Elfte Föreläsningen. 2/4 62

Elfte Föreläsningen. 2/4 62.

1 Wi stå här vid en af dessa underbara hvälfningar, der tidens ur tyckes ha stadnat och msklighetensmensklighetens utveckling tyckes skrida tillbaka. Wi stå framför en fordom mäktig ström, hkenhvilken sinat tycktes vid sin källa danad att öfversvämma verlden och verkligen uppfyllt en del af sitt värf, men derefter sinat ut och förlorat sig i otaliga maktlösa rännilar bort genom tiderna och bort genom ödemarkerna. Nuoga taget, är detta skådespel ett af de mest storartad till sina dimensioner mest storartade, som historien äger att uppvisa. Det sträcker sig genom två verldsdelar och mer än tvåre årtusenden – ja, om man får vågar följa dess aflägsnaste spår, ända till femtusen år före vår tid, och öfverträffas i ålder af få, men i geografisk utbredning af intet annat i hela verlden.

|54||108|

2 Det är just dessa ofantliga dimensioner, som snarare förvirra, änåskådaren, än påkalla hans beundran. När ett folk eller ett rike störtar i spillror genom en stor katastrof, finna anslår detta vår fantasi och vårt deltagande, emedan vitillagt av utgivaren lätt kunna öfverse slagfältet och beräkna dess följder. Men när denna förstöringsprocess delas på årtusenden, bortskymmes den för vårt öga af tusende andra föremål och invecklas i svallet af tidernas ström likasom en lång, men försvinnande väg, af hvilken vi här och der endast se några skumbläddror drifva omkring på det stormiga verldshafvet. – I allmänhet lär oss historien på hvarje blad, att folken äro underkastade samma naturlag, som alla öfriga organismer, nemligen att äga en barndom, ungdom, mannaålder och ålderdom, att danas, tillvexa, blomstra, förvissna och slutligen dö. Men likasom den organiska naturen i denna process af öfvergång och förgängelse beständigt inlägger nyafrön till ett nytt lif, en ny form af tillvaron, så se vi msklighetensmensklighetens utveckling i stort, och folkens såsom försvinnande momenter deri, oupphörligt hänvisa på nya möjligheter af föryngring och återuppblomstring, som håller det hela vid makt och för historien framåt. Ingen atom af materien förgås, sålänge jorden står; den söker sig endast nya former, uppträder under nya föreningar. På samma sätt kan man säga, att ingen atom af ett folken förgås så totalt, att den icke i efterkommande generationer qvarlemnar fysiska eller intelligenta spår af sin tillvaro. Det beror endast på motståndskraften af det försvinnande och intensiteten af de nya lifselementerna, om den nya formen bär färre eller flera drag af den gamla. De ve Somliga folk äro sega, andra spröda i deras motståndskraft. Till de spröda höra i Europa den celtiska, i Amerika indian stammen, hvilkena skenbart försvunnit eller hålla på att försvinna hvad man kallar nästan totalt, d. v. s. så att få igenkänneliga yttre spår stå qvar efter dem. Till de sega höra t. ex. judarne och i Asien större delen af hela den ofantligt utbredda mongoliska folkstammen, hvaraf|55||109| den den skythiska eller finska äro en en utgrening. Alla dessa folk ha en mer eller mindre utpräglad passiv karakter och skilja sig derigenom från de handlingsdjerfva folken, hkahvilka genom deras bragder aoch äro kallade att gifva en varaktigare riktning åt gången af tidshändelserna.

3 Wi skola nu låta fakta tala, och undersöka sedan vi kastat en blick på Skytherne vid Herodots tid omkring 450 f. Chr., skola vi söka göra klart för oss hkenhvilken förändring dettnna talrika och vidtutbredda folkstam undergått vidpass ett halft årtusende senare eller vid Taciti tid år 100 e. Chr., då man för första gången fainner det finska namnet och upptäcker ser de första tydliga rudimenterna af det folk vi tillhöra likasom aflagra sig på gruset af de förgångna tidehvarfven.

4 obs. Kasp. hafv. – af Hesiodos en insjö, af de följande en vik af Ishafvet.

5 Efter Herodot, hvilken med en för hans tid stor noggrannhet bestämt Skythiens gränser och angifvit skildrat dess folk, inträdde en period, under hkenhvilken kunskapen om de nordiska folken snarare tog af, än tog till. Herodots Skythien utsträcktes till hela östra Europa, medan hela vestra E. kallades Celtica, bebodt af Celterne, ett namn, hkethvilket i likhet med det Skythiska, då omfattade ett stort antal nationer. Pytheas från Marseille (omkr. 323 f. Chr.) besökte tennets hemland Britannien och troligen äfven bernstenskusterna vid Östersjön, gaf de första dunkla underrättelserna om Thule eller vestra Skandinavien samt Guttonerne, hvilka bebodde den del af Ösjökusten, der bernstenen samlades, d. v. s. kuststräckan mellan Weichseln och Niemen, särdeles kusterna af das Kurische och das Frische Haff. Men emedan Guttonerne (Gothi) antagligen voro ett germaniskt folk, vill det af Pytheas uppgift synas, som skulle Finnarne icke då ännu hafva uppnått denna del af Ösjökusten, hkethvilket är det första sannolika kronologiska resultat, som möter oss vid finska stammens vandring åt norden. Polybius, som lefde i 2:dra årh.århundradet före Chr.Christus, och Strabo, som lefde i Augusti tidehvarf, kände mindre om norden, än deras föregångare och drogo Pytheas utsago i tvifvelsmål. Men just under det nästföljande seklet utsträckte sig sRomarne genom Germanicus och Britannicus vida längre än förr åt N. och V. och fingo derigenom ur andra hand, d. v. s. genom Germaniska folk, nya uppgifter om den okända norden och dess folkstammar. Pomponius Mela, 40 år e. Chr., nämner känner Skandinavien (Codanonia, Thule), men hvarken Fd eller Finnarne. Plinius d.  ä.original: ä († 79 e. Chr.) han som sjelf tjenat i romerska hären i Nederländerna,|56||110| skildrar i sin ryktbara Historia Naturalis de stora öarna i det Baltiska hafvet. (Ooriginal: och jag har i föregående framställningar sökt utreda, att hans Epigia, verk hvkenthvilket han uppgifver vara en stor ö, belägen Ö. om Skandinavien Weichseln och föga mindre än detta Skandin., verkligen måste ha varit Finland (Hippogaia, det land som beboddes af Hippopodes, hästfötterne, skidlöparne).) Om Finnarne vet Plinius intet, men deremot omtalar han flera öar norrom bernstenskusterna, bebodda af tre fabelaktiga folk, benämnda Ooni (folk som lefde af fågelägg), Hippopodes och Fanesii, om hkahvilka sistnämnde han berättar, att deras långa öron betäckte hela kroppen, d. v. s. de voro från hufvud till fötter klädde i skinn. Just detta ger oss anledning förmoda, att dessa Fanesii, likasom dessa Hippopodes, och troligen äfven Ooni, voro Lappar, hkahvilka bebodde dels Dagö och Ösel, dels Åländska öarne och Finlands södra och sydvestra kuster. Wi ha här således ett nytt kronologiskt faktum, hkethvilket ehuru svårt att med säkerhet bestämma, likväl tyckes antyda hvad vi äfven ur andra skäl kunna sluta, att de egentl. finnarne ännu icke bebodde deras nuvarande område.

6 Tacitus, hvilken mästerligt skildrat de för honom bekanta germaniska folken, skref sin berömda bok De Germania vid slutet af första seklet e. Chr. – och vidpass 20 år efter Plinii död. – Efter att hafva omtalat Sueviska hafvet (Ösjön), hkethvilket alla gamla förff.författare tänkte sig såsom en öppetn del af Ishafvet, och Svionernes (Svenskarnes) der på öar belägna samhällen, förlägger han närmast i öster om dem Sithonerne, hkahvilka sägas likna Svionerne i allt, utom att de styrdes af en qvinna. Påtagligen återklingar här den gamla fabeln om ett amazonland i norden, hkenhvilken härrörde af namnet Kvæner (Kainulaisetspråk: finska), som på den germaniska tungan blef liktydigt med qvinnor och gaf upphof åt den sedan genom 1½ årtusende spökande sagan om qvinnolandet, terra Amazonumspråk: latin. Några Allt utvisar emellertid att Sithonerne voro ett germaniskt folk, måhända = Svithones eller Gythones = svenskar. Här ha vi ännu ingen säker hållpunkt. obs. In tantum non modo a libertate, sed etiam a servitute degeneraatspråk: latin.

|57||111|

7 Men när Tacitus österom det Sueviska hafvet förlägger Aesthyi, väcker redan namnlikheten en tanke på Esterne. Denna illusion försvinner uppgift väcker tvekan, när T. strax derpå säger Æesthyi till seder och klädedrägt liknade de germaniske Sueverne. Det var dessa Aesthyi, som samlade bernstenen (glæsspråk: fornengelska = glas) och hade i V. om sig Gothoni, HärPytheas’ Guttones,original: . Gotherne. Men österom dem bodde Peucini, Venedi och Fenni – det första återljudet af finska namnet hos gamla historien författare.

8 obs. Aesthyi, Ester, = österlänningar.

9 Till en början är det af vigt att utreda det geografiska läget för detta folk, dessa Fenni vid Taciti tid.original: tid Hittills har man, enligt den skenbart otvungna tydningen af Taciti ord, varit allmänt ense om att förlägga dessa folk till Östra kusten af Weichseln. (Jmfr 6:te föreläsn. 1854 sid. 48 ff.)