1 Södern räknar ljusets tider efter dygn; norden räknar dem efter månaders och årets skiften. Södern lefver för dagen och i det närvarande; norden lefver för långa minnen och långt hopp. Emedan det herrligaste här så snart försvinner, att dess största lycksalighet redan smakar afskedets sorg, har det närvarande här blott en flyktig betydelse. Hågkomsten af det som varit, längtan efter det som komma skall, det är den eviga vexlingen af nordens lif. Det är ständigt något bortåt deri, ett längtande och ett sökande efter något bättre, som ligger utom det flyende ögonblicket och kastar sin fjerran strålglans på menniskans stig, ehvad detta återsken kommer från den väg vi redan tillryggalagt, eller den väg vi ännu ha att gå.
2 Och emedan det eviga ständigt skiner in genom naturens skönhet, lik en morgonsol genom daggstänkta löf, så drages menniskoanden här i norden ständigt bortåt dit och kan aldrig så sjelfbelåten som sydlänningen hafva sitt hem på denna jorden. Alltid hviskar der en röst: kom bort, kom bort, ty detta lifvet förgår. Och icke alla förstå den rösten, men alla höra den.
3 Man säger att Finnen är ett trögt folk, som icke utan nödtvång rör sig ur fläcken; och visst är han det kroppsligen. Men andligen går der en djup längtans fläkt genom hela hans lynne. Kroppsligen är han nöjd med sin lilla stuga och sin ringa täppa, men släpp honom lös i trons eller diktens verld, så skall du märka hvars andas barn han är. Bort, bort vill han der; djupare än andra förstår han kristendomens lära att vi i denna verlden icke hafve någon varaktig stad. Hör honom när han sjunger, han den fattige, som kanhända aldrig hållit ett guldstycke i sin hand; hvilka evärdliga skatter af guld och silfver hopar han ej i fantasins verldar! Aldrig var han nöjd med det blott sinnliga i den natur som omgaf honom; ur sin mäktiga vilja skapade han länder och verldar nya i förr osedd herrlighet, och hans ständiga sträfvande bortåt förde honom till vidunderliga trollkonster, med hvilka han trodde sig kunna omstjelpa naturen och bygga bättre verldar bortom den, som närmast bredde sin hårda famn kring hans torftiga stuga.
4 Det är visst, att här går en längtans ande genom hela naturen. Nu stå vi i högsommarens rikaste prakt, när årets fulländning mognar allt rundtomkring i välsignelse och skördar, och så kommer mörkret, okändt genom sin långa frånvaro, och tätnar omkring oss i allt dunklare slöjor, när solen går ned. Ljuset är vår glädje och vår rikedom; nu skall det förgås, men just derföre är det så herrligt, emedan det förgås. Det skönaste på jorden är blott derföre så skönt, emedan det så hastigt försvinner.
5 Mörkret kommer så mildt, allsicke hemskt och förfärande, såsom i södern, der natten kommer helt plötsligt svart, när solen går under. Dagen blickar ännu länge efter sig, sedan hans strålande öga sjunkit under synkretsens rand, och när han somnar till slut, så gläds man att se den första stjernan på himmelens mörknande hvalf. Då stiger han opp öfver skogen, den guldgula augustimånen, och glimmar genom löfven och ser på oss lik ett älskande öga i nattens tystnad och säger till oss: sörj icke att dagen och ljuset förgås; äfven natten har sin skönhet, äfven mörkret har sitt ljufva behag, när det står som en ram kring dagarnas rundning och förnekar ej ljuset, blott höjer dess glans.
6 Det är poeternes skuld att månen blifvit ett åtlöje för dem som ej tycka om mycken känslosamhet. Der är intet pjunk i naturen en sådan augustiqväll, när midsommarljuset tillycker sina ögon och hösten upprullar till natten sin glänsande stjerneduk. Der är friskhet och frimodighet, men också en förunderlig ömhet i naturens tycke, så att man tycker sig skåda en moders blickar, när hon står i begrepp att säga farväl åt sina barn. Nu går jag bort, säger sommaren, men han går likväl ej, han står nästa morgon ännu qvar än herrligare än förr, för att nästa afton åter svepa sig tätare i mörkrets dok och ännu engång säga: nu går jag bort – och han går ej ändå. Men fast han ej går, och fast han står der i sin gröna konungamantel mer praktfull än någonsin, kan man likväl se uppå honom att hans tid ej mera är lång. Det är hemligheten af en augustiqväll, att det ljufva i naturen står qvar, men med foten lyftad till flykt. Redan i lifvet kan man skönja en skymt af de saliga englavingar, som vexa på de dödas skullror.
7 Du som engång var ung och kände ett älskande hjerta klappa uti ditt bröst, mins du en sådan augustimåne, när han stilla uppsteg öfver den gröna skogens bryn och gick att spegla sin gula skifva i en sakta gungande våg, vid en blommande strand, der din hydda stod? Genom hyddans fönster glimmade skenet af ett ljus, och långt borta på fjärden sågs en klart blänkande flamma från ljustrarens båt. Och du stod vid den älskades sida, i det daggiga gräset, i den svala vinden, vid den gungande sjön, och såg löfven i skogen glänsa af skenet, och såg den breda, ljusa, darrande strimman af månens skimmer i vattnet, som sqvalpade i sakta musik mot kiselstenarna på stranden ... Då förstod du naturens röster, ty de hade ett gensvar i ditt unga hjertas djup; aftonens skönhet såg uppå dig, och du blef mild i ditt sinne, och du prisade Gud.
8 Sedan glömde du detta, som mycket annat; skönheten flydde bort ur din själ, och du lärde dig le åt naturens oskuld. Lifvets äflan kom med sitt bråk, de fordna intryck ströddes i vinden, och fåglarna under himmelen åto dem upp.
9 Men ännu stundom, när augustimånen skiner genom löfven och darrar i en vaggande sjö, så komma de fordna tankarna åter helt oförmärkt, och du mins huru lycklig du fordom var, när hela naturen hade för dig ett lif och ett språk och ett hjerta och en själ i den korta sommarens försvinnande skönhet ....
Kommentar
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i ett avsnitt 9/8 1854.
Augustimånskenet.
1 Södern räknar ljusets tider efter dygn; norden räknar dem efter månaders och årets skiften. Södern lefver för dagen och i det närvarande; norden lefver för långa minnen och långt hopp. Emedan det herrligaste här så snart försvinner, att dess största lycksalighet redan smakar afskedets sorg, har det närvarande här blott en flyktig betydelse. Hågkomsten af det som varit, längtan efter det som komma skall, det är den eviga vexlingen af nordens lif. Det är ständigt något bortåt deri, ett längtande och ett sökande efter något bättre, som ligger utom det flyende ögonblicket och kastar sin fjerran strålglans på menniskans stig, ehvad detta återsken kommer från den väg vi redan tillryggalagt, eller den väg vi ännu ha att gå.
2 Och emedan det eviga ständigt skiner in genom naturens skönhet, lik en morgonsol genom daggstänkta löf, så drages menniskoanden här i norden ständigt bortåt dit och kan aldrig så sjelfbelåten som sydlänningen hafva sitt hem på denna jorden. Alltid hviskar der en röst: kom bort, kom bort, ty detta lifvet förgår. Och icke alla förstå den rösten, men alla höra den.
3 Man säger att Finnen är ett trögt folk, som icke utan nödtvång rör sig ur fläcken; och visst är han det kroppsligen. Men andligen går der en djup längtans fläkt genom hela hans lynne. Kroppsligen är han nöjd med sin lilla stuga och sin ringa täppa, men släpp honom lös i trons eller diktens verld, så skall du märka hvars andas barn han är. Bort, bort vill han der; djupare än andra förstår han kristendomens lära att vi i denna verlden icke hafve någon varaktig stad. Hör honom när han sjunger, han den fattige, som kanhända aldrig hållit ett guldstycke i sin hand; hvilka evärdliga skatter af guld och silfver hopar han ej i fantasins verldar! Aldrig var han nöjd med det blott sinnliga i den natur som omgaf honom; ur sin mäktiga vilja skapade han länder och verldar nya i förr osedd herrlighet, och hans ständiga sträfvande bortåt förde honom till vidunderliga trollkonster, med hvilka han trodde sig kunna omstjelpa naturen och bygga bättre verldar bortom den, som närmast bredde sin hårda famn kring hans torftiga stuga.
4 Det är visst, att här går en längtans ande genom hela naturen. Nu stå vi i högsommarens rikaste prakt, när årets fulländning mognar allt rundtomkring i välsignelse och skördar, och så kommer mörkret, okändt genom sin långa frånvaro, och tätnar omkring oss i allt dunklare slöjor, när solen går ned. Ljuset är vår glädje och vår rikedom; nu skall det förgås, men just derföre är det så herrligt, emedan det förgås. Det skönaste på jorden är blott derföre så skönt, emedan det så hastigt försvinner.
5 Mörkret kommer så mildt, allsicke hemskt och förfärande, såsom i södern, der natten kommer helt plötsligt svart, när solen går under. Dagen blickar ännu länge efter sig, sedan hans strålande öga sjunkit under synkretsens rand, och när han somnar till slut, så gläds man att se den första stjernan på himmelens mörknande hvalf. Då stiger han opp öfver skogen, den guldgula augustimånen, och glimmar genom löfven och ser på oss lik ett älskande öga i nattens tystnad och säger till oss: sörj icke att dagen och ljuset förgås; äfven natten har sin skönhet, äfven mörkret har sitt ljufva behag, när det står som en ram kring dagarnas rundning och förnekar ej ljuset, blott höjer dess glans.
6 Det är poeternes skuld att månen blifvit ett åtlöje för dem som ej tycka om mycken känslosamhet. Der är intet pjunk i naturen en sådan augustiqväll, när midsommarljuset tillycker sina ögon och hösten upprullar till natten sin glänsande stjerneduk. Der är friskhet och frimodighet, men också en förunderlig ömhet i naturens tycke, så att man tycker sig skåda en moders blickar, när hon står i begrepp att säga farväl åt sina barn. Nu går jag bort, säger sommaren, men han går likväl ej, han står nästa morgon ännu qvar än herrligare än förr, för att nästa afton åter svepa sig tätare i mörkrets dok och ännu engång säga: nu går jag bort – och han går ej ändå. Men fast han ej går, och fast han står der i sin gröna konungamantel mer praktfull än någonsin, kan man likväl se uppå honom att hans tid ej mera är lång. Det är hemligheten af en augustiqväll, att det ljufva i naturen står qvar, men med foten lyftad till flykt. Redan i lifvet kan man skönja en skymt af de saliga englavingar, som vexa på de dödas skullror.
7 Du som engång var ung och kände ett älskande hjerta klappa uti ditt bröst, mins du en sådan augustimåne, när han stilla uppsteg öfver den gröna skogens bryn och gick att spegla sin gula skifva i en sakta gungande våg, vid en blommande strand, der din hydda stod? Genom hyddans fönster glimmade skenet af ett ljus, och långt borta på fjärden sågs en klart blänkande flamma från ljustrarens båt. Och du stod vid den älskades sida, i det daggiga gräset, i den svala vinden, vid den gungande sjön, och såg löfven i skogen glänsa af skenet, och såg den breda, ljusa, darrande strimman af månens skimmer i vattnet, som sqvalpade i sakta musik mot kiselstenarna på stranden ... Då förstod du naturens röster, ty de hade ett gensvar i ditt unga hjertas djup; aftonens skönhet såg uppå dig, och du blef mild i ditt sinne, och du prisade Gud.
8 Sedan glömde du detta, som mycket annat; skönheten flydde bort ur din själ, och du lärde dig le åt naturens oskuld. Lifvets äflan kom med sitt bråk, de fordna intryck ströddes i vinden, och fåglarna under himmelen åto dem upp.
9 Men ännu stundom, när augustimånen skiner genom löfven och darrar i en vaggande sjö, så komma de fordna tankarna åter helt oförmärkt, och du mins huru lycklig du fordom var, när hela naturen hade för dig ett lif och ett språk och ett hjerta och en själ i den korta sommarens försvinnande skönhet ....