Finland är stort

Lukuteksti

|66|

Finland är stort!*Planchbilaga hörande härtill kommer att med nästa nummer utdelas.

1 Maj.

1 Nu är hoppets dag, när alla fåglar sjunga i skogen och det första gröna gräset sticker upp mellan tufvorna. I dag är första Maj, när hela verlden glädes i väntan uppå en ny vår och Guds nådes solsken väcker det vissnade och det förgångna till lif. Bittida vill jag uppstå om morgonen, medan dagen ännu är glad och frisk i sin första barndom. Jag vet väl hvad det är, som jag först skall göra. Jag vill knäppa mina händer i morgonrodnadens sken och böja mitt knä inför Guds outsägliga nåd. Jag vill säga helt tyst och tacksamt uti mitt innersta hjerta: O Gud, jag tackar dig för att du gifvit oss vår och glädje! O Gud, din allmakt är så stor, men ännu större är din godhet mot oss! Uppfyll och rena mitt hjerta, att jag kan tacka dig och tillbedja dig i denna morgonstunden och i alla mina lifsdagar, för din oändliga nåds och barmhertighets skull! Amen.

2 Sedan vill jag gå ut till kullen derborta vid sjön, der vi stodo förr och voro så glada, när Finland var grönt. Nu är drifvan knappt borta ännu; jag ser någonting hvitt af den sista snön på norra sidan om kullen, der solen glömt att skina. Ängen är än för det mesta helt gul sedan hösten, björken är löflös, och isen ligger på somliga ställen vid stranden af sjön. Det är kulet ännu i den vida verlden; men icke räcker det länge. Jag hörde lärkan helt nyss berätta för blåsippan att björkarna börja knoppas. Jag såg myggorna dansa i solskenet, och hämplingen qvittrade lustigt i småskogen. Vänta litet, små barn, sade han; rättnu kommer svalan!

3 Vinden blåser helt sakta, och det susar i granarna. Hvarifrån kommer du, friska vind, som kyler min kind? Jag kommer från norr, ifrån Lapplands fjäll; jag for derifrån i går och for öfver hela Finland. En lång resa var det, och jag är ännu helt trött, ty Finland är stort!

4 Ja, ja, jag vet väl att Finland är stort. Jag stod en dag på det höga berget vid sjön och såg allt rundtomkring en omätelig ring af skogar och sjöar och kullar, ängar och åkrar med gårdar emellan. Jag sade till mig sjelf: allt detta är Finland! Allt detta är vårt! Och jag mötte på vägen en bonde, som kom med sitt lass från aflägsna nejder, så långt, så|67| långt, och när jag frågade honom om hans hem var ett främmande land, så log han och sade: on sekin Suomenmaaspråk: finska, också det är Finland! Då förstod jag, att vårt land var ännu mycket större, än det stycke deraf, som jag såg ifrån berget. Vet du, min vackra vind, något mera derom, så säg!

5 Ja, sade vinden, jag uppstod bittida i går och band på mina skullror morgonrodnadens vingar. Jag flög öfver de vida ödsliga mossar i Lappland och andades kärrens dunster och hvirflade snön öfver renens horn, der han med knakande fötter sprang öfver isen på Enare sjö. Derefter flög jag öfver de gråa fjällen och kom till det land, der det första kornet gror uppå åkrarna, hästarna gnägga, korna böla och menniskorna bygga ordentliga hus vid de stora elfvarnas stränder. Sedan flög jag än vidare i åkerbärens hemland öfver stora skogar och herrliga sjöar och kom till de nejder, der rågen vexer och yxen dånar i skogen och menniskorna bygga städer och fara långa vägar på skepp. Men ännu var jag endast vid början utaf det stora landet Finland och flög så vidare och vidare och kom till de nejder, der linet vexer och rötterna börja mogna; och då först hade jag kommit midtuti landet. Sedan hade jag ännu lång, lång väg, tilldess att jag kom till en sydligare nejd, der jag visste att äpplen hänga om sommarn på träden och lönnar och lindar breda sin svala skugga i solskenet. Till sist kom jag hit, der körsbären mogna och de stora ångskeppen rykande fara från strand till strand; och nu först har jag flugit igenom Finland. Så stort är ditt land, att våren och svalan komma tre veckor förr till dess kullar i söder, än till dess kullar i norr, och när du om sommarn har mörka natten härnere i körsbärens land, så har du deruppe, der åkerbären vexa, den ljusaste natt och en midsommarsol, som aldrig går ned.

6 Men, sade vinden, nu har jag ej tid till att dröja längre, ty i morgon afton måste jag blåsa hos påfven i Rom. – Och så for han med sus genom skogen.

7 Men jag såg bort mot den blåa randen af sjön och skogarna der bakom och åkern och byn och kyrktornet, som glimmade på afstånd i morgonsolen. Jag tyckte att sjön bredde ut sig i många sjöar, både stora och små, och skogarna vidgade ut sig i många skogar, och der voro otaligt många åkrar och byar och kyrkor allt rundtomkring. Och jag sade till mig sjelf: nu ser jag öfver hela Finland!

8 Nu ser jag öfver hela Finland, och visst är det ett stort land! Om jag nu toge min rensel på ryggen och ginge ut till att vandra och ginge hvarenda dag ett helt år, och ginge hvar dag en mil, så skulle jag kanske på sista dagen af året ha gått omkring Finland. Visst är det landet stort och större än flera konungariken i den öfriga verlden. Gud måste väl ha ämnat detta landet till något, efter han skapat det så stort och ännu dertill så skönt.

9 Och det stora, det sköna landet är vårt eget älskade land, der vi helst vilja bo och lefva och dö. Det landet får ingen förakta. Om någon föraktar det landet, så vill jag säga till honom: försök att gå omkring Finland! Vårt land är stort, och Gud vill att vi, som bo der, skola vara stora i våra själar, så att vi beständigt söka att blifva starka och goda och visa, att icke vårt land behöfver blygas för oss.

10 Icke önska vi att blifva stora i högfärd och grannlåt, för att lysa bland menniskorna. Då skulle vårt land säga till oss: se på mig, jag är ödmjukt i all min storhet, jag lyser icke med guld och glitter, och mina mörka skogar äro så allvarsama, som vore de klädda i vadmal. Jag lyser allenast i Guds nådes solsken, och när mina sjöar glimma såsom af guld, så är det himmelens ljus, som lyser klart uti dem.|68| Var såsom jag, så stor och så blygsam ändå, och förnedra dig aldrig att krypa för det usla på jorden.

11 Det var engång en stor och hög moder, som hade många små barn, och hon församlade dem alla omkring sig och utsträckte sina händer öfver dem och välsignade dem. Mina kära små barn, sade hon, jag håller så hjertligt utaf eder. Jag ger er kläder och mat och en vagga åt den som är liten, och en stuga åt den som är stor, och en graf åt den som somnar i dödens frid. Kom, jag vill berätta för eder vackra sagor om dem som lefvat här före eder, och de voro edra fäder. Älsken mig, mina barn, såsom jag älskar eder; ty visst är Guds mening så, att man näst Gud skall hafva sin moder kär; ja hedra fader och moder, på det att dig må väl gå och du må länge lefva på jorden. Derföre skolen I, små barn, arbeta för eder moder. Eder moder är fattig, och I skolen göra henne rik; hon är sorgsen, och I skolen göra henne glad; hon bor i ett mörkt land och har mycken vedermöda, men I, små barn, skolen upplysa hennes väg och arbeta för hennes ära och lycka, när I en dag blifven stora. Lofven mig det, så vill jag ännu engång utsträcka mina händer och välsigna eder.

12 Ja, ja, ropade barnen, och så gingo de ut till att arbeta för sin moder. Och somliga voro lata och ledsnade snart och lade sig att sofva från arbetet. Somliga voro lätta på foten och sprungo bort från sitt arbete efter allehanda fjärlar, som flögo kring ängarna. Somliga harmades på sin moder för det att hon var fattig och gingo bort till granngårdarna, för det att de der hade allting rikare. Ja, några voro så ärelösa att de ville sälja sin moder åt främmande köpmän, likasom Jakobs söner fordom sålde sin broder Joseph åt köpmännen från Egypti land. Men somliga arbetade från morgonen till qvällen och från vaggan till grafven för sin moders ära och lycka, och Gud välsignade deras arbete, så att det bar en god frukt.

13 Då kallade deras moder dem till sig ännu engång och sade till dem: mina kära barn, jag vet nu edert arbete, och jag lägger det på mitt hjerta att tacka mina trogna, men de otrogna och flyktiga vill jag förskjuta. Likväl så är det nu icke jag, som gifver hvar och en utaf eder hans lön, utan Gud. Sen derföre upp, ty uppåt skall menniskan ständigt skåda, och märken väl att Gud dömer oss alla såsom vi det förtjenat under vårt arbetes tid.

14 Då sågo barnen upp och sågo Guds stora bok uppslagen i skyn, och en engel med skinande vingar upptecknade i boken huru alla barnen arbetat. Vid denna syn förskräcktes de lata och de elaka, men de goda gladdes att deras arbete var tecknadt i lifvets bok. Ty den som älskar sin moder och arbetar för henne hela sin lefnads dag, hans namn skall engelen skrifva med gyllene skrift uti silfvertaflor, och hans minne skall vara kärt för hans moders barn ifrån slägte till slägte.

15 Nu vet jag det. Nu vet jag att Finland är vår stora älskade moder, och vi äro hennes små barn, som skola arbeta för henne hela vår lefnads dag. Aldrig skola vi öfvergifva vår moder, aldrig skola vi sälja henne åt Egyptens barn, och aldrig skall hon behöfva blygas för oss och förskjuta oss. Ringa, fattiga barn äro vi visst, och vår arm är svag, och vårt sinne är flyktigt, och frestelserna i verlden äro så många. Men Guds starka hand skall gifva oss nåd och kraft att arbeta för vårt älskade land; dess ära skall vara vår ära, och dess lycka skall vara vår lycka, och då skall oss väl gå, och vi skola länge lefva på jorden.

16 Nu är det hoppets första Maj, och nu stå vi alla glada i Finlands vår. O Gud, låt det dagas i vårt mörka land och blifva en|69| sådan vår, i hvilken allt godt vexer och blommar! O Gud, låt ingen frost förhärja oss mera! Se, vi äro som späda blommor på fosterlandets heliga mark; O Gud, låt ingen mask här gnaga uppå vår rot, så att vi i förtid förvissna! Finland är så stort, och vi äro så små. O Gud, låt oss derföre blifva stora i våra själar, så att vi älska det sanna och goda på jorden, men vända oss bort från det falska och usla, om det ock bure framför sig ett gyllene sken! Så kunna vi blifva stooriginal: cra och ädla barn af vårt stora och ädla land, och så skall Du, gode Gud, en dag låta din skinande engel uppteckna våra namn uti eviga lifvets bok, för din oändliga nåds och barmhertighets skull. Amen.

17 Z. T.

 

 

  1. *Planchbilaga hörande härtill kommer att med nästa nummer utdelas.

Kommentaari

Kommentar

Berättelsen publicerades i Eos 1/5 1858. Den plansch som illustrerar berättelsen publicerades i Eos 1/6 1858.

Faksimile