När solen sken, den 12 Januari, efter långt mörker

När solen sken, den 12 Januari, efter långt mörker

Lukuteksti

[25]

När solen sken,

den 12 Januari, efter långt mörker.

Liten Karin satt så trind

Som en ungsvarm julebulla

Uppå golfvet vid sin lulla,

Med sin röda äppelkind.

Då såg hon en stråle klar

Skimra hvit på golfvets matta,

Visste icke hvad det var

Och försökte strålen fatta.

Pytt, se, det gick icke an,

Han var qvickare minsann;

Och då tänkte Karin så –

Om just något alls hon tänkte –:

Månn ett ljus det vara må,

Sådant som i staken blänkte?

Och så blåste hon derpå.

Men den klara strimman, som

Brydde sig ej alls derom,

|26|

Kom allt närmare den lilla,

Tills i Karins famn hon kom.

Det tog Karin visst ej illa,

Men satt der så tyst och stilla

Och höll strimman i sin famn

Som en liten englahamn,

Och begynte henne gunga

Som ett litet barn och sjunga:

»Ljuselill, Ljuselill,

Ligg uti din lulla still!

Nu skall Ljuselill få tussa

På sin egen mammas kussa.

Om nu Ljuselill är snäll,

Ljuselill får karamell.»

Bäst hon sjöng, kom i detsamma

Rafael i rummet dit

Och såg, också han, en flamma

Lysa uppå himlen hvit:

»Mamma, skynda, söta mamma!

Kom och se så rolig syn!

Der är något hvitt i skyn.

Nej, hvad kan det underbara,

Sköna, hvita skenet vara?

Mamma kan det visst förklara.

Som en tallrik är det rundt,

Men det är så fint och tunnt,

Och vet mamma, att det lyser

Som en brasa, när man fryser.

Ack, så roligt! Ack, så löjligt!

Mamma, kan det vara möjligt,

Att ett litet hål det är

I den mörka himlen der

Och att genom hålet skiner

Nu Guds klarhet ren och skär,

Liksom genom rullgardiner?»

Innan mammas bullerbas

Fått ett svar uppå sin fråga,

Märkte Ilmari en låga

Skina genom kronans glas

|27|

Uppå väggen grann och näpen.

Då skrek Ilmari helt häpen:

»Mamma, se, en luftballong!

Se hur han är röd och lång!

Mamma, blås, åt mig en sådan

Utaf såpan der i lådan,

Som du lofvat mången gång!

Söta mamma, se, han dansar!

Och hvad han har gula fransar!

Se, nu tar jag honom fatt;

Nej, – han flög! Ett sådant spratt!»

Mamma kom: »nå min kära,

Hvad är det man hörs begära?

Ah, jag ser. En bubbla? Nej,

Någon bubbla är det ej,

Hål i himlen icke heller,

Ej man det i staken ställer.

Men ett ljus är det ändå

Och Guds klarhets sken också;

Som en bubbla i det höga

Står det för Guds allmakts öga.

Är det möjligt, mina små,

Att ni icke känna – »solen

– »Solen? Solen! Är det der

Solen, som vi ha så kär?»

– »Ja, små barn. Så nära polen

Händer länge nog ibland,

Att den sköna solens rand

Kurar gömma bakom stolen.

Då är mörker i vårt land,

Och den oförnöjde klagar,

När de tunga skyar tjocknat,

Att Guds klara sol har slocknat.

Men också i mulna dagar

Lefver solen, lefver Gud.

När Guds vishet så behagar

Klär han drifvor, fält och hagar

Åter i sin klarhets skrud.

Solen hör hans allmakts bud,

|28|

Ljuselill oss åter gläder

I de silfverhvita kläder

Och är oss dess mera kär

Derför att en bild hon är

Af Guds nåd i lifvets strider.

Lof ske Gud i alla tider!»

Z. T.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Dikten publicerades i Trollsländan 29/1 1870.

    Faksimile