tredje cykeln. Senare delen 1897 och Valda berättelser 1898 (Skrifter utgifna af föreningen Svenska Folkskolans Vänner 40)
1891
Jupiters kycklingar	Jul, utgiven av Konstnärsklubben 1891	1
	Senare i Vinterqvällar. Tredje cykeln. Senare delen 1897
1892
Ordet	Typografiskt Minnesblad 1642–1892 1892, s. 1–3	1
	Senare i Vinterqvällar. Tredje cykeln. Senare delen 1897
Den fullkomliga kärleken	Rättvisa åt djuren. En samling uppsatser utgifna till förmån för Djurskyddsföreningen i Helsingfors 1892, s. 2–4	1
	Senare i Rättvisa mot alla. Tidskrift för djurskyddsföreningarna i Finland 1894, Vinterqvällar. Tredje cykeln. Senare delen 1897 och Z. Topelius, Tankar i djurskydd 1898

Diagram över antal ord i förstatrycken av Topelius skönlitterära prosaverk 1842–1892 — 275 Diagram 1. Antal ord i förstatrycken av Topelius skönlitterära prosaverk 1842–1892

276 Tabell 3. Kvantitativ förändring mellan följetonger (ZTS IV, V & VI) och tryck i Vinterqvällar (ZTS VIII) angivet i antal ord
Titel i följetong/Vq	Ord i följetong	Ord i Vq	Förändring
Augustas hallon	1 189	5 705	+380 %
Brita Skrifvars	12 963	10 738	–17 %
Den eviga Studenten / Den evige studenten	4 430	8 303	+87 %
Den fullkomliga kärleken	1 628	2 448	+50 %
Den Gamle Beckbrännaren / Beckbrännaren som alltid kom öfverst	1 920	4 427	+131 %
Drottning Sofia Magdalena / Drottning Sofia Magdalenas örhängen	4 115	5 250	+28 %
Fröken Drifva	15 679	13 456	–14 %
Gamla Baron på Rautakylä	27 654	28 467	+3 %
Gröna kammarn på Linnais gård / Gröna kammarn i Linnais gård	42 450	44 537	+5 %
Guldspöket / Det gyllene spöket	22 341	43 326	+94 %
Hertiginnan af Finland	53 712	65 165	+21 %
Julen i kedjor	1 827	1 862	+2 %
Jupiters kycklingar	999	999	0 %
Kungens Handske / Konungens handske	54 792	57 369	+5 %
Källan i Ljungars skog & Ljungars Vapen / Ljungars saga	94 548	94 183	~0 %
Känslor utan namn	4 019	4 025	~0 %
Lindanserskan	7 550	16 376	+117 %
Ordet	1 313	1 309	~0 %
Pastorsvalet i Aulango	46 337	48 342	+4 %
Tant Mirabeau	33 672	38 442	+14 %
Toholampi	3 821	4 139	+8 %
Toma hjertan	11 180	12 006	+7 %
Ungdomsdrömmar	40 315	40 668	+1 %
Vattenmärket	2 442	7 292	+199 %
Vernas rosor & Stjernan i molnet / Vernas rosor	52 836	48 608	–8 %
Vincent Vågbrytaren	19 022	22 229	+17 %

Källor och litteratur

Förkortningar, se ovan.

Arkivkällor

Helsingfors

Nationalbiblioteket

Zacharias Topelius arkiv (Topeliussamlingen), NB Coll. 244

244.98 Brev Topelius–Emilie Lindqvist
244.103 ms »Konungens Ridt», »I Lustgården»
244.135 »Helsingfors Tidningars Chrönika»

Digitala resurser

Bibeln.se, https://bibeln.se

Biografiskt lexikon för Finland, SLS 2014, http://www.blf.fi

Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenska män, http://runeberg.org/biosvman/

Finlands nationalbibliografi Fennica, https://kansalliskirjasto.finna.fi

Förvaltningshistorisk ordbok, SLS 2016, http://fho.sls.fi

LIBRIS, http://libris.kb.se

Litteraturbanken, https://litteraturbanken.se

Nationalbibliotekets digitala samlingar, https://digi.kansalliskirjasto.fi

Nationalencyklopedin, https://www.ne.se

Ordbok över Finlands svenska folkmål, http://urn.fi/URN:NBN:fi:kotus-201330

Projekt Runeberg, http://runeberg.org

Språkbanken, Göteborgs universitet, https://spraakbanken.gu.se

Studentmatrikel 1640–1852, https://ylioppilasmatrikkeli.helsinki.fi/svenska/

Svenska adelns ättartaflor, utg. af Gabriel Anrep, http://runeberg.org/anrep/

Svenska Akademiens ordbok, https://www.saob.se

Svenska Akademiens ordböcker, https://svenska.se

Svenska Dagstidningar, Kungl. biblioteket, http://tidningar.kb.se

Svenskt biografiskt lexikon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/

Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, https://skbl.se/sv

Sveriges periodiska litteratur, Kungl. biblioteket, http://www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/

Uppslagsverket Finland, https://www.uppslagsverket.fi

Zacharias Topelius Skrifter, http://topelius.sls.fi

Litteratur

A. H. B., »Kotimaan kirjallisuutta», Valvoja 1897:7–8, s. 351–353

Aftonbladet, »Literaturtidning. Vinterqvällar af Z. Topelius», 16/6 1880

Aftonbladet, »Literaturtidning. Vinterqvällar af Z. Topelius», 9/10 1880

Aftonbladet, »Literaturtidning. Vinterqvällar af Z. Topelius», 29/7 1882

[Armfelt, Gustav Mauritz], »Berättelse om generalen, baron Gustaf Mauritz Armfeldts lefnad och politiska öden, författad af honom sjelf», Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia samt historiska personer, utgifna af ett sällskap, [utg. Georg Adlersparre], Stockholm: L. J. Hjerta 1830, 1: s. 88–126; 2: s. 26–121

Bibeln eller den Heliga Skrift, innehållande Gamla och Nya Testamentets canoniska böcker, London: Britiska och utländska Bibel-sällskapet 1847

[Brag, Eva] A., »Bokverlden. Vinterqvällar af Z. Topelius», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 25/11 1880

[Brag, Eva] A., »Bokverlden. Vinterqvällar af Z. Topelius», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 22/1 1881

[Brag, Eva] A., »Bokverlden. Vinterqvällar af Z. Topelius», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 14/12 1882

[Brag, Eva] A., »Bokverlden. Vinterqvällar af Z. Topelius», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 22/6 1883

[Budde, Jöns], Jöns Buddes bok. En handskrift från Nådendals kloster, utg. O. F. Hultman, SSLS 31, Helsingfors 1895

Carlsson, Sten, Den svenska historien 8. Karl Johanstiden och den borgerliga liberalismen 1809–1865, Stockholm: Bonniers 1968

Carpelan, Tor och L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 I–II, Helsingfors: Söderströms 1925

Castrén, Gunnar, »Finlands folk i Topelius’ verk. Föredrag vid Svenska litteratursällskapets i Finland Topelius-fest den 14 januari 1918», Förhandlingar och uppsatser 31, SSLS 140, Helsingfors 1918, s. 347–361

Creutz, C. M., »Birgittiner klostret i Nådendal historiskt utkast», Suomi 1849, nr 1, s. [197]–257

Dalin, A. F., Ordbok öfver svenska språket I–II, Stockholm 1850, 1853

Den gamla svenska psalmboken, med de Stycken, som dertill höra, Åbo: J. C. Frenckell & Son 1844

»Disciplins-Reglemente för studerande vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland» [i anslutning till »Statuter för Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland»], Samling af placater, förordningar, manifester och påbud, samt andre allmänna handlingar, hwilka i storfurstendömet Finland sedan 1808 års början ifrån trycket utkommit, 5, 1825–1829, Helsingfors 1831

Ekbohrn, C[arl]. M[agnus]., Förklaringar över 100,000 främmande ord och namn m. m. i svenska språket, Ny, omarbetad och tillökad upplaga, Stockholm: Bonniers 1936

Ekelund, Erik, »Sakari Topelius», suom. Simo Konsala, Suomen kirjallisuus III. Turun romantikoista Aleksis Kiveen, toim. Lauri Viljanen, Helsinki: SKS ja Otava 1964, s. 290–320

Ekelund, Erik, Finlands svenska litteratur 2. Från Åbo brand till sekelskiftet, Helsingfors: Söderströms 1969

Ekerwald, Carl-Göran, [Inledning], Zacharias Topelius, Fältskärns berättelser I, Stockholm: Carlssons 1985, s. I–XXIV

Elfving, Fredr., Finska Vetenskapssocietetens historia 1838–1938, Commentationes humanarum litterarum tomus X, Helsingforsiae MCMXXXVIII [1938]

Filosofilexikonet, red. Poul Lübcke, övers. Jan Hartman, Stockholm: Forum 1988

Finlands Allmänna Tidning, »Julliteratur», 13/12 1880

Finlands svenska folkdiktning V, 3 Sånglekar, utg. av Otto Andersson under medverkan av Greta Dahlström och Alfhild Forslin, SSLS 423, Helsingfors 1967

Finlands svenska folkdiktning VII, Folktro och trolldom 1. Övernaturliga väsen, utg. av Gunnar Landtman, SSLS 147, Helsingfors 1919

Finsk biografisk handbok, utg. Tor Carpelan, Helsingfors: Edlunds 1903

Forsius, H[enrik]., »Om stapelstaden Helsingfors. Förra delen», öfvers. F. J. Rabbe, orig:s titel: D. A. G. Speciminis Academici de Helsingforsia celebri Nylandiæ Emporio, Pars Prior [...] MDCCLV, Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen 1842:3, s. [3]–43

Forssell, Pia, »Inledning», Zacharias Topelius, Noveller, utg. Pia Forssell, ZTS IV, SSLS 770, Helsingfors: SLS och Stockholm: Atlantis 2012; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6602-1508156409

Forssell, Pia & Matti Klinge, »Inledning», Zacharias Topelius, Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, utg. Pia Forssell under medverkan av Matti Klinge och Anna Movall, ZTS V, SSLS 782, Helsingfors: SLS och Stockholm: Atlantis 2013; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6603-1508156419

Forssell, Pia & Sebastian Köhler, »Inledning», Zacharias Topelius, Fältskärns berättelser, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forssell, ZTS VII, SSLS 826, Helsingfors 2018; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6616-1525325813

Forssell, Pia, »Ramberättelser och samband i Topelius prosa», Författaren Topelius – med historien mot strömmen, red. Pia Forssell & Carola Herberts, SSLS 828, Helsingfors: SLS och Stockholm: Appell Förlag 2019, s. [149]–177

Fosterländskt Album I, utg. H. Kellgren, R. Tengström och K. Tigerstedt, Helsingfors: Öhman 1845

Franzén, Frans Michael, »Champagnevinet» (Skaldestycken 1810), Svensk litteratur 2. Frihetstiden Gustavianska tiden, utg. Torkel Stålmarck 2002, s. 372

Franzén, Frans Michael, Skaldestycken I, Örebro: Lindh 1824

Franzén, Frans Michael, Samlade dikter. Första bandet, Örebro: Lindh 1867–1868

Franzén, Frans Michael, Samlade dikter. Tredje bandet, Örebro: Lindh 1868

von Frenckell, Ester-Margaret, Offentliga nöjen och privata i Helsingfors 1812–1827, diss., Helsingfors 1943

von Frenckell, Ester-Margaret, Sju magra år med Thalia. Offentliga nöjen och privata i Helsingfors 1827–1833, Helsingfors: Söderströms 1952

Gedin, David, Fältets herrar. Framväxten av en modern författarroll. Artonhundraåttitalet, diss., Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2004

Geijer, Erik Gustaf, Svenska folkets historia II, Örebro: Lindh 1834

Heikel, Ivar A., Helsingfors universitet 1640–1940, Helsingfors: Söderströms 1940

Helsingfors Tidningar, [notiser om det stundande presidentvalet i Frankrike], 13 och 20/12 1848

Helsingfors Tidningar, »Gebauerska villan» 18/10 1862

Henrikson, Alf, Antikens historier II, Stockholm: Bonniers 1958

Herberts, Carola, »Inledning», Zacharias Topelius, Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare, utg. Carola Herberts, ZTS XX:1, SSLS 835:1, Helsingfors 2013, 2015, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6604-1508156429

Herberts, Carola, »Inledning», Zacharias Topelius, Nya blad och Ljung, utg. Carola Herberts, ZTS II, SSLS 838, Helsingfors 2019; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-7245-1565781303

Holm, Pelle, Bevingade ord och andra stående uttryck och benämningar, 5 uppl., Stockholm: Bonniers 1955

Holmqvist, Bengt, »Runeberg och romantiken i Finland», Den svenska litteraturen. De liberala genombrotten 1830–1890, red. Lars Lönnroth och Sven Delblanc, Stockholm: Bonniers 1989, s. 113–139

Huldén, Lars, Finlandssvenska bebyggelsenamn. Namn på landskap, kommuner, byar i Finland av svenskt ursprung eller med särskild svensk form, SSLS 635, Helsingfors 2001; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-1-1402919849253

J. A. R., »Literatur. Z. Topelius, Vinterqvällar. Första cykeln: Noveller. Tvenne delar», Ny Svensk Tidskrift 1881, s. [256]–258

Jacobson, G., »Jacob Ekelund», Svenskt biografiskt lexikon, urn:sbl:16819 (hämtad 24/6 2020)

Kellgren, Joh[an]. Henr[ic]., Samlade Skrifter. Tredje Delen, Örebro: N. M. Lindh 1838

Klinge, Matti, Finlands historia 3. Kejsartiden, [Esbo]: Schildts 1996

Klinge, Matti, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer, övers. Nils Erik Forsgård, Stockholm: Atlantis och Helsingfors: Söderströms 2000

Knapas, Rainer, »Inledning», Zacharias Topelius, Academica, ZTS XVI, utg. Katarina Pihlflyckt, Jens Grandell, SSLS 844, Helsingfors 2020, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-7797-1586150555

Köhler, Sebastian, »Inledning», Zacharias Topelius, Fältskärns berättelser, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forssell, ZTS VII, SSLS 826, Helsingfors 2018; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6616-1525325813

Köhler, Sebastian, »Inledning», Zacharias Topelius, Planeternas skyddslingar, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall, ZTS IX, SSLS 847, Helsingfors 2020; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-7530-1576482657

Lagerbjelke, Lina, Svenska tonsättare under nittonde århundradet, Stockholm: Wahlström & Widstrand 1908

Lagus, Ernst, Mikael Chorei Valda dikter med en lefnadsteckning, Finlands svenska vitterhet 2, SSLS 48, Helsingfors 1901

Lagus, Wilhelm, Album studiosorum Academiae aboensis MDCXL–MDCCCXXVII. Åbo akademis studentmatrikel å nyo upprättad af Wilh. Lagus, SSLS 11, Helsingfors 1889–1906

Landgrén, Lars-Folke, »Censuren i Finland 1809‒1919», Filologi og sensur, red. Hilde Bøe, Christian Janss & Stine Brenna Taugbøl, NNES 11, Oslo 2015, s. 53–68

Latinska sentenser och citat från två årtusenden, övers. Gerhard Benz, urval av Gerhard Bendz och Norbert Guterman, Stockholm: Beckmans 1968

Lauring, Palle, Palle Laurings Danmarkshistorie, [København]: Sesam 1998

Leffler, Yvonne, I skräckens lustgård. Skräckromantik i svenska 1800-talsromaner, diss., Skrifter utgivna av litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 21, Göteborg 1991

Lehtonen, Maija, »Vanha talo. Talvi-iltain tarinoiden miljöö», Hetki sillalla. Juhlakirja Kai Laitiselle hänen täyttäessään 60 vuotta 27.9.1984, toim. Lassi Nummi et al., Helsinki 1984, s. 78–83

Lehtonen, Maija, »Intertextualitet i Topelius’ berättelser», HLS 65, red. Helena Solstrand-Pipping, Patrick Bruun & Clas Zilliacus, SSLS 560, Helsingfors 1990, s. [49]–79

Lehtonen, Maija, »Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken», HLS 70, utg. Helena Solstrand-Pipping, SSLS 590, Helsingfors 1995, s. [7]–27

Lehtonen, Maija, »Tant Mirabeau», HLS 73, utg. John Strömberg, SSLS 614, Helsingfors 1998, s. [157]–183

Lehtonen, Maija, »Mammons makt. Ett tema hos Zachris Topelius», Résonances de la recherche. Festskrift till Sigbrit Swahn, utg. Kerstin Jonasson et al., Studia Romanica Upsaliensia 59, Uppsala: [Acta Universitatis Upsaliensis] 1999, s. [257]–263

Lehtonen, Maija, »Cirkusprinsessans förvandlingar. Topelius novell ’Lindanserskan’», HLS 78, red. Pia Forssell & John Strömberg, SSLS 650, Helsingfors 2003, s. 41–71

[Leopold, Carl Gustaf af], Samlade skrifter av Carl Gustaf af Leopold. Avd. 1. D. 2, Dikter 1785–1829, 1, Text, utg. Torkel Stålmarck, Svenska författare utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet II, Stockholm 2002

[Leopold, Carl Gustaf af], Samlade skrifter av Carl Gustaf af Leopold. Avd 1. D. 2, Dikter 1785–1829, 2, Kommentar, utg. Torkel Stålmarck, Svenska författare utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet II, Stockholm 2003

Lindroth, Sten, »Sigfridus A. Forsius», Svenskt biografiskt lexikon, urn:sbl:14361 (hämtad 25/6 2020)

Lunelund-Grönroos, Birgit, Zachris Topelius’ tryckta skrifter. Bibliografisk förteckning, SSLS 342, Helsingfors 1954

Meinander, Henrik, Finlands historia, ny reviderad uppl., Helsingfors: Schildts & Söderströms 2014

Morgonbladet 27/4 1880

Morgonbladet, »Litteratur. Vinterqvällar af Z. Topelius», 15/12 1882

Nordens litteratur før 1860, red. Mogens Brøndsted, København: Gyldendalske boghandel 1972

Nordisk familjebok. Konversationslexikon och realencyklopedi 1–20, Stockholm: Expeditionen af Nordisk familjebok 1876–1899

Nordisk familjebok. Konversationslexikon och realencyklopedi 1–38, Ny, reviderad och rikt illustrerad upplaga, Stockholm: Nordisk familjeboks förlagsaktiebolag 1904–1926

Nordisk familjebok. Encyklopedi och konversationslexikon 1–22, Fjärde, väsentligt omarbetade och koncentrerade upplagan, Malmö: Förlagshuset Norden 1951–1955

Nordmark, Dag, »Liberalernas segertåg (1830–1858)», Den svenska pressens historia II, red. Karl Erik Gustafsson & Per Rydén, Stockholm: Ekerlids 2001, s. 18–125

Nummi, Jyrki, Jalon kansan parhaat voimat. Kansalliset kuvat ja Väinö Linnan romaanit Tuntematon sotilas ja Täällä Pohjantähden alla, diss., Helsinki: WSOY 1993

Nummi, Jyrki, »Finlands mö och landskapet», övers. Heidi Granqvist och Pia Forssell, Författaren Topelius – med historien mot strömmen, red. Pia Forssell & Carola Herberts, SSLS 828, Helsingfors: SLS och Stockholm: Appell Förlag 2019, s. [101]–121

Nya Dagligt Allehanda, »Bokanmälningar. Nytt arbete af Zackris Topelius», 29/5 1896

Nyberg, Paul, Zachris Topelius. En biografisk skildring, Helsingfors: Söderströms 1949

Paavolainen, Pentti, »Genre, samhälle, metateater – reflektioner över Topelius dramatik», Författaren Topelius – med historien mot strömmen, red. Pia Forssell & Carola Herberts, SSLS 828, Helsingfors: SLS och Stockholm: Appell Förlag 2019, s. [181]–226

Peterich, Eckart, Mytologi. Grekernas gudar och hjältar, övers. Vera och Stig Dahlstedt, Stockholm: Forum 1956

Pettersson, Bo, »Den drivne banbrytaren. Topelius tre Hertiginnor och den historiska romanens tradition», Joutsen / Svanen 2015, s. 82–100, http://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2015121825016

Ramsay, Jully, Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingfors: Söderströms 1909–1916

Rosén, Jerker, Den svenska historien 4. Gustav Adolfs och Kristinas tid 1611–1654, Stockholm: Bonniers 1967

[Runeberg, J. L.], Samlade skrifter av Johan Ludvig Runeberg I–XX, Svenska författare utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet XVI, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland och Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet 1933–2005

I Dikter I–III, utg. Sven Rinman, SSLS 234, Stockholm 1933

III Episka dikter, utg. Gunnar Tideström, SSLS 329, Stockholm 1950

V Fänrik Ståls sägner, utg. Kerstin Nyqvist, Lars Oljelund, Helena Solstrand & Johan Wrede, SSLS 459, Helsingfors 1974

VIII:2 Uppsatser och avhandlingar på svenska. Journalistik, utg. Pia Forssell, SSLS 433:2, Helsingfors 2003

Rydén, Per, Domedagar. Svensk litteraturkritik efter 1880, Press & litteratur 14, Lund: Avdelningen för pressforskning vid Lunds universitet 1987

Sarjala, Jukka, Salonkien aaveet. Varhaisin kauhuromantiikka Suomen kirjallisuudessa, SKST 1141, Helsinki 2007

Sjöberg, Erik, Samlade skrifter I, utg. Algot Werin, Svenska författare utgivna av Svenska vitterhetssamfundet XII, Stockholm 1926

Snellman, J. V., »Svenska silhouetter», Samlade arbeten VI 1847–1849, Helsingfors: Statsrådets kansli 1996, s. 114–144

Svensk litteratur 2. Frihetstiden. Gustavianska tiden, utg. Torkel Stålmarck, Stockholm: Norstedts i samarbete med Svenska Vitterhetssamfundet 2002

Svensk litteratur 3. Romantiken, utg. Ingemar Algulin och Barbro Ståhle Sjönell, Stockholm: Norstedts i samarbete med Svenska Vitterhetssamfundet 2002

Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, Stockholm 2009; även digitalt: https://svenska.se

Svenska fornsånger. Tredje Delen, utg. Adolf Iwar Arwidsson, Stockholm: P. A. Norstedt & Söner 1842; faksimilutgåva SSLS 795, Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur och Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2015

Sveriges historiska och politiska visor. Första delen. Från äldre tider intill år 1650, utg. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius & George Stephens, Örebro: N. M. Lindh 1853

Sylwan, Otto, »Liberalismens tidsålder», Svenska litteraturens historia. Andra delen, red. Otto Sylwan, Stockholm: P. A. Norstedt & Söner 1919, s. [337]–523

Talvio, Tuukka, Suomen rahat, kolmas, laajennettu painos, Helsinki: Suomen Pankki 2003

Tegnér, Esaias, »Sång. Den 5 April 1836», Svensk litteratur 3. Romantiken, utg. Ingemar Algulin och Barbro Ståhle Sjönell, 2002, s. 128–134

Then Swenska Psalmeboken 1582. Utgåva med inledande kommentarer av Otfried Czaika, Finska kyrkohistoriska samfundets handlingar 227, Skara: Skara stiftshistoriska sällskap och Helsingfors: Finska kyrkohistoriska samfundet 2016

Thylin-Klaus, Jennica, »Zacharias Topelius och rättstavningen», Författaren Topelius – med historien mot strömmen, red. Pia Forssell och Carola Herberts, SSLS 828, Helsingfors: SLS och Stockholm: Appell Förlag 2019, s. 325–350

Tillander-Godenhjelm, Ulla, »Det kejserliga belöningssystemet och storfurstendömet Finland», Valtio palkitsee – Staten belönar, red. John Strömberg, Jussi Nuorteva & Christina Forssell, Helsinki: SKS 2008, s. 82–95

Tommila, Päiviö, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860, Porvoo ja Helsinki: WSOY 1963

[Topelius, Zacharias], »Sturzenbechers Sex Föreläsningar», Helsingfors Tidningar 22/11 1845

[Topelius, Zacharias], »Från Helsingfors», Helsingfors Tidningar 31/3 1848

[Topelius, Zacharias], [notis om Margareta (Greta) Toppelius (1770–1861)], Helsingfors Tidningar 5/11 1861

Topelius, Zacharias, Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg, Helsingfors: Schildts 1922

Topelius, Zachris, Anteckningar från det Helsingfors, som gått, utg. Torsten Steinby, Helsingfors: Hufvudstadsbladets förlag 1968

Topelius, Zacharias, Finlands krönika. 1860–1878, utg. Rainer Knapas, SSLS 660, Helsingfors: SLS och Stockholm: Atlantis 2004

[Topelius, Zacharias], Ephemerer. Zacharias Topelius första tidning 1834–1835, utg. Carola Herberts och Laura Mattsson, SSLS 689, Helsingfors: SLS 2006

[Topelius, Zacharias], Zacharias Topelius Skrifter I–XXI, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2010–

I Ljungblommor, utg. Carola Herberts under medverkan av Clas Zilliacus, SSLS 742, Helsingfors: SLS och Stockholm: Atlantis 2010; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6601-1508156399

II Nya blad och Ljung, utg. Carola Herberts, SSLS 838, Helsingfors 2019; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-7245-1565781303

III Övrig lyrik, utg. Carola Herberts, SSLS 839, Helsingfors 2019, http://urn.fi/ URN:NBN:fi:sls-7444-1568612487

IV Noveller, utg. Pia Forssell, SSLS 770, Helsingfors: SLS och Stockholm: Atlantis 2012; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6602-1508156409

V Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, utg. Pia Forssell under medverkan av Matti Klinge och Anna Movall, SSLS 782, Helsingfors: SLS och Stockholm: Atlantis 2013; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6603-1508156419

VII Fältskärns berättelser, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forssell, SSLS 826, Helsingfors 2018; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6616-1525325813

IX Planeternas skyddslingar. En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall, SSLS 847, Helsingfors 2020; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-7530-1576482657

XII Finland framställdt i teckningar, utg. Jens Grandell & Rainer Knapas, SSLS 747, Helsingfors: SLS och Stockholm: Atlantis 2011; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-7228-1552035302

XV Föreläsningar i geografi och historia, utg. Jens Grandell, SSLS 843, Helsingfors 2017, 2020, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6282-1508152246

XVII Naturens Bok och Boken om Vårt Land, utg. Magnus Nylund under medverkan av Håkan Andersson, Pia Forssell och Henrik Knif, SSLS 816, Helsingfors 2017; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6597-1508156359

XVIII Publicistik, utg. Pia Asp, Mats Dahlberg, Jens Grandell, Maren Jonasson, Eliel Kilpelä och Frida Wickholm, SSLS 858, Helsingfors 2021, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-9638-1632718457

XX:1 Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare, utg. Carola Herberts, SSLS 835:1, Helsingfors 2013, 2015, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6604-1508156429

XX:2 Brev. Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna, utg. Eliel Kilpelä under medverkan av Mats Dahlberg, SSLS 835:2, Helsingfors 2018, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6632-1525325973

XXI Dagböcker, utg. Pia Asp under medverkan av Eliel Kilpelä, SSLS 823, Helsingfors 2018; även digitalt: http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-7059-1525330243

Torstendahl, Rolf, »Anders Fryxell», Svenskt biografiskt lexikon, urn:sbl:14527 (hämtad 24/6 2020)

Vasenius, Valfrid, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning I–VI, Helsingfors: Edlunds I–III 1912–1918, Schildts IV–VI 1924–1930 och Stockholm: Bonniers I–V 1913–1927

[Vest, Eliel] E. V–t., »Literatur. Z. Topelius: Vinterkvällar», Wasa Nyheter 7/10 1896

Vest, Eliel, Zachris Topelius. En biografisk studie, Helsingfors: Söderströms 1905

Vårt Land 22/12 1896

W., »Litteratur. Vinterqvällar af Z. Topelius», Helsingfors Dagblad 8/8 1880

W., »Litteratur. Vinterqvällar af Z. Topelius», Helsingfors Dagblad 30/5 1881

Warburg, Karl, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:1, Stockholm: Gebers 1915

Wibling, Jöran, »Carl Petter Hagberg», Svenskt biografiskt lexikon urn:sbl:13487 (hämtad 26/10 2020)

Wickberg, Nils Erik, Privathus i Kronohagen i Helsingfors under empiretiden. En arkitekturhistorisk undersökning, Helsingfors i forna tider IV, Helsingfors: Helsingfors-samfundet 1978

[af Wirsén, Carl David] C. D. W., »Literatur. Z. Topelius: Ljungars saga», Vårt Land 12/2 1897

[af Wirsén, Carl David] C. D. W., »Litteratur. Z. Topelius: Sägner i dimman», Post- och Inrikes Tidningar 18/10 1882

Wrede, Johan, »Zacharias Topelius – Kansallishistorioitsija», suom. Rauno Ekholm, Suomen kirjallisuushistoria 1. Hurskaista lauluista ilostelevaan romaaniin, toim. Yrjö Varpio & Liisa Huhtala, SKST 724:1, Helsinki 1999, s. 253–264

Wrede, Johan, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland», Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen: Åren 1400–1900, utg. Johan Wrede, Helsingfors: SLS och Stockholm: Atlantis 1999, s. 317–330

Zilliacus, Clas, »Till Löjtnant Leopold i Grusien. Tidningen som öppet brev», Clas Zilliacus och Henrik Knif, Opinionens tryck. En studie över pressens bildningsskede i Finland, SSLS 526, Helsingfors 1985, s. [119]–180

Zilliacus, Clas, »Inledning», Zacharias Topelius, Ljungblommor, ZTS I, SSLS 742, Helsingfors 2010, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-3795-1403178433010

Åstrand, Sven, »Fredrik Adolf», Svenskt biografiskt lexikon, urn:sbl:14444 (hämtad 25/6 2020)