En nyårssaga

Lukuteksti

[1]

En nyårssaga.

1 Det var en mörk, frostig vintermorgon. Träden stodo klädda i silfverfransar, stjernorna glittrade i snön, och röken från skorstenen färgades röd af den första morgonrodnaden.

2 En gammal gubbe mötte ett litet barn vid grinden till stora landsvägen. – Hvart hän så brådt? sade gubben, som gick långsamt med krokig rygg och stödde sig på sin staf.

3 Den lille gaf sig ej tid att svara; han var redan med ett hopp jemfota innanför grinden. Man kunde nu, vid stjernornas sken på snön, igenkänna en gosse, så liten och späd, att han knappt kunde vara 5 centimeter lång. Han såg ut som en af de små sockerenglar, hvilka man brukar hänga i julgranen. Men sådana pysslingar växa fort. Medan han hoppade, hade han redan vuxit till 10 centimeter. Du vet, att vi nu räkna längden i meter: 5 centimeter är 2 tum, och 10 centimeter är 4 tum.

4 – Hvad är du för en? sade gubben.

5 – Jag är det nya året 1892, svarade pysslingen stolt och rätte på sig, så att han nu räckte upp till gubbens stöfvelskaft.

6 – Så, så, sade gubben betänksamt. Då är du ju min egen lilla gosse, som droppat ned ifrån karlavagnen och som skall ärfva min stuga. Om ett år härefter är du lika lång, lika krokig och lika gammal som jag. Och om ett år är du lika marschfärdig, som jag nu är, lille pilt!

7 – Jag ämnar lefva i tusen år och göra verlden ny, inföll den lille karlen stormodigt.

8 – Jaså, sade gubben. Jag är det gamla året 1891, och när jag var så liten som du, ämnade också jag lefva i tusen år och göra verlden ny, men nu är jag här vid grinden, och hvad har jag uträttat?

|2|

9 – Kanske har du varit lat? menade gossen. Jag ämnar bullra, jag.

10 Gubben lyfte den lille varsamt på sin arm, klappade hans runda, rödfrusna kind och sade: sådana ha vi alla varit. Alla ha vi velat bullra i verlden och göra allting nytt, men just derför ha vi uträttat så litet. Jag skall säga dig något: det är det tysta arbetet, som gör verlden ny. Se blott hvad våren uträttar! Ingenoriginal: ingen storm och ingen jordbäfning förmår göra den frusna, döda jorden åter lefvande grön, men det gör solen som aldrig bullrar. Hon ser med sitt goda, varma öga på drifvorna, till dess att de börja gråta af glädje och rinna bort för att vattna de skendöda växternas rötter. Vårens hemlighet, lifvets hemlighet, Guds hemlighet är intet annat, än kärlek.

11 Den lille såg på gubben med stora, förvånade ögon och begrep ej det obegripliga, att han ej borde bullra. Huru skulle han, tidens yngsta barn hållas stilla och lyssna på gammalt folks råd! I ett nu hoppade han ned och var försvunnen på sin första resa ut i den stora, okända, vida verlden.

12 – Sådana ha vi alla varit, och sådana skola de alla blifva, som komma i tiden efter oss! suckade gubben, tog sin staf och fortsatte sin vandring ut på stora landsvägen, som leder till evigheten.

13 Den lille var med ett språng ute i verlden. Han gick ej, han flög och var i samma sekund öfverallt der solen gick upp öfver länder och haf. Han hade 24 timmar att resa kring jorden, och detta gjorde han bättre än en ångbåtskapten. Han flög med solen vesterut från det utslitna, trötta Europa, från Afrikas heta öknar öfver den stormiga Atlanten, öfver Amerikas gröna grässlätter, öfver Corditterernas höga bergtoppar, öfver Stilla oceanen med dess tusen korallöar, öfver Asiens snöklädda berg och ändlösa stepper, tilldess att han återvände, flämtande af trötthet, till Finland och satte sig ett ögonblick att hvila på en sten vid landsvägen.

14 Här gingo och kommo många menniskor, stora och små, höga och låga, rika och fattiga. Tidens lilla barn 1892 hade nu under sin långa resa vuxit till en meter i längd, som gör efter gamla måttet 3⅓ fot eller vid pass som ett barn om fem år. Han kunde alla språk, var nyfiken, som alla barn vid hans år, och roade sig att fråga de förbigående, medan han hvilade sig. – Hvarför gråter du? frågade han en liten flicka, som gick förbi med en korg på armen.

15 Flickan svarade icke, hon gick till skogen och tuggade på en grå brödbit, som liknade bränd lera.

16 – Hvarför gråter hon? frågade han åter flickans moder, som kom der ett stycke efter henne.

17 – Hon gråter för att hon är så hungrig, svarade modren. Vi ha intet annat, än barkbröd att äta, och nu går hon till skogen att söka goda rötter.

18 – Hvarför är du så glad? frågade tidens barn, nyåret 1892, en fet och rödbrusig herre, som åkte i sufflettsläde och tuggade på en hvetebrödssmörgås, medan han framtog ur foderalet en fin cigarett.

19 – Hvad skulle ej jag vara glad? skrattade herrn i släden. Jag kommer just från en fin frukost i staden, der hvar flaska vin kostat en half tunna råg.

20 – Men mötte du icke den lilla flickan, som bet sönder sina tänder på barkbröd?

21 – Ja, jag ser nog, att här gå tiggare, svarade herrn i släden. Hvad angår det mig? Jag har skrifvit fem mark på listan för de nödlidande, det står nog i tidningarna, och dessutom hade vi nyss en välgörenhetsdans i staden. Det var katten så roligt, vi dansade hela natten, och jag var pajazzo.

22 Släden for förbi, der kom en fattig gumma, dragande efter sig en kälke med en påse på kälken.

23 – Hvarför ser du så glad ut? frågade tidens barn.

24 – Skulle ej jag vara glad? sade gumman. Jag har nu hela julen ätit bara ett mål om dagen för att kunna hvar dag spara ihop ett bröd åt de hungrande. Se hvilken vacker påse med rent rågbröd jag fått ihop, och den drager jag nu till torpet derborta.

25 En bondgubbe kom med en tidning i handen från postkontoret i byn. – Hvarför ser du så ledsen ut? frågade tidens barn.

26 – Skulle ej jag vara ledsen? morrade gubben. Der står i tidningen så mycket ondt om vårt land, att jag aldrig har trott att kristna menniskor kunna ljuga så. Och så står om vårt folk, att det nu är förtryckt och önskar få andra lagar, än våra fria fäders!

|3|

27 Gubben gick förbi, och efter honom kom en nämndeman med två socknebor i ifrigt tal med hvarandra. – Hvarför se ni så glada ut? frågade tidens barn.

28 – Jo, vi beslöto på socknestämman i dag att låna tusen tunnor råg och femhundra tunnor korn åt de nödlidande byarna, och alla, både bönder och herrar, stå som en man för vårt land.

29 Efter dem kom en skara barn, gossar och flickor, från en fest i skolan. Hvarför se ni så glada ut? frågade tidens barn.original: ?

30 – Skulle ej vi vara glada? Vi ha afsagt oss alla våra äpplen och pepparkakor för att köpa i deras ställe bröd och mjölk åt fattiga barn. Och vi ha haft så roligt, så roligt, som aldrig förr!

31 Sist kom folket ur kyrkan hela landsvägen full. – Hvarför se ni så glada ut? frågade tidens barn.

32 – Vi ha hört en så vacker predikan och sjungit Guds lof af hela vårt hjerta. Vi kommo till kyrkan med många bekymmer, vi tänkte på nöd och fattigdom, dyra tider, farliga tider, smädelser mot vårt land och mycket annat, som vållar ofrid och sorg. Men nu veta vi, att Gud allsmäktig håller öfver oss sin beskyddande hand, så som förr öfver våra fäder, och utan Hans vilja skall intet och ingen förmå göra oss skada. Och nu veta vi, att vi skola vara ödmjuka, pligttrogna, arbetsamma och kärleksfulla och så i Guds kraft gå det nya året frimodigt till möte. Vi vilja stadigt stå fast vid våra fäders lag, och öfver allt annat vilja vi stå fast vid Guds rike, på det att Hans vilja må ske, såsom i himmelen, så och på jorden. Skulle ej vi vara glada!

33 Tidens lilla barn, nyåret 1892, var bara en meter långt, men så mycket förstod det, att ett folk, som tänker och handlar så, skall bo under Guds välsignelse och lefva icke blott detta år, utan i tidernas tider.

34 Z. T.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Betraktelsen publicerades i Nya Trollsländan 2/1 1892.

    Faksimile