|||225|

Föreläsningar i Finlands Historia
Hösttermin 1862.
III.

|80||226| |81||227|

Nionde Föreläsningen. 8/11 62.

1 Den andra hufvudgrenen utaf vårt finska folk kallar sig sjelf Hämäläisetspråk: finska och sitt land Hämeenmaa; af ryssarne kallas de Jamspråk: ryska l.eller Jemspråk: ryska, af svenskarne kallas de Tavaster och deras land Tavastland. Det ryska Jamspråk: ryska l.eller Jämspråk: ryska – hvaraf man kommit att tala om Jemer – är samma namn och ljud som Häme, Hämäläisetspråk: finska, endast att ryskan ej kan uttala H i början af ordet, utan gör deraf ett blött G. Roten till detta namn Hämspråk: finska härledes från ett gammalt ord Hämspråk: finska, som försvunnit ur finskan, men ännu återfinnes i en dialekt af estniskan och betyder sumpmark l.eller kärr = Suospråk: finska = Fenn, således skulle Hämäläisetspråk: finska, Suomalaisetspråk: finska och Finnar, enligt denna förklaring, alla ha samma betydelse, neml.nemligen kärrinbyggare, l.eller kanske rättare insjöfolk. Likaså härledes namnet Tavaster, af = Taw-Ester, af det gamla isländska ordet Tawspråk: fornisländska, sumpmark. Den tiden man hade denna mani, att likasom allestädes draga låta vårt land ur kärret namn undergå en vattenkur, tänkte man icke uppå att Hämäläisetspråk: finska, Tawaster, Suomalaisetspråk: finska, Finnar, bebott åtskilliga torra trakter uti vår verldsdel, der namnet alldeles intet slår in; så att om än vårt land må anses aldrig så sumpigt, så ha t. ex. icke Finnarne i Norige, som kunnat få det af oss, efter de buro detta namn medan de bodde på vid norska fjällryggen för minst 1,500 år tillbaka. Nu är dessutom utredt, att Suomispråk: finska, Suomalaisetspråk: finska kommer af det lappska Samspråk: samiska och Finne af celtiska ordet Finnspråk: keltiska;|82||228| och det gör att ger oss ett slags berättigande att betrakta den nämnda sumpmanin med ett visst misstroende. Hade man ej varit så betagen deri, så skulle man i st.stället att gå öfver ån efter vatten, d. v. s. till Estland efter namnet Hämäläinenspråk: finska, sno enklast ha härledt detta ord från det finska Hämyspråk: finska, Hämärä,original: Hämäräspråk: finska skymning, Hämeliässpråk: finska, skum, skymmande, = t. ex. med Pimentola, mörkrets land, Ilm. Yön piika, häm. tyttöspråk: finska d. v. s. ett land i norr, »gegen die Mitternachtspråk: tyska». Hämäläisetspråk: finska skulle då helt enkelt beteckna ett folk i norr boende folk, och som fått detta namn af ett sydligare finskt folk, vare sig af Esterne eller andra stamförvandter. Och då skulle Det är möjligt att Hämäläisetspråk: finska ursprungligen icke haft något eget namn, liksom deras närmaste bröder Esterne ännu i dag kalla sig endast maa meesspråk: estniska, landets män, och efterhand ha de då antagit den benämning deras grannar gifvit dem. – Att deremot Tawaster kommer af Tawspråk: fornisländska, kärr, är mera troligt, ty det är ett yngre svenskt namn, från den tid Tavasterne redan innehade deras nuvarande område, och förekommer första gången i påfven Gregorius IX:des bulla af år 1237.

2 Europæus: Bjarmi = Hämäräspråk: finska
= Samspråk: annat, Sumu = Sumuspråk: finska, töcken
Same = Häme = Suomalaisetspråk: finska = Hämäläisetspråk: finska – (Sjögren)

3 Lehrberg och våroriginal: Vår landsman statsr. Sjögren hara åt Jemernes, d. v. s. Häm:sHämäläisetsspråk: finska, Tav:sTavasternes – forntid egnat vidlyftiga forskningar. Vi ha sett, att Tavasterne i den stora finska folkkedjan stodo närmast söderom Karelarne. Enligt Sjögren ha stod Tavasternes kärna, jemte deras stamförvandter Woterne i Ingermanland, kring sod ännu i 11:te seklet vid Ladogas södra och sydöstra kust, hvarifrån detta folk sträckte långa förgreningar österut, ända mot Ural. Utträngda från Ladoga af Karelarne, skulle då Tavasterne först efter år 1143svårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande, således strax före Erik d. h.|83||229| tåg till Fd, ha inflyttat till det nuvar.nuvarande Tavastland. C. anser de skäl, hvarpå S. grundat denna förmodan, vara af en ganska tvetydig beskaffenhet. Om ock någon hord af Tavasterne i senare tider kringströfvat i Rd, anser C. det sannolikt, att en grenar af Tavastefolket redan före Ruriks tider, ja måhända i en långt aflägsen forntid, tagit i besittning södra delen af det nuvar.nuvarande Fd. Denna mening har många skäl för sig. Sedan den äldre kritiken blifvit slagen ur fältet i frågan om Skandinaviens urfolk och det är bevis utredt, att tvenne finska folk bebodde dessa aflägsna bygder långt före åtminstone vid Chr. födelse, finnes intet skäl, hvarföre det så nära liggande Fds kuster skulle ha saknat invånare utaf samma stam. Det vill af det stympade språket och andra anledningar synas, som om Egentl. Fds eller Åbo läns invånare, de af svenske förf.författare framför andra s. k. Sumerne, hkahvilka tydligen äro af Tavaste härkomst, skulle ha utgjort en äldre tavastländsk inflyttning i Fd. Påfvebullorna göra en bestämd skillnad mellan Sumer och Tavaster, och år 1318 omtalar kallar ryska krönikan, som så ofta annars omtalar Jemerne = Tavasterne, Åbo »Sumernes stad». Tillsvidare måste vi således antaga, att dessa Sumer l.eller Åbolänningar, ehuru ursprungl.ursprungligen Tavaster, inflyttat så långt före sina öfriga stamförvandter, att de vid sv.svenska eröfringens tid hunnit utbilda sig till en särskild folkgren, eller ungefär som Qvener och Savolaksare utgingo från Karelarne. När detta skett, kan icke bestämmas. Men om det bekräftar sig att Aithikos redan i 3:dje seklet fann kusterna af Estland l.eller Fd Finska Viken bebodda af Finnar, så kan icke den äldsta kolonisationen af Tavaster i Fd antagas ha skett senare än omkr. samma tid.

|84||230|

4 Jmfr Svenskar, Norrmän, Danskar.

5 Jemerne l.eller Tav.Tavasterne nämnas af Nestor bland de allra äldsta folk, som bebott ryska rikets område. Utan skäl ha ryske förff.författare (Tatischeff) påstått, att de redan vid Ruriks tid 882 voro skattskyldige under Warägerne. Jemerna voro då ett oberoende folk, stående med sin kärna söderom Ladoga, der de i tre århundraden efter Rurik, stundom i förbund med Ester, Woter och Wesser, med största tapperhet och ihärdighet försvarade sin sjelfständighet mot Karelarne, som angrepo från norr och ryssarne, som angrepo från söder. Under dessa fejder var det som det af Woter bebodda Ingermanland fick sitt namn af Jaroslav I:s gemål, svenska prinsessan Ingegerd. Alla berättelser om Tavasterne från denna tid ha vi från deras fiender, således partiska skildringar, men alla utvisande att Tavasterne varit ett krigiskt och frihetsälskande folk. Skådeplats kring Ladoga, som för Fds forntid har en central betydelse – Hela ryska krönikan intill medlet af 1100talet är på sitt sätt uppfylld af dessa vilda och förbittrade strider loftal öfver Jemerne. År 1042 begynte Wladimir den store Jaroslavitsch, då en 22årig yngling, sin lysande krigarebana med entt anfall mot Jemerne. Det heter att han »besegrade dem», men segern synes ha gått förlorad derigenom det tillägges att hästarne i hans krigshär störtade för pest. – I febr. Under fastan 1123 ryckte fursten af Novgorod Wsevolod Mstislavitsch mot Jemerne och besegrade dem, men, heter det,|85||231| »färden var besvärlig, emedan hvarje bröd betalades med en nogat» (1 kopek) – d. v. s. ryssarne voro vid återtåget genom ett förhärjadt land nära att omkomma af hunger. – Båda dessa berättelser kunna misstänkas för att vilja bemantla nederlag,. och troligen för att hämnas detta härjade Wsevolod år 18130 grufligt i Tshudernes land (Ingerm.)

6 År 1142, säger krönikan, »kommo Jemerne och bekrigade Novgorods område. Ladogaboerne slogo 400 af dem och bortsläppte förlorade icke en enda man af de sina. Följande år angrepo Karelarne Jemerne, slogo dem och togo 3 af deras skepp.»konsekvensändrat/normaliserat – Och vidare: »År 1149 om vintern tågade Jemerne, tusen man starka, mot Woterne, men Nowgoroderne, med sin Wojwod tågade 500 man starka mot Jemerne och förlorade icke en enda man»konsekvensändrat/normaliserat – Man ser häraf att det icke är vår tid, som uppfunnit de bekanta krigsbulletinerne, der fienden alltid lider ofantlig förlust, men »på vår sida» stupade icke en – l.eller på sin höjd en enda man. – Först 37 år derefter, år 1186, omtalas ett obetydligt ströftåg af Karelare mot Jemer, hkethvilket bevisar att Novgorod gerna såg äfven mindre fientligheter mot de förhatlige Jemerne. Orsaken, hvarföre Jemerne tyckas ha hållit sig stilla dessa 37 år, var påtagligen ingen annan, än antingen att de derunder hade fullt arbete att reda sig sjelfva mot Svenskarne, l.eller enl.enligt Sjögréns förmodan den, att de dessa år dragit sig längre vesterut in i Fd. – År 1191 företogo Novgoroderne i förbund med Karelarne ett större krigståg mot Jemerne, »härjade deras land med eld och nedhöggo boskapen». Emedan Svenskarne förut, år 1164, gjort ett anfall mot Ladoga, är det troligt att tåget 1191 var lika mycket riktadt mot dem, och Arvidson anser troligt att det var då, som det nyanlagda Åbo uppbrändes af ryssarne.

|86||232|

7 Dessa vilda folkkrig fortforo ännu långt in i sedan Svenskarne intagit vestra och medlersta Fd. – År 1227 tågade Novgoroderne under sin furste Jaroslaf emot Jemerne Tav.Tavasterne, bekrigade hela landet och förde med sig otaliga fångar. – Följande år kommo seglade Tavasterne, 2000 man starke, på sina lodjor öfver Ladoga, härjade dess sydöstra kuster och togo många fångar. Novgoroderne under furst Jaroslaf satte sig i pråmar och rodde staden Ladoga till hjelp, men posadniken i Ladoga Wolodislav inväntade ej deras ankomst, utan ryckte efter Tav.Tavasterne, upphann dem och stridde med dem till nattens inbrott. Då besatte Wolodislav ön Orechovitz i Neva, för att afskära Tav.Tavasternes återtåget. Tavast.Tavasterne begärde fred, men det vägrades dem, hvarpå de nedhöggo fångarne och skingrade sig i skogarne, der många af dem omkommo, och än flera nedgjordes af Ingrer och Karelare, som stodo i förbund med Novgorod. – Kort derpå ansattes ryssarne sjelfve hårdt af Mongolerne. Men deras fejderna mot Tavasterne fortforo tid efter annan med samma förbittring. År 1256 om vintern ryckte furst Alex. af Novgorod ut mot Tavasterne, mördade och gjorde fångar, men en stor del af hans egen här omkom under det besvärliga tåget. – År 1292 gjorde entt antal unge krigare från Novgorod ett nytt infall i Tav. land. En gammal svensk krönika tillgeägger, att Ryssarne detta år eröfrat Asksvårtyttborg, hkethvilket Lehrberg anser ha varit ett fäste i Akkas socken. – Slutligen berätta oss de ryska krönik. att Novgoroderne, anförde af furst Dmitri Romanovitsch, år 1311 seglat öfver hafvet till|87||233| Tyskarnes Svenskarnes land mot Tavasterne. Sedan de farit öfver hafvet, intogo de först Handelsfloden, uppbrände byarne och togo folket till fånga, men nedhöggo boskapen. Sedan intogo de Svarta ån, kommo långs den till staden Wanaj, intogo och brände staden. Men Svenskarne drogo sig tillbaka till deras på en hög klippa belägna, borg otillgängliga borg och anhöllo om fred. Detta vägrades. Novgoroderne qvarstodo 3 dagar och 3 nätter, härjande och brännande. På deras återtåg besatte de först Kawgala, sedan Perno å, hvarpå de begåfvo sig ut på hafvet och kommo alla helbregda till Novgorod.

8 Denna den ryska krönikans berättelse har gifvit anledning till en långvarig literär fejd om hkenhvilken del af landet Fd här varit i fråga. Lehrb Jag vill här blott i korthet nämna, att Lehrberg anser Handelsfloden ha varit Kumo elf – Karamsin anser den beteckna Kymmene elf – Hipping ansåg i en tidigare afh.afhandling af 1820 att dermed förstås Pojo viken, men sednare åter 1842, att dermed har menats Salo å. Ingendera af dessa hypotheser håller streck. Det kan numera anses vara utredt, att med Handelsfloden förstods Suvanto sjö l.eller det af ryssarne s. k. Userva, Uusjärvi, hkenhvilken fordom föll ut i Ladoga, ehuru dess mynning sedan var tillgrundad intill år 1818, när sjön åter bröt sig igenom – och Novgorodernes tåg har således från Ladoga inåt Fd –

9 Öfra delen af Suv. kallas af Ryss.Ryssarne Tschornaja Rjaka Sv.Svarta floden, – derifr.derifrån förbi Kiviniemi in i Wuoksen, hvars biflod Kaukola kapell – ruiner af en borg på en holme i Tiurukoski fors – Taipale köping –

|88||234|

10 Detta krigståg är äfven derföre anm.värdt, att det är det sista, som ryska krönikor omtala mot Tavasterne – l.eller öfverhufvud mot en enstaka afsöndrad del af finska folket. – Alla de många följande tågen sägas vara riktade mot Svenskarne (Njemetzspråk: ryska, Tyskar), hvilka numeraoriginal: numerade innehade hela Fd. – I sig sjelfva erbjuda dessa nakna och knapphändiga berättelser om inbördes härjningståg föga intresse. De skildra antyda endast, slagdasammanlagda med hvad man känner om deras deras motstånd vid svenska eröfringen, det okufliga mod, hvarmed Tavasterne, hårdt ansatte af fiender från tre olika håll: Karelarne i Ö. och N.O., Novgoroderne i S.O. och svenskarne i V., fortforo att steg för steg försvara sitt oberoende, t. o. m. sedan Birger Jarl år 1249 inträngt i hjertat af deras land och brutit kärnan af deras makt. – Just denna okufliga seghet har varit af det största inflytande på hela vårt lands utvecklingshistoria.

11 Vi finna här, som redan är nämndt, tvenne hufvudgrenar af det nuvar.nuvarande finska folket: i norr och öster Karelarne, med deras utgreningar Savolaksarne och Nordösterbottningarne, Kainulaisetspråk: finska, Qvenerne – i söder och vester Tavasterne med deras utgreningar Sumerne el.eller Egentl. Fds, Åboläns invånare, samt de finska Sydösterbottningarna.

12 Båda dessa hufvudgrenar K.Karelare och T.Tavaster äro så omisskänneligt nära beslägtade och så i sitt väsendes grund af samma rot, att deras sammansmältande till ett folk icke mera erbjudit synnerlig svårighet, sedan båda likasom blifvit omfamnade och genomträngda af det gemensama fäderneslandet. – Men hvardera af dem visar oss tillika så så markerade olikheter|89||235| i olikheter, att naturen tydligen anvisat dem båda en olika rol i nationens utveckling. Karelarne äro Wäinämöinens folk, Kalevalafolket, Fds genuina sångarfolk, således, med deras lifligare fantasi och lättare mottaglighet för yttre intryck utifrån, likasom ursprungl. ämnade att blifva Fds egentl.egentliga kulturfolk. Man kan icke veta, hkahvilka egendomliga blommor en sådan kultur skulle ha utslagit, om den, understödd af Bjarmernes makt och rikedom, fått i fri ostörd utveckla sig på Kalevalamythens nationela botten. Men i stället att rotas i lugn, blef denna börjande planta af inhemsk kultur tidigt afbruten af hårda och vilda fejder mot öfvermäktiga främmande folk. Karelarne kommo egentl.egentligen aldrig, förrän i våra dagar, till något varaktigt lugn. Det ena fredsslutet efter det andra stdrog Sv sina vilkorliga politiska gränser tvärsigenom deras folk, så att ena halfva folket stadnade hitom, det andra bortom gränsen. De sletos och söndrades mellan två, relio eller rättare tre religionsbekännelser, ty hedendomen fortfor att ligga i bottnen af deras väsende, likasom vinterkälan långt inpå sommaren ligger under ljungen i kärret. Och man kan icke heller neka, att ju en viss ostadighet varit förenad med deras lifligare lynne, ty vi se dem skiftesvis än i förbund med andra finnar mot ryssarne, än med ryssarne åter mot finska stamförvandter, än med och än mot de|90||236| original: de inträngande svenskarne. Ty Karelarne voro tillika af ålder ett handelsfolk, och deras politiska måttstock var sällan en annan än deras fördel för tillfället. Deras geografiska ställning under den svenska tiden såsom en damm mot de ryska inbrotten har på sitt håll varit af en ofantelig vigt, och man kan med rätta kalla dem Fds vågbrytare sköld.original: sköld dDenna benämning ha de med ära förtjent genom att iett halft årtusen igenom ha klädt blodig skjorta för fäderneslandet. Men å andra sidan måste man anse det för en stor lycka, att Karelarne blifvit ställda i östern och icke i vestern af vårt land, der det behöfdes ett annat slags motståndskraft, för att motstå en öfvermäktig främmande kultur. Det är nemligen Faran från öster att råka uti politiskt förtryck var måhända mindre, än faran från vester att förlora vår nationalitet. Att vårt land icke blifvit försvenskadt mer än på en del af dess kuster, derföre ha vi att tacka det lyckliga öde, som ställt Tavasterne med deras utomordentliga seghet och envishet i vestern af landet. Mot deras Att tala till dem har från urminnes tider varit som att tala till berget. Likasom Karelaren jemförelsevis representerar den utåtvända, tillgängligare, rörligare, öppnare och tillika ostadigare sidan af finska lynnet, så representerar Tavasten, Hämäläinenspråk: finska den inåtvända, oåtkomliga, orörliga, slutna och fasta sidan. Ännu i dag är han på visst sätt en lefvande antiqvitet. Han har sjung|91||237| har förlorat det fädernearf, som han fordom ägde i sångens gåfva allt hvad som talat till fantasin sångens gåfva, men han vidhåller i st.stället sina fäders sed. Han sjunger icke om Wn, men han svär vid jungfru Maria – han har förgätit Ilmarinen, man han har ända till våra dagar bibehållit Ritwalan Helka. I st.stället att som Karelarn ömsom kifvas och smekas med tre fiender, slog Hämäläinenspråk: finska tappert omkring sig mot alla tre på engång och kände ingen annan politik, än Sven Dufvas. – Det var af vigt, att vi kunde ställa mot den öfverflyglande svenska civilisationen en så bred bringa, en sådan mur af jern, ty annars hade vestern visserligen hälften af vårt land folk i dag varit svenskar. Att vårt lands civilisation så långsamt framskridit, dertill är största främsta orsaken att söka i Tavastens, i H:sHämäläinensspråk: finska oåtkomlighet; Ödet hade gifvit honom men dermed har han också räddat landets nationalitet mot den förenade vådan af en en politisk, religiös och intelligent öfvermakt. Han Vår bildnings sol har uppgått i vester, och Tav.Tavasten kom att stå på solsidan och Karelarn i skuggan, i st.stället för att naturen måhända menat tvärtom. Sålunda kommo finska bibeln och finska lagboken att skrifvas på tavaste- l.eller vestfinska dialekten – Åbo blef den finska literaturens vagga, och Nylänningarne Agricola, hemma från Perno, dess fader och Lönnrot, båda af Tavasteblod, blefvo dess främste befordrare – mMen Porthan och Arvidson grunden och bottnen för en inhemsk literatur – stödet för vår nationalitet – den gamla poetiska traditionen i Kalevala är dock Karelskt arfvegods, och Porthan, som i sanning utgjorde den port, hvarigenom en ny tid tågade in, hade sitt slägtnamn af Wiborgs fästningsport, hans vagga stod i Wiitasaari i landets centrum – hans lifs arbete utfördes i Fds vesterland – han tillhörde alla.