Toriseva.

1 Turri eller Turrisas är en af de dunklaste vålnader, som framskymta ur den finska hedendomens natt. Så gammal är denna gudahamn, att han står bortom både sagor och sånger och sällan, om någonsin, framträder i dem som handlande person. Men hans namn står qvar från den gråa fornverlden, inristadt i orters benämningar och språkets uttryck säkrare än i marmor och granit; Finnarne känna honom, Esterne minnas honom, sjelfva Lapparne anse honom för sin. Allt flera och mäktigare röster höjas|3| för den åsigt, att den finska mythens Turri ej är någon annan an Thor, Skandinaviens dundergud, en förmodan, till hvilken man kommit genom namnets likhet, men som vunnit säkrare stöd i jemförande betraktelser af mytherna sjelfva. Och det märkvärdiga, det oväntade uppdagas härvid, att det icke är Finnarne, som lånat Skandinavernes gud, utan tvärtom Skandinaverne, som lånat Finnarnes, så att, om detta bekräftar sig, som man har all anledning att tro, så har Thor varit dyrkad af Skandinaviens urfolk och sedermera blifvit vid Göthers och Svears inflyttning af dem adopterad till Odins vederlike, för att dymedelst sammansmälta de båda folkstammarna ej blott på jorden, utan ock i himmelen. Och kan detta bevisas, så återstår det visserligen ännu att låta Finnarne tvista med de urgamle Celterne om äganderätten till Thor, men dervid skola vi nu ej uppehålla oss.

2 Vi skola blott säga hvarföre vi så halsöfverhufvud inkommit på mythologins område. Anledningen dertill är en liten märkvärdig sjö i Wirdois kapell af Ruovesi socken, benämnd Toriseva, kanske rättare Turriseva, ty vi ha aldrig sett det namnet skrifvet. Hvad som emellertid synes påtagligt, är att namnet står i någon gemenskap med den gamle Turri; hela Finland, likasom en stor del af Estland, öfverflödar af namn med liknande ljud och härledning, och det är omöjligt att deri kan ligga blott en slump. Vi skola ej söka att förklara hvad Toriseva betyder; det må lärdare philologer åtaga sig. Vi skola endast icke blunda för det fjät, som den väldige hednaguden äfven här med sin fot intryckt i hälleberget, och vi skola visa, att detta fotspår icke är ovärdigt att tillhöra en gud.

3 Läsaren torde påminna sig af den lilla skizz vi kallade »Toholampi», och till hvilken denna är ämnad att utgöra ett motstycke, att en vidlyftig mo utbreder sina ödemarker genom östra delarna af det sköna Satakunda. Ju oftare man passerar denna naturliga råskillnad, – hvars längd från norr till söder sällan öfverstiger 3, men hvars bredd från öster till vester med det mellanliggande Näsijärvi säkert upptar 10 à 12 mil; desto mera i ögonen fallande blir det olika tycket hos folk och natur söderom mon och norrom den. I söder svartgröna skogar och mörkblåa sjöar, sotiga mörka stugor och ett folk från sextonhundratalet; i norr ljusgröna skogar, ljusblåa sjöar, rymliga ljusa stugor och ett folk af nutiden. Vi säga icke att det antika och mörka tycket finnes uteslutande i söder, ej heller att det nyare och ljusa finnes uteslutande i norr; de kunna fläcktals visa sig tvärtom, men det hindrar icke att ju allmänna karakteren är den som sades.

4 Deri likna hvarandra nejderna söder och norrom mon, att båda äro utomordentligt rika på stora herrliga sjöar, förenade med smala sund och koketterande med de täckaste holmar. Ofta ser man der färdas långväga båtar nedåt det idoga Tammerfors, och hvilket lif skall icke röra sig inom dessa landets blåa pulsådror, när engång jernvägar och genomstungna näs göra dessa nejder lika med kuster af hafvet! Två gånger far man här på vackra broar öfver kristallklara sund; ena gången i Ruovesi, der gränspålen står mellan Tavastehus och Åbo län; andra gången i Wirdois, der ett dylikt råmärke skiljer det sistnämnda från Wasa län. Der händer väl stundom att hemresande österbottniske studenter aftaga mössan i förbifarten, – en munter helsning åt hemlandet, ehuru det egentliga Österbotten vidtager först några mil längre i norr.

5 När man under färden norrut passerat den lilla hårda mon kring Mustajärvi med dess förträffliga hästar och det täcka Visuvesi med sina sjövyer, sina leende stränder och sitt rika gästgifveri af samma namn, det första förebudet af österbottnisk lyx i bygnader och husgeråd, kommer den resande in på ett sexfjerndels håll, som med få afbrott fortlöper på slingrande vägar genom de ståtligaste än gamla, än unga löfskogar. Vid dess slut, och sedan man passerat det för sin fattigdom på hästar bekanta Kanganpää, stadnar ögat med kärlek och beundran vid den stora blåa och glänsande fjärden af Toivesi, som, utan att vara en sjö af första ordningen, likväl erbjuder en af de mest imponerande vattenytor i det medlersta Finland. Men innan man kommer så långt, stadnar man gerna vid en naturföreteelse af helt annat slag.

6 För nio eller tio år sedan bygdes en del af vägen mellan Visuvesi och Kanganpää gästgifverier ny, och denna nya väg hade det dubbla företrädet framför den äldre, att vara både kortare och jemnare. Man kom då att passera en förr nästan okänd nejd, der man till höger ser en hög tvärbrant klippvägg af nästan stålgrå glans och vidpass två versts längd bortskymma för vandrarens blickar den ödsliga skogen. Och nedanför denna mäktiga klippvägg slingrar sig ett litet vattendrag knappt fyra eller fem famnar bredt, men lika långt som klippväggen, och längre, om man räknar ett alldeles dylikt vatten, som med afbrott af ett smalt näs deremellan sträcker sig vidare norrut. Man vet icke om man framför sig har en å, ett sund eller en sjö, men en sjö är det likväl. Denna smala mystiska mörka åder vid klippans stolta sida är Toriseva.

7 Men är Toriseva en sjö, så får man tillstå, att den föga liknar andra sjöar. Så svart är detta vatten, att sjelfva himlens skyar förgäfves spilla sina rosor i dess glatta spegel; så stilla, tungt och dödt, att ingen fläkt, förirrad öfver klippans höga mur och skogens stängsel, nånsin rör den mörka ytans lugn. Att vandra sakta der en timmas väg vid sidan utaf denna svarta sjö, har sitt behag; blott klippan sänkes då och då och höjer sig igen; blott skogen glesnar här och der, men tätnar åter strax; men sjön är oföränderlig, densamma städse, lika smal och gömd och mörk och död; man tror sig skåda Styx och letar i lodräta muren efter nedgången till Orkus.

8 Många resande ila förbi den stilla sjön, hvars enslighet nu dagligen ohelgas af den nya vägens larm. Af alla dessa stadnar någon då och då; väl sällan händer att någon gör sig omak att stiga ned och från stranden betrakta Toriseva. Den som det gör, han vänder vanligen tillbaka med våta fötter, ty stranden är sank. Behöfs det väl mer att förstöra intrycket af en vacker sjö!

9 Vi känna likväl en resande, som vid anblicken af Toriseva alldeles förglömde att byta torra strumpor. Vi skola nu låta hans ord träda i stället för våra.

10 Jag hade, säger han, passerat sjön både vinter och sommar, ty vintervägen gick fordom öfver den glatta isen likasom utmed en å; men ständigt hade jag en sak emot Toriseva. Det var dess fullkomliga brist på lif. Den skönaste natur blir enformig och betydelselös, om man icke ser ett lefvande väsen röra sig der; de utmärktaste landskapsmålare försmå icke att på sina taflor ställa en fågel, en hund, en häst, en betande ko eller en grupp af menniskor. Hvarföre? Emedan det omedvetna lifvet i naturen icke är nog för en menskoblick; emedan man vill se ett spår af den frigjorda anden, som rör sig deri. Naturmålningar i poesi och prosa kunna vara af stor skönhet; men bildar sig ej i dem en kärna af frigjordt lif, så lemna de i själen blott tomhet qvar. Det är då en stor uppoffring af en landskapsmålare, att bringa på duken t. ex. en grupp af barn. En sådan grupp må vara hur obetydlig som helst, så blir den alltid hufvudsak, och den kolossala naturen kring det lilla barnet blir till slut blott en ram, bestämd att höja sin herskares storhet.

11 Toriseva hade, som sades, detta fel. Aldrig såg man dess yta ringlas af en sprittande fisk, aldrig dess höga klippvägg genljuda af sångfågelns driller. Vägens larm, som uppstod med ens vid dess sida, var något bredvid, något som ej hörde till saken och som man önskade bort. Var engång naturen sådan, så hade den bordt förblifva det. Toriseva hade då i österländernas bildspråk kunnat kallas Dödens Sjö, men i hvilken ingen lifvets Jordan rinner. Jag påminner mig en saga om den fattige fiskaren, som fångade i sin not en kruka, förseglad med konung Salomos insegel. När detta bröts, steg ur krukan en frigjord ande, som visade fiskaren en dödsstillaoriginal: dödsstill sjö, hvarest han i sitt nät kunde fånga färgade fiskar. Men dessa fiskar voro förtrollade menniskor; sjön var ett helt rike, som förvandlats med konung och folk och nu för första gången blottade i dagen sina gömda under.

12 Hvem vet, tänkte jag, när jag en het sommardag fick en ökstock från Heickilä gård och med den rodde varsamt ut på den svarta ytan af Toriseva, – hvem vet hvilka skatter som gömmas i dig, du tysta sjö! Ingen känner dig, ingen nämner för verlden ditt namn, och likväl bär du namnet af en gud. Hvem vet, kanhända hvilar ännu i denna stund kung Salomos insegel också öfver dig, och när det brytes, då skola der stå andar och riken upp ur ditt djup. Men hvem bryter inseglet, hvem ...?

13 Den usla farkosten, som vid minsta rörelse hotade att kantra, framgled långsamt norrut öfver sjön. Stundom höll jag stilla, för att betrakta en sällsam formation af klippväggen; en annan gång för att längre njuta af trädens och klippornas reflex i det svarta vattnet. Man hade sagt mig att Toriseva på vissa ställen är bottenlös; jag visste väl att detta egentligen betydde endast så mycket, att man ej fått botten med långa störar. Jag hade derföre försett mig med ett litet segelgarnsnystan af omkring 30 famnars längd och i dess ena ända knutit en blybit. Med tillhjelp häraf lodade jag djupet. Åt sidan af skogen och vägen var det ganska obetydligt, stundom blott en aln; men jag kände att lodet sjönk djupt ned i en lös, gråsvart, stundom svafvelluktande gyttja, som utgjorde bottnen af sjön och vid lodets uppdragande satt qvar uppå blyet. Det vore icke godt, tänkte jag, att sjunka i denna afgrund af dy.

14 Snart märkte jag att djupet högst betydligt tilltog tätt invid klippväggen. Det varierade derunder på ett rätt nyckfullt sätt, så att när jag på ett ställe hade en famn till bottnen, hade jag några få fot derifrån sju. Jag förlorade mig i gissningar öfver detta fenomen, och jag gaf akt uppå att lodet här icke orenades af gyttja. Jag begrep att klippväggen under vattenytan än sköt utåt, än drog sig inåt, och i förra fallet hejdades lodet af stenen. Är detta ett gudafjät, sade jag till mig sjelf, så får man tillstå att den fot, som tryckt det i klippan, varit tung och hård som titaners!

15 På ett ställe reste sig klippan högre, skrofligare och mera lodrät än annorstädes vid sidan af sjön. Hela denna nejd var storartadt vild. Skarpt kantade mörka moln, som hotande stego på julihimmelen, ökade dysterheten af denna naturtafla. Nästan med en rysning närmade jag min ökstock till klippväggen och utkastade mitt lod. Det sjönk och sjönk, min hela lina löpte ut, och ingen botten kändes.

16 Är sjön då verkeligen bottenlös? sade jag till mig sjelf, i det jag vägde på fingret min svigtande tråd. Men tråden var bräcklig, den brast, och än i denna stund kan jag ej med visshet säga, om icke en villa gäckat mitt pröfvande finger vid lodningen.

17 Jag lutade mig ned och såg i vattnets dunkla spegel, svartare nu än någonsin. Himmelens åskmoln summo som stora mörka tankar i den speglade rymden. Jag följde med ögat klippans vägg; härmad af djupet, syntes den högre och mera lodrät än förr. När vattnet lindrigt sqvalpade vid kölen af ökstocken, grumlades klippans bild och likasom skilde sig åt i afsatser. Små nödvuxna tallar, hvilkas rötter med möda klängde sig fast i bergsskrefvorna, syntes i vattnet buga, brista och fördelas. Detta skuggspel roade mig.

18 Då förekom det mig, som visade sig nederst i det bottenlösa djupet det hulda ansigtet af ett ljuslockigt barn. Jag gladdes åt inbillningens vackra verk, och jag gladdes än mer, när en fin gulröd strimma af blixten spelade i molnet likasom en hastig gloria kring barnets tinningar. Hur vackert! tänkte jag. Ljungeld i djupet af dödens sjö, och längst bort i den ett leende barn!

19 Hvad jag tog för en villa var mer än så. Ofvanför mig hördes röster och skratt, och när jag såg upp, märkte jag öfverst på klipporna tvenne barn. Det var en gosse och en flicka om 9 till 11 års ålder, de hade rifvor af näfver i händerna och voro påtagligen ute för att plocka smultron eller hjortron. Det annalkande åskvädret syntes icke mycket bekymra dem. De lutade sig ned öfver den branta väggen, för att bättre se; i deras drag målade sig nyfikenhet och glädje. Wirdoisfolket är ett vackert folk af blond färg och hvit hy. Dessa barn voro intagande och blonda, äfven de; desto ljusare aftecknade sig deras gestalter mot den åskdigra himmelens dunkla fond.

20 Det var likväl ej uppå mig dessa barn med sådan undran sågo. Deras blickar riktades mot ett föremål, som skymdes för mig genom en utböjning af klippan, och när jag med några få årtag kommit denna förbi, såg jag med förvåning en annan ökstock, liknande min, och i den en man af främmande utseende. Det var en herre i lång ljus och tätt under hakan tillknäppt öfverrock – ehuru man var nära att förgås af qvalm – nedfälld skjortkrage och ljus hatt med ofantligt breda skärmar. Hans ansigte kunde jag icke se, ty han såg ständigt ned; han metade.

21 Säg mig nu att Toriseva är utan lif! Två farkoster, två roddare, två barn och ett temligt antal ännu fjerran blixtar. Hvarföre är jag icke en målare? Jag skulle här på duken hafva återgifvit en stor naturtafla.

22 Den främmande mannen drog tid efter annan sin ref ur djupet, och hvarje gång medföljde en abborre af gröfsta slag, mer svart än en ruda. Det roade barnen deruppe, och det roade säkert äfven den främmande, ty han märkte icke att tjugu till trettio sådana abborrar om en eller två markers vigt hvardera, jemte hans egen ansenliga kropp, nedtyngde den usla och lilla farkosten, så att dess rand knappt flöt en tum öfver vattenytan. Det syntes vådligt nog, ty väl låg ökstocken tätt vid klippans sida, men så lodrät och slät var denna just der, att icke det ringaste fäste kunde fås, om farkosten kantrade.

23 Barnen på klippan begynte att sjunga. Det var ingen af dessa sorglustiga visor med deras melodiösa tongångar, som man får höra i kustnejderna; det var icke heller upplandets entoniga, med runan och psalmen beslägtade melodier. Det var några strofer af en gammal polska, hvars ljud försvunnit från hela den öfriga verlden, men ännu bibehöllo sig bröllopp och gästabud uppe i Wirdois. Man kunde ej höra något enklare, friskare och mera naivt; det var som hade den stumma naturen fått lif och som hade en af dessa björkar, om hvilka man läser i Kanteletar, upphöjt sin stämma för att sjunga sin längtan och sina löjen.

24 Den främmande herrn i ökstocken syntes allsicke så road af sången som jag. Han mumlade sakta några obegripliga ord och hötte med handen åt de små sångarne, att de skulle tiga, för att ej skrämma hans fisk. Flickan syntes begripa tecknet och tystnade, men gossen ansåg sig troligen uppe i höjden säker för hvarje näpst och fortfor att sjunga desto ifrigare, ju mera harmsen den främmande knöt mot honom sin hand. Han sjöng icke mera, han skrek, och deremellan skrattade han högt och kastade än ett, än ett annat af sina bär i sjön, i barnsligt okynne. En sådan liten klippare full af öfverdåd!

25 Sjön var emellertid på det stället så djup, att fisken ej syntes skygg det ringaste. Den främmande fortfor att uppmeta abborr efter abborr ur djupet, men hans förargelse syntes icke mindre ändå. Han steg upp i farkosten, drog fram en pistol och höjde den hotande mot barnen. Det hade till följd att dessa hukade sig ned bakom klippan, men gossen fortfor i förtreten att skrika sin polska ochså der.

26 Så när hade manövern misslyckats för den främmande. Vid en ganska liten krängning fylldes farkosten till hälften af vatten och kunde blott med största möda och försigtighet länsas.

27 Jag hade ingen brådska, jag tände lugn min cigarr och beslöt att afvakta utgången af detta äfventyr. Det syntes mig omöjligt att mannen kunde längre fortfara att belasta sin usla farkost med fisk på fisk. Redan låg ökstockens rand nästan jemnhög med vattenytan, och man måste vara en ursinnig metare, för att icke märka vådan häraf. Den främmandes metspön, hans drägt, hans styfva hållning och hans oförfärade flegma, allt förenade sig att framkalla hos mig en gissning om hans person. Jag sade till mig sjelf: det är en Engelsman.

28 En händelse påskyndade katastrofen, som i alla fall var nästan oundviklig. Vare sig nu att en abborre först hade|4| slukat kroken och en grof gädda derefter abborn, eller att en af dessa åtta till tio markers rudor, hvilka man stundom fångar i djupa insjöar, hade fastnat på metarens krok, alltnog det ryckte helt lätt i refven, men när denna skulle halas in, var det, som en sjöman skulle säga, stopp. Den främmandes ögon lyste af nöje och ifver, han syntes nu begripa nödvändigheten af den yttersta försigtighet, för att bemäktiga sig sin väldiga fångst. Han drog derföre spöet in i båten, lutade sig helt varligt ned, fattade den starka refven af sjöhästtagel och begynte att hala. Förgäfves. Han hade knappt halat in ett par alnar, innan fisken gjorde ett slag, så att man såg en hvirfvel på den mörka ytan af sjön, hvarefter den ilade af med pilens hastighet; och så fast var refven, så ihärdig metaren, att ökstocken, som icke var ankrad, hastigt begynte följa med fisken i släptåg. Knappt en minut varade denna sällsama jagt, förrän ena kanten af ökstocken tyngdes ned under vattenytan, sjön slog in och fyllde nästan i ögonblicket hela farkosten, som genast kantrade med metaren och all hans fångst.

29 Nu öfvergaf jag min neutrala ståndpunkt och rodde till för att berga, som icke var lätt, ty min ökstock var lika usel som främlingens och bar icke heller flere än en. Men stranden var nära, och i nödfall kunde man simma. Den stackars metaren var påtagligen icke hemmastadd i det våta och plaskade förtvifladt med händer och fötter, i det han förgäfves sökte få fäste i den glatta klippväggen närmast intill. »Håll er fast i bakstammen!»konsekvensändrat/normaliserat ropade jag. »konsekvensändrat/normaliseratVi måste öfver åt andra sidan.»konsekvensändrat/normaliserat

30 »Do you save my fish, put up my fishspråk: engelska, berga min fisk!» skrek mannen, som glömde sig sjelf af fruktan att se sitt sköna byte förloradt. Mete är ock en passion. Jag såg mig ovilkorligt om och märkte att blott nedersta skaftet af metspö’t stod vertikalt öfver vattenytan, medan fisken sam åt bottnen. Men derpå var icke tid att tänka nu.

31 »Tag fast i min stam!»konsekvensändrat/normaliserat skrek jag med ord och tecken. »konsekvensändrat/normaliseratHär komma vi icke upp, och sjön är bottenlös.»konsekvensändrat/normaliserat

32 »Do you take my fish! Goddam, take my fish!språk: engelska» skrek Engelsmannen allt mera förbittrad, och dervid sprattlade han som en groda och fick flera gånger vatten i näsan.

33 »Är ni galen!»konsekvensändrat/normaliserat ropade jag. »konsekvensändrat/normaliseratTag i stammen och följ mig, nog hinna vi berga fisken sedan.»konsekvensändrat/normaliserat

34 Den stackars mannen hade nu uttömt sina krafter och såg sig nödsakad att kapitulera. Han sökte fatta tag i kanten af ökstocken, men förutseende att denna ofelbart skulle kantra, stötte jag honom tillbaka under upprepade anvisningar att fatta i bakstammen eller ock uti ena åran. Till all olycka förstod han icke ett ord och måtte ha ansett mitt beteende för ett slags mordförsök, ty han lemnade nu plötsligt ökstocken och sökte med ett Goddamspråk: engelska, som hade varit komiskt, om det ej tillika varit så förtvifladt ömkeligt, att ännu engång få fäste i klippmuren. Det lyckades honom ett ögonblick med naglarnas hjelp, och nu blef jag vitne till en rörande syn. Pilten deruppe, den lilla skrikhalsen, som nyss hade förargat honom med så mycken envishet och hvilken han hotat med pistolen, hade från höjden af klippan åsett hela uppträdet och trodde förmodligen, också han, att jag af lutter elakhet stötte mannen tillbaka. När jag såg upp, hade den lille fått tag uti en kullfallen smal och förtorkad ung gran och med mera hjelpsamhet än klokhet varit betänkt på ett bergningsförsök. Han hade hukat sig ned och krupit på magen tätt intill klippans rand med händer och hufvud utanföre, medan den lilla flickan skrikande af ängslan höll honom i benen. Hans ställning var också i högsta grad vådlig, ty han fasthöll med båda händerna granen och lät den hänga nedåt, synbarligen i mening att främlingen skulle fatta tag i dess rot, hvarefter den lille ville draga honom upp.

35 Naiva och barnsliga oförstånd af ett godt hjerta! Granens tyngd var redan ensam för sig mycket mer än den lilles krafter i denna obeqväma ställning förmådde bära. Hade främlingen verkligen fått tag uti roten, så hade han ögonblickligen neddragit utför branten sin räddare, af hvars finska envishet man kunnat vänta, att han hellre än att vilja släppa sitt tag hade fasthållit det och ohjelpligen störtat utföre.

36 Till all lycka stod granens längd icke i någon proportion till klippans höjd. Högt öfver Engländarens hufvud sväfvade den, utan att nå honom, och förorsakade honom blott en ny förskräckelse. I sin förvirring trodde han nu, att äfven gossen, med hvilken han nyss stått i så fiendtlig beröring, stämplade hans förderf och ville förgöra honom med att nedfälla granen uppå hans hufvud. Han släppte derföre ånyo sitt tag och kastade sig handlöst i Torisevas svarta våg. Det var kanske hans lycka, ty ett ögonblick derefter hade granens tyngd blifvit pilten för svår, den halkade ur hans hand och störtade plaskande ned uti sjön.

37 Jag har stor respekt för Engelsmän; dock syntes mig denne nog besvärlig. Han hade nu ändtligen fått tag uti den uppochnedvända ökstocken, med hvilken han kantrat, och höll sig skäligen godt uppe med tillhjelp af den. Alla mina försök att stifta fred och förbund oss emellan blefvo fruktlösa. Mannen hade nu engång fått i sitt hufvud att jag ville förderfva honom, och det var omöjligt att bringa honom på andra tankar.

38 Ogerna ville jag lemna karlen åt sitt öde, ty lemnad åt sig sjelf, hade han sannolikt gifvit Torisevas abborrar på engång en engelsk supér och en lysande hämd. När intet annat hjelpte, gurglade jag efter bästa förmåga fram ett farewell, sir!språk: engelska och låtsade ro min väg. Mannen sade icke ett ord, fortfor att ligga framstupa öfver den kantrade farkosten och väntade flegmatiskt på bättre tider.

39 Icke långt derifrån blef jag varse hans metspö, som nu flöt helt och hållet på ytan, ett bevis att fisken kommit på grundare vatten. Jag fattade varligt deri och halade spöet in; jag kände gäddorna, vår bekantskap hade blifvit intim under flera års krokfisken, och jag visste sättet att trötta ut dem. Således när fisken, följande villigt med ett stycke, skrämdes och rände med pilens hastighet bort, passade jag snabbt uppå och lät hela förrådet af ref och spö löpa ut, ja släppte det sednare och lät det fara, men tog det strax åter och började samma lek på nytt. Så fortfor en stund denna för en fiskare så retande jagt.

40 Engländaren var för passionerad fiskare, för att länge kunna motstå det förföriska intresset af hetsjagten; hans blickar följde mig oafvändt, och stundom tillropade han mig goda råd, hvilka jag ej låtsade höra. Slutligen gick han öfver till oqväden och derefter till böner, och när han i mitt tycke fått plikta nog för sin envishet, lät jag beveka mig. Jag lemnade nu fisken ett ögonblick, rodde fram till patienten och kastade åt honom ökstockens fånglina, hvilken han också grep med begärlighet. Så följde han, jemte sin ökstock, i släptåg efter till stranden af sjön åt skogssidan.

41 Ny förtret! När min farkost redan stötte emot land och främlingen var knappt en aln bakom mig, märkte han att stranden blef helt grund och ville spatsera i land. Men knappt hade han släppt sitt tag och med fötterna vidrört bottnen, innan han sjönk med den hastighet, att jag nätt och jemnt hann fatta uti hans uppräckta arm. Jag hade undersökt denna botten förut; den lösa dyn låg mer än 4 alnar djup som ett lurande försåt under den oförsigtige.

42 Med oändligt besvär fick jag främlingen opp. Men ve huru tilltygad! Hans förut bizarra, men ganska propra figur var oigenkännelig, från hufvud till fötter betäckt af den svafvelluktande svartgråa dyn, ögonen stirrande som på en galen menniska. Jag började frukta att karlen blifvit tokig.

43 Lyckligtvis var det endast en fix idé, som hade bemäktigat sig hans själ, en monomani, hvilken jag vore böjd att kalla piscomania furibundaspråk: latin. Han sade icke ett ord, han tryckte icke ens min hand till tack; han kände sig knappt i säkerhet, innan han i all sin svartgråa skrud klef in i min ökstock, sköt den från land och begaf sig ånyo ut på Toriseva, för att förfölja den förrymda gäddan.

44 Jag vill ej trötta läsaren med att beskrifva alla den främmandes manövrer. Han fullföljde med ifver och skicklighet mitt system att uttrötta gäddan, men han hade otur, stackars karl, om en stund hade refven slingrat sig kring något fäste i botten, fisken gjorde ett slag, vi sågo båda det mörka gapande hufvudet af en ofantlig gädda, men det var för sista gången, en stark svallvåg kom farkosten att gunga, refven hade brustit och fången var fri. Med sorgsna blickar betraktade Engländaren sin ref; för det förlorade stycket med fisken uppå hade han väl gerna betalat en guiné per aln.

45 Slutligen återvände han till mig och beskref med sina obegripliga gomljud hela sin olycka. Min kunskap i engelskan var klen och inskränkte sig till några sjömanstermer; hvarken svenska eller finska låg inom mannens område. Huru skulle vi begripa hvarandra? Nöden är fintlig; jag ryckte fram med ett an latine loquerisspråk: latin? och se, min man svarade genast certissimespråk: latin, hvarefter samtalet fick en flytande framgång oss emellan. Jag erfor nu att min nye vän var Sir William Thomson, esquire, godsägare i Lancasshire och för närvarande stadd på återresan från Torneå, der han betraktat midnattssolen och låtit inhugga sitt namn i Avasaksa. För öfrigt enkling med en enda vacker dotter och mycket rik samt passionerad fiskare med alla möjliga bragder, af hvilka han nu endast medförde i sin vagn ett halft dussin metspön. Passerande förbi Toriseva, hade hans vana öga genast anat dess ypperliga situation för en metare, hvarefter han återvändt till Kanganpää gästgifveri, der qvarlemnat miss Thomson med vagn, betjent och kammarjungfru samt med första ökstock han kunnat öfverkomma begifvit sig ut att fresta Torisevas svarta abborrar. Allt detta kom småningom och nästan gissningsvis i dagen; min gode Sir|3| William talade mycket hellre om gäddor och abborrar, än om sin egen person. Emellertid hade vi blifvit de bästa vänner, innan vi anträdde återfärden.

46 Det var ock hög tid att tänka derpå, ty himlen, länge hotande med allt tätare hopade åskmoln, hade nu mörknat till den grad, att ovädret icke mera kunde länge dröja. Jag kunde icke vända mina blickar från Toriseva: så höga syntes aldrig dess klippor, så glänsande svart var aldrig dess vattenspegel. Blixtarnas ljus i denna svarta spegel var hänförande skönt. Jag vände mig till Engelsmannen och upprepade min liknelse om Styx. Ita quidemspråk: latin, svarade han. »Själen som vandrade till Orkus var jag, och Charon som färjade honom öfver var ni!» – Den stackars gubben, han såg i sanning ut som hade han blifvit uppdragen ur Plutos rike!

47 Vi vandrade nu med snabba steg till gästgifvaregården. Snart uppfriskades den tryckande hettan af en våldsam vindstöt, sammanpressad af de tättskockade molnmassorna. Några stora, tunga droppar föllo, derefter mindre och tätare, slutligen ett skarpt hagel under mäktiga åskknallar och bländande blixtar. Vi hade knappt två ryska virst att gå, och likväl var jag vid vår framkomst till Kanganpää fullt ut lika våt, som min i Styx så mångfaldt doppade sidokamrat.

48 På gästgifvargården väntade oss en talrik och nyfiken folkmassa. Den gamle resande herrn med sitt främmande utseende, sitt språk som ingen förstod och sitt i folkets ögon narraktiga företag att midt på vägen stadna för att meta i Toriseva, hade församlat alla qvinnor och barn i hela byn kring hans väntande vagn. Betjenten, en angliserad Svensk, hade ansett sig på sin husbondes vägnar förolämpad af denna nyfikenhet och för att visa sin myndighet gifvit en af de närmast stående pojkarne en snärt af sin långa piske. Detta åter hade retat de kringstående – ty ju högre man kommer åt norden, desto ömtåligare är den finska bonden för stryk – och från en harmlös nyfikenhet hade den ständigt vexande folkhopen öfvergått till en fiendtlig ställning, som hotade att blifva vådlig för de resande. Vid vår ankomst var osämjan hardt nära att utbrista i öppen fejd; de kringstående hade, utan att bry sig om slagregnet, slutit en tät mur kring betjenten, som från sin höga kuskbock sökte så godt han kunde med piskan afhålla de närgångnaste, ett försök, hvari han ofelbart dukat under utan vår mellankomst. Jag agerade nu tolk. Underrättad om tvisten, lyckades jag bilägga den med goda ord, betjenten såg sig tvungen att göra en afbön, den främmande herrn kastade en full näfve silfvermynt ut ibland barnskaran, och det goda förståndet var återställdt.

49 Vid trappan stodo två barn, det var desamma som sjungit vid sjön. Jag förklarade för Sir William gossens vackra mening med den hängande granen. Han förstod mig och köpte af barnen en rifva hjortron för priset af en imperial. Gossen vände guldstycket och tackade knappt. Han hade aldrig sett guld förut, den lille pilten! Han ansåg det för en ny kopparslant, men trodde sig ändå tillräckligt betald.

50 Vi gingo nu till venster i gästrummen, en rymlig sal och en liten kammare. Miss Jenny kom oss till möte – en lång och smärt gestalt, långa mörka lockar, hvit och genomskinlig hy, vackra uttrycksfulla ögon, litet tankfull, kanhända litet romanesk, det såg åtminstone så ut, men med allt detta mycket intagande. Ute på gården hade man med förundran sett den gamle herrn i sin besynnerliga kostym af Torisevas dy, men man hade knappt dragit på munnen. Finnen har en fin delikatess i sådant, han skrattar aldrig när man rådbråkar hans språk, han förlöjligar sällan annat än den verkliga dårskapen. Men miss Jenny var ett annat lands barn; hennes första känsla var att ömt omfamna sin far, men när hon dervid fläckade ned sin resklädning af finaste musslin och betraktade gubbens hela vidunderligt tilltygade gestalt, utbrast hon i ett löje så barnsligt, så omåttligt, att det smittade sjelfva den sträfva fadren och den något blyge studenten, som följt honom in. Vi skrattade alla godt, hjertligt, utan hejd, och under detta löje blef jag presenterad för den sköna missen.

51 Hon syntes mer än den gamle förstå att jag dock hade räddat hans lif. Hon räckte mig tacksam sin hand, hon såg på mig med svärmiska vackra ögonkast ... jag var ung, också jag; det är möjligt att jag rodnade. Åskvädret gjorde resan omöjlig ännu på mer än en timme; man tillredde under tiden en middagsmåltid, jag var hela sällskapets tolk och följde min vackra miss under hennes husliga omsorger. Aldrig har en middag smakat så väl, aldrig en mera äkta rostbeef, preparerad i London och förvarad i hermetiskt slutna blecklådor, blifvit spisad på en finsk gästgifvaregård, 16 mil från närmaste stad. Jag satt der insvept i miss Jennys kappa, sålänge min rock hängde ute i stugan att torka, vi dinerade en famillespråk: franska som gamla bekanta. Slutligen bröt man dock opp; man bjöd mig en plats vid miss Jennys sida i vagnen, för att följa till Heikkilä, der jag hade min schäs, och jag antog med nöje tillbudet.

52 Sir William blef alltmera språksam, hans dotter alltmera förtrolig; hon talade fransyska charmant och jag bråkade dito syperbt. Den gamle gentlemannen föreslog mig att blifva hans tolk, och att i denna egenskap genomresa med honom hela Finland. Vilkor: fri resa, fritt vivre och 15 pund (90 rub. silfver) i månaden. S’il vous conviendra!språk: franska läspade den vackra miss Jenny med en förtjusande blick. Jag betänkte mig ... tusen djerfva planer korsade sig i mitt hufvud, föddes, blänkte och försvunno som Torisevas blixtar ... Jag hade derhemma en gammal mor som väntade mig, en annan liten miss med likaså vackra lockar och ännu vackrare ögonkast ...

53 När vi kommo till Heikkilä steg jag ur vagnen, tackade förbindligt för anbudet och förklarade att min tid ej tillät mig att mottaga det. Sir William såg trumpen ut som Lord Brougham i öfverhuset; miss Jenny gjorde en liten spotsk kastning med nacken; så när hade vi skilts åt på det sättet. Men i hast syntes den unga flickan erinra sig att jag dock räddat hennes fars lif; hennes mjellhvita hand räckte mig en dyrbar plånbok med hennes namn i emalj på permen. Jag kysste den hvita handen vördnadsfullt, återgaf de bankonoter och sedlar plånboken innehöll, förde namnet på permen till mina läppar och gömde boken vid mitt hjerta. Det var litet romaneskt, men väl afpassadt; den sköna missen vände sig bort, och jag såg en tår glimma i de svarta sidenhåren af hennes blåhvita ögonlock.

54 I sista stunden syntes äfven Sir William gripas af ett slags ädelmod. Han räckte mig med vigtig min ett af sina långa metspön och täcktes sjelf undervisa mig huru det skulle sättas samman af fyra lösa delar.

55 Jag bugade djupt och vagnen for.

56 Och hade jag icke bugat så djupt, och hade jag icke låtit vagnen fara, så hade jag kanhända i detta ögonblick varit ... en engelsk sir med sextusen punds årlig ränta och ett gods i Lancasshire.

57 Så litet förstår man vid två och tjugu år »sitt eget bästa»!konsekvensändrat/normaliserat Jag har sedan aldrig passerat vid sidan af Torisevas svartaoriginal: s arta vatten och mäktiga mur af granit, utan att tänka på Sir William, Miss Jenny, gäddan, ökstocken och det rara metspöet med alla sina fyra beståndsdelar.