Kalkylerna.

En ut-, miss- och efterräkningshistoria.

1 »Min söta Therese – sade kanslisten vid kejserliga senaten Carl Albert Thomé till sin unga fru Therese, född Silfversparre – min söta Therese, tycker du som jag, så flytta vi nästa höst.»konsekvensändrat/normaliserat

2 »Åh»konsekvensändrat/normaliserat, sade den unga frun litet misslynt, »konsekvensändrat/normaliseratdet tycker jag just inte. Vi bo så bra här, våra fyra små rum äro så beqväma och trefliga som vi nånsin kunna önska. Och dessutom bo vi så billigt ...»konsekvensändrat/normaliserat

3 »Det kan väl så vara, goda du, inte är det precis dyrt att så här i kronohagen med vår vackra utsigt åt norra hamn betala sjuttiofem rubel silfver för fyra rum och kök, helst när rummen äro beqväma och snyggt tapetserade. Men vet du, nog vore det roligt att ha en större salon.»konsekvensändrat/normaliserat

4 »Hvad skulle vi göra med en större salon, vi som ha så få bekantskaper? Kanske vi skulle ge baler ...?»

5 »Inte just baler, men någon liten soirée allt då och då. Du sjunger så täckt, min lilla Therese, och ingen menniska vet af det, fastän vi nu bo på tredje året i Helsingfors. Vi borde ha musik hos oss ibland, och dertill är salongen alldeles för liten.»konsekvensändrat/normaliserat

6 »Är det inte nog att jag sjunger för dig?»

7 »Ahja, det förstås att jag håller af din lilla gudomliga röst, som jag alltid gjort, men just derföre, ser du, ville jag unna andra ochså att ha nöje af den. Det vore charmant om vi någongång skulle surprinera vår, – det vill säga din slägting, statsrådet Hägerflycht, med litet musik, han är grufligt svag för sång isynnerhet, och du vet att hans protektion är för oss af största vigt, särdeles om registratorstjensten blir ledig efter Hammelin.»konsekvensändrat/normaliserat

8 »Så kan jag ju sjunga för honom här.»konsekvensändrat/normaliserat

9 »Du finner ju att det inte går an, min söta Therese, salongen är för liten till musikrum. Dessutom ha vi hvarken matsal eller barnkammare.»konsekvensändrat/normaliserat

10 »Vi spisa rätt godt i mitt yttre rum ochoriginal: och, der trifs ochså vår lilla Adele rätt bra.»konsekvensändrat/normaliserat

11 »Men ser du, när lilla Adele får en bror ...»konsekvensändrat/normaliserat

12 »Ah du pratar ...»konsekvensändrat/normaliserat

13 »Nej uppriktigt sagdt, bästa Therese, nog måste vi flytta. Jag har så många skäl dertill.»konsekvensändrat/normaliserat

14 »Men Carl, kommer du inte ihåg, när vi använde mitt lilla arf att betala dina ungkarlsskulder, så lofvade du mig heligt och dyrt att inte utan yttersta nödfall ånyo skuldsätta dig.»konsekvensändrat/normaliserat

15 »Men söta Therese ...»konsekvensändrat/normaliserat

16 »Men bästa Carl, om vi ta större och gentilare rum och begynna att lefva med, så räcka ej våra små inkomster till. Det är märkvärdigt att jag som fruntimmer måste erinra dig derom, då jag likväl hört så mången påstå att det är fruarnas lyx som ruinerar männerna.»konsekvensändrat/normaliserat

17 »Du är en liten förnuftig hustru, min söta Therese, kanske aldeles för förnuftig för dina tre och tjugu år, men så hör mig då till punkt. Jag lofvar dig att våra rum inte skola kosta mera, fastän de bli större och gentilare än dem vi nu ha.»konsekvensändrat/normaliserat

18 »Det vore besynnerligt.»konsekvensändrat/normaliserat

19 »Ser du, dermed hänger det så ihop. Jag resonnerade härom dagen med revisor Tagel. Han hyr en våning af sju rum och kök vid unionsgatan och betalar sannt nog 200 rubel silfver. Men om somrarna hyr han ut hela våningen åt badgäster och kan då påräkna åtminstone 150 rubel. Alltså bor han i en våning af sju vackra rum för 50 rubel silfver.»konsekvensändrat/normaliserat

20 »Och logerar om somrarna i ett fågelbo?»

21 »Om somrarna har han antingen tjenstledighet eller ochså hyr han för några rubel en ledig studentkammare, och familjen bor i alla fall på landet. Vi skulle göra på samma sätt. Du och flickan flytta ut till min bror, häradsskrifvaren i Mörskom, och jag gör som Tagel. Nemligen ifall du uthärdar att lefva några veckor utan mig.»konsekvensändrat/normaliserat

22 »Hvad det beträffar, så inbilla dig inte för mycket! Men har du ochså betänkt allt det bråk och all den risk, som följer med ett sådant uthyrande? Nej kära Carl, låt hela det projektet vara!»

23 »Det går inte an, min älskade Therese! För att vara uppriktig, måste jag tillstå att jag redan så godt som hyrt öfra våningen hos von Borst vid unionsgatan alldeles bredvid Tagels. Du är väl inte ledsen, min lilla Therese?»

24 »Hvad bryr du dig om, om jag är ledsen?»

25 »Nej se så nu, låt oss vara vänner! Du skall få se att du kommer att trifvas charmant. Du har ju aldrig varit hos von Borst? Nej. Tänk dig då en magnifik salon med ljusa franska tapeter, guldlister, parquet-golf och pompösa portierer; ett ännu elegantare förmak; ett det sötaste lilla kabinet, der du för din egen nådiga disposition skall få en den komfortablaste liten emma från Litonius; och en sängkammare sen, i hvilken alla gracerna, köpta från Frenckels nya boklåda och fängslade med ramar af Höijer eller Weiss, skola småle mot ...»konsekvensändrat/normaliserat

26 »...konsekvensändrat/normaliserat en obemedlad kanslist vid kejserliga senaten och hans i landtlig enkelhet uppfostrade kanslistska.»konsekvensändrat/normaliserat

27 »Therese, jag blir ond på dig.»konsekvensändrat/normaliserat

28 »Nej Carl, dertill är du för god. Någon falsk vän, kanhända den sjelf ruinerade Tagel, har intalat dig dessa vidtsväfvande kalkyler. Men när din egen lilla hustru nu så innerligt ber dig: tänk icke mera på allt det der! – då gör du henne gerna till viljes, ochså om hon hade orätt. Icke sannt, Carl?»

29 »Nej Therese, icke denna gång. Mitt beslut är fattadt.»konsekvensändrat/normaliserat – Och dermed tog kanslisten Thomé sin hatt och gick. Therese suckade – hon suckade alla kloka och goda hustrurs suck öfver lättsinnige män, och sådana suckar höras i verlden många.

30 Kanslisten i Kejserliga senaten Carl Albert Thomér var icke egentligen skapad till hjelte i någon roman eller novell, och vi ämna ej heller skapa honom till något annat än hvad han i sjelfva verket var. Och detta hans verkeliga väsende var ett sådant, som man ganska ofta, ja nästan allmänneligen påträffar i alla kretsar af samhället, men ändå mest i embetsmannakretsarna. Man kunde kalla hans yttre temligen fördelaktigt. Det mörka, något glesnande håret var alltid med omsorg kammadt; de blågråa ögonen kunde, när så behöfdes, antaga mycket lif och glans, men då skulle man ej se dem vid embetspulpeten. Dragen för öfrigt voro behagligt oregelbundna, polissongerna yfviga och väl ansade, likasom i allmänhet hela Thomérs personlighet städse var fin och af ett särdeles vårdadt yttre. Han hade en egen talent att flera månader ständigt begagna samma glacéhandskar, utan att de försletos eller smutsades, och likaså bar han i åratal samma embetsfrack, utan att man på den kunde märka ett damkorn eller en losliten ärm. I sällskap var han belefvad och språksam, en favorit hos damerna, ehuru han icke förstod att i längden behålla några eröfringar, ty hans konversation, liksom hans hela väsende, gick i ständiga cirkelgångar, så att den som haft lyckan vara i hans sällskap tre eller fyra gånger snart kunde honom utantill. Hos förmän stod han icke illa anskrifven, som en ordentlig och|4| arbetsam man, och hans tjenstekamrater hade ingenting emot honom, emedan han vid preferansbordet var lika hemma som vid embetsbordet och för öfrigt höll sig på afstånd från de hemliga intriger och lycksökerier, hvilka understundom sägas vara i svang, der man minst förmodar det.

31 Thomér var således hvad man kallar en hygglig ung man och på hufvudets vägnar visst icke vanlottad. Han hade ganska tidigt inkommit på tjenstemannabanan och der insupit den åsigt af lifvet, att det mest önskvärda man här i verlden borde eftersträva vore 1) meriter; 2) befordran och 3) en rik flicka. Hvad de första angår, kommo de af sig sjelfva, sedan början engång var gjord; andra punkten var redan svårare, men ochså den syntes icke oöfvervinnerlig. Thomér blef från extraordinarie ordinarie, från kopist kanslist; det gick som en dans. Men här skäggade det, som sjömännen säga; här blef vår hjelte sittande. Hvad nu orsaken månde varit: kanske afund och förtal, kanske öfverbefolkning vid embetsbyråerna; alltnog, Thomér var och förblef kanslist, och det var icke mer än ogjordt, att han i en förtrytsam stund hade sökt lediga häradsskrifvaretjensten i Lojo. Men den hygglige unge mannen kände sig född till något högre, och som hans tid nu medgaf att tänka litet på sidan, såg han sig om efter ett passande parti.

32 Deri gjorde nu Thomér alldeles icke hvad hans öfrige embetsbröder ha för sed att göra. Desse anse sig sällan värdige att inträda i det äkta ståndet, innan det kan ske åtminstone med protokollssekreteraretitel eller med det fullvigtiga bihanget af ett rågadt kronofogdemagasin. Men Thomér litade på sina hyggliga umgängesgåfvor och lyckades underbarligen att göra sig bemärkt af den tillfälligtvis till Helsingfors inresta fröken Therese Silfversparre, dotter till lagmannen af samma namn, hvilken ansågs vara bottenlöst rik.

33 Huru detta blef möjligt var, som sagdt, ett under, begripligt endast för den som har någon erfarenhet af qvinnohjertats inkonseqvenser. Ty ehuru fröken Therese icke var vacker, utan blott hvad man kallar ett behagligt fruntimmer, hade hon ganska många anbud att välja på, och då hon var lika klok som god, lika väl uppfostrad som af naturen rikt begåfvad, så hade man väntat att hon skulle rådfråga sitt förstånd på samma gång som sitt hjerta. Men den gången blundade förståndet och hjertat ensamt fann gehör. Kanske var det fröken Silfversparre nog att Thomér var en hederlig man, – ty det var han dock – nog af, hon gaf honom ja, och brölloppet firades innan kort. Fästmannen behöfde ju icke sucka under förbidan på en lönande tjenst; svärfadren skulle nog hålla det unga paret uppe. Men de dödligas planer korsas af ödet; lagman Silfversparre var långt ifrån så rik som ryktet utbasunade. En betydelig borgen knäckte hans kredit; en misslyckad spanmålslefverans gjorde resten, och några månader efter brölloppet gick lagmannens egendom under klubban. Allt hvad Thomér på sin hustrus vägnar bergade från detta den timliga lyckans skeppsbrott, var hennes mödernearf, belöpande sig till något öfver tvåtusen rubel silfver.

34 Hade nu Thomér varit en lågt tänkande man, så hade väl hans unga oskyldiga hustru fått umgälla de svikna förhoppningarna. Men vår kanslist i kejserliga senaten var en af dessa personligheter, hvilka kunna kallas goda, emedan de i sjelfva verket ej äro elaka; han var egoist, men af det oskadliga slag, som gerna lemna andra i ro, blott de sjelfva få vara det. Inom få månader hade hans hustru förstått att linda honom kring sitt finger. Hennes välde var så naturligt: det var en öfverlägsen själs makt öfver en svagare. Thomér hade nog förstånd att inse, det han i alla händelser gjort en god affär med sitt giftermål, och så tröstade han sig öfver förlusten af svärfadrens rikedomar. Men nu blef fråga om hvartill det disponibla mödernearfvet skulle användas. Thomér ville nedlägga hälften i ett gentilt amöblemang och andra hälften i vinstlofvande aktier. Therese åter hade utspionerat att obetalda fästmanspresenter och gamla ungkarlsskulder i hemlighet graverade mannens kredit. Med hela makten af sitt inflytande lyckades hon förmå sin käre Carl att befria sig från dessa besvärliga minnen, och sedan arfvet på detta sätt var med helsan åtgånget, tog hon af honom det högtidliga löfte, att aldrig mera, utan yttersta nödfall, försätta sig i skuld.

35 Lycklige kanslist vid kejserliga senaten, som hade en sådan hustru!

36 Det unga paret lefde ett par år bortåt ganska husligt, enkelt och lyckligt. En dotter, lilla Adele, befästade deras lycka. Therese hade den oskattbara förmågan att af små tillgångar skapa mycken trefnad; man såg det på deras boning. I de fyra små rummen fanns icke en möbel af dyrbarare ämne än betsad björk och al med öfverdrag af kattun; men sällan såg man en behagligare, en smakfullare, en med riktigare öga vald möblering. Från fuchsiernas och kameliernas täcka krukor i fönsternischerna såg man med ett eget nöje upp till de snöhvita gardinerna af broderad nettelduk och derifrån åter på de sköna fransyska lithografier, som i enkla, men eleganta ramar prydde vägarna. Thomér hade rätt: salongen var liten, för liten att vara musikrum, och hvad som gjorde den ännu mindre, var en förträfflig Wienerflygel, det enda minne Therese ägde i behåll från rikare dagar. Men för de tre eller fyra familjer, som utgjorde husets hela umgänge, var salongen alldeles tillräcklig; fruntimmerna hade godt rum kring det vackra ovala salongsbordet och herrarne med sina pipor kunde, om de så behagade, taga sin tillflykt i Thomérs eget och enda rum, som gränsade närmast intill. Det var kanske i mångens ögon en olägenhet, att detta rum hade sin enda ingång från salongen, ty den som besökte herrn i huset riskerade ofta att under passagen genom salongen träffa frun. Men i hemlighet var Therese rätt belåten med denna inredning, ty mången lustig bror från kanslistens ungkarlstider fann sig generad af sådana möten och kom sedan icke så snart igen. Thomér sjelf delade i början sin hustrus belåtenhet dermed; men efterhand kände han sig besvärad af den kontroll Therese på detta sätt hade öfver hans umgänge, och önskan att få rum med egen ingång bidrog sedan ej litet till hans beslut att flytta, fastän han fann för godt att ej uppräkna detta skäl bland de öfriga.

37 Kanslisten Thomér hade en egen böjelse för uppgörande af kalkyler. Ingen kunde som han väga apparanserna för och emot vid ett utspel i preferans eller vid det qvistiga kapitlet tur och befordringsrätt. Som skolgosse hade han genom handel med knäckor samlat ett kapital af tre eller fyra rubel. Detta ville han låta vexa med ränta på ränta och lyfta det först efter trettio år, då han för detsamma ville köpa sig tillfredsställandet af sin käraste önskan dåförtiden, den att äga en ridhäst. Men denna hans första kalkyl slog ej bättre ut, än att redan den första låntagaren, en gänglig rektorist, som lofvat betala tolf|5| procents ränta, vid anfordran förklarade sig ha glömt hela saken – och der blef ridhästen. Nyss blefven tjensteman, ville Thomér rikta sig på ett annat sätt och tog tvenne aktier i Wanda bruks bolag. Bolaget bar vatten, som man säger – och der blef aktievinsten. Nu ville Thomér spekulera i giftermålsväg, men vi ha sett, huru denna spekulation, som dock i sjelfva verket var den lyckligaste Thomér någonsin gjort, icke slog sig efter förmodan till pennings.

38 Så många felslagna kalkyler hade bordt lära Thomér att han åtminstone hade otur. Men nej! det var nu engång hans lynne att kalkylera. Revisor Tagel, en vidlyftig person med förledande tunga, hade föreställt honom dårskapen af att han, en uppgående man med det fördelaktigaste umgängessätt och dertill en älskvärd fru, skulle »begrafva sig i ett kyffe i kronohagen»,konsekvensändrat/normaliserat då det just borde ligga i hans intresse att blifva bemärkt i verlden.

39 Det var som hade ett ljus gått upp för Thomér. Tagel har rätt och jag har varit en åsna, sade han till original: till sig sjelf. Låt mig se! Jag flyttar i den eleganta våningen hos von Borst. Jag möblerar gentilt, jag sätter mig öfver all min hustrus småaktiga sparsamhet. Men penningar? Bah, ingenting är lättare att få i Helsingfors, än penningar. Hvad skulle fonderna göra med sitt öfverflöd, om icke låna ut det? Jag lånar, det är klart; sådant betalar sig nog. Och huru betalar det sig? Så här. För det första hyr jag ut mina rum under sommaren. Förstås åt ingen mindre person, än en general, en bankir, eller till det minsta ett statsråd. En sådan Kresus betalar minst 150 rubel silfver. Hvad säger jag, han betalar minst 200. Så har jag min hela hyra för året, och beräknar jag som nettobehållning endast de 75 rubel jag nu betalar, så har jag på fyra år 300 rubel, hvilket i det närmaste betalar mitt nya amöblemang. Alltså:

40 Rum och möbler för intet!

41 Men nu – fortfor Thomér i sina utflykter – nu kommer jag till det vigtigare. Med gentila rum följer gentilt umgänge. Förstås, jag vill på intet vis föra stat, men våra bekantskaper måste utvidgas. Derigenom utvidgas mina relationer. Jag blir bemärkt. Statsrådet A. finner min hustru förtjusande och Geheimerådinnan B. blir intagen af min person. Öfverste B. beundrar min hustrus musik och Generalskan C. finner mig äga lika mycken skicklighet som belefvenhet i ett parti preferans med fruntimmer. »En alltför hygglig ung man!» – »En alltför söt liten ung fru!» – »Man måste göra något för dem.» – »Min goda kusin, ni skulle göra mig mycket förbunden, om ni genom er protektion utverkade registratorstjensten åt den förträfflige Thomér!» – »Vågar jag be er, mitt bästa geheimeråd, att för min skull rekommendera Thomér till protokollssekreterare, till referendariesekreterare!» – »Alltför gerna, min ämabla geheimerådinna!» – »Om jag dermed kan tjena er, min nådiga friherrinna!» – Nåväl?

42 Nåväl! Min befordran går hastigt, jag vill ej säga genom protektion, men genom skicklighet. En man af förtjenst är skyldig sig sjelf att göra sin förtjenst bemärkt. Ty hvad har hittills stått i vägen för min befordran? Hvad annat än min ställning så här i skuggan? Att ställa mig något mera i dagen är en loflig ärelystnad. Jag kan dermed gagna mitt fädernesland och vinna en verksamhet afpassad för mina obefintliga talenter.

43 I sådana ljufva drömmar vaggade sig kanslisten Thomér. Huruvida han kalkylerat riktigt, skall det följande utvisa.

44 När det led emot sommaren, gick kanslisten Thomér till förnämste tapetserarn och beställde eleganta möbler till salong, förmak och kabinet. Allt skulle vara i petersburgsk smak, »ingen lyx», som kanslisten behagade uttrycka sig, »men modernt, elegant, komfortabelt och» – det kom till sist – »så billigt som möjligt».

45 »Ja bevars», svarade tapetserarn som närmast fäste sig vid det sista förbehållet, – »allting så billigt som möjligt».

46 Och dermed kände kanslisten sitt samvete lugnadt.

47 När det led ett stycke in i September och flyttningstiden tillstundade, upptog Thomér ett lån af femhundrade rubel silfver från riddarhusfonden. Detta lån var i två afseenden hemlighetsfullt; först emedan det, då åtminstone, förblef en hemlighet för frun i huset, och för det andra emedan läsaren måste stadna i evig okunnighet om borgesmännen. Hemligheter af det sednare slaget, outgrundliga gåtor, gränsande till det omöjliga, förekomma ofta i Helsingfors, liksom annorstädes, och endast de allmänna kassornas arkiver kunde derom lemna upplysning, derest de icke vore så förbålt tystlåtna.

48 Summan var den att Thomér fick både borgen och lån.

49 Nu skedde flyttningen. Therese kastade en sorgsen blick till afsked på de fyra små täcka rummen i kronohagen, der hon tillbragt tre lyckliga år, innan hennes mans kalkyler begynte sträcka sig högre. Men till suckar och sorg var under flyttningens bråk allsingen tid. Der skulle packas och knytas och bäras och köras, som den hårda nödvändigheten bjuder vid flyttningar. Det bestyret är icke nöjsamt. Alla menniskor komma öfverens derom; men hvarföre flytta de då så ofta onödigt? I Helsingfors finnas familjer, som flytta hvarje höst; jag såg engång en vacker mahognybyrå, som varit med på dylika årliga äfventyr. Ägaren visade skrattande på dess fötter, byråns nemligen; de hade afbrutits vid hvarje flyttning, en i sender, och först den fjerde flyttningen, när fjerde foten stöttes af, var i så måtto till gagns, att den ändtligen återställde den länge förlorade jemnvigten.

50 Thomérs flyttning gick till en början temligen lyckligt. En och annan stolkarm lossnad i limningen, en och annan skrapa synlig på de betsade möblerna, sådant var ej att tala om. Men med den sköna Wienerflygeln gick det|3| värre. Sex gardister buro den på sina manhaftiga skullror. Men när det tunga instrumentet, för att passera den smala dörren, måste vändas på sidan, tog det öfverbalans och störtade med ena hörnet mot golfvet. En bit lossnade ur mahognyskifvan: bagatell, den kunde limmas. Men resonnansbottnen sprack, och dess iståndsättande kostade sedan 30 rubel silfver, utan att instrumentet, likväl någonsin återfick sin fordna runda ton.

51 Ändtligen var man dock inflyttad. Nytt bråk och nya bryderier. Rummen passade ej för möblerna och möblerna ej för rummen. Dessutom stodo de tre egentliga praktrummen toma, i förbidan på möblerna. Händelser – omständigheter gjorde att denna tomhet varade i sju veckor. Emellertid lät Thomér, den gången sparsam i otid, icke elda de toma rummen, fastän man befann sig i medlet af November. Att Therese, som dagligen måste passera igenom de kalla rummen, ådrog sig snufvor och katarrher, var den minst ledsama följden. Värre var att en trappa upp, just ofvanför samma kalla rum bodde en gammal hofrådinna, hvars hela personlighet var sammansatt af gikt och tandvärk. Kylan nedifrån verkade hos henne ett förfärligt golfdrag, golfdraget åter satte hennes båda beståndsdelar i fullt uppror, och när hofrådinnan var i uppror, gjorde hon allt för att uppröra hela verlden. Följderna uteblefvo icke heller.

52 Ändtligen kommo de efterlängtade möblerna. Obestridligen voro de gentila och smakfulla. Mahogeny var här en ringa ting, siden en obetydlighet. Hela salongsmöbeln var af mörk valnöt, kuddarna de mest svällande, alla mönster och former i renaissance-stil, trymåerna magnifika. Therese utbrast i tårar, när alla dessa rara saker uppackades. Thomér sjelf fann tapetserarens nit för det eleganta ha öfverträffat all förväntan, men han ansåg bäst att icke låta märka det. »Finner du det för grannt, min söta Therese?» sade han. »Besinna, lilla du, att en sådan möbel finner man nuförtiden i hvarje köpmanshus.»konsekvensändrat/normaliserat

53 »Det är väl möjligt, men åtminstone inte på skuld.»konsekvensändrat/normaliserat

54 »Ah hvad tänker du på! Den här bagatellen betalar sig sjelf genom vår sommarhyra. Föreställ dig bara, med en sådan möbel kunna vi hyra våra rum åt grefve Besborodko!»

55 Den gode kanslisten motsade sig sjelf alltför påtagligen. Skulderna behandlade han som en bagatell, men möblerna som en dyrbarhet. Räkningen dröjde ej heller att infinna sig. Den lydde på 483 rubel 50 kopek silfver.

56 »Men min bästa herre», sade kanslisten vid anblicken af denna i hans ställning fruktansvärda summa, – »det var inte min mening att beställa ett så dyrt amöblemang; det är i sanning orimligt.»konsekvensändrat/normaliserat

57 »Jag försäkrar och bedyrar»konsekvensändrat/normaliserat, blef svaret, »konsekvensändrat/normaliseratatt detta pris är verkligen utomordentligt billigt. Var så god och se på öfverdragen: de äro outslitliga. Stoppningen är af tagel, prima qvalité, och beräknad till inköpspris. Hvad arbetet beträffar, är det af den solidaste beskaffenhet, och trymåerna förtjenar jag ej en rubel uppå; de äro egentligen ej min sak, men för att tjena herr – herr revisorn, har jag införskrifvit dem från ett af de bästa magasinen i Petersburg.»konsekvensändrat/normaliserat

58 »Men min bästa herre, fyrahundraåttatiotre rubel ....»

59 »Jag försäkrar ännu engång, att hvar och en som hör det priset, förundrar sig att jag kunnat lemna dem för det. Jag måste be herr revisorn ej omtala det för referendariesekreteraren Karm; han betalte mig helt nyligen 550 rubel för ett alldeles dylikt amöblemang och fann priset mycket billigt. Emellertid för jemn summas skull må det bli för 480 rubel. Jag kan då räkna uppå att herr revisorn ochså beställer mattorna genom mig, äfvensom jag torde få tjena med att uppsätta gardinerna.»konsekvensändrat/normaliserat

60 »Mattor – gardiner! Ah dem hade jag alldeles glömt. Hvad kunna de komma uppå, förstås när man modererar sina anspråk?»

61 »Låt oss räkna efter. Salongen är 16 alnar i qvadrat. Vi räkna således hvar våd af mattan till 16 rubel, ty simplare kan man ej gerna taga än för en rubel aln. Efter tio qvarters bredd gör alltsammans 6½ våd, det vill säga, salongsmattan kommer på – hvad gör det nu, 6½ gånger 16? – den kommer på etthundradeen rubel ...»konsekvensändrat/normaliserat

62 »Banko Assignationer förmodligen?»

63 »Herr revisorn behagar raljera. För jemn räkning hundra rubel silfver. Räknar man hälften för förmaket och fjerdedelen för kabinettet – vilket är nog simpelt, jag vet inte om det ens går an – så komma alla tre mattorna på 175 rubel silfver. Gardinerna ...»

64 »Nej, min herre, nej! jag har hört nog.»konsekvensändrat/normaliserat

65 »Men herr revisorn kan väl ej möblera utan gardiner?»

66 »Hm – nå hvad kunna de stiga till då?»

67 »Herr revisorn vill då inte ha samet? Nej, det faller sig verkligen något depensivt. Vi ta blott siden af den kulör herrskapet sjelfva behaga välja. Tio alnar till hvarje fönster gör 15 rubel; vidare hvitt sidenfoder ....»

68 »Brukar man fodra gardiner?»

69 »Det är alldeles nödvändigt, att ej tyget må blekas. Således foder à 10 rubel (ty man kan ochså begagna moirée), gör 25, och när man dertill lägger fransar, kornicher m. m. gör alltsammans omkring 32 rubel för hvarje fönster. Salongen har fyra fönster, förmaket två, kabinettet ett, summa sju, och 7 gånger 32 gör 224 rubel.»konsekvensändrat/normaliserat

70 »Banko Assignationer?»

71 »Silfver. Sedan komma ännu portiererna ...»konsekvensändrat/normaliserat

72 Thomér svettades. »Jag kan inte nu strax bestämma mig»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratmen – jag skall tänka på saken. Går det verkeligen ej af för mindre?»

73 »Det är det allrabilligaste man kan begära.»konsekvensändrat/normaliserat

74 »Nå väl, se här!» Och Thomér betalade med en hemlig suck 480 rubel silfver för det enda ordet »Qvitteres» på räkningen.

75 När kanslisten Thomér betalat sina nya möbler, var hans kassa – ja, hans kassa var en hemlighet. Men denna hemlighet hade en annan hemlighet i släptåg. I slutet af November upptog kanslisten ett nytt lån, stort 500 rubel silfver, från universitetsfonderna. Thomér kalkylerade nemligen så: antingen skall jag alldeles icke möblera, eller skall jag möblera fullständigt. Utan gardiner, portierer och mattor, tjenar det till ingenting att jag uppradar trymåer, soffor och länstolar. Jag spelar raffel med lyckan och måste våga en insats till, för att icke förlora den förra. Raffel? Fy, jag endast kalkylerar djerft, men klokt. Jag vill i stället begära dubbel sommarhyra.

76 Och dessutom vill jag sedan ekonomisera!

77 Denna gång tog Thomér, af skadan vis, sin hustru till råds. Stackars Therese, hon skulle, bevars, göra det omöjliga: hon skulle arrangera allting »högst elegant, men högst billigt tillika». Alla hennes invändningar möttes med ett »söta Therese, det går inte an, man måste ha det ena efter det andra».

78 Salongsmattan prutades då ändtligen bort tillsvidare. Men de tvenne öfriga voro oundvikliga. Gardiner och portierer måste vara af siden. Therese gjorde sitt bästa att pruta och beräkna, hon anskaffade och uppsatte allt för hälften af hvad tapetseraren hade begärt, och likväl stego dessa små tillbehör till 150 rubel silfver.

79 Och nu var ändtligen allt i ordning kort före jul. Det blef Therese så ängsligt om hjertat när hon gick genom de präktiga rummen. Men Thomér hade icke på länge varit så nöjd och lycklig, och för att ej störa hans lycka, dolde den goda makan sina tårar.

80 »konsekvensändrat/normaliseratNu skola vi göra visiter»konsekvensändrat/normaliserat, sade Thomér, – och visiter gjorde man. Nemligen hos idel personer af rang och inflytande. Om mottagandet är ingenting att säga, ty ganska få voro hemma. Man tog en isvotschik och reste omkring för att insmugla kort i visitlådorna. Ingenting var enklare.

81 Blott hos statsrådet Flanell togs emot den aftonen. Der satt kring thébordet en liten societé af husets intimaste. »Det var ett oväntadt nöje att få se herrskapet», yttrade med den förbindligaste ton den alltid småleende statsrådinnan. Therese rodnade djupare än hon rodnat dagen efter sitt bröllopp. Likväl satt man en stund – och hade roligt!

82 »Vet du Carl, dessa visiter döda mig!» sade Therese vid hemkomsten till sin man. »Hvarföre skulle vi tränga oss bland Flanellska husets intimaste umgänge? Jag ville förgås af blygsel.»konsekvensändrat/normaliserat

83 »Hvarföre skall du fästa dig vid bagateller, min söta Therese? Statsrådinnan är ett ämabelt fruntimmer, du skall få se att vi innan kort bli der i huset som egna. Hon känner inte ännu dina talenter. Men på vår stora souper ...»konsekvensändrat/normaliserat

84 »Vår stora souper? Det är väl inte ditt allvar?»

85 »Och hvarför inte, om jag får lof att fråga? Hvad skulle vi annars med våra gentila rum och vårt gentila umgänge? Det blir nödvändigt, begriper du, att åtminstone engång se våra nya bekantskaper hos oss, och jag har just ämnat föreslå någon dag emellan jul och nyåret.»

86 »Carl, Carl, du ruinerar dig, om du börjar på det sättet.»konsekvensändrat/normaliserat

87 »Bah, hvad är det för slag? Se här» – och Thomér framtog ur sin plånbok 100 rubel silfver – »se här hvad jag bestämt till vår souper. Kom ihåg, söta Therese, att det blir den enda på hela året, och deremellan ekonomisera vi ju på allt upptänkeligt sätt.»

88 »Men så hör mig då, Carl, det är en ren omöjlighet.»konsekvensändrat/normaliserat

89 »Har jag inte pengar? Du har ju sett dem.»konsekvensändrat/normaliserat

90 »Det kan väl vara, och jag frågar dig inte ens huru du fått dem. Men hvar vill du vi skola taga silfver, duktyger och porcelliner, att icke tala om quinquetter, kronor, ljusstakar och annat mer?»

91 »Nå ja, det kom jag inte att tänka på. Men månne det behöfs så förfasligt mycket sådant? Jag talade om en stor souper, emedan den för oss skulle bli något större än vanligt, men inte skulle det bli fråga om mer än 50, högst 60 personer.»konsekvensändrat/normaliserat

92 »Så, inte mer? Men våra serviser etcetera räcka inte till åt hälften af detta antal. Hvar ta vi då resten?»

93 »Det må väl ej vara svårt. Vi låna.»konsekvensändrat/normaliserat

94 »Låna? Fy, jag vet ingenting sämre än lånad stat.»konsekvensändrat/normaliserat

95 »Du är alldeles för grannlaga. Vill du då hellre dela societén i tu och bjuda två gånger? Det blir visst depensivare.»konsekvensändrat/normaliserat

96 »Kära Carl, nog lefva de utan våra souperer!»

97 »Det är möjligt. Men vi lefva inte utan deras protektion. Gör mig nu denna enda gången till viljes, söta Therese! Du slipper ju sedan allt det der. Arrangera då bara för 30 personer; du ser att jag är så medgörlig som möjligt. Men då måste du ochså arrangera allt så fint och läckert som möjligt, ty vi se då hos oss bara eliten af vår societé.»konsekvensändrat/normaliserat

98 Therese nickade ett bekymradt bifall och soupern blef bestämd till den 28 December.

99 Julhelgen kom emellertid, men från Thomérs nya boning hade den trefnad flytt, som der förut varit en gäst vid familjehögtiderna. Julaftonen dukades i den stora präktiga salen, men eckläreringen var för otillräcklig, rummet var halfmörkt och den lilla familjen af tre personer såg deri helt inhyses ut. Och ack med julklapparna ville denna gången ingen glädje följa; de bestodo endast i några leksaker åt lilla Adele, ty herre och fru hade kommit öfverens att ej ge hvarandra några; alla tillgångar skulle kantänka hållas i reserv för den stora soupern. Lilla Adele hade ingen souper att tänka på, och derföre var hon glad, liten stackare; men hennes glädje tog ochså hastigt slut. Vid det minsta muntra hopp hon gjorde yttrade fadren buttert: »men kära Therese, se då åt att hon inte smutsar möblerna!» – Ty man hade ännu icke hunnit anskaffa yttre öfvertåg.

100 Dock som ödet stundom roar sig att gäcka all försigtighet, så kom lilla Adele i ett obevakadt ögonblick på flykten. I ena handen bar hon sin nya docka, i den andra en ansenlig smörgås. Det syntes henne mycket underligt, att en liten flicka, ochså med en docka och en smörgås, hoppade i den ena stora spegeln mellan fönsterna, och hon fann det alldeles i sin ordning att båda dockorna borde göra hvarandras bekantskap. Men smörgåsarna tyckte hon, kunde umbära det nöjet, och för att ha lediga händer, lade hon sin med smörsidan nedåt midt uppå den gentila soffans gula siden. Detta åter förekom henne mycket putslustigt, hon glömde i ett nu både dockan och spegeln och företog sig att med mycken ifver breda ut smöret så långt hon förmådde uppå det fina glänsande tyget, som kändes så lent för hennes små fingrar.

101 »Adele, hvad gör du?» frågade nu modren från andra ändan af salen, der hon just rådplägade med sin man om den stora soupern.

102 »Mamma, jag breder en så stor stor smörgås!» ropade flickan och klappade händerna af förtjusning öfver sitt lyckliga infall.

103 »Olyckliga barn!» skrek modren och skyndade till. Men det var för sent. Hela sidentyget var ohjelpligen förstördt.

104 Vi förbigå att skildra föräldrarnas häpnad öfver detta missöde, som gjorde en icke obetydlig lucka i den reserverade fonden, och skynda oss hellre till »den stora soupern», hvars doftande stekos i alla fall, och oaktadt alla tidningsskrifvares maliser, för flertalet af menniskor har en vida mera tjusande dragningskraft, än alla deklamationer om lyxens skadlighet och fördelarne af en spartansk måttlighet.

105 Ty säge hvad man vill, i lifvet spelar dock maten en märkvärdig roll. Hvad äro väl kärleken, vänskapen, nöjet – hvad äro de utan maten? Och äran, ryktet, samvetet, friden, fäderneslandet, – allt det högsta och bästa, som hjertat älskar och åtrår, – hvad äro de utan maten – maten, utan hvilken man ej kan lefva, älska, roa sig och må väl – maten, som ändock till slut är det reelaste, det solidaste, som menniskan eftersträfvar? Ja icke utan grund predikas den läran vidt och bredt: min son, se till att du ärar Gud och öfverheten samt tjenar ditt land, men framför allt se till att du skaffar dig bröd på hvad vilkor som helst, ty maten, ser du, maten är dock hufvudsaken! – Och detta må förklara det odödliga intresse man hyser för »en stor souper».

106 Dagen före soupern skickades en vaktmästare ut att invitera. Vidpass tio familjer, förutom några ungkarlar, voro tecknade på bjudningslistan. Det blef derföre ej svårt för vaktmästaren – ty en vaktmästare har, genom flitig öfning, öfvernaturligt flinka ben – det blef icke svårt, säga vi, att till middagen återkomma med de inviterades svar. Dessa voro alldeles icke efter önskan. Af de tio familjerna läto fyra helsa och tacka: de kunde inte ha den äran, emedan de redan voro upptagna för den aftonen. Två läto helsa och tacka: de kunde inte ha det nöjet, de mådde inte rätt väl. En försäkrade vaktmästaren, att det måtte vara ett misstag; »herrskapet hade inte förut haft det nöjet att umgås hos Sikter Thomér». Slutligen hade ett gammalt kammarråd, som icke var van att väga på orden, svarat: »hvad den och den|3| kalasar Thomér med? Jag står ju i borgen för honom!» – Han hade den ovanan att tänka högt, det hederliga kammarrådet.

107 Summa, af tio familjer refuserade sju. Kammarrådet var ungkarl han. Men hans anmärkning pepprade Thomérs souper bittrare än alla de öfrige sju tillsammanlagda.

108 »Der ser du nu»konsekvensändrat/normaliserat, sade Therese halfgråtande till sin man, – »konsekvensändrat/normaliseratder ser du hvad följden är, när vi ej väntade tills de besvarat våra visiter! Då hade vi åtminstone kunnat spara oss den förödmjukelsen att bjuda personer, som inte vilja umgås med oss.»konsekvensändrat/normaliserat

109 Thomér bet sig i läpparna; hans fåfänga var sårad på det djupaste. »De må vara för sig i sin högmögenhet! utropade han. Nog finns det andra som hålla till godo hos oss.»konsekvensändrat/normaliserat

110 »Hvad ämnar du göra?»

111 »Bjuda alla mina förra vänner och tjenstekamrater.»konsekvensändrat/normaliserat

112 »Det hade vi hellre kunnat göra strax. Nu komma inte de heller, det skall du få se.»konsekvensändrat/normaliserat

113 Therese spådde rätt. Vaktmästaren skickades på eftermiddagen ut med en ny lista, men icke hälften af de på den antecknade funno sig disponerade att komma. Det hade på sqvallerväg blifvit bekant, att Thomér ämnade alldeles dra sig ifrån sitt förra umgänge och tränga sig in i högre kretsar. Stackars Thomér, sade karlarna, han har råkat ut för en fåfäng hustru, som förstör honom. Så är det när man gifter sig på små vilkor; fruarnas lyx ruinerar en.

114 Man skulle trott att fruntimmerna gjorde Therese mera rättvisa, men så var det icke. Den gikt- och tandsjuka hofrådinnan i öfra våningen lät åka sig ur hus och i, för att beskrifva det oförnuftiga lefvernet hos Thomérs. »Herrn är en beskedlig spån»konsekvensändrat/normaliserat, behagade hon utlåta sig, »konsekvensändrat/normaliseratmen frun är en i öfverflöd uppfostrad landlolla, som af högfärd inleder sin man i alla möjliga dårskaper. Nog ha de råd att ge souperer och möblera som furstar, men sina rum ha de inte råd att elda. Jag är alldeles olycklig med det granskapet.»

115 Således infunno sig på den bestämda dagen tre familjer af högre embetsmän, ett par dito af beskedligt småskrifvareherrskap och tio eller tolf lefnadslustiga ungkarlar, de enda som hyllade »en sund philosophi», ty de brydde sig knäfveln om allt annat, endast de fingo sin punsch och läckra kalkoner. Och så samlades gästerna.

116 Denna gången var eckläreringen god och arrangementerna i öfrigt otadeliga, ty Therese var en förträfflig värdinna. Enkel och behagfull i allt, i drägt som i sätt, gjorde hon les honneursspråk: franska med en ledighet och en uppmärksamhet, som ej kunde vara fullkomligare. Men olyckligtvis hade hon svåra hinder att bekämpa. Den bästa värdinnas jemkande talent strandar emot en societé, som söndrar sig i tvenne fiendtliga elementer. Och detta var fallet här. Småherrskapet och de högre i rangen stående ville omöjligen sammansmälta. Styggheten och afunden hos de små, likgiltigheten hos de öfriga, hindrade hvarje förtroligt närmande. Damerna deruppe och damerna dernere syntes lika förbehållsama. Det är ofta så, när obekanta stöta tillsamman i små kretsar. Finnes då inom den lilla kretsen en personlighet, öfverlägsen – vi vilja ej säga i bildning, men åtminstone i talenten att roa ett sällskap och leda samtalet, så knyter han ihop de bristande trådarna, och allt kan då för en stund se helt ut. Men saknas i sällskapet munlim af detta slag, så faller det sönder.

117 Hos Thomérs föll det sönder. För en stund kände man sig lifvad af värdinnans vackra sång och spel, när hon på anmodan satte sig till flygeln. Men den musikaliske Hägerflycht, för hvilken Thomér velat lysa med sin hustru, var en af dem, som varit »upptagna på andra håll». Ingen annan af sällskapet satte synnerligt värde på musik, och Therese slutade, efter att ha sjungit ett par små visor, hvarunder konversationen i sidorummen obehindradt fortfor.

118 Spelborden voro ock en resurs. Derom är icke mycket att säga. Ju tomare lifvet är, desto tätare besatta äro spelborden. Och hos Thomérs voro de flitigt anlitade.

119 Korteligen, det var tråkigt och dödt. Man frågar huru det kunde vara det, med en så älskvärd värdinna. Ack, Therese kände för väl det nedslående uti att mot bättre öfvertygelse offra sin gärd åt fåfängan. I hennes förra enkla rum, med hennes lika enkla bekantskaper hade hon varit förtjusande. Här var hon icke sig sjelf.

120 Bland de nya bekantskaperna fanns likväl en, till hvilken Therese från första ögonblicket kände sig dragen, som till en mor. Det var den gamla geheimerådinnan Wall. Hjertlighet och välvilja lyste i hennes kloka ögon. Hon hade länge med deltagande betraktat Therese och säkert genomskådat hennes ställning. Nu tog hon sin plats bredvid den unga värdinnan och sade med en grannlagenhet, för hvilken Therese kände sig tacksam: »Fru Thomér är ju född och uppfostrad på landet, icke så?»

121 »Ja»konsekvensändrat/normaliserat, svarade Therese okonstladt, »konsekvensändrat/normaliseratjag var en landtflicka utan erfarenhet, när jag flyttade hit, och jag fruktar att jag alltför mycket är det ännu.»konsekvensändrat/normaliserat

122 »Jag kunde se det på fru Thoméroriginal: Thomer – ja ja, missförstå inte min uppriktighet. Jag sjelf var vid tjugu år detsamma. Jag flyttade mot min önskan till staden, och gudskelof, man vänjer sig vid allt, men mina käraste minnen gå ständigt tillbaka till den enkla prestgården, der jag är född och der ingen enda betsad möbel fanns. Min man trodde sig böra föra ett lysande lif, det var jag icke van vid, jag gret, jag var olycklig. Då sade en moderlig vän till mig: förlora icke modet, Sophie, ty då är allt förloradt. Upphör aldrig att stå som en god genius vid din mans sida, han är förvillad, men icke förderfvad, han skall höra dig en dag, när han inser tomheten af en glans, som ingen sällhet skänker.»konsekvensändrat/normaliserat

123 Therese svarade intet: hon förstod allt detta.

124 »Och»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor geheimerådinnan, »konsekvensändrat/normaliseratmin vän hade rätt. All flärd i lifvet hämnar sig sjelf, och min man erfor detta. Hade han då stått ensam, hade han varit förlorad. Men i sådana ögonblick är det qvinnan som stöder, i stället för att stödas. Min man slöt sig närmare till mig, hans åsigter af lifvet voro förändrade. Vi buro tillsammans försakelser och bekymmer och, gudskelof, de blefvo oss lätta nog. Himlen klarnade åter upp, för att aldrig mera skymmas af toma dunster. Och sedan, min goda fru Thomér, sedan ha vi lefvat lyckligare än förr, fast kanske mindre bullersamt.»konsekvensändrat/normaliserat

125 Therese förblef stum. Men en tacksam tår i det vackra blåa ögat, tryckte hon den ädla geheimerådinnans hand och gick för ett ögonblick att anordna serveringen.

126 Det skulle fordras en värdigare och skickligare penna än vår, för att beskrifva det öfverflöd och den smak, som utmärkte den egentliga soupern hos kanslisten Thomér. Vi åtnöja oss att försäkra, det bränvinsbordet var så rikligen försedt, hummern så läcker, kalkonerna så delikata, vinerna så fina och allt i allmänhet så epikureiskt som möjligt. En berömvärd insigt af det dåraktiga uti att sent på natten öfverlasta sig med en massa mat af alla slag har uti hus af verkligt god ton reformerat soupererna i så måtto, att ett par eller tre lätta rätter med litet desert anses vara alldeles tillräckliga för ändamålet. Men Thomér hade samma öfvertygelse som mången annan, att en god souper vore ungefär detsamma som en öfverflödig, der rätterna ej kunde vara nog många, och äfven denna gång hade han, tvärtemot sin hustrus föreställningar, förmått henne att hopa tre eller fyra anrättningar mer än hon ämnat servera, om hon fått ensam besörja hvad som dock bordt vara hennes ensak, bordet.

127 Man berättar också att de förnämligare af gästerna fäst ganska liten uppmärksamhet vid de många rätterna; men desto flitigare anlitades dessa af åtskilliga Thomérs mindre bemärkta ungkarlsvänner samt en gammal korpulent häradshöfding, hvilken med servietten i knapphålet arbetade i sitt anletes svett från första man till sista.

128 Det säkra är emellertid att hvar och en var nöjd, när det mödosamma arbetet med »en stor souper» var slut och man i all maklighet, med mjuka räckdynor i perspektiv, ändtligen kom derhän att påpelsa sina öfverplagg. Dock o ve! när det i tamburen blef fråga om mitt och ditt, saknade en assessor sin skjuppskinnspels och en kopist sina galoscher, fordrade med rödt marokin. Thomér hade alltför liten betjening och var i sjelfva verket alltför ovan vid »stora souperer»,konsekvensändrat/normaliserat för att ha kunnat skänka tamburen nödig eftersyn, och när hvar tagit sitt, stodo skjupp och galoscher alldeles icke att finna. De hade försvunnit i okända öden och historien förmäler icke om de ännu behagat återvända från sina villovägar. Men båda herrarne, den skinnlöse och den fotlöse, kunde sedan i alla sina dagar icke utan en billig förargelse tänka uppå Thomérs »stora souper».konsekvensändrat/normaliserat

129 »Nå»,konsekvensändrat/normaliserat frågade med tårar i ögonen Therese, när alla gästerna voro gångna och de båda makarna stodo allena bland ruinerna af aftonens herrlighet – »är du nu nöjd, Carl? Skola vi kanske snart åter ge en stor souper?»

130 Thomér svarade icke; han kastade sig i den gentila sidensoffan och var alldeles icke böjd för explikationer. Den natten flydde sömnen hans läger.

131 Dagen derpå var han mulen och fåordig. Nya förtreter mötte honom öfverallt. På embetsrummet tackades han af sina tjenstekamrater för sist. »Hörpå, du Thomér!» sade kopisten Millberg, densamme som förlorat galoscherna; »du måste ha godt om pengar. Kan du som hastigast låna mig 50 rubel silfver till nya galoscher?»

132 »Låna af skomakarn!» svarade Thomér och såg ned på sina memorialer. Inom sig tänkte han: det är tacken för det man stoppar hummer och kalkon i de herrarna!

133 I senatsporten mötte han vid hemgåendet den gamle hedersmannen kammarrådet, som refuserat hans bjudning i går. »Hå hå,konsekvensändrat/normaliserat min unge vän»konsekvensändrat/normaliserat, sade denne, i det han fångade kanslisten i flygten, »så bittida i rörelse och har inte krapula! Jag menar att värden bordt dricka sina gäster till.»

134 »Jag hoppas att min tjenst ej lider utaf att jag ser några vänner hos mig»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Thomér med en skärpa i tonen, som han ej brydde sig om att dölja.

135 »Nej inte tjensten, men på sin höjd kassan»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor det obevekliga kammarrådet. »Det skall ju allt ha varit mycket gentilt, mycket fint och kräsligt, har jag hört sägas. Nå nå, när man har femhundra rubel silfver i årlig inkomst, sportlar och familj inberäknade, så går det väl för sig att möblera furstligt och ge granna souperer. Framtiden, framtiden skall allt betala.»

136 »Förlåt mig, herr kammarråd, det der är min ensak.»

137 »Hå gubevars, det förstås, det angår ingen annan än min unga vän sjelf och hustrun och barnen och borgesmännen, hvaba? Det är klart som dagen.»

138 »Jag kan försäkra herr kammarrådet, att jag äger tillgångar fullkomligt motsvarande mina skulder. Men skulle herr kammarrådet återfordra sin borgen, så nödgas jag ...»

139 »Hvad nödgas min unga vän?»

140 »Förskaffa mig en annan borgesman.» – Thomér dröjde på orden, ty han kunde ej dölja för sig sjelf, att det ju vore en obotelig knäck för hans kredit, om en så klok affärsman som kammarrådet uppsade en borgen för honom.

141 »Nej min unga vän»,konsekvensändrat/normaliserat sade kammarrådet – som nu plötsligt öfvergick från ett bitande hån till den faderliga ton han gerna begagnade mot sina underlydande, och som verkligen härflöt ur hans varma välvilja för dem alla, – »nej, så var just inte meningen. Att jag står i borgen för er, det är en sak, som inte hör hit, ty (oss emellan sagdt) när jag tecknade mitt namn på den der kartlappen, visste jag förut att jag skulle få betala den.»

142 »Herr kammarråd, det är sårande ...»

143 »Ah prat, min unga vän, ni vet ju att jag brukar säga ut hvad andra förblommera med fagra ord. Således, jag var alldeles säker uppå att få betala min borgen, ty jag visste hvartill ni skulle använda penningarna. Men jag tänkte som så: Thomér är nu engång besatt af högfärdsdjefvulen och kan inte kureras utan en smula ruin. Går inte jag i borgen – jag som är ungkarl och kan umbära några hundra rubel silfver – så går väl någon beskedlig tok till familjefar, och det vore, ta mig tusan, värre. Håll på nu, min unge vän, som ni börjat, så stoppas machin desto förr och ni är kurerad.»

144 »Herr kammarråd, det är oförtjent ...»

145 »Ja det är oförtjent, min kära Thomér, att ni fått en sådan engel till hustru. Jag förstår mig inte stort på fruntimmer, bryr mig inte heller synnerligen om dem, men så mycket förstår jag, att er hustrus man icke förtjenar den skatt han fått. Och att vilja bringa en sådan hustru och ett litet oskyldigt barn till nöd och elände genom sin dumma lyx, det är, tamme tusan, oförsvarligt, min kära Thomér!»

146 »Men herr kammarråd, jag har kalkylerat ...»

147 »Bah, hvad är det för slag?»

148 »Jag har kalkylerat att mitt amöblemang bör betala sig genom att hyra ut rummen öfver sommaren. Och|7| hvad mitt umgänge beträffar, har jag ansett det godt att äga relationer.»

149 »Ha ha ha, nå jaså, jag är ingen hatare af kalkyler, det stöter ändå en smula på kameralen. Men de kalkylerna, skall jag säga min unga vän,original: vän de bära vatten.»

150 »Hvarföre tror herr kammarrådet det?»

151 »Vi få väl se. Om jag nu säger er det, så tror ni mig ändå inte. Låt oss derföre talas vid om den saken nästa höst. Emellertid kan ni fortfara att ruinera er, min kära Thomér! När man gör ett halsbrytande experiment, så är det bäst att göra det undan så fort som möjligt. Adjö, adjö, min unge vän! Men vänta, ännu en sak, i borgen går jag inte mera för er, men skulle ställningen annars bli si så der justsom litet förtviflad, så räkna i sista ögonblicket på mig. Men inte förr än i sista ögonblicket. Ty jag menar väl med er. Adjö, adjö, min kära Thomér!»

152 Hvad gjorde kanslisten Thomér efter den bäska lexa, hvarmed han undfägnades af kammarrådet? Anställde han en räfst med sig sjelf, för att upptäcka och utrota det dolda högmod, som utgjorde innersta motivet till hans handlingssätt? Gick han hem till sin hustru och erkände med en mans och en makes öppenhet, att han missförstått sin ställning och ville godtgöra detta missförstånd? Beslöt han att låta sina kalkyler fara och bygga sina planer på reelare grund?

153 Nej. Thomér kände efter detta samtal en enda känsla, och det var förbittringens. Han skulle visa den gamle smulgråten att han, Thomér, hade kalkylerat »djerft, men klokt». Han, Thomér, vore icke en af dessa fnaskiga och beskedliga småherrar, som låta dagens fattiga kopeker fastklibba dem vid en underordnad ställning, nöjda allenast de ha smör och bröd om hvardagen och stek om söndagen. Han, Thomér, kände inom sig kraft att gå upp i verlden, kraft att uppoffra dagens lilla ekonomi för lysande framtida utsigter och mod att trottsa afunden, som med sitt förtal ville hindra honom att stiga! ... Ruinera sig, sade kammarrådet! Åh, icke vore man ruinerad för lumpna tusen rubel silfvers skuld. Det kostade väl litet att först komma sig med, att först göra sig bemärkt, men det vore ochså blott i början; snart skulle en förmånlig tjenst fylla alla luckor, och dessutom – dessutom skulle man ekonomisera hemma!

154 Sådana ungefär voro Thomérs betraktelser. Lik alla svaga karakterer, som råkat ut för ärelystnadens demon, parade han inom sig fåfängan med klenmodet, stoltheten med förödmjukandet. Han ansåg sig genom sin förmåga, sin duglighet berättigad att stiga högt, men försmådde ändock icke att vilja stiga genom helt andra medel. Han affekterade att anse tusen rubel för en lumpen summa, men beslöt inom sig att knoga på de kopeker hans hustru skulle använda i hushållet. Det var »djerft, men klokt»; det var stolt, men ekonomiskt!

155 Thomérs och hans frus umgänge i »högre klasserna» tog sin början efter nyåret. Som redan nämndes, hade de gjort visiter i tio nya hus; desamma, hvilka de sedan inviterat till sin stora souper. De hade upprepat visiterna nyårsdagen, ty på visitlistan i H:fors Tidningar fanns icke kanslisten Thomér. Nåväl, af dessa tio hus besvarade sex visiten genom sina betjenter, två kommo personligen och två läto alldeles icke förmärka att de tagit någon notis om Thomérs visitkort. Emellertid vann kanslisten till en del sin afsigt. Han inviterades med sin hustru till sex eller sju större baler under vintern; han hade den lyckan att med aristokratiska fruar spela preferans, ibland på 10 kopek silfver, ibland på en half kopek banko pointen, och naturligtvis förlora, ibland 20 rubel silfver, ibland 20 kopek papper, ty det var detsamma, blott fruarna vunno. Han hade slutligen äfven den tillfredsställelsen att se Therese beundrad för sin musik och original: och ännu mer för sin älskvärdhet, – beundrad af några få och förbisedd eller falskt smickrad af de öfriga.

156 Och under allt detta togo Thomérs emot engång i veckan. Till balerna etc. måste man depensera på toiletten, och tid efter annan blef det nödvändigt att låta Therese lysa på en »liten, men vald» musikalisk soirée. Men hemmavid i hvardagslag hölls noga räkning på hvarje bit ljus, prutades på hvarje mark smör och trättes på domestikerna för hvarje vedträd. Det var Thomér sjelf, som åtagit sig denna besvärliga inspektion, ty Therese var deraf oändligen generad.

157 Emellertid när några handtverkare blefvo enträgna, när höfliga påminnelser kommo angående liqvid för vissa bodräkningar, blef det inpå våren nödvändigt att upptaga ett nytt lån om femhundra rubel silfver, och denna gång från fattig- och arbetshusfonden. Af en ganska naturlig instinkt sökte nu Thomér sina borgesmän utom Helsingfors. En gammal farbror till Therese, en ung brukspatron, som med Thomér varit gymnasiikamrat, lånade utan särdeles omvägar sina namn till »den lilla affären». – Det är just lättheten att få borgen och lån, som förleder »uppgående unge män» att så lättsinnigt samla skuld på skuld.

158 Men – ty Thomér hade för alla sina farhågor ett men och för alla sina goda föresatser ett dessutom – revisorstjensten kunde ej länge dröja. Statsrådet Hägerflycht var ju förtjust i fru Thomérs musik och statsrådet Flanell hade med en så synnerlig godhet svarat uppå Thomérs ödmjuka insinuationer: »räkna på mig, min vän, ni är en skicklig ung man, och hvad på mig ankommer, så – hm hm – den förbannade hostan!»

159 Ändteligen kom sommaren. Man väntade det året en stor mängd brunnsgäster, och Therese gaf sig mycket besvär med att ställa rummen i ordning för att hyras ut. Alla möbler skulle ha yttre öfverdrag, taflor och kronor skulle öfverklädas med tyll, serviser och mera sängkläder anskaffas. Depensen blef åter något större än beräknadt var, men bagatell! En magnat från Petersburg skulle ersätta allt. Och Therese for med lilla Adele och med lättadt hjerta till sin syster i Mörskom, men Thomér hyrde sig en studentkammare och stadnade qvar.

160 Den tid var nu inne, då ångfartygens kanoner hvarje afton dåna vid inloppet till hamnen. Thomér hade tagit sina mått och steg. Han hade anmält sina rum hos brunnsintendenten, assessor Rabbe. Han hade annonserat dem på tidningarna. Han hade satt ofantliga skyltar i fönsterna med ZIMMER ZU VERMIETHENspråk: tyska på alla den civiliserade verldens tungomål. Han hade slutligen besvärat kaptener och styrmän på alla från Petersburg kommande ångfartyg med stora plakater, innehållande planritning af alla rummen samt specifikationer öfver alla deras fördelar. Och nu satte han sig att vänta.

161 Men det ena ångfartyget efter det andra kom med fulla laddningar, den ena våningen efter den andra hyrdes ut i granskapet, och allt väntade Thomér förgäfves. För honom var det en gåta, men vi kunna tyda den. De stora och rika brunnsgästerna, som både bo och betala gentilt, de korrespondera på förhand om lokaler, för att icke vid ankomsten hit behöfva leta. De mindre åter och mera borgerliga komma hit för att ekonomisera, en annons om sju eleganta rum har för dem något afskräckande, erfarenheten har lärt dem att rum finnas i öfverflöd, och de förhasta sig icke med att uppsöka de dyraste.

162 När alla Thomérs giller icke inbragte någon fångst, nödgades han sjelf gå ned till ångfartygen, för att »passa på». Än kommo dessa några timmar förr, än några timmar sednare. Den stackars kanslisten hade ingen ro hvar|3|ken natt eller dag. Satt han vid middagsbordet på Kajsaniemi och första rätten just bars in, så kunde dånet af ett kanonskott från sjösidan jaga honom från middag och allt, för att med stormsteg ila till staden. Låg han om aftonen i sin beqväma säng och höll just uppå att inslumra, så kunde ett nytt kanonskott skrämma honom upp och drifva honom i regn och blåst till hamnen. Det var som hade han hvar gång träffats af en kanonkula. Men alltför ofta hände att han sprang efter blindt alarm, att det var örlogsfartyg som skjutit eller att stenar sprängdes vid vägen till brunnshuset. Mången annan gång kom han för sent och såg med afund sina bekanta vandra af i sällskap med eröfrade hyresgäster. Och kom han verkligen i rättan tid, så återstod honom den förödmjukelsen att trängas med kyparne från värdshusen och allehanda vaktmästare, som med öfvad munvighet rekommenderade hvarochen sina principaler. Och lyckades han att öfverrösta dessa farliga medtäflare och komma i negociationer med någon rysk eller tysk familj, så var den första naturliga frågan hvad rummen kostade.

163 »Trehundra rubel silfver» svarade Thomér.

164 »Gott behüte, das ist ja unverschämt!språk: tyska» utropade främlingarne och vände kanslisten ryggen.

165 Midsommaren kom och ännu hade Thomér inga hyresgäster. Han fällde nu priset på sina rum till 250, han fällde det till 200 rubel silfver.

166 En dag lyckades han uppfiska en gammal pensionerad öfverste, som jemte sin unga fru och tvenne arfvingar ämnade bo på landet i Helsingfors. Båda följde honom åt, för att bese rummen. Öfversten kastade sig uttröttad i en soffa, men öfverstinnan anställde en generalmönstring i hela våningen. Ingenting var henne rätt i lag: möblerna voro för mörka och gardinerna för ljusa, rummen obeqväma, speglarna malplacerade; mattor och andra kommoditeter saknades. Korteligen det var allt mycket för litet elegant, mycket bristfälligt, men likväl ville öfverstinnan bjuda – hundra rubel silfver.

167 Thomér studsade och afslog tvärt hela anbudet, hvarefter de resande aflägsnade sig. Men följande dagen kom öfverstinnan tillbaka och bjöd 125 rubel. Nytt afslag, nya underhandlingar. Ändtligen, för att bli bestyret qvitt och i betraktande deraf att man redan hade sista dagarna af Juni, förklarade sig Thomér villig att uthyra rummen för 150 rubel silfver, hvaraf 75 betaltes på förhand. Men nu först, dock innan handpenningarne voro lemnade, begynte de brydsamaste underhandlingarna. »Jag tar för afgjordt att ni anskaffar ved och vatten», yttrade öfverstinnan.

168 »Det kan jag inte åtaga mig», svarade Thomér.

169 »Hvad! inte vatten och ved? Hvarmed vill ni då att man skall tvätta och koka.»konsekvensändrat/normaliserat

170 »Båda delarna fås ganska lätt mot betalning.»konsekvensändrat/normaliserat

171 »Nej, min herre, det är obilligt. Utan vatten och ved blir ingenting af vår öfverenskommelse.»konsekvensändrat/normaliserat

172 Thomér måste bevilja vatten och ved. Men derefter kommo andra artiklar i fråga. »Huru många bäddade sängar lemnar ni?»

173 »Fyra. Två bättre och två sämre.»konsekvensändrat/normaliserat

174 »Det är för litet. Ni vill väl inte att elfva personer skola få rum i fyra sängar? Med kusken och lakejerna är det inte så noga, blott ni anskaffar en madrass åt dem hvardera. Men låt se: för mig och min man två sängar; för barnen en; för guvernanten en; för informatorn en; det är fem. Ni vill väl inte att mina kammarjungfrur och min hushållerska skola ligga på golfvet? De äro likväl ganz ordentliche Leutespråk: tyska.»konsekvensändrat/normaliserat

175 Thomér måste anskaffa tre bäddade sängar och tre madrasser till, hvilket kostade honom, utom penningar, otroligt språng.

176 Nu kom ordningen till annat. »Hvad! ni ger inte duktyger? Ni ger inte silfver och fullständiga serviser? Ni vill väl inte att vi skola sätta oss till toma bord?»

177 Thoméroriginal: Thomer måste, tvärtemot sin hustrus anordningar, utlemna dubbelt mera silfver, duktyger och porcelliner, än hvad först var ämnadt. Hans mått var likväl ännu icke fullt. »Jag tar för afgjordt att ni har vagnslider och stall?» hette det.

178 »Det finns väl inte här, men det finns att hyra helt nära.»konsekvensändrat/normaliserat

179 »Hvad! Ni måtte väl inte villa skicka vårt ekipage till andra ändan af staden? Men det må vara, ni har väl redan besörjt derom?»

180 »Jag upprepar att det fås mot skild betalning.»konsekvensändrat/normaliserat

181 »Hvad! skild betalning? Nej, min herre, utan vagnslider och stall blir det ingenting af vår öfverenskommelse.»konsekvensändrat/normaliserat

182 Thomér måste hyra vagnslider och stall. Nu fick han handpenningarna, och skyndade med en förbannelse öfver alla hyresspekulationer på dörren, af farhåga för ytterligare reqvisitioner, hvilka ochså ej hade uteblifvit, derest han icke brukat den försigtigheten att sedan icke visa sig med sin fot i huset under hela sommaren.

183 Sommaren förgick och ingen revisorstjenst hördes af.

184 I medlet af September kom Therese till staden. Hyresgästerna skulle resa den 13 Sept., men fingo förhinder och foro först den 20:de. Sex dagar bodde Therese med man och barn i studentkammaren, och studenten, dess ägare, som ochså var inkommen, begaf sig på drift sålänge. Ändtligen kunde Thomérs flytta in. Men himmel, hur här såg ut! Ingenstädes skuradt, ingenstädes sopadt, golfen svarta, väggarna dammiga, möblerna fläckade, duktygerna orena, en del af servisen saknad, silfret likväl fullständigt i behåll. Thomér kunde skylla sig sjelf för den lidna skadan; han hade ju kunnat begära ersättning. Men generad som han var af hela denna affär, hade han vid de främmandes afresa nöjt sig med att uppräkna silfret och mottaga hyran. Therese tog icke saken så legert; hon visste hvad det kostade att återställa allt i sin förra elegans och betraktade derföre med en suck den förstörelse, som omgaf henne. Om den ekonomiska vinsten af uthyrandet ändock i någon mån motsvarat besväret och depenserna! Men när man från de 150 rublarna afräknade vattnet och veden, hvilka båda artiklar med slösande öfverflöd konsumerats af domestikerna; när man vidare afräknade hyran för stall och vagnslider; när man slutligen afdrog värdet af fläckade eller förstörda effekter, så befanns att rena behållningen af denna olyckliga spekulation föga öfversteg 60 eller 70 rubel silfver. Således för dessa 60 eller 70 rubel hade Thomér möblerat så depensivt, besvärat sin hustru, besvärat sig sjelf och – hvad som var det ledsamaste – kalkylerat så uppåt väggarna, som han gjort.

185 Hösten kom och ingen tjenst hördes af. Hyran betaltes med möda och räntorna på lånen begynte blifva kännbara. Thomér ekonomiserade hemma, men umgänget utomhus fortfor. Små soiréer underhöllo vänskapen.

186 Emellertid begynte vissa björnar brumma. Obehagliga rykten kommo i omlopp. Hofrådinnan i öfra våningen ansåg det som en kär skyldighet att efter förmåga utbreda dem.

187 Thomér var mera sluten än vanligt. Ofta dröjde han ute långt inpå nätterna. Rumlade han, den ordentlige mannen? Nej. Der vin och punsch vankades, var han nu, som alltid, en lurendrejare. Sökte han dåligt sällskap? Nej. De kretsar, der han tillbragte qvällarna, tillhörde eliten af stadens lejon. Allt var der fint, elegant, anständigt, allt, utom på sin höjd anekdoterna. Hvad upptog då kanslistens nattliga timmar, hvad sysselsatte numera hans tankar om dagen och vid sjelfva embetspulpeten?

188 Han kalkylerade.

189 Tydligare taladt: han spelade. Det var likväl icke fråga om tärningar, om rouge et noirspråk: franska, om half tolf. För ingen del. Thomér spelade det oskyldiga sällskapsspel, som i så många hus förkortar qvällarna, det då och till en del ännu moderna och eleganta spel, som på sätt och vis utgjort en väsendtlig del af ungdomens uppfostran nuförtiden, – han spelade preferans. Men pointen gällde 10 kopek silfver och differanserna för qvällen uppgingo vanligen till 30 och 40 rubel samma mynt, men ofta högre. Ochså det kan kallas att kalkylera.

190 Thomér spelade väl. Än mer: han hade tur. Och för att säga sanningen, det var hans spelvinster, som uppehöllo affärerna ännu ett helt år. Deraf visste Therese intet. Men Hofrådinnan visste det hon, och hvad Hofrådinnan visste och icke visste, det visste hela verlden.

191 Emellertid blef den ena tjensten efter den andra ledig. Thomér sökte oupphörligt, men blef lika oupphörligt förbigången. Det hederliga kammarrådet hade kunnat säga honom orsaken, men han var nu bort på en utrikes resa.

192 Vintern och våren gingo. Redan i April korresponderade Thomér på Petersburg för att uthyra sina rum under sommaren. Det lyckades honom. Han erhöll löfte om 200 rubel silfver utan ved och vatten, samt 25 rubel på hand som städsel. Men förgäfves väntade han när sommaren kom. Hans hyresgäster hade emellertid nödgats flytta långt in i Ryssland och hvad han hade det hade han, nemligen 25 rubel, visserligen utan mycket besvär, men ochså utan synnerlig vinst. Han hade bestämd otur i sina hyreskalkyler, den stackars Thomér.

193 Den sommaren spelades mycket, ovanligt mycket. Mången afton, ja mången förmiddag såg man tjugu till trettio spelbord i brunnssalongen, i sidorummen, på estraden, ute i parken, och alla i flitig verksamhet. Thomér hade bland dessa bord sitt gifna, kring hvilket, förutom honom som värdig representant af den finska nationaliteten, en Rysse, en Polack och en Liffländare hade slagit sig ned. Pointen var, efter moskovitiskt sätt att se, ganska anspråkslös, nemligen 20 kopek silfver – differanserna för qvällen följaktligen 50, 80 till 100 rubel samma mynt – ett litet oskyldigt sällskapsspel, men som ändå för kanslisten Thomér var likasom litet halsbrytande. Han satte sig derföre till bordet med full föresats att spela ytterst varsamt, ja att nu riktigt lägga ut sin force uti att kalkylera.

194 Men lyckan i alla sina skepnader, embetslyckan, penningelyckan, fruntimmerslyckan, spel-lyckan, – alltid är lyckan dock en qvinna. Sedan hon länge smålett mot Thomér vid preferansbordet, vände hon honom plötsligt ryggen, för att slösa sin gunst på andra dödlige. Thomér måtte kalkylera aldrig så riktigt, han måtte aldrig så försigtigt säga ut sina spel, så gjorde han likväl bet på bet. Det var som förtrolladt, det öfversteg allt menskligt begrepp. Thomér förlorade enormt – enormt för honom, men en bagatell för medspelarne – och likväl kom han hvarje afton tillbaka med nya summor, för att hvarje midnatt återvända med Toricellis vacuum i både börs och plånbok.

195 Ändtligen kunde detta tomrum icke mera fyllas. Vissa tomheter hade äfven uppstått i den folktoma våningen hos von Borst. Thomérs gentila förmaksmöbel var försvunnen, silfret sågs icke till, fruns Wienerflygel var uthyrd. Händelsevis kom husägaren von Borst att upptäcka en del af dessa tomheter, och knappt hade den 1 Oktober infallit, innan han, lik en romersk bravo, trädde Thomér i vägen med ett »pengar eller lifvet!» hvilket, öfversatt på hans språk, betydde: »hyran, herre eller lagsöker jag er!» – Han visste rätt väl afpassa sin tid, den fiffige von Borst. Den sköna salongsmöbeln blef hans säkra rof för mindre än halfva inköpspriset. Andra vänner och björnar togo svärjande resten, och få dagar derefter satt kanslisten Thomér för andra gången i den fordna studentkammaren, men denna gång utan att kunna säga, »jag har låtit öfvertala mig att hyra min våning åt öfverste den och den». Det var en liten bankrutt i största tysthet. Ty de stora björnarna, allmänna fonderna, hade ännu icke rört sig; de väntade tåligt på förfallotiden och borgesmännen.

196 Emellertid lefde Therese i en lycklig okunnighet i Mörskom. Ett litet förhinder gjorde att hennes resa till hufvudstaden måste uppskjutas till vinterföret. Familjen hade nemligen ökats med en liten Thomér.

197 Gentil och väl kammad som alltid, gick Thomér att uppvakta sina höga gynnare. Några togo ej emot. De öfriga hade intet hugneligt att säga. »Min kära Thomér»konsekvensändrat/normaliserat, sade Hägerflycht, »konsekvensändrat/normaliserathvad f–n kom åt er att ni begynte lefva på det sättet? Ni förde ju stat som en prins, och nu ser ni följderna. Hvad tjensten beträffar, få vi se till. Apropos huru mår er hustru, en liten söt hustru ni har, och spelar som en madame Dulcken. Jaså, hon är i Mörskom, säger ni, framför min kompliment när ni skrifver, adjö, adjö, min kära Thomér!»

198 »Jag kan ingenting göra för er, min vän»konsekvensändrat/normaliserat, sade Flanell. »konsekvensändrat/normaliseratEr befordran skulle ej ha dröjt länge, men – man säger att ni ruinerat er på spel, min vän, det är illa, mycket illa af en ung man, uhuh! ni måste ta afsked, uhuh! uhuh! den förbannade hostan ....»konsekvensändrat/normaliserat

199 En kulen novembermorgon, efter en genomvakad natt, under hvilken han skrifvit sin afskedsansökan, gick kanslisten Thomér för första gången i sitt lif orakad och okammad ut att spatsera. Det var honom likgiltigt hvart han gick, han såg ingenting, han tänkte ingenting, han|5| ville blott svalka sitt feberheta blod och om möjligt undfly sig sjelf. Höstens dimmor omtöcknade alla föremål, men vida mörkare dimmor bredde sig öfver den unge mannens själ. Hans stora planer, hans äregiriga drömmar, de hade gått upp i rök; förafskedad,original: förafskedad smädad, ruinerad, hvad återstod honom annat än vanäran och ångern! ...konsekvensändrat/normaliserat Plötsligen stadnade han.

200 Utan att veta det, hade hans steg fört honom den välbekanta vägen åt brunnshuset och derifrån genom den löflösa parken uppåt klipporna. Nu stod han öfverst på högsta klinten med brådjupet under sina fötter ... det syntes honom vara en vink af ödet, och utan att vidare besinna sig, störtade han hufvudstupa utför branten.

201 Men ödet, denna gång förnuftigare än kanslisten Thomér, hade två alnar nedanför högsta klippranden skapat en afsats, i hvilken några enrisbuskar tarfligt närde sitt ensliga lif. På denna afsats blef Thomér liggande, döfvad af fallet, men obetydligt skadad.

202 När han återkom till sig sjelf, stod på klippan ofvanför hans hufvud en gammal man i väl igenknäppt öfverrock, bemödande sig med löjlig ovighet att finna fotfäste för en tillämnad excursion ned till afsatsen. »Fördömda pojke!»konsekvensändrat/normaliserat mumlade han, »konsekvensändrat/normaliseratjag kunde just ana det här, när han strök af som en fånig menniska vägen framåt och lät mig lunka efter som en narr.»konsekvensändrat/normaliserat

203 Thoméroriginal: Thomer reste sig upp och igenkände kammarrådet.

204 »Se så, kommer han nu till vettet?» ropade den gamle mannen, glad och förargad på engång. »Fy tusan, det var det dummaste han gjort i sina dar, Thomér!original: Thomer! Vill han nu vackert förfoga sig opp?»

205 Thomér balancerade obeslutsam på den smala afsatsen.

206 »Nå, huru länge skall jag vänta, hä? Går han och pallrar sig dit, så skall jag, tamme tusan, klappa honom, så gammal jag är. Frågas: är det hederligt det der? är det rätt? är det kristligt? Dör han månne om han faller i putten? Pytt ochså, han bryter armar och ben af sig, och kommer att som en usling hänga hustru och barn på halsen, i stället att, medan han är ung och i sin fulla kraft, godtgöra sina dumheter och försörja de sina. Nå säg ut, vill han vara menniska eller vill han vara ett nöt! Vill han ta i käppen och komma opp?»

207 Det hederliga kammarrådet, som skrikit sig alldeles hes, sträckte nu ned sin stadiga käpp. Mekaniskt fattade Thomér i den och klängde sig upp. Förvirrad och full af blygsel, hade han icke ett ord till svar på den barske gubbens förebråelser. Men denne fortfor i samma ton, medan de båda åtföljdes utför klippvägen framåt brunnshuset och staden: »Jag sade ju Thomér det här förut, sade jag icke, hä? Sålänge högfärdsdjefvulen hade makt öfver honom, var det som att tala till väggen. Han skulle gubevars kalkylera, han skulle gå upp i verlden. Anamma sådana kalkyler och sådant uppgående! Är det med grannlåt och relationer man nuförtiden kalkylerar sig till sysslor? Äter man sig till dem? Musicerar man sig till dem? Nå nå, tro han det, så blir han lurad på konfekten. Han tycker väl att jag är ett gammalt nöt, att jag blifvit efter min tid och förstår mig inte på meriterna nuförtiden. Men det förstår jag, att hederligt är det, tamme och tusan, inte att krypa under gärdsgården, när man kan klifva öfver den, för se dugligheten, herre, den klifver öfver, och den kommer ochså öfver, om än hin och hans mor sitta på gärdsgårdstrodorna.»konsekvensändrat/normaliserat

208 Kammarrådet hämtade ett ögonblick andan.

209 »Frågas nu»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor han: »konsekvensändrat/normaliserathvartill tjenar då det högfärdiga lefvernet med granna rum och kalaser och bjäfs och allt lirum larum med söta miner och andra krumbugter? Posito att man gör kullerbytta, som visst folk, så ligger man der. Men posito att man slingrar sig fram, som Thomér kanske ock hade gjort, om inte den välsignade preferansen hade varit – han kan tacka den för det – så hvad sen? Sen går man sin halfva eller hela lifstid och kröker ryggen under en börda af skulder, tvungen att vara mjuka tjenare åt hela verlden och låta sig allting behaga, för de kära inkomsternas skull och för att inte bli sittande i sumpen. Tacka han sin eviga lycka, kära Thomér, att han slöt opp med den rörelsen sålänge han ännu inte har större skulder än att han rimligen kan betala dem med några års försvarlig hushållning, ty hade han hållit på ett par tre år till, så hade han varit en Mammons eländige träl sålänge han lefvat.»konsekvensändrat/normaliserat

210 »Herr kammarråd ... jag har lagt in om afsked.»konsekvensändrat/normaliserat

211 »Det var förnuftigt. Huru mycket är han skyldig?»

212 »Allt hvad jag äger har gått till plockskulder, och sedan återstå 1500 rubel silfver reverserade.»konsekvensändrat/normaliserat

213 »Hm, jaså, det är pengar det, men kan betalas.»konsekvensändrat/normaliserat

214 »Utan tjenst, med hustru, barn och två toma händer!»

215 »Men ändå med kapitaler. Räknar han ungdom, helsa, arbete, flit, sparsamhet, tjenstemannaduglighet och en förträfflig hustru för ingenting, då kan jag ej hjelpa honom, kära Thomér! Men tror han som jag, att detta är kapitaler nog för att betrygga en framtida utkomst, så vill jag göra honom ett förslag. Jag betalar räntorna på hans skulder, tills han blir i tillfälle att betala dem sjelf. På det sättet genera de icke tillsvidare. Emellertid ...»konsekvensändrat/normaliserat

216 »Men herr kammarråd, jag skall aldrig kunna ...»konsekvensändrat/normaliserat

217 »Stopp, herre, och låt mig tala till punkt. Emellertid kan han icke stadna här, utan bör söka en tjenst i landsorten.»konsekvensändrat/normaliserat

218 »Det vore min högsta önskan, men ...»konsekvensändrat/normaliserat

219 »Inga men! Häradsskrifvaretjensten i ** är nyss blifven ledig. Den kan väl synas något tarflig för en som ämnat bli till det minsta referendariesekreterare, men till en början söker han den, och att han får den, tror jag mig kunna lofva. Sköter sedan sin tjenst med nit och skicklighet, lefver indraget och betalar hvad betalas kan. Söker om några år en kronofogdetjenst, har en vän i mig, en ännu bättre i lilla fru Thomér och den allra bästa i vår Herre!»

220 »Herr kammarråd, ni är en ädel man!»

221 »Hvad pratar han, kära Thomér! Hans far och jag voro i vår ungdom skrifvare hos häradshöfding Wörgren. Jag hade blifvit upptagen så godt som från landsvägen och hade icke så mycket som en anständig rock att visa mig uti vid middagsbordet. Nå hvad skulle jag göra! jag drack bara gemena hafversoppan, för att passera som sjuk och slippa gå in. Men Thomér, som sjelf icke just var någon Kresus, märkte huru det stod till. Det här går inte an, sad’ han, tag du min rock, jag kan gå in och visa mig i fracken. Och så skedde det, jag stoltiserade i hans rock och alla menniskor grinade åt Thomér, för det han ständigt gick i svart frack, men han lät sig icke märka. Begriper han nu, min gosse, hvarföre jag justsom haft ett litet faderligt öga till honom? Det är en gammal skuld, ser han, ty hans fars rock ... fick jag aldrig betala, och likväl ... den rocken kan jag aldrig förglömma.»konsekvensändrat/normaliserat

222 Alldeles mot sin vana blef nu kammarrådet ganska vek i rösten, ett par klara perlor tillrade ner öfver hans sträfva kinder och hans armar öppnade sig omedvetet. Thomér störtade i dem. »konsekvensändrat/normaliseratMin far! min andra far!»konsekvensändrat/normaliserat ropade han rörd och sjönk till gubbens hjerta.

223 Och här kunna vi tryggt säga farväl åt kanslisten Thomér. Han bor nu verkligen som häradsskrifvare uppe i ** 4 mil norrom Jyväskylä och tänker hvarken på gentila möbler, förnäma bekantskaper, eller stora souperer, utan blott på sin tjenst, sin hustru och sitt gamla kammarråd. Therese har varit den som uppehållit hans mod, ingifvit honom förtröstan till försynen och rangerat hans ekonomi, så att han årligen afbetalar vidpass 200 rubel på räntor och skuld. Hvad kammarrådet beträffar, ser man honom alla dagar kl. 2 i sin under hakan knäppta öfverrock återvända från embetsrummet, trumpen och barsk på ytan, men ädel och menniskoälskande i botten af sin själ. Isynnerhet brummar han på yngre tjenstemän, som föra stat utöfver sina vilkor. Man säger att han köpt åt Therese hennes flygel tillbaka och testamenterat sin egendom åt Thomérs barn – och det allt för den gamla rockens skull.