Avsnittet publicerades 20/11 1844:|1|

En Bal och en Dröm.

1 Mulna stunder äger lifvet nog, sorg, harm, bekymmer, vrede, migrän, tandverk och dåligt lynne. Derför är det billigt att man roar sig, med förbehåll att man ock|2|så har roligt. Sederna förändra sig, våra förfäder åto björnstek, när de ville kalasa med besked; vi uppätas af björnar när vi kalasat grundligt. Fordom dansade man för det man var glad; nu är man glad för det man dansar. Fordom galopperade endast hästarna, nu kavaljererna. Fordom dansades från morgon till afton, nu från afton till morgon. Det är mycket annorlunda.

2 Men ungdomen är sig lik, med den skilnad att man nu är gammal vid 20 år. Dittills ... åh ja!

3 En vacker dag i Juli månad hade man improviserat en brunnsbal i ... jag har förgätit namnet. Det var ofantligt roligt, ty man hade ej dansat sedan andra dag påsk. Det var i det lilla elegant dekorerade brunshuset vid strömmen, med den kinesiska bryggan, kägelbanan och de många känslofulla inskriptionerna på väggarna. Man hade improviserat balen med ett varde! på förmiddagen och öfverlemnade sedan åt ödet och brunnsmamsellen att besörja om resten.

4 Kl. 4 e. m. anlände en ålderstegen matrona med tvenne blomstrande provinsrosor till balen och fann toma väggar, hvilkas förbleknade inskrifter dechiffrerades af de unga damerna, i förbidan på hvad som komma skulle.

5 Kl. 5 ankommo några gamla ungkarlar, som slogo embargo på kägelbanan.

6 Kl. 6 introppade efterhand några ruiner från förra århundradet, åtföljda af det nittonde seklets förstfödda plantor. Derefter insväfvade yngre generationer och societén kompletterade sig.

7 Kl. 7 befanns att man var utan musik, ty den ena af virtuoserna ville ej spela, den andra trakterade basfiol och den tredje slog trumma. Imellertid dracks kaffe i det gröna och damernas klädningsfållar buro spår af de himmelska daggperlornas tårar i gräset. Många budkaflar gingo.

8 Kl. 8 beslöt man att dansa efter basfiol och trumma. Men till all lycka ägde den första virtuosen ett känslofullt hjerta och infann sig med en fiol utan qvint.

9 Kl. 9 var balen i sitt flor. Man dansade polonaise, française, svensk quadrill, potpourri, vals, galoppad och polka. Musiken till de sistnämnda var en fri fantasi af trumslagaren. Om valsen är att märka, att huset lutade i ena hörnet, så att det uppför backe gick temligen trögt, men nedför backe med den utmärkta liflighet, att de flesta paren besökte väggen nere i hörnet. Det var emellertid muntert.

10 Kl. 10 kringbjöds bischoff och strutar och herrarna stillade sina bekymmer i bouffeten.

11 Kl. 11 började det skymma starkt och man hade inga ljus. Kort derefter banade sig en pojke väg mellan de eleganta raderna, klef upp på åsen midt öfver quadrillen och hängde der som ett Damokles-svärd öfver de dansandes hufvuden. Derpå räcktes honom en trädkrona och det vardt ljus. Och alla voro glada.

12 Kl. 12 kringbjöds thé, herrarna uppstämde »nej jag vill ej bli kär!» och derefter slöts balen.

13 Men om balen i flera afseenden var mindre lyckad, funnos der likväl några lyckliga med små anspråk och stora gömda förråd af ungdomsglädje, hulda barn af en landtligoriginal: landtllg natur, hvilka en fiol utan quint och en fantiserande trumma kunde glädja mer än Hr Löwes straussiska kapell i all dess herrlighet. Wilhelma var en bland dem.

14 O hvad hon haft roligt i qväll, och hvad hon dansat! Mest ändå med den resande löjtnanten från Stockholm, den vackra smärta gentlemannen med den glänsande uniformen, den bugtiga näsan,original: näsan de pomaderade mustacherna och det korpsvarta håret. Han var ett phenomen, den der löjtnanten, i synnerhet här; det var han som infört polkan och hvisslat musiken för virtuoserna; hans minsta förtjenst var den, att han valsade magnifikt. Det var en sällhet att sväfva med honom genom raderna, och alldrig besökte han väggen i det fatala lutande hörnet, liksom de andra. Väl förstod man derföre de andra herrarnas afund och hvarföre de förtalade honom och kallade honom en jude. De skulle nog sjelfva önskat sig hans grekiska näsa, hans korplockar och hans gentila vals.

15 När Wilhelma kom hem, var hon alldeles för vaken för att sofva. Hon afklädde sig derföre sin ljusbottniga musselinsklädning, kastade sin rutiga ylleshawl öfver axlarna och satte sig i det öppna fönstret mot trädgården. Nattens lätta skymning var så angenäm, de nyss utslagna rosorna i häcken under fönstret spredo ljufliga dofter och på afstånd hördes den stora forsen sakta brusa. Wilhelmas tankar flögo kring vida verlden och satte sig stundom att hvila på törnrosorna. Vågornas brus och häckens dofter sjöngo hennes blåa ögon till sömns, hennes runda kind föll ned mot ringarna på handen och en nattfjäril satte sig fladdrande på hennes mörka hår.

16 Det syntes henne, som var hon ännu i balsalongen och valsade med den gentila Stockholmaren, icke ett eller två slag, utan otaliga. Hon var så lycklig, hon märkte ej huru tiden led, och när de båda valsat mycket länge, stadnade hon framför en stor spegel och ville fästa en marongnål i sina lösta lockar. Då såg hon med förskräckelse att hon blifvit gammal, vissnad och grå som sin egen mormor, och märkte att hon var ensam i salongen. Full af häpnad skyndade hon hem till sin mor och frågade hvad detta betydde. »Mitt barn»konsekvensändrat/normaliserat, sade modren suckande, »konsekvensändrat/normaliseratdu har valsat med den eviga juden och det betyder att du blifvit gammal i din själ.»

17 »Jerusalems skomakare?» sade Wilhelma på engång ond och rädd.

18 »Det är en saga»konsekvensändrat/normaliserat, sade modren. »konsekvensändrat/normaliseratVackra flickor äro vackra endast så länge de äro hvita och oskyldiga i sin själ. Men när fåfängan fått makt öfver dem, så att de flyga med fjärillynne efter allt som glittrar, då kommer den eviga juden och bjuder upp dem till vals och valsar bort fägringen från deras själs anlete, så att de se förvissnade ut i sanningens spegel. Huru gammal tror du dig vara, mitt barn?»

19 Wilhelma sade: »aderton år och fyra månader.»

20 Hennes mor sade: »du kan väl tycka så, efter menniskosätt att tala. Men rätteligen är du åtta och åttatio.»

21 »Hu!» sade Wilhelma. »konsekvensändrat/normaliseratKan jag då aldrig bli ung igen?»

22 »Aldrig!» sade modren och suckade djupt.

23 Det gjorde Wilhelma ondt i hjertat. Hon badade i alla källor, dagar och nätter drack hon blomsterdoft och begagnade alla upptänkeliga skönhetsvatten. Men lika gammal och grå förblef hon likväl, hennes jemnåriga kallade henne tant, hon satt öfvergifven på balerna och öfvergifven hela sitt lif, utan fästman och utan myrtenkrona. Det syntes henne så ohyggligt, att hon tusen gånger hellre ville dö. Och efter hon var så gammal, så uppfylldes hennes önskan och hon dog. Men följande vår växte en blå blomma på hennes graf och Wilhelma tyckte|3| sig vara den blomman. Och hon såg en engel nedstiga från morgonskyn och gjuta öfver henne skinande vatten ur silfverskålar, i det han sade: »jag döper dig Wilhelma till ett nytt lif ...»konsekvensändrat/normaliserat

24 Då vaknade Wilhelma deraf att det ljumma nattmolnet kastade regndroppar öfver hennes hufvud. Häpen stod hon upp och hennes första tanke var: jag har valsat med den eviga juden och är åttatioåtta år!

25 Men när allt var sig likt omkring henne i den lilla trefliga kammaren, fattade hon mod och speglade sig i sin egen vackra mahogenyspegel för att se om hon verkligen var gammal, vissnad och gråhårig, som hon drömt. Men lika ung och älskvärd var hon än, kinderna lika fina, ögonen lika klara, lockarna lika dunkelbruna, som förr. Och morgonsolen, som i detsama steg öfver topparna i parken såg henne knäppa sina hvita mjuka händer till tacksam bön.