Finland grönskar

Lukuteksti

[97]

Finland grönskar.

1 Se, nu är det sommar, och alla träd ha löf, och alla ängar äro prydda med blommor. Alla sjöar gå uti muntra vågor, och alla floder och bäckar brusa. Svalorna flyga ut ifrån boet; ekorren hoppar lustigt i granens grenar. Barnen ro i sin båt på sjön; då plaskar helt nära en gädda i vattnet. På det stället är viken blank som en spegel, och vackra runda|98| ringar, den ena större än den andra, gå krusiga fram öfver den lugna vattenytan.

2 Kom, så kasta vi af våra kläder och gå att simma i klara viken. Der så plaska vi alla dagar på den hårda och hvita sandbottnen, och deraf bli vi friska och glada. Sedan springa vi hök och dufva på gården, och emellanåt gå vi till skogen. Kanske hitta vi redan ett smultron på backen mot solsidan; blåbären äro ännu bara kart, och åkerbären börja nu först att riktigt blomma. Länge dröjer det ej, innan folket går ut med liar och räfsor på ängarna; gräset är redan så högt, att man nästan kan simma uti det. Se då blir det roligt att vara med, och då få vi dubbelt större smörgåsar till arbetslön.

3 Men nu sätta vi oss här på den höga backen, der man kan se så långt omkring sig. Derborta är kyrktornet: der har jag engång varit, och det var så högt, att jag hisnade, när jag såg nedåt. Der är staden, och der är byn, och der är den rödmålade prestgården. Mellan träden ser jag en fjärd af sjön, och der seglar nu just en båt med små hvita segel. Borta på landsvägen synes ett moln af damm; der kommer en vagn med långväga resande i, och en stor skock af får springer med pinglande bjällror framför den, och somliga kullra i brådskan i diket. Men der på den smala skogsvägen kommer en vallflicka med sina kor; hon blåser så långa toner uppå sin näfverlur; det är klockarens kor, och jag känner den röde och hvita skällkon, som går der främst uti raden.

4 Se huru solen skiner på fönsterna af den lilla torpstugan derborta vid skogsbrynet. Skulle man icke tro att fönsterna vore af klara guldet, och likväl äro de små och fattiga fönster, lappade med näfver, och torparen och hans gumma äro fattiga likasom deras fönster. Men de äro fromt och gudfruktigt folk, och derföre skiner Guds välsignelse som ett guld öfver fönsterna.

5 Folket från byn vänder åter ifrån sitt arbete. De se trötta, men nöjda ut. Jag vet det nog, man är aldrig så nöjd och glad, som när man duktigt arbetat hela dagen och sedan kommer med godt samvete och tom mage hem till qvällsvarden.

6 Och när jag tänker uppå att detta landet, som ligger så grönt och herrligt framför oss, är vårt eget älskade land, och att detta folket, som bor och arbetar här omkring oss, är vårt eget älskade folk, se då blir det så varmt kring mitt hjerta. Då tycker jag ibland att jag ville omfamna den hårda mossiga granen och säga: Gud välsigne dig! Och ibland vore jag färdig att falla detta fattiga folket på vägarna och i byarna om halsen och säga till hvar och en särskildt desamma kärliga orden: Gud välsigne dig!

7 Jag mins ännu, der är en skräddare i byn; han har vandrat mycket omkring i verlden med rensel på ryggen och sett många länder och folk, och han brukade säga till oss: det är detsamma hvar man bor; bara man lefver godt och har fin utkomst, är man hemma ofverallt. Men jag känner också en sjöman, som seglat kring hela jorden och sett ännu mycket flera länder och folk, än skräddaren. Den sjömannen är nu gammal och binder nät om vintern och lägger ut ryssjor om våren, och han brukar säga: borta bra, men hemma bäst. Verlden är stor, och Gud är öfverallt, men i det land, der jag är född der vill jag också dö. Det landet är mitt land, och det landet passar mig bäst, och det landet vill jag tjena så länge jag lefver.

8 Skräddaren sade till honom: är du icke en narr, som har kunnat förtjena perlor och elfenben och meta guldfiskar med silfverkrok i de främmande länderna? Och nu binder du nät och fångar abborr och gädda i Finland!

9 Sjömannen sade: det är detsamma, jag vill bo i mitt land.

|99|

10 Då kom jag ihåg de båda barnen, som talas om uti sagan om »Björken och Stjernan» och som beständigt svarade, när man bjöd dem präktiga kläder och god mat i det främmande landet: »vi vilja gå hem!» Och när man skrämde dem för den långa vägen och för deras lands fattigdom, sade de åter: »vi vilja gå hem!» Och ingenting kunde afskräcka dem. Och då tänkte jag vid mig sjelf, att deruti gjorde de rätt. Jag skulle svara på samma sätt.

11 Se, nu är hela Finland grönt, och det är grönt af Guds godhet, men det är också grönt af vår kärlek. Om vi skulle förakta det och öfvergifva det för dess fattigdoms skull, så blefve det aldrig mera grönt igen. Då skulle det blifva såsom den stora ön Neva Zemla långt borta i ishafvet; der är halfva året om ett beständigt solsken, och likväl så vexer der intet träd och intet grönt gräs, utan allenast en evig snö. Eller skulle det blifva såsom den stora öknen Sahara långt borta i Afrika: der är aldrig vinter och aldrig köld, och likväl så finnas ej heller der hvarken träd eller blommer, allenast den torra brännande sanden och de qväfvande ökenvindarna.

12 Men nu är Finland grönt, och det är grönt af vår kärlek. Det älskar oss, alla dess fattiga barn; det är vår stora moder, som har gifvit oss lifvet och gifvit oss hem och lycka, näst Gud, och gjort oss till hvad vi äro. Derföre älska vi det tillbaka och vilja lefva och dö för det. Den fattiga vallflickan, som går der i skogen, hon hör huru vinden far uti björkens nakna grenar om våren, och då frågar björken henne: älskar du mig? Ja, visst älskar jag dig! svarar vallflickan. Och då går der en glädje igenom björkens innersta märg, och knoppar och löf spricka ut på hans grenar. Och på samma sätt säger åkern till bonden, som plöjer honom: älskar du mig? Ja, visst älskar jag dig! svarar bonden. Och då begynner åkern att gro, och säden vexer upp uti täta leder, och axen säga till hvarandra: låt oss vexa till bröd åt dem som hafva oss kära. Och alldeles så säger skeppet till sjömannen: älskar du mig? Visst gör jag det! svarar sjömannen, och då breder skeppet ut sina segel och skyndar sig ut på hafvet och säger till vågorna: släppen mig fram, jag vill hämta salt; mina kära vänner behöfva det.

13 Och på samma sätt säger boken till gossen: älskar du mig? Visst ger du mig bråk, säger gossen, men nog älskar jag dig ändå. Det är bra, säger boken; då vill jag gifva dig kunskap och klokhet, så att mycket godt kan grönska och blomma genom dig för ditt fädernesland.

14 Och så går det med oss alla, från de minsta till de största, ända upp till kejsaren, Finlands furste, der han sitter på sin thron, och till honom säger hela det stora landet: älskar du mig? Ja, säger han, jag har älskat dig alltfrån min barndomstid. Och då går der en glädje igenom landet i alla bekymmer, och då grönskar det ånyo, och då far med vinden ett budskap till alla nejder: se, han är god och mild emot oss; låtom oss aldrig löna hans kärlek med otack!

15 Och så går densamma frågan ännu högre, ja ända till Gud allsmäktig: älskar du mig? Och Gud svarar med sitt heliga ord och med alla sina välgerningar: jag har älskat dig långt innan du än fanns till och har gifvit dig en frälsare och en saliggörande tro, och i 700 år har ditt land varit mitt kristna land och ditt folk varit mitt kristna folk. Skulle jag icke älska dig! Och då går der en osägelig förtröstan genom hela det gröna Finland, och löfven i skogen och blommorna på ängen och sädesaxen på åkern och fåglarna i luften och fiskarna i sjön och djuren på marken och allt landets folk, både gamla och unga och fattiga och rika, säga till hvarandra: se, Gud|100| älskar oss, och Gud älskar vårt land! Han har vredgats öfver våra synder och straffat oss med en liten tids nöd och sorg, men nu vete vi att han älskar oss, och då förgår vår sorg i en evig glädje.

16 Och då grönskar Finland ånyo, skönare än någonsin förr, och allt dess folk knäböjer på den stora jubeldagen och tackar och lofvar Gud för hans oändliga nåds och barmhertighets skull.

17 Ja, när vi, små barn, stodo midtuti vintern, och yrvädret kastade snön uti höga drifvor öfver gårdar och vägar och natten var så lång och så mörk och tiggaren frös ihjäl uppå vägen och de små sparfvarna sutto på taket utan mat och halfdöda af hunger och köld: då tänkte vi stundom: aldrig mera blir Finland grönt! Och när här var krig och sjukdom och hunger och nöd på alla håll, då tänkte väl mången: Gud har öfvergifvit oss!|101|Men se, då kom våren åter och förbytte allt uti skönhet, och då vände Gud sitt ansigte till oss och gaf oss fred och helsa och bröd, fastän vi det icke trodde. Skulle vi icke älska Honom, såsom han älskat oss, och tro uppå Honom i alla våra dagar!

18 Ja, grönt, grönt är hela det stora Finland och strålar af ungdom. Det glänser i återskenet af Guds godhet, såsom en äng uti solskenet och såsom en nyss löfvad skog och en spegelklar sjö uti morgonrodnadens glans. Det grönskar uti vår kärlek, såsom den vissnade tegen grönskar, när vårregnet faller deröfver likt ett ljumt och förfriskande bad och alla fina hjertblad uppspira ur jorden. Se, det blir qväll, och vallflickan går hem ifrån skogen, och svalorna flyga tillbaka till boet. I morgon skola vi åter bittida upp till vårt glada sommararbete. Men ehvad vi lägga oss eller åter uppstå, så låtom oss först och sist tacka Gud, den allgode, för hans outsägliga nåd, som har klädt hela jorden så skön och vårt fädernesland så förunderligt gladt och ljufveligt. Grönt, grönt är Finland, grönt af Guds godhet och grönt af vår kärlek. Gud, låt oss aldrig förgäta detta!

19 Z. T.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Berättelsen publicerades i Eos 1/7 1857.

    Faksimile