2. Den andra Maj

Lukuteksti

[137]

Barnens frågor om majföreningen.

2. Den andra Maj. Pappa sitter vid skrifbordet. Axel linierar sin skrifbok i rummet bredvid.

1 Axel. Pappa, jag vet tre gossar, som icke gå in i majföreningen.

2 Pappa. Jaså.

3 Axel. Frans Stakenberg säger, att det var tråkigt i går.

4 Pappa. Jaså.

5 Axel. Det var så mycket folk, och så fick man vänta, och så fick man icke konversera med damerna.

6 Pappa. Jaså.

7 Axel. Derför bryr sig Stakenberg icke om att gå med. Pappa, kunde man icke nästa gång ställa det annorlunda?

8 Pappa. Det vore visst skäl för Stakenbergs skull. Men om Stakenberg icke får konversera med damerna, så måste väl majföreningen hjelpa sig utan Stakenberg. I går försökte man första gången att uppställa och ordna tretusen barn i Kajsaniemi park. Det gick bra med barnens uppställning, och barnen förtjena beröm derför, ty det var ganska vackert att se den så väl ordnade i långa sköna leder, skola vid skola. Men det var svårare att ordna den stora folkmassan, som gerna ville se barnen, och derföre fick en del af barnen ej höra talarnes hjertliga ord till dem. Nästa gång vet man bättre. Då skall ock|138|så hvar skola på förhand välja åt sig en kulle eller en plan till lekplats och utmärka den med sin flagga och gifva den namn, och det blir roligt. Nu såg man somliga skolor sjunga och leka af hjertans grund, men andra visste ej rätt hvad de skulle taga sig före.

9 Axel. Jag sprang, vet pappa, jag sprang, och jag var med, när de marscherade med flaggorna!

10 Pappa. Kom du ihåg små fåglarna då?

11 Axel. Jo, jag hörde dem qvitra i träden, och der sutto ju fem på majstången, men, vet pappa, de voro uppstoppade. Knut Algren går ej med i föreningen, för att han vill lära sig stoppa upp fåglar, och dessutom samlar han ägg.

12 Pappa. Knut Algren är en bra gosse; han lofvar ej mer än han ämnar hålla.

13 Axel. Josefson går icke heller med. Han skrattar åt oss och säger att i nästa vecka går han ut för att fånga grönsiskor. Alla bon, som han hittar, tänker han rifva ned, och nu först tänker han riktigt skjuta trastar, sparfvar och sidensvansar. Är det rätt, pappa?

14 Pappa. Det är åtminstone ärligt af Josefson att säga till på förhand: nu ämnar jag blifva elak ock synda mot Gud! Men ganska sorgligt är det att skryta med sådant. Josefson tänker icke på, att Gud allsmäktig en dag kan straffa honom och rifva ned hans bo i verlden, såsom han rifver ned de små fåglarnas bon. Det finns andra, som äro starkare än Josefson. Huru kan han beklaga sig, när han lider våld och oförrätt utaf dem? De skola svara honom: du har ju sjelf varit grym mot de svaga och värnlösa.

15 Axel. Men Wolmar Högfeldt säger, att icke är det så farligt, om man ej håller alla de sju löftena. Nog kan man ändå vara med i majföreningen.

16 Pappa. Helsa du Wolmar Högfeldt och säg honom, att på detta sätt kan han blifva en dålig karl, ja en skurk och förrädare kan han blifva. Antingen skall man lofva ingenting, eller skall man hålla allt hvad man lofvat. En hederlig karl står vid sitt ord. Då tycker jag mer om Algren och Josefson.

17 Axel. Jag också. Men, pappa, icke är det ju något illa uti att samla ägg och stoppa upp fåglar. Det är för vetenskapen, ser pappa.

18 Pappa. Nå, hvilken nytta ha nu gossarne af sina äggsamlingar?

19 Axel. De lära sig känna fåglarnas ägg.

20 Pappa. Det få de ju lära mycket fullständigare af samlingarna i skolan, vid gymna|139|sium eller universitetet. Jag känner mina grisar, sad’ mor om pojkarna. De tycka det är roligt att samla ägg, och när de plundrat boen och fått sin samling, bry de sig ej vidare om den. Då får man se äggsamlingen släpas och skräpa här och der, tilldess att den slarfvas bort eller skänkes bort. På samma sätt går det vanligen med sådana uppstoppade fåglar, som ej stå uti större samlingar. Är detta för vetenskapen?

21 Axel. Nå, pappa! Någon måste ju samla; annars hade man inga samlingar alls.

22 Pappa. Det är riktigt, att samlingar böra finnas vid läroverken. Men skillnaden är, att sådana äro till verklig nytta. Och de, som samla till sådant, gå icke in i majföreningen.

23 Axel. Ja, nå. Men nog är det roligt att skjuta sidensvansar och lägga ut snaror för nattvakor och snösparfvar. De duga ju äta, ser pappa.

24 Pappa. Åh ja. Har du ej läst om den romerske kejsaren, som lät göra pastejer af lärktungor? De duga ju också äta. Men ännu efter 1800 år talar historien med förakt om den kejsarens frosseri. Det finns så litet mat i en stackars kramsfågel, att du måste äta flera dussin, om du vill äta dig mätt. Lönar det mödan att röfva deras glada lif för så litet?

25 Axel. Uhu, – aldrig mer vill jag äta kramsfågel! Men om sparfvarna flyga i ärtlandet, visst skjuter jag ... det vill säga, jag borde skjuta dem.

26 Pappa. Skräm dem, min gosse, gif dem en duktig skjuts! Det är muntert att se huru de äro rädda för fågelskrämman.

27 Axel. Pappa, får jag meta?

28 Pappa. Fiskarne äro gifne oss till mat. Men meta är ett grymt sätt att fiska. Man pinar masken och ofta äfven den lilla fisken. Döda åtminstone masken, innan du fäster honom på kroken. Det menskligaste fiske är med nät eller not, som apostlarne brukade.

29 Axel. Nog tror jag pappa har rätt. Men jag är så rädd att andra skratta åt mig. De tycka att jag är en blöt karl. De peka fingret åt mig och säga: der går mamselln!

30 Pappa. Är du så blöt? Kan du ej taga en pojke i kragen? Törs du ej skrinna i högsta backen? Vill du ej gå i hvilken fara som helst, ja i eld och vatten, för att hjelpa en vän eller rädda en olycklig?

31 Axel. Ja, pappa. Det vill jag.

32 Pappa. Nåväl, har du mod att vara en rask och hurtig gosse i allt annat, så skall du också hafva mod att stå|140| fast vid det du vet vara rätt. Låt hvarken locka dig eller skrämma dig från det rätta. Skratta de åt dig, så fråga dem, om det är karlavulet att såra, pina, förfölja och döda värnlösa stackare, som ej kunna försvara sig. Men den kallar jag en duktig karl, som försvarar de värnlösa och står fast vid det han vet vara godt, om än hela verlden stode emot och skymfade eller hotade honom. En sådan gosse har hjerta i bröstet. En sådan gosse är i stånd att gifva sitt lif för sanning och rätt.

33 Axel. Ja, ja, det vill också jag!

34 Pappa. Det tror jag om dig.original: dig Och till belöning för de grymma nöjen, som du frivilligt försakar, vill jag visa dig ett annat nöje, som aldrig gör skada, men både glädje och nytta. Minns du ännu farbror Magnus Wright, som du höll så mycket af?

35 Axel. Åh pappa, huru skulle jag någonsin glömma honom?

36 Pappa. Han var en målare, som kunde så skönt afbilda både landskap och djur för det att han så innerligt älskade naturen och var förtrogen med den från sin barndom. Isynnerhet älskade han fåglarna, och när han gick i skogen, kunde han bland hundra olika fåglar urskilja hvarenda på deras läte eller qviter och beskrifva på pricken deras utseende och vanor och lefnadssätt. Se, det vore något roligt att känna. Huru många af alla de der äggsamlarne och skyttarne och fågelfängarne tror du väl bry sig om att studera den lefvande naturen? Men just den lefvande naturen är det, som gör oss en så oändligt sannare glädje att känna, än döda samlingar. Sådant skulle du studera ute i det fria, och tag då din bössa med dig, och skjut på roffåglarna, som lura uppå de små. Det är både tapprare och hederligare, än att förfölja de värnlösa.

37 Axel. Det var skönt, pappa; det skall jag göra.

38 Pappa. Ja, gör det. Och börja redan i sommar!

39 Z. T.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Den andra dialogen om djurskydd publicerades i Trollsländan 7/5 1870. Om Majföreningen, se inledningen.

    Faksimile