Pennans samtal med pappret

Pennans samtal med pappret

Lukuteksti

Avsnittet publicerades 15/10 1870: [322]

Pennans samtal med papperet.

I.

Pennan. Lilla vackra pappersbit.

Hvadan är du tagen?

Vexte du så fin och hvit.

På ett träd i hagen?

Är du spunnen, lätt som dun,

Af den gröna ängens fjun,

Eller bakt i trågen

Af ett skum på vågen?

2 Papperet. Det kallar jag att fråga rätt försvarligt dumt. Jag skulle vexa på träd! Vill du rita en skog på mig?

3 Pennan. Har du ej vuxit på träd, så är du likväl tunn som ett asplöf. Hvarifrån är du hemma? Berätta mig något om din pappa och mamma.

Papp. Moder min, som dog i fjol,

Var ett frö i jorden.

Fader min var himlens sol,

Som såg ned på norden.

Vaggan, der jag sof så godt,

Var en liten täppa blott

Nära sjön på udden,

Och en sten var kudden.

5 Pennan. Hvem skulle tro, att du kommit så fin och hvit ur en svart åkertäppa? Jag kan undra, om du först var en rofva.

6 Papp. Nej, då vore jag längesedan uppäten. Der stod en koja vid sjön, och der bodde en fattig torparegumma. Hon sådde fröet i en liten åker vid sjöstranden och myllade fin|322| mull öfver det. Då sjöng hon en ganska sorglustig visa:

Så, så himmelens frön,

Så i den kalla, mörka mullen!

Vår, vår vexer ur snön,

Glädjen blommar ur sorgekullen.

Tegen han sås,

Fröet förgås,

Natt omhöljer

Hvad jorden döljer.

Så, så! Ur mörker och grus

Väcker Herren sitt barn till ljus.

8 Pennan. Det var en besynnerlig visa. Huru kan det bli lefvande, som redan var dödt? Huru kan det blomma, som varit begrafvet i jorden?

9 Papp. Det är en gåta att gissa på. Men så var det: om fröet ej dött, hade jag ej lefvat. Nu vexte jag upp till ett litet ljusgrönt strå och fick ett namn här i verlden. Jag kallades lin.

10 Pennan. Åh! Har du varit lin?

11 Papp. Lin och mycket annat dertill.

Sommarn blef så ljus och blid,

Linet vexte härdigt.

När det led mot höstetid,

Då var linet färdigt.

Gumman skar min stängel af,

Sänkte mig, som i en graf,

Ned i träskets vatten;

Der var mörkt som natten.

13 Pennan. Sådana äfventyr!

14 Papp. Det blef nog värre. Jag var nu för andra gången begrafven. Det var icke så rart, att ligga der med en sten på nacken i det grumliga träsket. Jag tänkte på allt det fagra tal, som sparfvarna qvittrade, den tiden när jag stod så fin och grön i min blomning på linlandet.

En sad’ till mig: lilla lin,

Du är åkerns engel.

Ingen är som du så fin

Och så smärt på stängel.

Glad i hoppets färg dig kläd!

Lin, du vexer till ett träd,

Och vårt bo vi trygga

I din krona bygga.

16 Pennan. Sade jag icke, att du var ett träd?

17 Papp. Bara dumt smicker, penna lilla! Träd är träd; hvarför skulle markens örter vilja klifva till molnen? Der låg jag nu bunden och sönderhuggen som en usel fånge i träsket, för att blöta högfärden ur mig. Efter en tid togs jag upp och fick stryk.

18 Pennan. Hvarför det?

19 Papp. Jag var för styf, sade gumman. Nej, hvad hon basade mig! Först bråkades jag, så att hvar tåga i min stängel mörbultades, och det skulle vara för att skrapa bondlandet af mig. Sedan skäktades jag, för att få hyfsning och folkseden. Odygden föll af mig, som slagg ifrån smedens jern. Men det var ännu icke slut med min uppfostran.

Nu, sad’ gumman, är du fri

|323|

Från de värsta bockar,

Men, mitt lin, nu skall du bli

Som en frökens lockar.

Du skall bli så silkesmjuk,

Att en orm blir afundsjuk

Och den bästa spindel

Ej gör sådan bindel.

21 Pennan. Jag tänker, att du hellre behållit din bondaktiga fason. Det var en förskräckligt bråksam uppfostran.

22 Papp. Du må väl säga. Men hvad gör man icke, för att bli fin? Hvarpå gumman tog en borste och begynte kamma mitt långa gula hår. Nu föllo blår af mig och samlades upp, för att spinnas till blårgarn och väfvas till mattor. Och gumman hade rätt. När jag nu var borstad, blef jag så hjertinnerligen fin och förnäm, som en storfurstinnas chignon eller som fröken Mariannes hängande hår, när hon kom från perukmakaren.

23 Pennan. Det var för väl, att din uppfostran nu var slut.

24 Papp. Långt derifrån. Gumman band mig ihop till en knippe och förde mig på sin kärra till marknaden. Der stod mycket folk kring lasset och tummade mig på alla sidor. Det var ett godt lin, sade en; känn huru mjukt och långt det är! Det går väl för sig, sade en annan; men det är illa borstadt.

25 Pennan. Att han ej skämdes!

26 Papp. Månglare, halunker och linhandlare begynte att pruta med gumman. Ändtligen blef en fet harre ense med henne om priset, vägde mig på ett bessman och kastade mig bland många andra linbuoriginal: nndtar på en ny kärra. Det skall väl till fabriken? frågade gumman. Ja, sad’ den feta herrn, det blir råmaterial.

27 Pennan. Sade han råmaterial? Efter allt hvad du fått lida för din förnäma uppfostran.

28 Papp. Ja, så sade han. Gumman suckade. Farväl, kära lin! sade hon. Jag har ju ammat och uppfostrat dig som mitt eget barn. Hvilken skada, att jag nu måste sälja dig, för att få pengar till bröd! Jag hade så gerna velat spinna dig hemma i min egen stuga, på min egenhändiga rock, och då skulle jag ha sjungit mina vackraste visor för dig. Åhå!

Lina är mitt älsklingsbarn,

Lina är min dufva,

Lina är mitt silkesgarn

Och min bomullshufva.

Hjulet snurrar, rullen går,

Lyckan skiftar år från år,

Och min lilla Lina

Skall som solen skina.

Avsnittet publicerades 22/10 1870: [329]

II. Linnefabriken.

30 Pennan. Nåväl, kära papper, berätta mig dina vidare öden! Du kom till fabriken?

31 Papperet. Jag aflastades först i ett stort magasin bland otaliga andra linbundtar. Du mins, att jag ännu var lin?

32 Pennan. Jag hörde ju, att gumman sjöng om sin Lina. Således var du en liten flicka.

33 Papp. Huru skulle jag annars ha varit så fåfäng öfver mitt sköna, mjuka, guldgula hår? Men jag blef hårdt straffad för min barnsliga fåfänga. I magasinet låg jag en tid och fördes sedan in i ett ofanteligt stort huoriginal: ns vid en brusande fors. Der begynte min uppfostran ånyo, liksom hade jag aldrig blifvit hyfsad förut.

34 Pennan. Stackars råmaterial!

35 Papp. Jag blef uppfostrad med alla möjliga hyfsningsmedel. Jag gick ur hand i hand, mellan ånga och vatten, jernskrapor och ofantliga borstar. Jag trodde, att intet hår skulle blifva helt i mig, men till slut rann jag från mitt pinorum ut i ett annat, der jag ändtligen skulle spinnas.

36 Pennan. På spinnrocken?

37 Papp. Nej, på en spindel.

38 Pennan. Hu! En spindel?

Papp. Ja, en liten spinnmaskin

Snurrade beständigt,

|330|

Och der blef min tråd så fin,

Att det var behändigt.

Rullen åt mig, som på lek,

Och en flicka, späd och blek,

Knöt en knut påoriginal: an kut pä tråden,

När ett fel var på den.

40 Pennan. Hvarför var hon så blek?

41 Papp. Skulle man ej vara blek i de stora fabrikerna! Der stå i de långa, låga salarna flera hundrade arbetare och arbeterskor, hvar och en på sin bestämda plats. Der är en varm och tung luft, och det fina lindammet uppfyller rummen. Menniskorna stå der så tysta, bleka och allvarsama, ty ingen kan tala med den andra, emedan ingen kan höra den andra. Endast maskinerna surra:

Surr urr urr, spindlarna gå,

Rullarna svänga,

Trådarna krypa,

Remmarna hänga,

Oljorna drypa,

Luften är grå.

Surr urr urr,

Allt är maskiner,

Jernet arbetar,

Pustar och hviner,

Suckar och stretar:

Ack, hur är så

Herrskaren fallen?

Allt sig förvandlar,

Hårda metallen

Tänker och handlar;

Menskan ser på.

43 Pennan. Nej, då undrar jag ej mera, att menskorna äro bleka. Det måste vara underligt, att se jernet arbeta, likasom en tänkande varelse,original: . medan menniskan står der som det styfva jernet och ser uppå.

44 Papp. Nå ja, penna, det är likväl menniskan, som har uppfunnit maskinerna och gjort eld, luft, vatten och jern till sina tjenare. Det är ett stort och förundransvärdt herravälde, som Gud har gifvit menniskan öfver naturen. Hans är makten, äran och herrligheten. Men fastän nu menniskan vet, att hon, genom Guds gåfva, råder öfver elementerna, så måste hon blifva underlig till mods, när hon likasom ser inför sina ögon naturens krafter arbeta som flitige drängar i hennes tjenst. Och sedan det starka dånet i de stora fabrikerna!

Medan menskan står så stum,

Dåna jern och vatten,

Som ett haf i storm och skum

Brusar dåft i natten.

Men när hvilans timma slår

Och arbetarn hemåt går,

Tystnar allt på stunden:

Då är stormen bunden.

46 Pennan. Det är ju ett trolleri.

47 Papp. Icke en minut öfver rätta tiden få jern och vatten arbeta. Knapps, en lätt tryckning på hakarna, och allt står stilla. De stora hjuloriginal: ien, som drifva alla de små, kunna fortfara att svänga, men de|331| små hjulen äro lösta från deras herravälde, och alla de tusen spindelrullarna stanna i blinken, likasom på ett gifvet kommando. Efter det starka dånet följer en djup tystnad. Men då börja menniskornas tungor komma i rörelse, likasom behöfde de röra på sig, för att icke styfna för alltid. Då börjar ett sorl af arbetarnes röster, medan de strömma ut ifrån arbetssalarna och gå hvar och en hem till sitt, för att återigen känna sig vara menniskor, ända till nästa arbetstimma, när de åter blifva maskiner. De ha då hvilat sig och fått prata. När hvar och en är på sin plats, börjar dånet på nytt, hafvet brusar åter, menskorna tiga och elementerna tala.

48 Pennan. Kan detta vara ett gladt lif?

49 Papp. Nej, men ett nyttigt. Jernet arbetar mycket fortare och jemnare, än de bästa menniskohänder. Derigenom blir allting billigare och ofta bättre. Fabriksarbetarne haoriginal: efva sitt bröd, men ett sorgligt och enformigt lif hafva de visst. Ofta blifva de sjuka af den osunda luften, tystnaden gör dem nedslagna, och många dö bort i föroriginal: åtid.

50 Pennan. Stackars folk! Men berätta nu huru det sedan gick med dig.

51 Papp. En del garn säljes i bundtar, och en del väfves. När jag från spindeln kommit som en fin tråd på rullen, flyttades jag i väfrummen. Der lindades jag på härfträd, för att blifva ränning i väfvarna, och en annan del upplades i spolrullar, för att göras till inslag. Ränningen klistrades – uff, det var en otäck pomada! – och så bar det af in i väfstolarna.

52 Pennan. Voro de också af jern?

53 Papp. Allt, utom garn, väfskedar och väfverskor. Väfrummen voro som spinnrummen, och der stodo många hundrade smärta, vackra väfstolar, hvilka, likasom spindlarna, kunde sättas i gång eller stoppas, när man tryckte på en hake. Knaps, och nu blef ett buller, som icke var bättre än det förra, men det var icke mera surr-urr, utan klapp-klapp.

Klapp, klapp, spolen flög

Som en pil från strängen,

Klapp, klapp, lätt han smög

Mellan garnets hängen.

Skeden slog sitt klapp hvar gång,

Väfven vexte fin och lång,

Flickan knöt hop tråden,

Som brast af i våden.

55 Pennan. Var det samma flicka, som spann?

56 Papp. Nej. Der voro både flickor och mammor, och vid somliga väfstolar, som väfde dräll efter utklippta pappersmönster, stodo äfven karlar. Ändtligen var väfven fär|332|dig. Då skulle han åter klistras, borstas och blekas i blekvatten; sedan skulle haoriginal: ån än engång blekas tillika med en mängd garnhärfvor, för att bli hvit, och så fick jag åter se solens glada ljus. Derefter måste jag in i en förfärlig stamp, för att blifva rätt glatt och angenäm: det hörde ännu till en

vårdad uppfostran.

Dunkelidunk!

Klossen trampar,

Stönar, stampar,

Bultar, slätar,

Jemnar, rätar,

Utan pjunk,

Allt i ett lunk.

Dunkelidunk!

Avsnittet publicerades 5/11 1870: [345]

III. Lärftets underliga öden.

58 Pennan. Nu var du således färdig? Nu behöfde du ingen uppfostran mer.

59 Papperet. Och det tror du! Nej, penna, man blir aldrig färdig i denna verlden. Åtminstone blir man aldrig fullkomlig. Vår uppfostran varar hela lifvet igenom.

60 Pennan. Jaså. Du skulle ytterligare häcklas, borstas, stampas och mörbultas!

61 Papp. Något ditåt. Jag var nu fint, glänsande lärft och fördes i fabriksboden att säljas. Der låg jag en tid och begynte gulna på utsidan. Lyckligtvis kom en hushållerska och köpte mig till skjortor åt gossarne Pimpernuckel. Jag klipptes och syddes af en fattig sömmerska, som brukade få en mark om dagen och mat, men hofrådinnan Pimpernuckel tyckte detta vara för mycket, mamsell fick 80 penni om dagen och sqvallrade sedan för mer än 20 penni om herrskapet Pimpernuckel. Jag var nu en fin, vacker skjorta, men till bröststycke och manchetter dugde jag icke: de skulle vara af holländsk kammarduk. Och så drogs jag en söndagsmorgon öfver öronen på lille Frithiof Pimpernuckel. Nej, hvad han skrek!

|346|

Jag vill inte ha den,

Jag kan inte ta den!

Jag känner den styggen,

Hon pickar på ryggen,

Hon sticker på vaden,

Hon har intet krås,

Jag går som en gås,

Der finns ju ej knappar,

Manchetten är lappar,

Och kragen, förstås,

Är vid som ett bås;

Man kan ju förgås!

63 Pennan. Det var en bortskämd pojke.

64 Papp. Frithiof Pimpernuckel var hvarken bättre eller sämre än många andra gossar i rika hus, när de vilja vara kavaljerer vid 8 års ålder. Han skulle ut på en båtfärd den dagen med damerna Sockersköld, och då ville han vara fin. Betjenten klagade för hofrådinnan; mamma blef ond och kom med ett ris, men slutet blef, att Frithiof behöll skjortan, med vilkor att han skulle få aluminium knappar uti den och en ny kråsnål, som kostade mer än sex nya skjortor. Så foro de ut på båtfärden, och allt var så fint och rart, och jag med. Små herrskapet mumsade hallon, och när de ätit sig mätta, begynte de kasta bär på hvarandra. Florentina Sockersköld var den ostyrigaste af flickorna: hon tog en hand full hallon ur fatet och kastade på Frithiof Pimpernuckel. Det träffade olyckligtvis midtpå bröstet, der blef en stor fläck på skjortan, och saften rann ned som blod. Hofrådinnan trodde att Frithiof blifvit mördad och höll på att svimma. Men det var icke värre, än att skjortan förderfvades. – Nog går det bort med Brönners fläckvatten, skrek Florentina och skrattade. – Eller med chlor, sade informatorn, som var en lärd herre. – Vi gå till fiskarestugan och låna Fina Gäddströms lintyg, hviskade mamma. Men icke ville Frithiof gå in på en sådan chikan. Slutet var, att skjortan förblef röd, och Frithiof tröstade sig med att Garibaldi också gick klädd i röd skjorta.

65 Pennan. Kunde ej fläckarna tvättas bort?

66 Papp. Icke alldeles. Hofrådinnan ville ditsätta ett nytt skjortbröst, men Frithiof förklarade, att han visst icke tänkte gå syltad i hallon: då skulle han vara en syltfot. Så blef skjortan liggande i ett klädskåp på vinden. Om något år stod en begäran i tidningarna, att man skulle skicka aflagda kläder åt fattiga barn i arbetshuset. Hofrådinnan tyckte, att man borde vara hjelpsam, efter det stått i tidningarna, och sökte efter något gammalt på vinden. Då hittade hon skjortan med hallonfläckarna. Den der kunna vi skicka, sade hon, fastän den är nästan för ny och fin; men|347| något skall man göra för sina medmenniskor. Så blef jag skickad till arbetshuset.

67 Pennan. Du menar skjortan?

68 Papp. Ja, skjortan; det var ju jag. Der kläddes jag på en liten fattig flicka, som hette Lisa-lill. O, hvad hon var glad!

Gode Gud, hvad jag är snygg!

Jag är hvit, som solen.

Aldrig mer vill jag bli stygg

Eller fläcka kjolen.

Tack, min Gud, för hvad du gaf!

Dig har jag fått allting af.

Gör mig ren i sinne,

Som mitt hvita linne!

70 Pennan. Är det icke underligt, att somliga ha så stor fröjd af det, som andra förakta?

71 Papp. Ja, om alla, som släpa siden på gatorna eller äta snask hos konditorn, skulle tänka på huru stor glädje de med den kostnaden kunde göra de fattiga, så skulle här icke finnas så mycket armod. Lill-Lisa bar mig troget och ordentligt på andra året, men då begynte jag falla sönder, ty jag var jemnt i bruk mellan tvättarna. Föreståndarinnan på arbetshuset gaf Lisa ett nytt linne, och mig skänkte hon åt en trasig tiggargosse, som ej bar någon skjorta alls. Men gossen var ett af de många olyckliga barn, som blifvit förderfvade af ett kringstrykande lif. Han gick hellre och frös med smutsiga bara axlar under de stora hålen i tröjan, emedan han märkte att alla menniskor ömkade sig öfver en så stor uselhet. Han gjorde med mig som han gjort med många andra kläder förut: han sålde mig åt en judinna för 20 penni och köpte för pengarna tortor och papyroser.

72 Pennan. Hvad säger du? Är det möjligt?

73 Papp. Ja, sådana barn göra stor skada, emedan de missbruka andras hjelpsamhet och förhärda menniskors hjertan. Mången, som gerna ville gifva en gåfva åt fattiga barn, tänker nu i sitt hjerta: nej, det är förspillda gåfvor, de sälja dem och köpa sig tortor. Och så få de oskyldiga ofta gå hjelplösa för någras otacksamhet. Men hvar var jag i min berättelse? Jo, jag såldes åt en judinna. Hon lappade mig med grof säckväf och sålde mig för en mark åt en rysk soldat. Hans lilla gosse bar mig en tid. Grischka, hette han; det var en liten beskedlig gosse, men mycket smutsig, ty hans mamma var död. Det räckte ej länge, innan jag var ohjelpligt i trasor. Då blef jag liggande på kaserngården, tilldess en tjufsig madam stal mig och nyttjade mig till disktrasa, när hon skurade tobaksaskan från studenternes golf.

|348|

74 Pennan. Disktrasa! Det var ju ett högst bedröfligt slut på din fina uppfostran.

75 Papp. Ja, du må tro, jag var också för fin, för att länge stå ut med ett sådant arbete. Medan jag låg med andra trasor vid tvättbaljan, kom en lumpsamlare, lyftade mig på den hvassa kroken af sin käpp och kastade mig i en smutsig korg. Det var ett ruskigt sällskap. Till all lycka behöfde jag ej länge ligga der, innan han sålde mig till lumpmagasinet. Der hade jag god tid att tänka på alla mina äfventyr.

Är man än så fin och rar

I sin ungdoms tider,

Vet man ej på gamla dar

Hvad man blir omsider.

Mången präktig grannlåtsstump

Blir på slutet bara lump;

Men finns gry uti den,

Blir det bra med tiden.

Avsnittet publicerades 19/11 1870: [361]

IVoriginal: 4. Pappersfabriken.

77 Pennan. Nå, fattiga lumpa, hur gick det sedan med dig?

78 Papperet. Det var ett elände i lumpmagasinet, blandadt sällskap var det, och vi förnäma trasor lågo der utan minsta rangskilnad bland mattlappar och bitar af sämsta blårgarnsväf. Ändtligen blefvo vi sorterade, tvättade och körda till pappersfabriken. Tänk dig min förundran, när jag der såg de höga murarna af linnefabriken resa sig på andra sidan om forsen!

79 Pennan. Tammerfors?

80 Papp. Så hette staden. Ack hvilka minnen ifrån min barndom, när jag blef uppfostrad till skjorta åt Frithiof Pimpernuckel!

81 Pennan. Ack! Det kan röra mig ända till tårar.

82 Papp. Nej, håll för all del; du plumpar ned mig, dina tårar äro ju bara bläck. Kort sagdt, nu begynte min uppfostran ånyo från början. Jag blef lagd uti lumpqvarnen och malad till små bitar.

83 Pennan. Olyckliga lumpa!

Papp.Qvarnen gick vid forsens brus.

Surr-urr-urr beständigt.

Tusen knifvar utan krus

Skuro mig behändigt.

Snart liksom ett mjöl jag var,

Östes sedan i ett kar,

|362|

Rördes om med vefven,

Liksom gröt med slefven.

85 Pennan. Det var fasligt!

86 Papp. Jag rann från det ena vattenfyllda karet in i det andra, tvättades, limmades, blektes och omrördes sju och sjutton gånger. Ändtligen var jag en hvit välling, och litet blåaktig dessutom, ty det var det fina. Nu leddes jag in i en helt grund ränna, der jag såg ut som mandelmjölk.

87 Pennan. Gröt, välling och mandelmjölk! Nå, hvem åt dig? Kanhända gåfvo de dig åt barnen med litet socker på?

88 Papp. Pytt också! När jag runnit ett stycke i rännan, stadnade jag på en fyrkantig sil af messingstråd. Då rann vattnet af mig igenom silen och det mjölkaktiga i mig stadnade qvar ofvanpå. Kan du gissa hvad jag då var?

89 Pennan. Det kommer an på. Antingen var du knäckebröd eller mandelkaka.

90 Papp. Visst också! Nu var jag början till det jag skulle blifva, nemligen papper.

91 Pennan. Hvad säger du!

92 Papp. Bara början ännu, ser du, men det gick fort numera. Från silen gick jag, helt våt, vidare framåt och kom i sällskap med en het metallrulle, som svängde omkring. Ett tu tre, var jag torr och

Nu så gick jag hvit och lång,

Som en väf på bleken,

Men så kom jag än engång

I den hårda leken.

Knaps, en knif skar mig i tu!

Kan du tänka, att jag nu

Var ett ark, som andra,

Fick till riset vandra!

94 Pennan. Kära lumpa, jag tycker att du redan fått nog ris här i verlden.

95 Papp. Skäms du icke, att kalla mig lumpa, när jag redan var ett fint och vackert stämpladt pappersark! Icke fick jag vandra till ett sådant ris, som du menar; utan till ett pappersris. Först glattades arket, för att blifva ännu finare; derefter lades jag i en bok, der vi voro 24 ark tillsammans, och 20 sådana böcker göra ett ris. Det var mycket angenämt, att åter komma från vällingens skepnad till en snygg och anständig tillvaro. Der sutto qvinnor och hyggliga barn och sorterade och hoplade oss i ett rum ofvanför rännorna. Vi pappersark fingo nu en mycket olika rang, allt efter som vi hade en förnämare natur i oss, ty somliga voro hvardagsfolk.

96 Pennan. Nej, hör nu, kära papper, lägg af de förnäma fasonerna, annars kommer du engång till i lumpmagasinet.

97 Papp. Ja, du har rätt; man kan ju aldrig veta i hvilken skräpkorg man ännu kan hamna. Emellertid blefvo somliga af oss makulatur eller gråpap|363|per, ja, rentaf plumppapper. Andra blefvo takpapper eller »papp i långa banor», som det heter i tidningarna. Andra blefvo tryckpapper, konceptpapper, skrifpapper, och några de finaste blefvo postpapper, eller till och med velin. Det var mycket nöjsamt att skåda. Men jag blef det vackra, randiga skrifpappret, som du ser. Från fabriken kom jag till handelsboden och derifrån till ditt sällskap, penna!

98 Pennan. Är det verkligen du? Är det möjligt, att du har genomgått så underliga öden: från fröet till lin, från linet till garn, från garnet till väf, från väfven till skjorta, från skjortan till trasa och lumpa, från lumpan till gröt, välling och mandelmjölk, och så ändtligen till ett skönt, slätt pappersark! Hvilken mångfaldig och bråksam uppfostran!

99 Papp. Hvad är det underligare, än att ett litet barn, som ej kan stå på sina fötter engång ock tycker sig ha gjort ett ofanteligt framsteg här i verlden, när det kan säga pappa och mamma, ändock kan vexa upp till en stor man och hjelte, eller till en klok och ömhjertad mor, som åter uppfostrar andra barn till goda menniskor? Icke går det nu alltid så bråksamt till, som vid min uppfostran; men något får man slita, innan man blir stor och förståndig. Jag vore nyfiken att veta hvilka öden du genomlefvat,original: . stålpenna, innan det blef folk af dig.

100 Pennan. Det är en för lång historia; jag hinner ej nu berätta dig den, men kanske en annan gång.

101 Papp. Ser du, hvad var det jag sade? Hvar och en har sin uppfostran, om man också ej är mer än en knappnål. Ingen kan veta hvad det blir af ett litet barn. Det hvita rena papperet är också ett barn i verlden. Icke kan det veta hvad som skall skrifvas derpå, om det blir dumt eller qvickt,original: . fåfängeligt eller nyttigt, en skomakares räkning eller en vis mans beskrifning om stjernornas lopp.

102 Pennan. Nå, hvad dig beträffar, så vet du redan hvad der är skrifvet på dig. Der står en lång historia om »pennans samtal med papperet».

103 Papperet. Jag märker det. Vi få nu se hvad barnen mena derom och om de lärt sig något nyttigt af mig.

Lilla runda äppelmåns,

Som på bladet tittar,

När du nu fått mig till låns,

Månn ett korn du hittar?

Eller blir du lika klok,

Som i din abcbok

Tuppen tycks studera

Och vet aldrig mera?

Nästa gång du ser så glad

Papperet det hvita,

|364|

Kom ihåg hur detta blad

Mycket ondt fått slita,

Hur det bultats, hur det stötts,

Hur det stampats, hur det blötts,

Innan det blef färdigt

Och din kråkfot värdigt!

106 Z. T.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Följetongen publicerades i Trollsländan 15/10–19/11 1870.

    Faksimile