Fiskarnes krig

Lukuteksti

[105]

Fiskarnes krig.

1 Det finns ingen evig fred i naturens riken, det finns endast mellantider af skenbart lugn. Och menniskan, som står med sin rot i naturlifvet, är icke bättre lottad. Om det funnes endast två djur, som mötte hvarandra i oceanen, skulle de strida. Och om det funnes endast två menniskor, den ena på Amerikas strand, den andra på Europas, skulle de kifvas om Atlantiska oceanen mellan dem.

2 Så djupt är det sjelfviska begäret af egen fördel rotadt i hela naturlifvet alltifrån menniskans fall. Redan Kain sade: hvad angår min broder mig? Det är endast Guds kärlek i Jesus Kristus, som kan borttaga det sjelfviska hjertat och gifva oss ett nytt hjerta, som försakar sig sjelf och älskar sina likar.

3 Det finnes grymma rofdjur äfven på landet, men de flesta landtdjuren äro fredliga, vextätande varelser, som icke göra hvarandra för när. Vi tycka derför, att det är ett förfärligt krig i hafvet. Ty der förfölja och uppsluka alla hvarandra, kanske med undantag blott af de lägsta djurarterna, som stå så nära vextriket, att man icke rätt vet till hvilken form af tillvaron de böra räknas.

4 I vattnet äro alla djur, från det svagaste blötdjur, den minsta och oskyldigaste spigg ända till hajen och hvalfisken, tvungna för sin föda att lefva af rof. Se blott på löjan, som sjelf är så många fiskars och fåglars byte, huru hon snappar efter hvarje liten mask, som faller i vattnet eller hvarje oförståndig mygga, som dansar för nära vattenbrynet. Löjan snappar myggan, abboren tager löjan, gäddan uppslukar abboren, och menniskan fångar gäddan. Här äro fyra i raden; men i oceanen med dess hvimmel af djur kan man räkna 15 till 20 olika djurarter, som på detta sätt uppsluka hvarandra i tur efter styrka och storlek, sist kommer den vidunderligt stora hvalfisken, som blott behöfver öppna sitt gap för att indraga ett|106| helt sillstim med det forsande vattnet ned i sin mage.

5 Man skulle tycka, att detta är en förskräcklig oordning, der alla täfla om att utrota hvarandra, man skulle tro, att de stora hafven slutligen måste blifva toma på invånare. Men långt derifrån. Af de otaligt många olika arterna fiskar, skaldjur och blötdjur, som uppehålla sig i vattenriket, har ingen enda art dött ut, så långt menniskor minnas. Allt ännu stiger många miljoner sillar hvarje vår ur hafsdjupen upp emot Norges kuster; allt ännu stiger laxen i strömmarna, der man ej hindrar eller oroar honom; allt ännu förse långan och torsken alla julbord med lutfisk; allt ännu fyller mujkan i våra insjöar fiskarens not och bondens byttor. Och huru många myriader små blötdjur behöfva ej sillstimmen, eller strömingen, till sin dagliga föda? Moriginal: men äfven blötdjuren finnas oförminskade. Ätarne äro lika många, alla äro de lika hungriga, och alla få de sin mat. Fisken minskas ej genom de ständiga utrotningskrigen, men väl kan menniskan minska hans antal genom sitt oförstånd, när hon drager bort hans yngel med not eller förgiftar vattendragen eller hugger de skogbevuxna stränderna, der fiskynglet lefver af larfver, som blåsa ned ifrån träden.

6 Ty der många miljoner dagligen uppslukas, der födas och uppvexa ännu flera miljoner i deras ställe. I en enda makrill, som vägde ett skålpund, har man räknat 546,000 rommkorn; i en flundra om 1 ½ skålpund 1 300 000; en stör 6 miljoner och i en större torsk mer än 9 miljoner rommkorn. När vi breda på vår smörgås hundra förlorade störar i form af kaviar eller tusen lakar och tusen mujkor, som inneslutas i rommkornen, behöfva vi ej frukta att dermed utrota dessa nyttiga fiskar. Grodor, kräftor och fiskarne sjelfva uppsluka långt flera rommkorn än vi; ännu flera förgås i vattnet; men om endast hvart hundrade rommkorn kommer till lif och blir en fisk, lida hafvet och sjöarna ingen brist, våra smörgåsar hjelpa endast till att hindra öfverbefolkningen; ty om all romm blefve fiskar, skulle hafvet blifva som en gröt af fiskar, så att man kunde ställa en åra att stå i denna lefvande gröt. Likasom det händer, att de tätt packade sillstimmen stundom gå som en mur mot stranden.

7 Fiskens bästa försvar i det stora inbördes kriget är hans snabbhet. Men många fiskar ha också ett hårdt pansar af fjäll eller hvassa taggar på ryggen och magen. Darrålen kan döda sin fiende med en elektrisk stöt. Svärdfisken kan borra sitt skarpa vapen in i sidan på ett skepp. Flygfisken höjer sig på sina fenor öfver vattenytan och flyger undan sina förföljare. Sprutfisken har en snabel, med hvilken han sprutar en vattenstråle som ur en kanon. Fisken har många sådana konstgrepp, hvilka han brukar, än till anfall, än till försvar. Men när det nu är ett så ständigt krig i vattnet, lefva då icke fiskarne i en beständig dödsfruktan? Nej det göra de alldeles icke. Skaparens godhet har gifvit dem ett så muntert mod, att de leka och fröjdas sitt korta lif igenom utan minsta tanke på hotande faror. Har du icke sett löjan leka midti ett abborrstim? Nästa ögonblick händer, att knaps, är hon ned i abborrens mage, men detta bekymrar henne icke det allra minsta. Hon tycker det är som det skall vara. Gerna vill hon ju lefva och tager till flykten för fiendens gap, men dör hon, så är hon glad att ha fått fröjdas åt lifvet och prisa Gud på sitt sätt. Hon skall blott icke pinas: det göra ej vattnets rofdjur, det göra menniskorna. Der under vattnet är lifvet en dröm. Allt är så tyst. Det finns intet hat i vattnens krig, der finns endast matlust. Och solen dansar röd öfver ytan af vattnens skuggor.

8 Z. T.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Betraktelsen publicerades i Nya Trollsländan 21/7 1888.

    Faksimile