Nionde Föreläsningen. 21/2 65

|64|

Nionde Föreläsningen. 21/2 65.

1 Wstein. Oenighet. Bhd – Horn. Nördlingen.

2 Bland de 6000 fångne i det olyckliga slaget vid Nördlingen befunno sig äfven fältmarsk. Gustaf Horn och öfversten Arvid Wittenberg. Den sednare blef snart utvexlad, men Horns lysande krigarebana blef för långa, dyrbara år afbruten. Fienden ville icke lösgifva en man, som med rätta räknades till de kejs:skejserliges fruktansvärdaste motståndare. Horn mottogs af fienden med den största utmärkelse: den stolte erkehertig Ferdinand omfamnade honom och uppl afstod åt honom sitt eget tält; men det oaktadt blef han hela nära 8 åren qvarhållen i sträng fångenskap uti Ingolstadt., Ttilldess han utvexlades d. 30 Jan. 1642 mot tre fientl.fientliga fältherrar. Sedermera återvände han till Fd, blef riksråd, kämpade 1643–45 mot danskarne, försvarade Liffland; blef rikets marsk och förordnades af Carl X att öfvertaga riksstyrelsen under kon:skonungens tåg till Polen. På vägen till riksdagen i Skara, dog han d. 16 Maj 1657 och ligger begrafven i Jakobs kyrka i Sthm. – En karakteristik

3 G. Horn var vid denna tid i sin mannaålders och sin krigareäras högsta kraft, 42 år gammal. Vi känna hans föregående bana, hans lärspån i ryska kriget under brodren Ev. Horn och Jak. Delagardie, hans bragder i polska kriget, hans glänsande tapperhet i slaget vid Bfeld och vid många andra tillfällen. Han ägde den finska dygden pålitlighet i så utmärkt grad, att ingen kunde bättre försvara en anförtrodd plats än han, vore det ock, mot som vid Bfeld, mot den fuktansvärdaste öfvermakt. G. A. brukade derföre kalla honom sin högra hand: det var en äretitel nog för som sade mer än alla andra. Derföre användes han också af kon. just der man väntade största faran. Han var som mskamenniska för öfrigt en af de ädlaste och aktningsvärdaste gestalter, som möta oss i larmet af 30åra krigets vilda passioner. Hans gudsfruktan var så allvarlig, hans seder så rena, hans kunskaper så grundliga, hans mildhet så aktad af vänner och fiender, att när man sammanlade allt detta med hans utomordentliga tapperhet och detta orubbliga lugn i farans ögonblick, som i alla tider varit något egendomligt för den f.finska krigaren, kunde G. Horn med skäl anses som ett mönster för den tidens ridderlige ädlingar,original: ädlingar. och den andre mskligemensklige krigaren nästefter G. A.|65| Och tillika var han en trogen vän, en öm make, enkel, anspråkslös och älskvärd i sitt umgänge, men på sednaren åren ofta allvarsam ända till dysterhet, ty han hade sett mycket ondt i verlden. Krigarelifvets utsväfningar och grymheter kunde han aldrig fördraga; då visade sig G. Horn som en sträng herre och ådrog sig dermed missnöje och ledsamheter, der de flesta andra funno det rådligare att se genom fingrarna. För öfrigt ägde han en stor förmåga att beherrska sig sjelf och blef derigenom, kanske stundom för mycket, undfallande mot andras meningar uti krigsrådet. Som fältherre var han ytterst verksam, ihärdig och noggrann: han hade ärft den dygd, som G. A. i början af sin bana aktade högst hos en fältherre, neml.nemligen försigtigheten; han Horn ville aldrig lemna något åt slumpen. mMot slutet försvarade han denna mening mot konungen sjelf och mot andra, stundom sannspådd, såsom vid Nördlingen, stundom icke, såsom vid Leche. Allt detta gjorde emellertid, att Horn var starkast, när det gällde försvaret, men deremot i anfall mera betänksam – också en finsk egenhet. Det var också han, som i främsta rummet försvarade G. A:s eröfringar 1633, och följande år skulle olyckan vid Nördlingen aldrig skett, om hans råd blifvit följda.

4 RepetitionRepetition. 9/2 69. fet-tisdag. Wsteins †. Karakteristik. Den sanna storheten. 1634. – Oenighet. L. K. Regensbg. Nördlingen.

5 Horns närmaste man, hert. Bhard, var i många afs.afseenden hans fullkomliga motsats. Han var vid denna tid 30 år och den yngste af sina bröder, hvarföre han aldrig kunde hoppas att ärfva ett furstendöme och gjorde allt för att eröfra sig ett sådant med svärdet. Gladlynt, liflig, tillgänglig lättsinnig, i hög grad ärelysten och icke besvärad af synnerliga konsiderationer hvarken mot sina vänner Svv.Svenskarne eller sina landsmän Tyskarne, hkashvilkas länder hans trupper utplundrade, ägde han med Horn endast en egenskap lika, neml.nemligen en utmärkt personlig tapperhet. Hvad han dermed kunde vinna, det vann han såsom vid Lützen, men som fältherre var han Horn mycket underlägsen, kusvårtyttnde heller aldrig rätt med den betänksame finnen, utan såg i honom den rival, som stängde honom från öfverbefälet.

|66|

6 Olyckan vid Nördlingen lärde honom dock att bättre värdera sin vapenbroder. Det berättas, att hert. under flykten afslet i förtviflan sitt hår och utropade: »Horn är en vis man, men jag är en galning!» – Denna olycka kostade äfven hertigen hans lefnadsmål, hans nya hertigdöme Franken och tvang honom att kasta sig i Frankrikes armar. Visblefven af skadan, lyckades han sedan att förena krigarens tapperhet med fältherrens klokhet och blef verkligen mot slutet af sin lefnad en af tidehvarfvets snillrikaste fältherrar, till dess att döden vid endast 35 års ålder satte ett tidigt mål för hans lysande bana.

7 Rikskanslern Ax. Ox. brukade berömma sig af att när han afkastade sina kläder och gick om qvällen till hvila, kastade han äfven alla bekymmer ifrån sig och sofmnade genast som ett barn. Men han berättade också, att det fanns två nätter i hans lif, när ingen blund kom uti hans ögon: den ena var natten efter underrättelsen om G. A:s död; – den andra var natten efter underr.underrättelsen om slaget vid Nördlingen. Det var ock en underrättelse, som kunde förjaga sömnen. Detta nederlag kostade Svv.Svenskarne deras rykte alla G. A:s eröfringar i södra Tyskland. Den slagna återstoden af sv.svenska hären delade sig och vek undan. Hastigt utbredde sig de kejs.kejserliga vapnen i deras spår. Redan i Sept. hade de tagit hela Schwaben, i Oktober svajade kejs.kejserliga fanor öfver hela Franken, äfven på Wurtzburgs torntinnar; – i Nov. hunno de kejs.kejserliga till Rhen och intogo Speier; – d. 3 Mars 18635 föll protest:sprotestanternas vagga Augsburg, som tillika varit Sv:sSvenskarnes förnämsta vapenplats, efter en hård belägring och svår hungersnöd – och d. 17 Jauni s. å.samma år hade äfven helasvårläst p.g.a. överskrivningdetsvårtytt hårdt pröfvade Nürnberg, som varit G. A. så kärt och som kostat så mycket ädelt blod, fallit blifvit tvunget att öppna sina portar för de kejserlige. och sluta formelig fred med kejsaren.

|67|

8 Farligare och vigtigare än allt detta var att det protest.protestantiska förbundet blef sprängdt till följd utaf nederlaget vid Nördlingen och hela det så mödosamt knutna band, som dittills shållitsammanhållit dessa åtskilssträfvande delar, med ens brast sönder. I sin förskräckelse kastade sig en del af de tyske protest.protestanterne Heilbronn i Frankr:s armar och mottogos icke ogerna af den sluge Richelieu. Elsas. – Bland desse var äfven hert. Bhard af S. W. Sedan han under nöd och plundringar hållit under vintern en ringa styrka tills.tillsamman vid Frankfurt, blef han visserl.visserligen i Mars 1635 utn.utnämnd till det evangel.evangeliska förbundets fältherre, – men både detta förbund och dess fältherre armé funnos dåmera endast på papperet. På hösten 1635 gick hert. med sin här öfver i fransk tjenst, mot vilkor att erhålla (det tyska Elsas) som hertigdöme under fransk öfverhöghet samt 4 mill.millioner livres årligen under kriget och 150,000 efter freden: det pris, hvarmed Fr. köpte sig en tysk provins, en sv.svensk här och en berömd fältherre. Sv. måste tåla denna förolämpning, det hade intet annat stöd, än Fr. mer – det var öfvergifvet af Tyskland.

9 Ty nu visade sig i deras rätta dager all den afund öfver Sv:s förra framgångar och alla de egennyttiga materiela intressen, som dolde sig bakom masken af ett religionskrig,. i deras rätta dager. Den förste, som skyndade att, obekymrad om alla löften och fördrag åt motsatta sidan, sluta fred med kejsaren, var kurfursten af Saxen. Preliminärerna afslötos redan d. 25 Nov. i Pirna och sjelfva freden derefter 1635 i Prag utan uppdrag af sina Saxens trosförvandter, men dock på allas vägnar. Härigenom kom det s. k. tredje partiet i Tyskland öfverst – Geijer: en vätska vid fryspunkten. Der öfverenskoms om allm.allmän fred för alla tyska stater och furstar, utom Pfaltz och Wurtembg samt andra som visade sig gensträfvige. Kejsaren och kurf.kurfursten skulle gemensamt uppställa en här och alla främlingar utdrifvas. Ville Sv. genast foga sig deri, uppgifva alla återstående fästen och draga sin kos, skulle de få 1 million riksd.riksdaler i krigskostnader; hvarom icke, skulle de förjagas med våld. Saxen skulle få Lausitz, och Magdebg, Kejsaren Schlesien, Brandenbg, Pommern o. s. v. – Religionsfrihet.

|68|

10 På detta sätt lönade Saxen sina räddare. I politik må man aldrig vänta någon tacksamhet. Om Svv.Svenskarne i detta afs.afseende gjort sig några illusioner, voro de grundligt botade, och derföre ser man efter G. A:s död äfven hos dem Svv.Svenskarne det höga idéela målet försvinna och lemna rum för beräkningarna af en politisk klokhet. När kort derefter nästan alla tyska stater slöto sig till kejs.kejsaren eller Fr., med undant.undantag af Hessen, som höll fast vid det sv.svenska förbundet, begynte det stora religionskriget alltmera antaga karakteren af ett rent politiskt krig, der å ena sidan kejsaren och Tyskland med sina förbundne, å andra sidan Sv. och Fr. numera endast kämpade om att tillrycka sig så stora andelar som möjligt af det styckade och blödande Tyskland, – detta land, som genom sin hjelplösa och oförbätterliga oenighet sjelf hade dragit alla dessa olyckor öfver sitt hufvud. – Och i sj. v.sjelfva verket original: verket var det freden i Prag, som genom det tredje partiets egen inblandning, ännu förlängde kriget i 13 år – den sorgligaste och mest nedslående perioden af 30 åra krigets historia, såsom den fejd måste vara, näder alla högre bevekelsegrunder lemnat plats för egennyttans grumliga planer.

11 Sv. kunde ej sluta kriget utan vanära;. och likväl dDet behandlades nu så skymfligt, att det icke skulle få underhandla med kejs.kejsaren sjelf, utan blott med kurfursten, och sedan skulle kejsaren se till, om han kunde godkänna dennes förslag. »Ville – hette det – Sv. genast godvilligt utrymma alla sina eröfr.eröfringar i Tyskland, så lofvade kejs.kejsaren att icke straffa dem för deras deltagande i kriget.» Kurf.Kurfursten: »I glömska: hvad Sv. begått.» – Ox. d. 17 Sept. bud till kejs.kejsaren – kurf.kurfursten fritt aftåg. Sv. hade det många orsaker att önska fred. Dess tillgångar voro uttömda, Dmk stämplade och det sexåriga stilleståndet med Polen gick i den vådligaste tidpunkt till ända 1635. Redan förde Pol.Polackerne det öfvermodigaste språk; redan förklarade deras konung Uladislaus, som efterträdt sin fader Sigismd år 1632, att han nu ämnade återtaga det rike, som hert. Carl och hert. G. A. olagligt frånröfvat hans dynasti. Han sjelf skulle återtaga Sv:s krona, hans bröder och systrar skulle tillfredsställas med Ingermanland och Finland; Polen borde återfå Estland och Liffld. Detta allt, när Sv. efter slaget vid Nördlingen syntes förloradt! Sv.Svenska rådets energi och Fr:s mellankomst afvände denna fara. Man lyckades utrusta en här af 20,000 m.man, som sommaren 1635 fördes under Jakob Delag.|69| öfver till Liffland, och med detta talande skäl för ögonen afslöto beqvämde sig Pol.Polackerne ändtligen, under Fr:s och Hollands bemedling, att den 2 Sept. s. å.samma år förlänga stilleståndet på ytterligare 26 år. Vilkoren voro, att Kristina och Uladislaus skulle båda bära den sv.svenska konungatiteln, den senare utan vidare anspråk på thronen; Sv. skulle tillsvidare behålla Estld och Liffland, men återlemna Preussen med Dantzigs rika tullar åt Polen – en uppoffring, som högeligen grämde rikskansleren, hkenhvilken väl med rätta häri såg ett tillbakagående från G. A:s Östersjöpolitik. – Det fick dock ersättning. Våren 1635 besökte Ax. Ox. personligen Ludvig XIII och Paris. Här afslöt han med Richelieu ett förbund mellan Sv. och Fr. Ingendera skulle sluta fred med kejsaren utan den andras samtycke; båda skulle mot kejs.kejsaren försvara de tyska staternas oafhängighet och fria religionsöfning, båda skulle tilltvinga sig skadeersättning; Fr. skulle tillhandagå Sv. med Mainz och Worms, samt betala subsidier. Först i Maj 1637 blef detta förbund formligen stadfästadt, sedan sv.svenska vapnen aftvått sitt nederlag. Richelieu – säger G. – var den störste beräknare af möjligheter, som någonsin funnits, Richelieu och hade med flit förhalat stadfästelsen, i hopp att vinna samma fördelar Sv. förutan, men var R. en mästare i statskonsten, så var Ox. det föga mindre, och dennes beräkning, »att kardinalen skulle sjelf råka in öfver öronen i det grumliga vatten, hvari han ville fiska», – slog på sistone fullkomligt in. –

12 RepetitionRepetition 11/2 69. G. Horn. – Hertig B. Efter Nördl. – Fred i Prag. – Tredje period. Sv. trångmål, räddng. Ax. Ox. i Paris.

13 Ox:s stolthet. Riksdagen: bönderne vägrade – uppkallades i rådet: beslöt »ingen annansvårtytt fred, än som med Sv:s höghet likmätig är.» På hösten 1635 gick kejsarens och kurf:skurfustens öfvermod till sin höjd – Man ansåg sig nu kunna utan vidare omständ.omständigheter med lätthet utdrifva Sv. – och Saxiska hären trängde så tätt inpå Banérs här – myteri i Magdebg – Ox. fly. – Öppna bref till Tyskarne i sv.svenska hären. – Och slutl.slutligen gaf kurf. sin fältherre Baudis den s. k. »blodsordern» att med våld drifva Sv. undan – Men Ox. hade då befallt att möta våld med våld, och så utbrast kriget med förnyad häftighet, men denna gång mellan de fordne bundsförv. Svv.Svenskarne och Saxare.

|70|

14 RepetitionRepet. G. Horn. Hert. Bernh. Följder af Nördl. Alla eröfr.eröfringar Saxens fredsanbud Polen, Stillest. Förbund med Fr.

15 Hvad Sv. framför allt behöfde efter slaget vid Nördl var en stor fältherre, som kunde shållasammanhålla spillrorna af G. A:s verk och deraf bygga en ny framtid. Horn var fången, hert. Bhard hade med halft förräderi öfvergifvit den gemensama saken: – då uppträdde i rätta stunden den oförfärade Johan Gust:son Banér, han hkenhvilken redan som gosse svarade Carl IX, när denne erbjöd honom att taga tjenst vid hofvet: »hin hårde må tjena dig, som tagit hufvudet af far min!» – han som, åtta år gammal, föll ut från ett fönster i 3:dje vån. af Hörningsholms slott och fanns oskadad sittande på en stenhög. »Det ses att du är bestämd till något stort», sade G. A., när han hörde denna händelse omtalas. Han spådde sannt, då som altid, ty han hade en i sanning profetisk blick. Denne gosse blef denSv:s och den protest.protestantiska sakens räddare i T:land. Han var rå och ostyrig som ung, rå och häftig äfven som äldre; en helt annan man, än den milde Horn. Men han var skarpsinnig, beslutsam och af ett okufligt mod. Sina krig.krigiska lärspån gjorde han vid Pleskovs belägring, utbildade sig under liffl.liffländska och preuss.preussiska fälttågen,original: fälttågen blef 1627 öfverste för Östgötharne och 1630 generalmajor. Vid denna tid var han 40 år gammal och en bepröfvad fältherre, som åtnjutit kon:skonungens synnerliga förtroende; djerf och klok på en gång – en af de bäste lärjungarne från den store kon:skonungens skola. Vid Nürnbg hade han blifvit sårad och var länge derefter lidande – 1634 hade han återfått befälet, och nu anförde han 1635 den enda här, som Sv. då hade qvar i T:land och hkenhvilken man ville så skymfligt förjaga. – 8000 man. – Myteri bland Tyskarne – I Nesvårtyttdersaxen. I Oktob. begynte Saxarne göra allvar af deras hotelser. – Mindre posteringar öfverraskade, nedhuggna – Baudis ville afskära återtåget öfver Elben. – Banér förekom honom – och här var det som skotten Ruthven vid Dönitz slog Baudis med 7000 Saxare så eftertryckligt, att 2,500 blefvo fångne, nästan alla de öfriga nedhuggne. – Nytt mod. – Erik Slang vid Lèuthen Torstenson – A. Lillje 2 veckor.