Påsktrollen nuförtiden.

1 Detta är skrifvet på en skärthorsdag och tryckt på en påsklördag; således måste det vara sannt.

2 Den gamla goda tiden, när man ännu brukade samlas på taket af ett tre gånger flyttadt hus, för att se påsktrollen fara och komma, ridande på deras ryktbara qvastar och väl bestrukna med den underbara smörjelsen, hvarigenom de frikallades ifrån tyngdlagarna; den tiden är icke mer. Sällan smyger numera en gosse i skogsbygderna om påsknatten till den enstaka qvarnen vid forsen, för att, gömd bakom mjölsäckarna, betrakta den märkvärdiga ullmarknaden, der fanen väger hexornas stulna ull och finner vigten för knapp och bultar dem med bessmanet i nacken, sägande: dubbadera! dubbadera! Sällan vakna numera de kära barnen en natt ur sin söta sömn och finna sig till sin häpnad förflyttade midt i en soirée dansantespråk: franska eller thé och soupér i det famösa palatset Blåkulla, der de läckra pastejerna förvandlas i ostmaskar och den praktfulla guldservisen uti vissnade löf. Ja, det är visserligen numera en sällsynthet, att enfaldiga gamla gummor flyta på vattnet och brännas å bål till mängdens uppbyggelse, för det att de förhexat grannens ladugård och klippt hans får och för det att de bära två röda linier i kors uppå endera skullran.

3 Men det som icke sker på ett sätt, det sker på ett annat. Arfsynderna gå beständigt igen genom tiderna, ehuru i olika skepnader.

4 Skillnaden är, att det hemlighetsfulla, dystra och trollska, som vidlådde det fordna trolldomsväsendet, numera blifvit förvandladt till någonting flackt, öppet och allmänneligen begripligt, hvilket man utan försyn bedrifver och omtalar, icke märkande att förtrollningen hänger vid och förvillar massorna likasom förr.

5 Det är afgjordt att äfven vår tid har sina påsktroll, fastän man af artighet gifver dem andra namn. Ångan besparar dem att rida på qvastar, och deras lätta crinoliner äro i stånd att upphöja dem öfver tyngdlagarna. De brännas icke mera, de bränna sjelfva bränvin. Än mer: de steka sjelfva en liten oskyldig böna vid sakta eld, mala den till ett infernaliskt svart pulver och utdraga dess must i en mystisk inrättning af koppar, åt hvilken, såsom åt feniciernes kopparoxe, dagliga offer hembäras. De insvepa sig, som Belials vana är, i moln utaf rök, och kalla det utaf hexorna lånade brännämnet tobak. De äro i stånd att församla sig kring en brinnande afgrund som kallas brylå. De forska med djupsinnig ifver i en bok med 52 blad, hvari ödets mysterier äro upptecknade i två röda och två svarta färger. Ja, de äro i stånd att innästla sig i de allra nyttigaste inrättningar och gifva dem en hemlighetsfull demonisk anstrykning.

6 Exempelvis:

7 Vill du se ullmarknaden i qvarnen, så besök de stora bomullsspinnerierna, der demonerna, viljelösa, men kraftiga, arbeta i skepnad af ånga och jern för att beskatta verlden och ropa beständigt: mera! mera! Stumma och häpna, vandra menniskorna, sjelfva machiner, i detta döfvande larm, och qvarnen malar och malar, och ullsäckarna ökas och slukas, och fabrikanten står som ett öde bakom dessa surrande hjul och säger ett trollord; hanen gal, qvarnen stadnar, förtrollningen är bruten, och bleka som skuggor skynda arbetarne åter hem till sitt.

8 Vill du se Blåkulla, så köp dig biljett till en af de stora theatrarna, en opera t. ex., der hin onde nu är på högsta modet och der allt är en herrlighet af glitter och sken. Hanen gal, glittret försvinner bakom den fällda ridån och förvandlas bakom kulisserna till vissnade kinder, utslitna och uttråkade hvardagsmenniskor, som intrigera mot hvarandra om roler och löner. Eller förskaffa dig inträdeskort till salongerna i ett stort rike i södern, der guldsmidde herrar och sidenfrasande damer buga sig ända till stoftet för potentaten med den rynkade pannan och allt är glans, storhet, lycksalighet. Då gal hanen, en bomb kreverar på gatan, dynastierna skakas i sina grundvalar, och blek och darrande skingras den förtjusande skaran åt alla väderstreck. Eller gå en dag mellan 1 och 2 på den stora börsen i Hamburg och betrakta penningefurstarne och penningedrängarne, som der fira sin gudstjenst och tillbedja Moloch. Deras kredit synes så bergfast, deras millioner så fullvigtiga; då uppstiger midtibland dem ett spöke, som af ödet erhållit fullmakt att förvandla guld till papper, och stirrar på dem med sina toma ihåliga ögonkast. Hanen gal, furstar och drängar fly, spöket sätter sig på Molochs kullstörtade thron, Blåkullas prakt är öde, spöket klifver upp till den gyllene inskriften öfver dess port och ristar hånleende fyra bokstäfver dertill: bank – bankrutt!

9 Och när de små barnen sofva på sin oskyldiga bädd, kommer der stundom en hexa äfven till dem och hviskar dem i örat allehanda flärd, som tidigt flugit förbi deras öron, medan de lekte stora på barnbalerna. Stundom tager hexan dem med sig och kastar dem bittida ut i den vida verldens frestelser, för att sedan låta dem vissnade vända tillbaka och klappa på barndomens rosenfärgade port, och då är den porten för alltid stängd. Men oftare händer likväl att barnet småler mot hexan i drömmen, och barndomens löje är en amulett, som förtager all djefvulens list. Hexan kan icke uthärda det, hon flyr, hanen gal, och den första morgonstrålen skimrar förklarad öfver den lilles blomstrande leende kind.

10 Sådana äro nutidens påsktroll, och de äro väl flera. De stiga som Macbeths hexor i vår väg genom ödemarken och ropa till oss: hell dig! hell dig! De komma i mångahanda skepnader till menniskornas bäddar i nattens tysta ro och hviska till dem Mefistofeles’ ord: erite sicut Deusspråk: latin, I skolen vara såsom Gud! Följ oss, säga de, följ oss till det rika, det mäktiga, det läckra, det lysande Blåkulla för att dyrka Belial, Occidiput, Flibbertgibbet och alla de öfrige, som Shakespeares narrar omtala! De säga till flickan: kokettera!; till ynglingen: bramarbasera!; till affärsmannen: spekulera!; till statsmannen:original: statsmannen dekretera! och till skrifvarefolket: polemisera! De utspana våra hemliga synder bättre än malmletarens slagruta, och när de funnit dem, vattna de dem bättre än trädgårdsmästarens sprutkanna vattnar piplök och pepparrot, af hvilka man sedan får tårar i ögonen.

11 Men hvem vågar kalla dem troll! För att se dem, behöfver man icke mera klifva på ensliga tak och gömma sig bakom mjölsäckar, ej heller invänta påskaftonen; och likväl skall man säga till oss att spökenas tid är förbi och att allt detta är en skärthorsdagssaga.