Avsnittet publicerades 7/6 1845:|2|

Två Flickors Tankar.

I. Mathilde till Hanna.

1 Goda bästa vän! är du verkligen så långt borta ifrån oss nu åter, så många många tusen mil borta, om intet just mil så alnar, det är allt detsamma, du är ändå borta och jag kan ej beskrifva hvad jag saknat dig rysligt, mer än du kan tro, de några veckorna sedan du for ha varit längre än de längsta timmar i pensionen, men man får ge sig tålamodoriginal: tålanod och vara förnuftig, ty förnuftigheten är just min starka sida. Tout à vous, beau Tristan!språk: franska

2 Jag har svept in mig i min stora ylleshawl och satt mig att skrifva här vid det öppna fönstret, jag känner i luften att det blir ett långt och vigtigt bref, mitt hufvud är hvimmelkantigt af tusen concepter, men om någon understod sig att fråga hvad jag egentligen ville säga, så svarades troligen: »jag säger detsamma som moster Monstrin.» Moster Monstrin skulle nemligen hålla en stor namnsdagsgratulation och hade instruerat alla barnen, som följde henne i hälarna, att hvar i sin tur träda fram och niga och säga som hon sagt förut. Nu hände sig emellertid att gumman i häpenheten ej fick fram ett enda ord; men barnen ramlade riktigt upp sin lexa och sade: jag säger detsamma som moster Monstrin.

3 Ack du, för alla de gånger vi suttit här i den lilla gröna emman när blott ett enda ljus brann i kronan i salongen och allt omkring oss var så tyst och hemlighetsfullt, och för alla de gånger vi bortpratat nätterna efter en bal och sagt hvarandra allt, allt, också våra dummaste tankar, säg, är det intet odödligt roligt att ha någon som man rätt innerligt håller af och som håller af en tillbaka, som skrattar med en och gråter med en och pratar dumheter med en och – märk Hanna att detta är mitt första bref till dig och att du ej får läsa det med din vanliga stora förnuftighet, det är visst att Gud gifvit somliga för mycket och somliga för litet af den sorten, obegripligt att jag likväl kan hålla af en sådan professorska som du.

4 Jag bör då ändtligen berätta dig något om Helsingfors. Här är allt sig likt och ingenting besynnerligt har passerat.

5 Gardet och flottan resa dessa dagar, det är en riktig lycka i den stora torkan, ty besinna med hvilka slagregn af tårar de öfvergifna skola välsigna jorden.

6 Ils sont passés ces jours de fêtespråk: franska – balerna! Tre små passerade nyss, en hos L:s, en hos C:s och en hos W:s, icke just märkvärdiga, dessutom några kaffen, om hvilka Tant nyligen berättade särdeles apropos huru man fordom i Stockholm sade att finska kaffet var så segt att det måste afklippas med ullsaxar. Hos W:s var ändå roligt, A. var vacker der, men en viss var ändå noblare, cottillongen dansade han med Ewelina W. Der polkades mycket, polkan är likväl bra, man må säga om den hvad man behagar, jag spår att den ännu öfverlefver nästa vinter. Jag valsade rysligt och föreställ dig, så varm som ett hett stryklod, fann jag till min stora glädje en karafin iskallt vatten och fyllde mig ett glas i tanke att just rätt njuta, då en hand häftigt bortryckte glaset från mina läppar, – jag såg mig om, det var han. Förlåt, men det der får ni ej dricka nu, sade han, mycket förbunden, svarade jag, men nu är jag törstig, och ville fylla mig ett nytt glas, då borttog han aldeles icke artigt karafinen och sade: om en quart, såvida ni ej dansar – ni är en tråkig menniska, sade jag, mycket möjligt, svarade han och smålog. Den aftonen var jag svart och fick höra mycket smicker; han smickrar likväl aldrig, det vet du.

|3|

7 Har du hört all den malis man nu påhittat mot fruntimmerna? Pacius har satt musik till Berndtsons Roliga Frågor och tidningarna ha trott sig upptäcka 47 000konsekvensändrat/normaliserat öfverblifna flickor i landet. Gör man sig inga onödiga bekymmer, vi ha ännu ej räknat alla de lottlösa ungkarlar med eller utan nosgrimma, hvilka släpa sina korgar som snäckan sitt hus; jag hoppas de skola räcka till att försörja de 47 000konsekvensändrat/normaliserat.

8 Två märkvärdiga ting skall och måste du svara mig på, det ena om du tror att en viss kan smickra, det andra om vi Helsingfors flickor äro hvad en herre behagat säga om oss: för det första koketta, för det andra koketta och för det tredje koketta, härom väntar jag min vördade professorska, från dig en lång afhandling, hvilken jag sedan vill låta trycka och utdela gratis åt de behöfvande, uppriktigt sagdt, det är fasligt hvad allt nu kommer i både tidningar och kalendrar, jag vill visst ej förtala det oskyldiga postverket, men det skulle verkligen ej förvåna mig om jag endera dagen fick läsa all min lilla persilja i H:fors Tidningar.

9 Bland många helsningar får jag ej glömma en rätt intim från min lilla kattunge, hvars porträtt jag här vänskapsfullt bifogar. Alltid, goda vän,

10 Din M.

11 P. S. vet du något nytt ... fruntimmers paletoter.

Avsnittet publicerades 14/6 1845:|2|

II. Hanna till Mathilde.

12 Goda Mathilde! Just nu fick jag ditt mycket kärkomna bref af ... datum glömde du, mycket kärt var det, tack goda du, äfvensom för blonderna och parasollen, men framförallt tack tusendefallt för alla de glada dar jag tillbragte hos er och för all er godhet, jag tänker derpå med både saknad och nöje.

13 Du är dig lik, goda Mathilde, alltid glad och söt, alltid öppen och öfverdådig. Underbart att jag, som är född med rynkor i pannan och nyss gjort bekantskap med tjugutalet, kan på gamla dagar förälska mig i en yrhätta, en toka, en polkafröken. Nåväl, så vill jag i dag vända professorskan utåt, och skrifva afhandlingar. Jag vill straffa dig och mig.

14 Om en viss kan smickra? Toka, det kunna alla karlar, men de bete sig dervid mycket olika. Somliga ge dig socker i grofva bitar, somliga i fint strösocker, somliga i karameller, somliga i bittermandlar. Allt det der tro sig herrarne mycket inkomna uti, men jag håller vad att vi lura dem. Det finns intet egenkärare folk, än karlarna. De borde äga en grosspråk: franska hvad vi äga en miniaturespråk: franska; högmod t. ex. Ett fruntimmer är aldrig högmodigt, aldrig egenkärt, aldrig stolt, det allt är någonting »manligt skönt»,konsekvensändrat/normaliserat men litet, litet fåfäng är hon, och det åter vilja vi hålla för vår räkning. Men om någonting är bedröfligt som tidstecken, så är det, att de stora passionerna hos karlarna utplattas till små otäcka svagheter, utan att de små passionerna hos oss derföre bli en grand större. Någon har anmärkt, att medan hälften af sjelfmord i Sverige fordom begingos af olycklig kärlek, inträffar numera knappt en tiondedel af den anledningen. Hvad gör väl nuförtiden en förtviflad älskare? Han skrifver några ohyggligt ömma verser i tidningarna och tycker sig dermed ha prackat sina qval på andras nacke. Det är otäckt.

15 Aldrig, det är min tro, har man nånsin sett så många fåfänga, gudsnådeligaoriginal: gusnådeliga karlar, som man nu ser bland de der »som gå 18 på dussinet».konsekvensändrat/normaliserat Aldrig har man nånsin sett så mycken faddhet och så liten verklig noblesse. Deruti håller jag med våra dyra mammor och tanter af l’ancien regime, att man för trettio eller femtio år sedan fann hos karlarna vida mera mod, vett, qvickhet och rent ut sagdt manlighet, än nu hos våra sliskiga ungherrar, – mindre lärdom, det är väl möjligt, men mera savoir vivrespråk: franska, än nu.

16 Ofta ha vi skrattat, du och jag, åt dessa puderhjeltar i peruker och stångpiskor, silkesstrumpor och skor med stora spännen, dem man nu blott ser på maskrader och theatertiljor; men hvad tror du, månne våra cigarrökande, bredskörtade, trubbnosiga och likväl så dödligt i sig sjelfva förälskade ungherrar kunna mäta sig med puderhjeltarna i gentillesse, vett och lefnadston? Tänk, ma chèrespråk: franska, att jag tviflar. Såg du nånsin »nordens Alcibiades»,konsekvensändrat/normaliserat Gustaf Mau|3|ritz Armfelts porträtt i universitetets rektors-cancelli? Ah, det är ett intressant ansigte! Hvilken fin eld i blicken, hvilken ledighet, der han stöder sig legert mot armbågen, och i hela gestalten hvilket behag! Man tycker sig i honom se ett helt tidehvarf, lättsinnigt men graciöst, fritänkande men vettigt och quickt. Och just derföre ser man äfven, att den uniform, porträttet bär, tillhör en annan och styfvare tid, det är den tid, i hvilken våra Alcibiader lefva, röras och hafva sin varelse. Kanske, goda du, när vi bli gamla fruar båda, tala vi för den tidens flickor om »de hyggliga ungkarlarna i vår ungdom»;konsekvensändrat/normaliserat man vet aldrig på hvilka dårskaper man faller; men huru den skulle se ut, den generation af ungherrar, i bredd med hvilken vi kunde berömma det nuvarande trubbiga slägtet, det har jag ej mod att gissa. Gerna vill jag tro, att det blir bättre, att polkan bevisar huru man tröttnat vid det oändligt erbarmliga släpandet i dans, och att man åter skall lära sig göra skilnad mellan en conversation och en middagslur.

17 Adjö, goda du, för i dag, jag ser prostinnan åka in genom vår grind, i morgon fortsättning från din professorska.

Avsnittet publicerades 18/6 1845:|2|

III. Hanna till Mathilde.

18 God morgon! klockan är 6, så bittida röra vi oss, vi enfaldiga landsflickor. Om du visste hvad morgonsvalkan är ljuf, när vikarna glimma och skogarna dofta och lärkorna sjunga i skyn! Än en timma vill jag inandas den, medan jag skrifver till dig, sedan vill jag gå att – taga en lektion i polka? – nej ställa upp en väf.

19 Hvar voro vi i går? På kapitlet om herrarnas fåfänga.

20 Jag har sagt att de äro fåfänga, och jag tar ej mina ord tillbaka. Jag har sagt att de äro trubbiga, trädaktiga, utan ton, takt, quickhet och vett, och jag står vid hvad jag har sagt. I allmänhet har jag sagt om dem att de äro fulla med små svagheter i stället för stora kardinal-synder, att hela det nuvarande slägtet ungkarlar är utpregladt i skiljemynt, äkta och veritabla kopparkopeker, som ta stort rum i börsarna, men af hvilka man måste lägga tillsamman en ansenlig hop för att kunna köpa helst så mycket som ett ... kålhufvud.

21 Och eftersom de nu sjelfva äro så finurligt små, så anse de oss flickor vara ännu mindre och bära sig åt som »tretums jettar bland tvåtums pygmeer».konsekvensändrat/normaliserat För att begripa något ädelt och stort, måste man sjelf vara ädel och stor, åtminstone i den punkt det för tillfället gäller; det säkraste kännemärke på en liten karl är det att han behandlar quinnan med sidvördnad. Han må hata henne, hat är synd, men en stor synd –; han må behandla henne som ett barn med joller och lek; men han må ej tro sig kunna linda henne kring sitt finger med litet dumt smicker. Eller hvad tror du, Mathilde, kan du fästa dig vid en karl bara för det han är vacker eller älska honom för det han oupphörligt säger dig grofkorniga artigheter? Måste man icke alltid högakta den man verkligt älskar, och jag frågar, är det möjligt att högakta en väderhane?

22 Jag föreställer mig allt att vi flickor ändå äro litet fåfänga i botten; men så vilja vi då ha den dygden för vår räkning, och jag råder ingen karl att kokettera så att det märks. Det finns ett fint smicker, för hvilket jag ej vill garantera någon oerfaren flicka, och derom kan du tåla en liten lection, efter du ej tror att »en viss» plär smickra, då jag deremot är nästan säker derpå.

23 Det dumma smickret har åtminstone dumhetens vanliga förtjenst, att vara ärligt och rättframt. Den herrn der med dogg-ansigtet säger till flickan der med ank-fysionomin: »ni har blåa ögon och blonda lockar, ack blonda lockar och blåa ögon äro de skönaste under solen!» och den stackars lilla ankan småler i sitt hjerta, men läspar med sina läppar: »jag tycker att bruna ögon och svart hår äro mycket vackrare.» – Men stundom begagnar sig en sig såkallande fin kurtis skenbart af samma artighet och säger: »i dag är Mathilde förtjusande vacker.» Och dertill svarar Mathilde med en sigsåkallande naivité: »tycker ni? Det var roligt.»

24 Åt detta smicker skrattar du godt, hvar och en kan ju taga i det med händerna. Men föreställ dig, här kommer en Mickel Räf och säger allsintet om dina ögon, allsintet om ditt hår, han iakttager om hela din person en vördnadsfull tystnad. Men den färg du älskar, den blomma du tycker om, den författare du helst läser, den vals du är mest road af, allt detta förtjusar äfven Hr Mickel, han finner dem gudomliga, charmanta, magnifika o. s. v. Det är märkvärdigt hvad vi sympathisera, utbrister han slutligen i ett obevakadt ögonblick, och genast är hans stund slagen, stackars karl, ty du tänker: gör man sig intet till!

25 Hufvudregeln för allt fint och derföre farligt smicker är den, att smickraren först skall göra sitt omdöme respekteradt. Huru beter sig nu Hr Mickel? Han sätter sig på kritikens höga häst och gisslar obarmhertigt hela sin omgifning, ingenting är skyddadt för hans sarkasmer, musiken, eckläreringen, dansen, herrarnas fauterspråk: franska, men i synnerhet damerna, deras utseende, klädsel, skick, ton, takt, conversation, talenter, det finner alltsammans ingen nåd, allt förkastas, fördömmes, genomstinges med synål på synål, tills du med en viss häpnad börjar finna Hr Mickel ofantligt sträng. Och det var det Hr Mickel egentligen ville. Nu börjar han småningom låta pruta med sig, ej i sina omdömen öfver andra, men i omdömena öfver dig sjelf; oförmärkt visar han ett helt litet solsken, ogillar åtminstone ej din|3| klädsel o. s. v. tvärtom tyckes han fästa sig vid den och dig med ett visst välbehag, hvilket han likväl mera låter förstå, än just uttalar. Det smickrar dig; så sträng mot andra och likväl så god mot mig! tänker du.

26 Men det försåtligaste smicker vänder sig med sina synålar och sina förkastelse domar mot dig sjelf. Här uppträder Hr Mickel med hela skärpan af sin kritik mot dig sjelf, han berömmer dig aldrig, fjäskar aldrig ett steg för dig,original: dig tvärtom tadlar han ofta dina tycken och uttalar ofta åsigter, som stå i rak strid med dina. Märk att detta är manlighetens koketteri, som vill segra genom quinnans naturliga svaghet att böja sig som ett vax för det öfverlägsna. Märk äfven, att under all sin förställda skärpa –tillagt av utgivaren ty förställning är det – glömmer han aldrig att behandla dig med en viss aktning; midt under hans strängaste tadel ser du tydligt att du intresserar honom, att han tadlar dig just emedan han värderar dig – och det smickrar din bättre sida, det är farligt, tro mig. Men vill du veta om ett sådant tadel är smicker eller ej, så gif akt, om det är systematiskt, om han tadlar dig af princip, enkom för att tadla; gör han det, så tro icke den herrn, han är en stor Mickel, det är så vist som att de största skälmar alltid lunka omkring i pelsar af finaste lam-ull.

27 Adieau! Lösväskan är färdig att afgå och min väf brådskar.

28 Din H.

Avsnittet publicerades 12/11 1845:|1|

IV. Mathilde till Hanna.

29 Goda älskade vän, hvad har jag hört! Redan för två veckor sedan vid en musikafton hos B:s kommer W. till mig – du känner ju W., en skranglig figur i brun frack med pressade knappar, stor guldkedja af bronz och alltid välkammade lockar à la Titusspråk: franska – han kommer till mig och säger efter några ord om väderleken alldeles apropos: Nå Jeannette C. är ju förlofvad med en lektor i Kuopio! Hvad säger häradshöfdingen, frågar jag något häpen, Kors vet inte fröken det, hela verlden talar derom, det måtte vara osannt, svarar jag, men hvad händer, i går får jag ett bref från min egen goda Hanna, brefvet är på rosenpapper och innehåller hvad jag genast gissade af färgen, ack du är lycklig du som får den du håller af, jag vet en annan som får se glad ut ändå fast –

30 Bry dig inte om hvad jag pratar, jag är så glad öfver din glädje, goda Hanna, som vore det min egen, Jeanette kommer jag aldrig att kalla dig, ehuru du som fru kan göra anspråk på en viss vördnad när man tilltalar dig, Hanna har en så vacker klang sedan man sett Runebergs prestflicka i väfstolen, liksom jag ofta sett dig, det var någon likhet mellan er innan du blef så ofantligt förnuftig, men allsingen likhet med flickan på titelvignetten, den är då rätt en karrikatyr af boken och klädd sedan i det otäckaste mode som varit på hundra år så långt jag mins tillbaka, någon som du deremot är ganska lik, är mamsell Bremers Edla, utom att du är mycket älskvär|2|dare och långt ifrån ful, hvad tycker du om min ohrtografi, den är ju bra, jag har förkofrat mig, värre är det med skiljetecknen, komma och utropstecken och tankstreck anser jag vara det enda som behöfs, allt det öfriga är idel lärda onödigheter, isynnerhet kan jag ej tåla punkter, kanske derföre att jag pratar så utan uppehåll sjelf, men nu vill jag engång sätta punkt. på rätta stället –

31 Landtlifvet ute på vår egendom i sommar var trefligt och godt, der bodde många af våra bekanta helt nära och ett par gånger dansade vi efter piano – Till min skam måste jag tillstå att jag ej mycket brytt mig om det du rådt mig till, jag har hvarken väfvit eller bakat eller strukit eller lagat mat eller matat kycklingar eller rott eller räfsat hö, men väl har jag gått mycket, ridit – ah det är roligt! – skjutit, rökt cigarr, spelat, skrifvit noter och läst Georges Sands nyaste romaner, och deremellan ha vi tre gånger varit inne till brunnsbaler och concerter! En liten idyll har jag försökt, pappa gaf mig till present en nyss köpt vacker svart quiga med en hvit stjerna i pannan – se här hennes porträtt – och roade sig mycket åt att förra ägaren kallat den Fröken, deröfver blef min mor ond och döpte den genast till Stjerna, ett par gånger bar jag vatten åt den och gaf den salt strömming, men dermed ledsnade jag snart och fattig Stjerna fick sedan sitt salt liksom de andra af dejan. –

32 Nej jag vill vara uppriktig mot dig, jag älskar ej landet, skogarna äro dystra, sjöarna enformiga, man har ledsamt der utan sällskap, folket är ohyfladt, ruskigt som ofjällad fisk och helkokt potates, sjelf blir man fet, solbränd och sömnig, nej! då väljer jag staden, man har ofta tråkigt der, men ibland har man gudomligt roligt, man får höra militärmusik och studentsång, man får skratta och gråta på spektaklerna, kokettera på soiréerna, intrigera på maskraderna, polka på balerna, man får se nya moder, nya ansigten, löjliga figurer, välgjorda frackar, herrar med uniform och uniformer med herrar, man får höra en stor mängd dumheter och ibland något roligt, man får hämna sig på karlarna, ah! man får lefva, man får andas i staden! Och har man tråkigt och blir man ledsen och är man – svartsjuk, vet du hvad man då gör, man spinner ihop en intrig, man uppmuntrar någon suckande tok, man dresserar sig en hofnarr, man spelar en roll, man vilseleder alla menniskor, man har den stolta glädjen att ingen vet huru sorgsen man stundom är i sin själs inners – nej, nej, nej, man är icke sorgsen, man är lycklig, man ler och ser intresserad ut, jag känner hur det bör vara. Charlotte U. har brytt mig för min förra tåpighet, en söt, en fullkomlig ung fru, icke sannt, så ung och så lycklig vid sidan af sin sömniga man, också gör hon sju eröfringar i veckan, hvad jag ej med säkerhet vet, är om hon gör dem af böjelse eller för att hämnas – du skrattar, ja ja, du vet ej du hvad förräderi, hvad svartsjuka vill säga!

33 Känner du Angelo Malipieri!

34 Angelo Malipieri, Paduas tyrann, älskade aktrisen la Thisbé, Thisbé älskade riddaren Rodolfo och Rodolfo älskade Catharina, tyrannens gemål!

35 Jag känner en flicka Fröken A. som haft den oförlåtliga svagheten att älska en karl, en Hr B, denna B. älskar en annan, Mad:lle C., denna Mad:lle C. älskar en annan, Hr D. och denna Hr D. älskar en annan, Fröken A. Det vill säga mathematiskt att A förhåller sig till B som B till C och B till C som C till D och C till D som D till A, dessa termer hakade sig fast som kardborrar i mitt minne den tiden min bror läste sin Euklides högt i rummet bredvid mitt – Nåväl, i denna kedja ligger ju härftråden till en hel komedi full af intrig, koketteri, svartsjuka, trolöshet, löje, förtviflan, en hel roman af dumheter, en sammanhängande rad af befängda situationer, ah! jag ville äga en pensel för att måla dem, en penna att beskrifva dem och framför allt lynne att skratta åt allt det der! Det är »um toll zu werdenspråk: tyska»,konsekvensändrat/normaliserat himmel hvad det är roligt, isynnerhet om man spelar sjelf en roll i komedin!

36 Men det som gör allt så simpelt, så obetydligt, så odödligt platt, det är karlarnas litenhet, snaskighet, qvinlighet, det är det att hos dem finns ingen stor passion, inga stora fel, inga andra dygder och brott än de minst nobla, idel jemmerligt små betjentsynder, idel egennyttiga vinglingar utan consequens i annat än det simpla, med ett ord, ingenting som en quinna rätt kan älska, beundra, frukta, hata! Det är något oändeligt plågsamt att dagligen nödgas dagtinga med sin motvilja för allt der, att se sina drömmar bit för bit sönderplockas, förtrampas, dragas i verklighetens smuts, och derunder vara förstådd af ingen och spela en roll! Begriper du mig Hanna, nej du kan ej begripa mig, ty jag begriper mig ej sjelf sedan en viss upptäckt, sedan en viss lysande stjerna i min natt befanns vara ett stycke murket träd, – sedan, förstår du, är mycket annorlunda inom mig, utom mig, men det vet ingen, inte du engång, ty ser du, allt hvad jag nu jollrat så utan sammanhang, det är en komedi för dig, oh vi ha sällskapstheater hvar dag, dessutom ordentligt spektakel, mycket trefligt! Du skulle se Anderson ibland, jag har hört honom olika bedömas och det är möjligt att han ofta spelar sig sjelf i sina roller, men han inlägger i dem hvad jag främst fordrar af en karl, kraft, eld, högsinthet!

37 Banna mig ej för det jag, som är så ung, blifvit så anspråksfull! Skyll mina romaneska anspråk på Dudevant! Det är hon som målar i lefvande färg den ädla och förtrampade quinnan, den hersklystne och egennyttige mannen, jag har sett mig omkring sedan någon tid och jag har beundrat troheten i hennes målningar, udden af hennes sarkasmer, det högsinta i hennes barm! Ofta har jag med rysande nöje genomläst stora brottslingars lefnadshistoria, när brottet har något stort, måste man mot sin vilja beundra det – Men jag frågar dig, hvad finns det väl värdt att älska och högakta hos det slägte af gräshoppor, som gör sina språng kring oss stackars flickor, det knotter som uppfyller luften i våra salonger, de gnisslande vindflöjlar som peka åt alla väderstreck, rent ut, hos våra ungherrar, de der mycket städade, mycket conversabla, som anse sig sjelfva så förtjusande, som förälska sig sju quällar i veckan och likväl aldrig älska något annat än deras egen älskvärda person, som tala silkeslena sammetsmjuka ord till fattiga och vackra flickor, för att sedan kunna säga: den der var kär i mig! som se så underbart stadiga ut när de förunna rika flickor den äran att blifva ett bihang till deras hemgift, liksom de rika flickorna ej ägde ett hjerta äfven de, och som aldrig bevärdiga en af vårt kön med andra samtal än barnjoller, liksom förstode vi oss ej på deras stora vishet! Men frågas, hvad kunna också fruntimmer begära af män, hvilkas hela varelse är en barnskallra, ett fransyskt konfekt, der det förgyllda papperet är hufvudsaken! Hvad – jo ärlighet! Jag ville äga den|3| lorgnett, genom hvilken den vise mannen i pjesen genomskådade menniskorna, jag ville äga den blott en enda dag för att rysa – nej roa mig åt all den osanning som utbjudes under den maskerad vi kalla sällskapslif, jag ville höra en af dessa förbindliga ungherrar, hvilka hedra oss med en så svarfvad vältalighet, i sin innersta hjertas saltöken säga: »min fröken ni ser temligen bra ut, jag har lust att eröfra er, det kan ej blifva svårt för min manliga skönhet, min gentila hållning, min eleganta toilett, utan tvifvel blir ni kär i mig, i fall ni ej redan är det, mina vänner och ovänner skola säga: den f–ns NN, ingen kan motstå honom, den tokan NN är ju galen i honom! och när jag ledsnar vid er, lemnar jag er att sucka efter mig, ty på det hela taget är ni en lolla, ni är ju fattig som en kyrkrotta!» – eller ur en annan ton till en annan ungefär så: »min bästa mamsell, ni är sakram. ful, ja ni är vederstygglig, isynnerhet som ni tror er vara vacker, det kostar riktigt på mig att fjäsa för er, men hvad skall man göra, ni har pengar, ni har relationer, en uppgående man som jag behöfver det ena och det andra, jag är så illa piskad att ställa mig in hos er och edra odrägliga tanter et comp., jag har redan tröstat mina björnar med ert guld, man kommer också nuförtiden förträffligt fram på kjortelvägen, och er får jag väl tåla som bihang, hvem vet, kanske vänjer jag mig vid er, mera behöfs ej, ty det man kallar kärlek är ej annat än dumma romangriller, dessutom skall väl jag, som är er så öfverlägsen i allt, nog hålla er i spatsergången» o. s. v.

38 Och när vi arma flickor så bedragas, hvem har då mod att fördömma oss för det vi bruka förställning tillbaka, för det vi kokettera och bedraga, än af nyck och nöje, än af beräkning, än af hämd, vi som dessutom allt från barndomen lärt oss att bära mask för våra känslor, för att ej fela mot den gudomliga convenansen! Och när man så ständigt jollrar och pratar tomt sladder för oss i salongerna, hvem fördömmer oss för det vi sjelfva blifva toma och tanklösa! I salongerna får ej hjertat synas öppet, känsligt som det är, endast förståndet, lefnadsvettet – men svara mig, Hanna, hvad är en flicka utan hjerta?

39 Och det var det enda frågetecken i hela brefvet, men så förtjenar också den frågan ett svar, adieu, goda vän, förlåt mitt pladder och skrif rätt snart till din

40 M–

Avsnittet publicerades 10/12 1845:|1|

V. Hanna till Mathilde.

41 Tack, du goda lilla Mathilde, för ditt bref, din lyckönskan, ditt förtroende – för allt hvad de några raderne innehöllo, de gjorde mig sorgsen, glad, förtretad, ond – och ändå lika hastigt god igen! De voro så lika dig sjelf, nyckfulla, häftiga, lekande, bittra, – du trodde dig maskerad, och du var ändå dig sjelf i hvarje ord, med bekymmer och glädje fann jag det. Din »ohrtografi»,konsekvensändrat/normaliserat min värdaste – den gick an, men kära du, din kommatering var uppåt väggarna, den rättvisan är jag dig skyldig, efter du förde stat med dit höga förakt för punkter och frågetecken. Punkter, min bästa, äro passmar i härfvan, nyttiga dammar för ordflöden, på det ej forsen må ta öfverhand, och frågetecken – engång kriticerade den lille Voltaire, då redan krokig af ålder, en ung författare och förifrade sig öfver ett frågetecken. »Ett frågetecken»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratbegriper ni ej hvad ett frågetecken är för slag?» »Åhja»konsekvensändrat/normaliserat, svarade den andra, »konsekvensändrat/normaliseratdet är en liten krokig figur som frågar.»

42 Alltsom jag kom längre i ditt bref, tog guvernanten öfverhand hos mig, inom mig uppreste sig professorskan i all sin värdighet och jag beslöt att träta på min Mathilde. Men innan jag gör det, vill jag måla ditt porträtt i fyra skepnader, osminkade efter naturen; döm sjelf om jag fuskat i teckningen!

43 Först ritar jag med blyertspenna en flicka om 12 år, yr, häftig, nyckfull, ömsint, ytterligt finkänslig, lätt ledd med godhet, men otämjelig som en vildkatt, när stränghet brukas. Denna flicka har blåa ögon och nästan svart hår, grekisk panna och äkta nordisk trubbnäsa – allt tecken till inconsequenser! Hon pratar omåttligt, skrattar omåttligt,|2| gråter omåttligt, men skrattar ändå mycket oftare än hon gråter, och är så på det hela taget en glad flicka som har roligt.

44 Sedan ritar jag med svartkrita en flicka om 14 år, densama, men ändå en annan, hon har insjuknat i romanfebern och ser ut att ha vakat mycket om nätterna, hon är blek, mattögd och sentimental, misstrogen, missnöjd med sig sjelf och verkligheten, mycket nyckfull och, som man nu först märker, mycket bortskämd, en krukvext vatnad med eaudecologne och smäktande i solbaddet af Madame Cottins kärleksromaner. Det är synd om den stackars flickan; hvad skall det bli af henne? prinsessa kan hon ej bli, och vandrande riddare äro utdöda af jorden – tänk! om hon, den sublima, smäktande, trånande, ställdes af sin mor i köket att koka abborrar och tillreda spenat! O gräseligt!

45 Om så besynnerligt händt, det kan jag ej med visshet säga, ty nu målar jag i tusch den tredje flickan om 16 år, samma gestalt, men åter olika och, jag måste tillstå det, nu mycket älskvärdare. Den lilla trubbnäsan är till all lycka sig temligen lik, men pannan har blifvit mera hög och ren, ögonen mycket mildare och blåare. Förstås, att färgerna blott kunna anas i tuschen. Den nyckfulla flickan har i hast blifvit jemn och eftergifven, den häftiga har blifvit saktmodig, den misstrogna har blifvit mild och öppen, romanfebern är öfverstånden, den sjukliga krukvexten är omplanterad i frisk och kylig trädgårdsmylla, vattnad af serlaregnet, bestrålad af vårsolen, blomstrande i helsa och glädje. Underbart! Hvem var det stackars barnets läkare, hvem? – Det vet jag ej, men mycket mycket långt borta bakom löfven i en vacker björkdunge målar jag en som jag ej nämner, ej beskrifver, jag ritar blott de yttersta konturerna af hans kappa i aftonsolen, och på himlens blåa hvalf låter jag gyllne skyar simma och i toppen af slokbjörken låter jag en ensam fågel sjunga – sin maka kallar han i så ljufva ljufva toner att mitt hjerta stilla veknar ....

46 Och sist, min Mathilde, målar jag i lätt aquarell en flicka om 18 år. Jag skulle ej igenkänna henne, om jag ej något litet gifvit akt på menniskohjertat. Hvad gäckade känslor, hvad försvunna illusioner betyda, det vet jag väl – derföre vet jag, att min fjerde flicka är min första, min andra och min tredje. Hon har genomgått en erfarenhetsskola af sex år, och sex år mellan 12 och 18 äro förmer än tjugu år när man hunnit blifva hemmastadd i lifvet. Borta är den ständigt glada, den lekande, leende, för hvilken lifvet glimmade i skimrande regnbågsfärger – den adertonåriga har gjort en erfarenhet: hon är bedragen, hon hade drömt om »en lysande stjerna» och fann »ett stycke murket träd».konsekvensändrat/normaliserat Denna erfarenhet har förändrat hennes blick öfver verlden, det milda och ljufva i hennes väsende har vikit tillbaka: det hade varit solens skimmer i skyn och det sjönk med solen. Det häftiga och nyckfulla i hennes lynne, förvärradt af uppfostran, har åter kommit till väldet, bitterhet bor på hennes läppar, svartsjuka och sorg i hennes hjertas djup. Så skulle icke en annan flicka, mindre finkänslig, mera grund i sin väsende, hafva förändrats. Hon skulle hafva lidit en stund, gråtit en quäll, lagt sig att drömma om florsband och spetsar och morgonen derpå varit tröstad. Men inom den flicka jag målar gå djupa vågor, de lugnas ej af en sommarnatts svalka. Jag förstår henne väl och jag lofvar henne frid – engång. Blott att hon ej dömer menniskorna hårdare än hon dömer sig sjelf. Ty hon har felat, äfven hon.

47 Jag öfverlemnar åt dig, min lilla Mathilde, att bedöma mina taflors trohet. Dem du sjelf ritat – dina bittra teckningar af karlarna i edra salonger, de sakna ej sin sanning. Men du har gjort blott halfva teckningar: du har glömt att säga något om flickorna.

48 Om edra herrar, min Mathilde, äro så fnaskiga, så bortkomna från ton, takt och finare sällskapsvett, som du säger och som jag gerna tror, hvad äro då flickorna? Hvad annat än glaserade bilder af vax och porcellin, mannequiner som röra hand och fot efter alla den gudomliga konvenansens reglor, briljera med några ytliga talenter, kokettera från sitt första smålöje till sitt sista, – toma i hjertat, toma i hufvudet, toma i grunden af sitt väsende! Ty tomhet är just det rätta ordet, och jag vet knappt om jag bör kalla den ett fel, efter man ej kan begära att något skall finnas der man ej lagt något i gömma. Och likväl är det visst, att den gode Guden nedlagt också i dessa gipsbilder något innerligt ljuft och godt, men det har uppfostran med all makt bemödat sig att förflyktiga, förslöa och undansmusla, och i stället har den ej gifvit annat än en mängd lysande glitter, tusen små fördomar och svagheter – intet som kan fylla hjertat och varaktigt förädla lifvet. Och derigenom att en flickas hela uppfostran hos er ställt henne så att säga utom hennes hjerta och format henne efter beräkning, har den med detsamma förstört och tillbakaträngt det rätt quinliga hos henne – har gjort henne till egoist, hvilket en quinna får vara minst af allt. Och så har jag till slut ej mod att banna den stackars flickan för det hon blifvit hvad hon blifvit och hvad man gjort henne till, jag har redan sagt hvad.

49 Och efter jag nu kommit i fart att träta, så vill jag säga dig att två ting förstöra både ert sällskapslif och er ungdom: karlarnes jargon, fruntimmernas konvenans. På den förra har du nedskickat hagel och oväder; du skulle då ihågkommit också den andra med en skur. Konvenansen är ej annat än skuggan af en sed; en sed bör man vörda, ty den uttrycker samtidens åsigt om det rätta och vackra. Seden går fram ur en känsla af det rätta, den dikteras ytterst af det naturliga oöfverlagda medvetandet af att något bör vara så och så. Men konvenansen är resonnerad, tillkonstlad, hoplappad af tusende små modenycker och fördomar, som instänga det skickliga inom krångliga kroklinier och lära menniskorna ljuga efter system. Liksom vore ej quinnans medfödda naturliga takt, som visst ej förbjuder henne öppenhet och ärlighet, den bästa rådgifvare! Nu händer att sed och konvenans predika stridiga läror. Seden säger: du skall ej begära din nästas hustru (eller man eller älskare);konsekvensändrat/normaliserat konvenansen säger: kokettera, det gör dig omtyckt; förled, det gör dig fruktansvärd. Och åter säger konvenansen: visa ej i sällskap en tår; nämn ej Guds namn, utom på skämt. Men seden säger: alltför gerna må du låta se din sorg och glädje; för det heliga får man ej skämmas. – Döm sjelf, till hvilken man bör sätta mesta lit.

50 Ja konvenansen, min värdaste lilla polkafröken, är ändå ett lumpet ting – en leksak för stora barn. Den är en tyrann, när man fruktar den, ett vanmäktigt ord, när man småler åt den. Den följer i hamn och häl med förbildningen, den trifs ej i sällskap med enkla seder. Den tiger också alltid när hjertat talar, ty den sanna bildningen tillåter menniskan att visa sig sådan hon är. Och hvad ni ären, ni damer af salongen och kabinetterna, det|3| ären ni genom konvenansen, – Jag tycker mig se din petite mouespråk: franska.

51 Och nu punkt. Nog guvernants-moral. Nog trätgirighet. Nog elakhet. Här på landet, i sällskap med prestmamseller och länsmansfruar, blir man så urmodig som en halmhatt med stor skärm. Gör papiljotter af allt detta, eller ... tänk om alla flickor sloge sig tillsammans att omskapa salongslifvet! Ce que la femme veut, Dieu le veut.språk: franska

52 Och sedan, min lilla Mathilde, till mina beställningar hos fru Durchman, mina upphandlingar hos Hr Schiefner ..........

Avsnittet publicerades 17/12 1845:|2|

VI. Mathilde till Hanna.original: Hanna

53 Hanna, min onda Hanna, jag har fått ditt bref och jag skall skrifva så många punkter du vill ... blott jag slipper bannor och moraler. Fy elaka, hvad det missklär dig att träta, du ser då så afskyvärdt förnuftig och vigtig ut, som en examinator i studentexamen, det finns ställen i ditt bref som aldrig en flicka kan ha skrifvit, hon må då också vara tjugufyra år, jag håller vad att din fästman lektorn stått bakom din stol och dikterat allt det der krimskramset om »sed» och »konvenans» och »jargon»,konsekvensändrat/normaliserat nej, jag begår aldrig den sottisen att förlofva mig, karlarne äro odrägligare än tandverk och trånga skor – I staden är uppror, både Morgonbladet och H:fors Tidn. tala om oss flickor i en ton som man ej kan kalla den artigaste, vi ämna be Saima om revange, hon är åtminstone fruntimmer och har öfvade talorganer, – och nu, min onda Hanna, lägger du lök på herrarnas lax, du, en flicka, talar om flickor som vore du en karl, se der följden af lärda förlofningar!

54 Nu så hör, min värda lektorska, hvad en flicka säger, som känner mycket bättre än hon tänker och som lefver mycket mera än hon resonnerar. Det är sannt, vi ha våra fel, vi flickor i Helsingfors, du skall slippa att höra dem uppräknas, det är ett tråkigt kapitel. Du mins den vackra Lydia som Franzén besjunger så älskvärdt, den ömma, englarena, den fullkomliga, äfven hon hade ett stort, ett oförlåtligt fel ... hon fanns ej till! Tyvärr ha vi ej detta fel, och just derföre ha vi en hop andra. Men min onda vän, rättvisa åt alla och isynnerhet åt hvarochen!

55 Man är ej en vaxbild för det man ej gerna steker sin hy i solen eller i köksspisen, man koketterar ej för det man gerna vill behaga, man är ej tom i sitt väsende för det man ej kan philosophi och är förlofvad med en lektor i Kuopio.

56 Bland oss finns lika mycken uppriktighet som hos andra och maskera vi oss ibland förroskull, så forcerar man oss dertill, du glömmer att Helsingfors är en liten stad, omöjligt kan man utan orättvisa säga något generelt om oss alla, skära oss öfver en kam, såsom du gjort ...

57 Svara mig på en fråga: hvar är gränsen mellan en flickas naturliga lust att behaga och en flickas koketteri? Du svarar kanske, vist och philosophiskt som alltid, att gränsen bör sökas der den omedvetna driften öfvergår i medveten vilja, eller något dylikt – o ni komika blåstrumpor, hvilken vuxen flicka vet inte af sin lust att behaga? Bör hon ej det? får hon ej det? Vore jag karl – ja jag ville ej älska den flicka, jag ville ej ha den hustru, som ej gerna ville behaga mig, som ej klädde sig med smak och som ej, lik månen, ständigt visade sin vackra sida åt verlden. Eller uppdrar du gränsen mellan koketteri och lust att behaga der, hvarest man vänder sig från en eröfring till flera? Jag sväfvar i ett chaos af ovisshet, ack det är emedan jag ej läst Hegel och Euklides och hvad de moderna philosopherna må heta! jag vill behaga, det tillstår jag, men måste jag derföre kokettera? hvar är gränsen, hvar? om jag ginge i kloster och lät afskära mitt hår och klädde mig i dok och såg gudsnådlig ut, eller om jag blefve som våra läsande vänner, och ginge med flätorna efter nacken och blårutig duk och ständigt mörka färger, urmodig hatt och blekta band, och aldrig dansade|3| och aldrig skämtade med en karl och bannlyste ur mitt hjerta alla tokerier af det slag som man kallar kärlek, svartsjuka, passion, eller om jag blefve en bra och god landtflicka som stiger upp från väfstolen när fästman kommer och säger: som mamma och pappa vill, goda kusin! och tänker derunder på kalfdansen som vidbränns i ugnen – ja Hanna, då vore jag åtminstone inte kokett! Men der nu ödet låtit mig födas och lefva – i en stad, i glada och bildade kretsar, bland granskande fruntimmer och frispråkande karlar, uppvuxen under ständiga förmaningar att antaga den ton och den konvenans som går och gäller för den enda saliggörande, – jag frågar dig, hvad skall jag och mången annan i min ställning göra, för att ej synas kokett i dina stränga ögon? Nej nej, min onda Hanna, mycket misstar du dig när du ber oss flickor »omskapa salongslifvet»,konsekvensändrat/normaliserat det går i all evighet ej an, det ges ej så bundna, så osjelfständiga varelser som vi, man säger oss: gör så! och vi göra så – då vore de unga fruarna de rätta att börja reformera, men, men, men ...

58 Med detta slägte af karlar kan ingenting göras, och dessutom förstår jag ej hvad du egentligen vill – kanske sätta sed i stället för konvenans, det tycks vara din lektors ljusa ingifvelse, men min lärda vän, sådant låter ej göra sig, det måste göra sig sjelf! Se dig omkring på alla moderna sällskapskretsar i hela verlden, så skall du finna samma förhållanden, som du så strängt tadlar hos oss, samma konvenans, samma maskrad och à la bonheurspråk: franska, samma »tomhet»,konsekvensändrat/normaliserat hvarföre skola vi flickor i Helsingfors framställas på en presenterbricka, bland oss finnas likaså många förträffliga hjertan, som annorstädes ....

59 Under min stora förtret öfver dina moraler hade jag sånär glömt dina fyra porträtter – ja de äro tagna efter naturen, blott en bild har du målat i clair-obscurspråk: franska, och han stiger långsamt tillbaka i dunklet, men stode jag än i skenet af tusende marschaller och lefde jag än i diamanters glans, i rikedomens och rangens skrafvelmessingsparadis, jag glömmer honom aldrig! Hata kan jag, lida kan jag, försaka, gråta, dö, men glömma – aldrig!

60 Det har funnits ögonblick då jag varit utan hopp, och ingen fånge på sin stråbädd, ingen tiggare i hunger, köld och nöd år så fattig som den, för hvilken hoppets ljufva tröstande stjerna sjunkit bortom jordens rand. Nu är jag åter modig och stark, lefva vill jag ännu, för mina föräldrar, mina syskon – jag vill vara deras tröst och glädje och ödmjukt tjena och villigt lyda – det är så skönt, så svalt, så outsägligt ljuft att gifva bort sig sjelf, sitt lif och sin lycka för andras glädje ....

61 Soyons amis, Cinna!språk: franska Låt oss försonas, min onda Hanna, min goda Hanna! – Hr Schiefner gjorde stora miner när jag för första gången i min lifstid prutade ....

62 P. S. Hela verlden talar om Hr Berndtsons nya lustspel. Det var så ovant och roligt att känna igen ställen och bekanta. Hr Isberg imiterade så förträflligt Hr Berndtson sjelf på scenen, att väl tjugu vad höllos om det var han eller icke han. Tillochmed våra välbekanta sångare imiterades så naturligt, att mången tog dem för de verkliga.